Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FYRA fy3ra2, räkneord o. sbst.; ss. räkneord i substantivisk anv. med böjd gen., företrädesvis i förb. de fyras; ss. sbst. r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. vid (tempo)räkning (i uttr. ett, två, tre, fyr) FYR fy4r, räkneord.
Ordformer
(fyra Mark. 2: 3 (NT 1526; m., oblik kasus), VarR 44 (1538; f., nom.) osv. fyre OPetri Clost. E 2 b (1528; m., nom.), Stiernhielm Herc. 120 (1648, 1668; m., oblik kasus). fyro GR 19: 111 (1548; n., oblik kasus), BtÅboH I. 4: 3 (1626; m., oblik kasus), Emporagrius Oxenstierna 42 (1655; n., nom.). fyrå OxBr. 6: 6 (1626; n., oblik kasus). fyr (fyr’) Columbus BiblV A 1 b (1674; i vers), Solnedg. 1: 354 (cit. fr. 1844). fÿr BtFinlH 3: 236 (1549). fi(j)r- 15301775. fiere 1544)
Etymologi
[fsv. fiurir, fyure, fyre (i nom. f. o. ack. m. o. f. med änd. -a), fira; jfr d. fire, isl. fjórir, got. fidwōr, fsax. fi(u)war, fior, holl. vier, fht. fior, t. vier, feng. fēower, eng. four, lat. quattuor (jfr KVADRAT), gr. τέσσαρες (τέτταρες), fslav. četyre, sanskr. ṧatvāras; av ett ieur. kwetwōr- (kwetwor, kwetur-). jfr FJORTON, FJÄRDE, FYRK, FYRKANT, FYRLEFOT, FYRLING, FYRTIO]
I. räkneord; grundtal angivande ett antal som med en enhet överstiger tre o. utgör kvadraten av två; det tal som i talräckan har sin plats mellan tre o. fem; utom i löpande text vanl. skrivet ”4”, i vissa fall ”IV”; jfr FEM. Fyra hundra (400), fyra tusen (4000), äv. sammanskrivet. Fyra gånger tio är fyrtio. De fyra årstiderna. De fyra elementen. De fyra räknesätten. De fyra väderstrecken. Bo fyra trappor upp. En fyra tums planka (jfr anm. 2 under ssgr). Fyra slags droppar, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) de fyra slagen, droppar bestående av en blandning av Hoffmans droppar, prinsens droppar, hjärtstyrkande droppar o. nervdroppar. GR 7: 17 (1530). Thesse fyras Gudh. Dan. 1: 17 (Bib. 1541). Det svenska studentlifvet är icke inskränkt inom studerkammarens fyra väggar. Lysander Föredr. 4 (1855). Ett lif på fyra man hand. Geijerstam KampKärlek 274 (1896). — särsk.
a) i åtskilliga ordspråk o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Det är så visst som 2 gånger 2 är fyra. Rhodin Ordspr. 40 (1807). Fyra ögon se mer än tu. Därs. 51.
b) (numera bl. arkaiserande) gm och förbundet med ett följande (förr äv. föregående) tiotal (grund- l. ordningstal) från o. med tjugo för att bilda ett sammansatt grund- l. ordningstal: tjugofyra resp. tjugofjärde osv. Åren effter Gudz birdh tusent fem hundrade firetyio oc fiere. RA 1: 411 (1544). ÅngermLandstingsprot. 10/6 1630, fol. 6. Fyra och tiugu. Juslenius 229 (1745).
c) [jfr t. unter vier augen, fr. entre quatre yeux, it. a quattr’ occhi] i uttr. mellan (förr äv. under) fyra ögon, i enrum med annan person, enskilt. Ett samtal mellan fyra ögon. VRP 1707, s. 115. Hvad som betaltes mellan fyra ögon, blef .. icke med visshet kändt. Malmström Hist. 6: 139 (1877).
d) (†) i uttr. sitta inom fyra murar, sitta i fängelse. 2RARP 5: 35 (1727).
e) i elliptiska uttr.
α) (vard.) vid tidsuppgift angiven i timme (o. minuter) samt vid angivande av pänningsumma i kronor o. ören; jfr FEM d. Betala fyra och femti, dvs. fyra kronor o. femtio öre. Emmellen try och fyre och närmere fyre åm natten. Carl IX Cal. 10 (1582).
β) (vard.) i uttr. som åsyfta l. hänföra sig till de fyra lemmarna. Krypa (omkring), gå på alla fyra. IErici Colerus 2: 355 (c. 1645). (Du måste) på sidston / Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre. Stiernhielm Herc. 520 (1648, 1668). Hon kom (krypande) på alla fyra, / prinsessa som hon var. Fröding Guit. 181 (1891).
γ) i numera ålderdomliga l. obr. anv. En borttaghen man, then ther framburen war vthaff fyra. Mark. 2: 3 (NT 1526; Bib. 1917: fyra män). Macedonien skulle deelas vthi fyra (dvs. fyra delar), och hwardere deelen hafwa sitt äghit Rådh. Schroderus Liv. 891 (1626). Nu .. är fyra (dvs. fyra punkter) att betenkia: 1. Att … RP 8: 332 (1640). I Hofrätten måge ringare mål urskiljas af fem (dvs. fem personer), så ock af fyra (dvs. fyra personer), ther alle fyra om slutet ense äro. RB 23: 1 (Lag 1734).
f) med mer l. mindre obestämd bet.; jfr FEM g; numera nästan bl. i förb. tre eller fyra l. tre, fyra o. fyra eller fem l. fyra, fem; vanl. i uttr. som avse att beteckna ngt ss. synnerligen obetydligt l. ringa o. d. Tre, fyra stycken4 00 40. Han sade fyra ord för Ett, då han å mine vägnar ville förlika honom med sin broder. VDAkt. 1727, nr 105. Endast fyra eller fem ord, jag har haft Malmstedt hos mig som uppehållit mig ända tills nu. Leopold (SVS) II. 1: 92 (1778; början av ett brev). En god Åker är ej den, der tre, fyra strån gifva 20:de kornet; men der hela skörden ger 10. Kellgren 3: 199 (1792). — särsk. i numera obr. anv. (Om) samme prest .. hadhe alleneste med ett ordtt Fyre eller sex schriffwit oss .. ther vm till. GR 17: 48 (1545). Att .. giffva saken tijdh, een vicku eller fyra (dvs. en fyra veckor). RP 6: 499 (1636). Skulle Ni väl vara vid lynne, at låta tala fyra ord med Er? Lindahl L’avoc. sav. 3 (1757).
II. sbst.; jfr ELVA 2.
1) om siffran 4 (IV); äv. (mindre br.) om talet fyra. Skriv en fyra! Fyran är ett mystiskt, ett betydelsefullt tal. Palmær Eldbr. 76 (1834).
2) om varjehanda ting som på ett l. annat sätt karakteriseras av talet fyra.
a) om spelkort, tärning, dominobricka o. d. med fyra punkter l. ögon. Klöver fyra. Widegren (1788). Spela, Jerker, slå ut fyran, / Femman, sexan, hej! Bellman 4: 68 (1791).
b) sport. om fyrårad kapproddbåt. Utriggade fyror. GHT 1895, nr 230, s. 3.
c) (vard. o. mer l. mindre tillf.) i en del andra fall. TT 1899, B. s. 90 (om bostadslägenhet med fyra rum o. kök). Han går i fyran (klass IV). Beckman SvSpr. 56 (1904).
Ssgr (till I).
Anm. 1:o Av det stora antalet ssgr med FYRA har endast ett mycket begränsat urval kunnat medtagas. Sålunda har av den produktiva typen ssgr med adj. på -IG (t. ex. FYR-BLADIG) l. -AD (t. ex. FYR-SKÄFTAD) ss. senare led l. av typen med en genitiv ss. senare led (t. ex. FYRA-VÅNINGS) l. av typen med sammansatt första led (t. ex. FYRA-VÅNINGS-HUS) endast ett fåtal exempel bland de tidigast anträffade l. vanligaste ssgrna anförts. 2:o Vid sidan av ssgr med en genitiv ss. senare led l. med sammansatt första led förekomma stundom särskrivna, icke sammansatta motsvarigheter t. ex. på fyra fots vatten l. på fyrafots vatten, en fyra års pojke l. en fyraårs pojke l. en fyraårspojke. Då i ä. tid ssgr ej alltid sammanskrevos, blir det ovisst, huruvida i ä. tid uppträdande särskrivna motsvarigheter till nutida ssgr av ovannämnda slag skola uppfattas ss. ssgr l. icke.
A: FYR-ANGEL. (†)
1) astron. den inbördes ställningen hos två himlakroppar vilkas avstånd på himlavalvet är 90 grader. GOlai Cal. F 4 a (1588). Krook Alm. 1709, s. 3.
2) fyrhörning, fyrsiding. Sturtzenbecher (1805).
-BAND.
1) (i fråga om ä. förh.) tekn. = -BANDS-TRÅD. Rinman (1788).
2) idrott. ett slags dragkamp mellan fyra personer som på lika stora avstånd från varandra draga i ett sammanknutet rep. Ling TilläggTab. 61 (1869). Bruhn Lek. (1899).
-BANDS-SILL. [benämningen härleder sig möjl. därav att silltunnorna varit märkta med fyra band l. cirklar] (†) Irlendsk el. fyrbands sill, såsom Hökare henne kalla. LinkStiftsbibl. Brev 9/11 1719.
-BANDS-TRÅD. (i fråga om ä. förh.) tekn. mässingstråd som gått fjärde gången gm dragskivan. Rinman 2: 856 (1789).
-BEN.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sandödla; jfr -FOT, sbst.2, -FOTA, sbst. 1 Nilsson Fauna 3: 15 (1842).
2) (tillf.) om fyrbent däggdjur. Håll spåret, fyrben! Topelius Vint. I. 2: 10 (1867, 1880).
-BENING. (i sht skämts.) om fyrbent (dägg)djur; jfr -FOT, sbst.2, -FOTA, sbst. 2, -FOTING 1. ÅgerupArk. Brev 31/12 1753 (om svin). Bremer Brev 1: 447 (1837). Waldenström Österl. 634 (1896).
-BENT, p. adj. (fyr- 1759 osv. fyra- 1826) som går på l. (om sak) som uppbäres av fyra ben. GbgMag. 1759, s. 113.
-BETT, p. adj. (fyr- 17491875. fyra- 16491700. fyre- 16201652)
1) (föga br.) om fordon: fyrspänd. Fyrabedtt Wagn. Wollimhaus Syll. (1649; under quadriga). Cavallin (1875).
2) (†) i uttr. fyrebette hästar, hästar förspända i fyrspann. Schroderus Liv. 26 (1626).
3) (†) substantiverat: anspänning i fyrspann; bl. i uttr. spänna (dragare) uti fyrebett (för vagn l. dyl.). För then fierde wagnen wore vti fyrebett spänte fyra hiortar. Schroderus JMCr. 184 (1620).
-BLAD. i fråga om växt: av fyra småblad sammansatt blad; särsk.: fyrväppling. Franzén Skald. 4: 229 (1832). särsk. (i sht byggn.) i överförd anv.: dekorativ figur som har formen av en fyrväppling med vågrätt o. lodrätt ställda småbladspar; jfr -PASS. MeddSlöjdf. 1888, s. 85. Adler Meyer 38 (1892).
-BLADIG. (fyr- 1729 osv. fyra- 1749) som har fyra blad.
1) jfr BLAD 1. Fyrbladig blomma. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 46. särsk. (i sht byggn.) i överförd anv.: som har formen av ett fyrblad. Brunius Metr. 177 (1854). Ett stort, fyrbladigt fönster. Dens. GotlK 1: 169 (1864).
2) jfr BLAD 3. (Propellern) var fyrbladig. Skogman Eug. 2: 201 (1855).
-BLAND, n. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) av fyra olika säden (havre, korn, ärter samt råg l. ngn gg vicker) bestående blandsäd. Linné Ungd. 2: 356 (1734). Uppl. 2: 82 (1903).
(jfr I e β) -BUSSA, adv. [sv. dial. (Norrl.) fyrbuss(a), fyrombus, fyrom bussom; senare ssgs-leden är av ovisst urspr.] (†) i uttr. gå fyrbussa, gå på händer o. fötter. Lind (1749). Dähnert (1784).
-BYGGD, p. adj. (i fackspr.) om gård: som har fyra längor bildande en fyrkant, kringbyggd. Rydqvist Resa 152 (1838). TurÅ 1918, s. 55.
-BÖRD. med. o. veter. händelsen att fyra individer framfödas av samma moder resp. moderdjur vid samma tillfälle. ASvLäkT 1913, s. 1384.
-BÖRDIG. (i Norrl. o. Finl.) om på klink byggd båt: som har fyra sidobord. HFinlÖ 1: 202 (1711).
-BÖRDING. (i Norrl. o. Finl.) på klink byggd båt som har fyra bord (det största slaget av forsbåtarna). Wacklin Minn. 1: 46 (1844).
-BÖRDINGS-BÅT. (fyra-) (i Norrl. o. Finl.) = BÖRDING. AtlFinl. 27: 19 (1899).
-DELA. (fyr- 1746 osv. fyra- 18111887) dela i fyra (i det närmaste) lika delar; oftast i p. pf. ss. adj.; särsk. herald. om sköld(emärke): såväl delad som kluven. Uggla Herald. 56 (1746). Mycket tjocka block halfveras eller fyrdelas. Eneberg Karmarsch 1: 51 (1858). En .. djupt fyradelad blomkrona. Santesson Sv. 51 (1887) [jfr DELA, v.1 21 b]. —
-DUBBEL. (fyr- 1621 osv. fyra- 15261894. fyre- 15451622) [fsv. fyradobel] som är fyra gånger så stor som vad som (kan) betraktas ss. enheten l. det normala, som består av l. är lagd i fyra varv l. lager o. d.; äv.: som äger rum l. upprepas o. d. fyra gånger. Lägga duken fyrdubbel. Om iach haffwer någhon bedräghit, thet geffuer iach fyradubbelt igen. Luk. 19: 8 (NT 1526). Wegelius Musikl. 2: 34 (1889). särsk. (i sht vard.) oeg., i uttr. ligga fyrdubbel av skratt, skratta hejdlöst. GHT 1895, nr 232 B, s. 3.
-DUBBLA. (fyr- 1789 osv. fyra- 1922. fyre- 1640) göra fyra gånger så stor l. talrik. RP 8: 132 (1640). Åkerproduktionen (har) under tre århundraden ej mer än fyrdubblats. HForssell i VittAH XXIX. 1: 26 (1880, 1884).
-DÄCKARE, r. l. m. särsk. boktr. sättmaskin med fyra magasin lagda på varandra. 2NF 28: 124 (1918).
-ECK, sbst.1, se -ÄCK.
-ECK, sbst.2, se FYRK.
-FALD, r. l. f. (fyra- 1922) (tillf.) grupp av fyra samhöriga l. närmare förbundna enheter (av ett l. annat slag). Wikner Platon 170 (1867). Nyblom i 3SAH 13: 73 (1898).
-FALD, adj. (fyr- 1745 osv. fyra- 16421749. fyre- 16351640) [fsv. fyrafalder] fyrdubbel, fyrfaldig; numera nästan bl. i uttr. ett fyrfaldt leve o. d., ävensom (i vitter stil) ss. adv. i bet.: fyra gånger så mycket. Fyrfaldt lyckligare. Fyrefalte Tiufwar, Mördare och Röfware. Schroderus Os. III. 2: 307 (1635). Läggia en hwijt klwt fyrafolt ther ofwan vppå. Månsson Åderlåt. 124 (1642). SvLittFT 1835, sp. 56.
-FALDIG. (fyr- 1640 osv. fyra- 16401822. fyre- 1640) fyrdubbel, av fyra (olika) slag; numera nästan bl.: som är fyra gånger större än vad som kan betraktas ss. enheten l. det normala, som upprepas fyra gånger. Ett fyrfaldigt hurra. Utbringa ett fyrfaldigt leve, utbringa ett leve avsett att följas av fyra hurrarop. Linc. (1640). Trefaldig och äfven fyrfaldig expansion (av ångan). Engström Skeppsb. 3 (1889).
-FALDIGA. (mindre br.) fyrdubbla. SvTyHlex. (1851). SD(L) 1896, nr 512, s. 1.
-FALDIGHET~102 l. ~200. (fyr- 1738 osv. fyra- 16351700. fyre- 16351640) (föga br.) sbst. till -FALDIG; särsk. konkretare (jfr -FALD, r. l. f.). At vthi Gudhi icke wore een Treefaldigheet vthan Fyrefaldigheet. Schroderus Os. III. 2: 274 (1635). Dalin (1851).
-FEMKORT. (fyr-fem kort) (†) i uttr. fyrfemkort och pass, trol. om ett slags med trumf spelat kortspel där var o. en av de fyra deltagarna fick fem kort. (Att) spela Fyr-Fem kort och Pass om en Styfver. Johansson Noraskog 1: 60 (i handl. fr. 1785).
-FOT, sbst.2 (sbst.1, se sp. 1896). (fyr- 17531842. fyra- 17391773) fyrfota djur; numera nästan bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (sand)ödla; jfr -FOTA, sbst. Schenberg (1739). OTorén (1753) hos Osbeck Resa 341. Nilsson Fauna 3: 15 (1842). särsk. (†) i uttr. ligga för fyrfot, ligga för fäfot. ÅgerupArk. Brev 26/5 1773.
-FOT l. -FOTS, adj. o. adv. (fyr- 1675c. 1690. fyra- 1610c. 1700)
I. (†) adj.: fyrbent, fyrfota. Efter .. fyrafotz, och krypande diwrs lijknelse. Palma HimApot. Dedik. 3 b (1610). JLillienstedt (1675) i FoU 20: 393. Af fyrafoot, kräkande, flygande, insecter eller andre diur (ha hedningarna gjort sig betydelser). Isogæus Segersk. 1039 (c. 1700).
II. (†) adv. = -FOTA, adj. o. adv. II. Castrén StormaktstDiktn. 104 (cit. fr. 1680). Fyrfoot måste iag på dören uth. Tidfördrijf A 3 b (c. 1690).
-FOTA, sbst. (fyr- 1658 osv. fyra- 1739. fyre- 1639)
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (vatten)ödla; jfr -FOT, sbst.2, FYRLEFOT. Schroderus Comenius 215 (1639). Hülphers Dal. 37 (1762; om vattenödla). Fyrfotan och vatten-ödlan. Hagberg Shaksp. 11: 86 (1851).
2) (numera knappast br.) om fyrfota däggdjur; särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (eufemistiskt) om svin; jfr -BENING, -FOTING 1. Weste (1807). Wacklin Minn. 1: 39 (1844; om svin). Oxen .. var den enda fyrfota, som lyckats rädda sig. Topelius Läsn. 8: 21 (1896).
-FOTA, adj. o. adv. (fyr- 1658 osv. fyra- 1635. fyre- 1648) [fsv. fyrafota, adj.]
I. adj.
1) om djur: som har fyra fötter; numera bl. ss. attribut. Fyrfota djur, förr äv. i inskränktare anv.: (fyrfota) däggdjur. Kiöping Resa 99 (1667). (Däggdjurens klass) innefattar alla dem de gamla kallat Fyrfota Djur och Hvalar. Retzius Djurr. 10 (1772). Ramsay GeolGr. 295 (1909). särsk. (tillf.) i substantivisk anv. Utom barnen funnos här (på hemmanet) fyrfota och tvåfota hela raden: en häst, .. tre kor, .. åtta höns, en vallhund. Topelius Vint. III. 2: 127 (1897).
2) om rörelse: som utföres med fyra fötter l. lemmar. Adlerbeth Æn. 313 (1804). (Babianernas) fyrfota gång. NF 1: 1392 (1876).
II. (†) adv.: på l. med alla fyra lemmarna; stundom närmande sig l. övergående i bet.: brådstörtat; pladask; jfr -FOT, adj. o. adv. II. Om han icke hade strax krupit fyrafota til Dören. Schroderus Os. 1: 456 (1635). Jagh laska them til, badh them weeta huth, / Fyrefoota kommo the aff Wärkstaden vth. Brasck Apg. L 1 b (1648). (Tjänarna) slogo honom fyrfota i Golfwet. Rålamb Resa 34 (1658, 1679). Dens. 13: 83 (1690). Auerbach (1908).
-FOTAD, p. adj. (fyr- 1667 osv. fyra- 16411875. fyre- 16351640)
1) som har fyra fötter.
a) om djur. Fyrfotade djur, förr äv. i inskränktare anv.: (fyrfota) däggdjur. Schroderus Os. 2: 378 (1635). Emedan de mesta däggdjur hafva 4 fötter, kallas de äfven fyrfotade djur. Berlin Lrb. 17 (1852).
b) metr. med fyra versfötter. NSvTidskr. 1880, s. 224.
2) (†) ss. predikativt attribut: användande alla fyra lemmarna. Gå fyrefotad såsom barn. Linc. (1640; under repto). Sahlstedt (1773).
3) (†) om rörelse: som utföres med fyra fötter. Fyrfotade språnget. Adlerbeth Ov. 141 (1818).
-FOTA-DJUR. (fyr- 1754 osv. fyra- 1635. -fot- 1851. -fota- 1635 osv.)
1) (numera i sht arkaiserande) fyrfota djur; förr äv. i inskränktare anv.: däggdjur. Schroderus Os. 1: 201 (1635). Intet fyrfota-djur, icke en fågel lifvade dessa täta skogar. SKN 1843, s. 13.
2) av liberalerna på 1840- o. 1850-talet användt smädenamn på den gamla fyrståndsriksdagen. JGRichert (1841) hos Warburg Richert 2: 49. —
-FOTA-HUS. (†) svinhus?; jfr -FOTA, sbst. 2. Ett visterhus, ett stall, ett så kalladt fyrfota hus, och en badstuga. VDAkt. 1775, nr 361.
-FOTA-RÖRELSE. (i fackspr.) rörelse som utföres med alla fyra lemmarna. 2NF 19: 243 (1913).
-FOTING. (fyr- 1841 osv. fyra- 1858)
1) (i sht skämts.) om fyrfota djur; särsk. (eufemistiskt) om svin; jfr -BENING, -FOTA, sbst. 2. Det låter obildadt att säga svin, utan ’fyrfotingarne’ bör det heta. Carlén Skjutsg. 270 (1841). Lagerlöf Holg. 1: 82 (1906).
2) (†) = -FOTA-DJUR 2. Livijn 2: 369 (1841).
3) metr. om vers med fyra versfötter. (Sander o.) Flodman 89 (1871).
-FURSTE l. -FÖRSTE. (†) tetrark. Herodes fyrförsten i Galilea. PJGothus Bacmeister A 5 a (1600). Bælter JesuH 3: 197 (1756).
-FÖLING. (†) hjul med fyra lötar. Ullenius Ro § 282 (1730).
-FÖRSTE, se -FURSTE.
-FÖTT, p. adj. (fyr- 1526c. 1645. fyra- 15411578. fyre- 1619c. 1645) [fsv. fyrafötter] (†) fyrfota. Apg. 11: 6 (NT 1526). IErici Colerus 2: 60 (c. 1645).
-FÖTTES. (†) i fråga om häst: i fyrsprång. Schultze Ordb. 1305 (c. 1755).
-GARN. (i fackspr.) fyrtrådigt garn. TLev. 1909, nr 6, s. 2.
-HAND. idrott. o. mus. = -HANDS-SPEL 1 o. (ngn gg) 2. Östergren (1922).
-HANDS-SPEL.
1) idrott. i fråga om tennisspel: spel av fyra personer. SD(L) 1897, nr 68, s. 2.
2) (mindre br.) mus. i fråga om pianospelning: fyrhändigt spel, ”à quatre mains”. Östergren (1922).
-HJULA, adj. (†) fyrhjulig. Kalm Resa 1: 232 (1753).
-HJULIG. (fyr- c. 1755 osv. fyra- 18231908) Schultze Ordb. 1922 (c. 1755).
-HJULING. vanl.: fyrhjuligt fordon. —
-HJULT, p. adj. (†) fyrhjulig. Kalm Resa 1: 188 (1753).
-HUGGA. (i fackspr.) hugga fyrkantig(t); skräda (timmer l. virke) fyrkantigt; ofta i p. pf. Fyrhugget timmer, virke. Fyrhuggen sten (dvs. kvadersten). Björnståhl Resa 5: 179 (1779). (Stammarna) uppskrädas (fyrhuggas) .. till bjelkar eller sparrar. NF 16: 847 (1892).
-HÄCK, se -ÄCK.
-HÄNDIG.
1) (†) fyrhändt. Schultze Ordb. 1751 (c. 1755).
2) mus. i fråga om (sättning l. musikstycke för) pianospelning: som är avsedd att utföras l. som utföres med fyra händer. Spela fyrhändigt, spela ”à quatre mains”. Bauck 1MusH 226 (1862). Af hans verk .. må framhållas hans fyrhändiga pianosaker. NF 6: 1381 (1883).
-HÄNDT, stundom -HÄND. som har händer på alla fyra lemmarna; särsk. zool. i pl. fyrhändta i substantivisk anv. ss. sammanfattande benämning på apdjur. Lindfors (1815). Sundevall Zool. 14 (1835).
-HÖGAR(NA), pl. [jfr t. vierhügel] anat. benämning på fyra på stora hjärnan omedelbart bakom synhögarna, symmetriskt parvis vid varandra ställda halvklotformiga upphöjningar. Florman Anat. 2: 94 (1830).
-HÖRNAD, p. adj. (fyr- 1808. fyra- 15261739) [fsv. fyra hyrnadher] (†) fyrhörnig. Apg. 11: 5 (NT 1526). DA 1808, nr 142, s. 3.
-HÖRNIG. (fyr- 1640 osv. fyra- 17001739. fyre- 15741639) som har fyra hörn, fyrkantig. Fönsterne .. schole bliffue Fyre hörningh alle på etth maneer. HB 2: 96 (1574; sannol. felaktigt för -hörnigh). Schroderus Comenius 553 (1639).
-HÖRNING. (fyr- 1673 osv. fyra- 1738)
1) i sht mat. fyrhörnig figur. Fiellström (1738). Bågsidig fyrhörning. SFS 1879, nr 27, s. 4.
2) (förr) bef. = FYRKANT II 1 b δ. Wärnskiöld Fortif. B 2 a (1673). Redutten (på Neuefährs skans på Rügen) omgafs med en bastionerad fyrhörning. 2NF 19: 824 (1913).
-KANT, se d. o. —
-KAPPE. (†) rymdmått om 4 kappar (c. 20 l.). BoupptVäxiö 1812. Därs. 1856.
-KLANG. mus. ackord av fyra toner; numera bl. om septimackord; jfr TETRACKORD. Miklin Marpurg § 14 (1782). Höijer MusLex. (1864). Wegelius Musikl. 1: 57 (1888).
-KLOV. (föga br.) om varje särskild av de delar som uppkommit gm fyrklyvning av rundvirke. UB 3: 437 (1873).
-KLYVA. (i sht i fackspr.) klyva i fyra (ungefärligen) lika delar; oftast i p. pf. ss. adj.: kluven l. delad l. förgrenad i fyra (ungefärligen) lika delar. Rosensten Skog. 24 (1737). Laggarna utklyfvas ur fyrklufna kubbar. Cnattingius Skogslex. 78 (1875, 1894). Stammen aftrummas i passande längder, som fyrklyfvas. Haller o. Julius 250 (1908).
-KLÖVER. (föga br.) jfr -VÄPPLING. NTIdr. 1901, julnr s. 58 (bildl.).
-LOD. [benämningen härleder sig därav att tyget åtminstone urspr. var försett med fyra varumärken (jfr holl. lood, varumärke av bly på kläden o. vissa andra tyger)] (†) ett slags grovt kläde; jfr -STÅL-KLÄDE. OxBr. 11: 691 (1637). (Vid Barnängen) tillvärkas .. kläden, .. boy, fyrlod. 2RARP 6: 552 (1731). Celsius HushAlm. 1743, s. 29.
-LODER-KLÄDE. (†) = -LOD. Medelmåttig (ull sorteras) til fyrloder och slesiger- .. kläden. Rothof 123 (1762).
-LÖPARE, r. l. m. sjöt. av två dubbla block sammansatt blocktyg l. tackel. Ekbohrn NautOrdb. 27 (1840).
-LÖPAR(E)-TALJA. sjöt. talja med två dubbla block. Platen Glascock 2: 21 (1837).
-MANS-POLSKA. (fyr- 1891 osv. fyra- 1879. -manna- 1894. -mans- 1879 osv.) polska dansad av fyra personer som hålla varandra om livet l. under armarna. Hubendick FlickLek. 119 (1879). Lagerlöf Berl. 1: 104 (1891).
-MÄNNING.
1) släkting i fjärde led, syskonbarns barnbarn. Murenius AV 215 (1650). Ihre (1769).
2) (förr) mil. jfr FEM-MÄNNING 1. NF 4: 1115 (1881).
3) (†) bot. växt med fyra ståndare i blomman. Linné SystNat. 77 (1748). Schück (1854).
-PASS. i sht byggn. pass bildat av fyra cirkelsegment o. d., ofta förekommande i europeisk (gotisk), arabisk o. indisk arkitektur, dekoration o. konstslöjd; jfr -BLAD. Hildebrand KyrklK 48 (1875). Dopfat af silfver, aflångt, i fyrpass. MeddSlöjdf. 1899, 2: 38.
-POLSKA, r. l. f. fyrmanspolska. Engelke Småstad 147 (1906).
-PUNDING, se B.
-RADIG. (fyr- 1777 osv. fyra- 18181898) med fyra rader; särsk. i uttr. fyrradigt korn, oeg., om kornarten Hordeum vulgare Lin. (med fyra småaxrader utstående o. två tilltryckta, varigm axen få en fyrkantig genomskärning), vanligt sexradigt korn. Gadd Landtsk. 3: 376 (1777). Tre fyrradiga strofer. Sylwan (o. Bing) 1: 228 (1910).
-RUMMIG. (fyr- 1814 osv. fyra- 1880) (numera nästan bl. i fackspr.) Fyrrummigt hjärta. BoupptVäxiö 1814 (om låda).
-SIDIG. som har fyra sidor (linjer), fyrhörnig. Serenius Xx 3 b (1734).
-SIDING. i sht mat. av fyra (räta) sidor begränsad figur, fyrhörning. Mört Weidler 93 (1727).
-SITSIG. särsk.: med sittplatser för fyra personer l. ngn gg med fyra säten; numera bl. om fordon. En fyrsittsig vagn. Schultze Ordb. 4124 (c. 1755). Lindfors (1815).
-SKAFT, adj. o. sbst. (fyr- 1694 osv. fyra- 1638 (: fyraschaffta lärfft). fyre- c. 15401566) vävn.
I. adj.: fyrskäftad. Bland hälsingelakanen upptas särskildt ”fyreskaffte”. Fatab. 1907, s. 86 (c. 1540). SlöjdkomBet. 1907—08, s. 62.
II. sbst.
1) fyrskäftad vävnad; särsk. (förr) ngn gg om blaggarnsvävnad. Juslenius 384 (1745). Fyra (borddukar) voro af fyrskaft. Fatab. 1907, s. 92.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. titta i fyrskaft, skela. Landsm. XI. 2: 38 (1896). TurÅ 1912, s. 147.
-SKAFTS-LÄRFT. (fyraskafta- 1638) BtÅboH I. 13: 267 (1638).
-SKAFTS-VÄV. (-skaft- 18921903. -skafts- 1838 osv.) BoupptVäxiö 1888.
-SKAFTAD, p. adj. vävn. fyrskäftad. Ekenmark Hb. 48 (1820). TLev. 1902, nr 25, s. 1.
-SKIFTA, v. (mindre br.) skifta i fyra delar. NF 10: 1433 (1886).
-SKIFTE. [fsv. fiughurskipte] särsk. (mindre br.) landt. fyrskiftesbruk. FFS 1877, nr 1, s. 85.
-SKIFTES-BRUK. (fyr- 1881 osv. fyra- 1884) landt. brukningsmetod varvid åkerjorden indelas i fyra skiften varav ett trädas varje år. Möller Jordbr. 187 (1881). Grotenfelt JordbrMet. 97 (1899).
-SKIVLING. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -MÄNNING 1. Blomberg Överg. 14 (1915).
-SKRÄDA. (i fackspr.) jfr -HUGGA. Fyrskrädt virke. Juhlin-Dannfelt 331 (1886).
-SKUTEN, p. adj. (fyr- 1614c. 1645. fyra- c. 1645) [fsv. fyreskutin] (†) eg.: fyrkantig; undersätsig. (Han) war fyrskutin til wäxt. Petreius Beskr. 2: 126 (1614). IErici Colerus 2: 156 (c. 1645).
-SKÄFT, adj. o. sbst. (fyr- 1558 osv. fyre- 15491563) (numera bl. bygdemålsfärgat)
I. adj.: fyrskäftad. Huite bordduchar aff fyre skefft lerfft. BtFinlH 3: 232 (1549). Landsm. XI. 10: 46 (c. 1888).
II. sbst.: fyrskäftad (-at) vävnad (tyg). Hon kan snart intet skilja fyrskäft från dräll. Topelius Planet. 2: 199 (1889). TLev. 1904, nr 22, s. 1.
-SKÄFTAD, p. adj. vävn. vävd med fyra skaft, kyprad; jfr -SKAFTAD. Schultze Ordb. 4176 (c. 1755). Blångarnsväf, fyrskäftad. SFS 1891, Bih. nr 72, s. 2.
-SKÄFTIG.
1) (†) om rep: slaget av fyra tågdelar. MeddNordM 1897, s. 87 (1656).
2) (i Finl.) fyrskäftad. HBergroth i TPedFinl. 1895, s. 125.
-SKÄFTNING. (†) fyrskäftad väv. JournD 1853, s. 24.
-SKÄRA, v.
1) (i fackspr.) skära l. såga fyrkantig; oftast ss. vbalsbst. -ning o. i p. pf. ss. adj.; företrädesvis om virke. Fyrskuret furuvirke. SP 1780, s. 148. (På åtskilliga ställen) fyrskär man .. allt timmer. Ekman SkogstHb. 165 (1908).
2) sjöt. i uttr. fyrskuren talja, fyrlöpartalja. Frick o. Trolle 16 (1872).
-SLIND, adj. o. sbst. (fyr- 1633c. 1715. fyre- 15871640) [fsv. fyraslinder] (†)
I. adj.: fyrkantig. Helsingius K 2 a (1587). Verelius 68 (1681).
II. sbst.: fyrsidig figur. Qvadrangel (dvs.) fyrslind. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715).
-SLÅ, v.
1) (i fackspr.) med avs. på timmer: fyrhugga, fyrskräda; vanl. ss. vbalsbst. -slagning o. i p. pf. ss. adj. König Mec. 146 (1752). Fyrslagna sparrar. TT 1885, s. 38.
2) repsl. o. sjöt. i p. pf. ss. adj., om tågvirke, töm l. dyl.: som är slagen av fyra tågdelar (”dukter”), vanl. omkring en i dessas midt liggande del (”kalv”). Fyrslagne Streck. JMLindfors (1805) hos Norlander LingFäktsal 30. 300 meter fyrslagen tömsträng. PT 1894, nr 39, Bil. s. 1. —
-SPANN, n. om två par hästar (tillfälligt andra dragare) som äro förspända (avsedda att förspännas) så, att framför de två stånghästarna gå två hästar bredvid varandra ss. förlöpare; äv. dels om dylik anspänning med fyra hästar, dels om fyrspänt fordon; stundom bildl. Åka med, efter fyrspann. Köra med fyrspann. Lindblom (1790; under quadrigæ). Till hjortjakten for man ut med tre fyrspann. De Geer Minn. 2: 199 (1892). En .. teljäga, som drages af ett fyrspann ostyriga steppoxar. Langlet Ryssl. 192 (1898). De (tre), jämte sir Francis Bertie, .. bildade ett starkt och farligt fyrspann. Silberer EngStatsmän 31 (1917) [jfr lat. quadrigæ tyrannorum]. —
-SPRING, se d. o. —
-SPRÅNG, se d. o. —
-SPÄND, p. adj. (i sht i fackspr.) förspänd med fyra hästar; särsk.: dragen av fyrspann. Ett fyrspänt ekipage. Adlerbeth Æn. 271 (1804). Artilleriets (packvagnar äro) fyrspända. 2NF 20: 1220 (1914).
-SPÄNNARE, r. l. m. (föga br.) fyrspänt åkdon. Castrén Res. 1: 236 (1852). WoH (1904).
-STYCKA, v. (fyr- 1746 osv. fyre- 1557) (i fackspr.) stycka i fyra delar; särsk. herald. i p. pf. ss. adj. om sköld(emärke): styckad o. ginstyckad. GR 27: 156 (1557).
-STÅLKLÄDE. [jfr holl. staal, varumärke] (†) jfr -LOD. OxBr. 11: 806 (1645). Stämpelordn. 1687, s. B 1 a.
-STÅNDS-REPRESENTATION. (förr) Boström 2: 507 (1859).
-STÅNDS-RIKSDAG~20 l. ~02. (förr) Nyström Svedelius 1: 129 (1887).
-STÄMMIG. mus. som utföres med l. är satt i l. innefattar fyra stämmor l. (i fråga om ackord) toner. Fyrstämmiga sånger. Sånger, satta fyrstämmigt. Sjunga fyrstämmigt. Londée Kellner 15 (1739). Då ackordet innefattar fyra toner, kallas detsamma fyrstämmigt. Fröberg Harm. 1: 69 (1878).
-STÄMPLAD, p. adj. (fyr- 1743 osv. fyra- 16941747) (i fackspr.) om (föremål av) tenn: som gm fyra åsatta kontrollstämplar garanteras bestå av 97 % tenn o. 3 % bly. FörordnKanngiutEmb. 1694, s. 4. Fyrastämplat Tenn .. kallas allmänt Ängelskt Tenn, fast det kommer ifrån Tyskland. Wallerius Min. 468 (1747).
-SÅGA, v. (i fackspr.) såga fyrkantig; stundom (bl. med avs. på ved): såga i fyra delar; i sht ss. vbalsbst. -ning o. i p. pf. ss. adj. Fyrsågat virke. Stål Byggn. 1: 26 (1834).
-SÄDE. (†) femskiftesbruk. Femtings-trädet eller Fyr-sädet. VetAH 1782, s. 182.
-TAKT. takt där varje period bildas av fyra tidsenheter (slag); särsk. tekn. i fråga om med kolv o. cylinder försedda förbränningsmotorer vari explosionen inträffar vid vart fjärde halvslag av kolven (vartannat varv av gasmaskinaxeln). Den jemna fyrtakten af drängars tröskning. Almqvist Jagtsl. 37 (1832). Motorerna arbeta i 4-takt. TT 1901, Allm. s. 244.
-TAKTS-MOTOR. (fyra- 1887) tekn. TT 1887, s. 203.
-TAL. (fyr- 1845 osv. fyra- 17491923)
1) i sg. best.: talet fyra. Hildebrand Medelt. 1: 765 (1894).
2) (grupp, avdelning o. d. som består av ett) antal av fyra. Lind (1749; under viere). Dryckenskap, spel, och se’n qvinnor, och jagten sist .. / .. detta fyrtal är nesligast. Bergstedt Öfv. 86 (1845).
-TIO, se d. o. —
-TRÅD. (fyr- 16391910. fyra- 1655 (: fyratråskiortel)) [efter t. vierdraht] (förr) ett slags med fyrdubbelt tvinnat inslag vävt ylletyg som färgades efter vävningen; äv.: ”värken”. Stiernman Com. 2: 233 (1639). Vår almoge tilverkar här i orten af sin grofva ull valmar, fyrtrå och bordkläden. GbgMag. 1762, s. 267. Värken (som annorstädes kallas fyrtrå). Osbeck Lah. 218 (1796). Synnerberg (1815).
-TRÅDS-KJORTEL. (fyr-trådes- 1630. fyratrås- 1655) (förr) ÅngermDomb. 1630, fol. 31. BoupptSthm 14/4 1655.
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. tekn. om vart o. ett av de fyra grova storvärksträ som tillsammans bilda hjulstocken till en stångjärnshammare. VetAH 1758, s. 20. NF 6: 1338 (1883).
-TUMS-SPIK. (fyr- c. 1755 osv. fyra- 1908) Schultze Ordb. 4783 (c. 1755).
-TUR. (i sht förr) ett slags av fyra turer bestående dans. I synnerhet i Skåne (förekommer bredvid angläserna) liknande danser, såsom sextur, fyrtur .. m. fl. SDS 1913, nr 228, s. 3.
-TVINNAD, p. adj. vävn. tvinnad av fyra trådar. —
-VINGE. zool. trollslända. VetAH 1769, s. 270.
-VÅNINGS. (fyra- 1922) i sht i ssgr. Ett fyrvånings trähus.
-VÅNINGS-HUS. (fyr- 1893 osv. fyra- 18721923) Lysander Äfv. 124 (1872).
-VÄLDIG. bot. om ståndarna i vissa blommor: som utgöras av fyra längre o. två kortare; äv. om blomma l. växt: som har fyrväldiga ståndare; i pl. i substantivisk anv. ss. benämning på växter av klassen Tetradynamia. Linné SystNat. 77 (1748). 2NF 28: 1006 (1919).
-VÄPPLING. klöverblad med fyra småblad (i folktron ansett ss. lyckobringande för den som finner det). Fånge 14 (c. 1710). Han (hade) .. sett Mamsell Gnath .. förvara en fyrväpling till förekommande af trollskott. Cederborgh OT 3: 18 (1814). bildl. Den världsberömda fyrväpplingen uti den italienska poesien (dvs. Dante, Ariosto, Tasso och Petrarca). (Cavallin o.) Lysander 80 (1858).
-ÅRIG, se B.
-ÄCK. [efter t. viereck] (†)
1) = FYRKANT II 1 b α. (År 1686) d. 24 Julij Excercerade hans Kongl. Maijstet heela Armeen och då giorde wij fyrhäck. KKD 7: 200 (1686).
2) = FYRKANT II 1 b δ. Wärnskiöld Fortif. B 2 a (1673). Fästningen var en regulier Fyr-eck, med starck raveline för porten, och diupa utmurada grafvar. Nordberg C12 1: 689 (1740).
-ÄGGARE, förr äv. -ÄGGER. (förr) mil. lans med fyrkantig klinga. GR 29: 450 (1560). Enn beslagenn fyrägger med 18 loth 3 q. sölff:r. BtFinlH 4: 197 (1563).
B (utom i nedan behandlade ssgr numera i allm. mindre br. l. bygdemålsfärgat): FYRA-BENT, -BETT, -BLADIG, se A.
(I e α) -BÅT(EN). Han reste med fyrabåten.
-BÖRDINGS-BÅT, -DELA, se A.
-DELARS-TÄLT. i sht mil. av fyra tältdelar uppfört tält. —
(I e α) -DRAG(ET). (bygdemålsfärgat) i uttr. vid l. i fyradraget, vid fyratiden. Sparre Fyrmäst. 47 (1920).
-DUBBEL, -DUBBLA, -FALD, sbst., -FALD, adj., -FALDIG, -FALDIGHET, -FOT, sbst., -FOT(S), adj. o. adv., -FOTA, sbst.2, -FOTA, adj. o. adv., -FOTAD, -FOTA-DJUR, -FOTING, se A.
-FOTS. som är fyra fot (lång o. d.); i sht i ssgr. —
-FOTS-STÄMMA. mus. orgelstämma vars längsta pipa, som angiver ostrukna c, är fyra fot lång. Lagergren Orgelsk. 1: 4 (1894).
-FÖTT, se A.
-FÖTTIG. (†) fyrfota. PJGothus Savonarola SyndSp. B 2 b (1593).
-FÖTTS. (†) fyrfota. Effter foghlars och fyrafötz och krypandes dywrs lijknilse. Rom. 1: 23 (NT 1526; Bib. 1917: fyrfotadjur och krälande djur).
-HANDA. (fyra- 1541 osv. fyre- 1626) (numera bl. arkaiserande) fyra (olika), av fyra olika slag, fyra slags. Fyrahanda plåghor. Jer. 15: 3 (Bib. 1541). Fyrahanda slags frukter. Cavallin (1875).
-HJULIG, se A.
-HUNDRA, se under FYRA, räkn. I.
-HÖRNAD, -HÖRNIG, -HÖRNING, se A.
-HÖRNOT. (-hörnet 1700) [fsv. fyrahyrnotter] (†) fyrhörnig. VDAkt. 1654, nr 56. Hamb. (1700).
-HÖRNT, p. adj. (fyra- 1640. fyre- 1640) (†) fyrhörnig. Linc. (1640). Fasciculus (1677, 1690).
-MANNAD, p. adj. idrott. bemannad med fyra personer. Fyramannade giggar. SD(L) 1896, nr 403, s. 6.
-MANNA-POLSKA, se A.
-MANNA-RÅD. råd som utgöres av fyra personer. Forssell i SAH 58: 423 (1882).
-MARKS-DALER. (förr) jfr DALER I 1. Carl IX:s och Gustaf Adolfs fyramarksdalrar. Hallenberg Hist. 2: 671 (1790).
-PUNDIG. (förr) som väger fyra (skål)pund; oeg. om kanon: som avskjuter kula av fyra skålpunds vikt. Wollimhaus Ind. (1652).
-PUNDING. (fyr- 17901801. fyra- 1749 (: Fyrapunningskula) osv.) (förr) särsk. om kanon med ”fyrapundig” kula. Möller (1790). jfr: Fyra-punnings-kula. Lind (1749).
-PÄNNING. (förr) mynt vars värde utgjorde fyra pänningar l. 1/6 öre; jfr FYRK 1. Hallenberg Myntcab. 221 (1804). SvH 4: 321 (1904). Gustaf I: fyrapenning 1546 (osv.). Fornv. 1909, s. 288.
-RADIG, se A.
-ROT. (mindre br.) mat. fjärde roten. KPNordlund i RedALärMöt. 1896, s. 201.
-RULLAD, p. adj. sjömil. särsk. (förr) i uttr. fyrarullad lavett, ”fyrarullalåda”. UFlott. 3: 36 (1882).
-RULLALÅDA. (förr) sjömil. om den intill midten av 1800-t. allmännast brukliga sjölavetten, som vilade på fyra på träaxlar sittande rullar. NF (1882).
-RUMMIG, se A.
-RUMS-LÄGENHET—1~002 l. —0~200. Kuylenstierna Ber. 9 (1898).
-SKAFT, -SKAFTA-LÄRFT, -SKIFTES-BRUK, -SKUTEN, se A.
-STÄDES. (fyra- 1661. fyre- 1626) (†) på fyra olika ställen. Schroderus Liv. 848 (1626). VDAkt. 1661, nr 389.
-STÄMPLAD, se A.
(I e α) -TAG(ET). (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fyratiden. Tiden lider åt fyrataget. Strindberg SvÖ 2: 152 (1883).
-TAKTS-MOTOR, -TAL, se A.
(I e α) -TID(EN). Vid fyratiden. Lundell (1893).
-TIO, se d. o. —
-TRÅDS-KJORTEL, -TUMS-SPIK, se A.
-TUSEN, se under FYRA, räkn I.
(I e α) -TÅG(ET).
-VÅNINGS, -VÅNINGS-HUS, se A.
-ÅRIG. (fyr- 16751906. fyra- 1739 osv.) som är l. varat (varar) i fyra år. En fyraårig gosse. Ett fyraårigt krig. Schouten Siam 52 (1675).
-ÅRING. person l. djur av fyra års ålder. Kindblad (1871).
-ÅRS-PERIOD.
-ÖRES. i sht i ssgr. En fyraöres cigarrett.
-ÖRES-KAKA.
-ÖRES-STYCKE. (förr) mynt vars värde utgjorde fyra öre. FörordnStSiötull. 1688, s. A 3 b.
C (†): FYRE-BETT, -DUBBEL, -DUBBLA, -FALD, adj., se A.
-FALDELIGA, adv. fyrfaldt. Linc. (1640; under quadruplicato).
-FALDIG, -FALDIGHET, -FOTA, sbst., -FOTA, adj. o. adv., -FOTAD, -FÖTT, se A.
-HANDA, se B.
-HÖRNIG, se A.
-KRÖNT, p. adj. i uttr. fyrekrönt kardinal, kardinal med den fyrhörniga mössan. Schroderus Os. 2: 794 (1635).
-MÅL, adv. [jfr t. viermal] (†) fyra gånger. Firemål hundret tusendh mark. GR 28: 8 (1558). Tegel G1 2: 76 (1622).
-SKAFT, -SKÄFT, -SLIND, se A.
-SLINDA, v. göra fyrkantig; i p. pf. ss. adj.: fyrkantig. En fyreslindhat steen. L. Petri Gothus Tröstb. 103 b (1564). Linc. Ppp 4 b (1640).
-STICKAD, p. adj. med fyra sömmar. En fyre stickat skinkiortill. Skråordn. 272 (1589).
-STYCKA, se A.
-STYCKE-SKÖLD. herald. fyrstyckad sköld. CAdlersparre i VittAH 3: 306 (cit. fr. c. 1565).
-STÄDES, se B.

 

Spalt F 1901 band 9, 1926

Webbansvarig