Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÅNG goŋ4, r. l. m. (m. Lind (1749), LoW (1911; jämte r.); f. (i bet. II) Möller (1790), Ahlman (1872)) ((†) n. Murenius VP 39 (1640), BtÅboH I. 11—12: 156 (1664: stoorgånget), Sundelius NorrköpMinne 551 (1798)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (numera, utom ss. senare ssgsled, bl. i bet. III, GR 11: 29 (1536; i bet. II), BtÅboH I. 1: 95 (c. 1621; i bet. III), Posten 1769, s. 895 (i bet. I), CAEhrensvärd Brev 2: 191 (1797; i bet. II) osv.) l. -er (numera bl. i bet. II, OPetri Tb. 31 (1524; uppl. 1929; i bet. II), Job 31: 4 (Bib. 1541; i bet. I), Hes. 41: 5 (Därs.; i bet. III), Londée Kellner 10 (1739; i bet. III), Sahlstedt (1773; i bet. I) osv.), äv. -or (jfr anm. nedan); förr äv. GÅNGA, f.; best. -an; pl. (numera bl. vard. i Finl. i bet. II) -or (Mat. 26: 75 (NT 1526; i bet. II), SynodA 1: 89 (1649: gångorne, i bet. III), NoraskogArk. 4: 227 (1719; i bet. III), Boström 3: 371 (1843; i bet. II)). Anm. Formen gångor användes förr, liksom fortfarande i den mån den ännu brukas, äv. ss. pl. till GÅNG.
Ordformer
(gang Mat. 15: 17 (NT 1526: vthgang), Visb. 1: 19 (1572). gaang GR 1: 48 (1523). gång(h) (gong(h)) GR 1: 153 (1523), Apg. 3: 12 (NT 1526) osv. ganga GR 8: 346 (1533: gango, oblik kasus). gånga (gonga) Schroderus Dict. 4 (c. 1638), ConsAcAboP 4: 209 (1674: gångon, oblik kasus), Triewald Förel. 1: 257 (1728, 1735))
Etymologi
[fsv. ganger, m., ganga, f., motsv. d. gang, isl. gangr, m., ganga, f., gang, n., got. gaggs, gång, väg, fsax. gang, ffris. gong, holl. gang, feng. gang, gång, stig, ström, eng. gang, skara, band, t. gang; till GÅNGA, v. (se )]
Anm. För den moderna språkkänslan har bet. II förlorat sitt etymologiska sammanhang med I o. framträder ss. ett ord för sig (med pl. -er). Redan Sahlstedt (1773) upptager, liksom senare Weste (1807) o. Dalin (1852), hithörande användningar under en egen artikel. Äv. bet. III (med sin pl. på -ar) ter sig i viss mån ss. ett självständigt ord.
I. ss. verbalabstraktum till o. i anv. som nära ansluta sig därtill; numera bl. i sg. — särsk.
1) motsv. I 1.
a) (†) i förb. till gångs, för att gå. (När barnen) böria reesa sigh vp til gångs. Palmcron SundhSp. 372 (1642).
b) gymn. ss. förled i ssgr. LGBranting 1: 35 (c. 1860). Gång betyder (ss. ssgsled) den ena foten framflyttad 2 fotlängder, antingen utåt i fotens riktning .. eller rätt fram. IllBiblIdr. 4: 6 (1889).
c) (föga br.) förmåga att gå. Thenne (lame) haffuer fååt sin gång. Apg. 3: 12 (NT 1526; Bib. 1917: kan gå). LPetri 2Post. 204 a (1555).
d) sätt att gå (ofta med inbegrepp av hållning o. sätt att föra kroppen, då man går). En förnufftigh merker mannen på hans åthäffuor, Ty hans klädhnat, löye och gång wijsa honom vth. Syr. 19: 30 (Bib. 1541); jfr: Kläder och gång wijsa narren vth. Grubb 419 (1665). På gången och på pannan / käns Thorstens son igen. Tegnér (WB) 5: 79 (1825). En fullt fri och vacker gång, med tillräcklig, men ej öfverdrifven, styrka samt ädel och okonstlad hållning ser man ej så ofta. GNyblæus i Verd. 1891, s. 106. Fru de Lorche (förblev) samma gracila, tysta, leende kvinna med glidande, mjuk gång. Bergman Mark. 57 (1919).
2) motsv. I 2: gående; vandring; färdande till fots; promenad; ofta i bild. Ps. 1536, s. 37. Grafwarna uti Kyrckian, måste wara Tree Alnar diupe, och icke uphögde öfwer sielfwa Gålfwet, Folcketz frija gång til hinder. Kyrkol. 18: 8 (1686). De visor, som jag gjort under mina ensliga gångar. SvMerc. 1763, s. 377. Rakt fram vare Er gång, men sen I till höger, till venster, / skefögd handlingen blir. Tegnér (WB) 6: 43 (1829). Brefbärarnes .. gång i trapporna. AB 1892, nr 130, s. 3.(†) Sko(r)na hafva god gång (dvs. äro goda att gå med). Sahlstedt (1773). — särsk.
a) (†) i uttr. hava sin gång (jfr e, 11 b), vandra (på en väg); äv. i utvidgad anv.: (kunna) bana sig väg l. taga sig fram l. reda sig o. d. (ngnstädes). På then wägh som är hård och trång, / Hafwa allenast Gudz barn sin gång. Rudbeckius Starcke D 4 a (1624). (De främsta skola icke stanna) och således förhijndra den effter fölliande processen (dvs. processionen) att han icke kan hafwa sin gångh. RARP 4: 514 (1650). jfr: Aldenstund hålet vppå Muren war icke synnerligh widt, hadhe the Macedonier, hwilkes Wärior .. woro beqwemmare, bättre gång. Schroderus Liv. 437 (1626).
b) (†) i fråga om den plats som i en procession o. d. tillkommer ngn på grund av hans rang. Erchjebispen haffver suttit iblandh Rådet ibland dee eldste, dee andre (biskoparna hava) hafft sitt säte och gång näst Rijckzens Rådh. RP 6: 448 (1636). RARP 3: 303 (1643). FörarbSvLag 1: 294 (1690).
c) i uttr. sitta för gäst och gång(e) o. d., se under GÄST.
d) motsv. I 2 i, i uttr. gå sin gång, stundom sin jämna l. lugna l. trygga o. d. (förr äv. sin fulla) gång (jfr 11 a); vanl. oeg. o. bildl.: (oberörd) gå sin väg fram l. fortsätta på den stråt man en gång slagit in på (o. som man menar vara den rätta), (utan att låta sig påvärkas) fortsätta med en strävan l. värksamhet. Åsnan går sin gång .. (dvs.) Hon blijr wedh sin art. Grubb 892 (1665). Then som rätt gör, achtar intet sådant (dvs. skvaller), vthan går sin fulla gång. AntecknSaml. 115 (1679). Han gick trygg sin jemna gång. Runeberg 2: 51 (1846; om Sven Dufva). Drängen hade tagit ett lakan öfver sig, så hon trodde det var en ande, men hon gick sin gång och slog kyrkdörren i efter sig. Wigström Folkd. 2: 340 (1881). En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen. Heidenstam Folkung. 1: 31 (1905).
e) (vard.) motsv. I 2 p ζ; särsk. i uttr. ha sin gång (ngnstädes; jfr a, 11 b), (pläga) gå l. komma l. vistas l. uppehålla sig (ngnstädes); umgås (ngnstädes); äv. i utvidgad o. bildl. anv. Then förrädere hoop haffwe theres gång ther j Östergötlandt. GR 15: 186 (1543). Ha sin gång på krogar. Weste (1807). (Älggroparna) anlades på sådane ställen, der Elgar hade sin gång. Nilsson Fauna 1: 281 (1820). De ljusa strimmorna på hans mörka halffrack betecknade, hvar rottingen haft sin gång. Blanche Tafl. 50 (1845). Almqvist hade under senare åren af 1840-talet ofta sin gång i v. Schevens hus. Sylwan SvLit. 78 (1903). — särsk. i uttr. ingen vet var haren har sin gång, se under HARE.
f) (vard.) i uttr. (vara) i gång, (vara) i värksamhet med göromål o. sysslor. Almqvist TreFr. 3: 204 (1843). I gång från morgon till kväll. Dahlgren 1Ransäter 143 (1905; om en husmoder av gamla stammen). Kursell hade nu varit i gång som auktionsutropare i fem timmar. Blomberg Överg. 120 (1915). — särsk., närmande sig bet. 9 a α, med prep. med: vara i färd med (ngt l. att göra ngt), vara sysselsatt l. i farten med (ngt). Vig och hurtig, .. var han genast i gång med sina hästar. Almqvist TreFr. 2: 121 (1842). Lilja .. var i full gång med att borsta .. stöflar. Melander Läger 1 (1887).
g) i vissa nu obr. bildliga anv.
α) i uttr. hava en fri gång o. d. för att angiva att man kan fritt röra sig o. taga sina mått o. steg, att man kan göra o. låta som man vill o. tycker (med ngt). Skulle dieffuulen icke tå haffua hwadh gång han wille, när intet Gudz ord, ingen rett predican är på ferde? LPetri 2Post. 183 b (1555). Wij willia .. gerna höra dieffuulen til, allenast at wij medh lärona, troon och leffuerne haffuom en frij gång. OMartini QuatCons. E 3 b (1603; tänkt ss. yttrat av de ogudaktiga).
β) (icke) hava gång med (ngn), (icke) kunna reda sig l. komma till rätta med l. hålla styr på (ngn). Huar thet icke skeer (att myteristerna bland båtsmän o. bösseskyttar straffas), Dhå haffuer man alriigh ingen gong mett thom. GR 12: 118 (1538). jfr: Hwar thetta icke skeer, Dhå haffwer man jngen gång för them j Sommer, ee huru gått the låffwe. GR 15: 183 (1543); jfr α.
γ) hålla gången ut med (ngn), bestå l. stå sig i kamp l. tävlan med (ngn), hålla (ngn) stången. Wij haffue .. näst Gudh hollit gongen vt med honom (dvs. ryssen) Att han är Förorsakatt bliffuinn göra fridh Med osz suenske. UrkFinlÖ I. 1: 99 (1597).
h) (†) närmande sig till l. övergående i bet.: betesgång, bete. På thett Fårenn tessz bäter gong och beet haffwe kunne. GR 16: 549 (1544). Ther är gångh för stodh och annett hwad man haffue will. Därs. 19: 181 (1548).
3) motsv. I 3. — särsk.
a) (föga br.) motsv. I 3 a: färd; resa; stundom: tåg, framryckning; förr äv. i uttr. taga sin gång, ställa färden l. styra kosan (ngnstädes hän). Ther näst togh han sin gång åth Pleskou. Widekindi KrijgH 440 (1671; om en härförare). Mörk Ad. 2: 353 (1744). Christopher .. begärte, det måtte honom fri gång igenom dessa länder tilstädjas. Celsius G1 2: 108 (1753). Sextio dagar efter gången öfver gränsen intågade Karl Gustaf i Krakau. Fryxell Ber. 11: 121 (1843).
b) motsv. I 3 b; i fråga om djur; särsk. ofta (jfr 1 d) om det sätt varpå ett djur förflyttar sig från ett ställe till ett annat; stundom: gångart. Grollen gick .. i slapp, i traf och i all slags gång. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). (Att tvättbjörnen) är släckt med Biörnen, det visar hans skapnad, hans gång på tassarna (osv.). VetAH 1747, s. 288. (Abborr-)stimmet gör sin gång, men kommer nog åter. Schröder Fiske 41 (1900). På hästar med passartad gång lyftes ryttaren endast helt ringa ur sadeln. RidI 1914, s. 72. jfr (†): När soolen skÿn, hafver hoon (dvs. lärkan) sin gångh, / hoon lättar fast up sina wingar. Wivallius Dikt. 86 (1632). — särsk. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) motsv. I 3 b β, i uttr. vara i gången, om fisk: leka. Modin GTåsjö 250 (1916).
c) motsv. I 3 c: fart; framfart; stundom: segling resp. rodd; särsk (i sht sjöt.) i förb. (vara) under gång o. i uttr. god gång. Eneman Resa 2: 86 (1712). Oron (följer) kopparkölens gång. Wallin Vitt. 2: 225 (1806). Under gång l. under ånga säges ett ångfartyg vara, då det för fortkomst eller manöver begagnar sin maskin. NF 6: 360 (1882). Någon kryss kunde ej komma ifråga .., utan de kappseglande fingo ”god gång” hela vägen. SD(L) 1900, nr 325, s. 2.
d) motsv. I 3 d. En regulier gång af paketbåtar och ångfartyg. SKN 1843, s. 275. De ordinarie (järnvägs-)tågens gång. SFS 1920, s. 1539.
e) motsv. I 3 e, om himlakropps rörelse i sin bana. OPetri MenSkap. 5 (c. 1540). The gamle hafwa efter Solens gång allenast räknat 360. dagar för ett åhr. Peringskiöld MonUpl. 154 (1710). Han .. observerade cometernes gångar. Melanderhjelm Astr. 2: 10 (1795). Lindhagen Astr. 531 (1861).
f) motsv. I 3 f: lopp; äv. bildl. Creutz Vitt. 11 (1761). Sakta den slingrande regnbäcken smög / Sin gång mellan vide och al. CFDahlgren 2: 3 (1837). (Sorgen) är en befruktande elf .. aldrig hade jag förnummit något af oändlig längtan och oändlig tröst, innan jag fick lyssna till hennes flödens suckande gång. Rydberg Vap. 11 (1891).
g) (föga br.) motsv. I 3 k, om förhållandet att en dörr öppnas o. stänges l. ettdera. Från stolen flög den unga qvinnan, / Då hon hörde dörrens gång. Runeberg 2: 20 (1835).
h) motsv. I 3 l. Betrakta den Gudomliga styrelsens gång både i naturen och händelserna. Lehnberg Pred. 1: 326 (c. 1800). Jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra tillbaka mot Nord. Tegnér (WB) 5: 115 (1825). Jag nog förstår / Dina känslors gång. Klockhoff ESkr. 105 (c. 1860). — jfr KÄNSLO-, TANKE-GÅNG. — särsk. i fråga om rytm l. taktfall l. meter o. d. i vers l. prosa. Hjälte-Dikten .. fordrar en stadig och alfvarsam gång. Celsius PVetA 1768, s. 22. Rimmandet är vida mindre viktigt i germansk värsbildning .. än värsens rytmiskt bundna gång. Wulff SvRim 14 (1898). Upmarks stil .. är enkel, frisk och klar, lätt och ledig i gången. SD(L) 1901, nr 589, s. 2. Den moderna hexametern har sex takter med fallande gång. Wrangel Dikten 149 (1912).
4) (†) motsv. I 4: tillvägagående, förfarande, procedur; äv.: uppträdande, vandel, levnadssätt. Saa mongan oskyllogan man hænge martera ok Stegla ok brenne i aska vtan al laga gaang doom eller scriptemaal. GR 1: 48 (1523). (Benediktus III) befalte .. the Andelige, at the vthi sin Gång skulle betee sigh skickelige, och föra en redeligh Wandel. Schroderus Os. 2: 502 (1635).
5) (†) motsv. I 6 b, i fråga om mynt: cirkulation. Inthet Mynt slås til gäf och gång, af reent och otilsat Gull eller Silfuer. Stiernhielm Arch. G 1 a (1644). I Konung Carls lifstid, hade dessa mynte-tecknen i handel och vandel sin tämmeligen fria gång. Nordberg C12 2: 496 (1740). Dalin Hist. 2: 113 (1750).
6) motsv. I 7; särsk. i uttr. vara i gång, förr äv. å gånge l. på gång, gå i svang, cirkulera; komma i gång, förr äv. på gång l. till gångs, spridas, sprida l. utbreda sig. Vthaff then reese kom ett ondt rychte til gångz. Schroderus Liv. 850 (1626). Ett Löst Rychte som på gångh kummit ähr. ÅngermDomb. 1648, s. 32. I synnerhet voro bland folket vidunderliga .. berättelser i gång om den nya verldens vilda inbyggare. Hagberg Shaksp. 1: 450 (1847). — (knappast br.) Det var på den tid en visa på gång i London, som Betsy väl 20 gånger hördt. Chenon Heywood 2: 84 (1773).
7) motsv. I 8. (Pest-)smittan går sin gång. Tegnér (WB) 7: 46 (1834). — särsk. (†) i uttr. vara å gånge l. på gång, vara i svang; grassera. Botvidi 24Lijkpr. P 1 b (1624, 1628). The månge synder, som ähre på gångh. RARP 4: 221 (1649). Then Frossan .. som uthi the try åhren tilbaka här i Stockholm warit å gånge. Lindestolpe Fross. 17 (1717).
8) motsv. I 9. CFDahlgren 1: 25 (1817). Friseglaren tänk dig på vågen, / Vid brusande böljornas gång. Nyberg 3: 192 (1842). — jfr BÖLJE-, SJÖ-GÅNG.
9) motsv. I 10. Wijd wår hytte haffwer waritt god gång j thetta år. GR 15: 448 (1543). En Väderqvarn i full gång. Thorild 4: 91 (1793). Stora (kalk-)ugnar med kontinuerlig gång. LAHT 1885, s. 231. Som ackompanjemang till samtalet höres slagans gång ute gå logen. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 27 (1901). — särsk.
a) i vissa stående uttr.; äv. i utvidgad anv. i fråga om person l. levande varelse överhuvud.
α) i uttr. vara i gång (jfr 11 c, d), vara i rörelse; vara i användning; om fabrik o. d.: vara i drift. RARP V. 2: 376 (1655). Drufpressarne voro i gång. Kolmodin TacAnn. 2: 42 (1835). År 1870 funnos i Stockholm 314 i gång varande fabriker och manufakturinrättningar. Höjer Sv. 1: 13 (1873).
β) i uttr. komma i (god, full, sin rätta o. d.) gång, förr äv. till gångs (gång) l. på gång (gångs) (jfr 11 e), börja fungera l. tagas i användning (för sitt ändamål). Når sådana hammersmidie vpbygdh och til gongz kommen är. GR 13: 99 (1540). Kastmaskinerna kommo i gång. Rydberg KultFörel. 6: 182 (1888). Rätt snart kom dock Zachris i gång med arbetet. Lagerlöf Top. 61 (1920); jfr γ α’.
γ) i uttr. sätta l. ngn gg ställa (ngt) i gång (äv. abs. sätta i gång), förr äv. komma (ngt) i gång, sätta, ställa l. komma (ngt) på gång l. till gångs (jfr 11 f), sätta (ngt) i rörelse, laga att (ngt) börjar fungera; (ngt) i gång, lyckas sätta (ngt) i rörelse l. få (ngt) att (vederbörligen) fungera. Han .. ställer pumparna till gångs. NoraskogArk. 4: 46 (1653). Vhrmakaren .. botade stora säijarewärket och stälte det på gångh. BtÅboH I. 11—12: 48 (1678). Jag rider på Valacken så länge, medan I kommen Grollen til gångs. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Sedan Jan Carlson satt qvarnen i gång. Almqvist Skälln. 93 (1838). Jag kan icke få uret i gång. ÖoL (1852). Vexelförmannen .. hade nyss förut givit signal till (lokomotiv-)föraren att sätta i gång. SDS 1898, nr 264, s. 2. Lagerlöf Holg. 2: 457 (1907: ställa i gång). Våra boys sattes i gång med en välbehöflig stortvätt af våra kläder. Höpken Momb. 150 (1908). — särsk.
α’) (vard.) i uttr. komma sig i gång (med ngt), om person: gripa sig an l. taga itu (med ngt), förmå sig att börja (ngt); komma sig för. Han .. har åtskilligt att säga, bara han väl kommer sig i gång. De Geer SHT 164 (1843). Man har ännu icke kommit sig i gång med kraftiga och planmässiga åtgärder för att avhjälpa det onda. Cederschiöld Ordlek. 153 (1904, 1910).
β’) (vard.) med subjektsväxling, om järnvägståg, ångbåt o. d.: sätta sig i rörelse. Janson CostaN 1: 239 (1910). Innan vi hann säga muck, satte tåget i gång. Cederschiöld Artist. 3 (1915).
b) i fråga om maskin l. värktyg o. d., övergående i bet.: sätt att arbeta l. fungera. Serenius (1741). Uret har ojämn gång. Sahlstedt (1773). Rigeln är trög i gången. Weste (1807). (En skördemaskin bör) hafva lätt gång. TT 1874, s. 162. (K. XIV J. tryckte) vanligen sönder uddarna på ett par tre gåspennor och bortkastade dem, innan han fick någon, hvars gång han gillade. De Geer Minn. 1: 61 (1892). — särsk. metall. om det sätt varpå färskningen försiggår vid framställandet i härd av smidbart järn l. stål ur tackjärn (förr äv. ur järnmalm); äv. i fråga om masugn l. annan metallurgisk ugn. Jämn, ojämn gång. Färsk resp. l. hård gång, då smältningen sker lätt resp. trögt o. med svårighet. Ren l. skärande resp. marig l. ettrig (äv. arg, yr, osätlig) gång, då färskningen ger till resultat rent o. slaggfritt resp. ojämnt o. slaggigt järn. Rosborg StångjSmid. 10 (1809). Är .. bottnen (i härden) skålig (concav), så samlar sig både blästern och jernet mera tillsammans, hvarigenom gången blir mera ren och skärande. Tamm Smid. 31 (1830). 2UB 5: 330 (1902). jfr BESSEMER-, MASUGNS-GÅNG m. fl.
c) (i fackspr.) i fråga om spårvidden l. avståndet tvärsöver mellan hjulen på en vagn l. medarna på en släde; särsk. i uttr. bred, smal i gången. Barchæus LandthHall. 72 (1773). Vagnen är bred, smal i gången. Weste (1807). TLandtm. 1900, s. 705.
10) (numera bl. ngn gg i poesi o. högre stil) motsv. I 12. Vallthorn och flöjter kommo i gång. Ödmann Hågk. 85 (c. 1805; uppl. 1918). En skald från Morvens kullar / då pröfvar harpans gång. Tegnér (WB) 5: 84 (1825). När .. vi lyssna / På tonernas gång. Snoilsky 2: 7 (1881). Hör du klockornas gång? Rydberg Dikt. 2: 24 (1891). — jfr (knappast br.): (Visan) haffuer .. een sådan noot och gångh (dvs. sjunges o. lyder så här). Messenius Disa 35 (1611).
11) motsv. I 13: försiggående; förlopp; fortgång, fortskridande; utveckling, utvecklingsgång. Livets gång. De mathematiske vetenskaper äro tvungne .. till en obruten ordning uti deras gång. Höpken 1: 177 (1753). Embetsmannen .. skall följa ärendernas gång. Tegnér (WB) 3: 240 (1819). Efter naturens vanliga gång borde han .. haft att räkna på en längre lifstid. CFDahlgren 3: 281 (1828). Den enes död den andres bröd, / Så är all verldens gång. Hagberg Shaksp. 1: 363 (1847). Rigtningen och gången af den menskliga odlingen .. angifves oss uti jägarens, herdens och åkerbrukarens yrken. Möller Jordbr. 1 (1881). — jfr KULTUR-, LIVS-, UTVECKLINGS-GÅNG m. fl. — särsk.
a) i uttr. gå sin (gilla, jämna o. d., förr äv. fulla) gång (jfr 2 d), hava l. taga sitt normala förlopp; fortgå (utan störningar l. avbrott). Det .. voro bäst at låta Justitiæsaker gå sin gång. 2RARP 4: 301 (1727). Imedlertid gick Caperiet i siön sin fulla gång. Nordberg C12 2: 435 (1740). Under tiden gingo de öfriga riksdagsärendena sin jämna gång. De Geer Minn. 2: 233 (1892). Geijerstam LycklMänn. 54 (1899).
b) i uttr. hava sin gång (jfr 2 a, e), förr äv. hava gång, hava l. taga sitt normala förlopp, fortskrida l. försiggå utan störningar l. avbrott; äv.: göra sig gällande; om lag, förordning o. d.: tillämpas, komma till användning; numera nästan bl. med ”rätten” l. ”rättvisan”, äv. ”lagen” ss. subj. samt i förb. låta (ngt, särsk. ”saken” l. ”sakerna”, rätten, rättvisan l. lagen, naturen, världen) hava sin gång. Ther nådhen icke är til kyscheet, ther wil jw naturen haffua sin gong. OPetri Clost. F 2 b (1528). Han läät hwarken lagh eller rett haffua gong i rikit. Dens. Kr. 139 (c. 1540). Rätten måste hafva sin gång, min Gumma. Envallsson Procent. 59 (1786). Låt leken ha sin gång, ty tillfället är lägligt. Leopold 1: 367 (1808, 1814). Att sörja för sig sjelf och låta verlden ha sin gång. Wallin 2Pred. 2: 125 (1817). Det goda är af Gud, och derföre skall det hafva sin gång. Melin JesuL 1: 7 (1842). Hedenstierna FruW 176 (1890).
c) i uttr. vara i (full) gång (förr äv. på gången) (jfr 9 a α), (som bäst) försiggå l. äga rum l. bedrivas o. d. Een sådana vppenbar allmenneligh predican om Gudh, war på then tijdhen än nu icke på gongen, såsom genom Mosen och Christum skeedt är. Gl2Mos. 6: 3 (Bib. 1541). I ottonde och nionde Seclerne var handelen på Tyskland i full gång. Dalin Hist. 1: 252 (1747). Middagen är förbi — snart är dansen i gång. HLilljebjörn Hågk. 1: 23 (1865).
d) (†) i uttr. vara å gång(e) l. på gång (jfr 9 a α), vara på färde l. å bane; vara i görningen; förehavas; förestå. Onde anslagh woro å gånge. L. Paulinus Gothus MonPac. 718 (1628). I forna tider, när Krigstog war å gånge, blef en Fahna af Slott och höga Torn vthängd, at folcket måtte weta församla sigh. Isogæus Segersk. 542 (c. 1700). Undersökningar i detta afseende äro redan på gång. Geijer I. 1: 198 (1845).
e) i uttr. komma i (god, full, sin rätta o. d.) gång, förr äv. komma till gångs (gång) l. på gång (gångs) (jfr 9 a β), börja, taga sin början; komma till stånd; äv.: komma i rätta gängor, taga fart. Thu hade ingenn roo, för ähnn thänn feijdenn (med Ryssland) kom opå gång. GR 28: 305 (1558; till hertig Johan). Att qwarnetullen .. icke kan komme till sin rette gång, särdeles för handqwarnerne, som i Riket brukes. RARP 1: 77 (1627). När handelen, som härtills varit i lägerval, åter kommer i gång. 2RA 1: 574 (1723). Inom litteraturen .. kom naturbeskrifningen egentligen i gång först, med engelsmännen, sedan med Rousseau och hans efterföljare. Nyblom i 3SAH 8: 278 (1893). Något samtal ville inte komma i gång. Lagerlöf Holg. 2: 276 (1907). — i utvidgad anv. om person (l. djur), ofta med prep. med: börja på l. gripa sig an (med ngt); komma i farten l. i tagen (med ngt). (De skola) förstendige V(år) N(ådige) Herre, hure the byssegiutere .. äre medt theris arbeethe komne till gongz. GR 26: 746 (1556). Wetterbergh Penning. 471 (1847). Innan jag kommit i gång med profårskursen. Nodermann Profår. Föret. (1902). Lagerlöf Holg. 2: 12 (1907).
f) i uttr. sätta, äv. bringa, ngn gg ställa (ngt) i gång, förr äv. komma (ngt) i gång, bringa, komma l. ställa (ngt) på gång l. till gångs (jfr 9 a γ), laga att (ngt) kommer i gång l. till stånd. GR 2: 182 (1525). Dieffulen kommer alt ondt på gång. OPetri Kr. 17 (c. 1540). Att saltpeters siuderiedt bringas i rijkedt på gong. AOxenstierna 1: 462 (1633). Jagh hafver .. varit här i Refle för åfvenbemelte verfnings skuld att komma den till gångs. OxBr. 8: 200 (1648). Altså stälte iagh det såleedes först på gångh at bönderne tilläts at giöra tillwärckningen (av salpeter). HSH 31: 335 (1662). At bringa Handelen til gångs .. (synas) Penningemedel af nöden. Stiernman Com. 3: 145 (1663). Hvad Tobaksplanteringen angår, .. så lemnas på Landshöfdingens försårg at bringa then i gång uti thess län. 2RARP 5: 109 (1727). ”Ni är icke vid humör i dag, mammika!” vågade Göran yttra, i mening att genom detta skämt komma samtalet i gång. Almqvist TreFr. 1: 56 (1842). Han .. ställde i gång en stor fest. Edgren ESkr. 1: 214 (1892). Anfallet .. måste (snart) sättas i gång, om det skall hinna genomföras före mörkningen. Nordensvan Mainfältt. 193 (1894). — särsk. (vard.) i uttr. sätta i gång med (ngt), ställa med l. föranstalta om att (ngt) göres l. kommer till stånd. Lagerlöf Saga 72 (1908). De satte i gång med offentliga arbeten. Hellström Kusk. 172 (1910).
g) i uttr. (ngt) i gång, förr äv. till gångs, lyckas sätta (ngt) i gång l. få (ngt) till stånd. Jag har ock omsider fåt en Skola til gångz (i Nya Sverge). Holm NSv. 106 (i handl. fr. 1700). Försöka få en konversation i gång. Hedberg Torpa 26 (1888).
h) i uttr. hålla (ngt) i gång, förr äv. på gång, åstadkomma att (ngt) fortfar l. fortsätter. Iagh .. beflijtade mig at hålla wärket, som war introducerat på gångh. HSH 31: 334 (1662). 2RARP 5: 252 (1727). Hålla leken, konversationen o. d. i gång. WoH (1904). Livet skulle ju inte kunna hållas i gång, om det inte så ofta bleve avbrutet. Wulff Leopardi 172 (1913).
12) motsv. II; i ssgarna ED-, LAG-, LÖFTES-GÅNG.
13) (†) motsv. III 2 o. 3, om (lagstadgat) värde hos mynt o. d. ss. betalningsmedel l. i marknaden gängse l. lagligen fastställt pris för vara l. räntepersedel o. d. (Han skall) wpbera lod sölff for xij (dvs. tolv) öre, epter som gången är her i Riikit. GR 8: 172 (1533). Recktor Gymnasij Magistar Johan Agrell hafuer kiöpt .. 2 kijster glaas och der före gifuet vedh Brucket effter gamal gång 16 d(a)l(e)r Silf(ve)r m(yn)t. VLRäk. 1711, s. 12, Verif. Blifwa .. betalter efter Riksdalerns nu för tiden inrikes ordinaire gång i Frankrike. MWellingk (1714) hos Loenbom Stenbock 4: 108. — jfr MARKE-, MARKNADS-GÅNG.
14) motsv. IV.
a) (†) motsv. IV 1, om förhållandet att ngt går så l. så till l. utfaller så l. så. Så wel som thenne reenleffnat eller kyskheet kan wara vtan echteskap, såå kan hon och wara j echteskap, ja och (epter en almennelig gong) mykit beter. OPetri Clost. B 3 a (1528). Såsom vij haffva ruinerat järnhandelen här uthi Östersiön, skulle thet i lijka måtto snart haffva samma gång med lädermakerijet. RP 8: 100 (1640). — jfr VÄLGÅNG.
b) (†) motsv. IV 24, om förhållandet att ngt (l. ngn) har framgång l. lyckas, att ngt bär sig o. d.; framgång; förkovran; ofta (jfr a) i förb. god gång. Fölier .. een rettsinnig bön medh, så haffuer man ingen nödh, Ty fienden haffuer tå ingen gång, han kan emoot een sådana gudfruchtigh menniskio intet vthretta. LPetri 1Post. Z 1 b (1555). Att dhe (dvs. borgmästare o. råd) effter yttersta förmågo winlägga sich om stadzens gång och wällfärdh. ASScF 18: 454 (1642). Då skal Winter säden hafwa gång godh. Bondepract. B 5 a (1662). Att nyttia och obehindradt sig till gång och gode niuta. Ambrosiani DokumPprsbr. 8 (i handl. fr. 1673).
15) (†) motsv. V 5: ursprung. Det är ej nog, at sätta hinder för lastens utbrott. Man bör tilstoppa den källa, hvarifrån den leder sina gångar. SvMerc. 1765, s. 283 (möjl. konkretare, jfr III).
16) motsv. VI.
a) motsv. VI 1; särsk. (†) i uttr. gå sin gång, gå sin väg, aflägsna sig. DeFoë RobCr. 117 (1752). Månn nu den smädarn riktigt gått sin gång. Franzén Skald. 5: 62 (c. 1800, 1836).
b) (mindre br.) motsv. VI 2: avgång. Ett till Sedan destinerat ammunitionståg (stod) .. färdigt till gång. Hedin Front. 193 (1915).
c) (†) motsv. VI 4 a, i uttr. taga sin gång, om flod: bryta upp. Rett som jagh achtade att förschika brevett, begynte Wixsellen (dvs. Weichsel) på att låsna och taga sin gångh. OxBr. 6: 40 (1629).
d) motsv. VI 4 c: avlossande (av skott). Skiutes det (vid militärbegravning) med Canoner, .. afbidas första gången af Canon-skått, då derefter det Regementet som står närmast til Grafven, gifver salvan. PH 5: 3167 (1751).
17) motsv. VII; ofta: lopp; stundom: flykt. Stagnelius (SVS) 2: 52 (c. 1820). Otåligt i klockslag från staden / Gaf tiden till känna sin gång. Snoilsky 3: 44 (1883). Timmarnas gång han glömmer. Lybeck Dikt. 1: 63 (1890). Under årens gång. EHWTegnér i 3SAH 6: 404 (1891).
18) motsv. VIII.
a) motsv. VIII 1; ofta i förb. ställa (äv. styra) sin gång (ngnstädes hän), begiva sig l. styra kosan (dit l. dit); ofta oeg. o. bildl. Wårt heela lefwerne är intet annat än en stadigh gång til döden. Muræus Arndt 2: 37 (1648). Ther Hiortar och Swijn hafwa sin dageliga wissa gångh till Flodher att dricka. Kiöping Resa 99 (1667). Han ställer hit sin gång. Oscar II 2: 15 (1861, 1887). Då Herren begynte tala om sin gång mot Jerusalem till att korsfästas och dödas. Flensburg KyrklTal 255 (c. 1875).
b) motsv. VIII 6. Om Wåhrtijdhen tager Wahlfisken sin gång gemeenligen Wästeråth, til gambla Grönlandh. RelCur. 355 (1682).
c) (†) motsv. VIII 13 (a); i uttr. vara på gång(s), vara på väg (ngnstädes hän). Om icke alla stycken (dvs. kanonerna) ähre ännu på gångs åth Käggom. OxBr. 10: 76 (1625).
II. vid angivande av huru ofta l. vid vilket tillfälle i ordningen ngt sker o. i därur utvecklade anv.
1) i mera ursprunglig anv., om varje särskilt tillfälle då ngt sker o. d.
a) (†) omgång; repris; ”tag”; i förb. i l. (så l. så många) gånger. OPetri Tb. 31 (1524; uppl. 1929). Ty hafver Kongl. Maij:t .. funnit för gott att på två åthschillige gånger kalla någre af Bischoperne och Klerkerijet här uthi Stockholm tillsamman. RARP 9: 309 (1664). Gif denna Satz åt ett sjukt Creatur uti Tre gångor. HdlCollMed. 12/2 1750.
b) föregånget av ett grundtal l. pron. som betecknar ett obestämt antal (förr äv. ofta): vid ett resp. två, flera, många, åtskilliga osv. tillfällen; ofta i sg. i förb. mången gång, vid många tillfällen, (tidt o.) ofta, o. nå(go)n gång1(0)4, en och annan gång, ibland, stundom, emellanåt; äv. i uttr. en annan gång, ofta i motställningen en gång .. en annan (gång), stundom .. stundom; förb. en, mången, någon gång sammanskrivas stundom, i sht i ngt ä. tid: engång osv. Förra än hanen gaal, skal tw neka mich tree gongor. Mat. 26: 75 (NT 1526). Och weet Gudh, at iag mången gång önskade mig då (dvs. 1658) at kunna wara både i Skåne och Lägret (vid Köpenhamn). HSH 31: 343 (1662). Men detta får jag en annan gång skärskåda och afdöma. Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Et tryckfel gör ofta, at man studsar och måste läsa om meningen flere gångor. Sahlstedt CritSaml. 352 (1759). En gång så, en annan så. Lindfors (1815). Lifvets vår blott en gång blommar. Wallin Vitt. 1: 116 (c. 1830). Selldén bad mig ofta gångor .. göra min Fästmö vicit, och vara qvar om aftnarne. Ekström Dagb. 6/3 1837. Wennerberg själf torde en och annan gång erfarit, att Hamilton icke tvekade att rent ut säga sin mening. De Geer Minn. 2: 191 (1892). jfr (i subjektsställning): Någon gång skall ju vara den sista. Quennerstedt LifvVäg. 16 (1906). — särsk.
α) (vard.) i förb. två gånger, i uttr. betänka sig l. tänka sig för två gånger (innan man gör ngt), noga överväga (saken), (vid närmare besinnande) avstå från (ett företag o. d.), samt i uttr. inte låta säga sig ngt två gånger, genast o. beredvilligt, ”med uppräckta händer” mottaga ett erbjudande l. samtycka till ett förslag. Han skall fuller två gånger betänkia sigh, för ähn han går på oss. RP 7: 427 (1639). Konungen var .. närvarande vid kaffekalaset och uppmanade sina gäster (dvs. badmadamerna i Marstrand) att taga sig en påtår, hvilken uppmaning madamerna icke läto sig säga två gånger. VL 1894, nr 170, s. 2.
β) (vard.) med emfas (på räkneordet) i uttr. hundra(de), tusen gånger, det sista äv. ofta i hövlig undskyllan l. ursäkt; äv. (emfatiskt) i uttr. femton, femtielva gånger. Jagh haffver för min perssonn fuller i dagh hundradhe gångor önndschatt, att … OxBr. 5: 325 (1625). Jag .. bad honom tusende gånger om förlåtelse. Ågren Gell. 28 (1757). (Den lilla flickan) speglar sig ständigt, byter om halsduken femton gånger i minuten. MoB 2: 125 (1796). CFDahlgren 4: 254 (1831).
γ) i uttr. en gång för att med ett visst eftertryck framhålla ngt ss. redan gjort l. vidtaget, (oåterkalleligen) bestämt l. avgjort o. d. Psalt. 89: 36 (Bib. 1541). Thet som en gångo gjordt är, thet kan inthet retracteras. ConsAcAboP 2: 26 (1655). Regeringen .. borde (icke) bryta sitt en gång fattade och öppet uttalade beslut. Fryxell Ber. 6: 482 (1833). Man fick ej ”kälta”, d. v. s. begära något, som en gång blifvit nekadt. De Geer Minn. 1: 9 (1892). — särsk. i uttr. en gång för alla, förr ngn gg äv. [jfr t. eins für allemal] en för alla gånger, för att beteckna en utsaga l. ett besked, ett beslut o. d. ss. slutgiltigt, definitivt o. avgörande (så att intet vidare ordande i saken behöver l. bör komma i fråga); äv. för att angiva att ngt ovedersägligen l. ofrånkomligt förhåller sig så l. så. Isogæus Segersk. 528 (c. 1700). Tig, säger jag en gång för alla, och håll slabbran på dig. Envallsson Niugg 7 (1784). En gång för alla, saken blir alfvarsam, min Dotter kommer i rop för Baronen. Levin Schiller Cab. 1 (1800). CGvBrinkman (1822) hos Wrangel BrinkmTegn. 36 (: en för alla gånger). Atterbom har nu en gång för alla en sydländsk kolorit (i sin diktning). Sturzen-Becker 1: 15 (1845, 1861). Kejsarinnan .. afböjde Posses ambassad på den grund, att hon en gång för alla beslutit att aldrig mottaga ministrar af första rangen. Odhner G3 1: 202 (1885).
δ) i det ordspråksartade talesättet en gång är ingen gång, ett enstaka fall bör man icke tillmäta (för stor) betydelse l. bygga (alltför mycket) på; i sht användt ss. uppmuntran vid ett första misslyckat försök att göra ngt l. ss. urskuldan vid ett enstaka felsteg l. missgrepp o. d. CAEhrensvärd Brev 2: 80 (1795). En gång är ingen gång, två gånger en vana. Quiding FFanny 136 (1904).
ε) i uttr. ännu l. än en gång; ofta elliptiskt (med ”säger jag” l. dyl. underförstått). Jagh tackar ännu een gångh för all dhen nådh mon coeur bevisar migh. Carl XII Bref 49 (1701). Ännu en gång, jag önskade gerna MusikBilagorna: men utan Myhrmans samtycke kan jag derom ingen ting besluta. Tegnér (WB) 5: 494 (1825).
ζ) (vard.) i uttr. för en (äv. någon) gång l. (oftare) för en (enda) gångs skull, för att framhålla ngt ss. ett rent undantagsfall l. en (sällsynt) avvikelse från regeln. ”Bästa Henriette, .. tycker du ej, att en sådan morgon på landet är bra behaglig?” ”Ah jo, för någon gång!” yttrade Henriette likgiltigt. Carlén Repr. 249 (1839). För en gång kan jag så gärna gå själf, — svarade Hans Alienus. Heidenstam Alienus 3: 93 (1892). Aspelin Stenbäck 100 (1900: för engång). Jonas, gör för en enda gångs skull som jag ber dig utan att bråka. Bergman JoH 191 (1926).
η) i uttr. (förr äv. i) en gång, för att beteckna att ngt sker l. utföres l. kommer till stånd o. d. i ett sammanhang (: i ett tag, i ett ”kör”), l. att flera personer utföra ngt l. flera saker ske samtidigt o. d.; med ett följ. och äv. allmännare, närmande sig bet.: både. Fosz 354 (1621: på en gångo). Then, som wil äta sigh mätt på en gång, at han sedan kan stå sigh ther medh i tree Dagar. Hiärne Suurbr. 112 (1679). 450 portar, och 800 män kunde i en gång .. fara dem igenom. Rudbeck Atl. 4: 152 (1702). Var billig, konung, rädda på en gång / din gyllne krona och din systers hjerta. Tegnér (WB) 5: 51 (1825). Rösten, på en gång mjuk och klangfull, smekte örat med välljudande tonfall. Crusenstolpe Mor. 2: 59 (1840). Undervisningen besörjdes .. af informatorer och guvernanter, stundom två på en gång af hvartdera slaget. De Geer Minn. 1: 11 (1892).
ϑ) (vard.) i uttr. (äv. med) en gång, med ens, plötsligt, ett tu tre; äv.: genast, omedelbart. Hr Lilliestierna hemstälte R(idderskapet) o. A(deln), om icke det skulle vara så godt at släppa honom på en gång utur sin arrest, efter han har lidit redan nog. 2RARP 4: 312 (1727). Nu .. begynte mit hierta på en gång at blifva uptändt af kärlek. Ågren Gell. 12 (1757). Då hördes med en gång några snabba steg. Strindberg SvÖ 3: 323 (1890). Alla stormade på en gång till skådebanan. Apg. 19: 29 (Bib. 1917).
ι) i uttr. en annan gång är en skälm, för att framhålla osäkerheten l. ovissheten av att ngt som uppskjutes till en obestämd framtid också värkligen blir gjort l. kommer till stånd. Rhodin Ordspr. 47 (1807). ”Det är en lång historia, Fanny; jag vill säga dig den en annan gång.” — ”En annan gång är en skälm; jag hatar ”en annan gång”. Bremer Grann. 1: 129 (1837).
c) föregånget av ordningstal, sista, båda l. bägge, alla; numera i regeln i best. form, utom då de båda orden (med l. utan ett följ. som) övergå till att användas konjunktionellt, i vilket fall det heter såväl (den) första gång som (särsk. vard.) första gången (som) osv.; ofta i motställningen (den) ena gången .. den andra (gången), än .. än, ömsom .. ömsom, ibland .. ibland, ävensom (vard.) i uttr. (den) första och sista gången (se FÖRSTE, adj. I 3 k β). Huarfore haffue wij nw andro gango screffuit them tiil jgen. GR 8: 346 (1533). Til thesze Weckupredikningar i Städerne, ringes första gången, om Morgonen Klockan sex och sedan andra gången halfgångit til siu. Kyrkol. 2: 7 (1686). Sker thet annan gång, eller flera; böte dubbelt. BB 9: 8 (Lag 1734). Den ena gången talar han väl vid mig, den andra hotar han. Serenius (1741). ”Sexton och två!” skrek (auktions-)mäklaren .. ”första, andra, tredje gången .. skynda er, annars bär det af med hästen”. Wetterstedt Mut. 274 (1832). Första gång han gaf luft åt denna åtrå var i de offentliga föreläsningar, som våren 1864 höllos i Stockholm. PT 1899, nr 79 A, s. 3. Där hade de det inte för trevligt alla gångerna. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 57. — jfr ANNAN-, FÖRSTA-, TREDJE-GÅNG.
d) (numera knappast br.) i uttr. ingen gång, icke vid ngt tillfälle, aldrig. Barckhusen Cotossichin 151 (1669). Saken kom ingen gång till verkställighet. Fryxell Ber. 10: 77 (1842). Wingård Min. 7: 19 (1847: ingengång).
e) i uttr. denna gång(en), förr äv. i l. på denna gång(en), vid detta tillfälle; för tillfället; för närvarande; vidare i uttr. för denna (l. den här) gången, ofta (vard.) för att framhålla att ngt gäller bl. för det ifrågavarande fallet o. icke utan vidare får tagas till intäkt för liknande fall i framtiden. Ditteric rost sad[es] frij j thenne gongen. OPetri Tb. 182 (1527; uppl. 1929). Mera vett jagh på denna gången inted att schriva. OxBr. 6: 5 (1626). Vidare hördes intet af för denna gången. Nordberg C12 2: 408 (1740). Denna gång segrade .. min bättre natur. De Geer Minn. 1: 59 (1892).
f) i uttr. den gången (förr äv., i bet. α, i l. på den gången).
α) vid det tillfället; för tillfället; ofta i uttr. för den gången, för det tillfället. OPetri Kr. 30 (c. 1540: i then gången). Adelen toge sine Afträdh effter der war inthett mehra att tractera med dem på den gången. RARP 2: 177 (1635). (Han) kom sig .. intet före med något frieri den gången. Cederborgh UvT 3: 38 (1810). Ordningens vänner vunno seger för den gången. LfF 1901, s. 195.
β) [kanske efter motsv. anv. i d.] på den tiden; då för tiden; äv. den gången (äv. gång) med l. utan ett åtföljande l. när l. som: på den tiden då. Sturzen-Becker 5: 201 (1849, 1862). Den gång då villan byggdes, / Hon låg vid stadens slut. Snoilsky 4: 179 (1887). Den gången han skref denna roman. Levertin 19: 250 (1905). Jag fick 25 öre om dagen och födan, det var det gängse priset den gången. Böök ResSv. 55 (1924).
g) i uttr. på samma gång (förr äv. i samma gång l. enbart samma gång(en)), vid samma tillfälle; samtidigt; därjämte; ofta i konjunktionell anv. (med l. utan ett åtföljande som): samtidigt med l. jämte det att. Till thet andra framstellte jag och samma gången om den undsättningh, som E. K. M:t begerte af Staterne. OxBr. 10: 212 (1617). I samma gång. Fosz 22 (1621). Vi dela ljuft och ledt, falla på samma gång. Wennerberg 2: 4 (1848, 1882). (Amor) är lättledd på samma gång som han är envis och halsstarrig. Lysander Föredr. 19 (1855). Det är konstnärens hemlighetsfulla charme i hans väsen, någonting barnsligt och universellt på samma gång. PT 1903, nr 126 A, s. 3.
h) i uttr. var (äv. varje, vard. ofta var eviga) gång, vid varje tillfälle (då ngt sker); ofta i konjunktionell anv. (med l. utan ett åtföljande som): så ofta (som). Hvar gång som Badhstugun ellas i Lule prestegård få alle diäknegossan badha medh. Bureus Suml. 31 (c. 1600; rättat efter hskr.). Dhe (adelsmän) som heele dagen vthe blefwe (från herredagen) skole gifwa för hwar gångh Fem daler (i böter). RARP 1: 86 (1629). Hvar evige gång vij voro tillsamans, .. talte vij om detta projectet. Linné Bref I. 2: 243 (1761). Jag måste bittert gråta, hvar gång jag tänker på / Den dag, då än ett eget hem jag hade. BEMalmström 6: 38 (1840).
i) i uttr. gång på gång, gång efter annan, äv. (numera mindre br.) gång efter l. för gång, vid upprepade tillfällen; i upprepade repriser. Han (visste) altid upfinna förevändningar at gång för gång afslå den unge mannens begäran. Eurén Kotzebue Orth. 1: 79 (1793). Banér .. lät i glädjen aflossa alla lägrets kanoner gång på gång. Fryxell Ber. 7: 190 (1838). Han lät gång efter annan bedraga sig af sin illistige svåger. Odhner Lb. 84 (1869). Heidenstam End. 239 (1889: gång för gång). Finland 53 (1893: gång efter gång).
j) i uttr. åt (äv., numera nästan bl. i Finl., i) gången, (för) var(je) gång, i stöten, i taget; jfr a. Sedhan klemtes i klokkan 9 gångor, 9 slagh i gången. Bureus Suml. 26 (c. 1600). Vi arbetade inte mera än tre timmar i gången. Zilliacus Hågk. 57 (1899). Folkskoleinspektörstjänsten i Örebro stad .. tillsättes för 5 år åt gången. PT 1900, nr 216 A, s. 4.
k) (i Finl.) i uttr. för gången, för var gång; åt gången, i taget; jfr a; äv.: för tillfället. Ehuru dylika medicamenter väl ofta för gången stilla coliken, äro de dock .. skadliga. Hwasser Colik 180 (1838). Tvenne kalfvar ympas för gången. Palmberg Hels. 243 (1889). Hjelt Medicinalv. 3: 183 (1893).
2) i fråga om tal o. kvantitativa storheter.
a) mat. vid multiplikation, till innebörden likvärdigt med: multiplicerad(-at) med; ofta i sådana uttr. som två gånger två är l. gör fyra; vidare vid division i sådana uttr. som två i fyra går (äv. innehålles) två gånger osv. 55 gångor Jordennes Diameter. Luth Astr. 9 b (1584). Fäm gångor 6 är 30. AJGothus ThesArithm. 31 (1621). 2 vthi 6 haffuer iagh 3 gångor. Aurelius Räkn. D 6 b (1633). Nio-talet eller tre gånger tre var altid en helig räkning. Dalin Hist. 1: 173 (1747). Afståndet är lika med halfannan gång diametern. Meurman (1846). 2 uti 6 innehålles 3 gånger. Zweigbergk Räkn. 21 (1853). Höjden gånger basen genom två. Schulthess (1885). — särsk. då ett antal uttryckes icke direkt utan gm två (ngn enstaka gg tre l. flera) med varandra multiplicerade tal; nästan bl. ngn gg emfatiskt l. i högtidligt spr., ävensom (i sht förr) för att giva en konkretare uppfattning av ett mycket högt tal. Huilkit siig tilhope forloper wtöffwer twenne gongar hundrade tusende marc ortuger. GR 11: 29 (1536). Vid jordfästningen lossades två gångor 64 skott. DTilas (1769) i HSH 16: 364. Springare, två gånger tolf, bångstyriga, fjettrade vindar. Tegnér (WB) 5: 19 (1825). (Änglarnas) antal var tio tusen gånger tio tusen, och tusen gånger tusen. Upp. 5: 11 (Bib. 1917).
b) framför adj. l. adv. i komparativ l. i positiv föregånget av så: (tre- osv.)dubbelt (större l. så stor osv.). Holof. 12 (c. 1580). (Månen) skal wara 43 gångor minder än Jorden. Luth Astr. 9 b (1584). Vi hade at strida emot en fiende, som .. var 3:ne gångor så starck som vi. Dahlberg Lefn. 10 (c. 1755; uppl. 1911). — särsk. i uttr. en gång till så (förr äv. en gång l. ännu en gång så) .., dubbelt så (stor osv.). En gång så stor. Serenius B 4 b (1734). Vårt lilla Capital hade innom sex år genom handelen förökt sig til en gång til så mycket. Ågren Gell. 44 (1757). Han hade .. låtit göra sig en klädning efter Tyskt sätt, och såg ännu en gång så ung ut, som tilförene. Därs. 152. En gång till så dyr. Auerbach (1909).
c) (vard.) i uttr. flera, många gånger om, fler-, mångdubbelt. SDS 1899, nr 354, s. 1. Vore han än millionär många gånger om. Hjärne Utrikespol. 36 (1905). Afverkningen (av Canadas skogar) .. kan stegras många gånger om, innan det kan bli fara för att de minskas. PT 1913, nr 202, s. 3.
3) i uttr. en gång (stundom, i ä. tid icke sällan, sammanskrivet engång) i mera härledd anv., med ”en” vanl. ss. obest. art. o. (normalt) obetonat (utom då det kommer först i satsen).
a) vid ett tillfälle l. en tidpunkt i det förflutna; stundom: på sin tid; vard. ofta i uttr. en gång i tiden l. världen; vidare ofta i uttr. det var en gång (en kung osv.) ss. stereotyp inledningsfras till en saga. BtFinlH 4: 376 (1569). Thet hände en gång att Swafurlami red på jagt (osv.). Verelius Herv. 37 (1672). Det var en gång en Häst, som var på skjuts och blef rätt illa åtgången. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740; början på Sagan om hästen). Jag var en bra kvinna en gång i världen. Cavallin Kipling Gadsby 46 (1897). Den en gång i tiden Carl Michael Bellman tillhöriga .. cittran. PT 1903, nr 88 A, s. 3. En gång då Jakob höll på att koka något till soppa. 1Mos. 25: 29 (Bib. 1917).
b) vid ett tillfälle l. en tidpunkt i en närmare l. fjärmare framtid; stundom: en (vacker) dag. Menniskiomen är förelagdt en gång döö. Ebr. 9: 27 (Bib. 1541). En gång kommer den dag, då det heliga Ilion faller. Wallenberg HomIl. 1: 153 (1814).
c) (i sht vard.) ändtligen, till sist, (sent) omsider; särsk. i fråga om ngt som man ivrigt o. med otålighet önskar l. väntar på; stundom: slutgiltigt, definitivt. Formanandis edher athj sculle doch en gångh reth besinne edher. GR 4: 64 (1527). Merker doch en gång, at Gudh gör migh orett. Job 19: 6 (Bib. 1541). RelCur. 134 (1682). Nå, det var väl, at hon kunde gå en gång! Envallsson TokrolNatt. 29 (1791).
d) i uttr. nu en gång, förr äv. enbart en gång, för att angiva att ngt (obestridligen, ofrånkomligt) förhåller sig på ett visst sätt som man måste räkna med o. som man icke kan ändra l. göra ngnting åt. Det är nu en gång så. Dett är en gong santh, Timbermannen kan inthett hugge Uthen yxe. UrkFinlÖ II. 1: 88 (c. 1595). Somliga menniskor voro rika, andra fattiga, så hade det ju alltid varit och det kunde nu en gång icke hjälpas. Edgren Lifv. 1: 101 (1883). Hon var nu en gång så lagd, att hon inte tyckte om stoj och ras och skratt. Lagerlöf Mårb. 8 (1922).
e) (i sht vard.) i nekad sats: (icke) ens, (icke) så mycket som. Han wiste huru hans söner bedriffuo sleem ting, och haffuer icke en gång seedt illa på them therföre. 1Sam. 3: 13 (Bib. 1541). Min far var ej konung, ej jarl en gång. Tegnér (WB) 5: 30 (1825). Bremer Strid 87 (1840: engång). Han (lämnar) aldrig .. ett öre en gång. Sjödin StHjärt. 49 (1911). jfr (†): Alla resande personer lee dem ut, som willia en gång (dvs. bara) fråga om en sådan (obetydlig) bergz-ryg. Rudbeck Atl. 1: 591 (1679).
III. i konkret(are) anv.
1) om mindre (smalare) väg avsedd för fotgängare, o. i anv. som nära ansluta sig därtill.
a) i allm.: (smal) gångväg; stundom: (gång)-stig; särsk. om sådan i park l. trädgård, mellan trädgårdssängar o. d. Linc. Hh 6 b (1640). Sedan Jorden är worden wäl torr, så kasta vpp Gångerna emellan hwar (trädgårds-)Säng. IErici Colerus 1: 141 (c. 1645). Jag fant opå een lijten gångh eller skogs wägh. Dahlberg Dagb. 80 (c. 1660; uppl. 1912). Bondegårdarna här i Halland äro öfveralt belagda med gråstenshällar, äfven så gator och gångar till uthus och ladugård. Barchæus LandthHall. 9 (1773). En trädgård med gångar, som slingra / Sig ned mot en grotta vid speglande sjö. Snoilsky 5: 57 (1888, 1897). Till stugan för en liten krattad gång. Heidenstam NDikt. 78 (1915). — jfr HAGTORNS-, LÖV-, SPATSER-, TRÄDGÅRDS-GÅNG m. fl. — särsk.
α) i numera obr., delvis utvidgade o. oeg. anv. Beställa Brogher (dvs. ombesörja broar) och gånger vtöffwer graffwar och pasz. L. Paulinus Gothus MonPac. 182 (1628). Han lät .. förstöra gången (dvs. farleden) igenom oxdjupet utan för Stockholm, med stenkistor och pålar. Celsius G1 2: 292 (1753). Et enda falskt steg från dygdens trånga gång, drifver et Fruentimmer .. ut på lastens almänna farväg. Ekelund Fielding 686 (1765). Lagaåens urgamla gång, botten och läge. VDAkt. 1789, nr 492.
β) (†) i uttr. gröna gången, se GRÖN, adj. 2 d γ β’.
γ) (föga br.) allé. En skuggig gång af lummiga träd. Rydberg Ath. 95 (1859).
δ) [efter t. heimlicher gang] (†) i förb. hemlig gång, hemlighus, avträde. VRP 27/11 1721.
b) om fri, långsträckt passage mellan bänkraderna i en kyrka l. större (samlings)sal; äv. om liknande passage i stall l. annan ekonomibyggnad. Stora gången, om (den vanl. bredare) midtgången (då sidogångar l. eljest flera gångar finnas), särsk. om dylik gång i kyrka(s långskepp) från huvudingången fram mot koret l. altarrunden. SynodA 1: 21 (1607). Heela församblingen waar tillstädes och gångarna fulla med vngliudh (dvs. ungdom). Murenius VP 15 (1637). Gången genom stallet är altid en stengata beströdd med sand. Barchæus LandthHall. 79 (1773). Om någon (talare på riddarhuset) stannade på stora gången eller talade från någon annan bänk än sin egen. De Geer Minn. 1: 57 (1892). Kyrkdörrarna slogos upp .. och uppför stora gången kom ett tåg på väl en tjugu människor. Lagerlöf Sten. 7 (1914). — jfr KORS-, SIDO-, TVÄR-GÅNG m. fl. — särsk. (numera bl. ngn gg ålderdomligt o. bygdemålsfärgat) i uttr. stå (förr äv. läsa) på gången, bliva konfirmerad (då konfirmanderna, såsom ännu ofta på landsbygden är fallet, stå framme i koret l. vid altarrunden). Då skall hon läsa på gången och gå till skrift. Almqvist Col. 84 (1835). Hedenstierna FruW 122 (1890). Redan på 1830-talet brukade nattvardsflickorna bindmössor, ”då de stodo på gången”, såsom konfirmationsakten kallades. MeddNordM 1901, s. 244.
c) långt o. smalt förbindelse- l. genomgångsrum (som förmedlar tillträdet till boningsrum, sal o. d.); korridor; galleri; äv. om svale, loggia, portik (vanl. i uttr. täckt, förr äv. betäckt gång) o. d., ävensom om galleri i fästning. (Lat.) Procestrium (sv.) gong eller swale vtan för huset. VarRerV 24 (1538). (Lat.) Porticus .. (sv.) En betäckt gång, ther man för solennes heeta och regn, kan frij spassera. Linc. Kkk 6 b (1640). Wärnskiöld Fortif. D 1 b (1673). (För att rätt inreda en byggnad måste man känna) Huru Rummen giöres beqväme genom Gångar och Förstugor. Carlberg SthmArchitCont. C 2 b (1740). Genom en liten gång eller förstuga kommo de till gubbens rum. Benedictsson Peng. 9 (1885). Utvändigt löper rundt kring byggnaden en låg, täckt gång. Hahr ArkitH 225 (1902).
d) om ”väg” l. förbindelseled grävd i jorden l. sprängd i bärg o. d.; äv. om liknande ”väg” åstadkommen av vissa djur. VarRerV 23 (1538). The moste wijsa honom the hemligha gånger, ther the jgenom vth och in gångne woro. Bel 21 (Bib. (1541). Befruchtandes ähr, thed heele gången, ther man går nidh uthi gruffvan, skall nederfalla. GR 23: 400 (1552). (Vattnet) löper .. genom rör och gångar till Moschéer, till badstufvur, och dit de vilja föra det. Eneman Resa 1: 185 (1712). (Mullvaden) gräfver gångar i jorden. Sundevall Zool. 30 (1835). (De svartbruna tapparna i potatisen) äro .. knäpparelarvernas gångar. LAHT 1881, s. 129. Griftkamrarne .. voro tillgängliga genom långa gångar. Hahr ArkitH 5 (1902). — jfr LÖNN-, MASK-, MIN-, MULLVADS-, TERMIT-GÅNG m. fl.
e) (i sht anat.) om långsträckt hålighet, rör l. kanal i människo-, djur- l. växtkropp. Han .. kunde (icke) ifrån sigh leffrera sin Orenligheet igenom then naturlige Gången, vthan ofwan genom Munnen. Schroderus Os. 1: 455 (1635). Växternas gångar eller större rör gå mera från hvarandra afskillda genom växternas massa. EconA 1808, juni s. 46. (Han) gjöt uti mitt öras gångar in / Spetälske-giftet. Hagberg Shaksp. 1: 303 (1847). Areschoug Blad. 167 (1878). Man (inför) mot lifmodern, så långt in i gången som möjligt, ull, som lindats kring en penna och doppats i hvit egyptisk salfva. Löwegren Hippokr. 2: 461 (1910). — jfr GALL-, HÖRSEL-, LUFT-, TÅR-, URIN-, UTFÖRS-, ÖR-GÅNG m. fl. — (†) i uttr. Eustachii gång, eustachiska röret. Rosenstein Comp. 276 (1738).
2) geol. o. bärgv. mer l. mindre plattformig bärgarts- l. mineralmassa som med skarp begränsning genomskär omgivande bärgart o. uppkommit gm utfyllning av rämna l. spricka i denna; bärgartsgång; mineralgång. Strykande, donlägiga gångar. Fyndiga gångar. Hiärne Berghl. 435 (1687). Rinman (1788). Större och mindre körtlar eller gångar af apatit. LAHT 1894, s. 67. — jfr APATIT-, DIABAS-, GRANIT-, MALM-, MINERAL-, PORFYR-GÅNG m. fl.
3) sjöt. o. skeppsbygg. från fören till aktern sig sträckande längd av med varandra i ändarna hopfogade plankor l. plåtar o. d. Witt Skeppsb. 68 (1858). (Däcks-)Plankorna inläggas i gångar rakt för och akter. Engström Skeppsb. 21 (1889).
4) (i fackspr., i sht tekn.) om fåra l. ränna o. d. vari l. glidyta varå en rörlig del av en maskin l. mekanism o. d. löper l. roterar o. d.; äv. om glidyta å en dylik rörlig maskindel osv. (Ett block med) 2 Blad i samma stycke, emellan hvilka Trissan har sitt rum, hvilken göres af hårdt Trä, skodd i gången eller medelpuncten med Jernbössa. Brauner Bosk. 118 (1756). Nyström Telegr. 132 (1869). Bakre sidan af hanen (på ett bakladdningsgevär) har en urtagning med ”glidyta” (gången) för stagfjädern. EldhandvInfSkjutsk. 2: 50 (1892). — särsk. (†) (skruv)gänga. Triewald Förel. 1: 256 (1728, 1735). ReglRustmäst. 9/5 1774, s. 3 a. — jfr LAGER-, LÅS-, SKRUV-, TAPP-GÅNG m. fl.
5) urmak. del av ur vilken förbinder pendeln resp. oron med hjulvärket o. reglerar urets gång, echappemang, avfall. Almroth Karmarsch 658 (1839). Af alla gångar, som kommit till vidsträcktare användning för fickur, står den fria ankargången otvifvelaktigt högst. Ericsson Ur. 254 (1897). 2UB 6: 461 (1904). — jfr ANKAR-, CYLINDER-, HAK-, SPINDEL-GÅNG.
6) mus. melodiskt o. rytmiskt ordnad följd av toner (i ett musikstycke). Vitiösa (dvs. felaktiga) gånger, för hvilka man bör taga sig til vara. Londée Kellner 10 (1739). Den enkla melodien fattades lättare af mängden än de kromatiska gångar och harmonier, som pryda den flerstämmiga sången. Lundin (o. Strindberg) GSthm 491 (1881). — jfr KVINT-, OKTAV-, TERS-, TON-GÅNG m. fl.
7) i vissa från II utgående anv.
a) (i fack- o. allmogespr.) om en bestämd mängd l. sats (en omgång) av samma slags föremål (använd ss. sammanfattande enhet vid stycketalsräkning); särsk. om en sats (5 stycken) strumpstickor samt om fyra hästskor l. de till dem hörande sömmen (l. broddarna) ävensom om de till en vagn hörande hjulen resp. de för dessa erforderliga naven l. ekrarna. GR 1: 153 (1523; i fråga om hästskor o. hästskosöm). 2 gångor döraiern (dvs. gångjärn till två dörrar) oc en gång hestskoo. VRP 1610, s. 213. 1. gång tackjerns bössor (till hjulnav). Därs. 1826. Bendz Hofbesl. 43 (1866). Vagnshjul, 1 gång. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 131. (Hjulekrar) säljas pr gång, d. v. s. ekrar till 4 hjul, 44 stycken, eller ock tjogvis. Juhlin-Dannfelt 142 (1886). SDS 1900, nr 41, s. 2 (i fråga om ekrar o. nav till hjul).
b) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa delar av landet) i uttr. en gång dricka, dryck som gives l. serveras i ett tag. Eduardus haar bett Binningium, att han skulle gifwa honom een gångh dricka, Binningius haar gifwit honom itt stoop ööl. ConsAcAboP 2: 338 (1662). Fatab. 1906, s. 69. Vi .. bli (i en säterstuga i Härjedalen) bjudna på ”en gång dricka”. Detta ”en gång dricka” befinnes vara en stor tillbringare fylld till brädden af fet, söt grädde. TurÅ 1913, s. 223.
Ssgr (mest till I 2; ofta dock anslutande sig direkt till ): A: GÅNG-ART.
1) (i sht i fackspr.) till I 1, om högre fyrfotadjurs l. fåglars olika sätt att förflytta sig på marken; särsk. hippol. om hästens olika rörelseformer. Lundberg HusdjSjukd. 563 (1868). Hästens Gångarter äro skridt, traf, galopp och fyrsprång eller carrière. Juhlin-Dannfelt (1886). Jagtbara däggdjurs gångarter och spår. BiblJäg. 4 (1897; titel). Hos de fyrfotade djuren förekomma flera olika gångarter. Vanligen urskiljer man fyra slag: skridt, traf, hopp och språng. 2NF 10: 812 (1908).
2) geol. o. bärgv. till III 2: mineral som utfyller en gång, lagerart; vanl. om ofyndiga mineral som åtfölja en lagerformig malmförekomst. Bergman Jordkl. 113 (1766). Holmström Geol. 134 (1877).
-BANA, r. l. f. för fotgängare avsedd del av gata l. väg (l. bro o. d.), trottoar; äv. om mera tillfälligt utlagd plankräcka l. annan i liknande syfte iordningställd passage. SFS 1870, nr 27, s. 17. Gatuytan (uppdelas) uti kör-, rid- och gång-banor. 2UB 1: 493 (1898). Sandström NatArb. 2: 2 (1910).
-BEN.
1) zool. ben byggt för (värklig) gång; hos insekter om ben som äro utbildade till o. tjänstgöra ss. fortkomstledamöter; jfr -FOT. Marklin Illiger 184 (1818). Mellankroppen .. är hos insekterna bildad af 3, gångbenen uppbärande leder. 2NF 12: 710 (1909).
2) (†) om ledgång. Somlige kunna ibland ey lyffta up munnen, ty thet häftar i gångbenen. Lindestolpe Skörb. 9 (1721).
(III 2) -BILDNING. geol. o. bärgv. ofta konkret. WoJ (1891). Sverige saknar nästan malmförande normala gångbildningar. JernkA 1909, s. 357.
-BILJETT. biljett som berättigar innehavaren att till fots tillryggalägga en viss sträcka å järnvägslinje. SAOL (1900). SJ 4: 670 (1906).
-BORD. sjöt.
1) benämning på de närmast relingen (bordvarts) å ömse sidor belägna delarna av övre däcket mellan fockmasten o. stormasten (mellan back o. halvdäck); urspr. om de smala plankor som å äldre fartyg löpte längs relingarna o. förbundo överbyggnaderna för o. akter (back o. skans l. halvdäck) med varandra. Styrbords, babords gångbord. Dalman (1765). Ekelöf 49 (1898).
2) (föga br.) allmännare: gångbana (av plankor o. d.); plankvandring; landgång. En svängbro .., å ömse sidor försedd med gångbord för gående. EconA 1808, apr. s. 14. Calwagen Sjölex. (1851; om landgång). 2NF 32: 672 (1921).
-BRO. för enbart gångtrafik avsedd (smal) bro (motsatt: körbro); äv. om mera tillfällig räcka av utlagda plankor o. d. Dalin (1852). LbFältarb. II. 1: 46 (1885). Vi (höllo) oss klara att öfverge fartyget, och en gångbro af plankor lades ut till ett (is-)flak, som såg starkt och bärigt ut. Antarctic 2: 409 (1904).
-BRÄDE l. -BRÄDA. bräde l. bräda att gå på. SvLitTidn. 1815, sp. 828. Abelin VTr. 116 (1903). (Vaterbommen) är försedd med gångbräda, mantåg, båtridare och lejdare. 2NF 31: 805 (1920).
-BUD. gående bud. Dalin (1852). SFS 1907, nr 89, s. 5.
-BÄNK. (mindre br.) tekn. rörligt matarbord vid mindre sågvärk, stockbänk. WoJ (1891).
(III 2) -BÄRG. (†) bärgv. bärg med gångar av andra mineral än bärgets huvudmassa. Rinman 1: 752 (1788). Dalin (1852).
(III 2) -BÄRGART~02. geol. eruptiv bärgart som bl. uppträder i form av gångar. Nathorst JordH 527 (1891).
-DAG. (gång- 1528 osv. gånge- 16591909) (förr) dag (”böndag”) på vilken man under den katolska tiden gick i procession med kors, helgonbilder o. vigvatten kring åkrar o. ängar, utbedjande sig god årsväxt o. förskoning från landsolyckor; i nysv. tid till en början om femte söndagen efter påsk jämte de två närmast följande dagarna, sedermera, då det blev vanligt att kalla söndagen i fråga bönsöndag, om måndagen o. tisdagen (”första” o. ”andra gångdagen”), stundom äv. obestämdare om dagarna mellan bönsöndagen o. Kristi himmelsfärdsdag; äv. om den 25 april (Markusdagen) o. de därpå följande två dagarna (”de små gångdagarna” i motsats till de ovannämnda ”stora”). OPetri 1Post. 66 a (1528). Bönedagarna them man plägar kalla Gångdagar, hållas på then tijdh som waant är, nemliga, Söndagen som kallas Vocem iocunditatis (dvs. bönsöndagen) sampt medh Måndaghen och Tidzdagen näst föliande. LPetri KO 47 a (1571). 12 (maj) .. (måndag) Pancratius 1 Gångedag 23. 13 (maj) .. (tisdag) Serwetius 2 Gångedag 24. Menlös Alm- (Jönköp.). 1740, s. 16. Aposteldagarne, och the näst efter Bönesöndagen följande och så kallade Gångedagar, varda til firande såsom Helge- och Predikodagar indragne. Förordn. 4/11 1772, s. 3. FolklEtnogrStud. 1: 283 (1916). De s. k. gångdagarna äro säkerligen en ombildning av de romerska Ambarvalierna. Nilsson RomK. 2: 481 (1921). Då gångdagarna (dagarna före kristihimmelsfärdsdagen) äro varma, blir sommaren kall, och tvärtom (enl. finländsk folktro). Budk(Vasa) 1923, s. 115. —
-DAGS-MÅNDAG. (förr) Hiärne 2Anl. 183 (1706: Gångedags-). FinKyrkohSP 5: 181 (1908: gångdaga-).
-DAGS-VECKA. (förr) jfr -VECKA. NoraskogArk. 5: 177 (1631: gångedags-). Tiszdagen uti Gångdaga wekan. Peringskiöld Hkr. 2: 433 (1697). WoJ (1891).
-DANS. långsam dans i vilken rörelsen är l. mer l. mindre liknar gång. Stiernhielm Ut. (1658, 1668; under tripp-trapp). Landsm. XII. 5: 6 (1893).
-FOLK. (gång- 1697. gånge- 1679) (†) kringstrykare, lösdrivare. VDP 20/8 1679. Gångfolck och Tiggare. ASScF 3: 675 (1697).
(III 2) -FORMIG. geol. i fråga om bärgart l. mineral: som uppträder i gångar. NF 2: 1208 (1878).
(I 1) -FOT. zool. fot byggd för (värklig) gång; motsatt: spring-, klätter-, simfot m. m. Möller (1790). Gångfötter (hos fåglar) .. hafva tre tår framåt och en bakåt samt äro försedda med breda och trubbiga klor. NF 4: 1538 (1881). Bakom mundelarna (på kräftan) sitta 5 par .. gångfötter. LfF 1908, s. 58.
-FÄSTE. tekn. om de delar av ett gångjärn gm vilka det är fäst vid ett föremål; förr äv.: gångjärn. Möller (1790). Dalin (1852).
-FÖNSTER. (gång- 1689 osv. gånge- 16701709) fönster (på gångjärn) som kan öppnas. VLRäk. 1670, s. 39. Uti sacristian .. äro 4 fenster, men allenast et gångfenster. Johansson Noraskog 1: 259 (i handl. fr. 1740). Landsm. 1907, s. 98. Anm. Uppgiften hos Dalin (1852) att ordet skulle betyda ”Fönster, som går ända ned till golfvet och kan öppnas, så att det äfven kan tjena till dörr” har icke bekräftats från annat håll o. beror kanske på missuppfattning. —
(III 2) -GRANIT. geol. i gångar uppträdande granit. Holmström Geol. 64 (1877).
(III 1 d) -GRIFT. arkeol. stenåldersgrav (familje- l. ättegrav) bestående av gravkammare o. en till denna ledande, lägre o. smalare gång, det hela omslutet av en jordhög. Nilsson Ur. I. 3: 18 (1843). De af sten byggda grafvarna kunna hänföras till tre hufvudgrupper: stendösar, gånggrifter och hällkistor. SvH 1: 37 (1903).
-GRIFTS-TID(EN). arkeol. Uppl. 1: 168 (1902). Stenålderns näst sista period, gånggriftstiden. Rig 1918, s. 73.
-HJUL.
1) (numera knappast br.) tramphjul. Wikforss 1: 609 (1804). Dalin (1852; med hänv. till tramphjul).
2) urmak. benämning på sista hjulet i löpvärket. Schweder HbUrmak. 2 (1874). Efter minuthjulet följer i vanliga pendelur två hjul: transporthjulet och gånghjulet. Ericsson Ur. 79 (1897).
(I 3 d) -HYRA, r. l. f. järnv. avgift för främmande vagn i samtrafik, beräknad efter det av vagnen tillryggalagda antalet kilometer (l., tidigare, mil). SD(L) 1898, nr 125, s. 3. SJ 4: 385 (1906).
-JAKT. jäg. jfr -SKYTTE. Gångjakten å mård. Ekman NorrlJakt 151 (1910).
-JÄRN. (gång- 1577 osv. gånge- 16381683) rörlig fogning bestående av två i varandra inpassade delar (vanl. av metall) med en tapp l. bult i den ena omsluten av en hylsa i den andra, varigm en dörr, ett fönster, en lämm, ett lock till en dosa osv. kan öppnas o. slutas, röras fram o. tillbaka l. upp o. ned; äv. om bl. ettdera av de båda styckena, särsk. det med hylsan; äv. oeg. o. bildl. MeddNerFmF 1: 80 (1577). 10 st fönster medh järn galldror, dher iblandh 3 st medh gångejärn. VDAkt. 1667, nr 337. Nyblom i 3SAH 13: 63 (1898; bildl.). Dörrarne hängde på gångjern af trä, fästa med tränaglar. SDS 1900, nr 489, s. 2. (†) om lås på mussla. Linné Vg. 170 (1747).
-JÄRNS-BESLAG. beslag varmed gångjärn fästas. Weste (1807). Fatab. 1916, s. 2.
-JÄRNS-LED. fogning l. led som utgöres av ett gångjärn. VDAkt. 1790, nr 524. (Koppelstångens) ena ände är förenad med sliden till rigtinrättningen medelst en gångjernsled. De Ron o. Virgin I. 8: 16 (1887). särsk. anat. om ledgång med endast en axel som bl. möjliggör rörelse i en riktning. Wretlind Läk. 2: 2 (1894).
-JÄRNS-MUSKEL. (†) lås hos mussla. Bergman Jordkl. 129 (1766).
-JÄRNS-ROCK. (skämts., föga br.) om rock med skört (bonjour). Du går med knäsid gångjärnsrock / och hög och fejad hatt. Karlfeldt FridLustg. 32 (1901).
-KLIPPARE, m. l. r. (†) passgångare. jfr: Fem Ölandz gångklippere. GR 24: 442 (1554).
-KLÄDER, förr äv. -KLÄDE. (gång- 1528 osv. gånge- 15271716. gångo- 1538) kläder som ngn har på sig o. går i; motsatt sängkläder o. vanl. äv. linne (o. underkläder); äv. (i sht förr) om vardagskläder i motsats till högtids- l. helgdagskläder. GR 4: 34 (1527: gaangeklæde). (Gråmunkarna) skola aldrigh soffua vtan j theres gångcläder. OPetri Clost. E 4 a (1528). Han gieer intet bortt gångkläderna (dvs. är just icke frikostig). Grubb 308 (1665). Hans förre Hustrus gångh och Helgdagz Kläder. BoupptSthm 1673, s. 1122 a, Bil. Jag (har) iackttagit den försigtigheten at medan jag ännu haft något öfvrigt förse mig med Linne och gångkläder. Leopold (SVS) II. 1: 180 (1784). Han var klädd i glasögon och snygga gångkläder. Ödman UngdM 2: 149 (1878, 1881). Från utmätning skola undantagas .. nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. SFS 1905, nr 9, s. 7.
-KLÄNNING. (gång- 16681773. gånge- 1678) (†) (vardags)dräkt som ngn går i; jfr -KLÄDER. Sahl. Mannens Gångh och Heders Klädningar. BoupptSthm 22/1 1668. 1Saml. 3: 316 (1773).
-KLÄMMA, r. l. f. (†)
1) dörrhake. Dähnert (1784).
2) anat. (bl. i en riktning rörlig) ledgång (hos djur) i vilken två broskbeklädda upphöjningar med en glatt grop emellan sig i det ena benet motsvaras av två gropar o. en glatt upphöjning i det andra, valsled. Rosenstein Comp. 42 (1736). Florman Anat. 1: 49 (1823). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 2 (1836).
-KORS. spärr (å väg l. stig l. vid in- l. utgången till en lokalitet) bestående av ett på en stolpe horisontellt fäst, vridbart o. likarmat kors, vars närmaste spärrande arm föres åt sidan för att genomsläppa den passerande. 2NF 21: 1047 (1914).
-KVINNA. (gång- 1883. gånge- 16151675) (†) kringstrykerska, lösdriverska. VDP 1615, s. 510. VDAkt. 1675, nr 71. Hildebrand Isl. 105 (1883).
-KÄRR. [väl av GUNG-KÄRR uttalat med o-ljud] (†) gungfly. Juslenius 299 (1745).
-LED, r., i bet. 1 äv. n. (gång- 1641 osv. gånge- 16471783)
1) (numera bl. i vissa delar av landet) utgörande av dagsvärken i tur o. ordning av sockenborna l. invånarna i en stad vid arbeten för socknens l. stadens räkning; äv. om person l. arbetslag som utför dylikt arbete. Kyrkioherden Wyrdige och wällerde Mäster Nilss .. angaff någre .. som hafwa treskatz Emot stämbningen. Enähr dee ähre kalladhe i gångledh på kyrkioness arbete. ÅngermDombRenov. 1641, fol. 53. Giöra gångledh. OfferdalKArk. N I 1, s. 5 (1692). At Säden tidigt och ofta, genom Gångled blifver skyfflad och vårdad: hvilken Gångled härutinnan visar sig motvillig, .. böte derföre Sexton skilling. ResolBoglösa 1779, s. A 2 a. Dagsverken (för socknens behov utgöras) efter Matlag, då touren efter hvilken hvar bör inställa sig vid arbetet kallas Gångled. Rabenius Kam. § 336 (1825). Klockaren åligger .. budning till gångled. PT 1913, nr 170 B, s. 1. Herlitz Stadsförv. 1830 235 (1924).
2) (†) ledgång. Af gickt i gångelederne länge besvärad. VDAkt. 1783, nr 290.
3) gångjärn. Berzelius Blåsr. 43 (1820). Boettens gångleder .. lossna eller brista (på simplare fickur). Hammarlund Fickur. 14 (1893). Stolpe o. Arne 14 (1912).
4) zool. benämning på första (innersta) delen av underkäk (maxill) hos insekt. Dahlbom Insekt. IX (1837). Thomson Insect. IV (1862).
5) (mera tillf.) gångväg, gångstig. Rundtomkring .. finnes icke en banad väg, der ett hjuldon kan framkomma; på gångleder och ryttarstigar färdas man sommartid fram. Topelius Fält. 1: 288 (1853).
-LEDES, adv. (†) gående, under gång. Schroderus JMCr. 192 (1620).
-LINNE. om dagskjortor, daglinntyg o. d. Tholander Ordl. (c. 1870).
-LUCKA. lucka som kan öppnas o. stängas (för att genomsläppa en gående person); numera särsk. om dylik i l. vid sidan av en inkörsport; förr äv. om fönsterlucka (på gångjärn). OfferdalKArk. N II 1, s. 49 (1698). Därs. 55 (1700). En gammal stenmur, hvarå fanns en inkörsport och gånglucka. Brunius Metr. 326 (1854). Engelke Småstad 61 (1906).
-LÅT. inom den instrumentala folkmusiken: marsch; sedan äv. om folkligt hållen sång l. visa i marschtakt o. avsedd att marschera efter. 1LundagKron. 482 (1868). Hand i hand med folkdansmusiken står den själfständiga instrumentalmusiken, i första hand bestående af vallåtar, bröllopsmarscher, gånglåtar, skänklåtar och diverse tonmålningsmusik. SDS 1913, nr 228, s. 3. (Tipperary-visan) spelade en roll i början af Världskriget 1914—19 såsom allmänt använd gånglåt inom de engelska arméerna. 2NF 29: 123 (1919).
(III 2) -MALM. geol. o. bärgv. i gångar uppträdande malm. Wikforss 1: 609 (1804). Dalin (1852).
(III 2) -MASSA. geol. o. bärgv. mineralmassa som utfyller en gång. JernkA 1828, 1: 505.
-MATTA, r. l. f. lång o. smal matta avsedd att skydda golv l. underliggande matta mot smuts o. nötning. BoupptVäxjö 1865. Till ett ordentligt hem hörde (på 1870-talet) gångmattor, som löpte kors och tvärs över brysselmattorna. Linder Tid. 40 (1924).
-MOSSE. [väl av GUNG-MOSSE uttalat med o-ljud] (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) gungfly. Våra gång- och fly-måssar utgöra .. ofta en flytande jord-bädd öfver .. vattudränkte ställen. Gadd Landtsk. 1: 241 (1773). Till hemmanet (hör) en s. k. gångmosse omkring 25 tunnland. PT 1906, nr 122 A, s. 4.
-PLANKA, r. l. f. planka att gå på. Gundberg Tegel 11 (1860). Strindberg SvÖ 2: 105 (1883).
-PLÅT. järnv. plåt utomkring på lokomotiv för eldare osv. att gå på. Björkman (1889). SDS 1900, nr 80, s. 2.
(III 2) -PORFYR. geol. i gångar uppträdande porfyr. Högbom Norrl. 51 (1906).
-PORT. port avsedd bl. för gående; ofta om dylik infälld i större inkörsport. Stoorporthen medh een lijten gånghporth vpsettess nu medh det första. Murenius AV 353 (1657). TT 1900, Byggn. s. 142.
-POST. postföring medelst gångbud; äv. om därvid tjänstgöran de postförare. Hygiea 1865, s. 308. Sthm 3: 186 (1897). Post befordras .. å landsväg: av åkande eller gående postförare (åkande post, gångpost) … Till gångpost räknas även befordran med segel- eller roddbåt, med därmed likställd motorbåt eller med velociped. SFS 1918, s. 1812.
-PÄNNINGAR. pl.
1) (förr) extra avgift utöver skjutslegan då ridhäst begagnades l. två resande åkte efter en häst (avsedd ss. ersättning åt skjutsaren därför att han fick gå skjutshållet vid tillbakahämtandet av häst resp. häst o. vagn). JournLTh. 1810, s. 966. Då numera ej 2 personer få åka efter 1 häst, äga gångpengar ej rum annat än då ridhäst begagnas. Lundequist JurHb. 148 (1836).
2) i allmännare anv. Lön enligt lag .. 40 kr. i gångpengar, 1,5 mil till järnvägsstation. PT 1908, nr 3 B, s. 1.
-RUM. (gång- 1807 osv. gånge- c. 16451721) utrymme att gå l. komma fram (ngnstädes); äv. om svängrum l. spelrum för maskin o. d. IErici Colerus 1: 359 (c. 1645). Han skall innehafva till sin tompt mer än des kiöpebref innehåller, hvarmedelst Lahman betages gångerum neder till bäcken. VRP 18/11 1721. Schamplunens gångrum är således 1,2 d(ecimal)t(um). SFS 1832, s. 102. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 42.
(I 7) -SJUKA. (†) farsot. Möller (1790). ÖoL (1852; med hänv. till gångbar sjukdom).
-SKO, r. l. f. (gång- c. 1880. gånge- 1685)
1) (bl. i det anförda ordspråket) till I 2: sko att gå med. Han gir intä bort gångskorna (dvs. är just icke frikostig). Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (†) om ”klocksko”. Jahan Smedh (gjorde) Een ny gånge skoo till dhen st(ora) klåckan. VDR 1685, s. 458.
-SKOLMÄSTARE. (†) flyttande l. ambulerande skolmästare. VDAkt. 1802, nr 206.
-SKOMAKARE. (gång- 16641857. gånge- 16581678) (†) flyttande l. ambulerande skomakare. VRP 1658, s. 1117. RARP 9: 127 (1664). Afzelius Sag. VIII. 2: 125 (1857).
-SKRÄDDARE. (gång- 1613. gånge- 16381658) (†) flyttande l. ambulerande skräddare. Norlind AllmogL 438 (i handl. fr. 1604). Huadh embetesmän som sittia på landet .. skola flyttia in i staden, vndantagandes gånge skreddare och skomakare som till Bondafolkzens nytta arbeta. VRP 1658, s. 1117.
-SKYTTE. jäg. jakt varvid jägaren (med l. utan biträde av hund) söker komma i håll för det vilda gm att följa dess spår l. genomströva de platser där det brukar uppehålla sig. Hahr HbJäg. 40 (1866). Ekman NorrlJakt 150 (1910).
(I 7) -SOT, r. l. f. (†) farsot; jfr -SJUKA. Schultze Ordb. 4713 (c. 1755).
-SPEL. (i sht sjöt.) vindspel (ankar-, förhalningsspel) med vertikal spelaxel (kringvridet av manskap som går rundt o. skjuter på spelbommarna; i senare tid äv. maskindrivet); motsatt: bråspel. Rålamb 10: 42 (1691). Stål Byggn. 1: 167 (1834). Ett pumpverk, hvars gångspel kan besättas med 50 man. VexjöBl. 1842, nr 21, s. 1. Det elektriska gångspelet. 2UB 3: 305 (1897). Rundt går det stora gångspelet, in vindas den grofva ankarkättingen genom klyset där framme i bogen. Wrangel SvFlBok 10 (1898). 2) (skämts.) bildl. i uttr. rör på gångspelet o. d., rör på benen. Sätt gångspelet .. i rörelse och tag hit borup. Ridderstad Samv. 2: 30 (1851; yttrat av en sjöman till en fruktförsäljerska).
-SPORRE. (†). 1 par gång Spårar. BoupptSthm 15/2 1644. Schenberg (1739).
-SPORT. Björkman (1889).
-SPÅNG. (gång- c. 16001899. gånge- c. 16091673) spång; äv.: spångad väg l. stig för fotgängare över mosse l. kärr. Thär gångspången var öfver forsen i Longsäll. Bureus Suml. 40 (c. 1600). Nu kommo vi till gångspången vid en myrhals. Schröder 2Jagtm. 59 (1891). Gångspången mellan Sand- och Nya Rådstugatan i Norrköping. TT 1899, Byggn. s. 155.
-SPÅR. spår efter människa l. djur som gått fram ngnstädes; särsk. jäg. i motsats till hopp-, språng- l. travspår. Weste (1807). Ej ens den svarte (kan) följa gångspåren af ett lejon i högt gräs. Blir ett lejon uppskrämdt, kan spåraren följa det så långt språngspåren räcka. Höpken Momb. 85 (1908).
-STAV. (gång- 1579. gånge- c. 1580. gongo- 1538) (†) vandringsstav, käpp. Litit swerd som man pläghar haffua fördolt j gongostaffrar. VarRerV 35 (1538). VocLib. avd. 27 (c. 1580).
-STEG.
1) till I 1: steg som människa l. djur tager vid gång. Hjorten (prässar) klöfvarna tätt tillsamman i gångsteget. BiblJäg. 4: 161 (1897). Under riddarväsendets tid .. rörde sig de förnäma i dansen med långsamma gångsteg. 2NF 5: 1316 (1906).
2) byggn. till I 2, om den horisontala delen av ett trappsteg: plansteg; motsatt: sättsteg. Rothstein Byggn. 487 (1859).
-STEN.
1) till I 2: sten att gå på; dels (numera föga br.) om trottoar l. trottoarstenar, dels ngn gg om utlagda stenar att gå på över grundt vatten o. d. Den smutsiga gatan vimlar af tiggare … Halta och blinda, krymplingar och missfoster .. ligga på gångstenarna för mina fötter. Agrell Maroco 2: 137 (1797, 1807). Dalin (1852).
2) geol. o. bärgv. till III 2, = -ART 2. Wallerius Min. 106 (1747). JernkA 1881, s. 373.
-STIG. (gång- 1700 osv. gånge- 16401734) upptrampad stig som bl. kan begagnas av fotgängare; stundom äv. om fä- l. kreatursstig; äv. bildl. Linc. Yyy 4 a (1640). Giör någor sig farväg eller gångstig öfver annars åker eller äng; böte … BB 25: 9 (Lag 1734). Flit och arbetsamhet äro et par gångstigar, inte alla gå. Altén Landförv. 51 (1795). Otaliga gångstigar, som upptrampats af fåren. LbFolksk. 167 (1890).
-STJÄRNA. (†) planet. Lucidor (SVS) 277 (1672).
(I 1) -STOL. (i sht förr brukad) inrättning liknande en stol utan ryggstöd l. en hög pall (vanl. på trissor) med ett hål i midten, vari barn som skall lära sig att gå placeras, varvid det hålles uppe gm det stöd som stolskivan giver armarna; äv. bildl. Lind (1749). Gångstolar tvinga barnet att stå öfver förmåga. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 149 (1839). I magiens gångstol tog forskningen sina första stapplande fjät. Lysander Faust 35 (1875). Erixon Möbl. 2: XLVII, XLVIII (1926).
(I 1 b) -STÅENDE, p. adj. gymn. med fötterna i den ställning de intaga vid gång. Gångst(ående) .. häfn(ing) på tå. Ling Tab. 2 (1868). Gång-stående .. utgångsställning uppkommer, då endera foten förflyttas två fotläng der rakt framåt eller utåt-framåt i fotens rigtning, samtidigt med att kroppstyngden förflyttas, så att den hvilar lika på båda benen. Wide MedGymn. 23 (1895).
(I 1) -STÅNG. (i sht förr brukad) inrättning bestående av en vridbar stång med en tvärarm som har ett hål lagom stort att omsluta ett barn som skall lära sig gå. Wistrand HelsBarn 70 (1871).
-STÄLLD, p. adj. (i fackspr., mindre br.) ställd l. satt i fullt färdigt skick; justerad; äv. bildl. Felfria och väl gångställda gevär af 1815 års modell. KrigVAT 1839, s. 222. De (opålitliga uren) såldes sedan som gångställda, fullt friska och färdiga ur. Wetterbergh GNord 42 (1862).
-STÄLLE. (†) ställe som flitigt besökes av ngn. Juslenius 146 (1745). Dalin (1852; angivet ss. pop. o. fam.).
-SVIRRA, r. l. f. (bygdemålsfärgat) gångkors. SkånD 1914, nr 8104 A, s. 2.
(III 2) -SVIT. geol. serie gångar härrörande från samma magmahärd. Ramsay GeolGr. 120 (1909).
-SYN. synförmåga tillräcklig för att vägleda sig, men icke för att läsa l. skriva o. d. SFS 1890, Bih. nr 52, s. 4.
-SYSSLA, r. l. f. Hallstén o. Lilius (1896). De husliga gångsysslorna. Wigert PsykSj. 2: 193 (1925).
-SYSTEM.
1) urmak. till I 9: om de delar av ett ur som förbinda drivvärket med regulatorn. Man (kan) nu åtskilja fyra olika gångsystem, nämligen 1) de tillbakafallande, 2) de hvilande och 3) de fria gångarna samt 4) gångarna med konstant kraft. UB 6: 225 (1874).
2) geol. till III 2: serie gångar som tillhöra en och samma serie (vanl. parallella) förkastnings- l. förklyftningssprickor. UB 3: 113 (1873).
(I 9) -SÄTTNING. (i sht i fackspr.) igångsättande (av maskin o. d.); äv. konkret om apparat l. inrättning för igångsättande. TT 1880, s. 18. Vakthafvande maskinisten hvarken kan eller bör oafbrutet uppehålla sig invid gångsättningen. Frykholm Ångm. 305 (1890). På några minuter kan maskinen göras klar till gångsättning. GHT 1896, nr 72, s. 4.
(I 3 d) -TID. järnv. tid som ett järnvägståg använder för att tillryggalägga sträckan mellan två ändstationer; äv. i utvidgad anv. om omnibus o. d. SD(L) 1900, nr 546, s. 3. SJ 4: 344 (1906). Bussarnas gångtider bli ibland ganska ojämna. VästerbK 1927, nr 164, s. 5. Jfr D.
-TRAFIK. motsatt: körtrafik. Sthm 3: 169 (1897).
-TÄVLA. (vard.) idrott. deltaga i gångtävlan. DN 1893, nr 8703 B, s. 2.
-TÄVLAN. idrott. TIdr. 1882, s. 88.
-VAD, n. vad som kan passeras till fots. Dalin (1852).
(I 1) -VAGN. (gång- 1642 osv. gånge- 1654) (förr) liten vagn vari ett barn ställdes, då det skulle lära sig att gå; jfr -STOL. Schroderus Modersch. 62 (1642). Nicander GSann. 132 (1767). Landsm. Bih. 15: 74 (1916).
-VECKA. (gång- 1648 osv. gånge- 16351788) gångdagsvecka. Schroderus Os. III. 1: 186 (1635). Bönen skall läsas på andra Böndagen åhrligen i Gångewekan, som är om tissdagen. ConsEcclAboP 171 (1658). Dalin (1852). Auerbach (1909).
-VIADUKT. viadukt för fotgängare (över järnvägsspår o. d.). TT 1898, Byggn. s. 136.
-VÄG. (gång- 1699 osv. gånge- 16401746. gångs- 1759)
1) väg avsedd för fotgängare; gång (i park l. trädgård o. d.); gångstig; väg som bl. är framkomlig för fotgängare; stundom: gångbana, trottoar. Linc. Tt 6 a (1640). Gemenligen är på endera sidan om vägen, (om icke på bägge) på vallarna eller de höga sidor en gång-väg, hvaruppå de, som vandra til fots, gå, så at de icke äro i fara för dem, som köra eller rida. Kalm Resa 2: 16 (1756). Ett stycke gångväg vidtager till Gautosjön, där man 1/2 mil nyttjar båt. EconA 1807, maj s. 44. Han (gick) hastigt in på en gångväg mellan de små kålgårdarne. Strindberg SvÖ 1: 399 (1883).
2) i uttr. en timmes, en mils osv. gångväg, för att ange hur långt det är l. hur lång tid det tager för att gående komma (dit l. dit). Atterbom Minnest. 2: 350 (1824). 20 minuters gångväg ifrån Saltsjön och ångbåtsbrygga. PT 1908, nr 154 A, s. 1.
(I 9) -VÄRK, n. urmak. om mekanism (drivkraft, utväxling o. regulator) i ett ur som sätter o. håller det i gång; ofta motsatt: slagvärk. BoupptSthm 23/10 1674. Ericsson Ur. 113 (1897).
-VÄRN. befästn. Hazelius Bef. 272 (1857). Gångvärn .. anlägges i en fästnings graf till skydd för förbindelsen tvärs öfver densamma. 2NF (1908).
(I 9) -ÅS. (numera föga br.) axel (å hjul o. d.). VetAH 1799, s. 53. Vingarna (på väderkvarnen) äro fästade vid en grov, icke fullt vågrätt liggande axel av ek, ”gångåsen”. Erixon SkansenKultH 115 (1925).
B († utom arkaiserande i -DAG, -VECKA): GÅNGE-DAG, -FOLK, -FÖNSTER, se A.
-FÖRE, n. möjlighet att färdas l. komma fram (ngnstädes) gående. Den 1. (Mars) .. war gånge föhre på elffven. Gyllenius Diar. 263 (c. 1670). Därs. 368. —
-JÄRN, se A.
-KARL.
1) vandringsman; kringstrykare. Det kom goder gångekarl / Seent om Juleqwelle. Visb. 2: 174 (c. 1600). Afzelius Sag. XI. 2: 37 (1870).
2) om karl som ingår ss. medlem l. deltagare i en strövkår. GR 15: 183 (1543).
-KLÄDER, -KLÄNNING, se A.
-KVINNA, se A.
-KVINNFOLK. kringstrykerska. VDAkt. 1660, nr 75.
-LED, se A.
-MAN. landstrykare; kringstrykande tiggare. Björner Samson 26 (1737). Hildebrand Isl. 131 (1883).
-PILT. gosse som går (ss. vägvisare) med ngn. Tagh tw tigh enn gonge piltt, / som wijser tigh weghen titt. Visb. 1: 41 (1572).
-RUM, se A.
-SKATT. springskatt. Thulin Mant. 1: 18 (1890).
-SKO, -SKOMAKARE, -SKRÄDDARE, -SPÅNG, -STAV, -STIG, -STÄLLNING, se A.
-STÖVEL. motsatt: ridstövel; jfr: 1 par nyia Cardewans Gångestöflar. BoupptSthm 8/4 1673.
-VAGN, -VECKA, -VÄG, se A.
C (†): GÅNGO-KLÄDE, -STAV, se A.
D (till I 3 b slutet): GÅNGS-DUN. (†) lekande fiskstim, lekstim. (Efter midsommar) kommer ej någon gångsdun för än Persmäss, då därefter sådana gångsduner inkomma hela sommaren til nämnde ställen. VetAH 1748, s. 112. Heinrich (1814).
-FISK. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) lekfisk. —
-TID. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) (fisks) lektid. Höst-Strömming .. har sin gångstid ifrån Bartholomæi, til efter Korsmässan. VetAH 1748, s. 112. Hülphers Norrl. 4: 109 (1779). Heinrich (1814). Jfr A.

 

Spalt G 1507 band 10, 1929

Webbansvarig