Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STRAFF straf4, r. (numera bl. i bet. 6, IdrBl. 1924, nr 78, s. 14 osv.) l. n. (OPetri 1: 105 (1526) osv.) ((†) m. l. f. Syr. 16: 12 (öv. 1536), GlTer. 13 (c. 1550)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =.
Ordformer
(straf 15921771. straff (-ffh) 1524 osv.)
Etymologi
[fsv. straf, straff, n. (o. f.?); liksom fd. straff (d. straf, nor. straff) av mlt. straffe, f.; liksom nl. straf sannol. lån från mht. strafe, sannol. till strafen, straffa (se STRAFFA); i bet. 6 b sannol. delvis utlöst ur sådana ssgr som STRAFF-KAST, -SPARK]
1) motsv. STRAFFA 1: mer l. mindre strängt drabbande tillrättavisning l. klander l. kritik l. fördömande l. näpst (i muntlig l. skriftlig form); numera bl. med anslutning till 2, ss. förled i ssgr (se -DOM, -PREDIKAN, -TAL m. fl.). (Gud) wart ganscha mykit förtörnat och sende för then schul Nathan propheten til Dauid, och straffadhe honom, aff huilkit straff han wort stoorligha förfärat och förskräkt. OPetri 1: 105 (1526). Tå sågh man watuådhronar och iordkredzens grundar wordo öpnadhe herre aff tino straffe, aff tinne näsos anda och fnysande. Psalt. 18: 16 (öv. 1536; Bib. 1917: näpst). Hörer doch mitt straff, och achter på sakena ther iagh talar om. Job 13: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: klagomål). Alt hwad som högt ok lågt, de Gamla med de Unga / Dem I med lärdom, Straff, förman- ok tröst-rijk Tunga / Så tidt hugswalat ha, de gi Eer tusen Roosz. Lucidor (SVS) 139 (1671). Lindfors (1824). — jfr ORDA-STRAFF. — särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Then som straff hatar han bliffuer en gieck. SalOrdspr. 12: 1 (öv. 1536; Bib. 1917: tillrättavisning). Then som straff hörer han warder klook. Därs. 15: 32 (Bib. 1917: tillrättavisning).
2) lidande l. förlust l. tvång o. d. som tillfogas l. påtvingas l. åsamkas ngn av överhet, härskare o. d. ss. reaktion mot handling l. underlåtenhet som strider mot l. är oförenlig med överhetens osv. norm l. bud l. vilja o. d. (särsk. jur. o. rättshist.: för brott utgående påföljd (se c)); äv. med inbegrepp dels av typ av sådant lidande osv., dels av utdömande därav (se e); äv. i utvidgad anv.: regel l. bud om art o. mått av sådant lidande osv., gällande för typ av o. svårighetsgrad hos sådan handling osv. (se c); i sht förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: straffande, exekverande av bestraffning (se e); jfr PLIKT, sbst.1 6, SANKTION 3. Utkräva l. pålägga ett hårt l. grymt l. barbariskt l. välförtjänt l. rättvist l. lindrigt l. milt straff. Undgå l. gå fri från straff l. lida l. undergå straff. Stå sitt straff. Befålningismennena the aff honom (dvs. konungen) vtsende äro, them till straff som illa göra, och them til prijs som wäl göra. 1Petr. 2: 14 (NT 1526). Rättfärdigheet föruthan räncker / Och drögsmål, skipas huario man: / All fund och list här intet kan / Stort Straf han får som Rätten kränker. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651, 1668). Tin (dvs. Guds) Allmacht lär mig sättia mot / När Werld och Satan rasa / Lät migh ey skräma menskiors hot / För titt straf lär mig fasa. Runius (SVS) 1: 110 (c. 1710). I allmänhet passa de gröfre (disciplin-)straffen (i skolan) mera för gossar, de finare för flickor. Dahm Skolm. 133 (1846). (Pojken, som slarvat bort sin ena galosch) dömdes till ett mycket hårt straff, ett enastående straff i hans korta liv: han skulle inte få några julklappspengar. Malmberg StyckVäg 52 (1950). — jfr AMBITIONS-, ARBETS-, ARBITRAL-, ARKEBUSERINGS-, ARREST-, BANN-, BANNLYSNINGS-, BLODS-, BÖTES-, CELL-, DAGG-, DEGRADATIONS-, DEPORTATIONS-, DISCIPLIN-, DÖDS-, EDSÖRES-, EGENDOMS-, ELDS-, FRIHETS-, FÄNGELSE-, FÄSTNINGS-, FÖRVISNINGS-, GALÄR-, GEMENSAMHETS-, HALS-, HEDERS-, HELVETES-, HUVUD-, HÄNGNINGS-, ITERATIONS-, KAPITAL-, KARCER-, KATT-, KNUT-, KORPORAL-, KORREKTIONS-, KORSFÄSTELSE-, KYRKO-, KÅK-, LANDS-, LIVS-, LIVSTIDS-, MINIMI-, OLYDNADS-, ORDNINGS-, PENITENS-, PLIKT-, PREVENTIONS-, PRIVATIONS-, PRUBB-, PRYGEL-, PÅK-, PÅL-, REBELLIONS-, REGEMENTS-, RIS-, RUTEN-, RÅDBRÅKNINGS-, SCHAVOTTERINGS-, SJÄLS-, SKAM-, SKEN-, SKEPPS-, SKOGSGÅNGS-, SKÄRSELDS-, SMÄDELSE-, SPÖ-, SYNDA-, TJUV-, TJUVNADS-, VANFREJDS-, ÄRE-STRAFF m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt; äv. i anv. motsv. b, c, g. Straffet allena lärer giffua acht vppå orden. Jes. 28: 19 (Bib. 1541). Jw mehra Synd, jw större straff. Grubb 408 (1665). Straffet får eij högre gå, än som skulden månde stå. Celsius Ordspr. 10: 142 (c. 1710).
b) i vissa uttr. o. därvid äv. i anv. motsv. c.
α) (numera bl. i högre stil, arkaiserande) ngn till straff och androm till varnagel, ss. straff åt l. för att straffa ngn o. ss. varning åt andra. ÖoL (1852).
β) straff och pen l. pen och straff, se PEN, sbst.2; jfr c o. d.
γ) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) urbota straff, frihetsstraff. SFS 1926, s. 111. 8 svartabörsjobbare fick urbota straff. UNT 20/3 1946, s. 5.
δ) villkorligt straff, av villkors uppfyllande beroende straff; särsk. (i ä. rätt före 1965) jur.: ådömt straff med vars verkställighet i domen lämnats villkorligt anstånd. Dalin (1854). Tre (brottslingar) fick villkorligt straff, en dagsböter. UNT 1/4 1946, s. 5. Åkerlund Brandv. 81 (1981; om förh. före 1965).
ε) korporalt straff, se KORPORAL, adj.
ζ) (förr) ärerörigt l. vanärande straff, straff avsett att i högre l. mindre grad innebära förlust av anseende. Dödsstraff, Kroppsstraff, Fängelse, Penninge-bot och äreröriga straff. KrigsmSH 1798, s. 95. Uteslutne från (den franska) Armén äro .. alla de som blifvit dömde til vanärande straff. KrigVAT 1836, s. 2.
η) (numera föga br.) exemplariskt straff, straff som kan tjäna ss. avskräckande exempel. Widegren (1788).
ϑ) (†) straff till livet, dödsstraff; jfr LIVS-STRAFF. Straf til lifwet. Gustaf II Adolf 247 (1621). Lindfors (1824).
ι) vid (sådant l. sådant) straff, i fråga om visst förbud o. d.: varvid överträdelse medför (sådant l. sådant) straff; äv. i anv. motsv. β; jfr g. Wiidt thenn peen och straff Kon:ga M:ittz wor aller nådigste herres wtropada landzordung formellar. VgFmT I. 8—9: 113 (1544). Ingen (av ämbetsbröderna i skräddarskrået) settie .. sin hatt opå .. (under skråmötet), vid fyra öhres straff i lådan. BtÅboH I. 2: 171 (1625). Ingen torde Gvdz ordh bekänna / I wåra förfädhers tijdh / Ey heller diärffdes sigh wända / Widh straff theras godz och lijff. PolitVis. 181 (1626). (Bergs-)Collegium (har) alfwarsamligen förbudit, at inga Hem-skogar wid straff och wite fällas skole. HC11H 12: 95 (1697).
κ) (†) taga ngn under (ett) straff l. straffet l. vara under straff, pålägga ngn (ett) straff resp. utstå straff; jfr PLIKT, sbst.1 6 b ε. Hårdeligen tagas under straffet. Schroderus Waldt 22 (1616). Man skulle tagha Iuden vnder itt häfftigt Straff, som hade omskurit en Christen. Dens. Os. 2: 160 (1635). The som här emot handla (dvs. mot förbudet att efter eget sinne uttolka Bibeln), skole vnder laghligit Straff tagne blifwa. Därs. III. 1: 262. Mån ei bättre är? Hwem täckes här til swara, / At wara vnder straff, än aldels intet wara? Spegel TPar. 108 (1705).
λ) (†) i uttr. bekläda straff, utstå l. avtjäna straff? The hafue beklädt Andeligit och werdzligit Straff, och begäre binda sitt Echtenskap. UppsDP 21/12 1599.
c) jur. o. rättshist. för brott (enl. vid varje särskilt tillfälle gällande allmän lag l. särskild författning l. stadga) utgående påföljd (numera i sht i uttr. allmänna straff, om böter, fängelse); jfr b, f, g. Stadga l. ådöma l. verkställa straff. Skärpa l. lindra l. eftergiva straff. Vara förfallen till l. avtjäna straff. Tidsbestämt straff. Yrka lagens strängaste straff. G1R 1: 203 (1524). Bleff .. Suenn Olsson benådder .. ath nyta ith lidelighett straf, som ähr ath strafuas wedh kåckenn och mistas thett enna öratt, och sidann föruisas stadenn. TbLödöse 271 (1592). Uti Sweriges beskrefne Lag (är) icke något straff och wite på förberörde öfwerträdelser (dvs. eder och sabbatsbrott) lagt. Stiernman Com. 4: 991 (1687). Thet onda eller obehageliga, som Öfwerheten, til then borgerliga menighetens bästa, pålägger them, hwilka öfwerträda thes Lag, kallas här straff. Nehrman JurCr. 58 (1756). (Kungl. Maj:t förordnar) att de fångar, hwilka undergå fängelse wid watten och bröd, icke må, wid werkställigheten af detta straff, tillåtas förskaffa sig mera bröd, än dem .. af Kronan bestås. SFS 1850, nr 13, s. 2. Med påföljd för brott förstås i denna balk (dvs. brottsbalken): de allmänna straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Därs. 1986, s. 1286.
d) i fråga om religiösa l. kyrkliga förh., om straff l. ss. straff uppfattat lidande o. d. som drabbar l. tänkes drabba den som bryter mot Guds bud l. vilja l. mot kyrkans lära l. regler o. d.; särsk. i sådana uttr. som andligt straff, av Gud l. kyrkan ålagt straff osv. (ofta motsatt: av världslig myndighet utdömt straff, världsligt straff), timligt resp. evigt straff, straff osv. som drabbar ngn under dennes livstid (o. därmed är tidsbegränsat) resp. straff osv. som föreställes drabba ngn efter döden (o. bestå för evigt); jfr f. Rom. 13: 5 (NT 1526; Bib. 1917: vredesdomens). (Husprästen skall) giöra beskedh huru på gården tilgår .. och at syndare icke undansändas eller tagas undan straff och Kyrkioplicht, som undertijdhen skeer. KOF II. 2: 477 (c. 1655). Hwilket är det timmeliga straffet? Det som träffar menniskan i sådana mål, som höra till detta lifwet. Schartau Und. 95 (1804). Hwilket är det andeliga straffet? Då Gud tager ifrån en menniska de tillfällen, som hon förut haft till att omwända sig, sedan hon länge har missbrukat dem. Därs. 96. Hwilket är det ewiga straffet? Det som träffar menniskan efter döden, som ock i Skriften kallas helwete. Därs. Domens dag med straff och lön / Skall bräcka fruktansvärd och skön. Wirsén Sång. 33 (1884). Det är som det var ett Guds straff som kom över dig. Hedberg DockDans. 94 (1955).
e) (numera bl. mera tillf.) övergående i bet.: straffdom o. d.; förr äv. i uttr. fälla straff över ngn, fälla straffdom över ngn; äv. i anv. motsv. b β. Fälla peen och straff öffwer then brotzliga. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 138. H. K. M:t .. (låter) straffuedh öfwer .. förrädere uthi thenne loflige Rijkzdagh igenom sitt konnungzlighe edict .. förkunna. 2RA 2: 128 (1617).
f) närmande sig l. övergående i den verbala bet.: exekverande resp. utstående av straff, bestraffning; förr äv.: jurisdiktion. Niels Lycka hadhe ordet til folket, som .. på torghet stodh, och badh at the icke skulle förfäras offuer thet straff som ther skedde (dvs. vid Stockholms blodbad). OPetri Kr. 329 (c. 1540). (En obotfärdig syndare) ställes .. till Consistorium, och om han sigh icke säija låther kastes under werldszligit straff och bannlysningh. KOF II. 2: 94 (c. 1655). Dertill (dvs. till prygelstraff) nyttjas käpp af en och en half alns längd, samt omkring en half tums diameter, och gifves straffet öfver sätet, utanpå byxorna. TjReglArm. 1858, 1: 324. SvJuristT 1937, s. 37.
g) i sht rättsfil. övergående i generellare anv. (jfr f), dels om straff ss. rättsligt institut o. del av l. redskap för en i ett (existerande l. bl. tänkt) samhälle gällande rättsordning, dels om typ av sådant straff osv.; i sg. best. äv. sammanfattande, om den straffrättsliga delen av ett samhälles rättsordning; jfr a. Kåkz straffet är .. itt straff som fögho nytto hadhe medh sigh. OPetri 4: 324 (c. 1540). Straf bör lenda till bettring. FörarbSvLag 2: 187 (1701). Straffet styrer allt folk ständigt, straffet vaktar och skyddar dem, / Straffet vakar när allt sofver; straffet är lagen, säger man. Bergstedt Öfv. 84 (1845). (En analys) leder oss till den definition af straffet i dess .. aktiva betydelse: att det utgör den reaktiva handling, som ett brott uppkallar från statens sida. Nyblæus Straffr. 16 (1852).
3) [specialanv. av 2] (†) böter; utom ss. förled i ssgn STRAFF-KISTA anträffat bl. i uttr. giva straff, betala (i) böter. Ekeblad Bref 1: 420 (1655). Sätter .. (gesällen) sigh deer emoott (dvs. en viss skråregel) gifwe straff Tree daler silfwermynt. MeddNordM 1897, s. 87 (1656).
4) [eg. allmännare anv. av 2] om vite i avtalsförhållande l. speciell, vid avtalsbrott o. d. inträdande, legal l. konventionell avgift; numera bl. ss. förled i ssgrna STRAFF-PORTO, -RÄNTA. — jfr KONVENTIONAL-STRAFF.
5) i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. av 2: obehag l. (lätt) motgång l. (lindrig) plåga l. (lindrigt) lidande som (oftast skämts. l. ironiskt) karakteriseras ss. pålagt straff (i bet. 2) för förment(a) förbrytelse(r). Dygden är sitt eget straff. Then Druckne (rusige) har til straf hufwudwärck. Schroderus Comenius 823 (1639). En Swensk blijr bunden wid en Tyska, / En Dansk man får till straff en Ryska (dvs. i äktenskap). CupVen. C 3 b (1669). Det klappar (på dörren)! ach hvad straff, en efterhängsen vän! GFGyllenborg Vitt. 1: 99 (1795). Att läsa hvad man skrifvit är ett straff, som skulle kurera mången — åtminstone mig — för vidare författare-skap. Beskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 138. Lidelsens straff är att man måste lefva med dess följder och minnen, sedan dess förljufvande känsla längesedan upphört. Dens. i 2SAH 30: 205 (1858). — särsk. hippol. om ryttares måttliga, förr äv. hårda l. brutala bruk av sporrar, spö m. m. (i sht ss. medel mot bristande följsamhet hos hästen). Man har indelat bruket af sporren i hjelp och straff, men om ryttaren vill uteslutande antaga det såsom endast straff, kan man dervid ej hafva något att förlora. Platen HlednRytt. 42 (1856). — jfr SPORR-STRAFF.
6) [eg. specialanv. av 5] i fråga om nackdel som drabbar felande l. fördel som tillkommer dennas motståndare i spel l. lek l. tävling o. d.
a) kortsp. särsk., i protokollet över poäng o. d.: vart o. ett av de stick som medför minus för spelare (särsk. om bjudet men ej hemtaget stick); ss. förled i ssgn STRAFF-BET äv. allmännare, om (insats som förloras vid förlust av) poäng. Lundgren Koppel AuktBr. 138 (1923). Straff (dvs.) Varje stick som spelföraren (i bridge) får mindre än vad han utlovat i sitt kontrakt. Werner o. Sandgren Kortox. 130 (1949).
b) sport. i fråga om en av en domare i en match ådömd påföljd för otillåtet spel l. olämpligt uppträdande av spelare i fotboll l. handboll m. m.; särsk.: straffspark l. -kast. Det blev många straffar under matchen. Mål på straff. Hemliga Jönssonlade straffen. ReglFotb. 1903, s. 33. Typiskt för matchen var .. att enda målet kom på en straff. IdrBl. 1924, nr 78, s. 14. Expressen 21/12 1945, s. 21.
c) i annan anv.; särsk. (spelt.) i schack: vid regelbrott (under vissa förutsättningar) inträdande påföljd. För feldrag (i schackspel) kan straff påyrkas af motspelaren, så länge han ej berört någon pjes för sitt nästa drag. Hagdahl Fråga 12 (1882). — jfr PANT-STRAFF.
Ssgr (i allm. till 2 (c). Anm. Vissa av nedanstående ssgr kan äv. hänföras till straffa, v.): A: STRAFF-ANSTALT~02 l. ~20.
1) (†) motsv. anstalt 1 (a): åtgärd l. handling innefattande l. utgörande straff. Biberg 3: 69 (c. 1823).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) motsv. anstalt 5: för verkställighet av frihetsstraff avsedd anstalt; äv. bildl. (jfr straff 5); jfr -hus, -inrättning, -koloni 2 o. fångvårds-, korrektions-anstalt. Oscar I Straff 77 (1840). Lifvet var en straffanstalt för brott, begångna innan man var född. Strindberg TjqvS 1: 40 (1886).
-ANSVAR~02 l. ~20. jur.
1) ansvar (se d. o. I 3) vars rättsföljd innefattar l. kan innefatta straff. Kallenberg CivPr. 1: 813 (1922).
2) ansvar (se d. o. I 5) bestående i l. utgörande straff. Minnesskr1734Lag 1: 28 (1934).
-ARBETE~020. ss. straff ådömt arbete; särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 c: (sedan 1864) tidsbestämt frihetsstraff som (till skillnad från vanligt fängelsestraff) var förenat med plikt att utföra mer l. mindre hårt kroppsarbete; i lagspråket 1964 ersatt av: fängelse (ss. enda beteckning för tidsbestämt frihetsstraff); äv. bildl.; jfr fästning 3, tukt-hus. Frihetsstraff af twenne slag, nemligen straffarbete och fängelse. FörslACrimLag 1832, Motiv. s. 11. Hwar, som stjäl gods eller penningar öfwer tio daler, dömes, för stöld .. att hållas till straff-arbete från och med twå till och med sex månader. SFS 1855, nr 61, s. 1. Att ro en egentlig segelbåt blir alltid mer eller mindre ett straffarbete. Balck Idr. 1: 58 (1886). Straffarbete i järn, hade .. såsom förvandlingsstraff legaliserats redan i 1653 års straffordning men upptogs nu (dvs. 1668) i den allmänna strafflagstiftningen även såsom straff, som kunde omedelbart ådömas. Minnesskr1734Lag 2: 839 (1934). jfr livstids-straffarbete.
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): straffarbets-anstalt. SFS 1890, nr 53, s. 4.
-fånge. = straff-fånge 2. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 1, s. 15.
-fängelse. Oscar I Straff 108 (1840).
(6 b) -AREA. (mera tillf.) sport. jfr -område 2. Innanför straffarean .. har (domaren) ingen rättighet att mildra straffet. ReglFotb. 1903, s. 22.
-ART. [jfr t. strafart] art (se d. o. 8) av straff; jfr -slag, sbst.2 Biberg 3: 382 (c. 1823). FörslACrimLag 1832, Motiv. s. 8.
-AVGIFT~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) avgift att erlägga l. erlagd ss. straff; jfr -penning. Schulthess (1885).
-BALK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) balk (se d. o. 5 a) innehållande allmänna lagregler rörande straff; äv. bildl.; särsk. (rättshist.) i sg. best., i 1734 års lag: viss balk som jämte missgärningsbalken utgjorde lagens brottmålsavdelning; upphävd o. sammanslagen med missgärningsbalken till en strafflag 1864. Straffbalken 5 cap. 1 §. FörarbSvLag 8: 269 (1734). Så är egenteligen Historien .. deras (dvs. de regerande herrarnas) Straff-Balk, som utmärker, hwad omdöme dem af Efter-werlden tilhörer. Tessin Bref 1: 223 (1753).
(5 slutet) -BEGÄR. särsk. (numera bl. tillf.) hippol. jfr begär 1. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 8 (1836).
-BELAGD, p. adj. om handling (l. underlåtenhet): belagd (se belägga 8 b) med straff; jfr -lagd. Schück BibliogrAnt. 45 (i handl. fr. 1689).
-BELÄGGA, -ning. jfr -belagd o. -lägga. 2NF 22: 1447 (1915).
-BESTÄMMELSE. jfr bestämmelse 1 a β. SC 1: 682 (1820).
-BESTÄMNING. motsv. bestämning 2 a: bestämmande l. fastställande av straff. Straffbestämningen af lifvets förlust. Crusenstolpe 1720 71 (1837). Warburg Richert 1: 49 (1905). särsk. (numera knappast br.) motsv. bestämning 2 a slutet, konkretare: bestämmelse om straff, straffbestämmelse. AvHartmansdorff (1847) hos Warburg Richert 2: 270. Cannelin (1939).
(6 a) -BET. spelt. = bet, sbst.7 2; förr äv. i uttr. sätta straffbet, betala sådan bet. ReglKortsp. 2: 12 (1809). Lindskog Spelb. 30 (1847: sätta .. straffbete).
(2 c) -BETJÄNT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) rättsbetjänt med uppgift att verkställa straff; i sht i pl.; äv. bildl.; jfr -tjänare. Kolmodin QvSp. 2: 573 (1750). Brunkman SvGr. 32 (1767; bildl.).
(1) -BREV. jfr brev 3 o. -predikan. AJGothus ThesEp. 1: 73 (1619).
-BUD. (utom i slutet numera bl. i vitter stil) bud (se d. o. 2) med ett till brytande av budet knutet hot om straff. Hagberg Shaksp. 4: 330 (1848). särsk. (numera i sht med vitter prägel) jur. straffrättslig regel innehållande brottsrekvisit jämte ett till detta knutet straff; jfr bud 2. LBÄ 1: 26 (1797).
(2 d) -BÖRDA. (straff- 1838 osv. straffs- 1679) särsk. mer l. mindre bildl., om svårigheter l. vedermödor l. bekymmer o. d. uppfattade ss. ett syndastraff. HC11H 2: 66 (1679).
-CELL. = cell 1 c; jfr -rum 2 o. 3. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 1, s. 18. —
-DAGG. jfr dagg, sbst.2 1, o. -redskap. SvTyHlex. (1851).
-DEJOUR. (i Finl., numera bl. mera tillf.) ss. straff ålagd vakt- l. jourtjänstgöring; jfr dejour 2. För fel eller försummelse i tjensten (vid länsfängelser i Finl.), som stannar någon af betjeningen till last, må direktionen tilldela den skyldige varning, eller ålägga honom straffdejour ej öfver tio dagar. BetReglLänArbetsfängFinl. 1889, s. 96.
(1) -DIKT. (straff- c. 1710 osv. straffe- 1708) jfr dikt, sbst.1 3 a, o. -predikan. Triewald Lärespån 49 (1708).
(1) -DIKTARE. [jfr t. strafdichter] jfr diktare, sbst.1 2, o. -dikt. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 127 (1918).
-DOM.
1) till 1: dom (se dom, sbst.1 3) innefattande mer l. mindre strängt drabbande tillrättavisning l. klander l. kritik l. fördömande l. näpst; av nutida språkkänsla bl. uppfattat ss. allmännare l. bildl. anv. av -dom 2; äv. bildl.; jfr -predikan. Rademine Knigge 3: 69 (1804). Den svenske kämpe (dvs. Starkodder), vars blotta närvaro blev till en straffdom för det njutningslystna danska hovet. Fatab. 1946, s. 128.
2) i sht jur. till 2 (c): dom (se dom, sbst.1 2 a) varigm straff pålägges ngn; förr äv. (till 2 c) i uttr. villkorlig straffdom, dom innebärande villkorligt anstånd med straffets verkställande, dom innebärande villkorligt straff (se d. o. 2 b δ). Holmberg 1: 416 (1795). Villkorlig straffdom. SFS 1906, nr 51, s. 14.
3) (i sht i religiöst spr.) till 2 d: (av högre makt fälld) dom (se dom, sbst.1 4 b) varigm straff (för begången synd o. d.) pålägges ngn l. ngra; stundom äv. övergående i bet.: straff. 2RARP 14: 237 (1743). Det är en Guds straffdom som går över Europa. Hedberg DockDans. 203 (1955). särsk. i ordspr. Det onda är sin egen straffdom. Hemmer Budsk. 150 (1928).
(6 c) -DRAG. spelt. i fråga om schack: ss. straff utdömt drag (se d. o. I 9). Hagdahl Fråga 11 (1882).
(1) -DUNDER. (numera bl. tillf.) bildl.; jfr dunder 2 o. -predikan. Atterbom Minnest. 2: 263 (1842).
-EFTERGIFT~002, äv. ~200. jfr eftergift 1. NFMånKr. 1939, s. 3.
(1) -EPISTEL. jfr epistel 1 o. -predikan. Eichhorn Stud. 2: 180 (1872).
-EXEMPEL. [jfr t. strafexempel] (straff- 1720 osv. straffs- 1653) straff l. straff underkastad person utgörande (varnande l. avskräckande) exempel (se d. o. 2, 3). Ekeblad Bref 1: 245 (1653: straffs exempel; möjl. icke ssg; om avrättning i galge). särsk. i fråga om religiösa l. kyrkliga förh., till 2 c. Sahlstedt Hoffart. 140 (1720).
(2 c) -EXERCERA. verkställa straffexercis med (trupp o. d.). Figaro 1898, nr 27, s. 4.
(2 c) -EXERCIS. (i fråga om ä. l. utländska militära förh.) ss. straff kommenderad o. verkställd (hård) exercis; jfr -handräckning. ST 1893, nr 978, s. 2.
(5) -EXPEDITION. [jfr t. strafexpedition] militär expedition (se d. o. 5) företagen i syfte att åstadkomma skada, förödelse o. d. ss. vedergällning för verklig l. förment oförrätt; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. 2NF 12: 530 (1909; om brittisk expedition till Kabul). Traktens bondpojkar på straffexpedition till rallarlägret. Östergren (1947).
-FLOD. (straffe- 1684) särsk. (†) i sg. best., om syndafloden. Wexionius Sinn. 3: A 3 a (1684).
-FORM. jfr form I 9. Thyrén StrafflRef. 1: 86 (1910).
-FRI. [jfr t. straffrei] fri (se d. o. 27 b) från straff.
1) i sht jur. till 2 (c). KOF II. 2: 453 (c. 1655).
2) sport. till 6 c. DN(A) 24/1 1921, s. 8 (i fråga om deltagare i biltävling).
Ssgr (till -fri 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): straffri-förklara. om domstol: förklara (se d. o. 6) (en tilltalad) saker (till brott) men fri från (ansvar o. därmed från) straff; i sht i p. pf. Kinberg LagSinnessj. 78 (1926).
-förklaring. jfr -friförklara. UNT 4/1 1934, s. 4.
-FRIHET~02 l. ~20. [jfr t. straffreiheit] jfr frihet 10 o. -fri 1. (Sv.) Straff-frihet, (lat.) impunitas .. (t.) Strafffreyheit. Schultze Ordb. 1334 (c. 1755).
-FÅNGE.
1) fånge (se d. o. 2) som avtjänar frihetsstraff. SFS 1847, nr 22, s. 2.
2) [sannol. ellips av straffarbets-fånge] (numera bl. i skildring av ä. förh.) fånge (se d. o. 2) som avtjänade straffarbete; motsatt: fängelsefånge (jfr civil, adj. 1 c β). SFS 1938, s. 291.
3) [eg. bildl. anv. av 1 l. 2] spelt. i sg. best., ss. namn på viss (tålamodsprövande) patiens. Cronsjö 100Pat. 61 (1968).
-FÄLLA. (numera bl. mera tillf.) motsv. fälla, v. 20: döma (ngn) till straff. Palmblad Norige 77 (1846). särsk. (†) i uttr. straffälla ngn till livet, döma ngn till dödsstraff. Schroderus Albert. 3—4: 233 (1638).
-FÄLLIG. (†) förfallen l. skyldig till l. underkastad straff. Löfgren TenngjH I. 2: 115 (i handl. fr. 1688; om person). Schultze Ordb. 992 (c. 1755). särsk. till 2 d. Schroderus Os. 1: 251 (1635; om giftermål). Möller (1755; under confusible).
Avledn.: straffällighet, r. l. f. förhållandet att vara förfallen osv. l. underkastad straff. Schultze Ordb. 993 (c. 1755).
-FÄNGELSE.
1) (numera bl. mera tillf.) fängelsestraff, fängelse (se d. o. 2). Palmblad Norige 246 (1846).
2) (utom i slutet numera föga br.) = fängelse 4; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. AdP 1840—41, 3: 38. Svedelius Statsk. 4: 383 (1869; om ort). särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) för straffångar (se -fånge 2) avsedd, medelstor fångvårdsanstalt, (större) länsfängelse; sedan 1946 i officiellt språk ersatt av: fångvårdsanstalt resp. centralanstalt; jfr central-fängelse. Hagströmer Frihetsstr. 162 (1875). SFS 1921, s. 2451.
(2 c) -FÖRELÄGGANDE~10200. jur. skriftligt föreläggande (se förelägga, v.1 2) som åklagare under vissa förutsättningar i stället för att väcka åtal utfärdar för brott under allmänt åtal. SFS 1942, s. 1808.
-FÖRESKRIFT~002, äv. ~200. jfr föreskrift 3. SvRiksd. 14: 159 (1934).
-FÖRMÅGA. särsk. (†) makt l. myndighet att ådöma o. exekvera straff. LBÄ 9—10: 78 (1798).
-FÖRVANDLING. förvandling (se d. o. 1 b) av straff (varigm en straffart utbytes mot en annan utan att straffets kvantum tänkes förändrat); särsk. (jur.) om sådan förvandling med iakttagande av en i lag fastlagd relation mellan straffarter; jfr bötes-förvandling. Boström 2: 466 (1842). 2SvUppslB (1953).
-GISSEL, förr äv. -GISSLA. [jfr t. strafgeisel] (straff- 1812. straffe- 1732) jfr gissel, sbst.1 1, o. -redskap; äv. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 533 (1732). Palmblad SophSorg. 82 (1812, 1839).
-GLAD. (straffe- c. 1678) särsk. (numera bl. tillf.): som glatt l. gärna pålägger o. utkräver straff. SColumbus Vitt. 100 (c. 1678).
(2 d) -GUD. [jfr t. strafgott] gud (se d. o. I) som utkräver straff; äv. bildl. Kellgren (SVS) 1: 136 (c. 1790; bildl.). Adlerbeth Poët. 1: 83 (1802).
(2 d) -GUDINNA. [jfr t. strafgöttin] jfr gudinna 1 o. -gud. Remmer Theat. 1: 198 (1808, 1814).
(2 c) -HANDRÄCKNING~020. mil. jfr handräckning 1 b o. -exercis. 2NF 38: 572 (1926).
-HJUL. (straffe- 1740) (†) = hjul 1 d. Rüdling Suppl. 384 (1740).
-HOT. i sht jur. hot om straff. AB 1845, nr 86, s. 1.
-HOTELSE. jfr hotelse 1 o. -hot. Nyblæus Straffr. 58 (1852).
(2 c) -HUS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr hus 7 o. -anstalt 2. Hallordn. 21/5 1739, s. C 2 a. —
-HÄST. (förr) jfr häst 3 b β o. -redskap. VRArk. 10/8 1785.
(2 c) -INRÄTTNING~020. särsk. (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) jfr inrättning, sbst.2 1 b, c, o. -anstalt 2. Oscar I Straff 30 (1840).
-INSTRUMENT. (i sht förr) jfr instrument 1 o. -redskap. Weste (1807).
(4) -INTRESSE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -ränta. 2RA 1: 501 (1723).
(2 c) -JOURNAL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr journal 1 a o. -register; i sht i fråga om disciplinära saker; i officiellt spr. numera ersatt av: behandlingsjournal; äv. bildl. Den allmänna opinionens stora straffjournal. Hedenstierna Fideik. 244 (1895). SFS 1949, s. 930.
-JÄRN. (straff- 1719 osv. straffe- 1732) (förr) jfr järn 5 b o. -redskap. GenBesMRulla 19/9 1719.
-KARAKTÄR.
1) karaktär (se d. o. 3 d) hos straff l. straffart. 2SvKulturb. 11—12: 254 (1938).
2) hos lidande, behandling o. d.: karaktär (se d. o. 3 d) av straff. Thyrén StrafflRef. 1: 137 (1910).
(6 b) -KAST. sport. jfr kast, sbst.4 I 1 b, o. -spark. Smith Vattenpolo 27 (1906).
(3) -KISTA. (förr) kista (se kista 1 a) för böter; övergående i bet.: kassa för böter. Schroderus Pac. 166 (1616). Richta Fiscum och then almennelige straffkistan. Därs. 350. —
-KLASS.
1) (förr) i fråga om undervisning l. utbildning l. övning o. d.: för vanartiga l. upprepat försumliga l. brottsliga personer inrättad kategori l. klass (se d. o. 5) inom vilken speciell svårare art av bestraffning fick användas; äv. bildl.; jfr stryk-klass. BerRevElLärov. 1843, s. 141. BotN 1866, s. 145 (bildl.). särsk. (om ä. militära förh.) om klass (se d. o. 5) av personal som på grund av svårare brottslighet l. upprepad försumlighet enl. lag fick dömas till prygelstraff. Hazelius Förel. 64 (1839).
2) (förr) om var o. en av de enl. det progressiva fängelsesystemet förekommande, med hänsyn till olika lång återstående strafftid skilda klasserna (se klass 5, 6) av fångar. 2NF 32: 560 (1921).
(2 c) -KOLONI.
1) (numera bl. i fråga om utländska förh.) koloni (se d. o. 2) avsedd för deporterade fångar som gm sin vistelse därstädes avtjänar sitt straff; äv. bildl. Brink Fäng. 92 (1848). Böttiger 5: 319 (1874; bildl.).
(2 c) -KOLONIST. (numera bl. om utländska förh.) jfr kolonist 1 o. -koloni 1. 2NF 29: 577 (1919).
(2 c) -KOMMENDERAD, p. adj. i sht mil. som erhållit straffkommendering. DN(B) 1946, nr 176, s. 3.
(2 c) -KOMMENDERING. i sht mil. kommendering (se d. o. 1 a) utgörande straff; äv. bildl.; jfr -vakt. Hedberg VackrTänd. 338 (1943; bildl.). Lo-Johansson Sold. 45 (1959).
-KVAL. (numera bl. i vitter stil) jfr kval, sbst.1 1 a, b; äv. oeg. l. bildl. Ångerns straffqual. Tegnér (TegnS) 1: 89 (1803). Bring Dante 56 (1913).
(2 c) -KVANTUM. jur. straffs kvantum (se d. o. 2). Thyrén StrafflRef. 1: 116 (1910).
(1) -KVÄDE. (utom i fråga om ä. skaldestycke o. d. numera bl. i vitter stil) jfr kväde, sbst.2 2, o. -predikan. Wikforss 2: 692 (1804).
(2 c) -LAG. jur. lag (se lag, sbst.1 1) väsentligen innehållande regler om brott o. straff (äv. om text l. (avdelning av) bok i vilken lagen återges); särsk. i sg. best., om den lag med allmänna regler om brott osv. som år 1865 efterträdde 1734 års lags missgärnings- o. straffbalkar o. som år 1965 i sin tur ersattes av den nu gällande brottsbalken; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: straffrättslig regel. Jag (dvs. Ludvig XVI) har den föresatsen, at afskaffa de Straff-Lagar, som warit emot .. (protestanterna), och hwilka både Mänskligheten och Rättwisa måste ogilla. GT 1788, nr 34, s. 1. Bland de propositioner, som .. gjordes färdiga till nästa riksdag, var en hel ny strafflag. De Geer Minn. 1: 233 (1892). Strafflag .. (dvs.) lagbok. Auerbach (1913). I de fackorganiserade arbetarnas speciella strafflag har man en strejkbryteribalk. SvD(A) 29/1 1926, s. 4. jfr skatte-, special-strafflag.
Ssgr: strafflag-, äv. strafflags-beredning, se nedan.
-fråga. jfr fråga, sbst. 3. Wieselgren Samt. 104 (1873, 1880).
-reform. SvH IX. 2: 16 (1908).
-stiftare,
-stiftning, se nedan. —
(2 c) -LAG-BEREDNING, äv. -LAGS-BEREDNING. (-lag- 1939 osv. -lags- 1938 osv.) statsv. o. jur. jfr lag-beredning; särsk. i sg. best., om den kommitté som under åren 1938—1956 utarbetade förslag till skyddsbalk. NFMånKr. 1938, s. 773.
-LAGD, p. adj. (mera tillf.) = -belagd. SvD(A) 14/1 1925, s. 5.
-LAGS-BEREDNING, se -lag-beredning.
(2 c) -LAGSTIFTARE, m.//ig. stiftare av strafflag. Biberg 3: 369 (c. 1823).
(2 c) -LAG-STIFTNING. statsv. o. jur. stiftande av strafflag; äv. konkretare, om straffrättslig lagstiftning (se d. o. b). Gällande strafflagstiftning. SFS 1900, Bih. nr 44, s. 24. SvH 8: 40 (1904).
(2 c) -LATITUD. jur. = latitud 2 slutet; jfr -mått, -sats 1, -skala. Frey 1846, s. 455.
-LEKTION. (förr)
1) till 2: kvarsittning (se kvarsitta c). Klint (1906).
2) till 5 slutet: lektion l. träningspass varunder ryttarens behandling av hästen väsentligen hade karaktär av straff. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 6 (1836).
(2 c) -LIDANDE, n. lidande orsakat av l. bestående i straff. NordT 1885, s. 142.
(2 c) -LIDANDE, p. adj. om person: som utstår straff; särsk. substantiverat; jfr lida, v.2 2. SFS 1859, nr 34, s. 14. KrigVAT 1859, s. 400.
-LINDRING. jfr lindra 1 g, h. Wachtmeister AntBr. 202 (1915).
-LINJE.
1) (mera tillf.) till 2 c, om tänkt gränslinje mellan det straffbara o. det icke straffbara. Brock KrimReformsträv. 4 (1909).
2) (mera tillf.) jur. till 2 c, om tänkt linje markerande strafflatituds utsträckning. Thyrén StrafflRef. 1: 115 (1910).
3) sport. till 6 b: (tänkt l. verklig) linje markerande l. avgränsande straffområde. Smith Vattenpolo 31 (1906).
-LÅGA. (straff- 1828. straffe- c. 1669) (numera bl. ngn gg i vitter stil) bildl., om straff som föreställes ss. brännande eldslåga. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 126. Rogberg Pred. 1: 354 (1828).
-LÄGGA, -ning. (numera bl. mera tillf.) = -belägga. Schroderus Os. 1: 779 (1635).
(6 b) -LÄGGARE. sport. spelare som utför straffkast l. straffspark, spelare som lägger straff. SvD 30/3 1971, s. 18.
(2 c) -LÄNGD. (numera bl. i Finl.) jur. (av judiciell myndighet, numera bl. vattendomstol, förd) längd (se d. o. 8 a) över utdömda straff (, o. i utdrag tjänande ss. verkställighetshandling); jfr -register. FFS 1896, nr 48, s. 6. Cannelin (1921).
-LÖS. [jfr t. straflos] fri från straff l. ostraffad; jfr lös 17.
1) till 2 (c); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr straff 5); jfr -fri 1 o. saklös 2. G1R 4: 119 (1527). At hon, rörd af min plåga, / Må gunstig wisa sig, / och ej så strafflöst wåga, / At giöra gäck af tig. Lindahl Syrinx 8 (1747). Riksåklagarämbetet hemställde, att K. M. måtte jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklara Ekelund strafflös för den åtalade gärningen. 1NJA 1953, s. 462. särsk. i fråga om kyrkliga o. religiösa förh., till 2 d. RA II. 2: 134 (1617). Ekman Siönödzl. 270 (1680).
2) (†) till 2: fri från skuld, oskyldig; jfr saklös 2. Mörk Ad. 1: 354 (1743). Schultze Ordb. 5114 (c. 1755).
Avledn. (till -lös 1): strafflöshet, r. l. f. förhållandet att vara strafflös. Serenius Ee 2 a (1734). särsk. till -lös 1 slutet. Vish. 12: 11 (Apokr. 1921).
strafflösligen, adv. (†) utan straff, straffritt l. strafflöst. RA I. 3: 796 (1597).
-LÖSA. (straff- 1761. straffs- 1619) (†) = -löshet. Bullernæsius Lögn. 239 (1619). 2RARP 20: Bil. 156 (1761).
-MAKT. makt (se d. o. 11) att utkräva straff; numera nästan bl. (kyrkohist.) till 2 d. Järta 1: 239 (1832). Kyrkans disciplinära straffmakt. Nordström Samh. 2: 363 (1840).
-MARSCH. marsch (av mer l. mindre ansträngande l. plågsamt slag) ålagd ss. straff. Högberg Vred. 3: 213 (1906). särsk. (förr) om marsch fram o. tillbaka i kadenssteg på anvisad tid o. plats; särsk. i uttr. sträng straffmarsch, om sådan marsch med geväret hållet horisontellt över huvudet i perioder om 10—15 minuter avlösta av perioder om 5 minuter med geväret vilat mot axeln. KrigVAH 1829, s. 304. Sträng straffmarche. Därs. s. 305.
(2 c) -MASKIN. (†) = -redskap; jfr maskin 1 k. Almqvist DrJ 153 (1834).
(2 c) -MAXIMUM. inom strafflatitud: maximalt straff; jfr -minimum. KrigVAH 1885, s. 370.
-MEDEL. jfr medel, sbst. 13. KrigVAT 1843, s. 146. särsk. till 2 d. Rydén Pontoppidan 380 (1766).
-METOD. jfr metod 1. Söderblom Gudstr. 317 (1914).
-MINSKNING. särsk.: minskning (se minska 1 e δ) av straff. Thyrén StrafflRef. 1: 164 (1910).
(2 d) -MISSIV. kyrkohist. ss. bestraffning utfärdat missiv (se d. o. 2). HågkLivsintr. 12: 262 (1931).
(2 d) -MISSIVERA. kyrkohist. utfärda straffmissiv för (ngn). Pleijel Herrnh. 166 (1925). TurÅ 1964, s. 119.
(2 c) -MOTTAGLIGHET. jur. hos brottslig person: förmågan att (förstå ett straffs syfte o. därmed) vara mottaglig för straffets avsedda verkan. Lidforss SocJourn. 198 (1907).
(2 c) -MYNDIG. jur. som uppnått 15 års ålder o. därmed får dömas till påföljd för brott. jfr myndig 4. GHT 1896, nr 98 B, s. 1.
(2 c) -MYNDIGHET~002, äv. ~200.
1) (†) hos offentligt organ o. d.: myndighet (se d. o. 2) att utdöma straff o. d. KrigVAT 1859, s. 405. KansliH 1: 204 (1935).
2) [jfr -myndig] jur. hos person: egenskapen att vara straffmyndig. Kinberg LagSinnessj. 27 (1926).
Ssgr: straffmyndighets-gräns. jfr -myndighetsålder. SvD(A) 1960, nr 28, s. 4.
-ålder. ålder vid vilken straffmyndighet inträder. BtRiksdP 1902, I. 1: nr 7, s. 12.
(2 c) -MÅTT. [jfr t. strafmass] (numera föga br.) straffsats; stundom äv. närmande sig bet.: tillämpning av straffsats, straffmätning; jfr mått, sbst.4 3 b. BtRiksdP 1874, I. 1: nr 32, s. 36. Åklagaren .. yrkade på stränga straffmått. Estlander 11Årt. 4: 66 (1927). Minnesskr1734Lag 2: 826 (1934).
-MÄTIG. (†) som är passande l. lämpad för l. är värd l. förtjänar straff; jfr mätig 4 o. -mässig 2 (se sp. M 2016). Schroderus Albert. 2: 303 (1638).
(2 c) -MÄTNING. jur. utmätande av straff inom den för ifrågavarande brott i lag angivna straffskalan; äv. konkretare, om resultat av sådant utmätande. Warburg Richert 1: 49 (1905). 1NJA 1946, s. 679 (konkretare).
(2 c) -OEMOTTAGLIG. jur. som saknar straffmottaglighet. Kinberg LagSinnessj. 67 (1926).
(2 c) -OEMOTTAGLIGHET. [jfr -oemottaglig] jur. jfr -mottaglighet. Thyrén StrafflRef. 1: 157 (1910).
-OMRÅDE~020.
1) till 2 c, sammanfattande, om tänkt område (se d. o. 3) av straffbara gärningstyper. Nyblæus Straffr. 56 (1879).
2) sport. till 6 b: vid vissa bollspel m. m. (ss. fotboll, handboll, vattenpolo o. ishockey) efter noga angivna regler uppmätt o. med linjer l. på annat sätt markerat område närmast mål inom vilket vissa svårare förseelser av spelare ur det lag målet tillhör regelmässigt skall beivras gm utdömande av straffspark, straffkast o. d. för motsatta laget; jfr -area. ReglFotb. 1903, s. 6.
(1) -ORD. [jfr t. strafwort] (straff- 16551847. straffe- 1711) (numera föga br.) jfr -predikan.
1) motsv. ord, sbst.2 1 (o. 3). Emporagrius Oxenstierna 6 (1655). Meurman (1847).
2) motsv. ord, sbst.2 3 o. 4. Lucidor (SVS) 396 (1674).
(2 c) -ORDER. särsk. (i Finl., jur.) beslut av särskild domare (strafforderdomare) i underrätt i en under vissa förutsättningar vid mindre brott tillåten summarisk process varigm denne utan närvaro av parterna avgör målet. FFS 1931, s. 497. VNyland 1979, nr 74, s. 4.
-ORDNING. [jfr t. strafordnung] ordning (se d. o. 3) i fråga om (brott o.) straff. Snellman Stat. 165 (1842). särsk. rättshist. till 2 c, ss. ä. benämning på utanför allmän o. i balkar redigerad (lands- l. stads)lag stående allmän strafflag; jfr ordning 3 b. Schmedeman Just. 164 (1615).
-ORT. [jfr t. strafort] ort (se ort, sbst.1 II 1, 2) där straff avtjänas (i fångvårdsanstalt); numera nästan bl. mera tillf., om förvisningsort l. ort inrymmande straffkoloni; äv. bildl. Holmberg Bohusl. 3: 449 (1845). KrigVAT 1857, s. 399 (om ort inrymmande bl. a. militärfängelse). (Många kristna i kejsartidens Rom) fingo blöda för sin tro, och ännu flera drabbades af förvisning till vissa strafforter. Schück Rom 1: 150 (1912). IllRelH 437 (1924; om dödsriket).
(2 c) -PARAGRAF. [jfr t. strafparagraph] jur. jfr paragraf 2 o. -lag. Höglund Branting 1: 425 (1928).
-PENNINGAR l. -PENGAR, pl. (om ä. förh.) böter; äv. oeg., om avgift; jfr penning 5 n o. -avgift. JordebIngermanl. 182 (1623). Då Johan Hindrik Becker avlagt sina mästarpengar, påmintes han om en liten discretion eller Straffp(en)g- (a)r till mästarens tractement. Silfverstolpe BokbSthm 39 (i handl. fr. 1701).
-PLATS. [jfr t. strafplatz] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) (regelbundet använd) plats (se plats, sbst.1 2) för exekverande av straff; jfr -ställe. SagSed 1967, s. 25 (1725).
(5) -PLENUM. (numera bl. tillf.) oeg. l. skämts.: (på grund av arbetsanhopning utlyst) extra plenum (se d. o. 2). GHT 1896, nr 103, s. 2.
-PORTO.
1) (förr) till 4: porto att erläggas av adressat för icke (fullständigt) frankerat brev. AB 14/12 1895, s. 2.
2) (tillf., ngt vard.) till 5, om porto som är l. uppfattas ss. överdrivet l. oskäligt högt. SDS 9/6 1981, s. 41.
(1) -PREDIKA. hålla straffpredikan; i p. pr. äv. närmande sig l. övergående i adjektivisk anv. En straffpredikande, skräckinjagande litteratur. Vising Dante 47 (1896). Wulff GrönlDagb. 160 (1934).
(1) -PREDIKAN. [jfr t. strafpredigt] predikan (se d. o. 1 b, 2 a, b) väsentligen innehållande mer l. mindre strängt drabbande tillrättavisning(ar) l. klander l. kritik l. fördömande l. näpst; av nutida språkkänsla ofta uppfattat ss. predikan innehållande straffdom (se d. o. 2) l. hot om straff (i bet. 2) l. avsedd ss. en bestraffning; äv. bildl. (jfr predikan 2 b β); jfr -brev, -dikt, -dom, -dunder, -epistel, -kväde, -ord, -reskript, -skrift, -språk, -sång, -tal, -vers. LPetri 2Post. 62 a (1555). Johan Gyllenstierna, som ledde undersökningen (vid Stora Kopparberget), avslutade den med en vredgad straffpredikan, riktad till gruvstyrelsen in corpore. Lindroth Gruvbrytn. 1: 214 (1955).
(1) -PREDIKANT. person som håller straffpredikan; äv. bildl.; jfr predikant 1, -talare. Silvius Öfvercons. 48 (1726, 1730). Almquist InlHelSkr. 645 (1775; bildl.).
(1) -PREDIKARE. [jfr t. strafprediger] (numera bl. mera tillf.) jfr -predikant. PErici Musæus 2: 124 b (1582).
(1) -PREDIKNING. jfr -predikan; äv. bildl. Rudbeckius KonReg. 123 (1615). Ännu återstod något: sparlakansläxorna och straffpredikningarna vid hemkomsten. Östergren (1947).
(2 c) -PRINCIP. [jfr t. strafprinzip] särsk. (numera bl. mera tillf.): straffrättslig princip. AdP 1786, s. 157.
(2 c) -PROCESS. [jfr t. strafprozess] jur. process (se process, sbst.1 4) l. rättegång i brottmål; i sht i sg. best., sammanfattande om gällande regler rörande sådan process osv. Den moderna straffprocessen medgifver .. befogenhet för åklagare att sjelfständigt vidtaga åtgärder i och för undersökningen. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 5, s. 46. Minnesskr1734Lag 1: 82 (1934).
Avledn. (jur.): straffprocessuell, adj. hörande till l. utgörande del av l. kännetecknande för straffprocess(en). De straffprocessuella tvångsmedlen: beslag, husransakan, kroppsransakan och häktning. NordT 1892, s. 396.
(2 d) -PROFET. profet (se d. o. 1) som förkunnar Guds straffdom(ar) o. d.; äv. bildl. Rogberg Pred. 2: 461 (1831). Den politiske kämpens förvandling till vredgad straffprofet. Hjärne BlSpörsm. 160 (1898, 1903).
(2 d) -PROFETIA. (i sht i religiöst språk) jfr profetia 2 o. -profet. Almquist InlHelSkr. 532 (1775).
-PUNKT.
1) till 2 d, om punkt (se d. o. 9) innehållande l. bestående i straff. PErici Musæus 2: 122 b (1582).
2) sport. till 6 b: punkt (se d. o. 7) inom straffområdet varifrån straffspark l. -kast l. -slag skall verkställas. IdrBl. 1935, nr 2, s. 9.
-PÅFÖLJD~02 l. ~20. påföljd (se d. o. 3) bestående i straff. 2NF 1: 1225 (1904; om exkommunikation). särsk. (jur.) till 2 c, = straff 2 c; äv. innefattande förverkande (se förverka 4 a); förr äv. i oeg. l. utvidgad anv., om påföljd ersättande straff (jfr tvångs-uppfostran). 2RARP 18: 255 (1752). SvUppslB (1935; äv. om tvångsuppfostran).
-PÅLE. (förr) (på schavott uppsatt) påle vid vilken delinkvent (efter att ha bundits l. kedjats fast) undergick straff, påle (se påle, sbst.2 1 b slutet), kåk; äv. bildl.; jfr skam-påle, spö-påle. PH 9: 103 (1769). Å nyo hotas (man) med en Philosophisk straffpåle .. på hvilken Kant skall kringföras at skämmas. LBÄ 14—15: 16 (1798).
-REDSKAP~02 l. ~20. redskap för exekverande av straff; äv. bildl.; jfr -dagg, -gissel, -häst, -instrument, -järn, -maskin, -påle, -stock. Atterbom Minn. 197 (1817; om järnjungfru). Fackföreningarnas uteslutningsapparat — det värsta straffredskap en organiserad arbetare kan drabbas av. IdrBl. 1935, nr 19, s. 6.
(2 c) -REGISTER. särsk.: register (se d. o. I 1 b) över personer ådömda straff samt de dem ådömda straffen; stundom äv. i utvidgad anv., om (avdelning av) myndighet vid vilket registret föres; jfr -längd. ÅbSvUndH 1: 114 (1921). särsk.
a) i Sv.
α) (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) av kriminalvårdsstyrelsen för hela riket fört register över personer ådömda frihetsstraff, villkorlig dom, skyddstillsyn, internering m. m.; i officiellt språk ersatt av: (av rikspolisstyrelsen fört) kriminalregister; äv. om den registerförande myndigheten. PT 1892, nr 240, s. 3. FFS 1918, nr 69, s. 1. Kontroll rörande den dömdes vandel efter brottet (har) verkställts .. på straffregistret. SocÅb. 1941, s. 28.
β) i uttr. militärt straffregister, om ett av militär myndighet fört register över krigsmän som ådömts militärt straff. SFS 1948, s. 1653.
b) (i Finl.) av justitieministeriet i Finl. för hela landet fört register över personer ådömda frihetsstraff, förvandlingsstraff för böter, villkorligt straff l. bötesstraff i samband med sådant straff m. m., samt över brottsliga personer som på grund av otillräknelighet icke kunnat ådömas straff. UppslVFinl. 3: 226 (1985).
(1) -RESKRIPT. (om ä. l. utländska förh.) jfr reskript 3 o. -predikan. Estlander 11Årt. 3: 173 (1923).
-RIS. jfr ris, sbst.1 6, o. -redskap; anträffat bl. i bildl. anv. ÖB 45 (1712).
(2 c) -RULLA. (förr) jfr rulla, sbst.1 1 a—b, o. -register. PH 9: 461 (1770). FångvFörf. 326 (1892; enl. cirkul. 1845).
-RUM.
1) om område l. plats l. ställe l. ort l. utrymme l. rum där ngn ss. straff tvingas vistas (numera bl. ngn gg, arkaiserande); jfr rum, sbst.3 4, o. -koloni 1. Jorden ett straffrum är dit knotande englar förvisas. Runeberg (SVS) 2: 156 (1832; möjl. bildl. anv. av 2 l. 3).
2) (mera tillf.) jfr rum, sbst.3 6, o. -cell. ÅbSvUndH 23: 156 (1928; om bl. a. brunn).
3) (numera bl. mera tillf.) jfr rum, sbst.3 9, o. -cell. Strindberg SvÖ 2: 362 (1883; om rum i kloster).
-RÄDSLA. rädsla för straff. Bolin UngVi 94 (1938).
(4) -RÄNTA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) vid dröjsmål med betalning inträdande (legal l. konventionell) ränta (se ränta, sbst.1 2), dröjsmålsränta, moraränta; äv. oeg.; jfr -intresse. SC 1: 214 (1820). DN(A) 4/3 1964, s. 24 (oeg., om räntetillägg).
-RÄTT. [jfr t. strafrecht]
1) i sht jur. till 2 c: rätt (se rätt, sbst.2 2) innehållande regler rörande brott o. påföljder för dessa jämte därmed sammanhängande förhållanden; jfr kriminal-rätt. Inom Staten har Öfwerheten åtagit sig detta förswar (mot brottslingar) efter en Lag, som tillika utstakar hwilka för sådana wildjur böra anses, at de efter begångna swåra brott måste .. tagas af daga: och detta är den sanskyldiga grunden til all Straffrätt. Bergklint MSam. 2: 140 (1784); möjl. i stället till -rätt 2. Snellman ElCurs 3: 88 (1840). jfr special-straffrätt. särsk. jur. i vissa uttr.
a) allmän straffrätt, om den i brottsbalken reglerade straffrätten, motsatt: specialstraffrätt. Jareborg Brott. 1: 4 (1979).
b) straffrättens allmänna, resp. speciella del, om allmänna regler om brott o. sanktioner för brott, resp. om speciella regler om brott o. straff. Jareborg Brott. 1: 4 (1979).
2) i sht rättsfil. till 2 (g): rätt (se rätt, sbst.2 4) att pålägga o. utkräva straff. Boëthius Naturr. 180 (1799).
(2 d) -RÄTTFÄRDIGHET~0102 l. ~0200. (numera bl. i religiöst språk) om gudomlig rättfärdighet (se d. o. 1 c) i fråga om makten att pålägga straff. Murbeck CatArb. 1: 58 (c. 1750). Melin JesuL 2: 216 (1843).
-RÄTTIGHET~102, äv. ~200. [jfr t. strafgerechtigkeit] rättighet att pålägga o. utkräva straff. Boëthius Sedol. 39 (1782).
-RÄTTSKIPNING~20 l. -RÄTTSSKIPNING~20. (-rätt- 1917 osv. -rätts- 1934 osv.) jur. i sht i sg. best.: rättskipning(en) i brottmål. Kallenberg CivPr. 1: 147 (1917).
(2 c) -RÄTTSLIG. [jfr -rätt (i bet. 1)] som utgöres av l. hör l. hänföres till straffrätt(en); som grundas på l. följer av straffrättens regler; som kännetecknar l. gäller l. har avseende på straffrätt(en); äv. ss. adv.: med avseende på l. i vad gäller straffrätt- (en). Wisén i 3SAH 4: 206 (1889; om lagregler). Björling CivR 15 (1906; om ansvarighet). Författningar av straffrättslig natur. SFS 1925, s. 425. SvJuristT 1937, s. 551 (ss. adv.). Straff i straffrättslig mening är samhällets reaktion på brott mot vissa oskrivna el(ler) skrivna lagar. PsykPedUppslB 1760 (1945).
Avledn.: straffrättsligen. (föga br.) med avseende på l. i vad gäller straffrätt(en), i straffrättsligt hänseende. Thyrén StrafflRef. 1: 167 (1910). Dens. SvPol. 41 (1911).
-RÄTTSSKIPNING, se -rättskipning.
(2 c) -SAK. [jfr t. strafsache] (numera bl. mera tillf., ålderdoml.) brottmål. Straffordn. 18/5 1653, s. 166.
-SATS. [jfr t. strafsatz]
1) jur. till 2 c; jfr sats 7 o. -latitud. Af de föreslagna ändringarne i straffsatserna innebär flertalet en mildring. BtRiksdP 1890, I. 1: nr 21, Bil. 1, s. 50.
2) till 4, om sats (se d. o. 7) l. latitud i fråga om konventionellt vite. VFl. 1938, s. 33.
(2 c) -SKALA. jur. jfr skala, sbst. 3, o. -latitud. Wachtmeister AntBr. 202 (1915).
-SKATT.
1) ss. straff pålagd allmän skatt (se d. o. 3); äv. bildl. Strindberg GVasa 68 (1899). SvD(A) 1/7 1962, s. 4 (om skatteprogressionen).
2) jur. till 2 c: av domstol ss. påföljd utdömd skatt vid brott mot lagen om tillverkning av drycker, förr äv. vid brott mot skattebrottslagen. SFS 1943, s. 535 (i fråga om skattebrott). Därs. 1977, s. 764.
Avledn. (till -skatt 2): straffskatta. (tillf.) betala straffskatt. Slapp straffskatta 100,000 (kronor). SDS 13/12 1946, s. 9 (rubrik).
(1) -SKRIFT. [jfr t. strafschrift] jfr skrift, sbst.1 8, o. -predikan; jfr satir, sbst.1 1. Holmberg 2: 731 (1795).
(2 c) -SKYDD. jur. o. rättshist. skydd (se d. o. 2 a ε) åvägabragt mot ett av lagstiftaren ogillat beteende gm lagregel om straff. NF 3: 1308 (1880).
-SKYLDIG. [jfr t. strafschuldig] (dömd för brott o. därmed) skyldig att undergå straff. Ehrenadler Tel. 255 (1723). Verkställigheten av fritidsstraff (för värnpliktig) bygger mindre på bevakning och kontroll än på förtroende för den straffskyldige. FrDepartNämnd. 1970, s. 326. särsk. (i religiöst språk) liktydigt med: syndig. Hagberg Pred. 1: 87 (1814).
Avledn.: straffskyldighet, r. l. f. förhållandet att vara straffskyldig. Dalin (1854). särsk. (i religiöst språk) liktydigt med: syndighet. Ödmann StrFörs. 1: 474 (1800).
(2 c) -SKÄRPNING. särsk. (jur.) skärpning (se skärpa, v.1 9) av straff; särsk. (rättshist.): sådan skärpning bestående i mörkt enrum l. hårt nattläger. KrigVAH 1885, s. 369. Undergår (fånge) .. straffskärpning .. må han därunder ej åtnjuta bekvämlighet, som är ägnad att upphäfva eller mildra skärpningen. SFS 1906, nr 51, s. 7.
(6 b) -SLAG, sbst.1 sport. jfr slag, sbst.1 1 b, o. -spark. Upsala (A) 12/1 1916, s. 6 (i bandy).
-SLAG, sbst.2 (numera bl. tillf.) jfr slag, sbst.2 1, o. -art. Biberg 3: 382 (c. 1823).
(6 a) -SLAM. kortsp.
1) motsv slam, sbst.1 1: slam i vilken samtliga tagna stick räknas ss. straff (i bet. 6 a). Meyer Stud. 86 (1930).
2) motsv. slam, sbst.1 2; särsk. i uttr. göra (motståndare) stora straffslam, vinna över (motståndare) med storslam där samtliga tagna stick räknas ss. straff (i bet. 6 a). Larsson i By Vår 91 (1927).
(6 b) -SPARK. i fotboll: spark (se spark, sbst.1 b) utgörande straff o. bestående i rätt för spelare ur det förfördelade laget att ohindrad av alla motspelare utom målvakten från straffpunkten söka slå bollen i mål; särsk. i uttr. ss. göra l. lägga straffspark, utföra sådan spark; jfr -kast, -slag. NordIdrL 1900, s. 394. (Straffpunkten) är den punkt från hvilken straffspark göres. ReglFotb. 1903, s. 6. Möller satte en tilldömd straffspark i tvärslån. SDS 1924, nr 144, s. 8. Lägga en straffspark. IdrIMar. 1935, s. 184.
(1) -SPRÅK. (†) tillrättavisande tal l. ord; jfr språk 1. Adlerbeth HorOd. 111 (1817).
(2 c) -STADGANDE, n. jur. jfr stadgande II. Thyrén StrafflRef. 1: 125 (1910).
(12) -STIL. särsk. (†) om sarkasm (se d. o. 1); jfr -ton. Thorild (SVS) 2: 104 (1784).
-STOCK. (förr) jfr stock 2 m o. -redskap. BtÅboH I. 11—12: 59 (1683).
-STÄLLE. jfr -plats. 2BorgP 7: 762 (1741).
-SVÄRD. [jfr t. strafschwert] (i sht förr) för exekverande av dödsstraff avsett svärd, bödelssvärd, skarprättarsvärd. Schultze Ordb. 5223 (c. 1755).
(2 c, g) -SYSTEM. jur. o. rättsfil. (verkligt l. tänkt) system i fråga om utformning av o. beskaffenhet hos (samt verkningar av) straff (o. därmed jämställda påföljder på brott), påföljdssystem. Oscar I Straff 149 (1840). Ingen modern stat (har) vågat sig på att avstå från ett straffsystem. Jareborg Brott. 1: 9 (1979).
(1) -SÅNG. [jfr t. strafgesang] jfr -predikan; äv. bildl. Kellgren (SVS) 6: 133 (1784). Sjödin Sotfragm. 19 (1949; bildl.).
(1) -TAL. jfr -predikan. Malmström Hist. 6: 437 (1877).
(1) -TALARE. (mera tillf.) jfr -predikant. Ahrenberg Männ. 5: 49 (1910).
-TECKEN.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: tecken (l. ss. tecken uppfattad företeelse, händelse o. d.) utgörande (verkligt l. antaget) uttryck för tillrättavisning l. klander; av nutida språkkänsla ofta uppfattat ss. betydande: tecken osv. utgörande l. avsett ss. hot om straff. Isogæus Segersk. 972 (c. 1700). Okunniga menniskor hafwa mycken förskräckelse för Kometer, och ansågos de länge af alla för ett Guds strafftecken, som förebådade krig, pest och hungersnöd. Hartman Naturk. 21 (1836).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 c: tecken l. insignier på rätt att utdöma straff. Schroderus Liv. 58 (1626).
3) till 2 c, om tecken på undergånget straff. Näsström FornDSv. 1: 355 (1941).
(2 c, g) -TEORI. [jfr t. straftheorie] i sht jur. o. rättsfil. teori rörande (den rättsliga l. rättsfilosofiska) grunden till l. ändamålet med l. verkningarna av straff; jfr preventions-teori. Biberg 3: 383 (c. 1823).
-TID. (straff- c. 1580 osv. straffe- 1775) [jfr t. strafzeit] tid under vilken straff (skall) utstås l. avtjänas; särsk. (jur.) till 2 c; jfr -år. Raimundius HistLiturg. 44 (c. 1580). Straff-arbetet är indeladt i fem grader och indelningsgrunden är skillnaden i strafftiderna. Oscar I Straff 24 (1840).
(2 c) -TJÄNARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -betjänt. Schroderus Liv. 73 (1626).
(2 c) -TJÄNSTGÖRING~020. (mera tillf.) tjänstgöring som fullgöres ss. straff. Lo-Johansson TvivlIdr. 11 (1931).
(1) -TON. (straff- 1811. straffe- 1818) särsk. (†) om sarkasm (se d. o. 1) o. d.; jfr -stil. Phosph. 1811, s. 66. Hammarsköld SvVitt. 1: 198 (1818).
-TRANSPORT. Auerbach Tillägg (1918).
-TRANSPORTERA. särsk. ss. straff för försummelse i tjänsten förflytta (tjänsteman o. d.) till annan tjänstgöring(splats l. -ort o. d.). Centerwall Hellas 282 (1888).
(6 a) -TRICK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) trick medförande straff, undertrick. Hagdahl Fråga 292 (1883).
-TULL.
1) (förr) till 2 c: ss. straff pålagd tullavgift. StatistT 1: 301 (1862). Postkal. 1930, s. 22.
2) (numera bl. mera tillf.) till 5, i fråga om stats handelspolitik l. handelsförhandlingar: ss. påtryckningsmedel l. repressalieåtgärd införd (protektionistisk) tull(höjning), kamptull. Forssell Stud. 2: 398 (1888).
-UPPGIFT~02 l. ~20.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 c: uppgift l. anteckning i straffregister; äv. om den särskilda uppgift om domar i brottmål som domstol o. annan myndighet enl. lag var skyldig att lämna till registret i vissa fall. PT 1892, nr 240, s. 3.
2) (tillf.) till 2, 5, om arbetsuppgift ålagd ss. straff l. varande av straffliknande karaktär. Arcadius Folksk. 59 (1903).
(2 c) -VAKT. (förr) straffkommendering bestående i tjänstgöring ss. vaktpost o. d. Melander Läger 48 (1887). Moberg BerLevn. 124 (1968).
(2, 2 d) -VECKA. [förleden torde syfta dels på Kristi lidande, dels på ett ä. bruk att späka sig] särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) kyrkohist. benämning på veckan före påsk, passionsvecka, dymmelvecka. Bælter Cerem. 282 (1760).
(2 c) -VERKSTÄLLANDE~0200, n. jfr -verkställighet. Thyrén StrafflRef. 1: 88 (1910).
(2 c) -VERKSTÄLLANDE~0200, p. adj. (numera bl. tillf.) som verkställer straff. Boström 3: 313 (1865).
(2 c) -VERKSTÄLLIGHET~0102. jur. i enlighet med särskilda regler av myndighet anordnat verkställande av utdömt straff; jfr -verkställande, sbst. KrigVAH 1885, s. 370.
(1) -VERS. jfr -predikan. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 73. —
-VÄRD.
1) till 1: värd tillrättavisning l. klander l. näpst; av nutida språkkänsla närmast uppfattat ss. oeg. l. bildl. l. förbleknad anv. av -värd 2. Är det så straffwärdt (att gå på maskerad)? då har jag gjort mycket illa, som lät min dotter gå på Maskeraden i aftos. Holberg Mascarad. 23 (1779).
2) till 2: värd straff; äv. oeg. l. bildl. l. förbleknat. Det är eij straffwärt, at .. (den som anklagas för faderskap) söker sig ifron sådan beskylning befrija, men han procederar intet rätt. ConsAcAboP 3: 420 (1670). Straffvärdt lättsinne. Tegnér Armfelt 3: 456 (1887).
Avledn. (till -värd 2): straffvärdhet, r. l. f. det att vara straffvärd; jfr -värdighet 2. Heinrich (1814).
(12) -VÄRDELIGEN. (†) på (klandervärt o.) straffvärt sätt. Grubb Ber. 47 (1721; i fråga om sabbatsbrott).
-VÄRDIG. [jfr t. strafwürdig] (†)
1) till 1: klandervärd. Schroderus Os. 2: 188 (1635). Rydén Pontoppidan 157 (1766).
2) till 2, = -värd 2. Phrygius HimLif. 180 (1615). Ljunggren SVH 3: 137 (1878).
Avledn. (†): straffvärdighet, r. l. f.
1) till -värdig 1: egenskapen l. förhållandet att vara klandervärd. Grubb Ber. 47 (1721).
2) till -värdig 2: egenskapen l. förhållandet att vara straffvärd (se d. o. 2), straffvärdhet. Rydén Pontoppidan 517 (1766). Palmblad Fornk. 1: 450 (1844).
-ÅR. (straff- 1846 osv. straffe- 1688) jfr -tid; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XVIII. Strindberg TjqvS 1: 116 (1886; om skolår).
-ÅTGÄRD~02 l. ~20. åtgärd utgörande l. avsedd ss. straff.
1) till 2. Afzelius Sag. 5: 84 (1843).
2) till 5. Handelspolitiska straffåtgärder. Cassel TeorSocEkon. 476 (1934). särsk. till 5 slutet. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 6 (1836).
-ÄMBETE~020. [jfr t. strafamt] särsk. (numera bl. mera tillf.) (maktpåliggande l. helig) arbetsuppgift l. kallelse bestående i (rätt o. plikt) att pålägga o. utkräva straff; av nutida språkkänsla närmast uppfattat ss. betydande: (hög) statlig l. kyrklig befattning förenad med rätt osv. att pålägga osv. straff; äv. bildl. Legoheerdanar see huru nödigt then ogudachtigha werlden hörer Mosi sång, thet är lagsens straffämbete, och huru bitterligha the hata alwarsamma Predikare. PErici Musæus 2: 49 a (1582). Biskoparnes straffembete, i kraft hvaraf de kunde .. från församlingens gemenskap utesluta en försumlig eller treskande medlem. Strinnholm Vas. 2: 297 (1820).
(2 d) -ÄNGEL. [jfr t. strafengel] (i religiöst språk): ängel med uppgift att exekvera straff; äv. bildl. Rogberg Pred. 1: 144 (1827). Rydberg 13: 157 (c. 1885; bildl.).
(2 d) -ÖVNING. särsk. om botövning. L. Paulinus Gothus ThesCat. 151 (1631).
B (†): STRAFFE-DIKT, -FLOD, -GISSEL, -GLAD, -HJUL, -JÄRN, -LÅGA, -ORD, -TID, -TON, -ÅR, se A.
C (†): STRAFFS-BÖRDA, -EXEMPEL, -LÖSA, se A.
(2 d) -NÄT. i det bildl. uttr. fastna i det andeliga straffsnätet, om syndare: (icke undgå att) drabbas av Guds syndastraff. Bullernæsius Lögn. 403 (1619).

 

Spalt S 12474 band 31, 1991

Webbansvarig