| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUS grɯ4s, n., (i bet. 1) stundom (numera bl. i Skåne) r. (Linné Ungd. 2: 220 (1734), Hellström Kusk. 142 (1910), Norlind Hell 2: 137 (1913)); best. -et, ss. r. -en; pl. (numera föga br.) = (Hiärne 2Anl. 9 (1702; i bet. 4), Knöppel SvRidd. 56 (1912; i bet. 1 a)).
1) strid, med småstenar uppblandad sand av det grova slag som förekommer t. ex. i rullstensåsar; i fackspr. särsk. om dylikt material med korn som hava en genomskärning av mellan 2 o. 7 mm. (”vanligt grus”) l. (i vidsträcktare anv.) mellan 2 o. 20 mm. (jfr ÖR); äv. om gm finkrossning av sten framställd liknande produkt; numera nästan bl. koll. Grovt, fint grus. Köra grus på vägarna. Neh. 4: 10 (Bib. 1541). Vägar skola fyllas, och högas up med sand och grus. BB 25: 6 (Lag 1734). Miölonris växte i thet aldra magraste grus, där ingen annor växt sig föda kunde. Linné Öl. 32 (1745). Sand, hvars korn hafva den storleken, att de knappast gå genom ett såll, hvars hål hafva 1/8 tums öppning, kallar man grus. Stål Byggn. 1: 59 (1834). LAHT 1903, s. 235. — jfr BACK-, BORR-, BOTTEN-, FÖRVITTRINGS-, GLACIAL-, KALK-, KLAPPER-, KROSS(STENS)-, MORÄN-, RULLSTENS-, SAND-, SKAL-, SKIFFER-, SNÄCK-, STEN-, STRAND-, SVALL-, VÄG-, YT-GRUS m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) gruskorn; förr äv. bildl. (jfr c): stoftgrand. Et litet grus. Dalin Vitt. I. 1: 89 (c. 1745). Men lyftom oss öfver de blänkande grus, / Som här våra sinnen betaga. Nordenflycht QT 1748—50, s. 9. Thorild 1: 101 (1785). Endast skogsfågeln söker .. upp sandiga vägar för att plocka de grus och småsten, de behöfva för smältandet och söndermalandet af sin föda. Knöppel SvRidd. 56 (1912).
c) [jfr liknande bet. av STOFT samt 2] (i högre, i sht religiös stil, i sht under förra hälften av 1800-talet, numera föga br.) i bildl. anv. (jfr a): stoft; ofta ss. benämning på jorden o. det jordiska för att framhäva dess ringhet o. låga natur. Fria min själ och gör henne färdig / Från jordenes grus. Nordenflycht Turt. 20 (1743). O Grusets barn! o famlande, svage! / Himlarne vänta dig. Thorild 1: 45 (1783). Helige, som bor i ljuset! / Du vårdar dina verk i gruset. Ps. 1819, 3: 5. Då förnimmer vår himlaborne ande både sitt högre ursprung och sin högre bestämmelse än jordens grus. Fries BotUtfl. 2: 160 (1852). Wirsén Jul. 46 (1887).
d) i överförd anv., betecknande ngt som blivit sönderkrossat l. söndersmulat så att det liknar grus; i sht i ssgr, jfr BRÖD-, KOX-, TEGEL-GRUS.
2) rester av byggnadsvärk av sten, tegel l. dyl. som på ett l. annat sätt ödelagts l. raserats. Ligga i grus [jfr holl. in gruis liggen]. Sjunka i grus, förr äv. falla i grus [jfr holl. in gruis vallen]. Resa sig ur gruset, i fråga om återuppbyggande av förstörd byggnad o. d. I grus och spillror [jfr holl. gruis en scherven]. HH 20: 340 (c. 1640). Om hämnd till den eviga himlen / .. Ropar det högt ur städernas grus, ur störtade tempel. Stagnelius (SVS) 3: 70 (1817). Den bästa stadsdelen ligger ännu i grus och aska efter den stora brand, som för några år tillbaka öfvergick staden. Castrén Res. 2: 27 (1845). Den stolta riddarborgen sjönk i grus för det grofva artilleriet. Pallin NTidH 7 (1878). De gamla förfallna städerna .. reste sig ur gruset. Hjärne K12 44 (1902). — jfr RUIN-GRUS. — särsk. (i vitter stil, numera mindre br.) i bildl. anv.: spillror, ruiner. Hwar blifwer tå hans Lyckos Lopp? i Stoft och Grus. Stiernhielm Häls. (c. 1650). Skall dock min ära bli, at krossas / I gruset af mit fosterland. Kellgren 1: 37 (1786). Hvad som var förfallet skall stå upp igen ur gruset. Tegnér (WB) 6: 102 (1827). Wecksell DHjort 95 (1862).
3) [närmast ellips av NJUR-GRUS] njurgrus; äv. ss. beteckning på sjukdom med njurgrussymtom. Lindh Huuszapot. 168 (1675). Hasselnötter hållas för besynnerligen goda mot grus och njurvärk, när de ätas på fastande mage. Trozelius Rosensten 41 (1752). Wretlind Läk. 8: 59 (1900). — jfr NJUR-, URIN-GRUS.
4) (†) om sediment o. d. Hwitgola gruus eller sedimenter. Hiärne 2Anl. 9 (1702). Hiorter Alm. 1746, s. 28.
-BACKE. backe som (till större delen) består av grus. Torra grusbackar, der intet annat sädesslag (än råg) kunde växa. LBÄ 44—50: 213 (1801). (John Ericsson) uttalade såsom sin önskan, att hans stoft hellre måtte gömmas i en grusbacke i hemmet än under en marmorvård i främmande land. Sander i 3SAH 6: 19 (1891). —
-BANK, pl. -ar. NorrlS 1: 110 (1802). De väldiga sand- och grusbankarna på åns södra sida. ArkBot. X. 7: 24 (1911). —
-BELÄGGA, -ning. belägga med grus; i sht i pass. l. ss. vbalsbst. -ning (ofta i konkret anv.). Antarctic 2: 115 (1904). Promenadvägen rundt Stadions utsida ordnades och grusbelades. Olympiad. 186 (1913). —
-BILDNING. ofta konkret.
-BRÄCKA, r. l. f. av E. Fries givet namn på örten Saxifraga tridactylites Lin. Fries BotUtfl. 3: 241 (1864). AGNathorst i ArkBot. II. 1: 48 (1904). —
-BÄDD. (i sht i fackspr.) underlag l. bottenlager av grus. JernkA 1827, Bih. s. 39. De i Finlands kusttrakter allmänt anträffade postglaciala grusbäddarna. Fennia XII. 8: 1 (1896). —
-FLOCK. (†) viss icke identifierbar ört (möjl. Erigeron acre Lin. l. Centaurea Jacea Lin.). Från Tyskland äro til Södra- och Östra-Götha-Riken komna Vildkorn, .. Grus-flock (osv.). Dalin Vitt. II. 6: 126 (1749). —
(1, 2) -FYLLNING. i sht konkret. Linc. (1640). Landsvägen, hvars ljusa grusfyllning syntes i mörkret linda upp sig som en gångmatta. Strindberg SvÖ 3: 330 (1890). —
-GROP.
2) (†) om grop i en trädrot som har uppstått därigm att roten vuxit i grus. Granknän böra vara af friska och goda granrötter, utan invuxna stenar och grusgropar. ReglVirkeslefv. 1825, § 78. —
-GRÅ. (i vitter stil) grå ss. grus, grå av grus. Landsvägen slingrar sig fram, grusgrå, med vattenfylda hjulspår. Hansson Nott. 104 (1885). —
-GUL. (i vitter stil) gul ss. grus, gul av grus. Och ångarn glider / Längs älfvens grusgula / Brinkar fram. Bååth GrStig. 101 (1889). —
(1, 2) -HÖG, r. l. m. Linc. Uuu 2 a (1640). Tillys ära har blifvit begrafven under Magdeburgs grushögar. Fryxell Ber. 6: 300 (1833). Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för evärdlig tid. Jos. 8: 28 (Bib. 1917). —
-JORD. landt. jordart som till övervägande del består av grus; jfr ÖR-JORD. Linné Öl. 109 (1745). Holmström Naturl. 2: 7 (1889). —
-KALK. geol. till kritsystemet hörande kalksten som till huvudsaklig del består av söndergrusade snäckskal, huvudsakligen av mollusker; ignabärgakalksten. Hisinger Ant. 4: 138 (1828). TT 1902, K. s. 43. —
-KÄGLA. särsk. geogr. om anhopning av grus som uppstår i sht där fjällbäckar l. bifloder från branta sidodalar utmynna i en mindre sluttande huvuddal. Nathorst JordH 398 (1890). Hagman FysGeogr. 74 (1903). —
-KÄRRA. —
-KÖRA, -ning. köra grus; i sht ss. vbalsbst. -ning; särsk. landt. köra grus på myrmark o. annan lös jord; i sht i pass. Väglagning och gruskörning. LBÄ 16—17: 111 (1798). MeddLandtbrStyr. 1904, 1: 30. Sedan den för vallanläggning afsedda marken blifvit kalkad, grusköres den till ett lager af 5 cm. djup. LAHT 1909, s. 524. —
-KÖRARE. —
-LERA. (numera mindre br.) i sht landt. grusblandad lera. Lundberg Träg. 3 (1754). HushBibl. 1755, s. 66. —
-LIKNANDE, p. adj. —
-MASK, pl. -ar. (†) (individ l. art av) borstmasksläktet Sabella Lin. Retzius Djurr. 113 (1772). Weste (1807). —
-MOSSA. (†) (individ l. art av) mossläktet Buxbaumia Lin. Liljeblad Fl. 309 (1792). Deleen 597 (1829). —
-MYLLA, r. l. f. i sht landt. grusblandad mylla. Cnattingius Skogslex. 61 (1875, 1894). PT 1892, nr 185, s. 1. —
-MÅRA. (†) örten Galium saxatile Lin., stenmåra. Liljeblad Fl. 64 (1792; äv. i den postuma uppl. 1816). —
-PIGGLING. av Landtbruksstyrelsen föreslaget namn på örten Echinospermum lappula Lin. NormFört. 17 (1894). —
-PLAN, r. l. m. grusbelagd plan. Lekplatsen utgjordes av en stor grusplan. —
-PÄRLA, r. l. f. [jfr t. staubperle] (†) pärla av minsta slaget; jfr PÄRL-FRÖ. Hallenberg Hist. 1: 180 (1790; efter handl. fr. 1620). —
-RYGG. i sht geol. om ryggen av en grusås; i sht i fråga om mindre grusås l. moränvall. Fennia XII. 5: 5 (1896). Antarctic 2: 182 (1904). —
-SLOK.
-STARR. namn på vissa arter av släktet Carex Lin. särsk.
a) arten Carex hirta Lin., luddstarr. Linné Fl. nr 757 (1745). AGNathorst i ArkBot. II. 1: 78 (1904).
1) (föga br.) hämtning av grus, grustäkt. Mycket (har) blifvit bortgräfdt och skadadt genom grustag. AntT 1: 99 (1864). SD 1895, nr 45, s. 5.
2) ställe där man hämtar grus. SvT 1852, nr 19, s. 4. Hämtning av grus till de allmänna vägarnas underhåll från upplåtet grustag. BtRiksdP 1919, 10: nr 13, s. 1. — —
-TAGNING. Vid grustagning (hade man) påträffat en del människoben samt en urna af lera. Fornv. 1910, s. 2. —
-TERRASS. i sht geol. terrass bestående av grus (l. beströdd med grus). Grusterrasser, utvisande hafvets forna vattenstånd. Nathorst JordH 39 (1888). Hansson NVis. 93 (1907). —
-TÄCKT, p. adj. (Yttre skärgården med) grustäckta örar och skumkransade rev. Mörne Hav. 53 (1921). —
1) i sht kansl. tagande l. hämtande av grus. BtRStP 1823, VII. 1: 329. Det (är) af vikt, att man vid grustäkt och dylika arbeten lägger märke till de fynd, som kunna göras. SvFmT 12: 268 (1905).
-VAGN. särsk. järnv. om vagn som användes vid grusning av järnväg. TT 1871, s. 346. Därs. 1899, Allm. s. 309. —
-VALL. i sht geol. De väldiga grus- och stenvallar .., som nu .. utgöra en afbruten bräm längs hafskusten mellan Ystad och Falsterbo. Nilsson Ur. 1: 192 (1866). —
Spalt G 1062 band 10, 1929