Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄG vä4g, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (G1R 1: 63 (1523) osv.), äv. (ss. senare led i ssgn fjärdings-väg) = (Bellman (BellmS) 8: 26 (1764) osv.) ((†) -er G1R 1: 188 (1524), Quennerstedt IndSold. 38 (1887: fjerdingsvägerna); -or HSH 31: 172 (1663)).
Anm. Den gamla gen. sg. väga, fsv. vägha(r), kvarlever ännu i förb. till väga (se 1 d β).
A. i eg. anv.
1) om rörelse varigm ngn l. ngt förflyttar sig l. flyttas från en plats till en annan l. i viss riktning; särsk.: färd l. resa l. vandring; förr särsk. i uttr. gå sin jämna väg (se JÄMN 8 e); äv. mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. ngras vägar har korsat varandra l. korsats (se KORSA 5 b), på vandrande väg(ar) (se VANDRA 4 l γ); ibland närmande sig l. svårt att skilja från 2 l. 3. The fre(m)mande barn .. äro halta(n)de wordne ifrå theras wäghar. Psalt. 18: 46 (öv. 1536). Innan mina föräldrar voro vakna, förnyade jag åter min väg omkring de två ängarna. JGOxenstierna Dagb. 113 (1770). Dock ändtlig, trött af vägens möda / du sjunker ner ifrån din höjd. Tegnér (TegnS) 4: 40 (1824). Ljusets väg till ögat. Palmær Eldbr. 66 (1834). Ofta på stränderna här jag följt hans vägar med ögat. Runeberg (SVS) 3: 134 (1836). Låtom oss korta av ett grand / vår gyllene väg till Samarkand. Ferlin DöddansV 57 (1930). Libyens väg mot oberoende möts av starkt motstånd från aggressiva imperialistiska kretsar. DN 3/3 1987, s. 10. — jfr BORT-, DIT-, FÖR-, FÖRBI-, HEM-, HIT-, NED-, TILLBAKA-, TINGS-VÄG m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som ha sin väg l. vägarna förbi ngt l. ngnstans, ställa vägen ngnstans, lägga vägen l. sin väg till l. över l. genom ngt (se LÄGGA, v. I 19 e β), förr äv. rikta sin väg (till ngt) (se RIKTA, v.2 2 c). OxBr. 12: 398 (1622). Hon hade sin wäg förbij Elmeboda Prästeg(ård). VDAkt. 1716, nr 187. Fru Verseuil tycks ställa vägen hit. Remmer Theat. 2: 182 (1815). Kärt skulle det vara, om Dina vägar någon gång vore åt Löfsjö. VDAkt. 1845, Brev 7/8. När grosshandlare Berenheim och Charles .. under ett av sina besök på Tjurö fick sina vägar åt det hållet .. stannade han och utbrast (osv.). Hellström Storm 32 (1935). Jag hade vägarna förbi här bara. Jörgensdotter BergDöttrar 358 (2009).
b) i prep.-uttr. för att beteckna pågående rörelse l. förflyttning; särsk. med bestämning som betecknar riktning l. mål o. d. — särsk.
α) i förb. med på (förr äv. (upp)å) (jfr β), äv. i (jfr β, c β, 2 e α); särsk. i uttr. dels (vara) stadd på väg (ngnstans) (se STADD, p. adj. 3 a β α’), dels vara på väg (förr äv. (p)å l. i vägen l. väga) (ngnstans) (särsk. bildl.: vara i görningen l. stå för dörren l. vara på gång). Vart är du på väg? Maten är på väg. Familjen är på väg till London. G1R 6: 204 (1529). Diecknen är nu rester på wegen ådt finland. VRP 1631, s. 442. Men som .. een mann allaredho dijt förordnadher är, som twiffuels uthan denne tijdhen skal wara i wägen dijt åth. HärnösDP 1661, s. 22. Men Gudh förläne vår allernådigste konung lycka till att hällsa på juthen, thet är på väga, giffve Gudh thet affgåår väll. VDAkt. 1678, nr 25. Jag följde min hustru på väg till hennes förlåtande far. Jolin Smädeskr. 122 (1863). (Räven) var redan långt borta, på väg efter gässen. Lagerlöf Holg. 1: 105 (1906). När en jordbävning är på väg händer det att allting inom en tystnar några sekunder. Tunström Tjuven 77 (1986). — särsk. (†) i bildl. anv. (jfr 4), i fråga om att leda in ngn på rätt väg (för att göra ngt), särsk. i uttr. bringa ngn på vägen, sätta ngn på vägen (se SÄTTA, v.3 I 5 j β α’); äv. i uttr. bringa l. komma ngt på vägen l. (p)å väga, påbörja l. sätta i gång ngt. Genom Hans Salige Kongl. Maj:ts store försorg, är Freds wercket så i Dannemarck som i Pohlen .. på wägen bragt. HC11H 14: 29 (1660). Hemställes widare H. Biskopen i hwars försambl. han (dvs. en bråkstake) är, som lärer antingen wid tinget ho(n)o(m) låta näpsa, eller annorledes sökia at bringa på wägen. HärnösDP 1695, s. 480. Hvad värkan och ändring denna händelsen vid Preussiska Håfvet åstadkommit och å väga bragt. BrinkmArch. 2: 167 (1744). Berch Hush. 295 (1747).
β) i uttr. på vägen (förr äv. väg) (jfr α), på (äv. i) sin väg (ngnstans), förr äv. (ut)i vägen (jfr α, c β, 2 e α), betecknande att ngn gör ngt l. att ngt sker l. pågår l. varar medan man är på väg ngnstans l. sysslar med ngt annat; äv. allmännare: under tiden, samtidigt; äv. (med anslutning till 2 e α) i uttr. i ngns väg, på den väg ngn färdas. Göra ett stopp på vägen. Kijffuer icke på wäghenom. 1Mos. 45: 24 (Bib. 1541). The som Fyhr gifwit hafwa, (kan) swängia sigh antingen höger eller wäster om, och laddas Gewähret i wägen. Delachapelle ExBook 96 (1669). Vi fara öfver till dig, Oscar, och i vägen taga vi in på Hermarp. Almqvist AmH 2: 246 (1840). De finaste kvinnohänder / ha rosor strött i hans väg. Fallström VDikt. 2: 12 (1884, 1899). Storhertigen av Toskana, som Ridolfi gästat på vägen mellan Rom och Madrid. Grimberg VärldH 9: 391 (1940). Den amerikanska rymdsonden har på sin väg till Jupiter tydligen siktat den första månen till en asteroid. GbgP 7/3 1994, s. 21. — särsk. i fråga om att få l. medföra ngt (särsk. reskost o. d.). 1Mos. 45: 21 (Bib. 1541). Någhor stycke aff fiskenom steekte the, och togho medh sigh på wäghen. Tob. 6: 6 (Bib. 1541). Han (bad), att föräldrarna icke skulle vara onda på honom, utan gifva honom sina tysta välsignelser med på vägen. Cederschiöld Riehl 1: 99 (1876). Var det all den visdom han kunde ge dig på vägen? Strömholm Fält. 275 (1977).
γ) i sådana bildl. uttr. som vara på väg (förr äv. vägen) att (förr äv. till att) (göra ngt), vara nära l. i färd med l. stå i begrepp att l. hålla på att (se HÅLLA PÅ 4) (göra ngt), i sht förr äv. i uttr. stå på väg att (se STÅ, v. I 6 b ξ); jfr ATT, partikel II 1. När Dauid war på Wäghen til at dräpa .. Nabal. Lælius Bünting Res. 3: 26 (1588). Du har mig äfwen sedt allena på den ö / Der jag för swult och törst på wägen war at dö. Hesselius Zaletta 1 (1740). Hon lutade sig, liksom på väg att svimma, emot väggen till höger. Almqvist GMim. 1: 44 (1841). Vasarnas tron såg han på väg att intagas af en främling. Tegnér Armfelt 3: 453 (1887). Nyårsdagen var på väg att bliva en folklig fest- och glädjedag. Nilsson FestdVard. 192 (1925). Han var på väg att explodera. Wahlberg FrusLiv 180 (2003). — särsk. i uttr. vara på god väg (att), förr äv. vara på goda vägar l. en god väg, stå på goda vägar, ha goda utsikter (att) l. vara ganska nära målet; jfr e γ o. GOD 7. HH XXXIII. 1: 188 (1561). Legaterne .. warda i Lottringen wäl undfångne, och medh sådant tractament en tijdh lång vphåldna, at wärfwet syntes stå på goda wägar. Girs E14 53 (c. 1630). Sedan Fredztractaten war på en godh wägh. Widekindi KrijgH 863 (1671). Kan du tro min Läsare, at de begynte få tycke för mig och hade warit på god wäg, om icke några deras Kamerater kommit. Dalin Arg. 1: 98 (1733, 1754). Denna landsträcka .. är nu på god väg att blifva befolkad och uppodlad. Roth 1Geogr. 325 (1886).
δ) († utom i slutet) i uttr. under vägen l. [efter t. unterwegs] under vägs (äv. sammanskrivet undervägs), på väg; jfr UNDER, prep. I 4 c. RP 4: 117 (1634). Den arme Rühs är nu illa antastad af lungsot och, på läkares inrådan, under vägs till Italien. Atterbom Minn. 615 (1819). Det lilla paquetet har alltså varit länge under vägs. PDAAtterbom i MolbechBrevveksl. 3: 86 (1851). — särsk. (fullt br.) betecknande att ngn gör ngt l. att ngt sker l. pågår l. varar medan man är på väg ngnstans (äv.: under tiden, samtidigt). Voigt Alm. 1680, s. 48. Jag .. råkade under vägen en Preussisk Officer. JGOxenstierna Dagb. 121 (1770). I fickan brukade hon ha en halv kaka hårt bröd och den tuggade hon på undervägs. SvD(A) 7/1 1960, s. 5.
c) i uttr. för att beteckna rörelse l. förflyttning l. avlägsnande bort från den plats l. bana o. d. där ngn l. ngt befinner sig l. för att beteckna (en belägenhet som (kan) uppfattas ss.) resultatet av sådan rörelse osv. — särsk.
α) i förb. med poss. pron., särsk. (o. numera bl.) i förb. med rörelseverb, särsk. i sådana uttr. som fara (se FARA, v.2 1 b slutet) l. gå (se GÅ VI 1 α, 10) l. komma (se KOMMA, v. I 1 a δ) l. löpa (se LÖPA, v.1 1 4 a α) (förr äv. reda (se REDA, v.1 2 m) l. stiga (se STIGA, v.3 I 1 j α slutet)) sin (min osv.) väg; jfr SIN, pron.2 1 j. G1R 1: 60 (1523). The .. drogho sin wägh. 1Mos. 14: 12 (Bib. 1541). Så snart jag giordt ifrån mig, skal jag straxt .. resa min väg. 2RARP 13: 598 (1743). Vår konskriberade skulle vilja springa sin väg, om han kunde. Hedenstierna Kaleid. 32 (1884). Så band hon fast ballongen vid handleden för att den inte skulle flyga sin väg ifrån henne. Lindström Leksaksb. 30 (1931). — särsk. (†)
α’) med utelämnat l. underförstått rörelseverb. Ståår vp, j mosten idhar wägh, j skolen här intet bliffua. Mika 2: 10 (Bib. 1541). Huruledes han .. skötte qvarnen illa, betalade arrendet än sämre, och snart skulle sin väg. Almqvist Skälln. 24 (1838).
β’) i uttr. vara sin (min osv.) väg, inte längre befinna sig på viss ort l. plats, vara frånvarande; vara försvunnen l. borta. Nær ha(n)s naadh war syn wegh, toghe borgameste(re)ne och raadh(et) .. tesse in j raadh(et) (osv.). OPetri Tb. 5 (1524). Jag kunde väl tro det, då min handduk är sin väg, att här äro tjufvar å färde. CFDahlgren 5: 172 (1833). Lundgren MålAnt. 3: 164 (1873).
γ’) i förb. med tr. verb; särsk. i uttr. skaffa ngn sin väg (se SKAFFA 5 b β), skynda ngn sin väg (se SKYNDA I 1 a α). HH XIII. 1: 75 (1562). Ter medh uiste the honom sinn weg iffrån gårdenn. UpplDomb. 5: 84 (1577). Flere af Rådet voro illa ansedde af Öfverheten och önskades sin väg. HSH 7: 288 (c. 1800).
δ’) i uttr. sin (din osv.) väg, imperativiskt utan verb: bort. Tiällman Gr. 229 (1696). Der är hon. Fort er väg! Nå fort! Leopold (SVS) I. 3. 1: 378 (1808).
β) i uttr. i väg, äv. sammanskrivet iväg (förr äv. i vägen l. i vägs) (jfr b α, β, 2 e α), särsk. i sådana uttr. som dels bege sig, bära, lägga, skjuta, sätta i väg (se under resp. verb), dels ge sig l. komma i väg, dels skicka i väg ngn l. ngt; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 2; jfr I, prep. I 2 e β. G1R 7: 429 (1531). Snälltåget ångade i väg från Eslöf en solig majdag. Lundegård Prins. 202 (1889). Av största vikt är .. att komma i väg ordentligt i .. (stafett)tävlingen. IdrBl. 1924, nr 70, s. 7. Du kan ge dig i väg med detsamma och börja. Strömholm Fält. 38 (1977). Jag hoppas kunna skicka iväg dem (dvs. julkorten) någon gång till första advent. NerAlleh. 4/12 2015, s. 16. — särsk. utan verb, i sht imperativiskt. I väg med dig! Ut härifrån, och så i väg nedåt mot hafvet, till solen! Strindberg HögreR 232 (1899). I väg då! Varföre stån I stilla? Risberg HorSat. 5 (1922).
d) i förb. med prep. till; jfr TILL I 1 g β.
α) (ngt ålderdomligt) i det adverbiellt använda uttr. till vägs (förr äv. sammanskrivet), (ut) på vägen (för att färdas (ngnstans)), äv.: i väg (se c β); särsk. i uttr. komma, följa ngn till vägs, dels bege sig till vägs (se BEGIVA II 8 a), det bär till vägs (se BÄRA, v. 21 b δ β’), dels ett stycke till vägs (jfr 2 d γ o. STYCKE 3 a); äv. mer l. mindre bildl., förr särsk. i uttr. färdas till vägs (se FÄRDAS 4 slutet), komma ngt till vägs, åvägabringa l. förorsaka ngt. Vi akthe pa mondag bittide til vægx hædan vp i landit. G1R 1: 189 (1524). Han bödh them ath the intit skulle tagha medh sich till wägs, vta(n) keppe(n) allena. Mark. 6: 8 (NT 1526; Bib. 1999: på vägen). Item fett Swijn-Kiött .. grumlug Drick, oklart Watten .. kommer (blås)Steen tillwägs. Roberg Beynon 187 (1697). Gustav följer sin Käresta til wägs. Humbla Landcr. 123 (1740). Laurenius dröjde något, så att vi kommo sent till vägs. Stenhammar Riksd. 1: 2 (1834). Böckerna .. har vunnit mitt hjärta, även om jag bara hunnit ett stycke till vägs genom de många romanerna. DN 27/5 1998, s. B3.
β) i det adverbiellt använda o. ibland sammanskrivna uttr. till väga, särsk. (o. numera bl.) bildl.
α’) (†) i uttr. bringa l. komma (ngn gg äv. få l. skaffa (se SKAFFA 5 a γ) l. ställa) ngt till väga (äv. väge), äv. komma till väga med ngt (jfr β’), åstadkomma l. åvägabringa l. få till stånd ngt, förorsaka ngt (vanl. med avs. på förhållande l. tillstånd o. d.); med avs. på ngt konkret äv.: skaffa fram, frambringa l. uppbringa. Wij kunne nept kome så mygin spiick tilwäge. G1R 11: 271 (1537). Dhet som intet kan vthrättas medh konst och klookheet, Dhet bringar offta tijdhen tilwäga. Grubb 797 (1665). Risingh LandB 63 (1671: tilwäga stellas). Borg Luther 1: 674 (1753: komma til wäga med). Om resan .. har jag ännu ej hunnit skrifva någonting, men hoppas dock före afresan härifrån kunna få något smått till väga. Castrén Res. 2: 92 (1845). LundagKron. 2: 352 (1921).
β’) (†) i uttr. komma så l. så till väga med ngn (jfr α’), komma så l. så överens med ngn, samsas så l. så med ngn. Ullman GrefvHänd. 108 (1782). Han var .. lätt att komma tillväga med. HLilljebjörn Hågk. 2: 54 (1867).
γ’) i uttr. gå till väga så l. så (med ngt), handla l. bete sig l. skrida till verket så l. så (med ngt); utföra (ngt) så l. så; vanl. i fråga om ngt som utföres på metodiskt l. (väl) genomtänkt (o. i (flera) åtskilda steg uppdelat) sätt; särsk. i uttr. gå bröstgänges till väga (se BRÖSTGÄNGES I 2 a slutet); äv. (numera bl. mera tillf.) med sakligt abstrakt subj.: förlöpa l. fortskrida så l. så. Hur, på vilket sätt skall vi nu gå till väga? Han går helt annorlunda tillwäga. Serenius L 1 b (1734). Aktsamheten, hvarmed han dervid gått tillväga. Höpken 1: 225 (1745). Han gick .. mycket metodiskt tillväga. 3Saml. 5: 192 (1889). (Allt) gick .. ordentligt tillväga. Lagergren Minn. 5: 414 (1926). Kvinnan (hade) gått anfallsvis tillväga. SDS 1957, nr 317, s. 24. Låt oss .. gå systematiskt till väga. Espmark Glömsk. 75 (1987).
e) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. — särsk.
α) gå vägen, lyckas; äv. gå ngns väg, lyckas slå väl ut l. avlöpa väl för ngn. DN(A) 22/5 1934, s. 13. Att det skulle gå vägen mot Norge på Råsunda, tvivlade vi på. Expressen 7/10 1949, s. 13. Jag är rädd för att det inte går vägen! Malmqvist BerTräskmark. 1: 186 (1976). Besluten gick deras väg och ombuden verkade nöjda efteråt. GbgP 18/3 1996, 2: 25.
β) (†) i uttr. ha sin väg l. sina vägar, för att beteckna ett medgivande av att ngt förhåller sig l. kan (få) vara på visst sätt. Hallenberg Hist. 5: 452 (i handl. fr. 1626). Dett som skedt ähr uthi klagemålen, dett må haffva sin vägh. RP 7: 444 (1639). At den ena människan swiker den andra, det kan så hafwa sina wägar. Borg Luther 2: 646 (1753).
γ) (†) i uttr. ha (sina) goda vägar, ha goda utsikter (att lyckas); jfr b γ slutet. AktsamlKungsådreinst. 193 (1686). Kan hända, torde han beswära sig deröfwer för högre Domstol. Men det skall ha goda wägar. Jag skal nog finna på något til mitt förswar. Lagerström Holberg Westph. 80 (1737). Ahlman o. Forsman (1885).
δ) i uttr. på den vägen l. denna väg, särsk. i sådana uttr. som på den vägen är det, i fråga om att ngt fortsätter på samma sätt som tidigare. Knorring Torp. 1: 49 (1843). Jag slutade realskolan och började på Ekmans hösten 1953 15 år gammal, och på den vägen är det. GbgP 12/11 1983, s. 17. Sedan ett år sitter hon i riksstyrelsen och det är på den vägen hon kom med i Mona Sahlins företagarpanel Nybyggarna. GbgP 4/3 1999, 2: 27.
ε) i sådana uttr. som nå vägs ände, vid vägs ände, för att beteckna att ngt nått sin slutpunkt l. så långt det går l. är möjligt. Vi är vid vägs ände. Saken har kommit till vägs ände. ArbT 7/6 1951, s. 1. En i det närmaste total enighet om att det svenska välfärdssystemet i dess nuvarande skepnad nått vägs ände. SDS 5/4 1993, s. A2. Den tradition som de själva stod som representanter för .. hade otvivelaktigt nått vägs ände. Östling NazSensm. 248 (2008).
ζ) i uttr. ingen väg, ingenvart (jfr INGEN-VÄGS), någon väg, minsta stycke väg, någonvart (jfr NÅGON I 4 b β, NÅGONVÄGS); särsk. (o. numera i sht) i sådana uttr. som inte komma någon väg med ngn l. ngt, inte lyckas komma till rätta med ngn l. ngt l. ha framgång med ngt (jfr KOMMA, v. I 2 c). G1R 1: 99 (1523). (Bönderna svarade) att the ingelundhe förmächtedhe sigh att draghe någen wägh för än the finghe någet aff åkren. HH XIII. 1: 148 (1564). Om det wij een gång slutit bör eij offtare discureras, utan blifwa widh det sagdt är, elliest komma wij ingen wäg. FörarbSvLag 1: 149 (1690). Inspektoren kunde icke komma någon väg med honom. Backman Reuter Lifv. 2: 18 (1870). Försöket af 1834 hade .. lärt denne, att man ingen väg kom med halfva steg. Wieselgren 184 (1900).
2) om (bestämd) bana (se BANA, sbst.1 1 e) som ngn l. ngt befinner sig på l. ger sig in på l. följer l. som går l. leder i önskad riktning l. till önskat mål o. d.; äv.: håll (se HÅLL, sbst.1 VII 1) l. riktning (se RIKTNING, sbst.2 3); särsk. ss. subj. i förb. med sådana verb som bära (se BÄRA, v. 21 b) (särsk. i uttr. alla vägar bär till Rom (se BÄRA, v. 21 b α)), föra (se FÖRA 5 a), gå (se GÅ VIII 12), leda (se LEDA, v.2 7), förr äv. falla (se FALLA XVIII), lända (se LÄNDA II 4 b); äv. i sådana uttr. som ta vägen ngnstans (se TAGA, v. I 3 h ε α’), ta den l. den vägen (se TAGA, v. I 3 h ε β’), ta väg (se TAGA, v. I 3 h ε γ’); äv. mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. gå sin egen väg l. sina egna vägar (se EGEN, adj. 1 j δ); jfr 1. G1R 5: 84 (1528). Min son wandra icke then weyen mz them. SalOrdspr. 1: 15 (öv. 1536). Jag steg upp och tog afsked, men var så elak och gick en annan väg hem till mitt land igen. MoB 2: 32 (1791). Vid vissa tillfällen .. gick man upp i östra hvalfvet (i slottet) .. Den vägen tog ock förf. af dessa anteckningar under de långa, dagliga besöken. Hellberg Samtida 4: 1 (1871). Valsarne roterade blott en väg. JernkA 1871, s. 171. Vägen till makt och betydenhet. Hahr ArkitH 319 (1902). Tillbaka finns aldrig någon väg, allting rör sig ohjälpligt framåt. Bredow BaraInte 81 (2009). — jfr BAK-, BÄTTRINGS-, DÖDS-, FÅGEL-, FÄRD-, GEN-, GÄSTABUDS-, HANDELS-, HJÄRTE-, INFARTS-, IRR-, KARAVAN-, KOMMUNIKATIONS-, KVARN-, KYRK-, KÖKS-, LAND-, MALM-, MARKNADS-, MARSCH-, OLYCKS-, OM-, PILGRIMS-, PORT-, POST-, REMISS-, RES-, RETRÄTT-, SIDEN-, SJÖ-, SKOL-, SPRIDNINGS-, STRÄCK-, TILLFÖRSEL-, TRANSPORT-, TURIST-, UT-, UTFÄRDS-, UTRYMNINGS-, VANDRINGS-, VILLO-VÄG m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. i förb. med adj., särsk. raka(ste) vägen (se RAK, adj. 1 o), (den) rätta vägen, rätt väg (jfr RÄTT, adj.2 1 e α), vida vägar (jfr VID, adj. 1 e slutet), (in) på vilse väg(ar) (se VILSE II 1), på vilsna vägar (se VILSEN 1). Förba(n)nelsens barn, haffua offuergiffuit then retta wäghen, och gångit wille. 2Petr. 2: 15 (NT 1526). (Jätten) kramade .. (stenen) i handen, så att stenflisorna flögo vida vägar. SvFolks. 3 (1844). Helt plötsligt tycks allt gå rätt väg för elentreprenadföretaget. GbgP 31/1 1996, s. 30.
b) i fråga om att ngn färdas l. reser l. ngn l. ngt rör sig i en riktning som är den samma som l. en annan än ngn annans l. ngt annats; särsk. dels i sådana uttr. som gå skilda vägar (jfr SKILJA V 9 c), gå var sin väg, dels i uttr. gå samma väg, förr äv. samma vägen. Efter gymnasiet gick vi skilda vägar. LPetri 4Post. 55 b (1555). Att, både i äldre och nyare tider, lagarne och händelserna alltför ofta hafva gått hvar sin väg. Schlyter JurAfh. 2: 281 (1835, 1879). Konungens vägar och hans skildes .. åt. 3SAH 12: 110 (1897). Jag stoppade ner kofoten och några andra verktyg i väskan. Fyra sardinburkar gick samma väg. Tunström Tjuven 191 (1986). Mannen grät över den ofullkomlighet och maktlöshet som gjorde sig så smärtsamt påmind, då han såg fler och fler gå samma väg som Douglas. Lindroth IngaÄnglar 169 (1995).
c) i förb. med verb som betecknar dels sökande l. finnande o. d., dels kunskap o. d. (särsk. veta (jfr VETA, v.1 2 b β slutet)); särsk. dels i uttr. söka (sig) väg (se SÖKA 1 q), dels i sådana uttr. som visa (ngn) vägen (till ngt l. ngn) (jfr VISA, v. 4). G1R 1: 63 (1523). Ack led tå mig med Tin ögon, och wis mig wägen, then jag wandra skal. Rönigk Fresenius 243 (1753). Jag tror, at vägen re’n, han til dess hjärta funnit? Envallsson Slått. 24 (1787). Ty Jösse nog vägarne visste. Gumælius Engelbr. 62 (1858). (Han) har en enastående förmåga att hitta vägar till obesedda vildmarker. Tunström Julorat. 66 (1983). (Hon) visade vägen till husets vänstra sida. Stensdotter ArnesKiosk 90 (2004). — särsk. i uttr. hitta l. söka sig l. ta nya vägar. Samtalet tog nya vägar. Tavaststjerna Inföd. 147 (1887). Kärleken hittar ibland nya vägar. Livet40Ocens. 75 (2009). I sin jakt på fortsatt höga vinster sökte sig företag och kapital nya vägar, inte sällan utanför den nationella arenan. SäljSkiten 31 (2009).
d) med särskild tanke på avstånd l. sträcka mellan två punkter (särsk. avstånd osv. som skall tillryggaläggas); särsk. dels i uttr. så långt (som) vägen räcker (se RÄCKA, v. 5 b α ε’), dels i uttr. på halva vägen, förr äv. på halvan väg (se HALV 3 e), dels i det bildl. uttr. gå halva vägen var (se HALV 1 x β). Vi har fortfarande lång väg att gå. Emellan Stocholm och Danmark är en long och ond wäg. G1R 9: 171 (1534). Konungen tog uttrycket ”rida sin eriksgata” efter bokstafven och färdades från Örebro hela vägen till häst. Odhner G3 1: 197 (1885). Under det vi tillryggalade den tolf mil långa vägen, jagade af ängslan att aldrig mera få se vår älskade moder. De Geer Minn. 1: 71 (1892). Skära klänningar .. knäppta hela vägen i ryggen. Kræmer Brantings 7 (1939). Med stil och styrka, talang, trägenhet och tålamod går det att nå hela vägen fram. DN 9/4 1992, s. B4. — jfr FLYTT-, GÅNG-, SEN-VÄG m. fl. — särsk.
α) i det adverbiella uttr. långa vägar l. lång väg (förr äv. lång vägs), på långt avstånd l. på långt håll; förr äv. dels i uttr. vara lång väg, vara långt bort, dels i det bildl. uttr. ha långa vägar (med ngt), vara långt kvar (innan ngt sker). Kyrkklockorna hördes lång väg. Job 39: 28 (Bib. 1541). (Braxens) spattrande höres lång wägs. Broman Glys. 3: 581 (c. 1740). Så kan du veta, att det ännu .. har långa vägar innan Hegelianismen tystnar. KyrkohÅ 1904, s. 17 (1843). Anders var redan långa vägar. Topelius Läsn. 6: 107 (1884). Det har långa vägar med det i vårt land. Quennerstedt Tal 1902, s. 11. Deras kläder voro så nya och brokiga, att det lyste långa vägar av dem. Lagerlöf Holg. 2: 161 (1907).
β) i sådana negerade bildl. uttr. som inte på långa vägar (när), på långa vägar inte, inte på långt när, inte tillnärmelsevis (jfr LÅNG 1 k β α’); förr äv. utan negation: ungefärligen. Hvar fanns .. före 1867, på långa vägar när, ett så huldrikt blomster som (rosen) La France? PT 1899, nr 57, s. 3. Christian Krohg är ej på långa vägar tillräckligt uppskattad och känd i världen. Laurin LivKonst 223 (1935). Cancerns gåtor är på långa vägar inte lösta. DN 13/5 1988, s. 5.
γ) i uttr. som anger väglängd o. d., särsk. dels i förb. med mil (se MIL, sbst.1 d), dels i uttr. en osv. fjärdings väg (förr äv. fjärding vägs) (se FJÄRDING 1 a slutet), (ett) stycke väg (förr äv. ett stycke vägs (jfr 1 d α)) (se STYCKE 3 a), förr äv. så l. så många stadier vägs (jfr STADION, sbst.1). G1R 1: 275 (1524). Sextijo stadier wägs. Luk. 24: 13 (Bib. 1703). jfr FJÄRDINGS-, MIL-VÄG.
e) i fråga om framkomlighet l. hinder o. d., med särskild tanke på att en rörelse längs en viss väg l. i en viss riktning är l. görs möjlig l. omöjlig; särsk. övergående i bet.: genomfart l. passage (se d. o. 2); äv. mer l. mindre bildl., i fråga om möjlighet l. tillgång till ngt o. d.; särsk. i uttr. ge väg (för ngn l. ngt) (jfr GIVA, v. I 6 a), stänga vägen för ngn l. stänga ngns väg, förr äv. ngn vägen (se STÄNGA I 4); äv. i sådana uttr. som dels öppna vägen (för ngn), hålla vägen öppen l. alla vägar öppna, dels vägen ligger öppen för ngn l. ngt; jfr 3 b. Regeringen vill hålla alla vägar öppna. SvOrds. C 5 a (1604). Hans Kongl. Maj:t hafwer .. med de öfrige desz grannar .. hållit wägen öppen til Naboelig wänskap, förtroende och förlikning. HC11H 14: 11 (1660). Så wida man har anledning at tro, det föräldrar .. hufwudsakeligen öpna wägen för sina barn til et oskickeligit lefwerne, så (osv.). Posten 1769, s. 580. Nu möta honom tre vilda djur .. Ett i sänder, spärra de hans väg. 2SAH 50: 234 (1874). Ingen ville gifva väg för den andra. Topelius Planet. 1: 15 (1889). Ytterforwarden skall framför allt vara snabb, ty .. ingen har som han möjlighet att genom enbart snabbhet erhålla fri väg mot målet. Almkvist Bandy 56 (1919). Därmed ligger vägen öppen för ett toppmöte. SvD 12/8 1986, s. 4. — särsk.
α) i uttr. (ut)i vägen (förr äv. i väg; jfr 1 b α, β, c β) (för ngn l. ngt), i fråga om hinder l. besvär o. d.; särsk. i sådana uttr. som komma l. ligga l. ställa sig l. vara i vägen (för ngn l. ngt), hindra att ngn l. ngt kommer fram (äv. bildl.: vara (ngn l. ngt) till hinders l. besvär o. d.); äv. i uttr. stå i vägen (för ngn l. ngt) l. stå ngn l. ngt i vägen (se STÅ, v. I 2 e β, II 5 h), lägga hinder i vägen (för ngt), förr äv. kasta (ngn) hinder i vägen (se HINDER 3 c); jfr I, prep. I 1 c γ slutet. G1R 1: 221 (1524). Them låg i wägen Fruchtan aff vppenbara skam, och owisz vthgång. Widekindi KrijgH 24 (1671). Med en hufwo war mit ansicht helt betäckt. / Then hufwan satt i wäg för theras ögnesiuka. Kolmodin QvSp. 1: 688 (1732). Ändå var hon i vägen öfverallt, knuffades och puffades från den ena vrån i stugan till den andra. Hedenstierna FruW 122 (1890). Lantmännen funno, att (den föreslagna) midsommarledigheten kunde komma i vägen för höbärgningen. Nilsson FestdVard. 183 (1925). De ställde sig i vägen för mig. Söderström Linan 211 (1983). — särsk. i sådana uttr. som det är inte i vägen att, det är inte fel att, det skadar inte att, det är något i vägen (med ngn), det står inte rätt till (med ngn). Prof. Svedberg mente .. att intet woro i wegen att fortfara medh disputationen. Rudbeck d. ä. Bref 371 (1699). Är det något i vägen, herr Lindahl? Hedenstierna FruW 112 (1890). Det är alltid något i vägen med människor som har mycket pengar. Gustaf-Janson DödlKär 316 (1953). Det vore inte i vägen om TV-kanalernas nyhetsansvariga samlade sina styrkor till eftertanke och utvärdering. SvD 11/4 1994, Kultur s. 27.
β) i uttr. av l. ur (förr äv. utav l. utur) vägen (förr äv. väg), särsk. i sådana uttr. som dels komma, köra, vika av vägen, skicka sig av vägen (se SKICKA II 2)), dels gå, hålla sig ur vägen, förr äv. i uttr. det bär av vägen (se BÄRA, v. 21 b δ δ’), ligga l. bo l. vara utur vägen (se UTUR I 2); jfr AV 1 a β, 2 a, UR, prep. osv. I 2. OPetri 1: 11 (1526). Aldenstund han baar Sorgh .. week han på någen tijdh aff Wäghen och kom til Constantinopel. Schroderus Os. 1: 725 (1635). Straxt när han hör de ord, så jagar han af wey’. Börk Darius 864 (1688). Om dottrens giftermål war aldrig så förlägen, / At tu för hennes skul skal löpa vtaf wägen. Kolmodin QvSp. 1: 324 (1732). Jag talade högt, människor gick ur vägen för mig. Pleijel Fungi 275 (1993). Det gick vilt till där ute och det gällde att hålla sig ur vägen. HbgD 16/10 2000, s. 24. — särsk.
α’) i uttr. vara av (förr äv. utav) l. ur vägen, inte längre befinna sig på viss ort l. plats, vara frånvarande; vara försvunnen l. borta; äv. mer l. mindre bildl., särsk.: vara fel l. olämplig l. orimlig o. d. (nästan bl. i nekande sats, särsk. i förb. med sats inledd av att (förr äv. om l. där)). St. av Est. 8: 14 (Bib. 1541). Så haffver jag achted icke aff vägen vara, där jag Kong. M:ttz betenkiande .. eder venligen uppenbarade. AOxenstierna 2: 246 (1615). När han kom igen war Joseph af wäghen, och ingen mera skade skedde. VRP 1630, s. 381. Så kunde dhet icke synas wara af uägen, att i acht taga alla tillfällen, derigenom menniskiorna kunna upwäckias till bättring. Wallquist EcclSaml. 1–4: 335 (1668). Herr Magistern begär at låna böcker til sin disputation; men vore det ur vägen om Herr Magistern sökte dem bland Böckerna på stället? Wrangel TegnKärlekss. 183 (i handl. fr. 1802). Då Georges nu blir min följeslagare hela resan igenom, så torde det ej vara ur vägen att presentera honom lite omständligare. Ödman VårD 1: 90 (1887). När (bänk)skivan inte behövs viks den enkelt upp, och är ur vägen. AB 20/5 2009, HusvCamp. s. 72.
β’) i förb. med tr. verb, särsk. i sådana uttr. som röja ngt l. ngn ur (förr äv. av) vägen (se RÖJA, v.3 3 b α), skaffa ngn (förr äv. sig) l. ngt ur (förr äv. av) vägen (se SKAFFA 5 b β), skynda ngn av vägen (se SKYNDA I 1 a α), sticka ngn l. ngt ur (förr äv. av) vägen (se STICKA, v.1 I 15), förr äv. rymma ngt l. ngn av l. ur vägen (se RYMMA I 4), stinga ngn l. ngt av vägen (se STINGA I 11), ställa ngn l. ngt av vägen (se STÄLLA, v.1 I 1 l), taga ngn l. ngt av vägen (se TAGA, v. I 3 i α); äv. i uttr. ha(va) ngn l. ngt av l. ur vägen (jfr HAVA, v. 8 b α); äv. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. i fråga om att undanröja ngn l. ngt l. döda ngn, särsk. i uttr. bringa ngn l. ngt ur (förr äv. av) vägen (se BRINGA, v. 1 d β). Luk. 23: 18 (NT 1526). At hertogana .. wille gerna haffua honom aff wäghen. OPetri Kr. 107 (c. 1540). Kunde wij honom vthur wäghen få. Gevaliensis Jos. D 2 a (1601). (Saul) tänkte effter huru han skulle med lämpa få honom (dvs. David) aff wägen. Rudbeckius KonReg. 464 (1620). (Han fördes till) Öön Lesbos, hwarest han hemligen blef upfödd, med Fäderneslandetz allmänna bekostnad, som hade så stor orsak at hafwa honom långt utur wägen. Ehrenadler Tel. 999 (1723). Af kejsarens .. yttranden .. framgick intet annat, än att han framför allt ville hålla denna fråga ur vägen. 3SAH 3: 266 (1888).
γ’) i uttr. ur vägen!, förr äv. ur väg!, imperativiskt utan verb: bort!, försvinn! flytta på dig resp. er! Ur wäg, ur wäg .. ur wäg hunssfottar. ConsAcAboP 3: 197 (1667). Se opp, för fan, ur vägen, pojk! Johnson Nu 156 (1934).
γ) om rörliknande gång i människo- l. djurkropp. UHiärne Suurbr. 34 (1679). Förlossade jag en Hustru, som hade födt Barnet så när, at barahufwudet återstod. wägen war så trång .. at Barnet .. war strypt och dödt. Hoorn Jordg. 2: 14 (1723). Slafvinnan, som .. fick en obetydlig kräkning .. samt rikliga uttömningar nedre vägen, dog under natten. Löwegren Hippokr. 1: 382 (1909). — jfr AVFÖRINGS-, DIGESTIONS-, FÖRLOSSNINGS-, LUFT-, RESPIRATIONS-, URIN-VÄG m. fl.
f) i mer l. mindre bildl. uttr. för att dö l. förgås l. försvinna o. d.; särsk. i sådana uttr. som gå den vägen, äv. gå den väg som (alla måste gå); äv. i uttr. gå l. vandra all världen(e)s väg (se ALL, adj. I 1 a α γ’), fara all världens väg (se FARA, v.2 1 b slutet), vi skall alla den vägen vandra (se VANDRA 6). Jos. 23: 14 (Bib. 1541). Så gick han den väg hvilken oss alla förestår! Porthan BrSamt. 223 (1798). Men ur den gamle herrns synpunkt då? Han som fick arseniken? – Han skulle ändå den vägen gå. Rönblom DödGryt. 123 (1957). De etablerade moderaterna .. åkte all världens väg i partiets provval. SDS 22/1 1994, s. A1.
g) (†) i fråga om himlakropp: omlopp, bana. Cometens orbita eller väg, som han håller omkring Solen i våra Planeters systeme. VetAH 1745, s. 75. (Förändringarna i dagens o. nattens längd) förhålla sig alt efter som et Land är närmare under Solens Wäg. Gjörwell o. Bergklint Sam. 46 (1775). — jfr OM-, SOL-VÄG.
h) (†) i uttr. (i) första l. andra (l. annan) l. tredje väg, i fråga om första resp. andra resp. tredje omgången av plöjning (i viss riktning), i sht i uttr. köra l. träda (i) första osv. väg; jfr ANNVÄG. Om th(et) trädes för blöth och grundt, När th(et) seden skärper til, så går th(et) m(edh) stoor möde op vthi annan wägh. Brahe Oec. 135 (c. 1580; uppl. 1971). Julius. Trädes tredie wäg. Salander Gårdzf. 21 (1727). (T.) Den Acker zwiebrachen und denn zum dritten Mahl brachen, (sv.) kjöra andra och tredje wäg. Lind 1: 447 (1749). Trädets bearbetning ”i första väg” skedde vanligen på våren före såddens början. Uppl. 2: 47 (1903).
3) [utvecklat ur 2] röjd l. banad l. upptrampad o. d. väg (i bet. 2) (i terrängen); särsk. om sådan på särskilt sätt anlagd l. konstruerad väg avsedd att allmänt l. regelmässigt trafikeras; särsk. dels om förhållandevis bred trafikled avsedd för biltrafik belägen utanför större samhällen (motsatt: gata), dels i fråga om spårbunden trafik (särsk. ss. senare led i ssgrna JÄRN-VÄG, sbst.2, SPÅR-VÄG, förr äv. RÄL-VÄG, TRAM-VÄG); särsk. dels i uttr. allmän väg (se ALLMÄN I 2 a slutet), betäckt(a) väg(en) (se BETÄCKA 9 b α γ’), stora vägen (se STOR, adj. I 1 b γ), dels i det mer l. mindre tautologiska uttr. vägar och stigar (se STIG, sbst.5 1 a); äv. oeg. (se d) l. mer l. mindre bildl. (se b, c); jfr 1. Håll dig på vägen! Bilen fick motorstopp mitt på vägen. Vägen är avstängd. En smal, bred, krokig, rak, slingrande väg. Enskild, privat väg. Vid vägen låg en liten stuga. Vägen slingrar sig genom landskapet. G1R 1: 141 (1523). (För visitationer) synes bequemligaste tijden wara .. emellan Påska och Midsommar, tå wägarne ähre godha. KOF II. 1: 404 (1659). Stadgades .. at wisza wägar skulle .. i bättre tilstånd hållas, än de öfrige så kallade Kyrko- Qwarn- och Hamn-wägar. Botin Hem. 2: 141 (1756). Det ingen må wara tillåtit, at antingen på gata, i stad eller på wäg å landet föra något Swenskt Sädes-bränwin wid förlust af waran. PH 10: 233 (1773). Norrland .. (behöver) vägar, framförallt af jern, – och i detta begär efter tidsenliga kommunikationer koncentrera sig .. alla dess intressen. SvTidskr. 1872, s. 178. De tider .. då det inte ens fanns några vägar, på hvilka man kunde köra med en vagn. Schück o. Lundahl Lb. 1: 39 (1901). Hur skall man få kännedom om de äldsta vägarna i vårt land? Rig 1935, s. 207. — jfr ALP-, AVTAGS-, BAK-, BAS-, BERG-, BI-, BOSKAPS-, BY-, CYKEL-, FAR-, FJÄLL-, FÄ-, FÄRD-, GÅNG-, GÄSTNINGS-, HUVUD-, HÅL-, HÄR-, IS-, KORS-, KUNGS-, KUST-, KÖR-, LANDS-, NATUR-, O-, PROMENAD-, REN-, RID-, RIKS-, RING-, SERPENTIN-, SIDO-, SKILJE-, SKOGS-, SLINGER-, SMÅ-, SNÖ-, SOCKEN-, SOMMAR-, STRÅT-, TRANSPORT-, TVÄR-, VAGN-, VINTER-VÄG m. fl. — särsk.
a) i uttr. väg och vatten, elliptiskt för dels: väg- och vattenbyggnad (se VÄG-BYGGNAD), dels: Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (se VÄGBYGGNADS-STYRELSE). Väg- och vattens anslagsäskanden. SvD(A) 27/8 1915, s. 6. Efter gymnasiet utbildade han sig till civilingenjör inom väg och vatten på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. VästerbK 20/8 2009, s. 20.
b) ss. obj. till verb (l. participiellt adj.) som betecknar anläggande l. iordningställande o. d.; äv. dels med kvardröjande bet. av 2 e, utan mer framträdande tanke på resultatet, dels oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. i sådana uttr. som bana väg(en) (se BANA, v.1 1), bereda väg(en) (för ngn l. ngt) (jfr BEREDA, v. 1 g, 2 f), bryta sig (en) väg, bryta väg(en) (för ngn l. ngt) (se BRYTA 11), jämna vägen (för ngn l. till ngt) (se JÄMNA, v. 2 a slutet), köra upp en väg (se KÖRA UPP 7), obanad väg (jfr OBANAD 1), röja väg (se RÖJA, v.3 2), förr äv. göra sig väg (se GÖRA, v.1 I 12 b), göra sin väg (se GÖRA, v.1 I 3 k slutet), ovägad väg (se OVÄGAD 2). G1R 5: 233 (1528). Huru the wägher, som en swåår färd och reese gofwo, wordo förbättradhe och beredde. Schroderus Liv. 591 (1626). Bereden wäg för Herran! Ps. 1819, 53: 1. En liten, smal, i snön nyss trampad väg ledde till ett lusthus. Almqvist AMay 24 (1838). Jag ville osjälviskt skapa nytt, bygga nya vägar, och helst i marker där ingen förut tagit ett spadtag för någon kultur. Lo-Johansson Förf. 93 (1957). En bitvis obanad väg som slingrade sig fram genom hasselsnår. NerAlleh. 18/5 2015, Sydnärke s. 5.
c) (†) i det bildl. uttr. över en väg, någonstans; äv. i sådana uttr. som gå över en väg för l. efter ngn l. ngt, göra en omväg l. anstränga sig för ngn l. ngt. Haffwe näppligen en partt aff edher gåått twertt öffwer en wägh för sådana lön. G1R 17: 11 (1545). Hon skall aldrig kunna .. bewijsa mig hafwa sträckt eller gått så långt som öf(ve)r en wäg Effter henne. VDAkt. 1694, nr 65. Den som sölar och sumlar i en syszla, som bör wara strax giord, han kommer aldrig öfwer en wäg. Nordberg C12 1: 253 (1740).
d) oeg., om ngt som liknar l. påminner om l. tänks likna en väg; äv. om farled l. färdväg genom luft l. på vatten. Skepens wägh mitt j haffuet. Ordspr. 30: 19 (Bib. 1541); möjl. till 1. När det uthi rägnwädret synes på Siöar hwita wägar. Elfvius Alm. 1709, s. 40. Hvad kallar du då den stora blå vägen derborta, der endast laxarna hålla vakt och gäddorna patrullera? Topelius Vint. I. 1: 82 (1863, 1880). Att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan. Lagerlöf Saga 122 (1908). — jfr BÅT-, FISK-, JERUSALEMS-, LUFT-, MJÖLK-, MYR-, SJÖ-, SPILL-, VATTEN-VÄG m. fl.
e) ss. förled i ssgr som utgör benämning på växter som ofta växer på l. invid vägar.
B. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1–3 (jfr 1 (b α, γ, e), 2 (d (α, β), e (α, β), f), 3 (b, c)).
4) om levnadssätt l. levnadslopp o. d. (betraktat som en väg); särsk. dels med särskild tanke på uppförande o. d. (särsk. ur religiös synpunkt), dels i fråga om en människas liv från födelsen till döden (ofta med särskild tanke på att det växlar l. företer ett slingrande lopp o. d.); äv. i fråga om val (som ger livet en viss riktning) (se särsk. slutet); särsk. i uttr. dels den breda vägen (se BRED 1 e), den smala vägen (se SMAL, adj. 2 e), salighetens väg (se SALIGHET 5 a γ), dels vandra på sådan l. sådan väg (se VANDRA 5 a); äv. i pregnant anv., om den rätta vägen, förr särsk. i uttr. hålla ngn till l. vid vägen (jfr HÅLLA, v.1 5 c). En twehoghadher man är ostadugh j alla sina wäghar. Jak. 1: 8 (NT 1526). Ödmiuckeligen bediandes, att Ven: Consist: ville hålla honom till vägen. VDAkt. 1690, nr 189. Jag .. skall biuda till, at oacktadt alla dess illgrep hålla honom wid wägen. ÅgerupArk. Brev 4/2 1760. Herr Silverstolpes inträde i verlden, der han .. saknade den fördel, som ärfda skatter gifva ynglingen, att jemna .. hans förestående väg inom samhället. 2SAH 8: 142 (1817). Om detta är frälsningens väg vem kan då varda frälst? Hartman NattLys. 182 (1951). En människa som helst sökte förnuftets väg. Englund Silverm. 127 (2006). Någonstans längs vägen hade jag förvandlats till en medelålders småbarnsmamma. Livet40Ocens. 57 (2009). — jfr DYGDE-, HIMMELS-, LEVNADS-, SALIGHETS-, SANNINGS-, SYNDA-VÄG m. fl. — särsk. i fråga om yrke l. yrkesverksamhet o. d., i sht i sg. best., särsk. i uttr. gå den l. den vägen; jfr BANA, sbst.1 1 g γ. HSH 7: 217 (c. 1800). Frans Ek skulle gå den teologiska vägen. Hedenstierna FruW 163 (1890). (Föräldrarnas) innersta önskan var .. att Nanne skulle gå den lärda vägen. KyrkohÅ 1942, s. 134. jfr HANDELS-, LÄRDOMS-, PRÄST-, TIDNINGS-, TJÄNSTEMANNA-VÄG m. fl.
5) i fråga om hur ngn gör l. utför l. planerar ngt l. hur ngt görs l. utförs l. planeras l. ter sig; särsk. mer l. mindre liktydigt med: metod l. sätt (se SÄTT, sbst.4 1) (ofta i förb. med att o. efterföljande inf., angivande verksamhet(en) l. skeende(t)); äv.: område l. verksamhetsfält o. d. (se d). Lära sig något den hårda vägen. Gamla wäghar suika icke. GlOrdspr. 12: 28 (Bib. 1541). Så woro itt medel at befordra Christendomen, om Christen Öfwerheet läto upsökia sätt och Wäg huru the Trätorna i Rättegånger motte affstyras. Ekman Siönödzl. 298 (1680). Öfwerstarna kunna .. genom lagliga wägar .. söka at återwinna hwad Förmåner .. kunna Rusthållen wara oskiäligen ifrån gångne och afhände. PH 1: 220 (1720). Riks-Stallmästaren Gref Gustaf Adam Baner .. , hvilken hade valt en annan väg, at göra sig odödelig, än des berömmelige Fader. Schönberg Bref 2: 333 (1778). Båda (konstnärerna) hade i sina händer medlen att (i sina bilder) förklara lifvet, men vägarne voro icke desamma. Estlander KonstH 267 (1867). Bonden .. har funnit, att det kanske inte är så lyckligt att bara gå på med jordbruksdriften de gamla vägarna och odla lika mycket av varje gröda som förr varit vanligt. GbgP 26/6 1947, Bil. s. 2. Det finns vägar att hjälpa de svältande i Etiopien. DN 8/11 1984, s. 5. — jfr MEDEL-, SMYG-, UT-VÄG m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. en väg som annan, på ett eller annat sätt, (i) alla vägar, på alla sätt. Huru H:s Kongl. M:tt hade under Regementz bördan kunnat blifwa lijsadt, och en wägh som annan wedh Rijksens Regeringh bestendigt förblefwet. RARP V. 1: 305 (1654). Hwadh för een stoor hoop mäcktighe fiendher än återstå, som .. sökia alla wäghar medh wapn, skadhelighe consilier och förehaffwandhe att traversera K. M:tz actioner. RARP 6: 341 (1658). Språket har vunnit den hyfsning, böjelighet och kraft, som erbjuder våra skalder att begagna det i alla vägar. 2VittAH 12: 244 (1818, 1826). Agardh o. Ljungberg I. 1: 209 (1852).
b) om ngt som används l. kan användas för att förverkliga en avsikt l. tillgodose ett ändamål; särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med medel (jfr MEDEL, sbst. 13); äv.: möjlighet l. utväg o. d. (se särsk. slutet). E: K: finner vtan tuill the beste midell och wäger, ath stella same kneckter till friidz. G1R 11: 26 (1536). Werlden .. frestar .. monga wäghar til berningen, huru man må mykit winna och warda rijk. LPetri 2Post. 240 b (1555). Teatrarne äro den enda väg till konstnjutning som under vårtiden är öppen. Norman MusUpps. 64 (1883). Framför våldets väg föredrog .. (Engelbrekt) laglighetens. 3SAH 26: 267 (1914). Att tolerans var enda vägen att förena den sorgligt splittrade kristenheten. Englund Silverm. 23 (2006). Vi behöver en gemensam plattform och fakta om vildsvinen för att hitta vägar och medel att minska deras skadeverkningar. BlekLT 15/10 2014, s. 10. — särsk. (†) i förb. med prep. ut, särsk. i sådana uttr. som det måste ngn den vägen ut, det måste komma därhän för ngn, det vill ingen annan väg ut, det finns ingen annan utväg (se d. o. 2), dra en väg ut, gå på en väg ut, handla om l. innebära en o. samma sak. G1R 11: 396 (1536). Thet moste en then wäghen vth, antingen at man läter fadhren tuchta sigh, eller bödhelen straffa sigh. FörsprSal. Kk 4 a (Bib. 1541). Ändoch Christus sielffuer lärer oss bidia om daghlighit brödh, Så wil thet likewel ingen annan wägh vth, än thenna samma, nemliga, at man moste med thenna timliga motegången, stella sakena j Gudz hender. LPetri 1Post. O 6 a (1555). Då gick det alltsamman på en vägh ut, som alle barnen medh en munn bekenna. Gadelius Tro 2: 237 (i handl. fr. 1676).
c) i fråga om högre makters mål l. plan l. avsikt o. d. i förhållande till människan; särsk. med Guds l. Herrens l. ett på Gud l. Kristus syftande possessivt pron. ss. attribut. Thin (dvs. Guds) wägh iach gerna lära wil, / them som orettuise äre, / ath the skola falla tich til. GudlVis. A 6 b (1530). At han befaler sinom barnom .. at the skola halla Herrans wäghar, och göra hwadh rett och gott är. 1Mos. 18: 19 (Bib. 1541). Guds underliga vägar. Widegren (1788). Min filosofi öfver försynens hemliga och heliga vägar med vår juridiska vetenskap. Almqvist AmH 1: 68 (1840). På skickelsen förtrösta, / Dess vägar äro goda och rättvisa. Collan Dikt. 41 (1864). Vad prästen ville uttrycka .. var den vanliga lutherska idén att Guds vägar är outgrundliga och att människan inte skall inbilla sig att hon har något att säga till om. GbgP 23/4 1994, s. 33.
d) i förb. med prep. i (jfr I, prep. I 1 c γ slutet) l. på; särsk. i sådana uttr. som på (i sht förr äv. i) sådan l. sådan l. ngts väg l. den l. den vägen, på sådant l. sådant sätt l. genom sådan l. sådan metod l. inom sådant l. sådant område l. verksamhetsfält o. d., äv.: i sådant l. sådant avseende l. hänseende. Så är otwifwelachtig ingen, som äger mera capacitet i botaniska wägen än Hellenius. Hjelt Medicinalv. 2: 180 (i handl fr. 1775). Madame Des Houlieres, sin Tids prydnad i Snillets väg. Lanærus Försök 54 (1788). Rosenstein var vida upphöjd öfver den inskränkta anda, som dömmer snillet i någon väg till beständigt stillastående. 2SAH 11: 298 (1825). Jag kan blott litet lyckas i den narrativa vägen. Knorring Ståndsp. 2: 9 (1838). Omöjligheten att kunna på laglig väg någonting för reformen uträtta. De Geer Minn. 1: 223 (i handl. fr. 1861). Att en öfverenskommelse på frivillighetens väg ej är sannolik. FörfDöfstUnd. 1889, s. 49. Känslorna har väckts på konstlad väg. Johannisson MelankRum 128 (2009). — särsk.
α) i sådana uttr. som något l. någonting i den vägen, förr äv. i samma väg, något osv. sådant l. liknande l. i samma stil l. åt det hållet; äv. i uttr. i den vägen, i det avseendet l. inom det området. Hans infall i den vägen hållas för desto fördömligare, som man tror, at (osv.). Kellgren (SVS) 4: 63 (1779). Prenumeranterne gingo till öfver 400, hvilket öfversteg allt hvad man i den vägen sett. Wieselgren SvSkL 4: 11 (1847). Af hans öfriga arbeten synes ”Vinternatt” .. vara något i samma väg. PT 1895, nr 88 A, s. 3. Du kanske .. var rädd att hos dig själv behöva iaktta skadeglädje eller triumf eller något i den vägen. Hedberg DockDans. 12 (1955).
β) (numera mindre br.) i uttr. i sin väg, med hänsyn till (sina) speciella omständigheter l. förhållanden l. villkor o. dyl. l. inom sitt område l. verksamhetsfält o. d., äv.: i sin ordning; äv. i uttr. vara i ngns väg, vara i överensstämmelse med det sätt l. den stil som är ngns l. kännetecknar ngn, vara i ngns stil l. smak. Att han, Gesandten, icke vill condolera och gratulera in för Regeringen, dhet må vara i sin väg. RP 3: 208 (1633). Nämden i en Häradsrätt har i sin väg större betydelse, än Stats-Rådet i Regeringsärenden. ObjGästen 1829, nr 8, s. 1. Ett i sin väg ganska unikt museum. GHT 1904, nr 273 A, s. 4. Han var en treflig gammal herre, riktigt i min väg. Janson CostaN 2: 86 (1910).
e) (i fackspr.) om teknisk l. kemisk o. d. process l. metod l. förfarande o. d., särsk. dels i uttr. kall väg (jfr KALL, adj. 1 k), varm väg (jfr VARM 1 f), om sådan process osv. utan resp. med upphettning, dels i uttr. torra vägen (se TORR, adj. 8 b β), våta vägen (se VÅT 4 a). Wallerius ChemPhys. 1: 107 (1759). Fernissor beredes antingen på varm väg, genom kokning, eller på kall väg, genom upplösning, digestion eller på annat sätt. AHB 39: 1 (1870). Bränvins rening, vare sig genom destillering eller på kall väg, (må) verkställas såsom annan handtering. SFS 1887, nr 44, s. 4.
f) ss. senare led i ssgr, i fråga om att ngt gäller med avseende på det som anges av förleden, dels i prep.-förb. inledd av (ut)i (ngn gg äv. på), dels i sg. best. i adverbiell anv.: gm l. på grund av l. med hjälp av (det som anges av förleden); jfr AFFÄRS-, BEFORDRINGS-, BESKATTNINGS-, BYGGNADS-, HANDELS-, HÄLSO-, KLÄD-, KONST-, MAT-, MUSIK-, NÅDE-, PENNING-, RESONEMANGS-, RYKTES-, SKATTE-, SLADDER-, TELEGRAF-, TIDNINGS-, VETENSKAPS-VÄG m. fl.
-ARBETARE. jfr arbetare 2 o. -byggare. PT 1/12 1836, s. 3. Vägarbetare äro på bestämda stationer anställda, för att .. reparera ögonblickligen den minsta brist på vägen, hålla dikena städse öppna och rena, och lägga det upprensade på de .. jordvallar, hvilka löpa längs efter vägen. AB 10/10 1843, s. 3. —
-ARBETE~020. jfr arbete 5 b. SP 1784, nr 225, s. 2. Vid vägarbetet kom till användning en arbetssparande, lätt transportabel stötmaskin för stensättning. SvDÅb. 4: 150 (1926). —
-AVGIFT~02 l. ~20. avgift för nyttjande av väg; jfr -gäld, -pengar, -tull o. bro-avgift, chaussé-avgift. Wägarna, som .. leda till Tyska gränsen, få befaras mot en billig wägafgift till desza wägars underhållande. PT 1833, nr 31, s. 2. —
(2, 3) -AVSNITT~02 l. ~20. jfr -sträcka. Norrskensfl. 30/12 1920, s. 3. Nyligen öppnades ett nytt vägavsnitt vid Markaryd. GHT 10/8 1965, s. 1. —
-BANA. om (del av) väg l. gata o. d. som är avsedd för (bil)trafik, körbana (jfr bana, sbst.1 1 c); äv. med särskild tanke på vägbeläggning; förr äv. allmännare, om järnväg o. d. Hazelius Bef. 184 (1836). Rälerna, hvilkas hufvuden ligga i vägbanans plan, sammanhållas med platt- eller rundjärnsstag. TT 1903, V. s. 38. Vägbanan är i allmänhet så smal, att inga möten kunna äga rum på densamma. Försvarsfrågan 209 (1913). När vägbanan är hal måste man ta det mycket lugnt i kurvorna. AlltBil. 268 (1976). —
-BANANDE, p. adj. särsk. bildl.; jfr bana, v.1 1 b, o. -röjande, p. adj. Berch Hush. 23 (1747). På 1970-talet .. blev hon en vägbanande symbol för kvinnlig frigörelse. Femina 2015, nr 6, s. 169. —
-BANARE. särsk. bildl.: banbrytare l. föregångare; äv. om ngt sakligt; jfr -beredare, -röjare. Dalin Vitt. II. 6: 78 (1739). Hvarje nummer af Heibergs ”Flyvende Post”, .. de nya idéernas och den goda smakens vägbanare i Danmark. GHT 28/11 1871, s. 1. Walter Scott, vägbanaren för romanens världsherravälde. Dahlström Arnell 30 (1948). —
-BANK. jfr bank, sbst.1 I 2 c, o. landsvägs-bank. TSkogshush. 1876, s. 318. Närmast under själva vägbanan bör vägbanken bestå av grusaktigt material eller pinnmo. LAHT 1916, s. 77. —
-BELYSNING. jfr belysning 2 o. gatu-belysning. DN 1898, nr 10222 B, s. 1. En släpvagn till en långtradare stod uppställd under mörker på en väg med otillfredsställande vägbelysning. BilskolLb. 20 (1959). —
-BELÄGGNING. om beläggning (se d. o. 3 d) av vägbana; äv. konkret, om material varmed väg(bana) beläggs l. varav den består (jfr -yta o. gatu-beläggning). AB 4/1 1866, s. 4. På betongväg, på torr grusväg och på alla andra ljusare vägbeläggningar får man bra ljus. Agvald Körtekn. 81 (1957). —
-BEREDARE. (numera bl. tillf.) särsk. bildl.; jfr beredare 2 o. -banare. PErici Musæus 6: 58 b (1582). Fram till det misslyckade kuppförsöket i november 1923 såg sig Hitler som vägberedare för den egentlige ”Führern”, som skulle komma och förlösa det tyska folket. SDS 12/11 2000, s. 4. —
(2) -BESKRIVNING. beskrivning (se d. o. 3) av resväg; jfr itinerarium 1. TurÅ 1935, s. 403. Förutom de gängse vägbeskrivningarna innehöll den första upplagan av Löwegrens Handbok en mängd förnumstiga råd och regler för resande. Fatab. 1978, s. 145. —
(2, 3) -BIT. vägstycke; äv. bildl.; jfr bit 4 o. -sträcka. JönkBl. 1844, nr 17, s. 3. Tack för godt sällskap på vägbiten och var lycklig om du kan! Strindberg Brev 7: 92 (1888). Sista vägbiten var oplogad. Nyblom MorfÄv. 106 (1951). —
(3 e) -BLAD. (väg- 1572 (: wägblad frö)–1764. väge- 1638–1757) (†) groblad; jfr -groblad o. vägbreda. Franckenius Spec. D 4 b (1638). Aken MedApothVäxt. 5 (1764).
(2) -BOK. (numera bl. tillf.) resehandbok. Vår vägbok talte om att i Forli skulle vara en Sal, målad av Raphael. CAEhrensvärd Brev 1: 63 (1782). —
-BOM. (väg- 1795 osv. väge- 1721) jfr bom, sbst.1 2 a γ, o. -grind o. järnvägs-bom. ProstbUppvidinge 1721, s. 5. En vägbom .. spärrade vägen in till området. Olsson Mittåt 169 (1963). —
-BREDA, se d. o. —
-BREDD. om vägs utsträckning l. mått i sidled (jfr bredd 1 (a)); äv. motsv. bredd 3. En vägbredd af 16 fot. PT 1868, nr 95 B, s. 2. En del bilister envisas med att lägga beslag på hälften av vägbredden och minskar därigenom vägens trafikkapacitet. Agvald Körtekn. 56 (1957). —
(1, 2) -BREV. (väg- 1547 osv. väga- 1529–1899. väge- 1540–1672) [fsv. vägha bref] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om av myndighet utfärdad skriftlig handling som visade att ngn hade rätt att färdas en viss väg l. inom ett visst område l. var berättigad till fri gästning l. skjuts o. d., respass (se d. o. 1); jfr brev 2 o. -pass 1. Att hvar och en köpman skall her effter hafve hoss sig et väge bref eller passbort af then köpstad, han bor uti. RA I. 1: 276 (1540). Pass eller recommendation och wägbref, hwar igenom en resande recommenderas hos alla i gemen och hwar en i synnerhet, at honom må efterlåtas fritt och obehindrad passera och repassera. Biurman Brefst. 47 (1729). särsk. (†) mer l. mindre bildl.; särsk. om ngt som tänks fylla liknande uppgift som sådan handling (under ngns färd genom livet l. mot döden); jfr -pass 1 slutet. OPetri Hb. A 3 a (1529). Huarföre han i sin swaghet .. begärade medh stoor längtan thet him(m)elska wäghabreffuet och aff lijfzens måltijdh J. Christi Lekamen och blodh blifua deelachtig. Vigæus Horol. E 7 a (1632). Gudsfruktan .. är det enda vägabref, som förvissar om en lycklig och tryggad vandring från vaggan till grafven. Ling 1: XXXIV (1859; angivet ss. yttrat av Ling c. 1839). —
-BRO. (väg- 1834 osv. väga- 1582–1906) bro (se d. o. 3) avsedd för vägtrafik; jfr viadukt. VadstÄTb. 66 (1582). —
-BRYTANDE, p. adj. särsk. bildl.: banbrytande; jfr bryta 11 o. -röjande, p. adj. Ett arbete, så storartadt anlagdt, så vägbrytande i sin art. AB 12/1 1867, s. 2. —
-BRYTARE. person som bryter väg; äv. (o. i sht) bildl.: banbrytare l. föregångare; äv. om ngt sakligt; jfr brytare 1 o. -röjare. Sturzen-Becker Blyerts 194 (1842). Nya elementarskolan har i många fall varit vägbrytare inom det svenska undervisningsväsendet. Sthm 1: 347 (1897). (W. Turner) blef .. en vägbrytare för impressionism och modernt stämningsmåleri. 2NF 30: 449 (1920). —
-BRYTNING. (väg- 1847 osv. väge- 1579) (numera bl. tillf.) om förhållandet l. handlingen att bryta väg (jfr bryta 11); jfr -anläggning, -röjning. UpplDomb. 5: 98 (1579). Terrängen (i skogsområdet är) ofta ej särskilt lämplig för vägbrytning. SvSkog. 12 (1928). —
-BULA. om anlagd hastighetsdämpande upphöjning i vägbana; jfr -gupp. SvD 31/12 1977, s. 5. Efter att vägbulor byggts på lokalgator i Göteborg har trafikolyckorna minskat med 40 procent. SvD 31/3 1989, s. 7. —
-BYGGANDE. byggande av väg; jfr bygga 9 o. -bygge, -byggnad, -byggning. GHT 1/9 1863, s. 3. Det var först den centraliserade regeringsmakten .. som ånyo återupptog ett kraftigt vägbyggande och återinförde ett ordnat vägunderhåll. Levander Landsv. 36 (1935). —
-BYGGARE. (väg- 1838 osv. väga- 1833) person som deltar i vägbygge l. låter anlägga vägar; särsk. (i sht i fackspr.) i uttr. väg- och vattenbyggare, person som arbetar med väg- och vattenbyggnad (särsk. ss. yrkestitel, numera i sht om civilingenjör inom väg- och vattenbyggnad (jfr vatten-byggare)); äv. om organisation o. d. som låter anlägga vägar; jfr byggare 3 o. -arbetare. Att då vägabyggare vilja hemta sand å andra hemmans inägor .. och hagar, bör jordägaren deröfver ofelbart förut höras. Bonsdorff Kam. 744 (1833). Den katolska kyrkan var under sin makts dagar .. en väldig vägbyggare. Levander Landsv. 36 (1935). Jag blev väg- och vattenbyggare för att .. få vara med och skapa byggnader och fastigheter. GbgP 4/3 2017, s. 18. —
-BYGGE. jfr bygge 2 o. -byggande. SundsvT 9/2 1895, s. 2. Anslag till vägbyggen och jordförbättringar. Spångberg BanbrHövd. 240 (1939). I vår begynner vägbygget. Rosendahl Lojäg. 291 (1956). —
-BYGGNAD. (väg- 1789 osv. väga- c. 1795–1896 (: vägabyggnadsskyldighet). vägo- 1781) vägbyggande; äv. konkretare; särsk. dels (i sht i fackspr.) i uttr. väg- och vattenbyggnad, sammanfattande om konsten l. handlingen att projektera o. bygga vägar l. broar l. hamnar l. byggnader o. d. (särsk. ss. beteckning på viss civilingenjörsutbildning), dels (numera bl. tillf.) i uttr. väg- och brobyggnad, i fråga om anläggande av vägar o. broar; jfr byggnad 2. BtVLand 6: 106 (1781). Elfwa personer .. skulle en afton ro öfwer elfwen, för att begifwa sig hem, efter att hela dagen hafwa warit syszelsatta med wägbyggnad på wenstra stranden. Englund Ged. 71 (1853). En omloppstid af 5 till 8 år är, i mån af trädslagets snabbare växt, tillfyllest för att skotten skola blifva tjenliga till fachiner för väg- och vattenbyggnader. Björkman Skogssk. 82 (1868). I Sverige var väg- och brobyggnad ända från medeltiden ett onus, som besvärade jorden. NF 17: 1558 (1893). Han blev .. civilingenjör vid Chalmers avdelning för väg- och vattenbyggnad 1940. SvD 15/5 1995, s. 23.
Ssgr: vägbyggnads-, äv. vägbyggnad-besvär. (†) särsk. i uttr. väg- och brobyggnadsbesvär; jfr besvär I 2 b o. -byggnads-skyldighet. AB 26/10 1861, s. 3. SmndrFörfFinansv. 690 (1868).
-distrikt. (förr) särsk. i uttr. väg- och vattenbyggnadsdistrikt; jfr distrikt 1 o. -distrikt. AB 16/10 1844, s. 2.
-fond. (numera mindre br.) jfr fond, sbst.1 II 2. PT 25/7 1846, s. 2. En särskild vägbyggnadsfond för enklare vägar i Norrland. 2NF 24: 1167 (1916). DN(A) 17/9 1962, s. 12.
-ingenjör. ingenjör som arbetar med vägbyggnad; särsk. i uttr. väg- och vattenbyggnadsingenjör (jfr vattenbyggnads-ingenjör). Yngre väg- och vattenbyggnadsingeniörer. AB 9/8 1862, s. 3. Den vi söker bör vara vägbyggnadsingenjör eller ha motsvarande utbildning samt praktisk erfarenhet av vägbeläggningar. DN(A) 6/2 1961, s. 31.
-konst. (förr) särsk. i uttr. väg- och brobyggnadskonst; jfr konst 3 e o. byggnads-konst 2. Väg- och Bro-Byggnadskonsten har till föremål: undanrödjandet af de hinder, som lokala förhållanden lägga i vägen för orters ömsesidiga samband. Stål Byggn. 1: II (1834). GHT 29/12 1856, s. 3.
-kår, förr äv. -korps. särsk. i uttr. väg- och vattenbyggnadskår, om kår (se kår, sbst.3 2) av reservanställda väg- och vattenbyggnadsingenjörer (bildad inom försvarsmakten 1851); förr äv. i uttr. bro- och vägbyggnadskår. KrigVAH 1844, s. 117. Väg- och vattenbyggnadskårens officerare kunna under krig, i händelse af behof, kommenderas till ingeniörstjenstgöring vid arméen. TjReglArm. 1889, s. 210.
-skyldig. (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) som är skyldig att bygga (o. underhålla) l. delta i byggande (o. underhåll) av vägar; äv. substantiverat. AB 10/6 1834, s. 2. Stadens wägbyggnadsskyldige Innewånare uppmanas att under nuwarande winterföre låta framföra tjenligt grus till wäglagning. VestmLT 19/2 1852, s. 1.
-skyldighet. (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) skyldighet att bygga (o. underhålla) l. delta i byggande (o. underhåll) av vägar; jfr -byggnads-besvär. FahluWBl. 1807, nr 21, s. 2.
-styrelse. särsk. (om ä. förh.) i uttr. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, om ämbetsverk som handhade projektering o. byggande av väg- och vattenbyggnader (1967 ersatt av Statens vägverk); jfr styrelse 8 o. -verk. AB 6/3 1845, s. 3. —
-BYGGNING. (väg- 1848 osv. väga- 1630–1723. väge- 1625–1635) (numera bl. tillf.) vägbyggande; jfr byggning 3. Tilsades bårgerskapett om gatubygningen och wäghebyggningen, att (osv.). BtÅboH I. 2: 132 (1625). —
-BYRÅ. (numera bl. i skildring av ä. förh.) byrå (se d. o. 3) som handlade ärenden rörande vägbyggande o. d.; särsk. om avdelning inom Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. AB 25/2 1876, s. 2. Å de särskilda byråerna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skola .. handläggas följande ärenden: å vägbyrån: ärenden angående vägväsendet samt vägtrafikväsendet. SFS 1934, s. 330. —
(3 e) -CHAMPINJON. om (individ av) svamparten Agaricus bitorquis (Quél.) Sacc. AB 27/7 1943, s. 13. —
-DAMM. jfr damm, sbst.2 2, o. landsvägs-damm. AB 20/7 1850, s. 2. Jag tumlar omkull och där ligger vi nu plötsligt i vägdammet och kramar om varandra. TioHundar 128 (2009). —
(2, 3) -DEL. jfr del I 1 c o. -sträcka. AB 18/8 1846, s. 3. Särskilda vägdelars olika slitning genom derå varande större eller mindre trafik. SFS 1893, Bih. nr 24, s. 3. —
-DELNING. (väg- 1776 osv. väge- 1734–1777 (: Wägedelnings fördelningen). vägo- 1734–1885) särsk. (förr) om fördelning (på resp. fastighet) av fastigheters skyldighet att bygga o. underhålla väg; jfr delning 4. 2RARP 8: 614 (1734). Kostnaden för underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning .. bestrides ur vägkassan. SFS 1891, nr 68, s. 4. —
-DIKE. jfr dike 1 a o. landsvägs-dike. QLm. 3: 53 (1833). Det (blev) en så hård knuff, att hon föll i vägdiket. Moberg Sedebetyg 228 (1935). —
-DIREKTÖR. särsk. om chef för vägförvaltning; äv. ss. tjänstetitel. BL 1: 44 (1835). Vägdirektören svarar under vägverket för planeringen av det allmänna vägnätet och för dess underhåll och drift. Gustafsson KommunLandst. 13 (1980). —
-DISTRIKT. (numera bl. tillf.) jfr distrikt 1 o. -byggnads-distrikt. PT 1852, nr 217, s. 1. Staten bidrar numera .. till vägunderhållet med 30 proc. af sommarunderhållets uppskattade kostnad .. till lättande af vägbördan i hårdt betungade vägdistrikt. 2NF 33: 65 (1921). —
-DÖD. död (se död, sbst. 6 c) orsakad av trafikolycka på väg; i sht i sg. best. SvD(A) 12/5 1946, s. 6. I Västtyskland där vägdöden kräver 40 liv om dagen är säkerhetsselar alltjämt sällsynta. DN(B) 1960, nr 13, s. 11. —
-EGENSKAP~002, äv. ~200. om egenskap hos bil l. däck o. d. som visar sig vid färd på väg; i sht i pl. Väglaget .. lär ha varit svårt, men motorns kraft och vagnens vägegenskaper ha visat sig pålitliga. DN(A) 24/2 1923, s. 8. Det är .. (på biltestbanorna) som man prövar den fördelaktigaste utformningen av slitbanans mönster som ger däcket de viktiga och riktiga vägegenskaperna. SvD(A) 23/5 1959, s. 10. —
-FARANDE, n. (numera bl. mera tillf.) om handlingen att färdas på vägarna, resande. Efter vårt långa vägfarande och det dystra intrycket af vår färd genom den öde staden var det upplifvande att (osv.). AB 8/2 1900, s. 3. —
-FARANDE, p. adj. (väg- 1526 osv. väga- 1855–1981) [fsv. väghfarande] som färdas på vägarna (i sht förr särsk. i uttr. vägfarande man, vägfarare); ofta i substantivisk anv.: vägfarare; förr äv. med mer l. mindre verbal bet. Min ven är kommin till mich wäghfarandhes. Luk. 11: 6 (NT 1526). Wäghfarande mann gifwe för öll och maat 3 öre. RA II. 2: 84 (1617). Liksom när en mörk och kall winternatt beröfwar den wägfarande alt hopp om tak öfwer hufwudet. Dalin Arg. 2: 276 (1734, 1754). Klostren stodo i allmänhet öppna för vägfarande, sjuka och fattiga, vilka där erhöllo mat och stundom även husrum. SvFolket 2: 116 (1938). —
-FATTIG. om geografiskt område: fattig (se fattig 2) på vägar. SvD(A) 8/4 1897, s. 3. Artilleriet och dess väldiga förrådskolonner var givetvis svåra att framföra i ett vägfattigt land, varför transporter sjöledes eftersträvades. Hedberg Artill. 411 (1975). —
-FOGDE. jfr fogde 4 a. Unge Dal. 1: 70 (1829). Han (har) som vägfogde till uppgift att röja undan knäckta stammar som lägger sig över skogsbilvägen som går genom markerna. Arbetarbl. 11/1 2013, s. 12. —
-FRID, äv. -FRED. (väg- 1726 (: wägfreds brått) osv. väga- 1723–1939. väge- 1636–1756) (förr) om den (gm lag stadgade) rättssäkerhet (o. frihet från våldsgärningar o. d.) som gällde för färd på väg; jfr fred 4 c. RP 6: 143 (1636). Det var först den centraliserade regeringsmakten .. som ånyo återupptog ett kraftigt vägbyggande och återinförde .. åtminstone en viss grad av vägfrid. Levander Landsv. 37 (1935).
Ssg (förr): vägfrids-brott. Öfwerfaller någor annan på en allmän Landswäg, den belägges .. med fyratijo marcks böter, för allmän wägfreds brått. Abrahamsson 783 (1726). —
-FYLLNAD. jfr fyllnad 1 a o. -fyllning. (Berget) har förvandlats .. till vägfyllnad och broar. AB 19/4 1833, s. 5. —
-FYLLNING. jfr fyllning 1 a o. -fyllnad. Skifwermärgel fins på .. Säteriet Tosterups ägor, i mäst alla gropar, der wägfyllning tages. SamlRönLandtbr. 2: 37 (1777). —
-FYND. (väg- 1769 osv. väga- 1839–1927. väge- 1792. vägo- 1756–1820) [fsv. vägha fynd] särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om fynd (se d. o. 1 a) anträffat på väg l. till lands (utan känd ägare). Botin Hem. 2: 94 (1756). Af strandvrak och vägofynd tog Konungen två tredjedelar, då ingen ägare infann sig. 2VittAH 10: 18 (1810, 1816). —
-FYRK. (förr) fyrk (se d. o. 2) använd för beräkning av vägavgift l. vägskatt. PT 3/7 1886, s. 3. För vägunderhållet skulle en vägfyrk påföras för hvarje fulla 10 kronor af det till skogsaccis taxerade virkesvärdet. LAHT 1909, s. 264. Vägfyrk, (dvs.) en äldre fördelningsgrund för den numera upphävda vägskatten. SvAffärslex. (1948). —
-FYRKTAL. (†) antal vägfyrkar som påförts person l. skatteobjekt. AB 26/4 1889, s. 2. Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal. BtRiksdP 1905, I. 2: nr 21, s. 12. Understöd, som kan varda beviljadt, skall .. utbetalas till vägstyrelsen för att .. tillgodokomma de väghållningsskyldiga i förhållande till deras vägfyrktal. SFS 1912, nr 137, s. 289. Norrskensfl. 4/6 1935, s. 4.
Ssg: vägfyrktals-längd. (†) jfr längd 8 a. DN(A) 29/6 1892, s. 3. Statsrevisorerna ha .. föreslagit, att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden skulle få användas även under år 1937. SvD(A) 12/1 1936, s. 4. —
-FÄLLA. om fälla anlagd l. utplacerad på väg med syfte att nedbringa fordons hastighet l. på annat sätt hejda fordons framfart; äv.: trafikfälla. DN(A) 12/10 1926, s. 4. Utvecklingen (kommer) troligen att gå i negativ riktning om vi inte bygger bort de farliga vägfällorna. HbgD 25/7 1999, s. 2. —
(1, 2) -FÄRDIG. [jfr t. wegfertig] (†) i fråga om att vara färdig l. redo för avresa ngnstans, resfärdig; jfr färdig 4 o. -redo. G1R 20: 276 (1549; om skepp). Derföre bleff Wilm van Borcken sagt, mäden hann war nu wägferdigh til sin reese, at hann skulde (osv.). 3SthmTb. 1: 60 (1592). Att effter een aff Bårgmesterne .. sampt medh een aff rådzpersonerne äre nu vägfärdige att begiffve sigh till Sverigie. OxBr. 5: 139 (1620). Effter H. K. M:tt förnimmer .. det de verfuade soldater .. allarede liggia vägfärdige i Hamborgh tijt åth. AOxenstierna 4: 512 (1629). HSH 25: 246 (1633). —
-FÄRJA. jfr färja, sbst. a, o. landsvägs-färja. SvD(A) 2/6 1922, s. 13. Vägfärjan är ett gammalt beprövat samfärdsmedel på de ställen där fjärdar och vattendrag .. omöjliggjort brobyggnad. SvTeknUppslB 1: 722 (1937). —
(2) -FÖRA. särsk. (†) vägleda (se d. o. 1, 3); jfr föra 4. Wij skola låta then Helige Ande regera och wägföra osz uthi alla Christeliga Dygder och gudachtighetenes Öfning. Ekman Siönödzl. 97 (1680). WoL 993 (1887). —
(2) -FÖRARE. [jfr t. wegführer] särsk. (numera bl. tillf.) vägvisare; äv. mer l. mindre bildl. Schultze Ordb. 1240 (c. 1755). Hemlösa barn, hvilka på sina villostigar längtade efter vägförarens hand. SvD(A) 1/6 1898, s. 2. —
-FÖRBINDELSE. jfr förbindelse 1 c o. järnvägs-förbindelse. Såsom ett vidare skäl för sträckningen af jernvägsstambanan emellan Göteborg och Stockholm .. uppgifves, att vägförbindelsen derigenom skulle blifva 3 1/2 mil kortare. AB 21/1 1857, s. 3. Att riva .. (koloniområdet) skulle bli för dyrt eftersom vägförbindelse saknades. Jersild BabH 20 (1978). —
-FÖRBÄTTRING. jfr -lagning. Träd .. är i många trakter .. det enda förhandvarande ämne till väg-förbättring. Hazelius Bef. 185 (1836). —
-FÖRE. (väg- 1851 osv. väga- 1907 (i vers)) jfr före, sbst. 2, o. -lag, sbst.2 AB 21/1 1851, s. 3. När vägföret var som värst beslutades det att ställa in all busstrafik. SundsvT 15/12 2016, s. 8. —
-FÖRENING. förening (se d. o. 7 c) med uppgift att förvalta o. underhålla enskild väg; jfr -lag, sbst.3, -samfällighet. BoråsTidn. 17/12 1891, s. 2. Puma är en .. slitstark motorväghyvel i idealisk storlek för städer, kommuner och vägföreningar. SvD(A) 19/12 1960, s. 1. —
-FÖRHÅLLANDEN, pl. sammanfattande om förhållanden (se förhållande 4) som råder på väg l. vägar. Ogynnsamma vägförhållanden. PT 5/3 1877, s. 2. Vårt lands brutna terräng och .. svåra vägförhållanden kräfva en synnerligen starkt konstruerad, om ock något tung maskin. IdrFinl. 3: 43 (1906). —
-FÖRVALTNING. handläggning av ärenden rörande vägar (jfr förvaltning 1); äv. (o. numera i sht) om (del av) myndighet l. organ med uppgift att förvalta o. underhålla vägar (jfr förvaltning 2 b). AB 24/8 1863, s. 2. För den allmänna väghållningen skall i varje län finnas en vägförvaltning. SFS 1943, s. 1385. —
-GREN. (numera mindre br.) (mindre) väg som utgår från en annan (större) väg; jfr gren, sbst.1 3 c. AB 12/9 1837, s. 2. En annan väggren är från Lappo dragen söderut till Östermyra. Ramsay VägvFinl. 331 (1905). SvD(A) 17/2 1944, s. 3. —
-GREPP. i fråga om friktion mellan fordonsdäck o. vägbana; jfr -hållning 2, -kontakt. AB 13/12 1928, s. 10. Slitna däck har dåligt väggrepp och ger sämre bromsverkan. AlltBil. 95 (1976). —
-GRIND. grind (se grind, sbst.1 2) varmed väg avspärras; jfr -bom o. landsvägs-grind. ÖgCorr. 19/3 1874, s. 4. En väggrind och skyltar om att obehörig trafik inte har tillträde till vägen. SödermNyh. 30/7 2013, s. 12. —
(3 e) -GROBLAD. (†) groblad; jfr -blad o. vägbreda. PArtedi hos Lönnberg Artedi 45 (1729). Rietz 593 (1865). —
-GRUS. jfr grus 1. 2VittAH 16: 354 (1837, 1841). Mångenstädes påföres och utbredes väggruset .. vid sommartiden, då körbanan genom torka blifvit fullkomligt hård och fast. TT 1871, s. 38. —
-GRÄS. (väg- 1638 osv. väga- 1538–1640. väge- 1638–1727) särsk. (†) till 3 e. särsk.
-GUPP. gupp (se gupp, sbst. 2) på väg; särsk.: vägbula. AB(A) 27/4 1925, s. 6. Får trafikkontoret sin vilja igenom kommer många övergångsställen att ersättas med väggupp i framtiden. GbgP 6/12 1998, s. 1. —
-GÄLD. (†) vägavgift. VinkällRSthm 1579. Sådana småbaroner, som .. brukade .. uppsätta tillfälliga tullbommar för att preja de resande med väggäld. Scholander I. 2: 122 (c. 1870). —
-HYVEL. (motor)redskap (med järn- l. stålblad) för tilljämning av vägbana; särsk. om sådant redskap för borthyvling av snö; jfr hyvel 1 c o. -putsare, -skrapa, -sladd. Ett utmärkt redskap för vägarnes hållande i farbart skick är väghyfveln. MosskT 1888, s. 297. Lugn trafikhelg i Skåne trots snöfall och halka .. Ett 100-tal plogbilar och ett 70-tal väghyvlar sattes in över hela Skåne. LD 7/1 1958, s. 1. jfr motor-väghyvel. —
-HÅLL. (numera bl. ngn gg) väghållning (se d. o. 1); särsk. i uttr. bro- och väghåll (jfr bro-håll). I bro- och wäghåll deltogo prester lika med bönder. Widmark Helsingl. 1: 102 (1860). Enligt .. (ett nytt system för vägavgifter) skulle vägarna bli direkt avgiftsbelagda. Pris enligt körsträcka och i förhållande till de faktiska kostnaderna för väghållet. DN 24/10 1970, s. 9. jfr natura-väghåll. —
-HÅLLARE. om person l. organisation o. d. med ansvar för väghållning (se d. o. 1). Wedberg 1HD 362 (i handl. fr. 1789). Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla väglott .. äge annan underhållsskyldig bota bristen och njute sedan af den försumlige betalning. SFS 1907, nr 48, s. 7. jfr natura-väghållare. —
-HÅLLNING. (väg- 1774 osv. väga- 1803–1860 (: vägahållningsskyldiges). väge- 1668)
1) (byggande o.) underhåll av väg; jfr hållning 1 c o. -håll, -underhåll, -vård, sbst.1 2. Stiernman Riksd. 1560 (1668). Wid Hemmanet bindes alltid answarigheten för wäghållningen. AdP 1800, s. 410. jfr natura-väghållning.
2) i fråga om fordons l. fordonsdäcks förmåga att vid körning behålla (god) kontakt med underlaget, väggrepp. SvD(A) 3/5 1947, s. 15. (Däcket) har upp till dubbel livslängd jämfört med ett standarddäck .. Stabil och smidig väghållning i alla hastigheter och väglag. SvD 2/5 1969, s. 1.
Ssgr (i allm. till -hållning 1): väghållnings-besvär. (†) väghållningsskyldighet; jfr besvär I 2 b. PH 15: 477 (1793). Att väghållningsbesväret stadgats skola utgå direkt af hvarje jordegendom efter taxeringsvärdet. BtRiksdP 1894, I. 2: nr 46, s. 17. SAOL (1950).
-distrikt. (förr) jfr distrikt 1. ÖgCorr. 30/8 1877, s. 3. Att det skall åligga .. vägstyrelserna inom samtliga väghållningsdistrikt att årligen .. inkomma med statistiska uppgifter. SFS 1910, nr 20, s. 1.
-förmåga. till -hållning 2; jfr förmåga, sbst. 3 a. Varje värdefullare intryck av väghållningsförmåga, acceleration och ev. vibrationsfrihet är uteslutet. SvD(A) 3/7 1925, s. 11.
-skyldig. särsk. substantiverat, om person med väghållningsskyldighet. AB 1/9 1835, s. 2. Om natten sammankallade han de wäghållningsskyldige och lät försätta wägen i sådant skick, att intet skäl till anmärkning påföljande dag förefanns. Englund Ged. 69 (1853).
-skyldighet. skyldighet att (bygga o.) underhålla l. delta i (byggande o.) underhåll av vägar; jfr -hållnings-besvär. AB 4/8 1832, s. 3. —
-INGENJÖR. jfr ingenjör 4. AB 25/11 1846, s. 3. Vägingenjör åligger: att biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .. vid utövandet av statens kontroll å .. vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning inom länet. SFS 1934, s. 339. —
-INSPEKTOR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) väginspektör; jfr inspektor, sbst.1 a. ÖgCorr. 1839, nr 51, s. 4. —
-INSPEKTÖR. tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn o. kontroll över väghållning; jfr -inspektor. Upsala 28/10 1851, s. 1. Väginspektör åligger att .. skaffa sig ingående kännedom om vägväsendets tillstånd och behov, att .. övervaka och leda vägingenjörernas .. verksamhet. SFS 1934, s. 331. —
-INSTITUT. institut som bedriver forskning o. utveckling rörande vägbygge l. vägunderhåll o. d. Kungliga automobilklubben har i samband med firandet av sin 20-åriga tillvaro beslutit upprätta ett väginstitut. DN(A) 27/1 1923, s. 4. Att genom en omsorgsfullt bedriven grundforskning vid väginstitutet skapa förutsättningar för ett tekniskt-ekonomiskt handlande i fråga om vägbyggande och vägunderhåll. Motorför. 1955, nr 8, s. 10. —
-KANT. (väg- 1834 osv. väga- 1891–1971) jfr kant, sbst. 4 b, o. -ren, -sida. AB 10/1 1834, s. 3. I vägkanterna blommade primula och helleborus. Strindberg Utop. 238 (1885). —
-KAPELL. jfr kapell, sbst.1 1, o. -kyrka. PT 1/12 1845, s. 1. Man förstår tillkomsten av alla små vägkapell .. längs vägarna (på Cypern), här behövs nog styrka från ovan innan man ger sig i kast med bergsvägarna. SvD 22/11 1987, Söndagsbil. s. 18. —
-KARTA. (väg- 1807 osv. väga- 1848. väge- 1752) karta (se karta, sbst.2 V) över (del av) vägsystem; jfr res-karta. Concepterne .. til Wäge-Chartor och Längde-mätningar .. skicke Landtmätaren .. in til Kongl. Contoiret. PH 5: 3392 (1752). För att bila på Island behövs en bra vägkarta. DN 5/5 1994, Semester s. 17. —
-KASSA. (förr) kassa (se kassa, sbst.1 7) för finansiering av byggande l. underhåll av vägar o. d.; äv.: medel hos sådan kassa (jfr kassa, sbst.1 3). PT 21/1 1839, s. 2. Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning af ny och omläggning af gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg .. samt byggande af bro och färja. BtRiksdP 1905, I. 2: nr 21, s. 4. Trögds härads vägkassa har anskaffat en väghyvel. UNT 2/11 1917, s. 5. —
-KAVLE. (†) kavle (se kavle 1 i) använd för att ange turordning för väghållning; jfr plog-kavle. En vägkafle från .. (Orsa), hvilken visar huru många dagsverken hvarje väghållningsskyldig skulle bestå vid ”sommar-landsvägsbyggnad”, d. v. s. väggrusning. RedNordM 1908, s. 11. —
-KNUT. plats l. punkt där (viktiga) vägar möts; jfr knut, sbst.1 1 b β β′, o. -korsning. AB 8/9 1856, s. 2. Innan jernvägar förenade länder och folk, trifdes marknaderna blott vid stora vägknutar och segelbara floder. UB 7: 254 (1875).
-KONTAKT. om kontakt mellan fordonsdäck o. vägbana; väggrepp. SvD(A) 14/6 1925, s. 5. Hjulen har .. god vägkontakt och gången blir mjuk och stötfri. Arbetet 6/5 1965, s. 6. —
-KORS. (väg- 1807 osv. väga- 1587–1904 (i vers)) särsk.: vägkorsning; äv. bildl. (jfr kors I 7 b ε o. kors-väg 3); förr äv. om ngt som förorsakar lidande l. olycka o. d. på livets väg (jfr kors I 1 g β). AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 8 b (1587). Här är frihetens och nödvändighetens vägkors, men i själva korsningspunkten måste man handla. Tiden 1912, s. 47. Det farliga vägkorset .. har byggts bort och ersatts av en jättelik trafikplats. SvD 13/10 1976, s. 30. —
-KORSNING. om ställe där två l. flera vägar möts l. korsar varandra; jfr korsa 5 c o. -knut, -kors, -kryss, -mot, -möte, -skärning 2 o. gatu-korsning, trafik-korsning. AB 10/6 1873, s. 2. Fordon skall vid färd i vägkorsningar och vägkrökar .. städse framföras å körbanans vänstra sida. SFS 1935, s. 639. —
(1) -KOST. (väg- 1655 osv. väga- 1615–1944. väge- 1622–1730) [fsv. vägha koster] (numera i sht i Finl.) matsäck (se d. o. 2) l. färdkost (jfr kost, sbst.3 2 b, o. -mat o. res-kost); förr äv. om kostnad l. utgift för (uppehälle under) resa (jfr kost, sbst.3 1, o. -pass 1 slutet o. tär-peng), anträffat bl. i ordböcker; jfr viaticum 1. OrdnLilleTull 1622, s. A 2 b. Til vägakost brukas .. på rimsaltad sik bakade och i ugn gräddade aflånga kakor. VetAH 1772, s. 231. (Sv.) Wägkost .. (t.) der Zehrpfenning, (fr.) frais du voyage. Dähnert (1784). Resan hade varit lång .. och bara en brödbit per man fanns som vägkost. Hufvudstadsbl. 27/1 2005, s. 8. särsk.
a) i utvidgad anv., om nattvard som ges åt döende (ss. färdkost på färden mot himlen); jfr viaticum 1 slutet. Elimæus MOlofsson B 4 a (1615). At tå någen döör, så skal honom hans nödhtorfftige Wägekost icke blifwa affhänt. Schroderus Os. 1: 301 (1635).
b) i oeg. l. bildl. anv., särsk. om ngt som tjänar ss. andlig näring under jordelivet; särsk. övergående i bet. dels: råd (se råd, sbst.3 19), dels (i sht i Finl.): förutsättning l. underlag (se d. o. 2); jfr kost, sbst.3 2 b η. Vinlägg dig, min Son, at hafva dygden til vägakost på ålderdomen. Liljestråle Fid. 109 (1797). Det var ett gripande ögonblick, då han skulle till dessa unga ställa lärarens och själasörjarens afskedsord samt gifva dem vägkost för lefnadsvandringen. 3SAH 2: 651 (1887). Debatten var bra och gav oss vägkost när vi går vidare med förändringarna. Hufvudstadsbl. 11/9 2015, s. 14.
(3 e) -KRASSE, äv. -KRASSA. (väg- 1638–1885. väge- 1685) (†)
1) penningört. Franckenius Spec. D 3 a (1638). Wägkrasza, Backebränna, Bondesenap, Åkerpenningegräs. Lindestolpe FlWiksb. 37 (1716).
2) sandvita. Alyssum incanum (Wägkrasze.) Är ganska sällsynt i Swerige, utom i Skåne. Fischerström 1: 91 (1779). Heinrich (1828).
-KROG. om krog belägen invid (motor)väg; jfr -restaurang. Maten på vägkrogen var oväntat god. SvD(A) 8/9 1953, s. 6. —
-KROPP. [jfr t. wegekörper] (i fackspr.) om berg- l. jordlager o. d. som utgör bärande del av väg, undergrund (se under-grund, sbst.2 1); ngn gg äv. om huvuddel av väg (jfr kropp, sbst.1 4); förr äv. i fråga om järnväg: banvall. Vid anläggandet af jernvägen .. gräfdes för fyllnaden af vägkroppen ansenliga gropar, utan att man drog försorg om aflopp. GHT 4/1 1855, s. 1. Vägkroppen är framdragen ca 2,5 km från Flisån. ÖstersundP 10/3 1965, s. 11. För att hindra tjälskador lägger man bark som isolerande lager i vägkroppen. ÖgCorr. 29/7 1966, s. 8. —
-KRÖK. krök på väg; jfr krök 1 b o. -krökning, -kurva. GHT 16/11 1868, s. 3. Jag såg dem försvinna i vägkröken. Pleijel Fungi 79 (1993). —
(2) -KUNNIG. (numera bl. tillf.) som har god orienteringsförmåga, som hittar bra. Sylvius Curtius 202 (1682). Han skulle se till att jag fick vägkunniga män med mig på färden. Hedin StormKung. 1: 412 (1950). —
-KURVA. jfr kurva, sbst. 2 slutet, o. -krök. NDA 29/9 1868, s. 2. En af .. lastbilerna befann sig på utväg från staden .. då den i en vägkurva .. helt plötsligt gjorde haveri. SvD(A) 9/9 1915, s. 9. —
-KYRKA. [jfr t. autobahnkirche] om kyrka belägen vid större väg l. turiststråk; särsk. (o. i sht) speciellare, om sådan kyrka öppen viss period sommartid för visning l. andakt o. d.; jfr -kapell. DN(A) 30/4 1959, s. 16. I juli öppnas i Frillesås vid E6 mellan Göteborg och Varberg Skandinaviens första vägkyrka. GbgP 7/5 1978, s. 20. Under två veckor ska kyrkan fungera som vägkyrka med guidning, servering, utställning och andakt. HbgD 11/6 1997, s. 10. —
-LAG, sbst.1 lag (se lag, sbst.1 1) som reglerar byggande o. underhåll av väg; förr äv.: trafikregel. Bremer Grann. 1: 43 (1837). En väglag ersatte .. 1891 byggningabalkens bestämmelser om väghållningsskyldigheten. SvRiksd. 12: 108 (1934). —
-LAG, sbst.2 (väg- 1722 osv. väga- 1713–1939. väge- c. 1700–1886. vägs- 1811) om vägs skick l. tillstånd l. farbarhet o. d., före (se före, sbst. 2); jfr lag, sbst.3 6, o. -före. Halt, gott, svårt väglag. Ambassadeuren förestälte wäl de swårigheter af wägelag och andra olägenheter, som fölgde den sena hösten. HC11H 6: 15 (c. 1700). Det är nödvändigt att ta hänsyn till vägbanans och väglagets inverkan på bromsningen. Agvald Körtekn. 45 (1957). jfr sommar-, vinter-väglag. —
-LAG, sbst.3 (i Finl.) vägförening; jfr lag, sbst.3 13 d. En rådplägningsdag för väglagens bestyrelsemedlemmar och sysslomän. Borgåbl. 14/4 1978, s. 5. —
-LAGNING. (väg- 1734 osv. väga- 1833) lagning av väg; jfr -förbättring. VGR 1734, Verif. s. 127. Vid all väglagning bör man för att icke hindra vägens begagnande .. arbeta på en sida af vägen i sänder. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 309 (1880).
Ssgr: väglagnings-besvär. (†) jfr besvär I 2 b o. -lagnings-skyldighet. Städernes väglagnings- och skjutsnings-besvär. LBÄ 1: 60 (1797). PT 25/7 1849, s. 2.
-skyldighet. (†) skyldighet att laga l. delta i lagning av vägar; jfr -lagnings-besvär. Järta 2: 223 (1823). GbgAB 9/1 1901, s. 3.
-ämne. (numera bl. tillf.) ämne l. material till väglagning. Lindfors (1824). För .. (avvattnings)ändamål böra för höga vägkanter afskäras och vägen på midten påfyllas med goda väglagningsämnen. 2NF 33: 73 (1921). —
-LAND. (väg- 1841 osv. väga- 1807. väge- c. 1670) (numera i sht i skildring av ä. förh.) om landområde lämpligt för väganläggning l. med anlagd väg; äv. om mer l. mindre farbart landområde (utan anlagd(a) väg(ar)). Gyllenius Diar. 280 (c. 1670). Bondhandeln tillhör .. väglandet, eller den del af Jemtland, der stora vägen mellan Östersjön och Norge går fram. AB 27/12 1841, s. 3. Som de stora landsvägarna samt andra vägar och stigar gärna följa åsarnas lopp på grund af det goda vägland de bilda. SvRike I. 1: 66 (1899). Vintertid nyttjades fäladerna som vägland. Landsvägarna var i regel urusla, men när frosten kom och lade is på kärr och översvämningar kunde man färdas bekvämt med häst och släde. HbgD 17/2 2002, s. 16. —
(2) -LEDA, -ning; -are (se d. o.), -arinna (se avledn.), -erska (se avledn.). [fsv. väghleþa]
1) leda (ngn) på rätt väg, visa (ngn) vägen; äv. med saksubj. (särsk. betecknande ljus(sken) o. d.); jfr leda, v.2 1 a, o. -föra, -visa o. rätt-leda. Tå the begierade aff Aaron at han skulle göra them Gudar huilka them motte weghleda åter igen til Egypten. LPetri Wijgd. B 3 b (1538). Goodtemplarhuset, hvars upplysta fönster vägledde honom uppför den mörka backen. Roos Strejk. 13 (1892). När trupperna lämnat vägen, förmår ledningen icke längre .. att vägleda trupperna till bestämda platser. KrigVAT 1901, s. 575. Det åligger kommun att å .. allmän plats .. vidtaga erforderliga anordningar för den vägledande belysning, som enligt gällande organisationsplan skall finnas där under mörkläggning. SFS 1952, s. 165.
2) refl.: (i mörker l. i fall av blindhet l. nedsatt syn) (söka) skaffa sig kunskap om vägen l. leta l. ta sig fram (gm att känna sig för); äv.: orientera sig (se orientera 5); äv. bildl.; jfr leda, v.2 1 a γ. 2SthmTb. 7: 145 (1585). Det wallhjon wägleda sig genom tjocka skogar .. med ingen annan Compass, än de weta at qwistarne på träden äro tätast och tjockast emot söder. NorrlS 1–6: 52 (1769). En själ, som i mörkret ville lysa och vägleda sig sjelf. HLilljebjörn Hågk. 2: 33 (1867). (Tikens) väderkorn var oförvillat så att hon kunde vägleda sig med det. Aronson FjärdeVäg. 21 (1950).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. möjl. med anslutning till väg, sbst. 4, 5); särsk.: (med goda råd l. undervisning o. d.) leda (ngn) på rätt väg l. visa (ngn) till rätta l. hjälpa (ngn) att handla på rätt sätt; ge (ngn) anvisning (till ngt) l. ledning (för ngt); särsk. i uttr. vägleda ngn i, förr äv. uti, ngt; ofta med saksubj.; äv. dels med sakobj. (se särsk. slutet), dels utan obj.; jfr leda, v.2 2, o. -föra, -visa slutet. Gyllenborg Vill. Dedik. 2 (1721). Alldenstund ungdomen bör wägledas wid Academierne vti alla anständiga wetenskaper. Nehrman InlJurCiv. 4 (1729). Ett exempel vägleder bättre än en naken regel. Berzelius Kemi 5: 1030 (1828). I allmänhet har .. hans oförvillade känsla vägledt honom. 3SAH 2: 189 (1887). Konungen, vägledd af Toll, insåg väl behofvet af nya krafter och organ på det militära området. Odhner G3 2: 233 (1896). Att utbilda och vägleda sina egna försäljare kan vara nog så svårt. Förberg SäljFilm 186 (1946). Han har väglett mig i hur jag ska leva mitt liv. SvD 23/9 2011, Kultur s. 7. särsk.
a) (numera bl. tillf.) styra l. leda (ngt); särsk. med avs. på verksamhet. Wennerberg var en gång närvarande .. vid en repetition och hade då själf sjungit solo’t för att vägleda inöfningen. STaube hos Wennerberg Bref 2: 221 (1914). (Det åligger) lantmäteristyrelsen .. att genom utfärdande av exempel och föreskrifter vägleda arbetet. SFS 1936, s. 633.
b) ss. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som leder ngn på rätt väg l. ger ngn anvisning l. ledning; äv. (o. numera i sht): styrande l. bestämmande l. inflytelserik o. d., särsk. om tanke l. idé o. d. (jfr leda, v.2 6); jfr -visa slutet. Rogberg Pred. 1: 15 (1825). Ofta ger lagtexten ett eller flera vägledande exempel särskilt när det gäller att bedöma ett brott som grovt. NorstedtJurHb. 687 (1987). Det visade sig att egen vinning på andras bekostnad var vägledande för ekonomernas val och handlingar i betydligt högre utsträckning än för studenter i andra ämnen. DN 18/11 1993, s. B1.
c) [jfr t. wegleitung] ss. vbalsbst. -ning, om handlingen att leda ngn (l. ngt) på viss väg l. i viss riktning l. att leda ngn rätt l. hjälpa ngn på lämpligt sätt; äv. konkret(are), om (tryckt) anvisning l. information l. upplysning o. d. (jfr -visare 1 slutet); jfr -visa slutet. Lind (1738). Vid svårlästa eller felaktiga ställen i originalhandskriften kan utgifvaren mången gång finna en vägledning i de senare afskrifterna. 3SAH 4: 241 (1889). En del unga trattkremlor kunna vålla nybörjaren huvudbry, men lamellernas svagt grönaktiga färgton är en god vägledning. Cortin SvampHb. 190 (1942). I särskilda upprop i Kulturens tryckta vägledningar uppmanades allmänheten skänka föremål till museet. Kulturen 1994, s. 46. Folkomröstningen gav ingen vägledning i endera riktningen. UNT 24/7 2017, s. A4. jfr studie-, turist-vägledning.
Avledn. [möjl. delvis till -ledare]: vägledarinna, f. (numera mindre br.) till -leda 1, 3: = väglederska. Weste (1807). Den Comparativa Anatomien, denna mägtiga vägledarinna, på hvilken hela Palæontologien stödjer sig. DA 10/1 1845, s. 2. (Han) följde beredvilligt sin vägledarinna .. till ett rum, hvarifrån man hade utsigt åt gatan. GbgP 17/5 1876, s. 1. SvD 6/11 1975, s. 2.
väglederska, f. (numera bl. tillf.) till -leda 1, 3: kvinnlig vägledare; äv. om ngt sakligt; jfr vägledarinna. Kyrkans förmåga att vara mensklighetens väglederska till Guds rike. GHT 3/9 1867, s. 1. Hon hade under någon timme varit .. min väglederska in i ett mystiskt rum. SvD 25/8 1996, s. 51. —
(2) -LEDARE. [fsv. väghledhare, vägha ledhare; till -leda] motsv. -leda 1, om person som leder ngn på rätt väg l. visar vägen; äv. (o. i sht) motsv. -leda 3, om person som ger ngn vägledning l. agerar ss. rättesnöre för ngns handlande l. ställningstagande o. d.; äv. övergående i bet. dels: handledare (jfr ledare 1 c), dels: förebild (se d. o. 4); äv. om ngt sakligt; jfr -visare 1. Verelius 155 (1681). Svenska lärde hafva uti åtskilliga vetenskaper varit vägledare för utländningar. 1VittAH 2: 182 (1773, 1776). (De beslöt att) först segla ända in till Mariefreds stad .. och der söka bekomma någon öfver Enhörna underkunnig man till vägledare. Almqvist Mål. 128 (1840). Instinkten är en säker, om ej ofelbar vägledare. Schauman o. Christierson Gide 52 (1897). Den svenska kritiken – som ej är en god vägledare för det allmänna omdömet. Nordensvan SvTeat. 2: 204 (1918). Konsumentrådgivarens roll är att vara samarbetspartner och vägledare. SvD 4/9 1995, Näringsliv s. 32. jfr studie-vägledare. särsk. (numera bl. tillf.) om (tryckt) anvisning l. upplysning, vägvisare (se d. o. 1 slutet); äv. handbok l. handledning; jfr guide, sbst.2 2. Benzelstierna Cens. 172 (1742). Stockholms gatukalender och allmänna vägledare .. med kartor .. har nu utkommit. SvD(A) 26/2 1927, s. 10. —
-LINJE.
1) (numera bl. tillf.) vägsträcka (jfr linje 1 c γ); förr äv. om järnvägslinje (jfr linje 9). Frey 1848, s. 361 (om järnvägslinje). Planritning öfver en till omläggning eller förbättring föreslagen väglinie. SFS 1885, nr 77, s. 2.
2) om (målad) linje (se d. o. 1 c) på vägbana avsedd för avgränsning l. styrning av trafik; jfr -markering. Expressen 14/9 1952, s. 6. De svenska vägarna har till ojämförligt mycket högre procent än kontinenten sin målade väglinje. DN(A) 30/10 1955, s. 40. —
-LOKOMOTIV. (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) lokomotiv för landsvägstrafik. Vid de nya engelska väglokomotiven har man på ett ganska vackert sätt förstått öfvervinna eller kringgå de nämnde hindren (dvs. stötarna mot hjulen på grund av vägens ojämnhet). TTekn. 1859, 1: 75. —
-LOTT. (väg- 1793 (: wäglotts-ägare) osv. väga- 1833–1902. väge- 1734. vägo- 1735) (förr) om del l. sträcka av väg som ngn hade till uppgift att sköta; jfr lott, sbst.2 3, o. -skifte 2. 2RARP 8: 614 (1734). Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje väglott befunna brister i vägunderhållet. SFS 1905, nr 34, s. 5. —
-LUS. (vard.) nedsättande, om vägtrafikant som anses köra (för) långsamt; jfr lus 1 c β. Agvald Körtekn. 58 (1957). Jag har, mot min vilja, blivit en trafikfara, en väglus, omkörd av alla och envar, som .. ilsket blinkande fräser förbi med 30–40 km/h över tillåten fart. DN 22/9 1974, s. 17. —
-LÄNGD. (väg- 1829 osv. väga- 1832–1939) vägsträcka; jfr längd 2. PT 1/8 1829, s. 4. Åkarne få i London betaldt efter den väglängd de köra. Backman Dickens Pickw. 1: 10 (1871). —
-LÖS. som saknar väg; i sht om landområde l. trakt l. by o. d. (jfr lös 17 o. o-vägad); ss. adv. förr särsk.: på obanade vägar, över l. genom obanat land. Väglösa skogar. (Han) wende .. om, och droogh tädhan wäghlööst. 2Mack. 13: 18 (Bib. 1541). Från en by .. har man t. ex. tio väglösa mil ned till bygden, dit man måste för att hämta livsmedel och förnödenheter. DN(A) 28/12 1929, s. 8. Vi som bodde i väglösa byar for och handlade i maj, medan snön ännu låg kvar. Ryd Timmerskog. 50 (1980). På vintern är detta väglöst land, enda sättet att ta sig till bebyggda områden är med snöskoter. Expressen 9/11 1999, s. 21. —
-MAKADAM. (numera bl. tillf.) (Rekvirera) vägmakadam i tid för höstgrusningen. DN(A) 7/10 1913, s. 12. —
-MARKERING. om märke l. tecken l. föremål som utmärker vägs sträckning; äv. (o. numera i sht) om (målad) markering på vägbana avsedd för avgränsning l. styrning av trafik (jfr -linje 2). Ett .. högst önskligt sätt vore att bygga en telefonlinie efter denna led .. En sådan blefve på samma gång den ypperligaste vägmarkering. AB 30/1 1894, s. 2. I samband med .. (broreparationen) ska vägmarkeringarna målas om, för att underlätta påfarterna. Expressen 6/7 1992, s. 16. —
-MASKIN. maskin (se d. o. 1 e) för anläggning o. underhåll av väg; förr äv. om fordon avsett för landsvägstrafik. Till långfärd bör man begagna en riktigt starkt bygd vägmaskin. Balck Idr. 2: 457 (1887). Vibro vägmaskiner .. användas för beläggning på vägar och flygfält. SvByggkatal. 1955, s. 99. —
(1, 3) -MAT. (väg- 1855 osv. väga- 1730–1957) om mat serverad på vägkrog; äv. (numera bl. tillf.) om matsäck (jfr -kost). Ullenius Ro § 410 (1730). Kanske ville du haft litet vägmat med dig? SvFamJ 1871, s. 123. Myten om den dåliga vägmaten har bara delvis besannats, för vi har också hittat god mat och välskötta krogar. Expressen 3/7 1993, Lördag s. 2. —
-MODD. jfr modd, sbst. 2. DN 27/8 1877, s. 3. Lika enformigt som .. hjulens plaskande i vägmodden ljöd bakom vagnen en hästs tunga lunk. GHT 1883, nr 143 B, s. 2. —
-MOT. (väg- 1929 osv. väga- 1526–1916) [fsv. vägha mot] vägkorsning; jfr mot, sbst.2 2. Mark. 11: 4 (NT 1526). Här är .. ett stort vägamot, i det icke mindre än fem vägar stöta tillsammans. GHT 1896, nr 216, s. 2. —
-MYNNING. (numera bl. tillf.) jfr mynning, sbst.2 3, o. gatu-mynning. DN 29/1 1868, s. 1. Västra hörnhuset vid torgets norra vägmynning. Nilsson Bokh. 15 (1937). —
(3 e) -MÅLLA, äv. -MOLLA. växten Atriplex patula Lin., gårdmålla; jfr dyng-molla 2, grå-molla 2, guld-frö 1, svin-målla 2, svin-mäll. Nyman HbBot. 338 (1858). —
-MÅTT. mått angivande väglängd. Rast är itt wist wäg-mott, en mijl eller tusend skred. Verelius 202 (1681). —
-MÄRKE. (väg- 1749 osv. väga- c. 1680–1917. väge- 1815) vid l. på väg utsatt märke (se märke, sbst.1 1 a, o. -ruska); särsk. (o. i sht) om officiell vägskylt (jfr trafik-märke, trafik-skylt, upplysnings-märke); äv. mer l. mindre bildl.; jfr -visare 2. Visb. 2: 369 (c. 1680). Runstenarne äro .. ett slags vägmärken, som utvisa de fordna allfariga vägarnes sträckning. 2VittAH 14: 163 (1828, 1838). Vägmärken .. för utmärkande av huvudled .. skola utgöras av en kvadratisk .. tavla i storlek 600 x 600 millimeter. SFS 1951, s. 1828. Olika historiska händelser, som utgör vägmärken för den historiska tankeutflykten. Hälsingerun. 1975, s. 59. —
-MÄRKNING. jfr märka 1. TurÅ 1910, s. 455. I regel kan tillfällig väg för kärror .. ordnas genom enbart vägmärkning och vägröjning. InfRegl. 1939, 2: 136 (1942). —
-MÄSTARE. (väg- 1675 osv. väge- 1649–1666) om person som förestår l. har överinseende över vägbygge l. väghållning o. d. (förr äv. med uppgift att därutöver utöva tillsyn över broar o. värdshus o. d.); särsk. ss. tjänstetitel. Den, som vägemästare blifver, skal hafva inseende på alle krögare och tafverner uti landet. RP 13: 8 (1649). Tillsättande av vägmästare eller annan dylik befattningshavare för tillsyn å eller ledning av väghållningen. SFS 1934, s. 439. Vägmästaren svarar .. för vägarnas beskaffenhet och underhåll inom en vägsträcka på 30–50 mil. SvYrkeslex. 2: 22 (1973). —
-MÄTARE. instrument för mätning o. registrering av avstånd l. tillryggalagd vägsträcka; särsk. (o. numera i sht) om sådant instrument i bil för registrering av körsträcka; jfr mätare 3. (Fr.) Compte-pas .. (sv.) en wägmätare eller et instrument, som tienar til at få wetta, huru många skrett en wäg innehåller. Möller 1: 349 (1745). Innan vår Cadillac gick till vila den aftonen, hade den enligt vägmätaren rullat 29 mil. Böök ResSv. 100 (1924). —
-MÄTNING. (väg- 1697 osv. väga- 1866–1892. väge- 1694–1752) jfr mätning 1. NDA 18/1 1881, s. 3 (1694). Wägemätningar, i synnerhet öfwer de större farwägar, böra ske på så kalladt Geometriskt sätt. PH 5: 3376 (1752). De åren 1888–89 utförda vägamätningarna för utsättande af kilometerstolpar. Fennia VI. 1: 41 (1892). —
-MÖTE. (väg- 1738 osv. väga- 1626–1906. väge- 1619–1639) [fsv. vägha möte] särsk. (numera bl. tillf.) vägkorsning; jfr möte 1 c β. Bullernæsius Lögn. 240 (1619). —
-NUMMER. jfr nummer 5. Norrskensfl. 31/3 1915, s. 2. Kartan upptar för första gången de nya vägnumren som gäller från 1 april. SvD(A) 8/3 1962, s. 9.
Ssg: vägnummer-märke. (numera bl. tillf.) Vidare föreslås särskilda vägnummermärken för att utmärka riks- och länshuvudvägar. DN(A) 19/12 1950, s. 30. —
-NÄMND. jfr nämnd 2 b. GHT 26/9 1882, s. 2. Vägnämnden har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses. TT 1943, V. s. 142. —
-NÄT. nät (se nät, sbst. 3 c) av vägar i ett land l. inom ett område (jfr -system o. landsvägs-nät); förr äv. om järnvägsnät. AB 23/5 1842, s. 2. Ett storartadt vägnät .. främjade i hög grad .. den fredliga samfärdseln mellan (det romerska) verldsrikets olika delar. Svensén Jord. 325 (1886). —
-OMBYGGNAD~020. AB 29/4 1850, s. 2. Tyvärr finns det inte tillgång till så mycket folk man kunde önska för vägombyggnad. ST(A) 3/3 1962, s. 11. —
-OMLÄGGNING~020. omläggning (se omlägga 4 a) av väg. PT 17/10 1835, s. 1. Nyligen stod att läsa om ett stycke f. d. riksväg, som efter en vägomläggning blivit ganska öde. SvD(A) 22/7 1959, s. 8. —
-PASS. (väg- 1679 osv. väga- 1640–c. 1730. väge- 1594–c. 1730. vägo- 1681) särsk.
1) (i sht förr) till 1, 2, om skriftlig handling som styrker ngns rätt att färdas en viss väg; särsk.: pass (se pass, sbst.1 I 10 a); jfr -brev. UppsDP 24/4 1594. Han är nu med hustru och barn förrest uthur Sueriges Rijke uthan wägapass. VDAkt. 1684, nr 190. Ett par säkra soldater skulle jag få till eskort för vägen till Erserum, ett särskildt vägpass skulle utfärdas. Hedin Indien 1: 35 (1910). särsk. (†) mer l. mindre bildl., särsk. om ngt som tänks fylla liknande uppgift som sådan handling (särsk. under ngns färd till himlen) (jfr -brev slutet); äv närmande sig l. övergående i bet.: kostnad l. utgift för (uppehälle under) resa (jfr -kost o. viaticum 1); jfr pass, sbst.1 I 10 i. Linc. Mmmm 5 a (1640). Herrans Jesu högwärdige Nattwardz bruk, then han .. gladeligen vndfick, såsom ett säkert Wägepasz på then långa Resan, som han i snarheet måste förrätta ifrån thenna usle Jämmerdalen, til then ewige Frögdesalen. Baazius Posse 57 (1677). (Lat.) Viaticum .. (sv.) Wägpasz, tärepenning, wägkost. Ekblad 434 (1764).
2) till 3, om trångt pass (se pass, sbst.1 I 5) längs väg; jfr berg-pass. Ulanerne .. tillspärrade nu vägpasset och ingången till byn så, att alla danska trupperna .. hopträngdes om hvarandra. Hazelius Förel. 335 (1839). —
-PENGAR, äv. (numera bl. om ä. förh.) -PENNINGAR, sbst.1 (sbst.2 se väga, v.2 ssgr), pl. (väg- 1760 osv. väge- 1582–1641) om avgift l. skatt för underhåll av vägar; äv.: vägavgift (jfr chaussé-penning(ar)); äv. (o. numera i sht) om (statliga) medel avsedda för anläggning o. underhåll av vägar; jfr penning I 5 n. VinkällRSthm 1582. Man betalar vid oräkneliga bommar vägpenningar både för hvad som är väg och icke. Geijer Minn. 123 (1825). Bland speciella uppgifter, som avhandlades (på bystämmorna), kunna nämnas uttaxering av vägpengar samt fördelning av snöplogning. EtnolKällskr. 3: 134 (1946). De vägpengar som regeringen beviljat för mindre och medelstora projekt i Västsverige. GbgP 15/7 1994, s. 9. —
-PIRAT. (vard.) om person som överfaller o. rånar vägtrafikanter; jfr pirat, sbst.1 1 slutet, o. stråtrövare 1. I Frankrike härjar vägpirater, som polisen – och pressen – kallar dem. Expressen 11/8 1984, s. 22. —
-PLAN, sbst.1, r. l. m. plan (se plan, sbst.1 II 2) för anläggning o. underhåll av väg(ar) (förr äv. järnväg(ar)) o. vägnät. DA 18/4 1838, s. 2. Det hjälper ju inte om aldrig så många vägplaner görs upp, om det inte finns pengar till att bygga vägarna. SvD(A) 27/6 1959, s. 5. —
-PLAN, sbst.2, n. (numera bl. tillf.) om det plan (se plan, sbst.1 I 4) som utgör körbana på en väg; jfr -yta. AB 6/6 1837, s. 2. Tekniskt skola landsvägarna ha ett jämnt, torrt och fast vägplan av tillräcklig bredd och med nog stora krökningsradier. HandInd. 361 (1926). —
-PORT. om för vägtrafik anlagd öppning i järnvägsbank l. under (järnvägs)bro. För banans ledande öfver allmän landsväg äro trenne vägportar under arbete. PT 9/9 1859, s. 3. —
-PUTSARE. (†) jfr putsare, sbst.1 3 a, o. -hyvel. Vägputsare. Apparaten är afsedd att användas för jämnande af uppkörda och gropiga vägar. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 138. —
(1, 2) -REDO, äv. -REDA l. -REDE. (väg- 1555–1725. väga- 1612–1640. väge- 1595–1645) [fsv. vägha redhe] (†) färdig l. redo för (av)resa; jfr reda, adj. 1 a, rede, adj. 1 a, redo, adj. 1 a α, o. -färdig. (De tre vise männen fick) een sådana lust och wilia til at see .. (den nyfödde Jesus), at the strax giorde sigh wäghredho, drogo åstadh j fremmande land .. och läto sigh (osv.). LPetri 1Post. L 2 a (1555). Här står iagh såsom en wäghfahrande och wandrare, wäghredho .. til at wandra jn j thet ewigha lijffuet. PErici Musæus 3: H 3 a (1582). Jagh haffver nu een godh tijdh bortåth varit för min persohn vägheredha att begiffva migh öffver till E:s Konungl. M:tt effter dess befalning. AOxenstierna 15: 532 (1636). Swedberg Ordab. (1725). —
-REN. jfr ren, sbst.2 1, o. -kant o. dikes-ren. PH 12: 219 (1781). Försiktigt körde jag ut på vägrenen. Trenter SkönJuv. 109 (1991). —
-RESTAURANG. jfr -krog. DN 12/10 1970, s. 53. (Han) är vägarnas okrönte krogkung med 20 vägrestauranger längs de stora stråken i Sverige. GbgP 7/1 1993, s. 24. —
-RIDDARE. särsk. om vägtrafikant som hjälper (l. har till uppgift att hjälpa) nödställd medtrafikant (jfr -samarit); förr äv. om landstrykare (jfr -strykare o. landsvägs-riddare); jfr riddare 2 g. PT 12/3 1836, s. 2. Tiveden, i forntiden känd för sina stigmän .. dem en stigande kultur och månghundraårig skogsrödjning förjagade långt innan jernbanor gjorde vägriddarnes yrke lönlöst. DN 26/7 1867, s. 3. Fyra ungdomar i Västerås skall om någon vecka ge sig ut längs vägarna med sin minibuss och agera vägriddare. GbgP 5/8 1985, s. 9. —
-RIVARE. (numera bl. tillf.) jfr rivare 6. AB 7/6 1915, s. 12. Vägrivare, (dvs.) redskap för upprivning av företrädesvis slitlager. TeknVet. VoV. 2: 296 (1928). —
-RUSKA. jfr ruska, sbst.2 1 a, o. -märke. NorrbK 1875, nr 13, s. 3. Nytt för säsongen är .. att vägruskorna från och med i år är gjorda av odlad pil. ÖstersundP 6/9 2000, s. 13. —
(2) -RUTT, förr äv. -RUTA. rutt (se d. o. 1). Bohlin HbRes. III (1838). (Kartan skall) betraktas som en tecknad färdbeskrivning som markerar rastplatser och sevärdheter längs givna vägrutter. SvD 12/5 2006, Kultur s. 12. —
-RÄCKE. jfr räcke 6. CarlscrVBl. 1869, nr 3, s. 5. I en kurva kom bilen i sladdning och spetsades mot järnbalken i ett vägräcke. SvD(A) 24/1 1958, s. 12. —
-RÄTT. jur. rätt (se rätt, sbst.2 4) att (mot ersättning) nyttja annans mark för allmän väg. Arbetet 9/2 1894, s. 3. Särskild vägrätt för utfart över stamfastighetens tomtplatsområde. 1NJA 1953, s. 247. —
-RÖJANDE, äv. -RÖDJANDE, n. (väg- 1664 osv. väge- 1726) (numera bl. tillf.) vägröjning; jfr röja, v.3 2. RARP 9: 231 (1664). Den 7 uppnådde vi Bakutibyarna efter sju timmars långsam marsch och oupphörligt vägrödjande. Dahlgren Stanley 1: 157 (1890). —
-RÖJANDE, äv. -RÖDJANDE, p. adj. särsk. bildl.: banbrytande; jfr röja, v.3 2 slutet, o. -banande, -brytande. Börjesson Statshv. 43 (1866). Konstvärlden återkommer med skräckblandad förtjusning till 60- och 70-talets politiskt vägröjande konst. SvD 6/9 2008, Kultur s. 8. —
-RÖJARE, äv. -RÖDJARE. (väg- 1738 osv. väge- 1694) person som röjer väg; äv. (o. numera nästan bl.) bildl., särsk. om banbrytare l. föregångare; äv. om ngt sakligt; jfr röjare 1, 2 o. -banare, -brytare, -röjerska. VDAkt. 1694, nr 516. Han förde .. med sig .. trettiofem tusen vägrödjare, brobyggare .. och arbetare för andra behof. Emanuelsson Plut. 4: 194 (1845). Särskilt mässling och kikhosta ha dåligt rykte som vägröjare för tuberkulosen. Nyström Kir. 1: 237 (1926). (W. B.) Yeats .. var en av vägrödjarna för den keltiska rörelsen. UNT 30/1 1939, s. 5. —
-RÖJERSKA, äv. -RÖDJERSKA. (numera bl. tillf.) bildl., om kvinnlig banbrytare l. föregångare; jfr röjerska 1 o. -röjare. PT 19/10 1849, s. 2. Fredrika Bremer .. (blev) vägrödjerskan för oss alla som kommit efter henne. Oterdahl LevLåga 7 (1951). —
-RÖJNING, äv. -RÖDJNING, förr äv. -RÖDNING. (väg- 1562 osv. väga- 1640–1833. väge- 1633–1764. vägo- 1756) [fsv. vägha ryþning] röjning (se d. o. 3) av väg; äv. mer l. mindre bildl.; jfr -brytning, -röjande, sbst., -röjsel. BtFinlH 2: 162 (1562). De lotsar som hafva och förestå hemmansbruk, måste ock svara för skall och vägrödjning. Gynther Förf. 5: 309 (i handl. fr. 1724). Hans arbete var en vägröjning, hans uppfinningar äro banbrytande för nya stora idéer jorden rundt. 2NF 19: 1110 (1913). —
-RÖJSEL. (†) vägröjning, särsk. bildl.; jfr röjsel 2. Wara som een wägha rödzl, til the Evangeliskas fördärf. Bureus Warn. B 1 a (1604). —
-SALT. om salt (se salt, sbst. 3) avsett l. använt ss. halkbekämpningsmedel vid vinterväglag. SDS 9/8 1935, s. 5. Tusentals broar i Sverige kan vara allvarligt skadade av vägsalt. NyTeknik 1981, nr 41, s. 1. —
-SAMARIT. jfr samarit 2, 3 o. -riddare. AB 18/5 1935, s. 24. Vägsamariterna är ute varje helg då det förväntas bli mycket trafik. GbgP 15/7 1986, s. 6. —
(3 e) -SENAP. örten Sisymbrium officinale (Lin.) Scop.; jfr senap 1 o. -krasse 3, -rym. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Decoct af Wägsenapen, Molla, Stolter Henric .. äro tjenligast (mot heshet). Haartman Sjukd. 199 (1765). —
-SIDA. vägkant (jfr sida, sbst. 12); äv. om sida (se sida, sbst. 13) (av ngt) som vetter mot väg. En liten kammare med fönsterna åt vägsidan. AB 19/10 1842, s. 1. Två rader med popplar på vägsidorna äro intet skydd för blåsten. Lo-Johansson VagFrankr. 128 (1927). —
-SKATT. om skatt (se d. o. 3) för täckande av utgifter för väghållning o. d. PT 16/9 1843, s. 1. särsk.
a) (förr) om sådan skatt erlagd av väghållningsskyldig. PT 17/12 1880, s. 2. 1891 utsträcktes skyldigheten att delta i väghållningen även till andra personer, vilka i st.f. naturaprestationer fick erlägga vägskatt. BonnierLex. 15: 624 (1967).
b) om statlig skatt för fordon; jfr trafik-skatt. TT 1928, Allm. s. 262. Vägskatten på en dieselpersonbil är fem gånger högre än för en motsvarande bensindriven bil. GbgP 2/9 1995, s. 54. Vägslitageutredningen föreslår att lastbilar över 50 ton belastas med en vägskatt om 26 kronor per mil. NorrbK 13/9 2016, s. 3. —
-SKEDE, äv. -SKED. (väg- 1764–1899. väga- c. 1878. väge- 1671) (†)
2) [jfr t. wegschied] till 3: vägskäl; äv. mer l. mindre bildl. Stiernhielm EvUlf. Gloss. 128 (1671). Jag kan ej hindra mig ifrån att .. betrakta huru jag .. lupit fram till vägskedet mellan lifvets sällhet och olycksalighet. Tegnér Brev 1: 104 (1805). DN(A) 7/2 1899, s. 2. —
-SKENA. (numera bl. ngn gg) järnvägs- l. spårvägsskena, räl; jfr skena, sbst.2 1 e. PT 5/3 1836, s. 1. Axlar och hjul för jernvägsfordon fordra ett mer noggrannt val af råämne än vägskenorna. JernkA 1861, s. 96. —
-SKIFTE. (väg- 1746 osv. väga- 1849. väge- 1672)
1) (numera bl. tillf.) byte (se d. o. 6) av väg (jfr skifte 5); äv.: vägskäl; äv. mer l. mindre bildl. Jag reste .. med et förskräkt hjerta och stort beswär .. och måste wid alla wägskiften och gränseorter låta uptekna mit namn. Roman Holbg 114 (1746). Vid vägskiftena tog han kurs efter polstjärnan. Siwertz Låg. 97 (1932). Ett historiskt vägskifte. DN 17/10 2004, s. 26.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) vägsträcka (som ngn hade till uppgift att sköta); jfr skifte 15 (b) o. -lott. RARP 11: 362 (1672). Oaktadt ansträngning från alla sidor, äro ännu åtskillige vägskiften nästan ofarbare. AB 11/8 1835, s. 3. —
-SKILLNAD. (väg- 1667 osv. väga- 1808–1893. väge- 1588–1746. vägo- 1746)
1) (numera bl. i Finl., tillf.) vägskäl; äv. mer l. mindre bildl.; jfr skillnad 4. Lælius Bünting Res. 2: 57 (1588). Uti Masthugget .. nära wid wägskilnaden imellan Stadens grund och Landeriet. GT 1787, nr 37, s. 4. Vi stå vid en avgörande vägskillnad i vår historia. Estlander 11Årt. 5: 65 (1930).
2) (i sht i fackspr.) skillnad (se d. o. 16 f) i väglängd. Björkman (1889). Stråle (2) har tillryggalagt en vägsträcka som är ungefär 2 d längre än den stråle (1) har gått. Denna vägskillnad är den geometriska vägskillnaden. GymnFys. 3: 164 (1979). —
-SKOTTARE. (tillf.) Östergren 6: 431 (1939). Det dröjer länge än (innan motorplogen kommer), försäkra tröstande vägskottare som förstå sin sak. SvD(A) 17/2 1940, s. 18. —
-SKRAPA. jfr skrapa, sbst. 1, o. -hyvel. GbgP 24/11 1882, s. 3. Flera lastbilar och vägskrapor arbetar frenetiskt. ÖstersundP 10/3 1965, s. 11. —
(1) -SKRÄPPA. (väg- 1526–1899. väga- 1640–1725. väge- 1639) (†) ränsel (buren vid färd); jfr skräppa, sbst.2 1. Mat. 10: 10 (NT 1526). En vacker dag beslöt han .. att snöra sin vägskräppa och återvända till ett älskadt fosterland. DN 1899, nr 10517 B, s. 1. —
-SKY. (†) om häst: som (lätt) skyggar inför sådant som dyker upp på väg. (Hästen) war till 17 åhr een häst artigh och gångande men hastigh och wägh sky. Bolinus Dagb. 88 (1694). VDAkt. 1761, nr 99. —
-SKYLT. om officiell skylt (se skylt, sbst. I 3) uppsatt vid väg(kant) ss. varning l. förbud l. upplysning o. d.; jfr -märke o. trafik-skylt. AB 17/12 1892, s. 4. —
-SKÄL, förr äv. -SKEL. (väg- 1582 osv. väga- 1541–1913. väge- 1588–1647) [fsv. vägha skiäl] om ställe där väg delar l. grenar sig l. där vägar möts; äv. mer l. mindre bildl.; jfr skäl, sbst.4 1, o. -skede 2, -skifte 1, -skillnad 1 o. skilje-väg. Konungen j Babel skal settia sigh j wäghaskelet fremst på bådha wäghanar. Hes. 21: 21 (Bib. 1541). Vid vilket nära eller fjärran vägaskäl döden väntar oss vet ingen. DN(A) 25/5 1913, s. 1. Vid ett vägskäl vek jag av till vänster. Karlzén BlåNov. 33 (1951). —
-SKÄRNING.
1) (i sht i fackspr.) om genomskärning av jordlager för framdragande av väg; i sht konkret (jfr skära, v.2 3 c); jfr jord-skärning. SvD(A) 9/9 1928, Söndagsbil. s. 3. Dynamex används normalt vid vägbygge för att göra vägskärningar genom berg. Expressen 28/12 1999, s. 6. (Jag såg mosippan) bland ljungen i en sandig vägskärning i trakten av Tvärskog för många år sedan. Barometern 24/4 2012, s. 10.
2) (numera bl. tillf.) vägkorsning; jfr skära, v.2 20 c δ. GHT 1885, nr 239, s. 1. Farliga och icke fritt överskådliga vägskärningar saknas praktiskt taget (på Djurgården). DN(A) 20/7 1923, s. 7. —
-SLADD. jfr sladd, sbst.1 3, o. -hyvel. En vägsladd av stål, verkande som väghyvel och vägskrapa på en gång. SvD(A) 4/9 1918, s. 9. —
-SLÄNT, förr äv. -SLÄNTA. jfr slänt, sbst.2 2 slutet. Dalpilen 1899, nr 47, s. 2. Blomsterlupin förvildas mycket lätt och växer gärna på vägslänter och i sandiga backar. NE 3: 70 (1990). —
-SMUTS. jfr smuts a. EconA 1807, maj s. 135. Plötsligt sprang en af vägsmuts nedstänkt ordonnans genom rummet. Janson CostaN 1: 129 (1910). —
-SNEK. [jfr t. wegschnecke] (†) snigel utan skal, skogssnigel; jfr dagg-mask 2. Wägsnekar (Daggmatkar) äre snekar vthan matkskaal. Schroderus Comenius 216 (1639). —
-SPÅR. (väg- 1685 osv. väga- 1906) om (mindre) väg bestående av spår (se spår, sbst.3 2); äv.: hjulspår på väg; förr äv. oeg. Spegel GW 173 (1685). Som vi långsamt klättrade uppför det smala vägspåret, kunde det lilla nybygget gerna ha varit någon uppgräfd förstad till Pompeji. Nyblom Hum. 89 (1874). Förfinad och utvecklad hjulupphängning .. (gör bilen) mindre känslig för vägspår och sidvind. AB 11/2 1995, s. 20. —
(2 e, 3) -SPÄRR. jfr spärr, sbst.3 1, o. trafik-spärr. Hedin KrRyssl. 634 (1915). Polisen var säkert redan inkopplad och i färd med att sätta upp vägspärrar. Pokora-Kulinska Anthony Hämn. 136 (1979). —
(2 e, 3) -SPÄRRNING. (numera bl. tillf.) avspärrning av väg; särsk. konkretare; jfr spärra, v.1 3, o. -spärr. Tillåter tiden, bör man icke försumma att genom vägspärrningar, förstörandet af broar o. d. fördröja fiendens framryckning. Tingsten AnvTakt. 54 (1887). —
-STAKNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) utmärkning med stakar av (planerad) väg; förr äv. konkret, om vid sådan utmärkning använd stake; jfr staka, v.2 7 (b). Juslenius 436 (1745). Kapten Westmans wägstakning af wägen till Norge uppefter Windelns dalgång. NorrbK 1876, nr 3, s. 3. —
-STEKEL. om stekel tillhörande familjen Pompilidae (som ofta jagar på marken); i pl. äv. om familjen; jfr gräv-stekel slutet. 2Brehm 4: 32 (1888). Det fina rasslet bland sandkornen när stranddynernas egen vägstekel, den lilla svarta och gråpudrade Pompilus plumbeus, kilar förbi. Selander LevLandsk. 144 (1955). —
-STIG. (väg- 1874 osv. vägs- 1678) [fsv. väghstigher] (numera bl. tillf.) stig (se stig, sbst.5 1). VDAkt. 1678, nr 19; möjl. ej ssg. Enligt träffad öfverenskommelse .. varder härmed all oloflig skogsåverkan, jagt och fiske samt olofliga vägstigars upptagande .. förbjudet. Upsala 4/6 1874, s. 4. Barfota sprang jag på den hjulspårsgropiga vägstigen till grannens på kullen intill. DN(A) 24/8 1952, s. 3. —
-STOLPE. (väg- 1804 osv. väga- 1827–1893) stolpe (se d. o. 1 e (α)) som anbringa(t)s vid väg(kant) l. led för att utvisa riktning l. avstånd l. vägens avgränsning o. d.; jfr -visare 2. Wikforss 2: 967 (1804). Vägstolparna .. äro af furuträ, uppställda i rös af sten och äro af tidens tand och den skarpa fjällvinden fårade och slitna. TurÅ 1908, s. 404. Föraren tappade .. kontroll över bilen och körde ner 15 vägstolpar och åkte sedan in i mitträcket. SmålP 27/7 2017, s. B3. —
-STRYKARE. (numera i sht i skildring av ä. förh.) landstrykare; jfr strykare I 1 o. -riddare. LBÄ 16–17: 88 (1798). En flock af utmärglade vägstrykare. Heidenstam Karol. 2: 254 (1898). —
(2, 3) -STRÄCKA. (väg- 1784 osv. väga- 1837–1848) om (avstånd som utgörs av) en mellan två punkter liggande del av väg; jfr sträcka, sbst.1 1 a, o. -avsnitt, -bit, -del, -linje 1, -längd, -skede 1, -skifte 2, -sträckning, -stump, -stycke o. väge-part. DA 23/9 1784, s. 1. Hela wägsträckan war betäckt af .. (soldaternas) lik. DA 14/5 1794, s. 1. Vissa vägsträckor åtnjuter .. inom motorkretsar rykte om sig att vara verkliga dödsfällor. FoF 1940, s. 110. —
-STRÄCKNING. (väg- 1825 osv. väga- 1848) jfr sträckning, sbst.1 5 b, o. -sträcka. LdVBl. 1825, nr 10, s. 1. (Gården) stod i vägen för den nya vägsträckningen mot Ljusne. Ljusnan 15/2 1965, s. 16. —
-STUMP. jfr stump, sbst. 1 g, o. -sträcka. Gamle Trogen hade vandrat den lilla vägstumpen ned till sitt Sunnerbo. Hedenstierna Kaleid. 248 (1884). —
(2, 3) -STYCKE. (väg- 1719 osv. väga- 1845. väge- 1672–1787. vägs- 1765) ett stycke väg; jfr stycke 2, 3 a o. -bit, -sträcka o. håll, sbst.1 V 5, väge-part. Om någon i Vermeland eller Småland eller hvar det vore, som allmogen hafver haft sine visse vägestycken och broar att ved macht hålla hafver bekommet något hemman och dhet giordt till säterij. RARP 11: 362 (1672). Han .. hade föredragit att gå det korta vägstycket till fots i det vackra vintervädret. Ödman LitetTill 178 (1904, 1910). —
-STYRELSE. särsk. (förr) om styrelse (se d. o. 8) för väghållningsdistrikt. AB 1/9 1835, s. 2. För hvarje väghållningsdistrikt äga de väghållningsskyldiga att inom sig utse en vägstyrelse. Reutersköld Grundlag. 853 (1926). —
-STÄMMA. (förr) om stämma (se stämma, sbst.2 2) i väghållningsdistrikt. JönkP 1886, nr 99 A, s. 2. —
-SYN. (väg- 1778 osv. väga- 1580–1866. väge- 1646–1802) [fsv. vägha syn] syn (se syn, sbst.2 2) av väg; särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om (av myndighetsperson utförd) kontroll av vägars underhåll o. skick; jfr bro-syn. VadstÄTb. 50 (1580). Länsmännen, som årligen hålla vägsyner, torde kunna upplysa, huru de breda vägrenarne försvunnit. AB 5/8 1845, s. 3. —
-SYSTEM. jfr system, sbst.1 2 c, o. -nät. AB 1836, nr 58, s. 2. De gamla landsvägarna förbättrades och nya byggdes genom Norrland och Finland .. med det resultat, att Sverige inom kort hade det bästa vägsystemet i Europa. Palmgren Johnson SvKolAmer. 28 (1923). —
-TAL. (†) tal angivande grund för beräkning av väghållningsskyldighet. AB 11/4 1889, s. 2. Vägunderhållet in natura skall numera utgöras efter vägtal, som åsättes hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter senast fastställda taxeringsvärdet. BtRiksdP 1905, I. 2: nr 13, s. 7. SFS 1927, s. 514. —
-TAPPT. jäg. om förhållandet att jakthund tappar vittring vid väg; jfr tappt, sbst. Balck Idr. 2: 53 (1887). Man brukar tala om .. vägtappter när .. (haren) gått ut på väg och klarat sig undan genom att följa denna längre eller kortare sträckor. Jakten 73 (1951). —
(3 e) -TISTEL. (väg- 1806 osv. väge- 1640) om växt av släktet Cirsium Mill., tistlar; särsk. om örten Cirsium vulgare (Savi) Ten. (jfr horn-tistel); förr äv. om piggtistel; jfr tistel, sbst.3 1. Linc. D 1 b (1640). Retzius FlOec. 144 (1806; om piggtistel). Särskilt på kaltrampade fläckar brukar vägtisteln växa, skyddad av sina nålvassa taggar. Selander LevLandsk. 124 (1955). —
(3 e) -TORN. (väg- 1638 osv. väge- 1771) getapel; jfr torn, sbst.1 2, o. -brågon, -törne. Franckenius Spec. F 4 a (1638). Gulbär är namnet på de i omoget tillstånd insamlade och torkade stenfrukterna av ett flertal arter av släktet Rhamnus, såsom den även hos oss inhemska vägtorn. Simmons Jönsson 480 (1935). —
-TRAFIK. jfr trafik 3 a. På sina ställen .. föll snö i sådan mängd, att vägtrafiken hindrades till dess man hunnit undanrödja snömassorna. GHT 3/12 1864, s. 3. —
-TRAFIKANT. jfr trafikant 2 b. AB 19/2 1880, s. 4. Stör vägtrafikant onödigtvis i väsentlig mån trafiken på väg, straffes .. med dagsböter. SFS 1951, s. 1550. —
-TRAFIK-OLYCKA. jfr olycka, sbst. 2, o. trafik-olycka. SFS 1939, s. 305. Antalet vägtrafikolyckor ökade under november månad kraftigt jämfört med samma månad förra året. DN(A) 13/12 1963, s. 21. —
-TRUMMA. trumma (se trumma, sbst. 1) under väg. ÖgCorr. 6/2 1841, s. 4. Vägtrummor skola byggas tillräckligt rymliga för avledande av ditströmmande vatten, och på sådant sätt, att de icke uppdämmas. Bildmark Entrepr. 209 (1921). —
-TRÄD. (iögonfallande) träd som växer invid väg. Ännu i våra dagar händer nämligen att .. (vägstyrelser) på ett barbariskt sätt fara fram med vägträden. SvNat. 1916, s. 77. —
-TULL. (väg- 1807 osv. väga- 1906. väge- 1650–1664) vägavgift; förr äv. om tull för vara som (inför försäljning) transporteras på väg; jfr tull, sbst.2 1 (b). At the persedler, som .. (allmogen) til theras husbehof förnöta wele, skole the ther med fritt passera, och ingen wägetull therföre gifwa. Bergv. 1: 203 (1650). Vägtullar vid infarterna till tätorterna .. är en av de metoder som regeringen i höst ska överväga för att stoppa miljöskadorna. SDS 25/8 1987, s. 8. —
(3 e) -TÅG. om tågväxten Juncus bufonius Lin.; jfr tåg, sbst.2 2, o. tosse-gräs. Hylander NordKärlv. 1: 166 (1953). —
-UNDERGÅNG~002, äv. ~200. jfr under-gång, sbst.2, o. järnvägs-undergång. PT 3/8 1857, s. 2. Omedelbart norr om denna bro anordnades en vägundergång i Nya Kungsholmsbrogatan. SJ 2: 222 (1906). —
-UNDERHÅLL~002, äv. ~200. underhåll av l. för väg; jfr -hållning 1, -vård, sbst.1 2. Wäg-underhåll, beräknadt efter längden af hwarje hemmans wägstycke och efter antalet af broar. Femårsber. 1822, SthmL s. 5. —
-UTBYGGNAD~020. Stora anslag ha beviljats för hamnanläggningar och nya vägutbyggnader. SvD(A) 31/7 1938, s. 13. —
-VAGN. om bil med särskild tanke på väghållning o. komfort; jfr vagn 1 c. Förnämlig vägvagn med engelsk komfort. DN(A) 27/6 1950, s. 16. —
(2–4) -VAL. (väg- 1910 osv. väge- 1669–1897) val av väg; äv. (o. i sht) i bildl. anv. Stiernhielm o. Columbus (SVS) Titelbl. (1669). En ganska liflig känsla af, att den liberala politiken står vid ett vägval. SvD(A) 1/2 1912, s. 4. Skriv gärna upp minneslappar om vägval så att du inte .. gör oplanerade farliga vägbyten. Säkerhetshandb. 97 (1990). —
-VERK. särsk. (om ä. förh.) ss. benämning på statlig myndighet med ansvar för (rikes) vägväsen; särsk. i benämningarna Statens vägverk (1967–1983) o. Vägverket (1983–2010), om sådan myndighet med ansvar för projektering o. byggande o. underhåll av det statliga vägnätet samt bil- o. körkortsregistret o. d.; jfr verk, sbst.1 7, o. -byggnads-styrelse. LD 19/2 1959, s. 6. Instruktion den 25 maj 1967 .. för statens vägverk. SvStatskal. 1970, s. 173. I går presenterade vägverket .. hur 277 miljoner av de vägpengar som regeringen beviljat för .. projekt i Västsverige skall användas. GbgP 15/7 1994, s. 9. —
-VETT. trafikvett; jfr vett 4. SvD(A) 30/5 1926, s. 12. Väg-vett innebär, att föraren förstår och känner det ansvar, som påvilar honom. Nerén BilB 3: 289 (1928). —
(2) -VILL. [fsv. vägha vilder] som är osäker om vägen l. som har gått vilse; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr vill, adj.2 1. Törneros (SVS) 2: 291 (1828). Jag ensam och vägvill skall börja / min tyngsta mest ovissa färd. Levertin NDikt. 46 (1894). (Norrskenet) började lysa där jag stod vägvill i skogen, och nu visste jag varthän jag skulle åka. Burman VargFjäll. 14 (1945). —
(1, 2) -VINNANDE, p. adj. om (teknik l. stil som används vid) steg l. rörelse o. d.: som gör att man tar sig fram snabbt (jfr fram-gripande, jord-vinnande); äv. bildl., särsk. om spel l. agerande o. d., särsk.: framgångsrik; jfr vinna, v.2 3 b. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 52 (1836). Strax som klockan ringt in, klev .. (lektorn) med lugna, långa, vägvinnande steg in i klassrummet. ÅbSvUndH 59: 92 (1940). (Tennisspelaren) har .. hittat sitt vägvinnande spel igen. GbgP 5/3 1989, s. 64. —
(2, 3) -VISA, -ning. [sannol. bildat till -visare l. efter t. wegweisen] visa (ngn) på rätt väg, vägleda (se d. o. 1); äv.: hänvisa (ngn) (till ngn l. ngt); numera i sht ss. vbalsbst. -ning. KKD 6: 124 (1708). De .. begärde .. vägvisning til Constantinopel. 2VittAH 1: 140 (1786, 1789). Att kronobetjeningen befalles vägvisa trouppen i dessa ödemarker. Quennerstedt Torneå 2: 260 (i handl. fr. 1809). Vägvisningen är bra, men oftast vägvisas man till större stråk, bort från de vackra mindre vägarna. Motor 2016, nr 2, s. 60. särsk. i mer l. mindre bildl. anv. (möjl. med anslutning till väg, sbst. 4) (jfr -leda 3); särsk. dels ss. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr -leda 3 b), dels ss. vbalsbst. -ning (jfr -leda 3 c). VDAkt. 1714, nr 321. Det ståndet, som borde wägwisa och anföra andra til tron. Nohrborg 263 (c. 1765). En halft-mythisk tid, der man endast har slägtleder till wägwisning för tidsbestämningen. SvLittFT 1835, sp. 255. (E. Perséus som) spelade en stor och vägvisande roll som lärare för det unga konstnärliga Sverige. Bergh Randanteckn. 38 (1914). —
1) person som visar vägen; särsk. dels om ciceron l. guide, dels i bildl. anv. (med anslutning till väg, sbst. 4), om ngn som ger ngn vägledning l. agerar ss. rättesnöre för ngns handlande l. ställningstagande o. d.; äv. om ngt sakligt (se särsk. slutet; jfr 2); jfr visare 3 o. -förare, -ledare. Vplys .. (predikarna) medh then helgha anda, ath the måå .. wara wora rätta väghwisare medh oord och gerningar. OPetri 1: 60 (1526). Folkskolan trädde fram ursprungligen såsom en vägvisare till det som rörde Guds rike allena. Rundgren Minn. 3: 91 (1869, 1888). Med en försupen underofficer som vägvisare afsändes jag att i generaladjutantsexpeditionen aflemna förslag öfver brigaden. Hultin Minn. 15 (1872). Jag hade .. engagerat vännen Bertil .. som vägvisare, bärare och allt i allo. Edström Mossgrönt 1: 108 (1950). särsk. om bok o. d. som är avsedd att vägleda resande l. besökare inom viss ort l. trakt o. dyl. l. i fråga om viss utställning o. d.; resehandbok; vägledning (se -leda 3 c); jfr -ledare slutet. Rålamb HbAdÖfn. A 2 a (1690). En ny illustrerad vägvisare i Stockholm. VL 1896, nr 292, s. 2. Till ledning för besökarna (på museet) hade Karlin .. utarbetat en vägvisare på 60 sidor. Kulturen 1992, s. 39.
2) om föremål (särsk. sten l. stolpe l. skylt o. d.) som anbragts ngnstans (i sht vid vägskäl) för att utvisa riktning l. avstånd o. d. till viss plats; vägmärke; jfr visare 1 o. -stolpe. Joannis CRosensköld A 4 a (1647). Innan han gick längre, vidtog han det försiktighetsmåttet att släppa små lappar af papyrus såsom vägvisare på återfärden. Strindberg HMin. 1: 32 (1905). Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tättbebyggda område, skola vägvisare anbringas. SFS 1951, s. 1539.
Ssg (till -visare 2): vägvisar- l. vägvisare-tavla. (numera mindre br.) jfr tavla, sbst.2 1 d, o. visar-tavla 1. När han .. läste stadens namn på en lutande vägvisaretafla. Heidenstam Karol. 2: 184 (1898). SAOL (1973).
Avledn. (till -visare 1): vägvisarinna, f. (numera mindre br.) vägviserska. Atterbom Minn. 221 (1817). Vi skola i sommar ströfva igenom nejden tillsammans; du skall bli min vägvisarinna, Siri. Bremer Dal. 116 (1845). SvD 17/5 1992, s. 26.
vägviserska, f. kvinnlig vägvisare; jfr vägvisarinna. CFDahlgren Freja 1: 28 (1832). Derefter följde jag min vägviserska, och vi kommo in i ett upplyst rum. Blanche PolK 41 (1850). —
-VÅRD, sbst.1
1) (numera mindre br.) minnesmärke vid (l. över) väg; äv.: milsten; jfr vård, sbst.1 5. Runstenar restes ej blott som gravvårdar utan även .. såsom .. vägvårdar .. d. v. s. minnesmärken över anlagda vägar. SvLittH 1: 30 (1917). Där .. (byvägen) når stora stråket Falköping–Varnhem reser sig en bautasten som vägvård och förpost till det ståtliga gravfält, som kallas Ekornavallen. TurÅ 1942, s. 93. Östergren (1968).
2) (numera bl. tillf.) vård (se vård, sbst.1 6) av (allmän) väg; jfr -hållning 1, -underhåll. Att den största orsaken till våra vägars mindre tillfredsställande skick vore okunnighet om en rationell vägvård. SvD(A) 20/2 1911, s. 5. —
-VÄLT. jfr vält, sbst.1 1 b. AB 15/9 1868, s. 4. Körbanans motståndsförmåga ökas väsentligt genom vältning med väg- eller gatvält. 2NF 33: 64 (1921). jfr motor-vägvält. —
-VÄSEN(DE). sammanfattande, om allt som hör till l. har samband med vägar l. vägars skötsel o. underhåll (inom ett land). AB 15/9 1835, s. 1. Vägväsendet är till större delen en statlig angelägenhet. Gustafsson KommunLandst. 23 (1980). —
-YTA. yta på väg; jfr -beläggning, -plan, sbst.2 Hazelius Bef. 181 (1836). Alla vägar böra vältas på hösten för att .. få en tät vägyta som hindrar vattnet att tränga ner. Norrskensfl. 6/7 1927, s. 7. —
(3 e) -ÖRT. (†) knytling; jfr -gräs b o. brock-ört. Liljeblad Fl. 141 (1792). Vägört. Allmän på torra ställen vid vägar. Scheutz NatH 294 (1843). Törje Växtfört. 2: 113 (1938). —
-ÖVERGÅNG~002, äv. ~200. jfr järnvägs-övergång. InbjBolagJernvUddevVenersbg 1847, Bil. A. När kan det vara skäl att i stället för vägöfvergångar i banans plan anordna vägens ledning öfver eller under banan? TT 1871, s. 315.
B (†): VÄGA-BREV, -BRO, -BYGGARE, -BYGGNAD, -BYGGNING, -FARANDE, -FRID, -FYND, -FÖRE, -GRÄS, -HÅLLNING, -KANT, -KARTA, -KORS, -KOST, -LAG, -LAGNING, -LAND, -LOTT, -LÄNGD, -MAT, -MOT, -MÄRKE, -MÄTNING, -MÖTE, -PASS, -REDO, -RÖJNING, -SKEDE, -SKIFTE, -SKILLNAD, -SKRÄPPA, -SKÄL, -SPÅR, -STOLPE, -STRÄCKA, -STRÄCKNING, -STYCKE, -SYN, -TULL, se A.
C (†): VÄGE-BLAD, -BOM, -BREV, -BRYTNING, -BYGGNING, -DELNING, -FRID, -FYND, -GRÄS, -HÅLLNING, -KARTA, -KOST, -KRASSE, -LAG, -LAND, -LOTT, -MÄRKE, -MÄSTARE, -MÄTNING, -MÖTE, se A. —
-PART. vägstycke; jfr väg-sträcka. Skal ingen wara .. befrijat och vndantagen; vthan effter Öre och Örtugh förmås och tilhållas, wägeparten at antaga och wäl rödia låta. Stiernman Com. 2: 589 (1649). CivInstr. 289 (1666). —
-PASS, -PENGAR, -REDO, -RÖJANDE, -RÖJARE, -RÖJNING, -SKEDE, -SKIFTE, -SKILLNAD, -SKRÄPPA, -SKÄL, -STYCKE, -SYN, -TISTEL, -TORN, -TULL, -VAL, se A.
D (†): VÄGO-BYGGNAD, -DELNING, -FYND, -LOTT, -PASS, -RÖJNING, -SKILLNAD, se A.
E (†): VÄGS-LAG, -STIG, -STYCKE, se A.
VÄGA, v.1, -ning. [fsv. vägha] (numera bl. tillf.) till 3: röja l. bana l. anlägga väg; särsk. i sådana uttr. som så långt (som) vägat är, så långt som det finns väg, äv.: så långt som möjligt, långt bort; äv. tr., med avs. på terräng l. is o. d.: förse med väg l. röja l. bana väg över (förr äv. med avs. på väg l. stig: röja l. trampa upp o. d.). Theras wägh gåår affsidhes bortt, the wandra ther intet wäghat är, och förgåås. Job 6: 18 (Bib. 1541). Almanwägen och flera nödige wägar wägas och öpköras när snö har fallit. Broman Glys. 3: 10 (c. 1730). Om jag kunde begripa hvarföre pappas generaler icke drifva fienden borrt så långt vägadt är! Crusenstolpe Mor. 6: 30 (1844). (Hon) slog ut mjölken, sparkade sönder byttan och slängde styckena så långt vägadt var. SvFolks. 439 (1849). Rosenstein, som icke af äregirighet, utan säkert mera af vishetstörst ville framåt så långt som vägadt var. NerAlleh. 9/5 1895, s. 1. Tillsammans med studenterna fortsatte vi in i den täta och dåligt vägade snårskogen. FoFl. 1951, s. 149. jfr upp-väga o. o-vägad samt o-vägning.
Avledn.: vägbar, adj.1 (†) som kan röjas till väg l. som kan göras framkomlig. Thesze Defileer äro .. af skogar, moras, ström eller holwägar, som swåre äro at komma igenom, eller giöra wägbara. Richardson Krigsv. 2: 211 (1741). Dalin (1855). jfr o-vägbar. —
Spalt V 1873 band 38, 2019