Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÅND ston4d, sbst.1, n. (BtFinlH 6: 29 (1537) osv.) ((†) m. RA I. 1: 512 (1547), BrinkmArch. 1: 180 (1713)); best. -et (ss. m. -en); pl. = (OPetri Kr. 18 (c. 1540) osv.) l. (numera bl. i bet. 12 a) ständer (förr äv. stend-) stän4der (G1R 15: 135 (1543) osv.) ((†) stander KyrkohÅ 1959, s. 215 (c. 1565); stånder RA I. 1: 581 (1549), Luth Astr. 46 (1584: Soolstånder)); pl. best. stånden (HT 1950, s. 157 (1693) osv.), äv. (numera bl. vard.) ståndena (Martinson VägUt 321 (1936) osv.) l. (i bet. 12 a) ständerna (-e-) (2SthmTb. 5: 337 (1578) osv.) ((†) ständrana (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 2: 185 (1714); ständren TRudeen Vitt. 168 (1702), HSH 37: 354 (1731)); ss. förled i ssgr äv. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter l. om ä. förh.) STAND- stan4d~. Anm. I sg. obest. förekommer stundom i ä. nysv. den gamla dativformen stånde [fsv. stande], företrädesvis efter prep., t. ex. BtFinlH 4: 16 (1561: j .. qwärne stånde), KOF II. 2: 246 (c. 1655: lefwa sino stånde lijkmätigt).
Ordformer
(stan- i ssgr 1673 (: stantunna)—1766 (: Standrabanter, pl.). stand(h) c. 1535—1773, 1932 (: hästestand; om ä. förh.). stand(h)- i ssgr 1587 (: Standfaat)—1940 (: Standtunarna, pl. best.; fr. Gotl.). stande- i ssg 1745 (: Standebilla)—1746 (: Standebille). standt- i ssg 1547 (: standtwärck). stann 1740 (: Stannlår)—1826 (: Stanntunnor, pl.). stån c. 1640 (: echten skapt stån)—1694 (: Miärd stån). stån- i ssgr 1655 (: Stån tunnar, pl.)—1766 (: Ståndrabanter, pl.). stånd (-o(h)-, -u-, -d(h)) 1525 (: biestondh) osv. ståndt 1740. stånn- i ssg 1676 (: stånnwerk). stånne- i ssg 1599 (: stånnepeninger, pl.))
Etymologi
[fsv. stand, stående (ss. senare led i ssgr), sv. dial. stand, stann, stånd, stånn; jfr fd. stand (d. stand), nor. stand, mlt. stant, m. o. n., motsv. mnl. stant (nl. stand), fht. stand (i ssgrna fir-stand, förstånd, ur-stand, uppståndelse), mht. stant, m. (t. stand, m.), feng, stǫnd (eng. stand); vbalsbst. till STÅNDA, v.1 (se STÅ, v.). Jfr AN-, AV-, BE-, BI-, EMOT-, FÖR-, KVAR-, MED-, MELLAN-, MOT-, STILLE-, TILL-, UNDER-, UPP-, VEDER-, VÄL-STÅND, STANDO o. STÅNDAKTIG, STÅNDARE, STÄNDIG]
A. handlingen l. verksamheten att stå l. bli stående l. stanna (upp) o. i anv. som ansluter sig härtill; äv. med tanke på sättet att stå; plats l. ställe där ngn står l. vistas l. slagit sig ner l. varpå ngt är anbragt l. vilar; läge, ställning o. d.
1) handlingen l. verksamheten att stå l. bli stående l. stanna (upp), stående, stillastående; äv. med tanke på sättet att stå. — jfr AV-, MELLAN-, NÄR-STÅND.
a) i fråga om person(er); utom ss. förled i ssgr numera nästan bl. i γ ζ α’ .
α) (stilla)stående; särsk. i fråga om militär trupps o. d. (i utvidgad anv. äv. om flottans) stillastående l. uppställning inför l. vid parad l. övning o. d., stundom liktydigt med: ståndordning, motsatt: marsch; äv. med tanke på sättet att stå, övergående i bet.: ställning, läge. Kyrckioglam och ståndh på kyrckiogården lofuade .. (församlingsborna) affläggia. Murenius AV 70 (1640). Til at ställa sigh, Reser man Pijken .. sedan lägger man Pijken emot Axlen, och fattar rätt stånd och distance med högre Footen. Söderman ExBook 25 (1679). I stånd Saluteras allenast Hans Maj:t hwar gång han efter någon frånwarelse å nyo om dagen fram för Fronten ankommer. ReglInf. 1751, s. 473. Rättningen (inom ett skidlöparkompani) tages alltid så väl under stånd som marche af UnderOfficerarne och Korporalerne. KrigVAH 1806, s. 36. Under .. (första veckan) hade rekryterne hunnit till en någorlunda färdighet uti: .. sigtning; skjutning med krut; hög-stöt och kolf-stöt; hvila gevär såväl i stånd som under marsch. KrigVAT 1845, s. 498. KrigVAH 1854, s. 123 (i utvidgad anv.). — särsk. övergående i bet.: placering. KrigVAH 1806, s. 35.
β) i vissa numera mer l. mindre obr. uttr.; särsk. få stånd på ngn (jfr b γ), få ngn att stanna, hejda ngn, få ”stopp” på ngn. Han (dvs. Alexander den store) kunde .. aldrig få stånd på dem (dvs. skyterna); ty de foro så hastigt kring sina ödemarker. Dalin Hist. 1: 38 (1747). Schulthess (1885). — särsk.
α) komma till stånd, stanna (upp o. göra motstånd). Spegel Dagb. 85 (1680).
β) l. bringa ngn till stånd l. stånds (jfr 2), få ngn att stanna (upp). Det är ondt att bringa en fiende till stånd, som will löpa. KKD 8: 219 (1706). HH XXI. 1: 2 (1709: få dem till ståndz). KKD 3: 68 (c. 1710: bringas till ståndz). När Musquiterna begynte att gifwa Saluor, gick hela wår Arme durck, ock der war intet att bringa dem til ståndz mär. Därs. 4: 309 (1712).
γ) våga stånd, våga stanna (upp o. sätta sig till motvärn). CAEhrensvärd Brev 1: 181 (1789).
δ) gripa stånd l. gripa till stånd, stanna (upp l. till). G1R 15: 89 (1543). Petreius Beskr. 4: 6 (1615: til). Brask Pufendorf Hist. 109 (1680).
γ) (numera ngt ålderdomligt) i uttr. göra stånd (jfr b δ), om armé o. d.: stanna (upp o. sätta sig till motvärn), göra halt, stundom övergående i bet.: göra motstånd; i sht förr äv. i fråga om icke militära förh.: stanna l. dröja sig kvar; äv. bildl.: göra motstånd l. opponera sig o. d. Wrangel Tact. 149 (1752). Så snart .. svenska armeen rörde sig, marcherade ryssarne, som intet ville göra stånd, altid undan oss förut och fördärfvade grödan på jorden med alt hvad som kunde tjena efterjagande svenska armeen till underhåll. Dahlberg Lefn. 26 (c. 1755). Som jag här (i Pernå socken vid Borgå) träffade min bror och flere kära camerader af regementet, ty gjorde jag stånd til efter nyåret 1742. Därs. 110. Den (dvs. en rysk armé) försökte att icke blott göra stånd: den attackerade Vegesacks korps med en icke obetydlig .. styrka. Montgomery BiogrVegesack 47 (1827). (Konsistoriet) hade gått för långt .. för att ej nu göra stånd. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXV (1899).
δ) (fullt br., mil.) i uttr. fatta stånd, förr äv. fatta sitt stånd, om militär chef l. trupp o. d.: stanna l. fatta posto; äv. i utvidgad bildl. anv. (särsk. liktydigt med dels: stanna, ta sin boning, dels: fatta ståndpunkt l. ställning). The lärda menniskiors siälar fattade (enligt själavandringsläran) Stånd vthi andra lärda som them i Lijffuet effterfölia kunde. IErici MLarsdr 16 (1620). Wallin (SVS) 1: 474 (1807: sitt; i utvidgad anv., om jägare). Där fattade arméen stånd och slog läger. Weste FörslSAOB (c. 1817). Almqvist, som af omständigheterna drifvits .. ut på samhällsfrågornas öppna stridsfält, visste påtagligen icke, hvar han skulle fatta stånd. Lysander Almqvist 14 (1878).
ε) [jfr t. stand halten] (fullt br.) i uttr. hålla stånd.
α) i fråga om militära förh. o. d., om person l. trupp o. d.: stanna o. göra motstånd, invänta en kommande fiende o. försvara sig; stå fast, icke vika l. fly l. ge efter, härda ut; rida ut stormen l. bjuda motstånd o. d.; äv. i uttr. hålla stånd (e)mot, förr äv. för ngn l. ngt, (stanna o.) icke ge vika för ngn l. ngt, bekämpa ngn l. ngt, klara sig mot ngn l. ngt; äv. i utvidgad anv., om fästning o. d. Hålla stånd mot den anstormande fienden, mot anfallet. När fienden anfaller, gäller det att hålla stånd. SvVapSÅ 1929—31, s. 64 (1710). 200 Bönder commenderades af wåra Capitainer Wæstman och Levijn .. De utstodo en fiendens Salva, hwar på de ock lossade sina gewehr, men sprungo där på strax bort, och höllo sedan intet stånd, fast än de nog blefwo upmuntrade och anmante. Benzelius Anecd. 76 (1719). Emot detta anfall (av romarna) höllo Etrurierne icke stånd: de vände om, och ilade .. tillbaka till sitt läger. Kolmodin Liv. 3: 208 (1832). Meurman (1847; om fästning). Johansson HomIl. 18: 307 (1848: för). Mohrerne hals öfver hufvud / Flydde undan till sitt läger, / .. Dock här åter stånd de höllo. Oscar II I. 2: 188 (1859, 1886). ”Höllo våra män i milisen stånd mot de engelska reguljära trupperna?” frågade Washington. Lagergren Minn. 8: 36 (1929).
β) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk.: stå emot l. göra motstånd l. icke ge vika l. efter l. försvara sig; äv. med bestämning inledd av prep. (e)mot, vars huvudord anger den l. det som ngn står emot l. gör motstånd mot; äv.: hålla streck, hålla måttet (se MÅTT, sbst.4 3 a β), stå sig; förr äv. i uttr. hålla stånd med ngt, sluta upp l. hålla inne (med ngt). RARP 6: 337 (1658: medh). Han fruktade, att deras uträkning .. intet håller stånd. 2RARP 16: 550 (1747). Det var ingen lätt sak för Ulrik Scheffer att hålla stånd emot Höpken och hans många, uppenbara eller hemliga, medhjälpare. Odhner i 3SAH 6: 120 (1891). Ju längre det led hän emot våren, dess segerrikare höll ljuset stånd emot det inbrytande mörkret. Lundegård Prom. 1: 148 (1893). Vissa av mina iakttagelser höllo icke stånd för kritiken. Böök ResSv. 168 (1924). — särsk. (†) om person, i fråga om åsikter o. d.: vara stadig, stå fast; om väderlek o. d.: vara l. bli bestående; om väg: hålla måttet, vara i gott skick. Brelin Resa 101 (1758). I anseende til flere stupande backar och lerjord håller denne wäg sällan stånd. Hülphers Norrl. 4: 73 (1780). Den karlen håller aldrig stånd, utan är än af ett än af ett annat parti. Weste FörslSAOB (c. 1817).
ζ) i uttr. taga stånd.
α’) (numera ngt ålderdomligt) i fråga om militära förh.: stanna o. sätta sig till motvärn, fatta stånd; äv. i fråga om icke militära förh.: stanna l. ställa sig. (Ryssarna) togo åter stånd; men miste wid det försöket andra sex hundrade man, utom hästar och fetaljer. Celsius G1 2: 313 (1753). Flink som sin yngste lärling har gubben tagit stånd bakom den murgrönomspunna eken. Hammarström Löns Vidu 191 (1920).
β) (†) slå sig ned l. bosätta sig (ngnstädes). VDAkt. 1694, nr 131.
Anm. till 1 a ζ. En eljest icke anträffad bet. ’ertappa’ l. ’överraska’ l. ’anträffa’ o. d. tycks föreligga i nedanstående språkprov. (Fvn.) Stenda (felaktigt för Standa), (sv.) Stånda, taga stånd, (lat.) deprehendere. Verelius 243 (1681).
η) ss. förled i ssgn STÅND-HÅLLEN närmande sig l. övergående i bet.: kvar.
b) i fråga om djurs (stilla)stående, äv. om djurs kvarstannande på en o. samma plats året runt (se δ γ ’ , η); i sht förr äv. med tanke på sättet att stå, övergående i bet.: ställning; särsk. (jäg.) dels i fråga om att en jakthund dels stannar o. står (l. ligger) i orörlig ställning (med utsträckt nos) framför tryckande vilt, dels stannar o. ger ståndskall inför stillastående l. stillasittande djur (i sht älg som ställts l. skogsfågel som sökt skydd i träd o. d.) för att därigm markera för jägaren platsen för villebrådet, dels i fråga om att ett villebråd står l. sitter stilla framför ställande hund (särsk. om älg), särsk. i uttr. i stånd l. på stånd(et), som gör stånd, görande stånd; äv. konkretare, dels om enskilt tillfälle då djur gör stånd, dels med tanke på stället l. platsen för ståndet; jfr 8. Anledningar till beskaffenheten af en hästs rörelser, kan man redan hämta af dess stånd. Ehrengranat HästRör. 58 (1818). Jagt med Rapphönshund .. skiljer sig väsendtligen .. (från annan jakt) deruti, att hunden stillatigande genom stånd utvisar det ställe, der villebrådet ligger fördoldt (har tryckt sig). TJäg. 1833, s. 392. Ett rapphöns flög upp för ett stånd af min hund, just då (osv.). Kræmer Fromentin Dom. 13 (1913). Knöppel Öd. 160 (1918: på ståndet; om älg). Gripenberg DianV 164 (1925: i stånd). Ingen annan kunde komma före mig fram på stånden och skjuta. Möllersvärd Jägarl. 23 (1926). (Buffel)tjuren gick av ståndet och vi kunde ej följa. Lagercrantz SkandStorvOstafr. 51 (1930). En pointer på stånd är en vacker syn. Olzon Rawlings Hjortk. 260 (1943). JägUppslB 349 (1989; äv. om stället). — särsk.
α) övergående i bet.: förmåga att göra stånd. Jäg. 1897, 2: 81. Vid åtta månaders ålder sökte .. (hunden) med lif, lust och intelligens och hade ett säkert stånd. Jahn DjurJägL 111 (1909).
β) [möjl. delvis utlöst ur ssgn STÅND-SKALL] i uttr. skälla stånd, skälla ståndskall (se SKÄLLA, v.3 1 c).
γ) i uttr. få stånd på ngn (jfr a β), få ngn att stanna, få ”stopp” på ngn. Då hunden fått stånd på älgen, skällde han för att locka dit jägaren och uppehålla älgen. Fatab. 1939, s. 17.
δ) i uttr. göra stånd (jfr a γ).
α) om jakthund, dels: stanna o. stå (l. ligga) i orörlig ställning (med utsträckt nos) framför tryckande vilt, dels: stanna o. ge ståndskall inför stillastående l. stillasittande djur (i sht älg som ställts l. skogsfågel som sökt skydd i träd o. d.) för att därigm markera för jägaren platsen för villebrådet; äv. konkretare, om enskilt tillfälle då hund gör stånd, särsk. i uttr. göra ett så l. så beskaffat stånd, stå så l. så framför stillastående l. stillaliggande villebråd (särsk. i uttr. göra fast stånd, stå stilla framför stillastående osv. villebråd); äv. om patrullhund i polistjänst o. d. Brummer 69 (1789; om rapphönshund). Sedan hunden förgäfves sökt öfver mossremsan .. kom han fram emot granbuskarna och gjorde där tvärt ett vackert stånd. Norlin Jaktstig. 26 (1892). (Patrullhunden) kan göra stånd liksom hönshunden. Han kan lägga sig ned, med nosen pekande åt det misstänkta hållet. Edström Hund. 117 (1948). Hunden gjorde stånd för en kull rapphöns. SvHandordb. (1966). Fågelhunden gör fast stånd inför fågel. JägUppslB 493 (1989).
β) om villebråd (särsk. älg): stanna o. stå l. sitta stilla framför l. uppehållas av ställande hund; stundom närmande sig bet.: stanna o. göra motstånd. Hahr HbJäg. 230 (1866; om björn). Innan han kom fram till platsen, där räfven försökt göra stånd med ryggen mot en stor sten, bar det åter iväg. Knöppel SvRidd. 182 (1912). Älgen gjorde stånd för hundarna. IllSvOrdb. (1955).
γ) (†) stanna (kvar) l. uppehålla sig inom ett visst område l. viss plats under en längre period. Leijonflycht (1827). Nordmann FinnMellSv. XXVIII (i handl. fr. c. 1836).
ε) i uttr. fatta stånd.
α) jäg. om jakthund l. villebråd: göra stånd (se δ α ’ , β); äv. i uttr. fatta så l. så beskaffat stånd, stå så l. så framför stillastående l. stillaliggande villebråd. Fågelhunden bör fatta stånd framför haren, när han stannar i idet. Ehrencreutz Hund. 14 (1856). LbFolksk. 123 (1868; om älgkalv). JägUppslB 461 (1989).
β) (†) om fisk: samlas (i mängd). Enholm Anm. 1: 13 (1753).
γ) (†) om bisvärm: bosätta sig (i ny kupa). När en Bijswärm inkommit uti nya kupan, giör han sig stege af egne bij, at gå ned på till flustret, äfwen upp ther ifrå, ofta samma dag: hwilket är teckn, at han fattat stånd. Linnæus Bijskjöts. 27 (1768).
ζ) i uttr. hålla stånd.
α) (numera mindre br.) = δ β ’ . Arnell Scott Sjöfr. 11 (1829). Elgen, stäld af hund, håller ”stånd” för densamma. Hemberg JagtbDäggdj. 293 (1897).
β) (†) = δ γ ’ . Rätta tiden att anställa .. (älgskall) är om hösten då snö fallit och djuren 14 dagar eller 3 weckor hålla stånd inom mindre districter. Greiff Jagt 29 (1821).
η) (†) närmande sig l. övergående i 8 d β: plats l. ställe där fiskar uppehåller sig l. samlas i stor mängd. Sillen har om hösten sitt mästa dref och stånd på begge sidor om Marstrand. Cederström Fiskodl. 131 (1857).
ϑ) i fråga om att en fågel uppehåller sig året runt i samma trakt, i ssgn STÅND-FÅGEL.
c) i fråga om ngt sakligt; äv. i fråga om skeende.
α) stående; särsk. om förhållandet l. tillståndet att ngt står (mer l. mindre) dels stilla, dels rakt upp; äv. övergående i bet.: ställning l. läge (se särsk. α ’ —ε); utom ss. förled l. senare led i ssgr o. i β ’ numera mindre br. Somliga bröd tarfwa längre stånd i ugnen. Nyrén Parmentier 305 (1783). Trädens tätare eller glesare stånd har .. verkan på deras vext. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 328 (1857). I en sammanpressbar elastisk jordart kan en påle vara nedslagen till full bärighet eller fast stånd. Rothstein Byggn. 372 (1859). — särsk.
α) om himlakropps skenbara stillastående på himlavalvet, övergående i 8: ställning l. läge; numera bl. ss. senare led i ssgr. CGripenhielm Vitt. 277 (1684). Jordens och planeternes gång och stånd. VetAP 1: 364 (1741). Nog kan man efter Månens stånd utspana, ej blott på vilda hafvet, utan ock möjligtvis i en småstad, der horisonten är någorlunda fri, hvar man sjelf är hemma. Törneros Bref 1: 78 (1825). — jfr MÅN-, SOL-STÅND.
β) övergående i bet.: höjd l. läge l. ställning l. nivå, position i höjdled; numera nästan bl. i fråga om dels vattenytans höjd i hav l. sjö o. d., dels kvicksilverpelarens läge i en barometer vid en viss tidpunkt. (Jag) fant .. (strömmen) nästan i samma stånd jag honom lemnade kl. 4 efter middagen. Block MotalaStr. 9 (1708). Samma orsak nembligen LuftSphærans ostadige högd som förändrar Barometerns stånd, det är och orsak till sielfva luftens förändring af vått och tårt. Polhem ESkr. 3: 195 (c. 1715). Då hvarje segel fått sin fördelaktigaste ställning, bör ni märka fallet med ett garn .. så att ni sedan genast kan få upp seglet på sitt rätta stånd. Oxenstierna Vanderdecken 105 (1865). Vattnets stånd i Mälaren. SvHandordb. (1966). — jfr BAROMETER-, GRUNDVATTEN-, HÖGVATTEN-, LÅGVATTEN-, MEDEL-, OLJE-, VATTEN-STÅND.
γ) (†) om en punkts läge. (Två lika stora båtar har byggts, den ena med spetsigare akter än den andra) hwarmedelst jämwigts-punkten på bägge blifwer olika ock förflytter sitt stånd således, at des ställe på den förra blifwer förligare, ock på den senare akterligare. VetAH 1742, s. 84.
δ) (†) om magnetnåls l. kronometers ställning l. läge; numera bl. i ssgn KRONOMETER-STÅND. Herr Ekeberg har nu som förr, observerat (kompass)Nålens stånd uti alla dess omkastningar. VetAH 1775, s. 301.
ε) eg. om urvisarnas ställning vid avläsningstillfället vid en observation, om den korrektion som måste anbringas till observatorieurets tid för att rätt tid skall erhållas. Skogman Eug. 2: 23 (1855). I våra dagar .. (beror astronomens) kännedom om observatorieurens stånd .. ytterst på observationer med en i meridianen uppställd astronomisk kikare. Strömgren AstrMin. 2: 64 (1927). Wallenquist Astr-Lex. (1973). — jfr UR-STÅND.
ζ) (†) stillastående l. upphörande av drift vid gruva. Holmkvist BergslGruvspr. (1941). — jfr GRUVE-, VILO-STÅND.
η) om upphörande l. avstannande av vind; i ssgn VÄDER-STÅND.
β) i fråga om spel.
α) oavgjort; i ssgn STÅND-SPEL.
β) (†) i tennisspel, ss. beteckning för 40 lika (se LIKA, adj. o. adv. II 6 b), deuce. Hagdahl DBäst. 167 (1885). Spelet står .. om 40 (dvs. 40 lika), eller som det kallas: stånd. Balck Idr. 1: 169 (1886).
γ) (†) i uttr. befordra hemman till stånd under frihet, sörja för att ett hemman befrias från skatt. OxBr. 12: 314 (1613).
δ) (†) om stillastående fas hos sjukdom. Wid siukdomens stånd eller högsta grad. Block Pest. 49 (1711).
ε) om förhållandet l. tillståndet att manslemmen blir l. är erigerad; erektion. Lindestolpe Frans. 42 (1713). Claesson Henrietta 18 (1977).
ζ) jur. i uttr. laga stånd, se LAGA, adj. I; ofta liktydigt med: laga stadfästelse; äv. bildl. Hälsingerun. 1980, s. 85 (1682). Den dårskap, man med alla delar, / Får laga stånd och blir en dygd. Wallin (SVS) 1: 454 (1806). Få laga stånd på en egendom, (dvs.) genom behörig laga åtgärd vinna stadfästelse på äganderätten till egendom, köpt eller på annat sätt förvärfvad. Dalin 477 (1854). Enligt 1734 års lag (borde) talan på grund av formfel anställas, innan laga stånd åkommit överlåtelsen (av fastighet). Minnesskr1734Lag 2: 148 (1934). — jfr LAG-STÅND.
η) med särskild tanke på sättet att stå, övergående i bet.: ställning; särsk. ss. senare led i ssgn AXEL-STÅND.
ϑ) övergående i bet.: förvaring; ss. förled i ssgn STÅND-PENNINGAR o. ss. senare led i ssgn LIK-STÅND.
ι) bildl. l. utvidgat, i fråga om stats l. folks oberoende l. självbestämmanderätt; i ssgn SJÄLV-STÅND.
d) i fråga om växt; särsk. övergående i bet.: växande; numera bl. ss. förled i ssgr (se t. ex. STÅND-SKOG, STÅND-SÄD). Mistel .. (är) En besynnerlig wäxt, som ej har sitt stånd på jorden, utan på träd. Fischerström 4: 35 (1792).
e) i överförd anv., för att beteckna att ngn står fast vid ngt l. är ståndaktig o. dyl. l. att ngt är beständigt o. d.; ss. förled i ssgn STÅND-FAST.
2) (†) inkallelse l. stämning (till domstol l. annan myndighet), inställelse (se d. o. 2); äv.: inställelse (se d. o. 3) l. svaromål (inför domstol l. annan myndighet), särsk. i uttr. l. bringa ngn till stånd (jfr 1 a β β), få ngn att inställa sig (inför domstol osv. för förhör l. rannsakning o. dom). ÅngermDomb. 26 ⁄ 10 1640, fol. 156. Ödmiukel(ige)n implorerandes, såsom detta ärende under ius canonicum sorterar, jagh igenom Citations å Margaretha Neroothz persson till laghl(ig)t stånd, erhållande, adsisteras och handräckias må. VDAkt. 1692, nr 335. Kunnande iag bem(äl)te Molsdorff eij till något ståndh bringa, emädan hon Exiperat forum och lofl. Magistraten förebracht, som skulle redan insinuerat sina gravamina utj Högwyrdige Consistoris. Därs. 1699, nr 189. Änteligen har jag fådt Gyllengripske Herrar Fulmäktigarne till ståndt och lefwereradt dem i går dhe mig till dem meddelte penningar. ÅgerupArk. Brev 19 ⁄ 12 1740.
3) varaktighet l. bestående l. beständighet, bestånd; särsk. dels i förb. med ha: bestå, dels (o. numera bl., mindre br.) i uttr. hålla ngt i l. vid stånd, vidmakthålla l. upprätthålla ngt. (Drottningen) tackade Riddereståndet och önskade att roligheet, fredh och eenigheet måtte hafwa sitt stånd: lofwade wela blifwa Adelen .. wäl bewågen. RARP 4: 437 (1650). (Man gör ett slarvigt arbete) så att wägarne fuller hetas blifwa förbettrade, men lijkwehl utan något stondh eller warachtigheet. CivInstr. 288 (1666). (Det turkiska riket) skulle aldrig kunnat haft så långwarigt stånd, om icke naturens lag där mera blifwit observerad än konstens. Polhem Bet. 2: 20 (1721). Dalin 2: 477 (1854: i). De sex .. nationerna böra lätt kunna hålla vid stånd årliga täflingar om pris sådana som Östersjö-pokalen, om deras segelsport vore likartadt organiserad. TIdr. 1895, s. 448.
4) (†) giltighet; särsk. i uttr. äga stånd. Doch at riksdagsbesluten städse blifwa i sitt stånd och fulla kraft. 2PrästP 8: 123 (1734). 2RARP 9: 138 (1738: äga; om fordringar).
5) konkret, om ngt som står l. om ngt upprättstående; ställning varpå ngt vilar; numera bl. (mera tillf.) om styvnad l. belägg på krage. (Eng.) The pedestal of a figure, (sv.) ståndet af en bild. Serenius Rr 2 b (1734). Man utgår alltid ifrån, att längre slag fordra en mera böjd krage framom ståndet, samtidigt som den yttre kanten på själva kragen blir kortare. Fröberg Skrädd. 116 (1941). — jfr HAMMAR-, FÖR-STÅND, sbst.1 — särsk.
a) (†) om upprättstående stolpe, stötta l. ställning. VDAkt. 1714, nr 47.
b) (†) om bordsben. Dalin Arg. 1: nr 37, s. 3 (1732).
6) (†) om fågels utseende l. form l. gestalt l. kroppsställning o. d. (Ett verk om fåglar, där) hwars och ens lifliga afbild i koppar, med thes stånd och storlek, ther hos på thet nogaste skal uthföras och beskrifwas. Rudbeck Samolad 70 (1701).
7) [specialanv. av 5] individ (se d. o. 1 b); numera bl. om planta l. växt(individ); i sht förr äv.: buske; förr äv.: stjälk, stängel; äv. bildl. Schroderus Comenius 382 (1639). Sedan lägges Spargis Plantorna där i 2 Rader 1 Aln emellan hwart stånd. Rålamb 14: 12 (1690). (Sv.) Stånd (stjälk) (t.) der Stengel oder Stiel an einem Erdgewächse. Lind (1749). (Sv.) Stånd (buske) (t.) der Strauch oder Stock. Dens. En god Åker är ej den, där 2 eller tre stånd gifva 50de kornet; men där hela skörden ger 20. Kellgren (SVS) 5: 85 (1787). Flere naturforskare antaga, att växten i sin helhet, ståndet, är den organiska enhet, som närmast är att förlikna med djurindividet. Areschoug VäxtBygn. 27 (1875). Jag är en mycket fattig man från vildmarksviddens byar, / en ovis man, ett vissnat stånd, en sur och utjäst deg. Viksten Idyll 73 (1927). — jfr BELLIS-, BLAD-, BLOMSTER-, BÖN-, FRÖ-, FUCHSIA-, HAMP-, HAN-, HAVRE-, HON-, HUMLE-, JORDGUBBS-, KARDBORR-, LÖVKOJ-, MODER-, NEJLIK-, NÄSSEL-, PAPYRUS-, PION-, POTATIS-, RABARBER-, RIS-, ROSEN-, RÅG-, SALVIA-, SELLERI-, SENAPS-, SKELÖRTS-, SMULTRON-, SOLROS-, SPARRIS-, SÄDES-, VÄXT-, ÖRT-STÅND m. fl.
8) († utom i c o. d o. ss. senare led i ssgr) plats l. ställe där ngn l. ngt står l. vistas l. uppehåller sig l. där ngt är anbringat; uppehållsort; tillhåll; äv. med bevarad bibet. av 1. Tillijka öfwergåfwo och alle vthi Stadhen, som kring om murarna förordnadhe wore, sitt stånd, och kommo til then ort, ther fienden infall giordt hadhe. Schroderus Liv. 443 (1626). (Sv.) Stånd .. (t.) der Ort, wo man stehet, die Stelle. Dähnert (1784). (Sv.) Der hafwa roddarne sitt stånd, (t.) da haben die Ruderer ihre Station. ÖoL (1852). Om en svärmfärdig (bi)kupa står på samma stånd som den, hvilken håller på att svärma, så bör hon bländas med någonting framför flustret eller öfverhöljas med ett kläde till dess svärmningen är fullbordad. Dahm Biet 95 (1878). — jfr BROK-, BÄNDSEL-, DIRK-, HAG-, KVARN-, MJÖL-KVARNS-, SKEPPS-, SKOTT-, TORPE-STÅND m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av t. stand] (†) om stå- l. sittplats i kyrkbänk. Sedan begärade borgemästaren, att gången, som löper till sacrarium, måtte wara frij för någons stånd och bänkiar, att man obehindradt ther in- och vthgå kan. Lundström LPGothus 3: Bil. 22 (1641). VDAkt. 1677, nr 339. — jfr KYRKO-, STOL-STÅND.
b) (†) i uttr. hava stånd och röst, ha säte och stämma. RF 1634, § 31.
c) [jfr 1 a] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) område l. plats l. ort o. d. där regemente l. truppförband o. d. var förlagt; särsk. om område inom vilket ett regemente osv. under indelningsverkets dagar var indelat o. förlagt; äv.: inkvartering (se d. o. 1 b), förläggning (se FÖRLÄGGNING, sbst.2 1 a slutet), kvarter; förr äv. om plats l. ställe lämplig(t) att hålla stånd på. Den 7 junij (1676), afsende Hans Maij:tt mig att uthleeta något wist ståndh för armeen, hwarest den kunde stå tillsamman, emedan kongen af Danmark .. iu skulle sökia att anfächta Skåne. Dahlberg Dagb. 190 (1676; uppl. 1912). Alldenstundh Kongl. M:t i Nåder godt funnit hafwer, att läggia heela Blekingen under Ammiralitetet, på dhet Flottan som har sitt ståndh i Carlscrona, må däraf hiälp och styrkia taga; Så (osv.). LReg. 291 (1680). (Residensstaden var) lagd i aska, hvarför marchen .. continuerades til föromrörde ort Romma, hvarest armeen fick stånd. Dahlberg Lefn. 33 (c. 1755). Alla officerare vid indelta arméen skola bo inom kompaniets stånd. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 472 (1856). Då Kungl. Livregementets dragoner från och med 1928 återtager det forna namnet Livregementet till häst upphöra med indelningsverkets fullständiga avveckling de sista banden med de landskap, där regementet haft sitt stånd sedan 1500-talet. SvVapSÅ 1927—28, s. 28. — särsk. i uttr. taga (sitt) stånd (ngnstädes), om befälhavare: inkvartera sin(a) trupp(er) (ngnstädes); om trupp(er) o. d.: slå läger o. d. KKD 3: XV (1709). Kongl. Maj:t har .. låtit des Krigsmackt til Gränse-orterne aftåga, samt äfwen låtit Öfwersten N. N. med någre Troupper af Rytteri och Fotfolk taga sitt stånd i Dale-orten. PH 3: 2098 (1743). I Blonie, på kort afstånd från Warschau, där Rehnsköld tagit sitt stånd, kvarstår han till d. 24 Mars 1703. KKD 9: IX (1913).
d) [jfr 1 b] uppehållsplats l. tillhåll för vilda djur, ståndort.
α) jäg. plats l. trakt i terrängen där högvilt (särsk. hjortdjur) regelbundet o. mera konstant uppehåller sig, uppehållsplats, tillhåll; särsk. i uttr. ha (sitt) stånd. Jagharen .. spanar effter hwar .. (djuren) haffua theras stånd eller lägre. AAAngermannus VtlDan. 338 (1592). Älgars fångande skier med skall, sedan man af sporen igen sökt deras Stånd. AllmogHemsl. 112 (1741). I Solgången lemnar Hjorten vanligen sitt stånd och går ut för att beta. Nilsson Fauna 1: 299 (1820). Två älgar hade [sitt] stånd i en lövskogsdunge. SvHandordb. (1966). — jfr BJÖRN-, DJUR-, DOVHJORTS-, HJORT-, MORKULL-, ÄLG-STÅND m. fl.
β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ställe l. plats där fiskar uppehåller sig l. samlas i stor mängd. Rothof 107 (1762). GT 1787, nr 32, s. 2 (i fråga om sill). Man har redan börjat ta upp (ålhommorna) .. vid de sämsta stånden, det är snart halvmåne igen. Barthel Harstena 117 (1933). — jfr BRAXEN-, FISK-, MÖRT-STÅND m. fl.
e) ställe där fiskeverk l. fiskeredskap o. d. är utsatt (l. som lämpar sig för dylikt ändamål); äv. sammanfattande om sådant fiskeverk osv. med tillhörande attiraljer; numera bl. ss. senare led i ssgrna HOMME-, KATSE-, MJÄRD-STÅND. Ingen sätie flere kattiser än sex på itt stånd. BtFinlH 6: 29 (1537).
f) i utvidgad anv., om bönders l. gästgivares (skyldighet till) inhysning o. utfodring under viss tid av kronans hästar; ss. förled i ssgn STÅND-GÄLD o. senare led i ssgn HÄSTE-STÅND.
9) samling l. komplex av i ett l. annat avseende likartade växter l. djur inom visst område l. viss plats.
a) i fråga om växter. (Olika fiskar) som .. noga visitera desza stånden (av tång) och utsöka hwad dem lyster. Osbeck Resa 304 (1752, 1757). Titta vilket fint stånd med kantareller, just där vid stubben! Thorén Herre 43 (1942). Han bestämde sig för att ta sig en bit upp mot berget och i skydd av ett stånd smågranar invänta ljuset. Ekman Dödsklock. 8 (1963). — jfr SKOGS-STÅND.
b) jäg. i fråga om grupp av djur som mera regelbundet l. konstant uppehåller sig l. vistas inom ett visst område; särsk. i fråga om hjortdjur; särsk. i uttr. fast stånd; förr äv.: bestånd (se d. o. 11 b). (Man måste övervaka) at intet olaga .. fogel eller diurfång och skiutande föröfwas, särdeles at högdiurs stånd af Elg, Hiort och Rå på wärn kallade Parcker .. icke utödas eller fördrifwes. LReg. 384 (1734); möjl. ssg. Barons stånd har gett sig af i natt som var, och prinsen .. väntar på (älg)jagten, som de bjudit honom på. Strindberg Skärk. 112 (1888). Numera förekommer .. (rådjuret) flerstädes (i Bohusl.) i fast stånd. Sverige 3: 720 (1921). — jfr DJUR-, DOVHJORTS-, HJORT-, HÖGDJURS-, RÅDJURS-, ÄLG-STÅND m. fl. — särsk. (numera mindre br.) samling av fisk som uppehåller sig på ett visst ställe, stim. Gyllenborg Insjöfisket 26 (1770). När lektiden är slut, drager .. (faren) sig till djupare vatten .. der han mot hösten och under vintern, på vissa ställen, samlar sig i stora skaror, hvilka bilda s. k. stånd. NF 4: 1025 (1881). Stuxberg Fisk. 521 (1895).
10) [utvecklat ur 8; jfr motsv. anv. av eng. stand] om (transportabel, i regel fristående) mindre, enklare, hopslagbar bod l. byggnad o. dyl. l. om bord l. (större) träskiva försett (försedd) med ben (o. ofta hopfällbart tak) för försäljning av varor l. tidningar o. d.; särsk. om sådan bod osv. på marknad l. torg l. nöjesfält o. d.; stundom med särskild tanke på platsen där ståndet (i ovan anförd bet.) är uppslaget; förr äv. om (primitivt) mindre skjul ej avsett för försäljning av varor osv. Stånden på en marknad, ett torg, ett nöjesfält. Sätta upp, ta ner ett stånd. Basar med många stånd. PrivSvStäd. 4: 182 (1597). Slagtbodar äro på hwart torg .. (i Köpenhamn) på någre ställen bestå de allenast af öppne giller med et segel öfwer; på andre åter af et stånd med et skjul på stolpar framför. Palmstedt Res. 26 (1778). Stånd kallas vid öpna hästvindar, såsom vid Dannemora grufvor, et litet skjul på vindlafven för oväder at sitta under. Rinman 2: 881 (1789). Stånd .. (dvs.) Liten handelsbod af bräder, som står lös på en gata, på ett torg m. m., eller ock som är inbygd i en mur m. m. Weste FörslSAOB (c. 1817). Om vinterkvällarna .. berättade hon för dem hur hon i sin ungdom hade följt med sin mormor på marknader och stått i stånd. Lagerlöf Top. 30 (1920). (På marknaden i Växjö) funnos stånd med kläder, tyger, hattar, porslin, leksaker, pepparkakor och karameller. MinnSvLärov. 2: 187 (1928). I ett stånd (på Gröna Lund) drog Felix i en tåt och fick en visselpipa. Wästberg Kung. 479 (1955). — jfr BAKELSE-, BLOMSTER-, BOD-, BOK-, FISK-, FRUKT-, HANDELS-, KAFFE-, KAK-, KARAMELL-, KLÄD-, KRÄMAR-, KÖPMANS-, LEKSAKS-, MARKETENTAR-, MARKNADS-, MAT-, MÅNGLAR-, MÄKLAR-, NIPPER-, PEPPARKAKS-, RIS-, SALU-, SKJUTBANE-, SKO-, SLAKTAR-, SOUVENIR-, SPEL-, TORG-, TÄLT-STÅND m. fl.
11) tillstånd; lott l. öde l. förhållande; situation l. läge o. d.; skick, beskaffenhet.
a) i fråga om en persons tillstånd l. situation l. ställning i andligt l. kroppsligt l. ekonomiskt avseende; stundom närmande sig bet. dels: lott l. öde o. d., dels: status; särsk. i fråga om en människas förhållande till Gud; särsk. i uttr. nådens stånd, om det tillstånd då en människa äger l. känner sig förvissad om att äga Guds nåd; utom ss. senare led i ssgr numera bl. i ä. religiöst spr. Menniskian warder trött och ledhes widh sitt stand, och ångrar alt thet hon sigh vppå taghet och begynt haffuer. FörsprSalB (Bib. 1541). Min vän, ditt stånd är bätter, / När du ved iorden blijr, mund effter maat-säk rättar. Rosenfeldt Vitt. 187 (1686). Misznögd wara med sitt stånd, är dåraktigt. Kolmodin QvSp. 2: A 4 a (1750). Är denna själen ännu i det stånd, at hon kan hjälpas, så beder jag du wille wara henne nådelig. Borg Luther 2: 148 (1753). (Man) skiljer .. emellan Christi tvenne stånd, hans förnedring och hans upphöjelse. Thomander 2: 219 (1838). Själens omvändelse från syndens sorg och elände till nådens stånd. Lovén Dante 2: Anm. 10 (1857). — jfr FRÄMLING-, FRÖJDE-, FÖRNEDRINGS-, HANREJ-, HUS-, O-, REGEMENTS-, SORGE-, SYNDA-, VÄL-STÅND m. fl.
b) i fråga om persons sociala ställning l. rang l. värdighet (jfr c); särsk. om av yrke l. förmögenhet l. börd bestämd samhällsställning; stundom närmande sig bet.: levnadssätt; äv. pregnant: förnäm samhällsställning (särsk. i uttr. av stånd) i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 12. Gifta sig under sitt stånd. Leva efter sitt stånd. OPetri 3: 554 (c. 1535). Thet wore .. arme män, vtaff ringa stand. LPetri 1Post. F 5 b (1555). Ingen brudgumme eller brudh skal wara tillåtit at kläda och pryda sigh öfuer sitt stånd. KOF II. 1: 241 (1659). En starkt byggd man af martialiskt utseende, klädd som en man af stånd. Rydberg Frib. 291 (1857). Då det ansågs nedsättande för en flicka ”av stånd” att arbeta för betalning måste försäljningen ske i största hemlighet. Allardt Ekelund FrRunebg 50 (1942; om ä. förh.). Det åligger riksarkivets heraldiska sektion .. att, där någon .. förlänats adligt stånd .. , för denne upprätta förslag med beskrivning på vapen i enlighet med vedertagna regler. SFS 1953, s. 962. — jfr ADELS-, FURSTE-, RIKSGREVE-STÅND m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. förbättra l. ändra sitt stånd, gå över till l. få annan (o. högre) samhällsställning. I haffve mig och tilschreffvedt och uptechtt Kongl. M:tz allernådigste tilbudh att förbettra mitt ståndh. AOxenstierna 6: 202 (1631). Heinrich (1828).
β) (†) i fråga om ståndsmässigt levnadssätt; särsk. i uttr. föra så l. så beskaffat stånd, leva på sådan l. sådan fot; äv. i uttr. föra sitt stånd, leva ståndsmässigt. G1R 27: 155 (1557). Föra itt fursteligt stånd. Asteropherus 12 (1609; uppl. 1909). Efter Wij hafwe wåre käre Söner .. Hertigh Gustaf Adolph och H. Carl Philip icke allenast med Land och Lähn försörght, deraf dhe dheras Stånd före kunne uthan och (osv.). HC11H 13: 207 (1610).
γ) (numera knappast br.) övergående i l. närmande sig bet.: yrke l. ämbete l. syssla l. värv l. kall o. d.; äv.: uppehälle o. d. (Vi) skole .. uthi Gudh äre öfverheten och gifve henne vällvilleligen sin tillbörlige skatt och skuldh, förty thet är et värk och ståndh af Gudh insatt. RA I. 1: 356 (1544). Och är förty thet stånd som är att wara en godh och rätt Huusshåldare ett swåra tungdt Ståndh .. fult medh bekymmer. Brahe Oec. 183 (c. 1575; uppl. 1971). The (läto) vtropa sigh sielfwe för Borghmästere, och så länge the woro vthi thet ståndet, bedrefwo the stort Tyrannij. Schroderus Sleid. 48 (1610). (Åtskilliga preceptorer för adliga ynglingar vid akademien) vetta icke en gångh att undervisa sina disciplar i dett som dem med tiden til deras stånd tiäna kan. Rudbeck Bref 32 (1664). Tu wille .. wårt land / En rolig frijd beskära, / At hwar må sigh förmera / Vthi sitt kall och stand. Ps. 1695, 320: 14. Harlock (1944). — jfr BISKOPS-, LEVNADS-, MILITÄR-, PREDIKO-, PRÄST-, SOLDAT-STÅND m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. av stånd (jfr huvudmom.), till yrket. Schroderus Os. 1: 230 (1635).
β) med särskild tanke på den lön l. inkomst som ett yrke l. ämbete o. d. inbringar; anträffat bl. i ssgrna BÅTSMANS-, KNEKT-STÅND.
γ) (†) övergående i bet.: ära l. hedersbevisning o. d. I haffve mig och tilschreffvedt och uptechtt Kongl. M:tz allernådigste tilbudh att förbettra mitt ståndh. Kong. M:ttz affection ähr mig ett högtt ståndh och stoor recompense. AOxenstierna 6: 202 (1631).
c) i fråga om en persons familjerättsliga ställning (jfr b); civilstånd; ofta liktydigt med: äktenskap; förr särsk. i uttr. förbyta l. förändra l. ändra sitt stånd, gifta sig. Inträda i det (heliga) äkta ståndet, äktenskapet. Det ogifta, i sht förr äv. lediga ståndet. Tob. 8: 4 (Bib. 1541). Gudh thetta heliga Stånd så högt har hedrat och ährat, / Att när han såg icke godt war Mannen wara allena, / Har han i Paradijs thet först sielff stichtat och insatt. CupVen. C 7 a (1669). Frese VerldslD 44 (1716, 1726: förbytt). Lindahl Tanckef. 49 (1740: det lediga ståndet). Posten 1769, s. 659 (: förändra). De utwalde (bland manikeerna) erhöllo en hemligare underwisning, och hade sig ålagd en sträng dygd .. (bestående i) renhet i tal och spis; .. kyskhet och ogift stånd. Anjou Kyrkoh. 14 (1842). VFl. 1933, s. 121 (: det heliga äkta ståndet). Som ett offentligt stånd skall äktenskapet (enligt Luther) ingås offentligt i närvaro av vittnen. KyrkohÅ 1959, s. 304. — jfr CIVIL-, ENLEVNADS-, FRILLO-, GIFTO-, HUS-, HUSTRU-, KVINNO-, KYSKHETS-, PIGO-, UNGKARLS-, ÄKTA-, ÄKTENSKAPS-, ÄNKE-STÅND m. fl. — särsk. (†) om jungfrustånd. Chronander Surge F 1 b (1647).
d) i fråga om ekonomi l. livsvillkor; särsk. pregnant i sådana uttr. som ha stånd, klara sig (se KLARA, v. I 8 c β), stå sig (se STÅ, v. I 52), komma i stånd, (etablera sig o.) få en ekonomiskt tryggad ställning l. existens, få en god l. bättre ekonomi; numera bl. ss. senare led i ssgn VÄL-STÅND. (Stjernsunds bruk har) iag under hållet med de peningar iag förtient mehr ut- än inrijkess: ty har iag intet fått förtiena 3000 Rd. in specie i Tyskland .. har huarken iag eller Stiernsund .. kunat hafft Stånd sedhan iag på många åhr eij nutit löön och stått för många utgiffter. Polhem Brev 133 (1717). Gud vet om jag kommer till Stockholm, och om jag der kommer i något stånd. Valerius (1822) i 3SAH LVI. 3: 64. — jfr MEDEL-STÅND. — särsk. (†) i uttr. komma av stånd, vara l. befinna sig i en ekonomiskt dålig ställning, komma på bar backe. Beklagar jag bemälte Änka, som skal så wara kommen af stånd, at Hon intet har minsta Hielp för Sig och sina barn, til försorgning, vtan måste sittja Jnhyses uppå en bondegård. VDAkt. 1757, nr 18.
e) (utom i α numera bl. ålderdomligt) ss. beteckning för det tillstånd ngn l. ngt befinner sig i med avseende på de yttre omständigheterna l. den allmänna situationen l. det allmänna läget, ofta liktydigt med: läge l. omständigheter l. belägenhet o. d. PJGothus Savonarola SyndSp. B 3 a (1593). Then Book hon werldennes låp afmålar, / Och kåstar ringare än en Daler, / Wil tu rätt weta werldennes stånd, / Köp henne, och haffen tijdt i hånd. Forsius Fosz 593 (1621). Eliest vet han aldrigh Frankrijket hafva ståt i så elakt ståndh, som det nu står uthi. RP 14: 139 (1650). Wädret gick till Nord-Ost, och sedermera til Nord-nord-ost .. Kölden war ännu mäckta sträng .. I thetta stånd warade wädret, frosten och strömmen (från den 9) til then 11. Decemb. Block MotalaStr. 2 (1708). Saken är således ännu uti det stånd, att (osv.). 1BorgP 7: 733 (1741). Björkman (1889). — jfr FREDS-, KAMP-, KORS-, LÄTTJE-, MEDEL-, MELLAN-, PRÖVO-, RUDE-STÅND m. fl. — särsk.
α) övergående i bet.: stadium; i ssgrna MASK-, SKRÅPUKE-STÅND.
β) (†) om substantivform (se FORM I 3 b). De Swänske namnorden (nomina) böjas olika, efter twänne stånd. Hof Skrifs. 170 (1753).
f) skick (se SKICK, sbst.1 1 b) l. beskaffenhet o. d.; numera i sht i sådana uttr. som vara i l. hålla l. sätta ngt i sådant l. sådant stånd, vara i resp. hålla l. sätta ngt i sådant l. sådant skick. H(ans) F(urstlige) N(åde) begärer att wette, huem som hafuer kommit henne vthur sitt förre ståndh, eller huilken som hafuer warit academien till förhinder, att hon icke ähr blefuen i sitt rette ståndh. Annerstedt UUH Bih. 1: 55 (i handl. fr. 1604). Fästningen war i godt stånd med Bohlwärck, Wallar, Grafwar .. wäl försedd. Nordberg C12 1: 421 (1740). Likväl lärer Silfret och Mässekläderne blifvit i behåll (efter en eldsvåda) .. och hvaraf en del ännu är i brukbart stånd. Sundelius NorrköpMinne 343 (1798). Sätta sina förfallna affärer åter i godt stånd. Nordforss (1805). Timmermän och sjöfolk arbetade nu på att befria .. (briggen) från dess vinterombonad och sätta den i segelfärdigt stånd. Rydberg Frib. 176 (1857). Huset var, befann sig, hölls i gott stånd. SvHandordb. (1966). — jfr FÖRSVARS-, O-STÅND. — särsk.
α) pregnant, om skick l. beskaffenhet l. ordning o. d. som är i enlighet med vad som anses rätt l. riktigt l. lämpligt, liktydigt med: gott skick l. god beskaffenhet l. god kondition o. d. Tu skalt med mig .. af hiertat önska; at hwar och en Swensk wille .. mera läsa Swenska Bibelen: och .. beflita sig om, at så tala och så skrifwa. Tå kunde wårt ädla språk .. snart komma i sitt retta lag, i skick och i stånd. Swedberg Schibb. f 3 b (1716). Hägnad mot grannegor skall vara i stånd från 15 maj, tills på hösten kälen kommer i jorden. Juhlin-Dannfelt 161 (1886). Björkman (1889). — särsk.
α) i uttr. hålla ngt i stånd, hålla ngt i gott skick; sätta ngt i stånd, laga att ngt kommer i gott skick, äv.: reparera l. restaurera l. laga ngt l. göra ngt i ordning; äv. bildl. Sombliga .. tänka, at Krig i rättan tid, sätter Land och Folk med hast i Stånd. Bennet Lin. 1 b (1738). Det artiga Rid-Stallet (i Uppsala) hade nyligt blifwit renoveradt och satt i stånd. Linné Gothl. 344 (1745). Det är ej nog att inrätta, reparera en ting, man måste äfven hålla det i stånd. Weste FörslSAOB (c. 1817). Först måste huset sättas i stånd, innan vi kan tänka på att flytta in. Östergren (1949). Vi andra var fullt sysselsatta med att hålla ön i stånd. Ruin Spänningar 40 (1987).
β) i uttr. sätta ngt ur, förr äv. utur stånd, sätta ngt ur skick l. funktion, göra ngt obrukbart l. otjänligt o. d. Staden (Thorn) borde sättjas utur stånd, at ei någon fiende kan betiena sig der af, och skada Wårt wäsende. Nordberg C12 1: 424 (1740). Harlock (1944: ur).
β) (†) övergående i l. närmande sig bet.: karaktär l. ton l. form o. d.; anträffat bl. i uttr. komma till rätt stånd, om brevväxling: få den rätta karaktären l. tonen, finna sin rätta form. En brefvexling mellan honom (dvs. Leopold) och mig har aldrig kunnat komma till rätt stånd, emedan vi se allehanda för olika, och ingen förtrolighet kan äga rum. Tegnér Brev 3: 225 (1825).
12) om samhällsklass l. samhällsgrupp; särsk. dels om en gm i lag stadgade rättigheter o. skyldigheter avgränsad sådan samhällsklass (äv. om enskild person, se a), dels allmännare (särsk. ss. förled i ssgr), om yrkesgrupp l. yrkeskår l. krets (se KRETS, sbst. 9 a) o. d.; utom i fråga om ä. förh. numera bl. i allmännare anv., mera tillf.; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 11 b. Det andliga l. prästerliga ståndet, prästerskapet. Det lärda, militära ståndet. De högre stånden, se HÖG, adj. 10 a. De ofrälse stånden, (förr) se OFRÄLSE, adj. Det tredje, fjärde ståndet, (förr) om borgar- resp. bondeståndet. De tre stånden, om de tre s. k. huvudstånden, dvs. det andliga, politiska (världsliga) o. husliga ståndet (familjen), som enligt ä. luthersk dogmatik samhället var indelat i. OPetri Kr. 18 (c. 1540). Presterskapet (ville hemställa) .. om icke rådeligit woro, effter Sweriges lagh .. göra om bröllop och andra giästabodh en ordningh för hwart och itt standh. RA II. 2: 308 (1617). Hwad som gagnar ett stånd i synnerhet, kan intet säijas gagna hela Riket til alla fyra Ständer och Öfwerheten allramäst. Polhem Bet. 1: 27 (1721). Det gifves egentligen blott två stånd i samhället: det ena utgöres af den bildade, det andra af den arbetande klassen. Geijer I. 5: 161 (1811). Redan vid stormaktstidevarvets gryning möter oss läran om de tre stånden fullt utbildad. SvTeolKv. 1948, s. 89. Andra drycker, kaffe och té, hade under 1700-talets förra hälft trängt ut ölet och minskat konsumtionen av vin och destillerade drycker bland de högre stånden. Kulturen 1952, s. 103. — jfr ADELS-, ADVOKAT-, ALLMOGE-, ARBETAR-, BERGSMANS-, BOKBINDAR-, BONDE-, BORGAR-, CIVIL-, ECKLESIASTIK-, FRIHERRE-, FRÄLSE-, FURSTE-, GODSÄGAR-, GREVE-, HANDELS-, HERRE-, KLERKE-, KLOSTER-, KNEKT-, KORNUTE-, KRIGAR-, KRIGS-, KYRKO-, KÖP-, KÖPMANNA-, LANTMANNA-, LEKMANNA-, LÄRO-, MED-, MEDEL-, MELLAN-, MILITÄR-, MUNK-, NUNNE-, NÄRINGS-, ODAL-, ODALMANNA-, OFRÄLSE-, PATRICIER-, PLEBEJ-, PRIVAT-, PROLETÄR-, PRÄST-, REGERINGS-, RIDDAR-, RIKSFURSTE-, RIKSGREVE-, ROTE-, RÅDSHERRE-, SAMHÄLLS-, SENATORS-, SKOGSMANS-, SKOL-, SKOLLÄRAR-, SLAV-, SOLDAT-, VÄRJE-, ÖVERHETS-STÅND m. fl. — särsk.
a) hist. i fråga om sv. förh., om var o. en av de fyra samhällsklasser (adel, präster, borgare o. bönder) som under ståndssamhällets tid politiskt bildade en enhet l. korporation o. som hade rätt att gm ombud deltaga i riksförsamling (ståndsriksdag) o. dyl. o. som i Sverige avskaffades gm representationsreformen 1866; äv. i inskränktare anv., dels om sammanfattningen av varje sådant stånds representanter l. ombud (utgörande en avdelning) vid riksförsamling (ståndsriksdag) (äv. med tanke på sammankomsten), dels, i pl. (best.), vanl. i formen ständer(na), om (sammanfattningen av) representanterna l. ombuden för ett rikes l. landsdels o. d. stånd med uppgift att överlägga o. fatta beslut rörande rikets osv. angelägenheter; stundom liktydigt med dels: ståndsriksdag, dels: fullmäktige; i fråga om ä. utländska förh., om sådan klass av medborgare l. undersåtar l. sådan korporation l. enskild furste o. d. i ett rike (särsk. i tysk-romerska riket) som lydde omedelbart under regenten (kejsaren) o. riket; jfr RIKS-STÅND. Riksens, äv. rikets l. Svea rikes o. d. ständer, se RIKE 2 a β. Bringa en fråga inför ständerna. RA I. 1: 377 (1544). Ständerne samblas uthi rijkzsaalen, och där tillordnes Konungen, Arffursterne, Rijkzens Rådh och så hwart stondh. Därs. II. 2: 84 (1617). Wij Carl, medh Gudz Nådhe, Sweriges, Giöthes och Wendes Konung .. Tilbiude .. Wåre trogne Ständer och Vndersåtare .. Wår synnerlige Ynnest. Siöl. 1667, s. a 2 a. Den 26 (februari) till Mallmö .. Hwaropå skåniske, hallandske och blekingske ständerne convocerades och sig till landagen innstälte. Dahlberg Dagb. 188 (1676; uppl. 1912). Kejsaren, hela Romerska Riket och andre mer (lära) .. söka at conservera Ed. Maj:t desz Tyska Provincer, efter de då skatta Ed. K. Maj:t för et nyttigt Stånd uti Romerska Riket. HC11H 3: 96 (1692). De allmänna beslut, som uti et Stånd fattas, äfwensom hwad et helt Stånd i egenskap af Riks-Stånd beslutit och annats rätt röra kan, meddeles de öfrige Stånden genom Utdrag af Protocollet. RO 1810, § 57. Vår riksdag bestod förr af fyra stånd, deras sammanfattning kallades ständerna. Beckman SvSpr. 32 (1904). I Sverige uppkom en indelning i stånd under medeltiden vilken i och med riksdagens tillkomst under 1400-talet fick fasta former genom en indelning i de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder samt under 1500- och 1600-talen ett femte stånd, krigsbefälet. BraBöckLex. (1980). — jfr ADELS-, ALLMOGE-, BONDE-, BORGAR-, MED-, OFRÄLSE-, PRÄST-, RIDDAR-, RIKS-, RIKSDAGS-STÅND o. KRETS-, LANT-, PROVINS-, PROVINSIAL-STÄNDER m. fl.
b) (†) i uttr. i l. uti all stand l. alla ständer, övergående i bet.: allestädes, överallt. (Pesten) gör .. stoor skadha vthi alla Ständer. L. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623). Wärdigas osz bewara / Här vthi wårt fädernesland, / Gudztiensten rena och klara; / Gudzfruchtan i all stand! Ps. 1695, 312: 5.
c) (numera bl. med ålderdomlig prägel) övergående i bet.: slag l. art l. sort; bildl., om djur. En väldig, gammal grusgrop, som under kreatursmarknaderna var öfver bräddarne fylld med nötboskap af alla stånd, åldrar och kön. Öman Ungd. 253 (1889). Det var kråkor och skrikor, tjädrar, orrar och järpar, gökar och hökar, .. det var hackspett och morkulla, .. kornknarr och stare, och småfåglar af alla stånd och klasser. Forsslund Djur 10 (1900). (Sv.) folk af alla stånd, (eng.) all sorts and conditions of men. WoH (1904).
13) ss. beteckning för förmåga l. kapacitet l. möjlighet l. tillfälle (till ngt) o. d. — särsk.
a) i uttr. i stånd.
α) särsk. i sådana uttr. som vara l. se sig i stånd (till) att (förr äv. utan inf.-märke) göra ngt l. till, förr äv. av ngt, om person l. kollektiv av personer: vara kapabel l. förmögen till (att göra) ngt l. förmå l. kunna göra ngt l. ha förmåga l. möjlighet l. resurser att göra ngt; vara beredd att göra ngt (ofta i fråga om ytterligheter); om ngt sakligt särsk.: förmå l. kunna göra ngt; äv. predikativt (utan förb. med verb). Han är i stånd till (att göra) vad som helst för att uppnå sitt mål. Icke vara i stånd att betala notan, sina skulder. Således är Herr Gyllenbalance i stånd att gifwa mig uplysning om (osv.). Dalin Arg. 1: 14 (1732, 1754). Ej utan ett slags blygsel inför en Man i stånd af så stor och mångfaldig verksamhet som Herr Kongl Sekreteraren, nödgar jag tillstå (osv.). Leopold (SVS) II. 4: 89 (1808). Då munken ej såg sig i stånd att genom egna krafter utföra (arbetet) .. manade han Satan sig till hjelp. Lyceum 2: 165 (1811). Jag är ej i stånd säga hvad .. (riksdagsmännen) .. ville. Liljecrona RiksdKul. 62 (1840). Han var en kraftfull man, men bakslug och i stånd till hvarje odåd. Pallin MedeltH 9 (1875). Rudbecks kraftiga inflytande på högre ort var ej altid i stånd att afvärja godtyckliga .. resolutioner. Annerstedt Rudbeck Bref C (1899). Du har ingen stolthet, sade hon sig, du är bara en älskande kvinna och i stånd till allt för att nå ditt mål. Fridegård Somm. 110 (1954).
β) i uttr. sätta, äv. få, i sht förr äv. hålla ngn (äv. sig) l. ngt i stånd (till) att göra ngt (förr äv. till ngt), göra det möjligt för ngn (sig) resp. ngt att göra ngt, laga att ngn l. ngt gör ngt; i sht förr äv. i uttr. sätta ngn i stånd till ngt, göra ngn till ngt. Värdien Michel Pohl (har) anhållit at blifva satt i stånd til at kunna förrätta den honom i nåder anförtrodde riksvärdiesbeställningen. 2RA 1: 539 (1723). Exempel på döfva, hvilka man fått i stånd at förstå tal och discourser, blott med at se de förändringar, som ske på Läpparna och andra talets verktyg, äro nog tilräckelige. VetAH 1777, s. 15. Jag (skall) genom en god hushållning sätta mig i stånd, at besolda Armeer, som jag ej behöfver upsätta. Kellgren (SVS) 5: 604 (1792). (Arbete) är af högsta nödwändighet för .. (både mannens och kvinnans) wälgång, på det att de derigenom alltid måtte hållas i stånd att icke behöfwa ingå gifte af orätt och falsk grund. Almqvist Arb. 7 (1839). Slutligen rann det upp för hans inbillning, att Matts Mekeroth ganska väl skulle kunna sättas i stånd till Monitör åt de sex flickorna. Dens. TreFr. 3: 205 (1843). Innan de fick åkrarna i stånd att bära ordentliga skördar. Fridegård Offerrök 140 (1949).
γ) i uttr. komma l. bli i stånd att göra ngt, få möjlighet att l. kunna göra ngt. Nohrborg 534 (c. 1765). Icke förrän .. (vissa föremål med anknytning till personen) upptages (ur gömstället) .. blir en nersatt menniska i stånd att vinna en mans eller en kvinnas tycke. Wigström Folkd. 2: 223 (1881).
b) i uttr. ur, förr äv. utur l. utom l. utan stånd.
α) i sådana uttr. som vara ur, förr äv. utur l. utom l. utan stånd (till) att göra ngt, icke vara i stånd att göra ngt, vara oförmögen att göra ngt; stundom: icke kunna förmå sig till att göra ngt; (för)sätta l. bringa ngn l. ngt ur (förr äv. utur l. utom) stånd (till) att göra ngt l. till ngt, göra ngn l. ngt oförmögen (oförmöget) att göra ngt, betaga ngn l. ngt förmågan att göra ngt l. hindra ngn l. ngt att göra ngt; äv. predikativt (utan förb. med verb). Han var ur stånd att känna sorg vid faderns bortgång. Vrickningen (för)satte löparen ur stånd att fullfölja tävlingen. Swerige .. är utur stånd sin åstundan at fullgiöra. 2RA 3: 640 (1734). The omständigheter, som sättia mig utom stånd at effter min önskan fullgiöra thenna gången the til mig ankomne Höggunstige ordres. VDAkt. 1750, nr 286. Der Kyrkioherden worden död och Comminister utan stånd, att sig med Embetet det ringaste kunna befatta. Därs. 1784, nr 7. Då jag ser .. mig sielf utom stånd at kunna fullgöra den plicht jag äger emot dem. Därs. nr 222. Meurman (1847: bringa). Ungdomsvännen hade råkat att vricka sin fot och var nu ur stånd att röra sig. Idun 1888, s. 275. Trälen reste sig och pekade på kvinnan, ur stånd att tala för skräcken han kände. Fridegård Offerrök 239 (1949).
β) (numera bl. mera tillf.) i uttr. vara ur (förr äv. utur) stånd till, förr äv. av ngt, vara oförmögen till ngt, icke vara i stånd till ngt; äv. predikativt (utan förb. med verb). Men att han .. alltid var ur stånd af dessa tyranniska våldsgrepp .. som stämpla förtryckaren. Leopold 5: 315 (c. 1804). Blott tungan är förlamad .., utur stånd till ljud. Almqvist Amor. 250 (1822, 1839). Emellanåt komma långa rader (på papperet) utur stånd att kunna läsas. Dens. DrJ 497 (1834). Klint (1906).
γ) (†) i uttr. komma utur stånd att göra ngt, bli oförmögen att göra ngt, ej kunna göra ngt. Han .. har kommit aldeles utur stånd att betala. Weste FörslSAOB (c. 1817).
B. förhållandet att existera l. finnas till o. d.
14) existens; verklighet; verkställighet; fullbordan; särsk. i uttr. [jfr t. zu stande kommen] komma till, förr äv. i stånd, med sakligt subj.: äga rum l. bli av l. gå av stapeln; anordnas l. åvägabringas l. åstadkommas; ingås l. slutas l. inrättas; förverkligas l. fullbordas; uppstå; komma till. Ett sammanträffande, en överenskommelse kom till stånd. Äntligen kom fred till stånd. LReg. 255 (1651). Altsedan wissa Biskops-säten i Sverige kommit i stånd, hade Gottland lydt under Linköpings-Stift. Dalin Hist. 2: 111 (1750). Orsaken, hvarföre den utlofvade resebeskrifningen ej kunnat komma i stånd. Castrén Res. 2: 282 (1847). Folkvandringen var ännu ingalunda slutad, och det dröjde mycket länge, innan ordnade förhållanden kommo till stånd. Pallin MedeltH 8 (1875). (Ångest) kommer till stånd genom en av sympathicus förmedlad retning på de endokrina organen. Hellström Malmros 215 (1931). — särsk.
a) (†) i uttr. [jfr t. mit etwas zu stande kommen] komma till stånd med ngt, åstadkomma att ngt sker l. blir av l. verkställes l. fullbordas, åstadkomma ngt. Dalin FrSvLex. 1: 144 (1842). Hvad beträffar .. formerna för konungamagtens utöfning, embetsmannainrättningarne och Rådet, kom detta tidehvarf (dvs. Vasatiden) icke till stånd med någon fullständig ordning. Svedelius Statsk. 1: 75 (1868). Berndtson (1880).
b) (†) i uttr. finna rum och stånd hos ngn, om anbud: vinna gehör hos ngn o. komma till stånd. Stiernman Riksd. 746 (1621).
c) i uttr. [jfr t. etwas zu stande bringen] l. bringa ngt till, i sht förr äv. i stånd, stundom äv. skaffa ngt till stånd, åstadkomma l. skapa l. förverkliga l. driva igenom l. arrangera ngt o. d., få ngt att bli av o. d., laga att ngt kommer till stånd; förr äv.: avsluta ngt l. bringa ngt till ett slut. HC11H 14: 111 (1668: bragt uti stånd). En .. tillämnad Genomfart wid Trollhättan .. är nu omsider .. så wida til stånd bragt, at den innan kort lärer komma til fullbordan. PH 5: 3206 (1752). Han får i stånd en arbetareförening. Geijerstam Samt. 66 (1883). Uti så godt som alla civiliserade stater göras för närvarande de största ansträngningar för att få en arbetarestatistik till stånd. Fahlbeck Ad. 1: 7 (1898). Sommaren 1648 försöker Kristinas desperate friare, kusinen Karl Gustav få till stånd ett avgörande: Ska hon gifta sej med honom eller ej? KvinnLittH 1: 48 (1981).
d) [jfr t. mit etwas zu stande kommen] (†) i uttr. komma i stånd med ngt, bli färdig med ngt, fullborda l. avsluta ngt. Lind (1749). Jag kan ej beskrifwa det arbete som jag .. haft, innan jag någorlunda kom i stånd dermed (dvs. med källaren). DeFoë RobCr. 60 (1752). SamlRönLandtbr. 1: 13 (1775).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. helt l. delvis hänföras till stånda, v.1 Då det emellertid ofta är omöjligt att med full visshet avgöra vilka ord som skall uppfattas ss. ssgr med stånda, v.1, resp. stånd, sbst.1, har av praktiska skäl alla ssgr med förleden stånd(s)- förts hit.): A: (1 c α) STÅND-AMBULT. (förr) stående städ. BoupptSthm 1684, s. 428 a, Bil.
(1 c α) -ARM. (i fackspr.) upprättstående arm (se ARM, sbst. III 4) på maskin l. redskap l. anbragt i vägg o. d. Rinman 1: 76 (1788). Spinnrockshjulet ligger i två ståndarmar, uppståndare. Hallström Warburg Spinnb. 130 (1977).
(10) -AVGIFT~02 l. ~20. (numera knappast br.) avgift för (rättigheten att sälja varor från ett) stånd, avgift för plats på salutorg; jfr -penningar 3. Schulthess (1885). Björkman (1889).
(1 c α) -BEN. [jfr t. standbein] särsk. (i fackspr.) om det ben varpå en staty vilar. Romdahl GKonst 229 (1916).
(1 c α) -BI. (†) stående bi (se bi, sbst.2). Rinman 1: 207 (1788).
(1 c α) -BILD. [jfr t. standbild] (i fackspr.) eg. om en stående bild (se bild, sbst.1 1 b), staty, bildstod. Hans (dvs. Erik den heliges) ståndbild insattes i rikets och Uppsala domcapitels sigill. Ekelund 1FädH 1: 58 (1829).
(1 c α) -BJÄLKE. (i fackspr.) stående bjälke (i byggnadskonstruktion o. d.). Hahr NordeurRenässArkit. 78 (1927; i fråga om renässansgavelhus i belgiska o. holländska städer).
(1 c α) -BLOCK. [jfr t. standblock] (numera föga br.) = knekt 5 b δ. Holmberg 1: 233 (1795). ÖoL (1852).
(10) -BOD. [jfr t. standbude] (numera föga br.) stånd. Carlskrona marknad .. har med dess ståndbodar .. på torget gjort passagen .. så trång att (osv.). Tersmeden Mem. 6: 160 (c. 1790). BoupptVäxjö 1818.
(1 c α) -BORD. (numera bl. i skildring av ä. förh.) (fri)stående bord; motsatt: fällbord. Et Fällebord Twänne stånd-bord. VRP 20⁄5 1785. 3 st. sämre bord Neml. Ett klaffbord, 1 ståndbord och 1 Hörnbord. TurÅ 1914, s. 109 (1850).
(1 c α) -BOÖRT. (†) växten Senecio jacobæa Lin., stånds. Liljeblad Fl. 287 (1792). ÖoL (1852).
(10) -BREV. (numera bl. i skildring av ä. förh.) brev (se d. o. 2) utgörande kontrakt l. fullmakt för innehavaren att idka försäljning i stånd. ÖgCorr. 1854, nr 7, s. 4.
(1 c α) -BYTTA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr bytta 1 o. -tunna. ÅgerupArk. Bouppt. 1743.
(1 c α) -BÄNK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) fristående bänk; motsatt: väggfast bänk. BoupptSthm 25 ⁄ 11 1642.
(1 c α) -BÖSSA. [av t. standbüchse] (förr) om äldre typ av målskjutningsgevär som anbringades i ett stativ på skjutvallen o. som brukades inom de tyska skjutsällskapen. Källström Jagt 100 (1850). Dalin (1854).
(10) -DISK. jfr disk, sbst.1 II 2 f. Forssell Handskom. 142 (1920).
(1 a) -DRABANT. (stånd- 1730 osv. stånds- 1730—1946) (förr) till en furstes (l. hög ämbetsmans) livvakt hörande drabant (se d. o. 1); i fråga om sv. förhållanden särsk. om sådan drabant som beväpnad med hillebard l. bardisan hade till uppgift att stå på vakt i de yttre salarna i det kungliga slottet l. hos hög ämbetsman; medlem av stånddrabantskåren; äv. bildl. Henel 1729 153 (1730). Svenska Akademien och dess trogne stånddrabant herr Wallmark gjordes för öfrigt (i Markalls sömnlösa nätter) till föremål för ett skämt, som här och der urartade till rent paskill. Sturzen-Becker 1: 9 (1845, 1861). KrigVAT 1848, s. 370 (i den sardinska armén). I Sverige upphörde dess (dvs. bardisanens) användning med stånddrabanternas avskaffande under Oskar I. 3NF 2: 874 (1924).
Ssgr: (förr) stånddrabants- l. stånddrabant-flax. (-drabante- 1748—1792) jfr flax, sbst.2 1. KlädkamRSthm 1748 A, s. 82.
-kapten. kapten vid stånddrabantskåren. SvT 1852, nr 163, s. 3.
-kyller. (-drabante-) till stånddrabantsuniform hörande kyller. KlädkamRSthm 1749, s. 21.
-kår. (-drabant- 1932 osv. -drabante- 1749—1764) särsk. i sg. best., om svenska regenters kår av stånddrabanter (upplöst på 1840-talet). KlädkamRSthm 1749, s. 303 (: Stånddrabante Corpsen).
-sal. (-drabant- 1771 osv. -drabante- 1755—1756. -drabants- 1862 osv.) (vakt)rum för stånddrabanter. HovförtärSthm 1755, s. 3840.
-värja. värja ingående i stånddrabants mundering. KlädkamRSthm 1807, s. 367.
(12) -DRAGON. (stånd- 1712 osv. stånds- 1711 osv.) var särskild av de dragoner som under Karl XII:s tid utrustades l. uppsattes av adelsmän, präster o. andra (förmögna) ståndspersoner; i sht i pl.; jfr präst-dragon. Loenbom Stenbock 2: 197 (i handl. fr. 1711).
Ssgr (förr): stånddragon- l. stånddragons-hållare. (-dragone-) person som uppsatte o. underhöll (l. bidrog till uppsättandet o. underhållet av) en stånddragon. Uplands Stånd-Dragone Hållare. SthmStadsord. 2: 437 (1717).
-penningar, pl. pengar till uppsättning o. underhåll av en stånddragon. Axelson K12Tid 316 (1888).
-regemente. (-dragon- 1828 osv. -dragone- 1717—1718) Uplands Stånds Dragone-Regementet. SthmStadsord. 2: 437 (1717).
(1 e) -FAST. [jfr mlt. standvast]
1) (numera bl. i vitter stil) ståndaktig; orubblig, uthållig. Holof. 31 (c. 1580). Till Finlands folk. / Du ståndfasta, styva och sträva, / du furuskogsborna nation! Lindqvist RysslSång II. 3: 93 (1936).
2) om ngt sakligt.
a) (†) orörlig l. orubblig. Forsius Phys. 77 (1611). Spegel GW 165 (1685; om stjärnor).
b) om egenskapen att vara beständig; i avledn. ståndfasthet.
Avledn.: ståndfasthet, r. l. f.
1) (numera bl. i vitter stil) till -fast 1, om egenskapen l. förhållandet att vara ståndfast. Nyinsatta styrkors utomordentliga ihärdighet och ståndfasthet .. hejdade .. stormanloppet. Östergren (cit. fr. 1945).
2) (i fackspr.) till -fast 2 b, om egenskapen l. förmågan hos en gummiblandning att ss. sprutad profil behålla sin form vid lagring, hantering o. vulkning. TNCPubl. 39: 102 (1968).
(1 c α) -FAT. [fsv. standfat] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -tunna. Helsingius C 4 b (1587).
(1 c α) -FJÄRDING. (förr) jfr fjärding 4 o. -tunna. ÅgerupArk. Bouppt. 1750.
(1 c α) -FLASKA. (numera föga br.) ståndkärl. SPF 1832, s. 249. Ett analytiskt laboratorium får aldrig nog af ståndflaskor med inbrända etiketter. KemT 1906, s. 10.
(10) -FRU. (stånd- 1924 osv. stånds- 1905 osv.) (numera bl. mera tillf.) kvinna som i ett stånd säljer varor till allmänheten. Engström 1Bok 136 (1905).
(1 b ϑ) -FÅGEL. [jfr t. standvogel] (†) fågel som uppehåller sig året runt i samma trakt, stannfågel (motsatt: flyttfågel). Marklin Illiger 223 (1818). Inom Scandinavien förekommer (dubbeltrasten) .. allmännast i de nordliga och mellersta provinserna, der han till det mesta är en ståndfogel. TJäg. 1833, s. 679.
(1 c α) -FÖNSTER. (i fackspr.) i växthus o. d.: vertikalt stående fönster. Lind o. Liljewall Köksv. 66 (1908). LAHT 1929, s. 965 (i växthus).
(1 c α) -GARN. garn (se d. o. 2 a) förankrat på sjöbotten, sättgarn; motsatt: drivgarn; jfr stå-garn. SFS 1844, nr 30, s. 35. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 26.
-GLAS. (numera föga br.) till 1 c α β ’ , om ett i ena ändan tillslutet glasrör med tunna väggar, som visar (är avsett att visa) vätskeståndet i en behållare l. tank o. d. TLandtm. 1900, s. 656. SFS 1908, nr 25, s. 12.
(8 f) -GÄLD. (†) om gästgivare ålagd skatt bestående i inhysning o. utfodring av kronans hästar under viss tid. Såsom det Ståndgäldt uthi Moskowiter herberget i Riga synes wara något beswärligit; Altså wele Wij det samma här medh moderera. Stiernman Com. 4: 160 (1676).
(1 c α) -GÄRDSEL. (†) stående virke till l. i gärdsgård av trä. VDAkt. 1712, Syneprot. F III 7.
(1 c α) -GÄRDSGÅRD. (stånd- 1704—1736. ståndes- 1686. stånds- 1712) (†) = -tun. VDAkt. 1686, nr 102. Twänne Kryddegårdar, med Planck wid den utmed Wästra Bygningen, och Ståndgiärdes gård omkring den wid Östra Bygningen. Därs. 1736, Syneprot. F III 7.
(1 c α) -HAKE. (†) i dörrpost o. d. anbringad hake (se hake, sbst.2 1) vari klinka (se klinka, sbst.1 1) vilar, när dörren är stängd. 1 fieter Skack uthan Låås .. 12 par Ståndh hackor à 8 öre .. 96 st aspor små och Störe medh merlor för. BoupptSthm 1683, s. 976 a, Bil. 10 .. par StåndHakor. Därs. 1684, s. 827 a, Bil. 1 Klinka och 1 ståndHaka. Därs. 828 b.
(1 b δ α) -HUND. jäg. hund som gör l. är skicklig i att göra stånd. Jakten 55 (1951).
(10) -HYRA. (stånd- 1780 osv. stånds- 1664) jfr hyra, sbst.2 2 a. Stiernman Com. 3: 304 (1664).
(1 a η) -HÅLLEN, p. adj. (†) kvarhållen, hejdad. Iag (red) till Hr Öfversten Böckler, som hvar på vägen att Flychta .. till Kastelliholm men sedan blef ståndhållen. HFinlÖ 405 (1730).
(1 c α) -KABYSS. (†) stående, flyttbar kamin l. spisel; jfr kabyss 1 slutet. VetAH 1757, s. 7.
(1 c α) -KANNA. (stånd- 1749—c. 1755. stånda- 1594) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om skänkkanna. VadstKlUppbB 149 (1594: stånda-kanna).
(1 c α) -KAR. (stånd- 1708—1930. stånde- 1734) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr kar, sbst.1 1 a, o. -kanna. BoupptRasbo 1708.
(1 c α, 5) -KISTA. (stånd- 1938 (om ä. förh.) osv. stånda- 1943 (om medeltida förh.)) [fsv. standakista] (i fackspr.) stor, stående kista i stolpkonstruktion, kista med väggarna infällda i hörnståndare som också fungerar som ben. Bland de fyrkantiga kistorna är ståndkistan den ålderdomligaste. Den är uppbyggd och sammanfogad på samma sätt som ståndsängen i stolpkonstruktion med fyra ståndare och hörnstolpar, i vilka de vågräta plankorna äro infällda. Erixon FolklMöbelkult. 1: 126 (1938; om ä. förh.).
(1 c α) -KLOCKA. på golvet stående klocka, golvur; motsatt: väggklocka; jfr stå-klocka. De höga ståndklockorna med det märgfulla Moranamnet. Ekholm Odal 165 (1930).
(1 c α) -KLYFTA. (†) om ett slags stående redskap; jfr klyfta, sbst.2 OrdnLilleTull. 1658, s. C 1 a. Warpa och ståndklyfta. PH 6: 4398 (1756).
(1 c α) -KNAPP. (i fackspr.) till allmogedräkt hörande knapp försedd med stolpliknande tapp o. fot. 1 stånd knapp med Silfwer fot. BoupptVäxjö 1767.
(1 c α) -KNEKT. (†) jfr knekt 5 o. ståndare 4 a. Rothstein Byggn. 330 (1857).
(1 c α) -KOJ. sjöt. på golvet stående koj använd till sovplats ombord på fartyg; motsatt: hängkoj. Braun Läk. 44 (1870).
(1 c α) -KOLK. [sv. dial. ståndkolk] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr kolk, sbst.1 1, o. -nät. Hur tar man upp laxen? Jo, i ståndkolkens (den först utkastade, som blev stående vid tätväggen, varav namnet) stentele har man fästat tvenne linor, en i varje hörn. Nordström Luleåkult. 155 (1925).
(1 d) -KORN. (†) om växande säd; motsatt: skuren säd. NorrlArbL 73 (1764). VDAkt. 1765, nr 374.
(1 c α) -KRAGE. [jfr t. stehkragen] upprättstående, åtsittande, styv krage (se d. o. 2 b); särsk. om sådan krage på frack l. uniformskappa l. (numera nästan bl. på) folkdräkt o. d. DA 1771, nr 4, s. 3. Skjortan (till den manliga folkdräkten) skall sys av vitt tyg med ståndkrage och enkla handlinningar. Västerb. 1940, s. 100. SvVapSÅ 1940—41, s. 91 (på uniformskappa).
Ssg (förr): ståndkrags-frack. Kjellin Troili 2: 202 (1917; i beskrivn. av porträtt fr. c. 1840).
(1 c α) -KROK. fisk. om faststående fiskredskap bestående av en enkel l. dubbel (hullingförsedd) krok anbringad vid en rev som i ena änden fästes vid en i sjöbottnen l. på land neddriven stake l. stång l. vid en käpp lagd tvärs över en vak så att redskapet efter utsättningen kan lämnas obevakat till vittjningen (motsatt: flytkrok); äv. om enbart kroken. Tiselius Vätter 1: 122 (1723). Rättaren omtalade, att han en morgonkrök fick fem stora gäddor på ståndkrok. Reutersvärd Minn. 11 (1922). SvFiskelex. 565 (1955).
Ssgr (fisk.): ståndkroks-bete. bete avsett för ståndkroksfiske. Ström SvOrdst. 216 (1929).
-fiske. Ahlgren Papir. 166 (1901).
-rev. Schultze Fisk. 152 (1778).
-spö. Asklund SvIdyll 64 (1937).
(1 c ε) -KRYDDA. (†) = -ört 1. Schroderus Comenius 136 (1639: t. texten: Stendelkraut). VDAkt. 1679, nr 152.
(1 a, 8 c) -KVARTER. (stånd- 1658 osv. stånde- 1678. stånds- 1678 osv.) [jfr t. standquartier] (numera bl. i skildring av ä. förh.) kvarter (se d. o. 14) där armé l. regemente o. d. inkvarteras för en längre tid (vanl. under avbrott i krigshandlingar); särsk. i uttr. l. ligga i, förr äv. stå i ståndkvarter, om trupp o. d.: bli resp. vara inkvarterad i ståndkvarter. HTSkån. 1: 211 (1658). Gå, stå l. ligga i ståndquarter. Weste FörslSAOB (c. 1817). särsk. i allmännare l. bildl. anv. Lysande jagttillfällen gifver elgen, hvilken flyktat hitut (till Sthms skärgård) och tagit ståndqvarter i de större öarnes kärr och skogar. Strindberg Skärk. XIII (1888). Jäg. 1897, 2: 166.
Ssgr (förr): ståndkvarters-ordning. jfr ordning 3 b. LMil. 3: 197 (1692).
-traktamente. LMil. 4: 1301 (1702).
(1 c α) -KÅL. (†) om kålsort med högvuxen stjälk? Mistelen wthwäxer af Eken, och trijfues af henne. Men tuärt emoot skyr Olioträdh en Eek: Ståndkåhl är bådhe wijnbuskar och Rutan fiendtligh och skadheligh. Forsius Phys. 208 (1611).
(1 c α) -KÄRL. upprättstående kärl; särsk. (farm.) om apotekskärl. Ahlberg FarmT 6 (1899; på apotek). I köket fanns en mängd brukskärl för hushållet. I gammal tid voro många av trä, både dryckeskärl, mjölkbunkar, tallrikar och ståndkärl. TurÅ 1916, s. 27.
(1 c α) -KÄRNA. (i fackspr.) kärningskärl som under kärningen är stillastående; motsatt dels: svängkärna, dels: liggande kärna. RedNordM 1928, s. 16.
(1 a) -KÖR. litt.-vet. i det antika dramat: sång som kören stående i orchestran (o. i förening med dansrörelser) föredrog mellan två episoder (dialogiska partier); jfr kor, sbst.1 1. NF 15: 378 (1891). Dessa (i det grekiska dramat förekommande) ståndkörer delade dramat i epeisodier, närmast motsvarande våra akter. Jeanson (o. Rabe) 1: 5 (1927).
(1 c α) -LJUSSTAKE~020. (†) fritt stående ljusstake. BoupptSthm 1677, s. 1525 b.
(1 c α) -LÅR. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr lår, sbst.1, o. -kista. BoupptRasbo 1710. Alm(Sthm) 1807, s. 47.
(1 a, 8 c) -LÄGER. [jfr t. standlager] i fråga om ä. militära förh.: läger (se d. o. 7) avsett för en längre tids vistelse på en ort; ofta liktydigt med: fast l. permanent läger; jfr -kvarter. Richardson Krigsv. 3: 133 (1749). särsk. i allmännare anv. Karavanen .. nådde .. (floden) Darling. Där gjordes ett ståndläger, och större delen av karavanen kvarlämnades. Hedin Pol 2: 459 (1911).
(1 c α) -MAN. hippol. kortklippt, rakt uppstående man (se man, sbst.1 1). UUKonsP 15: 52 (1682).
-MEDVETEN, se E.
(1 c α) -MILA. skogsv. kolmila vari veden är rest på ända, resmila; motsatt: liggmila. SAOL (1950).
(10) -MÅNGELSKA. (†) = -månglerska. Holmberg 1: 1004 (1795). Björkman (1889).
(10) -MÅNGLERI. HT 1980, s. 307.
(10) -MÅNGLERSKA. (ngt ålderdomligt) jfr -fru. Schulthess (1885).
-MÄSSIG, se E.
(1 c α) -NÄT. (i sht förr) nät anbragt i lodrät ställning för fångst av djur; motsatt: liggnät; jfr -kolk. Linné Gothl. 184 (1745). Ståndnät (fästnät) äro sådana nät, som antingen genom i jorden nedslagna nätpålar eller, då de utställas till fångst i vattnet, genom flöten och sänken äro lodrätt fästade, på det de deremot löpande djuren må insnärja sig. Hahr HbJäg. 209 (1865).
(1 a α) -ORDNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om truppförbands uppställning(sform) (särsk. inför manöver l. parad) med avdelningar i nummerordning från höger till vänster. ReglInf. 1751, s. 487. Ett batteri .. uppställdt med afdelningarna i nummerordning från höger till vänster, säges vara uppställdt i ståndordning. ExFältartill. 1893, 1: 52.
-ORT. (stånd- 1779. stånds- 1902) [jfr t. standort] eg.: plats där ngn l. ngt står l. vistas, är förlagd o. d.
a) (numera mindre br.) till 1 a, 8 c, i fråga om person: plats där ngn står l. ställer sig; särsk. (mil.): plats där trupp(er) o. d. är förlagd(a) l. inkvarterad(e) l. uppställd(a); stundom närmande sig bet.: placering. Lefrén Förel. 2: 178 (1817). Militärpredikant bör vara bosatt å truppens ståndort. FFS 1897, nr 48, s. 8.
b) (zool.) till 1 b, 9 b: plats där djur står l. vistas, vistelseort, uppehållsplats, ståndplats; särsk. i fråga om högvilt l. fisk. Efter almänna plägseden förrättas skattningen i sjelfwa Bi-läget, på Biens ståndort, hwaräst det altid är farligast at angripa dem. Fischerström 1: 737 (1779). (Grönfinken) synes .. hava en fast ståndort på öar i Storsjön. Rosenius SvFågl. 2: 65 (1921). Där Lammasjoki faller ut i Petsamoälven förekommer en välkänd ståndort för lax. Munsterhjelm SkogÄlv 154 (1932).
c) (i fackspr., i sht bot.) till 1 d: plats l. ställe där viss växt förekommer l. anträffats; särsk. om växtplats uppfattad som resultatet av l. karakteriserad av samspelet mellan alla de faktorer som inverkar på en växts l. ett växtsamhälles livsverksamhet, biotop; jfr växt-lokal. Lundequist Landtbr. 147 (1840). Vattenhalten hos det växande trädet växlar efter ståndort och vedens byggnad. HbSkogstekn. 616 (1922). TNCPubl. 71: 92 (1978).
d) (†) hållplats (för hyrvagn). SP 1809, nr 34, s. 2.
Ssgr (i fackspr., i sht bot.): ståndorts-, äv. ståndort-analys. till -ort c. BotN 1946, s. 514.
-faktor. särsk. till -ort c, om de (särsk. fysikaliska o. kemiska) faktorer som inverkar på en växt l. formar ett växtsamhälles ståndort, omvärldsfaktor; i sht i pl. Fennia XLIII. 2: 4 (1921). Selander LevLandsk. 364 (1955).
-förhållande. till -ort c; i sht i pl. FinT 1886, 1: 251.
-kartering. till -ort c: kartering av ståndort (innefattande bl. a. bestämning av jordart, jordmånstyp, vegetationsbeskrivning o. markprovtagning). Land 1985, nr 8, s. 42.
-kartör. till -ort c. person som yrkesmässigt bedriver ståndortskartering. Land 1985, nr 8, s. 42.
-typ. särsk. till -ort c. Andersson o. Birger 192 (1912).
-PENNINGAR l. -PENGAR, pl. (stånd- c. 1670 osv. (Gyllenius Diar. 275) stånde- 1599 (TbLödöse 449))
1) (†) till 1 c ϑ, om avgift erlagd för att ngt förvaras l. får stå ngnstädes. TbLödöse 449 (1599). Ståndpenningar, Bårkläde .. effter Klåckaren Rächning. BoupptSthm 1687, s. 1095 b, BegravnRäkn. (1688); jfr likstånds-penningar.
2) (förr) till 1 c ϑ, om avgift som erlades till stadsvåg för vägning o. kontroll o. förvaring av det från järnbruken kommande järnet (innan det utfördes ur riket). 2RA 2: 339 (1727). De .. afgifter, som .. i Stockholm uppbäras .., nemligen wåg- och ståndpenningar från stadens jern- och metallwåg (osv.). SFS 1826, SärskBl. s. 97.
3) [jfr t. standgeld] (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 10, om avgift som innehavare av marknadsstånd o. d. hade att erlägga för hyra av marknadsstånd o. dyl. l. för rätten att driva handel i stånd; jfr -avgift. TbLödöse 565 (1620).
4) (†) till 11 d: pengar till uppehälle. En murmästare bekommer af domkyrckian (i Lund) uti lön eller så kallade ståndpenningar åhrl. .. 50:-. Corylander LundDomk. 110 (i handl. fr. 1699).
(1 c ε) -PERS ~pæ4rs, r. l. m.? l. f.? [senare leden är (en eufemistisk) ombildning av pes] (numera mindre br.) ss. benämning på vissa växter som tillskrivits egenskaper av afrodisiakum.
a) (växt av) släktet Platanthera L. C. Rich. (l. det i ä. botanisk systematik därmed förenade släktet Orchis Lin.); särsk. om växten Platanthera bifolia (Lin.) L. C. Rich., nattviol; jfr -pes 1, -ört 1, nosse-rot. Franckenius Spec. D 3 a (1638). Ståndpers .. benämning på vissa orkidéer. 2SvUppslB (1953).
b) (numera mindre br.) om svampen Elaphomyces granulatus Fr., hjortsvamp (i sht förr (under namnet Boletus cervinus) använd i (folk)medicinen). 2NF 7: 149 (1907). 2SvUppslB (1953).
Ssg (†): ståndpers-ört. till -pers a. = -pers a. Lind (1749).
-PERSON, se E.
(1 c ε) -PES. (stånd- 1741—c. 1870 (angivet ss. icke tillhörande riksspråket). stånde- 1685) [sv. dial. ståndpes]
1) (†) = -pers a; jfr -ört 1. Pontén Fl. 45 (1847). Fries Ordb. (c. 1870; angivet ss. icke tillhörande riksspråket).
2) växten Orchis morio Lin., göknycklar; jfr -ört 1. VetAH 1741, s. 87.
(10) -PLAN. (†) = -plats 2; jfr plan, sbst.1 I 1. VRP 1698, s. 353.
(1 c α, 5) -PLANK. (†) stående plank l. plank i stolpkonstruktion. VDAkt. 1705, nr 324, Syneprot. (1704). Därs. 1712, F III 7.
-PLATS. (stånd- 1802 osv. stånds- 1793—c. 1820)
1) († utom i a—c) till 1, 5: plats där ngn l. ngt står l. uppehåller sig. I går fördes Henrik den 4:des staty till sin ståndplats. VexiöBl. 1818, nr 39, s. 1. Knöppel SvRidd. 47 (1912). särsk.
a) (numera bl. tillf.) motsv. 1 a; särsk. dels om ståplats på teater, dels = -ort a. KrigsmSH 1802, s. 70. AnderssonBrevväxl. 2: 332 (1851; på teater). Kurra gömma eller dunk .. Den gömde rusar fram, så snart hans namn ropas eller han ser sig upptäckt, och söker hinna före uppsökaren till ståndplatsen och slå handen i väggen med utrop: ”dunk för mig!” Norman GossLek. 15 (1878).
b) jäg. motsv. 1 b: uppehållsplats för högvilt l. fisk; jfr -ort b. Gäddor och abborrar, som ha sin ståndplats bland vattenväxterna. Schröder Fiske 34 (1900). SvD 6/4 1975, s. 23
c) (numera föga br.) motsv. 1 d, särsk.: plats där viss växt (i mer l. mindre riklig mängd) förekommer l. anträffas (jfr -ort c). De särskilda växtprofven, som man bemödade sig att taga på den för hvarje art mest typiska ståndplatsen .. omfatta alla växtens ofvan jord befintliga organ. LAHT 1893, s. 3.
d) (†) bildl., ungefär liktydigt med: -punkt 3. Biberg 1: 268 (c. 1820).
2) till 10: plats för stånd på torg o. d. Wedberg 1HD 118 (i handl. fr. 1793).
(1 c α) -PLYM. (i sht förr) borstlik, hög plym av tagel, använd ss. prydnad på uniformsmössa l. hjälm o. d. Berch GamlManskl. 15 (1771).
(1 a) -POST. (numera knappast br.) person som (oavbrutet) står på en bestämd plats med uppgift att utföra bevakning l. observation o. d. Schulthess (1885). AB(B) 1930, nr 122, s. 1.
(1 a) -PULPET. (numera föga br.) = stå-pulpet. VGR 1776, Verif. s. 419. Wennerberg Bref 1: 41 (1837).
-PUNKT.
1) (numera mindre br.) till 1 a—d: punkt l. ställe där ngn l. ngt står l. befinner sig.
a) motsv. 1 a, b: punkt l. ställe där ngn står l. befinner sig (särsk. för att göra iakttagelser l. rita l. teckna av ngt); särsk. om högt belägen punkt osv. varifrån man har utblick över ngt, utsiktsplats. VetAH 1815, s. 68. Ståndpunkt. Det ställe, hvarifrån man aftecknar ett orörligt föremål, i synnerhet ett landskap. Scheutz Ritk. 225 (1832). När fogeln will flyga upp från jorden i wädret, tager han ett starkt andedrag och slår med wingarna, under det han antingen med ett hopp lyfter sig från sin ståndpunkt, eller (osv.). Holmström Ström NatLb. 2: 75 (1852). Höger och vänster (på målningarna) äro såsom vanligt räknade från betraktarens ståndpunkt, utom vid kroppsdelar. Hintze KEJansson 89 (1926).
b) motsv. 1 c.
α) punkt vartill en himlakropp nått under sin rörelse: ställning, plats. Sparre Findl. 1: 7 (1835).
2) (†) till 1 d: om växtplats. Berzelius Kemi 2: 50 (1812, 1822).
3) i bildl. anv. av 1; särsk.: nivå l. stadium (jfr d); i sht förr äv.: situation l. läge o. d. På sakernas nuvarande ståndpunkt, som sakerna nu står. Leopold 4: 100 (c. 1820, 1831). Med .. (Troili) har porträttmålningen nått en ståndpunkt, som den icke på länge, om någonsin, innehaft i Sverige. Estlander KonstH 539 (1867). Om spetsknypplingens ståndpunkt i Vadstena veta vi intet bestämt förrän tidigast under 1700-talet. SvSlöjdFT 1929, s. 150. jfr bildnings-, kultur-, språk-ståndpunkt. särsk.
a) (†) närmande sig l. övergående i bet.: position l. ställning o. d. Samhällets formella organisation och Konungamaktens ståndpunkt och omfång inom detsamma. Nordström Samh. 1: 11 (1839). (Döbeln) var en fri man och i full besittning af den ståndpunkt inom samhället han genom sin lefnads strider och mödor hade tillkämpat sig. Svedelius i 2SAH 60: 267 (1883).
b) (†) närmande sig l. övergående i bet.: hållpunkt. (Det) må anmärkas, att Talaren icke gerna bör gifwa sin Afhandling en ouphörligt strömmande fart, utan att lemna wisza ståndpunkter åt åhörarens tanke. Ödmann AnvPred. 48 (1807). Gosselman Col. 1: 6 (1828).
c) (†) närmande sig bet.: utgångspunkt. Porthan 5: 58 (c. 1790). På sitt sätt är .. predikstolen i Upsala domkyrka betecknande för den förening af ädel renaissance i grundritningen med flammande rococcoprakt i dekorationsväg, hvilken utgjorde Tessins konstnärliga ståndpunkt. Estlander KonstH 417 (1867); jfr d.
d) om intellektuell utgångspunkt från vilken man bedömer en situation o. bildar sig en åsikt, ofta liktydigt med: hållning l. attityd l. inställning l. ställningstagande l. syn(sätt) l. uppfattning l. synpunkt o. d.; äv. om stadium l. nivå o. d. i persons andliga l. konstnärliga utveckling o. d. (jfr huvudmom.). Intaga en (viss) ståndpunkt. Fatta, ta, ändra, välja ståndpunkt. Från min ståndpunkt (sett), från min synpunkt, från mitt sätt att se. En övervunnen ståndpunkt. Hon står i dag på samma ståndpunkt som för tio år sedan. Tredje ståndpunkten, se tredje. Phosph. 1810, s. 121. Vilken ståndpunkt kommer herr Blomkvist att intaga i denna strid, frågade åhöraren aktningsfullt. Lindgren MästBlomkv. 91 (1946). Hur .. (Tegnér och Geijer) än växlade ståndpunkter, läger och fronter under livets skiften, sällan fann den ene vid sin sida den andre. Böök i 3SAH LVIII. 1: 16 (1947). Jag har ännu inte fattat ståndpunkt i saken. Johnson DrömRosEld 90 (1949). jfr höger-, mellan-, parti-, princip-, rätts-, språk-ståndpunkt m. fl. särsk. (numera mindre br.) i uttr. taga ståndpunkt mot ngt, ta ställning mot ngt. VL 1901, nr 38, s. 4.
Ssgr: ståndpunkts-, äv. ståndpunkt-tagande, n. till -punkt 3 d. NordRevy 1895, s. 730 (: ståndpunkttagande).
-växling. till -punkt 3 d. 2NF 19: 974 (1913).
(1 c α) -RAFT. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stående raft (se d. o. 1). VetAH 1746, s. 253.
(1 c α) -RAVEL. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stående ravel (se ravel, sbst.1). VetAH 1746, s. 246.
(8 d, 9 b) -REN. (†) ren som mer l. mindre konstant uppehåller sig l. vistas inom ett visst område. HFinLappm. 4: 158 (1613).
(1 c α) -RITNING. (†) (avbildning av) lodrätt (tvär)snitt l. lodrät sektion genom föremål l. byggnad o. d., profil. Wärnskiöld Fortif. D 1 a (1673). VetAH 1760, s. 214.
(1 c ε) -ROT. [jfr t. standwurz; (drog av) den testikelliknande roten ansågs enligt folktron stimulera könsdriften] (förr) om (drog av den torkade, förr officinella) amroten av art av släktet Orchis Lin.; jfr -ört 1. ApotT 1698, s. 15. Gentz Lindgren 200 (1931).
Ssgr (förr): ståndrots- l. ståndrot-latvärg. ApotT 1739, s. 22.
-pulver. (En viss dekokt) har .. en lindrigare stoppande werkan, äfwen som Swart- eller Ståndrotspulvret. Haartman Sjukd. 123 (1765).
(1 c α) -RÄNNA. (i fackspr.) på tak: stående takränna åstadkommen gm uppböjning av själva taktäckningsmaterialet (som stagas o. fasthålles i överkanten av rännkrokar) o. tjänande ss. fotspjärn för den som behöver tillse taket l. skotta bort snö o. d. Rothstein Byggn. 512 (1859). Tak som kläs med falsad plåt bör förses med ståndrännor. Thurell VårdTrähus 135 (1975).
(1 a) -RÄTT. (stånd- 1704 osv. stånds- 1872 osv.) [av t. standrecht; om anledningen till benämningen se språkprov 1798] (numera bl. om ä. l. utländska förh.) om i krig o. i vissa länder, vid revolution o. d. särskilt inrättad, i Sv. 1949 avskaffad, domstol med uppgift att inför samlad trupp omedelbart rannsaka o. döma person som begått ett med dödsstraff belagt brott o. ertappats på bar gärning; äv. abstraktare, om förhandling(ar) l. rättegång vid sådan domstol; äv. bildl. ConsAcAboP 8: 366 (1704). Där något Myteri i samlad och under vapen stående Krigshär uti fält, eller i läger .. upkommer .. har det genom urgammalt krigsbruk varit vedertagit, at i sådana äfventyrliga och vidt utseende händelser förordna en så kallad Ståndrätt, som på stående fot summarissime ransakar och dömer öfver de brottslige. Calonius 3: 76 (1798). I Saltswedel lät .. (fältmarskalken) hålla ståndrätt öfver Öfverste Seckendorf, som, ertappad att pläga hemligt förstånd med fienden, dömdes från lifvet. Geijer SvFolkH 3: 365 (1836). Sturzen-Becker 4: 234 (1862). Det blev ståndrätt med tant Sofi som både polis, domare, bödel, barnavårdsnämd (osv.). Carlsson 4711 78 (1921). Om utredningen ligger till grund för kongressbeslut, som avgör enskilda människors framtida öde, riskerar vi att bli uppfattade som ståndsrätt. SmålP 15 ⁄ 8 1977, s. 7. Jfr E.
Ssgr (numera bl. om ä. l. utländska förh.): ståndrätts-dom. Upsala 8 ⁄ 2 1918, s. 1.
-kommendant. LD 1960, nr 91, s. 5.
(1 a) -RÄTTSLIG. [avledn. av -rätt] (numera bl. om ä. l. utländska förh.) som har avseende på l. gäller l. har samband med ståndrätt; ss. adv.: enligt ståndrättsdom. Eckert-Sylwan Bismarck Brev 179 (1918; ss. adv.).
-RÖR.
1) till 1 c α: lodrätt, upprättstående rör; särsk. (förr) om ett sådant i övre änden öppet rör (se rör, sbst.3 3) anslutet till tryckledning o. avsedd ss. ”säkerhetsventil” vid tryckändring i ledningen. SvT 1852, nr 33, s. 1. TLandtm. 1900, s. 655 (om ståndglas). HufvudkatalSonesson 1920, 5: 119 (på brandpost).
2) (†) till 1 d: rör (se rör, sbst.3 1). Serenius Kkkk 2 b (1757).
(1 c α) -SIKTE. vap. på handeldvapen: fast, rakt uppåtstående sikte. Jochnick Handgev. 47 (1854). På 1500-talet användes som sikte antingen ett kort rör med 5–6 mm diameter, eller med sikthål eller siktskåra försedda ståndsikten. Alm ArmEldhandv. 43 (1953).
(1 c ε) -SJUKA. (†) priapism. Haartman SciagrMorb. 300 (1781). Ahlman (1872).
(1 b) -SKALL. jäg. ställande l. drivande hunds skällande inför ställt (l. fällt) villebråd l. träande fågel för att därigm markera för jägaren platsen för villebrådet osv.; särsk. om det skall som ställande älghund avger då den ställt älgen; ngn gg äv. allmännare, ungefär liktydigt med: kort, kraftigt skall. Stridsberg Friman 16 (1798). Drivs räven in av stövare, så beror det först på om hunden är van att ge ståndskall vid grytet. Petre KonstJakt 84 (1935). När .. fågeln är lokaliserad kommer det taktfasta ståndskallet. SvJakt 1970, s. 131. särsk. bildl.; särsk. om (skarp) kritik l. förebråelser l. smädelser o. d. Strindberg TjqvS 5: 156 (1886, 1909). Det blir nog ett vackert ståndskall i tidningarne .. sade han. Wallengren Mann. 289 (1895). Under tiden låter Kreml sina femtekolonner på olika håll öppna våldsamt ståndskall mot den amerikanska interventionen i östra Medelhavet, vilken framställes som en omedelbar fara för freden. SvD(B) 1947, nr 78, s. 4.
-SKILJAKTIGHET, -SKILLNAD, se E.
(1 d) -SKOG. (stånd- 1691. stånds- 1959 (: ståndsskogslikvider)) (i fackspr.) på rot stående skog, äldre, avverkningsbar skog; motsatt: avverkad skog. NoraskogArk. 4: 127 (1691).
Ssgr (i fackspr.): ståndskogs-ersättning. jfr -skogs-likvid. BtRiksdP 1891, I. 1: nr 43, s. 16.
-likvid. om (gm jorddelningslagen reglerad) ersättning i penningar för skillnaden i värde mellan erhållen o. mistad ståndskog vid ägoutbyte. 1NJA 1874, s. 290.
-tillstånd. JernkA 1851, s. 383.
-tillväxt. JernkA 1851, s. 395.
(1 a α) -SKYTT. (numera bl. mera tillf.) person som utövar ståndskytte. TIdr. 1896, s. 64.
(1 a α) -SKYTTE. jäg. sammanfattande benämning på de jaktmetoder varvid jägare utan att använda hund l. drevfolk stillastående o. dold inväntar villebrådet vid den plats där det väntas passera l. har sina betesmarker l. lya l. bo; motsatt: gångskytte l. smygjakt. TJäg. 1833, s. 393. Anm. Den i Östergren (1949) o. IllSvOrdb. (1955) anförda bet.: ’skytte för stående hund’ torde bero på missförstånd. —
(1 c α) -SKÅP. [fsv. standaskap] (i fackspr.) för förvaring av mat l. kärl o. d. avsett l. använt (stort) skåp avsett att stå på golvet. Erixon Möbl. 1: 51 (1925).
(1 b) -SKÄLLA. jäg. skälla ståndskall. Hemberg Jaktsk. 40 (1896).
(1 b) -SKÄLLANDE, n. jfr -skall. Hahr HbJäg. 58 (1865).
(1 c α) -SPEGEL. (i fackspr.) spegel avsedd att stå på golvet, golvspegel; motsatt: väggspegel. Beskow Bruksherrg. 83 (i handl. fr. 1798).
(1 c β α) -SPEL. (†) i fråga om spel: oavgjort. SvTyHlex. (1851). Hagdahl DBäst. 57 (1885; i kortspel). Auerbach (1913).
(1 c α) -SPÖ. fisk. Ståndspö, metspö (med rev o. agnad krok) som vid fisket sättes fast i strandkanten för att vittjas efter en el. några få tim(mar). SvFiskelex. (1955).
(1 c α) -STEGE. (numera bl. mera tillf.) stege avsedd att stå l. ställas på marken l. golvet o. d., fristående stege; motsatt: hängstege. VLArk. 1792, Invent. G I 1.
(1 c α) -STOCK. (stånd- 1768—1907 (om ä. förh.). stånde- c. 1645) särsk. (i sht förr) om stående bistock (se d. o. 2). IErici Colerus 2: 84 (c. 1645).
(1 a) -STOL. [jfr t. standstuhl] (numera föga br.) stol avsedd att ställa ett litet barn i som skall lära sig stå l. gå. Hembygden(Hfors) 1913, s. 3.
(1 c α) -SULA. (†) i stångjärnshammare: om var o. en av de två stående stolpar varemellan hylsten har sin rörelse. Holmkvist BergslHyttspr. 2Tillägg 3 (i handl. fr. 1636). JernkA 1838, s. 206.
(1 c α) -SUMP. fisk. (större) fisksump som genom i sjöbottnen nedslagna pålar blir stående på samma ställe o. som är avsedd för längre tids förvaring av levande fisk. Schultze Fisk. 12 (1778).
(1 d) -SÄD. (numera föga br.) stående säd, stråstyv säd; motsatt: liggsäd. SamlRönLandtbr. 2: 188 (1777).
Ssg: ståndsädes-lår. BoupptRArk. 1706.
(1 c α, 5) -SÄNG. [sv. dial. standsäng] (stånd- 1556 osv. stånde- 1543) (i fackspr.) om fristående (hopfällbar) ä. typ av säng i stolpkonstruktion med hel stomme; stundom äv. om väggfast säng. HH 1: 27 (1543). På den tiden funnos inga dragsängar med madrasser, utan väggfasta ståndsängar. Stolt Minn. 14 (1879). Ståndsängen har normalt fyra stolpar eller hörnståndare, i vilka sängbräderna äro insatta. Erixon Möbl. 1: 14 (1925). Stiga vi så in i kammaren (hos en enklare borgare vid 1700-talets början) stå här två standsängar, d. v. s. ej väggfasta sängar. VästmFmÅ 16: 127 (1926). Av helt annan typ (än skåpsängen) är den fristående ståndsängen i stolpkonstruktion, som i Norden är känd redan från vikingatiden genom de norska fynden vid Gokstad och Oseberg. 2SvUppslB 28: 754 (1953).
Ssg (numera bl. i skildring av ä. förh.): ståndsäng-ställe. om träarbetet i en ståndsäng, om träställning avsedd att bära upp textilierna i en ståndsäng. HusgKamRSthm 1740, s. 49.
(7) -TALS. stånd för stånd. När .. (riset) är wid pasz en half aln långt, upgrafwes och sättes ståndtals uti wisza rader på djup lerjord. Osbeck Resa 218 (1751, 1757).
(1 c α) -TIMMER. (†) stående timmer. VDAkt. 1732, Syneprot. F III 7.
(1 c α) -TINA. (†) öppet, stående, mindre laggkärl. BoupptRasbo 1746.
(1 c α, d) -TORR. (i sht i fackspr.) om träd o. d.: som torkat på rot före avverkningen; om virke: som hämtats från träd som torkat på rot. Björkman Skogssk. 254 (1868). Levander DalBondek. 1: 479 (1943; om virke).
(1 c α) -TUN. [sv. dial. (Gotl.) ståndtun] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dubbelbyggd gärdsgård bestående av korsvis resta störar; jfr -gärdsgård. Landsm. Bih. 15: 18 (1916). Standtunarna, som nu äro sällsynta, äro flera meter höga och ha ursprungligen varit skyddsverk kring gårdarna i forna ofredstider. TurÅ 1940, s. 226.
(1 c α) -TUNNA. [sv. dial. stanntunna, stånntunna] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (stor) stående tunna för förvaring av mjöl l. säd l. humle o. d. VgFmT I. 8—9: 91 (1554). VetAH 1742, s. 239 (för öl). Dahlman Humleg. 28 (1748; för humle).
(1 c α) -UGN. (†) stående ugn. ÅgerupArk. Bouppt. 1749.
(1 c α) -UR. (i fackspr.) stående (stort) ur (motsatt dels: fickur, dels: väggur); särsk. dels om golvur, dels om konsolur o. d. Framtiden 1877, s. 98. Från den hist. utställningen i Malmö: Ståndur i förgyldt trä, 1700-talets midt. MeddSlöjdF 1896, s. 126. Kulturen har nyligen förvärvat en klocka, ett ståndur på konsol i litet format, 117 cm högt, att hänga på väggen som en pendyl. Kulturen 1970, s. 143. jfr: 1 Messingz Ståndh Vhr. BoupptSthm 1668, s. 68 (1667).
(8 c) -VAKT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om (enskild person i) vaktstyrka med uppgift att utföra vakthållning vid plats l. ställe där truppförband l. garnison o. d. var förlagd osv. UUKonsP 8: 11 (1667). Då iag kommer till torget wid stånden, tahlar iag med en af ståndwachten. Därs. 20: 25 (1691). Samma tid Fahnwakten aflöses, drager General-Adjutanten af dagen wid Arméen försorg, at ståndwakten, så framt någon är beordrad, blifwer aflöst .. Denne wakt brukas at taga emot krigsfångar som inkomma. LMil. 4: 1377 (1709).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): ståndvakts-, äv. ståndvakt-karl. UUKonsP 20: 26 (1691).
-post. LMil. 4: 1382 (1709).
(1 c α) -VATTEN. [jfr sv. dial. standvatten] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stillastående vatten. GT 1787, nr 97, s. 3.
(1 c α) -VERK, äv. -VERKE. (stånd- 1547—1896 (om ä. förh.). stånde- 1540—1897 (: ståndeverkshus; om förh. på 1570-talet)) (†) stående timmerverk l. plank o. d.; jfr ständel-verk, -virke. SthmSlH 1: 65 (1540). Item kring kålgården ther hema i gården kring gerdt med gerdes gård och stånnwerk. VDAkt. 1676, nr 72. Därs. 1737, Syneprot. F III 7.
Ssg (†): ståndverks-hus. korsvirkeshus; jfr ständer-verkshus. Sthm 1: 93 (1897; om förh. c. 1570).
(8 d, 9 b) -VILT. jäg. vilt som mera konstant uppehåller sig på en viss plats i terrängen. Fornv. 1982, s. 2.
(1 c α) -VIRKE. (†) = -verk. VDAkt. 1691, nr 187.
-VIS, se E.
(1 c α) -ÅTTING. (†) stående kärl för l. med våta varor, rymmande åttondelen av en tunna. ÅgerupArk. Bouppt. 1750.
(1 c α) -ÖRA. (i fackspr.) i fråga om hunds öronställning: uppåtstående öra; i sht i pl. FrSkog. 9 (1892). Spetsens ståndöron skall stå. Gör de inte det, är det i nio fall av tio någon lucka i stamtavlan. Edström Hund. 181 (1948).
(1 c ε) -ÖRT. (stånd- c. 1550 osv. stånde- 1685) [jfr t. standwurz; (drog av) roten ansågs enligt folktron stimulera könsdriften] (†)
1) (om amroten av) växt av släktet Platanthera L. C. Rich., särsk. om arten P. bifolia (Lin.) L. C. Rich., nattviol (jfr stånde-krut); äv. om växt av släktet Orchis Lin. (i ä. botanisk systematik sammanslaget med Platanthera L. C. Rich.), särsk. om arten O. morio Lin., göknycklar; äv. om ett av roten framställt pulver med medicinell anv.; jfr -krydda, -rot. 2LinkBiblH 4: 80 (c. 1550). Tagh Ståndört itt quintin. BOlavi 133 b (1578). (Lat.) Orchis pratensis latifolia, flore albo odorato: Satyrion: Palma Christi, (sv.) Ståndört, Sängietröst, Mansstyrckia, Ståndpers, Meesört med hwijt blomma. Lindestolpe FlWiksb. 27 (1716). (Tjuren) är .. föga längre nyttig och qwicker at bespringa kona; än i 2 el. 3 år; ehuruwäl han kan styrkas med åtskilliga Ståndörter. Broman Glys. 3: 177 (c. 1730). Orchis Morio .. Ståndört .. Brukas mot sterilitet och trånsjuka. Aken MedApothVäxt. 32 (1764).
2) (växt av) släktet Ophrys Lin.; särsk. om arten O. insectifera Lin., flugblomster. Rudbeck CampElys. 2: 201 (1701). Liljeblad Fl. 213 (1792; om släktet). Ahlman (1872).
B (†): STÅNDA-KANNA, -KISTA, se A.
C (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (1 c α) STÅNDE-BILLA l. -BILLE. [sv. dial. (Gotl.) ståndbilla] om ett slags surt öl som beretts gm att mäsk efter öl l. svagöl fått stå o. jäsa i ett stort träkärl. Linné Gothl. 238 (1745). Dens. SvArb. 1: 171 (1746).
-KAR, se A.
(1 c ε) -KRUT. (†) växten Platanthera bifolia (Lin.) L. C. Rich., nattviol; jfr stånd-ört 1. IErici Colerus 2: 127 (c. 1645).
-KVARTER, -PENNINGAR, -PES, -STOCK, -SÄNG, se A.
(1 d) -TID. (†) om den tid under vilken träd står på rot. Zethelius SvarVetA 14 (1767). jfr Fischerström 1: 335 (1779).
-VERK, äv. -VERKE, -ÖRT, se A.
D (†): STÅNDES-GÄRDSGÅRD, se A.
E (i allm. till 12 (a) o. med motsv. bruklighet): STÅNDS-AGG. jfr -avund. Frey 1844, s. 411.
-ANDA. anda (se ande VIII 5 a) som rådde inom ett stånd; ofta nedsättande, med tanke på snävt synsätt o. ensidigt intresse för det egna ståndet o. dess fördelar. Thorild (SVS) 1: 421 (1782). Inom de .. mot hvarandra strängt afgränsade stånden (i svenska riksdagen under frihetstiden) gjorde sig en trång ståndsanda gällande, och bittra privilegiestrider söndrade inom sig den myndighet, åt hvilken högsta vården af statslifvet nu var anförtrodd. 2NF 23: 335 (1915).
-ARKIV. arkiv (se d. o. 1) tillhörande ett stånd. Af de gamla ståndsarkiven består Riddarhusets ännu såsom sjelfständigt; de ofrälse ståndens hafva öfverlemnats till Riksarkivet. NF 19: 371 (1895).
-AVUND~02 l. ~20. avund riktad mot ett stånd; avund mellan stånd; jfr -agg. Schybergson FinlH 2: 195 (1889).
-BEGREPP. jfr begrepp 5 a. Med Christendomen hade ståndsbegreppet inkommit. Frey 1846, s. 302.
-BESLUT. (förr) av stånd fattat beslut; jfr ständer-beslut. AdP 1800, s. 1408.
(12?) -BETJÄNT. (†) = -tjänare? Alldenstund åtskillige såwäl crono- militaire som ståndz betjänter .. sättja sig neder i Städerne och förskaffa sig hwarjehanda commissioner .. , Borgerskapet till största præjudice och nakdel, .. bönfalla Städerne .. att (osv.). 2BorgP 3: 484 (1726).
-BILDNING. bildning (se d. o. 4 a) l. uppkomst av (ett l. flera) stånd; särsk. med tanke på bildningen osv. av de fyra stånden (adel, präster, borgare o. bönder). Geijer I. 6: 28 (1839).
(11 b, 12) -BRODER. person tillhörande samma stånd l. samhällsställning som en annan person; utom i fråga om ä. förh. numera bl. allmännare l. bildl., närmande sig bet.: jämlike, kollega, medbroder. RP 8: 479 (1641). Det är en svensk ädling, en ståndsbroder, som nu talar till eder. Crusenstolpe Mor. 3: 296 (1841). (Sedan) börjades en ringdans kring brudgummen, under hwilken de gifta karlarne skulle bemäktiga sig sin nya ståndsbroder. Lovén Folkl. 162 (1847). På ön Lesbos, där Sapfo besjöng familjefesternas sorg eller glädje med varm känsla och fulländad konst, där sjöng samtidigt hennes adlige ståndsbroder Alkaios ut sitt lidelsefulla intresse för hemstadens politiska liv. Wifstrand GrKultHFas. 10 (1950). särsk. [möjl. med ordlekande anspelning på stolsbroder i skrå l. gille] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om var o. en av de två personer som vid gille (se d. o. 2) l. sommarlag o. d. hade till uppgift att ombesörja utdelningen av öl o. brännvin. För hwarje sommarlag (tillsattes) en Ordningsman, som tillika war talman, och twenne ståndsbröder, så kalllade derföre, att de skulle stå för utdelningen af öl och bränwin. Lovén Folkl. 131 (1847).
-BUNDEN, p. adj. bunden l. reglerad gm tillhörighet till stånd. Ahnlund GA 181 (1932). IllSvLittH 2: 440 (1956; om högmod).
(11 b, 12) -BÖRD. (†) om förhållandet att i kraft av bördsrätt (se d. o. 2) ha rätt att (åter)inlösa l. göra anspråk på att få (åter)inlösa fast egendom o. d. Fischerström 4: 227 (1795). Ahlman (1872).
(11 b, 12) -CIRKULATION. [termen myntad av skriftställaren o. skolmannen T. Rudenschöld 1845] om förhållandet att en person oavsett börd l. ekonomisk ställning får l. uppnår den ställning i samhället som hans duglighet o. begåvning gör honom förtjänt av o. byter samhällsklass; om en persons l. personers förändring(ar) på den sociala rangskalan. Tankar om ståndscirkulation. Rudenschöld (1845; boktitel). Skräddarsonen Johannes (som till slut blev biskop) är ett typiskt exempel på den ståndscirkulation, som alltid har utmärkt vårt land. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 3 (1951). Trots den ganska markanta ståndsutjämning, som ägde rum i Sverige under tidrymden 1720—1850 .. var de sociala klyftorna alltjämt betydande .. Genom ståndscirkulation kunde emellertid en enskild person eller familj övergå från ett socialt skikt till ett annat, lägre eller högre än det ursprungliga. Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 87 (1961).
-DEPUTATION. jfr deputation 2 b o. ständer-deputation. IllSvH 4: 284 (1880).
-DEPUTERAD, p. adj. jfr deputerad 2 b α o. ständer-deputerad. NF 16: 1605 (1892).
-DRABANT, -DRAGON, se A.
-DRÄKT. dräkt (se d. o. II 2 a) avsedd för (medlem av visst) stånd. Dalin (1854).
-EGENNYTTA~0020, äv. ~2000. om böjelse l. strävan att endast tillgodose det egna ståndet(s intressen o. fördelar). Fryxell Ber. 10: 73 (1842).
(11 b) -ENLIG. jfr -mässig. Gifta sig ståndsenligt. Polyfem III. 45: 1 (1811; om uppfostran). Gripenberg Kallas BarbT 15 (1924; om gemål).
-ESPRI. jfr espri, sbst.1 I 1 a, o. -anda. Högberg Vred. 1: 93 (1906).
-FRU, se A.
-FÖRBINDELSE. förbindelse (se d. o. 1 d) mellan medlemmar i ett stånd. LBÄ 14—15: 89 (1798).
-FÖRDELNING. abstr.: indelning i stånd; äv. konkret(are). Hjelt OffRelSvTab. 24 (i handl. fr. 1761; konkretare). Likasom fordom landskaperne, hade sedermera Stånden sina särskilda Lagar. Men Ståndsfördelningen hvilar på en personlig princip, och man bör derföre härvid skilja personerne från deras jordegendom. Nordström Samh. 1: 378 (1839).
(11 b, 12) -FÖRDOM~02 l. ~20. fördom betingad av ståndsanda l. samhällsställning; fördom som ett (högre) stånd hyste mot ett annat (vanl. lägre) stånd. Så upphöjd var Gustaf Adolf öfver hvad en sednare ålder kallat ståndsfördomar, .. att (osv.). Järta i 2SAH 17: 196 (1836). Oppunda härads domböcker för åren 1725 och 1726 rulla upp en beklämmande kärlekshandel, där ståndsfördomarna sökte resa en mur mellan mannen av folket och kvinnan av börd. Fatab. 1948, s. 151.
-FÖRFATTNING. om statsförfattning där folkrepresentationen är grundad på ståndsindelning; i fråga om sv. förh. om den författning som gällde till 1866; jfr ständer-författning. KrigVAH 1824, s. 5. Genom revolutionen 1918 afskaffades ståndsförfattningen i Mecklenburg. 2NF 38: 598 (1926).
-FÖRSAMLING. jfr församling 2 a o. ständer-församling. Nordström Samh. 1: 379 (1839).
-FÖRVANT. (†) ståndsbroder. Stiernman Riksd. 780 (1625). AOxenstierna 4: 277 (1628).
(11 b, 12) -GELIKE. särsk. (numera bl. tillf.) allmännare: ståndsbroder, ståndskamrat. HågkLivsintr. 8: 249 (1927).
-GRUPP. grupp (se grupp, sbst.1 2) utgörande ett stånd. Carlsson Ståndssamh. 341 (1949).
(11 b, 12) -GRÄNS. bildl., om gräns skiljande olika stånd l. (personer av) olika slags samhällsställning åt; i sht i pl. Schybergson FinlH 1: 331 (1887).
-GÄRDSGÅRD, se A.
-HAT. hat mellan (anhängarna av) olika stånd; särsk. om hat som ett lägre stånd hyste mot ett högre. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 192 (1775). Det är (sade greven) .. mellan mig och .. (medlemmarna av en bondesläkt) ett ärftligt ståndshat. Topelius Fält. 2: 311 (1856). Alla skäl tala för, att mordet (på Engelbrekt) utförts af enskild hämndlystnad, af ståndsegennytta och ståndshat. Schück i 3SAH 26: 261 (1914).
(12) -HERRE. [av t. standesherr] hist. i fråga om ä. förh. inom tyska riket, om medlem av (l. huvudman för) riksomedelbart, sedermera mediatiserat furstligt l. grevligt hus. KrigVAH 1843, s. 240. Genom tyska förbundsakten 1815 erhöllo .. de världslige mediatiserade medlemmarna af det forna furstekollegiet under namn af standesherren (ståndsherrar) för sig och sina familjer en del företrädesrättigheter, hvaribland sådana, som gjorde dem socialt likställda med regerande tyska furstar. 2NF 23: 396 (1915).
-HIERARKI. jfr hierarki 4 a. Fehrman DiktDöd. 67 (1952).
-HYRA, se A.
(11 b) -HÖGFÄRD~02 l. ~20. Phosph. 1812, s. 140.
(11 b) -HÖGFÄRDIG~020. Laurin Minn. 1: 323 (1929).
(11 b) -HÖGHET~02 l. ~20. (numera mindre br.) om egenskapen l. förhållandet att vara högt uppsatt, att åtnjuta stort anseende o. d.; hög samhällsställning l. rang l. värdighet. Stiernhielm Virt. 4 (1650, 1668). Yngling (var) i Nordens äldsta historia endast en Konunga-titel, liksom Junker i sednare tider på en gång innebar begreppet om ungdom och ståndshöghet. 2VittAH 12: 142 (1822, 1826).
(11 b) -HÖGMOD~02 l. ~20. Afzelius Sag. X. 1: 103 (1864).
-INDELNING~020. indelning av personer i stånd; särsk. till 12 a. Liljecrona RiksdKul. 314 (1840).
-INSTITUTION. jfr institution 3 o. -inrättning. Schybergson FinlH 2: 371 (1889).
-KAMP. kamp mellan stånd. Först under frihetstidens sista årtionde vaknade ståndskampen ånyo. Stavenow Frihetst. 224 (1898).
(11 b, 12) -KAMRAT. om person tillhörande samma stånd l. samhällsställning som en annan person; utom i fråga om ä. förh. numera bl. allmännare, närmande sig bet.: jämlike, kollega, medbroder; jfr -broder, -gelike. VDAkt. 1796, nr 112.
-KARAKTÄR. om sammanfattningen av de egenskaper som utmärkte l. kännetecknade ett visst stånd. Nordström Samh. 1: 378 (1839).
-KLASS. stånd; jfr klass 2. SvMin. 1835, nr 4, s. 1.
-KLUBB. jfr klubb, sbst.2 2 a, b. På stånds-klubbarne .. druckos skålar för fäderneslandets räddare. Crusenstolpe Mor. 6: 342 (1844).
-KOLLEGA. jfr -kamrat. Karlson EBraheHem 30 (1943).
-KORPORATION. jfr -organisation. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 290 (1962).
-KRETS. stånd betraktat ss. en (mer l. mindre) inom sig sluten enhet. Tegnér (WB) 8: 85 (1836).
(11 b, 12) -KULTUR. kultur (se d. o. 8) karakteristisk l. utmärkande för ett stånd l. personer med hög samhällsställning; särsk. om de högre ståndens kultur (motsatt: allmogekultur). Erixon Möbl. 2: 5 (1926). Den s. k. imperialsängen med hög gavel och rikt profilerade detaljer vann visserligen vid 1700-talets slut utbredning inom ståndskulturen, men (osv.). Rig 1945, s. 144. jfr högrestånds-kultur.
-KVARTER, se A.
-KÄNSLA. (stark) känsla av samhörighet med (o. stolthet över) det stånd som man tillhörde. Wieselgren Bild. 25 (1886, 1889).
-LAGSTIFTNING~020. Carlsson Ståndssamh. 346 (1949).
-LANTDAG~02 l. ~20. benämning på (möte hållet av) församling utgörande folkrepresentationen i vissa länder l. landsdelar; jfr ständer-lantdag. 2NF 10: 366 (1908; i Finl.). V. M. von Born .. var landtmarskalk vid den sista ståndslandtdagen (1905—06). Därs. 34: Suppl. 750 (1922).
-LEDAMOT~002. Agardh BlSkr. 1: 320 (1836).
-LÖS. som icke tillhörde ngt stånd; som saknade stånd(sväsendet). Utas ViStäpp. 20 (1938).
-MAKT. makt utövad av (de ledande inom) ett (l. flera) stånd. Geijer I. 5: 369 (1847).
(11 b, 12) -MEDBRODER. (†) jfr -broder. Berzelius i 2SAH 19: 18 (1837).
-MEDLEM~02 l. ~20. medlem av ett stånd. Wieselgren Samt. 56 (1871, 1880).
(11 b, 12) -MEDVETANDE~0200, n. om förhållandet att vara medveten om sin samhällsställnings l. sitt stånds värde l. betydelse. Andræ Herdabr. 93 (1937).
(11 b, 12) -MEDVETEN~020, p. adj. (stånd- 1917. stånds- 1922 osv.) jfr -medvetande. Ramsay Skugg. 6 (1917).
Avledn.: ståndsmedvetenhet, r. Hofrén Herrg. 292 (1937).
(12 a) -MONARKI. hist. stat l. rike som styrdes av en monark o. ständer. Geijer I. 8: 205 (1838).
-MOTSÄTTNING~020. motsättning (i ett l. annat avseende) mellan olika stånd. IllSvLittH 2: 20 (1956).
-MÄRKE. om tecken l. egenhet som karakteriserade ett stånd l. angav l. röjde att ngn l. ngt tillhörde visst stånd. SvH 10: 190 (1909). Bruket att bära guldkedjor var allmänt inom adeln. Under 1500-talet kan man beteckna det som en modesak, men samtidigt blevo guldkedjorna ett slags ståndsmärke för adeln. Rig 1939, s. 13. Det mest påfallande moderna var den brutna takresningen, det franska taket, som från och med mitten av 1700-talet kom att bli samma ståndsmärke för herrgårdsbyggnaden som säteritaket hade varit under karolinsk tid. TurÅ 1943, s. 96.
(11 b) -MÄSSIG. (stånd- 1915. stånds- 1824 osv.) som anstår l. är i enlighet med l. passar ngns (höga) samhällsställning; äv. (o. numera nästan bl.) med försvagad bet., närmande sig l. övergående i bet.: elegant l. påkostad l. passande o. d. Bo, leva, gifta sig ståndsmässigt. Lindfors (1824). VL 1906, nr 240 B, s. 1 (om uppfostran). Han blev iklädd ståndsmässiga kläder och serverades en festlig måltid. Renner Krarup Nielsen Aloha 104 (1940). Tyvärr har det länge ansetts som ett steg uppåt på den s. k. sociala rangskalan om man kunde skaffa sig en kristallkrona eller en annan lika ”ståndsmässig” takarmatur. Form 1942, s. 136.
Avledn.: ståndsmässighet, r. Hofrén Herrg. 65 (1937).
(11 b, 12) -MÖBEL. (elegant) möbel karakteristisk för högreståndshem; motsatt: allmogemöbel. Erixon Möbl. 2: 40 (1926).
-MÖTE. möte hållet av (medlemmarna av) ett stånd inom ett visst område l. hela landet l. av särskilda ombud för dem l. av ett stånds representanter i riksdag l. annan beslutande församling; äv. om ständermöte. Kjellén Stormakt. 2: 155 (1905). HT 1936, s. 39 (om ständermöte).
-NIVELLERING. utjämning av skillnaderna mellan de olika stånden. Carlsson Ståndssamh. 276 (1949).
(11 b, 12) -OLIKHET~002, äv. ~200. jfr -skillnad. Nordström Samh. 1: 131 (1839).
-OMBUD~02 l. ~20. ombud l. representant för ett stånd; jfr ständer-ombud. Nordström Samh. 1: 379 (1839).
-ORDFÖRANDE~0200. Reuterdahl Mem. 308 (1860).
-ORDNING. ordning (se d. o. 3 b) för ett stånd. Presternes första åtgärd (vid riksdagen 1769) blef att upphäfva den vid förra riksdagen antagna ståndsordningen. IllSvH 5: 199 (1879).
-ORGANISATION. särsk. konkret(are), dels om förhållandet l. sättet att vara organiserad ss. stånd, dels: organisation inom ståndsväsendet, dels: ståndsväsen, ståndsinrättning. Boström 3: 140 (1850). Samtidigt med frigörelsen från kyrkan, inordnades ståndsorganisationen — främst präster och adel, slutligen med städernas större betydelse borgarna — som ett aktivt statsorgan (riksdag) och ett led i författningen. Granfelt Samh. 81 (1937).
-ORT, se A.
(11 b, 12) -PERSON. (stånd- c. 1755—1827. stånds- 1616 osv.) [av t. standesperson]
1) person tillhörande ngt av de högre stånden (särsk. adels- o. prästeståndet); äv. om ofrälse person som gm förmögenhet l. bildning o. d. var socialt likställd med sådan person; utom i fråga om ä. förh. numera bl. allmännare l. oeg., mera tillf., om person med god social ställning, person tillhörande herrskapsklassen, person av (högre) stånd. Schroderus Waldt Dedic. 3 b (1616). Alle handa ståndz Personer, särdeles Adell, Krigzbefähll, Fougder och Fougdekarler; Ja wäl Köpmän och alles desses tiänare. RARP 2: 194 (1635). Presterskapet och andra Stånds-personer på landet. HC11H 15: 27 (1664). En uniformerad gentleman hälsade oss artigt bugande, det var hamn- och tulluppsyningsmannen, det lilla samhällets ståndsperson. Platen Ensam 156 (1939).
2) i bildl. anv. av 1 (med ordlekande anslutning till stånd (se stånd, sbst.1 10)), ss. skämtsam benämning på person som i stånd idkar försäljning av varor. Se! hvad mängd af Ståndspersoner / Öppna sina korgars rund. Nyberg 2: 120 (1828, 1832). Ståndspersonerna (som sålde fisk på Fisktorget) passade på att filea. Ahlin GillGång 61 (1958). Ännu en minut i tolv på tisdagen bokstavligt talat stod ”ståndspersoner” i kö på marknadskontoret för plats för försäljningen (på Kiviks marknad). ÖgCorr. 24 ⁄ 7 1968, s. 3.
Ssgr (till -person 1; utom i fråga om ä. förh. numera bl. mera tillf.): ståndspersons-dotter. VexjöBl. 1842, nr 24, s. 3.
-familj. högreståndsfamilj, herrskapsfamilj. Östenson Räikkönen Svinhufv. 122 (1929).
-hus. Ett ogift Fruntimmer .. kan .. få condition i ett mindre ståndspersonshus på landet. LdVBl. 5 ⁄ 8 1829, s. 4.
-klass. (förr) ståndspersonernas klass; äv. i utvidgad anv., om de högre l. bildade samhällsklasserna i allmänhet; vanl. i sg. best. KronobgLT 31 ⁄ 8 1838, s. 2. ”Ståndspersons”klassen innefattar, utom Preste- och Borgarestånden, äfven en stor del orepresenterade medborgare. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 207 (1859). I vissa bygder innehades den mesta jorden av självägande bönder, i andra av godsägare och possessionater, tillhörande vad som i äldre tid kallades ståndspersonsklassen. Carlsson LantmPol. 15 (1953).
-släkt. jfr -familj. Svedelius Lif 8 (1887).
-PLATS, se A.
-PLENUM. jfr plenum 2. 2BorgP 5: 198 (1734).
-PRINCIP. om den princip (se d. o. 3) som ligger bakom ståndsväsendet. Liljecrona RiksdKul. 274 (1840).
-PRIVILEGIUM. privilegium (se d. o. 1) som tillerkändes (medlem av) ett stånd l. stånden; i sht i pl. PlacatEder 1665, s. B 4 a; möjl. icke ssg. SC 1: 461 (1820).
-PROTOKOLL. jfr protokoll 2. Leijonhufvud Minnesant. 277 (1841).
-REGEMENTE. jfr -regering. 2NF 23: 336 (1915).
-REGERING. om förhållandet att styrelsen i ett land utövades o. makten där innehades av stånden; jfr ständer-regering. Beskow i 2SAH 32: 218 (1859).
-REPRESENTANT. riksdagsrepresentant av l. för ett stånd. Boström 3: 341 (1865). jfr bonde-stånds-, borgar-stånds-representant.
-REPRESENTATION. om riksdagsrepresentation grundad på ståndsindelning, avskaffad i Sverige gm representationsreformen 1866, i Finland 1906; jfr ständer-representation. SC 2: 118 (1821). jfr fyrstånds-representation.
-RIKSDAG~20, äv. ~02. riksdag grundad på ståndsindelning; i fråga om sv. förhållanden särsk. om den år 1866 avskaffade fyrståndsriksdagen. 2VittAH 26: 239 (1869). Det var Englands och Amerikas fanor, som svävade över den franska ståndsriksdagen, när den öppnades (1789). Almquist VärldH 7: 18 (1928). Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 67 (1961). jfr fyrstånds-riksdag.
-RIKSDAGS-FÖRFATTNING. Svedelius Lif 589 (1887).
-RIKSDAGS-MAN. Svedelius Repr. 387 (1889).
-RÄTT, sbst.2 (sbst.1 se stånd-rätt). jfr rätt, sbst.2 4, o. -rättighet. HH XXV. 2: 3 (1809). Städerna förvärfvade i allmänhet ståndsrätt. Geijer I. 6: 48 (1839).
-RÄTTIGHET~002, äv. ~200. jfr rättighet 1 o. -privilegium. Unge Printsar äro nog fallne för enwishet. De tro den en deras Stånds rättighet. Tessin Bref 2: 348 (1755); möjl. icke ssg. Palmblad Norige 70 (1846).
-SAK. om sak l. angelägenhet som angick ett stånd. Adlen gjorde .. (halshuggningen av en adelsman) till en Stånds-sak och hotade Borgarne med hämd, för det de utgutit Adligt blod. Hallenberg Hist. 4: 649 (1794).
-SAMHÄLLE~020. jfr samhälle 3 a. Fahlbeck Stånd 1 (1892).
-SAMMANTRÄDE~0020. Fryxell Ber. 9: 80 (1841).
-SEKRETERARE. 2BorgP 7: 29 (1740).
(11 b, 12) -SKILJAKTIGHET~0102 l. ~0200. (stånd- 1892. stånds- 1841 osv.) ståndsskillnad; äv. om mellan stånden rådande olikhet i uppfattning l. mening l. åsikt(er) o. d. Leijonhufvud Minnesant. 303 (1841). Dåraktiga svärmare uppträdde (under franska revolutionen) och sökte inbilla sig och andra, att alla ståndskiljaktigheter skulle utplånas, att rika och fattiga, höga och låga ej mera skulle finnas, utan alla menniskor få lika stor andel af lycka och välstånd. Roos Strejk. 27 (1892).
(11 b, 12) -SKILLNAD. (stånd- 1826—1906. stånds- 1797 osv.) skillnad l. social klyfta mellan (personer av) olika stånd l. samhällsställning; äv. bildl. LittT 1797, s. 82. Likasom man i det allmänna lifwet spörjer en stor mångfald af gåfwor och fallenheter .. så finner man ock i literaturen en art af ståndsskilnad, grundad på olika anlag. SKN 1845, s. 5. Ståndsskillnaden mellan adliga och icke adliga Studenter var tydligt markerad. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 51 (1947).
-SKOG, se A.
-SPLIT. jfr split, sbst.2 3, o. -tvist. Geijer I. 7: 306 (1840).
-SPLITTRING. jfr splittra, v. 3 e β. Palmær Eldbr. 213 (1849).
-STAT. jfr -regering o. ständer-stat. Boström Statsl. 45 (1859).
-STATISTIK. statistik över stånd; särsk. om de statistiska uppgifterna i ståndstabell(erna); i sht i sg. best. Gårdlund IndSamh. 276 (1942). Den svenska ståndsstatistiken börjar med år 1749. Carlsson Ståndssamh. 12 (1949).
-STRID. strid mellan (medlemmar av) olika stånd; äv. om strid (mellan olika grupper) inom ett stånd. Odhner G3 1: 34 (1885). Saken (dvs. riksrådet A. Sparres vägran att acceptera en dom) utvecklades till en ståndsstrid inom adeln. RiksdTid. 94 (1985).
-SYSTEM. om det system som ståndsväsendet innebar. JGRichert (1839) hos Warburg Richert 1: 340.
-TABELL. om var o. en av de tabeller innehållande statistiska uppgifter om stånds- o. yrkesgrupper, som 1749–1855 upprättades av Tabellverket (från 1756 kallat Tabellkommissionen). Hjelt OffRelSvTab. 23 (i handl. fr. 1761).
-TID. (förr)
1) till 1 c ζ, i uttr. laga ståndstid, om tid varunder fast egendom l. pant i enlighet med äldre svensk rätt före avyttring skulle stå till inlösen för samma köpeskilling av bördsberättigad(e) släkting(ar) l. annan (andra) lösenberättigad(e). LBÄ 33—35: 14 (1800).
2) till 12: om den tid under vilken stånden l. ståndsväsendet existerade (o. hade en politiskt dominerande roll); i sht i sg. best. Samtiden 1874, s. 531.
(12?) -TJÄNARE. (†) tjänsteman tillhörande viss yrkesgrupp? jfr -betjänt. Grefwarna och Domarna skulle fälla en rättwijs Dom, och för Rätten icke tagha Mutor, eller hafwa Anseende til Personerna, thet the ey heller skulle tilstädja sine lägre ståndz Tienare. Schroderus Os. 2: 488 (1635).
-TRADITION. tradition förknippad med stånd l. ståndsväsendet. Bergstrand PolitSilh. 1: 113 (1880).
-TVIST. tvist mellan (medlemmar av) olika stånd. MinnSvNH 5: 137 (1854).
(11 b) -UPPEHÄLLE. (†) upprätthållande av förnäm samhälls- l. levnadsställning o. d. Stiernman Com. 1: 603 (1614).
(11 b, 12) -UPPHÖJELSE~0200. om förhållandet att upphöjas till ett högre stånd l. få en högre samhällsställning. 2VittAH 27: 103 (1873, 1876).
-UPPLÖSNING~020. upplösning av ståndsväsendet. Carlsson Ståndssamh. 276 (1949).
-UTJÄMNING~020. jfr -nivellering. Flodström SvFolk 447 (1918).
-UTSKOTT~02 l. ~20. jfr -deputation o. ständer-utskott. Fryxell Ber. 11: 51 (1843).
-VAL.
1) (†) till 11 b γ: val av levnadssätt l. yrkesinriktning l. yrke o. d. Columbus BiblW O 1 a (1674). MoB 3: 68 (1768).
2) (förr) till 12 a: ståndsvis företaget val av riksdagsledamot representerande sitt stånd. Snellman Stat. 384 (1842). Tre stånd hade antagit stånds- eller klassval, det fjerde ståndet hade antagit samfälda val. Svedelius Repr. 335 (1889).
-VAPEN. Stånds-Wapn: Desze ses dels uti Skjölden, dels öfwer eller omkring Wapnet, och tilkänna gifwa, at något hedersämbete af dem beklädes, som desamma bruka. SvMerc. 6: 322 (1760).
(11 b, 12) -VEDERLIKE. (†) jfr -broder. Widekindi G2A 210 (c. 1676).
-VIS, adv. (stånd- 1789—1834. stånds- 1734 osv.) stånd för stånd; jfr ständer-vis. PrestP 1734, 8: 505. I stället för fyra ståndsvis utsedda kamrar trädde (i Finl. 1906) en kammare utsedd genom samfällda val. RöstRadio 1943, nr 33, s. 35.
-VÄLDE. välde l. makt som utövades av (ett) stånd; jfr ständer-välde. MinnSvNH XII. 2: 167 (1840).
-VÄN. anhängare av ståndsväsendet. SvH IX. 2: 45 (1908).
-VÄSEN(DE). om sammanfattningen av allt som sammanhörde med stånd; ståndsinrättning. AnderssonBrevväxl. 2: 53 (1847).
(11 b, 12) -ÅTSKILLNAD~020. jfr -skillnad. Hedin Tal 2: 382 (1889).
-ÄRFTLIGHET~002, äv. ~200. Almquist VärldH II. 2: 400 (1931).
F (i allm. till 12 a; förr): STÄNDER-BESKICKNING. jfr -deputation. SvH 4: 245 (1904).
-BESLUT. (ständer- 1893 osv. ständers- 1841) jfr stånds-beslut. Leijonhufvud Minnesant. 276 (1841).
-DEPUTATION. jfr deputation 2 b o. stånds-deputation. Schybergson FinlH 2: 187 (1889).
-DEPUTERAD, p. adj. jfr deputerad 2 b α o. stånds-deputerad. Sturzen-Becker HinsidSund. 1: 75 (1846).
-DOM. dom fälld av ständerna. SvRiksd. 3: 553 (1933).
-DOMSTOL~02 l. ~20. jfr domstol 3. SvH 4: 261 (1904).
-ENVÄLDE~020. envälde utövat av ständerna. 2NF 27: 1215 (1918).
-FORMULÄR. formulär upptagande stånden i rangordning. SkrHVSamfLd 36: 97 (1943).
-FRÅGA. fråga som angick l. berörde ständerna. Estlander 11Årt. 2: 289 (1921).
-FÖRFATTNING. jfr stånds-författning. MinnSvNH 8: 214 (1856).
-FÖRHANDLING. i sht i pl. Sturzen-Becker HinsidSund. 1: 62 (1846).
-FÖRKLARING. om en av ständerna utfärdad (offentlig) förklaring l. kungörelse. Den s. k. ständerförklaringen 1680. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 644 (1962).
-HUS. (om ä. förh. i Finl.) hus avsett l. använt för ständernas sammanträden; särsk. i sg. best. Björkman (1889).
-INRÄTTNING~020. jfr stånds-inrättning. Svedelius Repr. 158 (1889).
-KOMMISSION. kommission (se d. o. 5) utsedd av ständerna. Andersson SvH 274 (1943).
-KOMMITTÉ. jfr -kommission. Sturzen-Becker SkandPortr. 21 (1848).
-LAG. av ständerna fastställd lag (se lag, sbst.1 1). Men officiel kan ryskan blifva / i vårt land allenast genom ständerlag. Kåhlman RunLåt. 93 (1900).
-LANTDAG~02 l. ~20. ståndslantdag. Estlander Schauman 203 (1924).
-MEDLEM~02 l. ~20. medlem av ständerna. NDA 1863, nr 268, s. 3 (om tyska förh.).
-MÖTE. möte hållet av ständerna; i fråga om sv. förh. särsk. dels om möte där samtliga fyra riksstånd deltog, ungefär liktydigt med: ståndsriksdag, dels om herredag l. utskottsmöte l. landskapsmöte; jfr stånds-möte. Forssell Hist. 1: 54 (1869). Vid landtdagarne 1863 och 1867 — ty ifrån 1872 års ständermöte uteblef .. (J. G. v. Bonsdorff) för sin höga ålders skull — representerade han sin ätt. ASScF 10: Minnestal 4: 12 (1874). År 1598 kallades till ständermötet från Upland och Vestmanland två från hvarje härad. Svedelius Repr. 112 (1889). SvRiksd. 3: 46 (1933; om herredag). HT 1942, s. 391 (om utskottsmöte). Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 176 (1961).
-OMBUD~02 l. ~20. ombud för ständerna; jfr stånds-ombud. 2VittAH 27: 130 (1873, 1876; om tyska förh.).
-OPPOSITION. opposition från ständerna. 2NF 13: 998 (1910).
-REGERING. om förhållandet att styrelsen i ett land utövades o. makten där innehades av ständerna; jfr stånds-regering. IllSvH 5: 48 (1878).
-REPRESENTATION. ståndsrepresentation. SvT 1852, nr 27, s. 2 (om danska förh.).
-SAMMANKOMST~102, äv. ~200. jfr -möte. Schybergson FinlH 2: 178 (1889).
-SAMMANTRÄDE~1020. jfr -möte o. stånds-sammanträde. Schybergson FinlH 1: 367 (1887).
(12 (a)) -STAT. (förr) stat som utmärktes av att samhället uppdelades i ett antal med särskilda privilegier utrustade stånd l. korporationer; särsk. dels om den medeltida stat som ersatte feodalstaten, dels (ngn gg) om den s. k. korporativa staten (som särsk. utgjorde fascismens samhällsideal); jfr stånds-stat. HT 1917, s. 65. 2SvUppslB (1953; äv. om den korporativa staten).
-STYRE. jfr -välde. SvFolket 7: 13 (1938).
-STYRELSE. jfr -välde. Wingård Minn. 7: 79 (1848).
-UTSKOTT~02 l. ~20. jfr -deputation o. stånds-utskott. Stavenow EngRev. 78 (1895).
-VAL. val av ständer. Sturzen-Becker HinsidSund. 1: 63 (1846; om danska förh.).
-VIS, adv. ståndsvis. Ahrenberg Infall 163 (1908).
-VÄLDE. välde l. makt som utövades l. innehades av riksens ständer; jfr stånds-välde. Schybergson FinlH 2: 199 (1889).
G (†): STÄNDERS-BESLUT, se F.
Avledn.: STÅNDA, v.2 (numera bl. i vissa trakter) till 1 b δ β ’ : bringa (djur) att göra stånd. Tanken på att hinna fram i tid, om hundarna skulle lyckas stånda svinen, var det väsentliga för oss. Armfelt VildmPar. 151 (1920). Parling Motorsåg. 190 (1950; i p. pf., om älgtjur).
-STÅNDIG, adj. till 12: som tillhör (sådant l. sådant) stånd; ss. senare led i ssgn stor-ståndig.

 

Spalt S 13828 band 32, 1997

Webbansvarig