Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PEN, sbst.2, r. l. f. (VgFmT I. 8—9: 113 (1544), VDAkt. 1680, nr 53) l. n. (G1R 29: 552 (1560), VDP 5/4 1680); pl. = (RARP 2: 4 (1633), Schroderus Os. 2: 93 (1635)); l. PENA, sbst.1, f. Anm. Ordet förekommer stundom (i formen poena) med lat. böjning. UpplDomb. 4: 7 (1638: poenam, ack. sg.).
Ordformer
(peenn 1582. pen (peen, pên) 1535—1669, c. 1880. pena 1524. pene 1530. poen (pœn, pæ(e)n) 1600—1693. poena 1622)
Etymologi
[fsv. pen (AktsamlKungsådreinst. 20 (1463: peen)); jfr ä. d. pen(e), pön, mlt. pēne (lt. peen), mnl. pene, peen (holl. pene), mht. pēn(e), t. peen, pön, ävensom fr. peine, mlat. pena; av lat. poena, av gr. ποινή, till samma ieur. rot som föreligger i avestiska kaēna, straff, hämnd. — Jfr PEN, adj., PENAL-, PINA, sbst.]
(†) straff; bot (se d. o. 6); plikt; särsk. i sådana uttr. som (vid) straff och pen l. pen och straff l. vid pen o. d. G1R 1: 261 (1524). Peen och straff för bedreffna missgerningar. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 139. G1R 13: 53 (1540: wiid straff och peen). Præster predikar pên, Oc lefver ofta sjelf i synd oc mên. Bureus Suml. 78 (c. 1600); jfr: Presten predikar pen, och lefver sjelf ej utan men. Granlund Ordspr. (c. 1880). Huru .. / Orätfärdigheet sin peen / Bekommer, ändoch hon är seen. Messenius Swanhuita 58 (1613). RARP 3: 129 (1640: widh poen). HärnösDP 1693, s. 53. — särsk. [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. t.] övergående i bet.: plåga, pina, kval. Hwar dagh är tigh stoor plågha och peen. Chronander Surge C 7 a (1647). Dens. Bel. B 5 a (1649).
Ssg (†): PEN-FALL. [av t. pönfall, peenfall] bot (se d. o. 6), plikt, straff. AOxenstierna 2: 91 (1612). Girs G1 119 (c. 1630).
Avledn.: PENLIGEN, adv. (†) med påläggande av (strängt) straff; jfr pinlig. Att emott förbe:te missdädere .. peenligen och till thed skarpeste mhå handlett .. blifva. G1R 23: 329 (1552).

 

Spalt P 576 band 19, 1952

Webbansvarig