Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SJÄLV ʃäl4v, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SJÖLV ʃöl4v, pron. o. sbst.; ss. pron. med n. sg. obest. -t (jfr anm. 2:o o. 3:o nedan), sg. best. o. pl. -e, -a (jfr anm. 3:o o. 4:o nedan) o. (i bet. I 2 a ε, b ε) superl. -aste (Schultze Ordb. 4085 (c. 1755) osv.) ((†) -esta Zeipel Set. 1—2: 193 (1847)); ss. sbst. n. med best. -et. Anm. 1:o Äldre böjningsformer (ss. gen. sg. självs, dat. sg. m. o. pl. självom, dat. sg. n. självo) förekomma icke sällan i ä. nysv. Av dessa användes (förutom själver o. självan, se nedan) numera bl. dat. pl. självom ngn gg arkaiserande, i sht i högre stil. Såå löper himmelen om kringh och skijn ecke sich sielffwom, vtan the andra creaturen till godo. OPetri 1: 7 (1526). Tiällmann Gr. 199 (1696: siälfs, gen. sg., o. siälfas, gen. pl.). (Tre pojkar) skulle .. erhålla rectorsstut i hela skolungdomens närvaro, sig sjelfvom till skräck och androm till varnagel. Hellberg Samtida 1: 15 (1870). Sejde de (dvs. sejdmännen) sig självom skada, ofärd åt sin egen avel, / må sin egen ätt de dräpa, fälla sina egna fränder! Collinder Kalev. 249 (1948). De urspr. i nom. resp. ack. sg. m. hemmahörande formerna själver o. självan (förr äv. själven) användas ännu stundom (förstärkande) i arkaiserande l. bygdemålsfärgat spr. (äv. ss. bestämning till feminint l. pluralt huvudord). (Kristian II) haffwer nog omach sielffwer giöra en hielpa her (dvs. i Sv.) sina. G1R 1: 32 (1521). Jagh haffwer .. flijtigh besökt alla Rijkzdagar, mehra såsom een fremmande, till at höra och lära något, än till at votera sielffwen. BFvChemnitz (1660) i RARP 8: 234. Jag wil .. mig städse hos .. (min käresta) vppehålla, och vtwälja en sådan lefwernes art, som hon mig sielfwer befaller. Humbla Landcr. 93 (1740). Barnen de togo sig själfvan lof / ock gingo så bort till sin kär moders graf. Landsm. VII. 6: 7 (1890). (Gudfadern) får inte tid att vara med (vid dopet) själfvan, sir du. Högberg Vred. 1: 37 (1906). Han höll på med maskiner som gingo av sig själver i evigheters evighet. Martinson Nässl. 263 (1935). Formen självo [sannol. hypersvecistisk form av själve, dat. f. sg. obest. o. m. sg. best.] användes förr äv. ss. bestämning till huvudord med maskulint l. feminint genus. (Jorden) bär .. löff och grääss, ecke sich sielffwo, vtan the andra creaturen til nytto. OPetri 1: 7 (1526). Epter nw saken så haffuer hafft sich med menniskione at hon plat ingen rådh wiste eller finna kunde .. aff sigh sielffuo .., Therfore (osv.). Dens. 2: 452 (1535). (Vi veta) att the alle, som .. (Kristi) heligha korsz .. hätzskeligha och gräseligha forsmädha, aff sielffuo dieffuulen besatte .. wara mosthe. LPetri Œc. 81 (1559). 2:o Ss. bestämning till neutralt huvudord i sg. användes ofta den oböjda formen själv. TbLödöse 157 (1589); se under I 1 b ι. Hafwet sielf drager ihop sigh innom sina strandar. Hiärne 2Anl. 239 (1706). Det säger sig sjelf, att alla läroboksutgifvare hafva .. rättat sig efter k. m:ts vilja (i fråga om stavning). Linder Apostroft. 4 (1897). I stort sett får det som här meddelas om ”julen i gammaldags bondesed” .. tala för sig själv. Celander NordJul 1: 9 (1928). Övergående i adverbiell anv. användes såväl formen själv som formen självt (se I 1 p). 3:o Utom i sin egentliga anv. i n. sg. obest. förekommer formen självt i ä. språkprov (i sht i bet. I 1 b η, ι) äv. ss. bestämning till ord med icke neutralt genus l. i pl. (Icke ett enda av vittnena) kunne giff(ue)s wiss ordh, effther thett the meste parthen alle haffue stältt Sine wittne effter anners berättelse och icke aff thet the sielfft seedt ell(er) wethet haffue. UpplDomb. 3: 130 (1582). ConsAcAboP 1: 103 (1644; se I b ϑ γ). Man ser huru slipad och rund .. (rullstenen) är, huru han wisar sielft sig wara nött i afgrunden, stödt med andra stenar. Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). Gardinerna och öfvertyget på möblerna voro af samma tyg, hvars i sig sjelft föga mättade färger tiden ytterligare blekt. Lönnberg Cas. 7 (1882). Orden och tonen fann hon (dvs. vallkullan som kallade på hjälp i näverluren) af sig själft, de strömmade ur hennes fasa och sorg. Hallström Brilj. 57 (1896). 4:o I sht förr användes äv. (i sht i bet. I 1 b η, ϑ, ι) sg.-formen själv ss. bestämning till huvudord i pl. Teslikes äre och monge aff forscriffne secter (dvs. munkordnarna) syndrade j (dvs. inom) sich sielff j mong party. OPetri 1: 482 (1528). Bleff menigheeten tilspurdh aff borgemestare och råådh, om the sielff wille beholle stadz kellaren. TbLödöse 84 (1588). Stiernhielm Fred. 19 (1649, 1668; i vers). (Jag) beder .., att de .. skickade (snäckorna) få ligga för sig sjelf. CAlströmer (1765) hos Linné Bref I. 3: 76. Det var knappt troligt, att de (dvs. sablarna på väggen) kunnat nedfalla af sig sjelf. Topelius Vint. I. 1: 230 (1859, 1880). De unga löjtnanterna, som icke själf kunde försörja en hustru. Lundegård Tit. 309 (1892). De få, i sig själf föga upplysande anekdoter, som finnas bevarade om (Stagnelius). Böök Stridsm. 214 (1910). 5:o En utvidgning av formen själv l. självan (se anm. 1:o ovan) [jfr d. selvende o. ELLANDE, KOLANDE m. fl.] utgör den stundom (vard.) använda förstärkande formen självande(s). Ja tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand själfvandes! Strix 1904, julnr s. 8. Jag sitter faktiskt här och skrattar alldeles för mig självandes. GbgP 1948, nr 173, s. 2. 6:o I vissa trakter användes (bygdemålsfärgat) de till SJÄLV (i bet. I 1 f) bildade orden själven40 o. självan32, sg. best., ss. beteckning för husbonden resp. husmodern på en gård. (Forssell o.) Grafström 66 (1829: Sjelfven och Sjelfvan; om förh. i Vingåker). Marjo. .. Själfvan har ju lofvat, att du inte skall behöfva rida till kyrkan utan speleman — eller hur? Anna. Det har hon, och mor ryggar aldrig ett löfte. Lundqvist Vingåk. 25 (1877).
Ordformer
(seelffuer 1559. self (-lff m. m.) 1529 (: selffwer)1674. själv (sci-, si-, sij-, ski-, skj-, sy-, -elf(f) m. m.) 1521 osv. sjölv (si-, -lf) 16231808. syel 15531565)
Etymologi
[fsv. siälver, selfwer, syäl m. m., sv. dial. själv(er), sjölv, säl m. m.; jfr fd. sialvær (d. selv), nor. selv, fvn. sjalfr (nor. dial. sjøl(v)), got. silba, fsax. self, selƀo, mlt. sulf, sulve, sulves(t), self m. m. (lt. sulf), mnl. self, selve m. m. (holl. zelf), fht. selber, selbo (mht. selp, t. selb(er), selbst), feng. self, selfa (eng. self); sannol. till den rot som föreligger i SIG, pron. — Jfr RÅDSJÄLVER, SALBAND, SELFAKTOR, SELFMADE, SERVEGIN]
I. demonstr. pron.
1) i obest. form, betecknande att fråga är om just den person l. det djur l. den sak l. företeelse som huvudordet betecknar (i motsättning till andra l. annat) l. om individen l. den individuella företeelsen direkt (o. icke hans osv. ombud l. ställföreträdare l. omgivning l. dess tillbehör l. dyl.); stundom liktydigt med dels (i fråga om person): personligen, i egen person, dels: också, ävenledes, i sin (min, din osv.) tur l. ordning; vanl. dels ss. predikativt attribut, dels ss. direkt attribut (i sistnämnda anv. numera bl. (jfr dock p) ställt omedelbart efter sitt huvudord); oftast uttalat med stark betoning (starkare än huvudordets o. motsv. emfatisk betoning av detta). Själv är han klen, men hans bröder är kraftiga. Gör det själv!, särsk. [jfr eng. do it yourself] i fråga om att utföra vissa i ett hem förekommande (reparations)arbeten (t. ex. målning l. enklare snickeriarbeten) utan hjälp av fackmän. G1R 1: 31 (1521). Watnet mäter Kropparna, och mäles sielfft af Stegen på glaset (i en av Stiernhielm uppfunnen mätapparat). Stiernhielm Arch. B 2 b (1644). I går affton hadde iag breff ifrån General-Major Mörner. .. I morgon wäntar iag honom siälfwan. MStenbock (1702) i BrinkmArch. 2: 156. Tänk ut något nu Pelle! .. Tänk sjelf, får du se, hur godt det är! Lengqvist Stud. 22 (1873). I mig själf är smidt och nitadt gallret, / när själf jag krossas, krossas också gallret. Fröding Guit. 68 (1891). Eftersom jag är den enda, som har verkligt intresse för saken, är det bäst jag styr med den själv. Wägner Silv. 17 (1924). De relationer, som svarar mot tvåställiga satsfunktioner, säges själva vara tvåställiga. Wedberg NLog. 1: 54 (1945). — särsk.
a) i ordspr. Then helighe ande (är) wisseligha .. rette mestaren til hela Psaltaren, Effter som werket sielfft thz noogh betyghar, och sin mestare prijsar. FörsprPsalt. (Bib. 1541). Ther en är icke sielff, ther bliffuer icke hans huffut tuettat. SvOrds. C 4 b (1604). Dhen som gräfwer en groop för andra, han faller dher sielfwer i. Grubb 289 (1665). Det är ont att stiäla där som kÿfwen är sielf hemma. Celsius Ordspr. 1: 436 (1708). Sjelf göra, sjelf ha. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. i sådana ordspr. som själv är bästa dräng(en) l. god dräng l. bästa bud, betecknande att det man själv gör blir bättre gjort än om ngn annan gör det. Siälffuer är bästa wännen, och en godh drängh. Balck Es. 136 (1603). Siälfwer är god dräng. Grubb 458 (1665). Blanche Våln. 129 (1847: bästa drängen). Bremer Hertha 316 (1856: bästa bud). (Jag ville försöka) hitta reda på några lämpliga platser till abborrmetet. .. Och här gällde .. liksom många gånger annars att själv är bäster dräng. Sparre Tattarbl. 145 (1923).
b) ss. bestämning till ett omedelbart föregående pron. i objektsform i refl. anv. Skada, bedraga sig själv. Skyll dig själv! Sköta sig själv. De tänka bara på sig själva. Döma andra efter sig själv. Nöjd med, säker på sig själv. Känna sig själv, se KÄNNA 3 d β. Glömma sig själv, se GLÖMMA 2 d. Råda sig själv, se RÅDA, v.1 3. (Icke) vara sig själv mäktig, se MÄKTIG 2 a. Gå till sig själv, se VIII 8 a slutet; äv. (mindre br.) gå i sig själv, gå till sig själv. Lämnad åt sig själv, se LÄMNA, v.2 6 b. (Människan) skal elska gudh aff alt sitt hierta aff all sin siel, och aff alla sina makt, och sin nästa som sich sielff. OPetri 1: 23 (1526). Rödier eder (i Finl. o. Estl.) så stora gods som eder sielf lyster. Gustaf II Adolf 185 (1617); jfr anm. 4:o sp. 3004 Herr Jesu du som här (dvs. på korset) dig sielfwan ger til bästa / Gif (osv.). Brenner Dikt. 1: 10 (1705, 1713). Svenska folkets rättighet att genom rikets ständer sig sjelft beskatta har af (det grundlagsstiftande) utskottet blifvit sorgfälligt iakttagen. Järta 1: 52 (1809). Larsson Stud. 13 (1891, 1899: gå i oss själfva). Det hade gått med tron som med ett stycke dyrbart siden undanstoppat i en låda: det hade ätit sönder sej självt. Isaksson KvHuset 212 (1952). — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud! På sig själv känner man andra, särsk. i fråga om benägenhet att förutsätta onda motiv l. avsikter o. d. hos andra. Tro tin granna wäll, men tiig sielffuan besth. G1R 11: 57 (1536); jfr: Betroendis thin granne wäl Dog tiig szielffuom best. Därs. 10: 236 (1535); jfr anm. 1:o sp. 3003. Läkiare lääk digh sielff. Grubb 483 (1665). Arbetet roosar sigh sielfft. Dens. 882. Man är sig sjelf närmast. SvOrdspråksb. 63 (1865); jfr NÄRMARE 4 d.
β) i uttr. betecknande att ngt förstås utan förklaring(ar) l. gm sin egen natur är uteslutet l. att ngt kommer (till stånd) utan minsta ansträngning l. automatiskt l. dyl.; i sådana uttr. som det säger sig självt (att), det är självklart (att), ngt förbjuder l. ger l. gör sig självt (jfr FÖRBJUDA 2 b, GIVA II 9 b, GÖRA, v.1 I 18 i); förr äv. i uttr. ngt låter sig självt förstå, ngt förstås utan förklaringar (jfr FÖRSTÅ, v.3 2 d). Vppe på Burspråket monde the Danske stå, / Hwad the huislede lät sig sielfft förstå. Svart Gensw. G 4 a (1558). Det säger sig sjelft, at Prädikan är skön, ty hon är ju en Doctors värk? Kellgren (SVS) 4: 165 (1780). Reflexionerna .. göra sig sjelfva! Stenhammar Riksd. 3: 148 (1847). Noga räknadt, är det blott en ganska ringa del af språket, hvars förklaring icke så att säga gifver sig själf. Tegnér SprMakt 17 (1880). Att med en fåtalig .. här .. midt i vintern gå in i ett fiendtligt land, förbjöd sig sjelft. Carlson Hist. 6: 422 (1881). Att slagskeppen kosta stora pengar säger sig självt. VFl. 1937, s. 171.
γ) i uttr. vara sig själv, vara vad man l. ngt är (o. intet annat); vanl.: vara naturlig l. okonstlad l. som man egentligen l. innerst inne är l. som man brukar vara l. som vanligt; äv. dels: vara sin egen l. oavhängig l. fri, dels i utvidgad anv., om ngt sakligt, särsk.: överensstämma med den (ideal)-bild man gjort sig av ngt; äv. i uttr. bli sig själv (igen), bli som vanligt, återgå till sitt normala jag, bli sig lik. Har ni glömt detta stränga besvär att förställa sig, att vara icke sig sjelf, men hvad en annan vill att man .. skall vara? Rosenstein 3: 268 (c. 1790). (Fr.) Identité .. (sv.) Egenskapen att vara sig sjelf och intet annat; sjelfhet. Dalin FrSvLex. 2: 2 (1843). Larsson var denna afton icke mera sig sjelf. Topelius Fält. 4: 349 (1864). Jag ville, jag vore i Indialand / och India vore sig själf / med pärlor till grus och rubiner till sand / och slott, som (osv.). Fröding Guit. 121 (1891). Systern sade .. till mig, att .. (konvalescenten) först nu riktigt blifvit sig själf igen. Hallström NNov. 133 (1912). (Traktorskötaren) är ingen dräng. Han är sig själv. Wassing Dödgr. 44 (1958).
δ) i uttr. (vara) sig själv nog, (vara) utan behov av hjälp från andra; vanl.: (vara) övertygad om sin egen tillräcklighet o. sakna behov av hjälp l. råd från (l. kontakt med) andra; (vara) helt upptagen av egna intressen l. angelägenheter (o. sakna intresse för andras väl o. ve). En bra karl är sig sjelfvom nog. Bergman VSmSkr. 36 (1828). Jag längtar efter Heidenstam. Ej för att vi någonsin bli Busenfreunde — det tror jag strandar på något kallt hos honom, något av det Per Gyntska sig själv nog, men (osv.). Levertin (1889) i 3SAH LIV. 2: 66. Intet folk, som vunnit en högre kultur, har varit sig själft nog. Schwartz Tegnér 62 (1903). Ordet som gränsen drog / mellan mänska och troll: Troll, var dig själv nog! Lundgren Ibsen Gynt 240 (1927; nor. orig.: vær dig selv nok). Det högsta väsendet i (Aristoteles’) Metafysiken är en upphöjd egocentriker, som är sig själv nog. Aspelin TankVäg. 1: 119 (1958).
ε) i uttr. som beteckna att ngt sker utan mänsklig l. synlig yttre kraft l. påverkan l. automatiskt l. på grund av sin konstruktion l. natur l. dyl. (jfr β, η, l); ngn gg äv. i uttr. sjunga sig själv, om sång: höras utan att ngn sångare finns. Höet sår sig sjelft. Lind (1749). Invention på Siphonverk, som styrde sig sjelft. Polhem Test. 125 (1761). (På natten) rang det liksom af domens klockor i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan att man visste, hvarifrån det kom. Wecksell DHjort 30 (1862). (Elektrisk värmehäll, brödrost o. stekpanna hålla frukosten varm) Allt detta .. sköter sig praktiskt taget självt. ICAKurir. 1965, nr 38, s. 6.
ζ) (†) i uttr. sig själv lik, likformig, konsekvent. Swänska skrifsättet (har) både i äldre och nyare tider warit dels oformeligit, ostadigt, och ej sig sielf likt; dels ock alldeles oskiäligit. Hof Skrifs. 142 (1753).
η) i uttr. av sig själv, förr äv. av självo sig (jfr anm. 1:o sp. 3003), utan att ngn annan l. ngt annat ligger bakom l. ingriper l. hjälper till, utan (synlig) yttre påverkan; i fråga om person (l. djur) äv.: av egen ingivelse l. fri vilja, spontant, självmant, förr äv.: innerst inne, till sin läggning l. karaktär; i fråga om sak äv.: automatiskt, på grund av sin (tekniska) konstruktion l. sin (logiska) uppbyggnad l. dyl.; jfr AV I 10 g. Jtem maa han och foruara (dvs. varna) honum aff sig sielff som en god ween ath (osv.). G1R 2: 79 (1525). (De) komo till jernporten .., then ypnadhes them vthaff sigh sielff, och (osv.). Apg. 12: 10 (NT 1526). Fru Catherina .., then ther af sigh sielf är from och gudfruchtigh. RA I. 2: 254 (1568). Stiernhielm Arch. A 2 b (1644: af sielfuo sigh). (Skogarna på Java) likna mera dem som med konst och flit äro anlagde, än sådane, som af Naturen, eller af sig sjelf äro upkomne. Brelin Resa 10 (1758); jfr anm. 4:o sp. 3004. Thersites. .. Om Troja icke blir taget förr än dessa twå (dvs. Ajax o. Akilles) under-minera det, så lära desz murar stå till desz de falla af sig sjelfwa. Hagberg Shaksp. 8: 159 (1849). Efter freden med Ryssland följde de öfriga frederna af sig sjelfva. Odhner Lb. 320 (1869). Du vaknade av dig själv. Gustaf-Janson ÖvOnd. 103 (1957). — särsk.
α’) i sådana uttr. som ngt förstås (äv. förstår sig) l. ger sig l. faller (jfr β’) l. följer av sig självt, ngt förstås omedelbart l. direkt (utan förklaringar) l. utgör en naturlig l. nödvändig l. logisk följd l. är en given sak. KOF II. 1: 14 (1650: af sig sielft .. falla). Desze saker förstå sig af sig sielf. Modée FruR 21 (1738); jfr anm. 4:o sp. 3004. Det förstås af sig sielf, at det Andelige väldet .. nu (under unionstiden) äfven hade hunnit så långt, som någonsin var möjeligt. Schönberg Bref 1: 177 (1777); jfr anm. 2:o sp. 3004. CFafWingård (1820) hos Fehrman Wingård 1: 79 (: Det säger sig af sig sjelf); jfr anm. 2:o sp. 3004. Just för en sådan verldsåsigt (som P. Elgströms) kände sig hans poesi, mer och mer, vara det naturliga .. uttrycket. Af sig sjelft följde då, att (osv.). Atterbom Minnest. 2: 94 (1847). Det föll av sig självt, att han skulle vara .. (kusinernas) uppvaktande kavaljer. Lagerlöf Top. 87 (1920).
β’) i uttr. ngt går l. faller (jfr α’) av sig självt, ngt går automatiskt l. utan att man behöver ingripa l. hjälpa till. Sahlstedt (1773: går). Kungen har .. så väl inöfvat Bönder och Bondmärar, att alt går af sig sjelft utan piskor eller påminnelser. Kellgren (SVS) 6: 135 (1784). Under arbetet (med att steka köttbullar) ordnar hon, alldeles som om det fölle af sig själft och icke finge taga mera tid, än .. nödvändigt, en liten del af det hackade köttet på en .. stentallrik (åt katten). Geijerstam LycklMänn. 12 (1899).
γ’) (numera mindre br.) i uttr. ha ngt (l. ingenting) av sig själv, för att beteckna att en person har (l. saknar) egen förmögenhet; särsk. i fråga om person som utgör den ena parten av ett äkta par (o. som medför resp. icke medför egen förmögenhet i boet). (Sv.) Han har stor egendom af sig sjelf, (eng.) He has a great fortune of his own. Widegren (1788). Jag har ingenting af mig sjelf, utan har fått alt genom gifte. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hammar (1936).
ϑ) i uttr. för sig själv, utan gemenskap l. förbindelse med l. hjälp l. beroende av andra l. annat; utan att andra l. annat innefattas; ensam l. avskild; äv. dels: inom sig, i sitt inre, dels: som avviker från andra l. annat, särpräglad, egendomlig, dels (om person): tillbakadragen, reserverad; jfr FÖR, prep. I 34. Leva för sig själv. Tala, prata, mumla för sig själv, utan att rikta sig till någon åhörare. Paulo wardt tilstadt wara för sigh sielff medh en krijgsknecht, som toogh wara på honom. Apg. 28: 16 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). (Biskopen finner) At få kunna läsa vthan til för sigh sielff .. och vthan inblandning aff Lutheri Förklaring .. the fem Christendomsens Hufwudstycken. Emporagrius Cat. A 2 b (1669); jfr anm. 4:o sp. 3004. Et skedblad Kummin (stötes) för sig sjelft. Bröms Gubb. 110 (1755). (Sv.) Jag gjorde för mig sjelf allahanda planer, (fr.) je formais dans mon esprit mille projets. Weste (1807). Alltjemt såg Miss Harriett, då jag mötte henne, lika allvarsam och för sig sjelf ut, just som om hon ville säga att hon aldrig befattade sig med andras angelägenheter och väntade att andra icke heller skulle befatta sig med hennes. Bremer NVerld. 2: 414 (1853). Qvarstannande i hemmet öfver året 1787, fortsatte Franzén der för sig sjelf sina studier. Wirsén i 3SAH 2: 155 (1887). Johannes i Hökensås är allt en konstig kropp och en karl för sig själf. Sällberg Kyrk. 109 (1896). Det är inte ofta vi är så här för oss själva. Hela huset är tomt. Gustaf-Janson ÖvOnd. 104 (1957). jfr (†): Wij äre födde for oss sielffue (dvs. utan Guds förutbestämmelse), och afflidhe igen lika som wij aldrig warit hade. SalWijsh. 2: 2 (öv. 1536; Apokr. 1921: Genom en slump hava vi ju kommit till). — särsk.
α’) om land(område): som utgör en fristående (av andra oberoende) enhet, oavhängig, separat; förr äv.: i trängre bemärkelse, egentlig (se d. o. 6). I Catholiske tiderne har Gestrikeland warit räknat vnder Thiundalands norre del. .. Men sedermera är åther Gestrikeland blifwit såsom fordomdags ett Landskap för sig sielf, som nu aldeles söndras ifrån Thiundaland igenom sin wissa Rågång. Peringskiöld MonUpl. 22 (1710); jfr anm. 2:o sp. 3004. (Norge kan indelas) l. I Konungariket för sig sielft, och 2. I Öjar, som liggia kring om Norige. Lenæus Hübner 320 (1726). Finland för sig sielft med Åland. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 84 (1775).
β’) (†) i och för sig; äv.: utan vidare (deduktion); jfr FÖR, prep. I 34 g. Höpken 2: 244 (1753). Detta måste vara klart för sig sjelf och icke ens behöfva sägas: rätts-ideen är .. själen uti all Stat. Biberg 1: 153 (c. 1820); jfr anm. 2:o sp. 3004.
γ’) (†) i uttr. ngt är sak för sig själv, ngt är en sak för sig (se FÖR, prep. 34 e). Ther H. E. Biskåppen behagar honom at taga vnder sit förswaar, är saak för sigh sielfft. ConsAcAboP 1: 103 (1644); jfr anm. 3:o sp. 3004.
ι) i uttr. i sig själv, äv. i sig själv tagen, (sådan(t) ngn l. ngt är l. framträder o. d.) utan sammanhang med l. utan beroende av l. inflytande från annat, om man bortser från annat (som står i sammanhang därmed), ensam, för sig; stundom: egentligen l. djupast sett l. i själva verket; jfr I, prep. I 10 h. Vara rik i sig själv, särsk. motsatt: gm gifte. Äta kööt är j sich sielfft hwarken oondt eller got. OPetri 1: 517 (1528). Något som synes wara, och är doch i sig sielft, intet. Stiernhielm Vt. C 2 a (1658, 1668). Historien är väl ej i sig sjelf et mål för Svenska Academiens omsorg. Kellgren (SVS) 5: 50 (1786). (Filip II:s) charakter war, i sig sjelf tagen, feg, widskeplig och despotisk. Ekelund NAllmH 1: 55 (1833). Bränvin är .. icke ett ondt i sig sjelft, utan ett medel i det ondas hand. Knorring Torp. 1: 9 (1843). Svett luktar i sig själv ingenting. ICAKurir. 1965, nr 8, s. 7. jfr (†): (Brevet) lydder om beskiermellzsse öff(uer) honnom och hanns godz och folk och anneth mer, som breffuith i sig siellff förmmell(er). TbLödöse 157 (1589); jfr b huvudmomentet o. I, prep. I 1 f samt anm. 2:o sp. 3004. — särsk. i uttr. i sig själv i vissa anv.
α’) i uttr. heta så l. så i sig själv, om gift kvinna: heta så l. så ss. ogift. Hvad heter hon i sig sjelf, el. hvad är hennes slägtnamn? Westee (1842). Barnen Bourmaisters mor hette i sig själv Cecilia Loewen. Bergman JoH 89 (1926).
β’) (†) i uttr. ngt faller i sig självt, dels: ngt störtar av sig självt (se η), dels: ngt är en given sak, ngt faller av sig självt (se η α’); äv. i uttr. ngt är i sig självt sagt, ngt är en given sak. (För de upproriska i Smål. gäller den regeln) att alt thet herschapet tilhörer, thet är j seg sielff sagt, att thet är förbrutid. G1R 15: 135 (1543); jfr anm. 2:o sp. 3004. (Det) faller .. j sigh sielfft, at then som wil fruchtsamliga (dvs. med nytta) gå til Sacramentet, han måste och hata syndena. LPetri 1Post. b 7 b (1555). Macht vtan Wijsheet faller i sig sielf, / Och störter i fördärfwet. Stiernhielm Fred. 2 (1649, 1668).
κ) i uttr. i och för sig själv, i o. för sig, i sig själv (se ι); jfr I, prep. I 10 h. Ågren Gell. 63 (1757). I och för sig själv är det knappt något att anmärka härpå. Östergren (1938); jfr anm. 2:o sp. 3004.
λ) (†) i uttr. till sig själv, till sin läggning l. karaktär. Hr. Secreterarens K. Söner, som till sig sielfwe äro wackre (dvs. präktiga), wäl artade och till dygd och Studier nog inclinerade och fallne. VDAkt. 1711, nr 257.
μ) i uttr. vid (förr äv. med l. hos) sig själv, utan att rikta sig till någon åhörare l. utan att tala högt, för sig själv (se ϑ); numera nästan bl. (i sht i vitter l. högre stil) i uttr. säga l. tänka ngt (äv. le) vid sig själv. Tå then Phariseen som honom budhit hadhe, sågh .. (hur synderskan smorde Jesu fötter) sadhe han inwertes medh sigh sielff: (osv.). Luk. 7: 39 (NT 1526; Bib. 1541: widh; Bib. 1917: vid). Phariseen stoodh och badh så wedh sigh sielff. Därs. 18: 11 (Därs.; Bib. 1917: för sig själv). 1Mos. 18: 12 (Bib. 1541: loogh .. widh sigh sielff; äv. i Bib. 1917). Rudbeck Bref 191 (1682: tenkiandes hooss migh sielff). Då tänkte jag vid mig själv, att nog var det sällsamt, huru (osv.). Östergren (1938).
ν) (†) i uttr. stå och falla sig självom, om figurer o. händelser i litterär framställning, betecknande att de framträda o. verka enbart i kraft av sina egna egenskaper (utan författarens kommentarer). Hjeltarne och händelserna (i de isländska sagorna) föras i sitt nakna skick genast in på skådeplatsen, för att stå och falla sig sjelfwom. Holmberg Nordb. 382 (1854).
ξ) i uttr. sins själva emellan, se SINSEMELLAN b.
c) betecknande ngt ss. det viktigaste l. väsentligaste l. det centrala av ngt l. grundvalen l. upphovet till ngt, ofta i motsättning till bisaker l. tillbehör l. omgivande l. näraliggande ting l. omständigheter o. d. som icke inräknas; jfr 2 a. (Barnen som gått för att möta en furste) fägna medh sitt Taal, och medh åthäfwor alla, / Aff sielfwan sin Natur, then man må Fursten kalla. Arvidi A 3 a (1651); jfr anm. 1:o sp. 3003. Den nya förstaden eller malmen .. är större än det gamla München sjelf. Atterbom Minn. 139 (1817); jfr anm. 2:o sp. 3004. Vanligen blir .. en stor del af godset räddadt (från ett på jylländska kusten strandat fartyg), men fartyget själft är förstördt. LbFolksk. 693 (1892). (I J. de la Gardies begravningsprocession) kom Corfitz och Ebbe Ulfelt med sporrarna, handskarna, värjan, hjälmen och marskalkstaven på sammetskuddar och efter dem liket självt. Näsström FornDSv. 2: 92 (1948).
d) liktydigt med: i egen hög person l. (framför huvudordet placerat) ingen mindre än; äv. övergående i bet.: till o. med; jfr p o. 2 a. Han (dvs. Astrild) hafwer Moer sin siälff stolt-modlig Segerwunnit, / Ok så Krigs Guden Mars mäd Kiärleeks Kädior bunnit. Lucidor (SVS) 210 (1672). Sedan man hunnit at göra den Onde sjelf löjelig, är der ingen mera som fruktar honom. Kellgren (SVS) 5: 267 (1793). Ni skall få hjelp, genralen sjelf han ilar hit, var trygg! Runeberg 2: 53 (1846). ”Han själv (dvs. Pytagoras) har sagt det”, var den trollformel, som hos en verklig pytagoré skingrade alla tvivel om vad som var sant och rätt. Grimberg VärldH 2: 311 (1927); jfr f.
e) [efter motsv. anv. i t. o. av fr. même] ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående abstr. sbst. betecknande egenskap o. d., för att ange att ngn l. ngt i synnerligen hög grad besitter den ifrågavarande egenskapen osv.; ofta: personifierad, förkroppsligad; jfr 2 a α. Han är godheten l. hälsan själv. (Min svärmor) är fromheeten siälff och älskar sina barn altförmijcket. Ekeblad Bref 2: 330 (1662; rättat efter hskr.). Personerna i .. (Maria Edgeworths) taflor måste vara sanna, då hela charakteren af hennes författarskap är naturen sjelf. Rydqvist i 2SAH 12: 499 (1827). I fråga om .. Hohenzollrarne är (man i Tyskl.) vördnaden och pieteten själv. Fröding 15: 101 (1889). Denna lilla stad var lugnet självt. Edqvist Musik 187 (1946).
f) om husfadern l. husmodern i en familj l. husbonden på en gård l. ledaren inom en grupp l. dyl. (sedd i motsättning till övriga familjemedlemmar l. underlydande); jfr anm. 6:o sp. 3005. (Slottsfogden) Swenn Månsonn (sände) några knichter .. (till platsen för ett slagsmål), på dett sidste kom Swenn Månsonn sielfuer ditt. 3SthmTb. 5: 118 (1603). Ungmor .. tyckes (sitta färdigklädd o.) vänta, att ”han sjelf” skall komma in och meddela att vagnen är förspänd. Karlin KultM 13 (1888); jfr HAN I 4 a. Far själv i gården. Lagerlöf Holg. 1: 49 (1906); jfr FADER 5. Goda, hälsade Karl Ludvig. Träffas herr Necklasson själv? Sjöberg Kvart. 296 (1924).
g) ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående personbetecknande ord, för att ange att ngn l. ngt mycket liknar den person som anges gm huvudordet, liktydigt med: upp i dagen; jfr 2 a ε β’. Ack himmel! skrek en hvar som Stoden (dvs. en staty av en person) nalkas fick, / Ja, det är Stephan sjelf! så lik sig där han gick. Bellman Gell. 73 (1793). Han är pappa själf. Landsm. 1: 397 (1880). Men detta är ju verkligen Gösta själv (dvs.) G. upp i dagen. Östergren (1938).
h) (numera föga br.) om gift kvinna, liktydigt med dels: född (se FÖDA, v. II 1 j α α’), dels: i sig själv (se b ι α’). Baronessan Horn sjelf Hillebrand har mist sin man. CAEhrensvärd Brev 1: 55 (1782). (A. G. Simelius) föddes den 14 Maj 1790. .. Modren hette sjelf Chydenius. JJNervander 1: 71 (1832).
i) i uttr. om jag får l. skall säga det själv, ss. förmildrande tillägg till ett uttalande som innebär l. kan fattas ss. självberöm (skryt): enligt min egen mening. WoH (1904). För min egen del lyckades jag mycket bra (i konståkningen), om jag får säga det själv. VAHultén i SvD(A) 1935, nr 39, s. 12.
j) (vard.) i uttr. det l. det kan du vara själv, förr äv. var själv!, ss. svar på okvädinsord o. d. När dhe .. kommo j gatuhörnet, kom Simon springande, ropandes tyff och skälm; der till Olaus swaradt: war sielff. ConsAcAboP 1: 491 (1651). Folke. .. Här är en gammal skälm, som stryker kring. .. Tord. Skälm kan du vara själf! Melin Snöhvit 29 (1897).
k) i uttr. tack själv, ss. svar när ngn tackar en för ngt. WoH (1904). Östergren (1938).
l) i fråga om sak: av sig själv (se b η); äv. ss. förled i ssgr, dels betecknande att teknisk apparat l. dyl. fungerar av sig själv l. (mer l. mindre) automatiskt (se SJÄLV-AVBRYTARE, SJÄLV-AVSKJUTANDE, SJÄLV-BINDARE m. fl.), dels betecknande att ngt är så konstruerat att visst moment vid användningen väsentligt underlättas o. utföres liksom av sig självt (se SJÄLV-STRIGLANDE, SJÄLV-VÄNDANDE). Äät j thetta året hwadh förtrampat är, vthi the andra årena hwadh sielfft wexer. Jes. 37: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: självvuxen säd). Bindt om .. Inken eller Wäxten (hos ett kreatur) med en grann stark Tråå, eller Tagel, så faller han sielff bort. IErici Colerus 2: 64 (c. 1645). (I en bil av visst märke) finns ingen växelspak utan bilen ger alltid själv lagom utväxling. Vi i villa 1965, nr 2, s. 23.
m) övergående i bet.: utan hjälp l. stöd, på egen hand l. dyl. Barnen fingo en liten låda att packa i, alldeles själfva. Beskow SvBarn 28 (1896). (Sv.) Nu kan lillan gå .. själf, (eng.) the baby can walk by itself now. WoH (1904). Jag hittar själv nu. Östergren (1938). En gammal gumma, förstår ni, som inte har mer än en påse kalk i skallen, men ändå envisas med att göra sin deklaration själv. Gustaf-Janson ÖvOnd. 37 (1957).
n) [fsv. sialfs sins, sialfs hans, thera siälfra, siælfsins, sialf sins m. m.] (†) i gen. l. (framför pron. sin) grundform, i förb. med poss. pron. o. följt av sbst., liktydigt med (efter det poss. pronomenet placerat): egen; särsk. i uttr. självs sin l. själv sins (äv. sammanskrivet självsins) l. sin självs, om ed o. d.: (sin) egen (jfr ED, sbst.1 1 d); jfr SJÄLV-SIN. Hustrun vidh kyrkiogård(en) giffue Ønde xx ør(e) och halle m(edh) sielff sins eedhe, at hon ey mera kyllig ær. OPetri Tb. 157 (1527). 2SthmTb. 4: 127 (1571: giorde sin sielfs eedh). Hur wäll Ogudligt Folck ey täncker wara Plågor, / Huad Theras Sinnlöst Sinn ock Laghe-löse Lågor / Aff Odygd Kwellier them ok theras Samweet mädh / (I fall the något haa) dy will iagh lemna thet / Till theras Siälffs förswar. Lucidor (SVS) 331 (1673). Beträdes .. (en präst) tredie gången med försummelse (i fråga om att förmana mot svärjande) eller sielfsins Swordom, plichte med en trediedel af sin lön och inkomst. Schmedeman Just. 1140 (1687). BB 24: 2 (Lag 1734: med sielfsins wådaed). Afzelius Tvist. 103 (1882: med sjelfs sin ed). Nordlund 2: 578 (1889: sjelf sins ed). — särsk. i utvidgad anv., i uttr. självsins kärlek, självkärlek. Bureus Suml. 73 (c. 1600).
o) [jfr motsv. anv. i fsv.] följt av ordningstal, i uttr. själv andre (förr äv. annan) l. tredje osv. (äv. sammanskrivet självandre osv.), ss. den andre resp. tredje osv. i ett sällskap o. d., särsk.: tillsammans med en annan resp. två andra osv.; jfr ANNAN I 1 f α, FJÄRDE a; numera företrädesvis [fsv. sancta anna siälff tridhi; jfr t. Anna selbdritt] (konst.) i uttr. Anna själv tredje, om jungfru Marias moder Anna tillsammans med jungfru Maria o. barnet Jesus (framställda i medeltida konst). Martin lehwsen (stod) ffor rætta sielff sette och wille gøra lagh (dvs. gå ed) th(e)r ffore at han (osv.). OPetri Tb. 20 (1524). Sedan är han en fattigh man, hafuer många Barn måste altidh gå til bordz sielf 9de eller 10de. VDAkt. 1656, nr 140. Kongl. Maj:t förnimmes nu förwiszo wara .. sielf annar kommen til Stralsund. Swedberg Lefw. 317 (i brev fr. 1714). Så bör man i sin tienst en sådan (dvs. en ogudaktig betjänt) icke tåla; / .. Med dig och din betient sielftredie Satan är. Kolmodin QvSp. 2: 595 (1750). (Missionären) hvilken, sjelf tionde, sköter den stora missionsstationen Tanjore. Samtiden 1874, s. 116. 2SvUppslB 1: 1094 (1947: ”Anna själv tredje”).
p) [jfr motsv. anv. i dan. o. av t. selbst] (numera föga br.) övergående i adverbiell anv., liktydigt med: till o. med (se MED, prep. o. adv. II c α; jfr d); i (för tanken) nekande sammanhang liktydigt med: ens; jfr 2 a (γ) o. anm. 2:o sp. 3004. Ja, better wore att wåge sielff liffet, godz och blodh! Holof. 4 (c. 1580). Så haffuer åch Elden warit lösz nu några nätter och dagar på rad i staden och sielff i dett huszet iagh gäster. Ekeblad Bref 1: 119 (1652; rättat efter hskr.). Hans (dvs. Astrilds) Makt hoos Hedna Hösz blijr mykket stoor beskriwin, / At ingin Wåld ok Makt ounderkuwat blijwin / Ey theras Gudar siälff. Lucidor (SVS) 209 (1672). Om mornarne var ej godt at se .. (kometen), sielf för dem som bo längst söderut här i Europa. VetAH 1745, s. 87. Sjelf det osmakligaste nonsens har funnit sina beundrare och förståsigpåare. Polyfem II. 38: 3 (1810). 1700-talet, som .. lät en .. baktanke af ironi spela in sjelft i de grannaste kärleksbedyranden. Levertin Wellander 83 (1896). Själf den lede .. hade kommit ur sitt gamla spår och sökte den frukt, som hör bättringen till. Högberg Vred. 2: 381 (1906).
q) (numera bl. tillf.) ss. predikativ, övergående i substantivisk anv. (jfr II).
α) närmande sig l. övergående i bet.: person som fritt bestämmer över sina egna angelägenheter l. har sin egen mening o. d., självständig person. Hvar Läsare må detta skräma / ifrån att vara sjelf, att ha en karakter; / Det kanske ära med sig bär; / men mycket mera förmån är, / att vara Svans åt de förnäma. AGSilverstolpe Skald. 1: 219 (1801). (Sonen, som bad den sjuke fadern att få studera, sade:) Och jag har ju pengar själv. — Fadern höjde sig på armbågen i sängen. Ögonen lågade .. — Du är ingen själv än, gosse! Sjödin StHjärt. 62 (1911).
β) betecknande ngn ss. den som bestämmer, liktydigt med: herre (se d. o. 1); jfr f o. anm. 6:o sp. 3005. Madam Bäckström själv — det var hon och icke hennes man som var ”själv” i huset — levde och regerade i köket. Fröding ESkr. 2: 184 (1894).
r) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. predikativ, övergående i adjektivisk anv.
α) liktydigt med: stursk, självsäker. Om hon var alltför morsk och sjelf förliden vår, så får hon nog, stackars flicka nu pligta derföre. Bremer Brev 4: 383 (1865).
β) liktydigt med: ensam. EWigström i Landsm. VIII. 3: 253 (c. 1900). Dä är inte gott te vara själv, när en lägger iväg hemifrå. Browallius ParDagg 18 (1957).
2) i best. form.
a) i pos. l. (se ε) superl. utan föregående best. art., i attributiv anv., omedelbart framför det ord (sbst. l. pron.) vartill det utgör bestämning, betecknande att fråga är om just den person l. sak o. d. som huvudordet anger l. om denna person osv. direkt (jfr 1), ofta med mer l. mindre framträdande bibet. av att denna person resp. denna sak osv. är den som egentligen avses med huvudordets begrepp l. som intresset gäller l. att han l. den är (l. betraktas ss.) den viktigaste l. centrala l. grundvalen l. upphovet l. ngt (i förhandenvarande situation) utomordentligt l. märkvärdigt o. d.; stundom liktydigt med dels: ingen mindre än, dels: till o. med (jfr 1 d). Låt oss komma till själva saken! Inskriften är inhuggen i själva klippan. Själva namnet är mig förhatligt. Just däri ligger själva svårigheten. Själva resan var tråkig, men när vi väl kommit fram, fingo vi kompensation för den. Själve kungen var där. (En ond tungas) plågha är sielffue dödhen, och heluetet är bättre än hon. LPetri Sir. 28: 21 (1561). (Kyrkoherden skall anteckna) all Kyrckionnes egendom i löst och fast, som är sielfua Kyrckian medh sit tilhör, Kyrckiojord, Stompnar, Klockarebord och ägor (m. m.). KOF II. 1: 432 (1659). Huru fördelas Ängland? Uti twå olika delar. .. Konungariket Ängland .. (och) Hertigdömet Wallis. .. Huru warder åter sielfwa Ängland fördelat? Lenæus Hübner 84 (1726). Ack! när så mycket skönt, i hwarje åder / Af skapelsen och lifwet, sig förråder, / Hur skön då måste sielfwa källan wara, / Den ewigt klara! Ps. 1819, 564: 5. Samhället vacklar i sjelfva sina grundvalar. Almqvist Går an 4 (1839). En ton af tillförsigt, hvilken kan narra sjelfva flugorna att skratta. BEMalmström 7: 411 (1845). Färd i trupp, som sammanhänger med truppövning, anses ingå i själva övningen. SFS 1939, s. 1331. — särsk.
α) ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående abstr. sbst. i best. form, betecknande egenskap o. d., för att ange att ngn l. ngt i synnerligen hög grad l. på ett fullkomligt sätt har den ifrågavarande egenskapen osv.; ofta liktydigt med (efter huvudordet i obest. form placerat): själv (se 1 e) l. förkroppsligad l. personifierad. Gudh är rättferdug sanferdug wijs clooch goodh och mildh, Ja han är siälffwa rättferdugheeten, sanningen, wijsheeten, cloocheten, goodheeten, och mildheten. OPetri 1: 5 (1526). (Hon) war Styfmor och sjelfwa argheten. Dalin Vitt. 3: 343 (c. 1752). Blenda tycktes vara sjelfva glädjen. Knorring Ståndsp. 2: 153 (1838). Eljest är hon ju .. själva blygheten (personifierad). Östergren (1939).
β) (starkt vard.) förstärkande, i eder o. kraftuttryck, ss. bestämning till huvudordet i kraftuttrycket. Tung som sielfwa näcken. Kolmodin QvSp. 1: 150 (1732). Är det .. intet sjelfva Fan, / att pung, men inga pengar, äga! AGSilverstolpe Skald. 2: 110 (1810). Det var då själva helvete, vad man sett och erfarit. Johnson Se 25 (1936). jfr (med utelämnat huvudord): Det var då själfva till karl att vara diplomatisk. Fröding Eftersk. 2: 240 (1910).
γ) (numera bl. tillf.) i (för tanken) nekande uttr., liktydigt med: ens; jfr 1 p. Att icke lendzmannen eller fougtetienarenar, ja och icke sielfve fougten, må någre eder .. uppå kyrkegårder om söndager .. göra. RA I. 3: 105 (1593). Ett hvardagslif, så .. till den grad utan sjelfva de ringaste comforts och beqwämligheter, att (osv.). Atterbom Minnest. 2: 284 (1842). jfr (†, före huvudord i obest. form utan determ. pron.): Här (finnas) sådane skamfläckar ibland de så kallade Christna, som .. ej .. akta göra bättring för sjelfwa blodsynder, hwarmed Guds rättfärdiga wrede .. samlas öfwer både folk och land. Murbeck CatArb. 1: 424 (c. 1750).
δ) i uttr. i själva verket, förr äv. gärningen, se VERK resp. GÄRNING 1 b α.
ε) (i sht vard.) i superl., med mer l. mindre förstärkande innebörd i förh. till pos.
α’) för att framhäva att det följande ordet l. uttrycket betecknar ngt (i förhandenvarande situation) utomordentligt l. märkvärdigt o. d., särsk. liktydigt med: ingen mindre än l. i egen hög person; äv. (starkt vard.) motsv. β, förstärkande, i eder o. svordomar. Självaste kungen var där. Ljungberg SvSpr. 106 (1756). Det var sjelfvesta fan så väl du gjorde din sak, Lotta! Zeipel Set. 1—2: 193 (1847). I skocken satt ju själfva / själfva själfvaste Alice. Fröding Guit. 18 (1891). Johansson säger: Jädrar, jösses och jössus, .. kors och självaste Den, han är i det närmaste att betrakta som religiös. Johnson Här 75 (1935). Bland granarna målas in en röd stuga .. och bredvid den en flaggstång i vars topp självaste solen råkar bli kulan. Wassing GropSkog. 5 (1965).
β’) ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående personbetecknande ord, för att ange att ngn l. ngt mycket l. fullständigt liknar den person som anges gm huvudordet; jfr 1 g. Hahnsson (1899). Cannelin (1921).
γ’) motsv. α. (Ehuru besviken över att icke få ledsaga hem sin fästmö o. dennas svägerska) såg likväl Arnman ut som sjelfvaste lydnaden. Han förklarade artigt sin ledsnad öfver att han förlorat sin förtroendepost, att föra herrskapet hem, men hoppades likväl att allt skulle gå bra. Carlén Rosen 683 (1842). IllSvOrdb. (1955).
b) i annan anv.
α) [den best. formen sannol. beroende på attraktion från huvudordet] (†) ställt omedelbart efter huvudord bestående av sg. best. av adj. i substantivisk anv., = 1 (d). Det är just Kärleken, den oändliga sjelfva, som denna lära (om det hela) uppgifver att vara det Helas grund. Skandia 7: 36 (1819, 1836); jfr β. Så ropa vi nu till dig (dvs. den döde läraren) med en känsla, hvars flamma / Skärare brinner och trognare närs, än den sonliga sjelfva: / Hell, förklarade, dig! Atterbom Lyr. 3: 185 (1829).
β) substantiverat, med framförställd best. art. (o. efter denna följande adjektivisk bestämning) l. poss. pron. (jfr δ, ε).
α’) betecknande ngn l. ngt ss. i o. för sig varande; numera nästan bl. (inom svedenborgianismen) i n. sg. (i sht förr äv. m. sg.), om Gud. (Änglarna som visade sig i en vision, sade:) Gud är den sjelfve (eller sjelfständige), emedan han är sjelfva kärleken och sjelfva visheten, eller som är lika, sjelfva det Goda och sjelfva det Sanna, och således sjelfva lifvet. Swedenborg SammandrNFörs. 165 (1788); jfr a (α). Det amorosa Sjelfva är oändligt, men ponerar i sig det bestämdt ändliga. Skandia 7: 59 (1819, 1836). Bæckström Swedenborg KortFramst. 129 (1956: det Själva).
β’) (†) betecknande ngt ss. utmärkande l. specifikt för ngt l. betecknande det väsentliga hos ngt (i motsats till accidentell egenskap); anträffat bl. i n. sg. Detta (mitt första) Theaterstycke .. har jag funnit mäst värdigt den heder, at tillegnas en far; — ej värdigt i anseende til sit Sjelfva, utan blott i anseende til sit första. PHLing (1797) i 2Saml. 25: 25. Melodien — som är saken, uppfinningen, det väsentliga, egentliga och sjelfva i musiken. DA 1839, nr 282, s. 2. Atterbom PoesH 1: 234 (1848).
γ) (†) i attributiv anv., med framförställd best. art.
α’) betecknande att huvudordets begrepp fattas i ideell (se d. o. 1) mening. Då .. Gud är den sjelfva Menniskan, och detta nya phänomen (dvs. Gud i oändligheten) är Gud i bild, så är det äfven den sjelfva Menniskan i bild. Skandia 7: 51 (1819, 1836).
β’) [jfr t. derselbe] tillsammans med föregående best. art. liktydigt med: DENSAMME II 1; anträffat bl. med huvudord i pl. obest. Men, sägher Augustinus, thenna .. (de heligas) lekamens herligheet (efter uppståndelsen), skal man icke medh förnufften, vthan allenest medh troon beskådha. Ty the sielffua lekamen skola wara snara och wijga, såsom wår hugh, klara som solen. OMartini Bew. C 4 a (1604).
δ) (†) i uttr. den själve (jfr β α’), just han (l. denne) l. han själv (se 1, 1 d, f). (Sv.) Dän siälve var dät, (lat.) is ipse erat. Schultze Ordb. 4084 (c. 1755). (Sv.) Siälvaste, dän siälfwe, (lat.) ipsissimus. Därs. 4085.
ε) (†) i superl. m. sg., substantiverat, = δ. Schultze Ordb. 4085 (c. 1755).
II. sbst.
1) = JAG II 2; särsk. dels i uttr. ngns (eget) själv l. det egna självet o. d., dels mer l. mindre pregnant: egoistisk(t) jag l. person l. personlighet. Wexionius Sinn. 3: A 2 b (1684: wårt egit sielff). Jag kände mitt själf för väl, att kunna säga .. (att avslöjandet av en värdshusvärds sätt att skörta upp sina gäster) skedde för andras skuld. Ekmanson Sterne 2: 102 (1791). Alltid blott enskilda, inskränkta motiver, alltid sjelfvet; den egna isolerade lyckan! Bremer Dagb. 56 (1843). Rudin Kierkegaard 81 (1880: det egna sjelfvet). Kval är själfvet, pina jaget, / liknar ljuset i din hand, / från sin ljusvärlds källa taget, / fladdrar städs i ängslad brand. Levertin Salomo 102 (1905). I Ingers kärleksyttringar .. såg hon sig själv. Men ett själv som var övergivet och förrått. Thorén Herre 246 (1942); jfr 1 b. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. ngns andra själv, ngns andra jag (se d. o. II 2 a). Huem will Herr SparrFeld Eer då mäd gått fogh förtykka / Att I mäd ängslig suck begråten Eer Olykka / Ok Eder Makas Dödh? som war Eer halffwa Siäl / Eert andra Siälff. Lucidor (SVS) 295 (1673). Gloster (till Buckingham). Mitt andra sjelf, du mina tankars rådsbord, / Orakel och profet! Hagberg Shaksp. 5: 193 (1848).
b) = JAG II 2 b; särsk. i uttr. ngns sanna l. rätta själv, ngns sanna jag, det bättre självet, det bättre jaget, äv. ngns yngre l. förra l. tidigare själv, betecknande ngns person(lighet) sådan den var i hans yngre år l. vid ett tidigare tillfälle l. med tanke på de åsikter l. den livsinställning han hyste i yngre år osv. Ve den Narcissus, som vill i Diktningens eviga källa / Skåda sitt timliga Sjelf, rusad af Echos beröm! Atterbom SDikt. 2: 358 (1820, 1838). Tegnér (WB) 8: 227 (1837: Hans rätta sjelf). Här må jag äfven litet polemisera mot mitt yngre sjelf. Geijer I. 5: 127 (1842). Hagberg Shaksp. 3: 384 (1848: mitt förra sjelf). Tiden 1848, nr 70, s. 2 (: det .. bättre sjelfvet). Hvarje menniskas sanna sjelf är evigt Guds tillhörighet. Wikner Lifsfr. 2: 85 (1872). Nyblæus Forskn. 2: 285 (1881: tidigare). Genom detta umgänge (med Kristus i hjärtats inre) vinner människan sitt innersta själf. Ty det tillfälliga, själfviska själfvet kan ej komma dit in: detta själf visar sig dölja endast tomhet, om icke det sanna, djupa själfvet får komma till sin rätt därunder. Söderblom StundVäxl. 1: 48 (1909). Jag förnam mitt lilla själv som ett alldeles naket, osynligt litet liv i mörkret. Wägner NattS 10 (1926).
c) filos. om mänsklig individ ss. psykofysisk enhet o. ss. sådan i sitt eget medvetande skild från l. motsatt den omgivande verkligheten, särsk. tänkt ss. subjekt för psykiska erfarenheter (medvetenhetsakter), individuellt bestämt självmedvetande, förnimmande väsen; äv. dels om sammanfattningen av ett antal på ett l. annat sätt sammanhörande självmedvetanden, dels om det högsta självmedvetandet, Gud; jfr JAG II 2 c. Tuderus Kiesewetter Log. 150 (1806). Staten undantränger alls intet slags sjelf: utan den concentrerar endast det sjelf, som gifves; och ingriper sålunda i bildningen af den kraft, hvarigenom ett sjelf, det må vara ett individuellt eller ett allmänt och concentreradt, uppkommer. Biberg 1: 156 (c. 1820). Hvarje sjelfständigt väsende måste vara enkelt, d. v. s. odelbart, ty ett sjelf utan enhet är en motsägelse. Claëson 1: 6 (1857). Människan (kan) endast under det vilkor vara själfständig i sin verksamhet, att hon är ett verkligt själf eller, som är det samma, en substans. Nyblæus Forskn. IV. 1: 89 (1895). Den inre gästen har sökts och funnits af Yajnavalkya i Indien i själfvet, det stora själfvet, världssjälfvet. Söderblom StundVäxl. 1: 43 (1909). jfr VÄRLDS-SJÄLV.
2) (i vitter l. högre stil, numera mindre br.) i sg. best.: egoismen (tänkt ss. mer l. mindre personifierad), själviskheten. Hatet, o min vän, är kreaturet, sjelfvet, vanmagten och dårskapen i raseri: det är delens rebellion mot det Hela, Stoftets mot Gud! Thorild (SVS) 1: 428 (1782). Bland formerna i evighetens degel / På bottnen Sjelfvets dystra tidhvarf låg, / Ur djupet monstret flög, med blodröd pregel, / Till jorden hven dess vådelds-ljusa tåg. Phosph. 1810, s. 4. Det är ju så, att i wårt inre kämpa ständigt twå makter om herraväldet: sjelfwet och samwetet. Rudin 1Evigh. 2: 659 (1872, 1878).
Ssgr (i allm. till I 1): A: SJÄLV-ABSORPTION. [jfr t. selbstabsorption, eng. selfabsorption] fys. om absorption av strålning i den kropp som utsänder strålningen. TNCPubl. 36: 69 (1962).
-AGA. (numera bl. mera tillf.) aga som riktar sig mot en själv; nästan bl. bildl. Sjelfaga är alltid bäst. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-AKTANDE, p. adj. som har självaktning. Själfaktande personer. GHT 1898, nr 245 B, s. 2.
-AKTNING. aktning för sig själv l. sin egen person; särsk. i det attributivt använda uttr. med självaktning, som håller på sitt värde l. är mån om sitt anseende (äv. oeg., i fråga om ngt sakligt). Gagnerus Stjernhjelm 3 (1776). Naturligtvis har slottet sin Vita fru — ty vilket slott med självaktning har icke det? Engström Ränn. 55 (1920). Varje rallare med självaktning skulle till Orsa under söndagsdygnet för att där hämta vederkvickelse (gm att supa). Järnvägsminn. 65 (1952).
-ALSTRA. alstra l. producera av sig själv (utan hjälp l. ingripande av ngn annan); nästan bl. dels refl. l. i pass. med intr. bet.: uppkomma l. uppstå av sig själv (i sht gm uralstring), dels i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Geijer) ansåg sig sjelfallstrande af divination eller inre evolution. Bremer Brev 3: 69 (1847). För en naturforskare (var det orätt) att tvifla på Aristoteles, hvilket gjorde att ålen i allsköns lugn fick hålla på att själfalstras i bottenslammet. DN 1898, nr 10281 A, s. 3. Bolin Åkerogräs. 132 (1926; refl., om gräs). Den självalstrade oron. Hammenhög Torken 89 (1951).
-ALSTRING. [jfr t. selbsterzeugnis, eng. selfgeneration, fr. autogénie, autogénèse] jfr -alstra; särsk. om (det tänkta) förhållandet att levande organismer uppstå ur död materia, uralstring; äv. oeg. l. bildl.; jfr -födelse. Levertin Eschricht 1: 76 (1858). Vi återkomma till .. frågan, huru den första lefvande varelsen uppstått. Svaret derpå blir: genom sjelfalstring. Samtiden 1873, s. 74. Evigheten eller tidlösheten i Guds själfalstring. Nyblæus Forskn. 2: 329 (1881). Möblemanget .. såg ut som om det aldrig varit nytt, utan uppstått genom själfalstring på en husauktion vid världens begynnelse. Strindberg GötR 76 (1904). Ännu under 1600-talet var tron på en självalstring av djur ur slam och ruttnande mossor mycket allmän. Tigerstedt MedUtv. 2: 118 (1923).
-AMPUTATION. (numera föga br.)
-ANALYS. analys av det egna jaget l. själslivet. Verd. 1890, s. 72.
-ANALYSERANDE, p. adj. jfr -analys. Werin Ekelund 1: 48 (1960; om novell).
-ANALYTIKER. person som ägnar sig åt självanalys. SD(L) 1904, nr 50, s. 7.
-ANALYTISK. jfr -analys. Steffen ModEngl. 368 (1893; ss. adv.). Werin Ekelund 1: 47 (1960; om berättelse).
-ANGIVARE~0200. person som anger l. angivit sig själv (för brott). Hemberg ObanStig. 94 (1896).
-ANGIVELSE~0200. jfr angivelse 1 o. -angivare. Biberg 3: 472 (c. 1823).
-ANGIVEN~020, p. adj. (numera bl. tillf.) som angivit (se angiva 1 b β) sig själv; särsk. substantiverat. Strindberg SvÖ 3: 337 (1890).
-ANKLAGANDE~0200, p. adj. jfr -anklagelse. SAOL (1950).
-ANKLAGELSE~0200. [jfr t. selbstanklage, eng. selfaccusation] om anklagelse som man l. ngn riktar mot sig själv; jfr -förebråelse. Rogberg Pred. 1: 238 (1826).
Ssg: självanklagelse-idé. i sht psykol. fix idé l. tvångstanke som yttrar sig i självanklagelser (för brott l. onda handlingar som man icke begått). UpsLäkF 1904—05, s. 32.
-ANKLAGNING. (†) självanklagelse; anträffat bl. personifierat. Rutström Schiller Röfvarb. 33 (1799).
(I 1 l) -ANKRANDE, p. adj. sjöv. som automatiskt förankrar sig (på i förväg bestämt djup); särsk. (sjömil.) om mina. Själfankrande kastvåle .. användes med fördel å fartyg för utmärkande af plats för tappadt föremål. UFlott. 2: 45 (1904). Sjövärn 1943, nr 1, s. 11 (om mina).
-ANSVAR~02 l. ~20. ansvar för den egna personen l. egna handlingar o. d.; eget l. personligt ansvar. LBygdén (1884) hos Benzelstierna Cens. I. Ungdomen får numera tidigt hand om sig själv. Det pålägger ett stort självansvar. Björkquist SigtunStift. 24 (1928).
-ANSVARIG~020. som har l. är ålagd självansvar. Bremer Brev 3: 468 (1856).
Avledn.: självansvarighet, r. l. f. Bremer GVerld. 1: 119 (1860).
-ANTAGEN~020, p. adj. (numera bl. tillf.) självpåtagen; äv.: usurperad. Fastande och annat sielffantagit Kropsens Twång. Schroderus Os. 1: 536 (1635). Rijksens Furstar .. affsatte Albertum sitt sielffantagne Målsmanszwälde. Därs. 2: 581. —
-ANTÄNDA~020. [jfr -antändning] (i sht i fackspr.) refl. l. i pass. med intr. bet., stundom äv. intr.: antändas (o. explodera) av sig själv l. automatiskt, särsk. gm den i det brännbara ämnet självt gm en långsam oxidation alstrade värmen (utan att ngn antänder det); äv. i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr själv I 1 l. Med fett impregnerade kort-fibriga ämnen .. sjelfantändas (icke) så lätt som de, hvilka bestå af långa fibrer. Ahlström Eldsl. 60 (1879). NF 4: 955 (1881; i p. pr., om minor). Af kolen N:o 2, som, då de legat en tid i fria luften, föllo sönder, hade ett par större partier sjelfantändt sig. Mueller MinnesblHöganäs 29 (1897). SD(L) 1900, nr 368, s. 2 (i p. pf., om trassel). (Tändsticksaskarna) kan självantända i förvaringsrummet. SDS 1950, nr 74, s. 5.
-ANTÄNDLIG ~020. [jfr t. selbstentzündlich] (i sht i fackspr.) som kan självantändas; benägen för självantändning. Pasch ÅrsbVetA 1841, s. 10 (om avfall av ull o. garn som behandlats med olja före kardning o. spinning). Själfantändligt fosforväte. 2NF 35: 983 (1923).
Avledn.: självantändlighet, r. l. f. (i sht i fackspr.) JernkA 1923, s. 338.
-ANTÄNDNING~020. [jfr t. selbstentzündung] (i sht i fackspr.) om förhållandet l. företeelsen att ngt självantändes. VetAH 1813, s. 220. Är höstacken tillräckligt stor, höet starkt packat och lagom fuktigt, så kan höet fatta eld genom självantändning, när luften får tillträde till stackens inre. Lidforss Kås. 1: 71 (1908). Självantändning kan ske .. i t. ex. dåligt ventilerade stenkolslager eller i en med olja indränkt trasselsudd. SvSkog. 1201 (1928).
-ARBETAD, p. adj. (†) utförd av en själv. Allt .. (i tidskriften Den nye Granskaren) måste vara sjelfarbetadt. Thorild (SVS) 2: 7 (1784).
-ARBETANDE ~0200, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf.) som själv arbetar. Den sjelfarbetande åkerbrukarens enkla lott. Rydberg RomD 157 (1877).
2) automatisk, självverkande; jfr själv I 1 l. Langlet Husm. 839 (1884; om glassdosa).
-ARBETE~020. arbete som man l. ngn utför själv, eget arbete. Emanuelsson Plut. 2: 3 (1842).
(I 1 l) -AVBRYTARE~0200. [jfr t. selbstunterbrecher] el.-tekn. elektrisk strömbrytare som (intermittent) bryter den passerande strömmen gm dess egen inverkan, automatisk strömbrytare. TT 1895, M. s. 96.
-AVGUDERI3~0102 l. 10104. (numera bl. tillf.) självförgudning. Atterbom PhilH 356 (1835).
(I 1 l) -AVLÄGGANDE ~0200, p. adj. [jfr t. selbstablegend] (förr) lant. om skördemaskin: som var självavläggare; om hästräfsa: som (halv)automatiskt avlade det hopräfsade höet i strängar. TT 1875, s. 18 (om skördemaskin). 2UB 4: 98 (1899; om hästräfsa).
(I 1 l) -AVLÄGGARE ~0200. [jfr t. selbstableger]
1) (förr) lant. skördemaskin försedd med en anordning som automatiskt lade säden i för sädeskärvar lagom stora högar (vilka sedan bundos för hand). Björkman (1889). Rosenius Himmelstr. 107 (1900, 1903).
2) boktr. mekanisk anordning som upplägger det från tryckpressen kommande tryckta arket på avläggningsbordet. PT 1892, nr 246, s. 1.
(I 1 l) -AVSKJUTANDE~0200. (numera bl. tillf.) om skjutvapen: som automatiskt avfyras. Heidenstam Col 198 (1888; om revolvrar).
(I 1 l) -AVTAGARE~0200. tekn. pappersmaskin på vilken pappersbanan automatiskt överföres från guskvals till pressfilt. SvSkog. 1152 (1928).
(I 1 l) -AVTAGNING~020. [jfr t. selbstabnahme] tekn. automatisk överföring av pappersbana från guskvals till pressfilt. TNCPubl. 29: 55 (1958).
(I 1 l) -BALANSERAD, p. adj. (i fackspr.) om kolvslid: som automatiskt åstadkommer den för maximal effekt önskade tryckfördelningen. Cederblom Ångm. 541 (1896).
(I 1 l) -BALANSERANDE, p. adj. [jfr eng. selfbalancing (i bet. 1)]
1) (i fackspr.) om maskin l. maskindel: som automatiskt håller sig i balans (under rörelse). SD(L) 1895, nr 196 B, s. 2. (om radsåningsmaskin). HufvudkatalSonesson 1920, 2: 4 (om lager i maskin).
2) (mindre br.) om journal (se d. o. 1 a α): som gm sin uppställning automatiskt visar förhållandet mellan debet o. kredit. Sillén BokförMet. 1: 37 (1915).
(I 1 l) -BALANSERING. (i fackspr.)
1) om förhållandet att ngt är självbalanserande (se d. o. 1). SD(L) 1895, nr 196 B, s. 2.
2) om förhållandet att en kolvslid är självbalanserad. Cederblom Ångm. 649 (1896).
-BEDD, p. adj. [fsv. siälfbidhin] (numera bl. mera tillf.) oombedd; ss. predikativt attribut äv. liktydigt med: av sig själv, frivilligt, självmant. (Om vi rätt älskade Gud) behöffde han icke göra mong bodh eller förbodh, at man skulle wara mild emoot then fattiga, gerna hielpa (m. m.) .., Alt sådant giorde man sielff bidhen. LPetri 2Post. 265 a (1555). Den själfbedde befriaren. Quennerstedt StrSkr. 2: 405 (1903, 1919).
-BEDRAGARE. [jfr t. selbstbetrüger] person som bedrar sig själv. Lindfors (1824). Steffen Krig 4: 90 (1917).
-BEDRAGEN, p. adj. som bedragit sig själv. Stiernhielm Fateb. F 1 a (1643).
-BEDRAGERSKA. jfr -bedragare. Strindberg Brev 8: 319 (1891).
-BEDRÄGERI. [jfr t. selbstbetrug] bedrägeri varigm man bedrar sig själv. Scherping Cober 2: 104 (1737). Partisinnet föder sjelfbedrägeriet; man ser sakerna ej sådana de äro, utan sådana man vill att de skola vara. Svedelius i 2SAH 55: 377 (1878). Ett fromt självbedrägeri. Siwertz Förtr. 319 (1945).
-BEDRÄGLIG. som är hemfallen åt l. är uttryck för självbedrägeri; jfr bedräglig 2. Wallin 2Pred. 3: 177 (1829; om hjärta). Beijer BritaGrossh. 157 (1940; om tröst).
-BEDÖMNING. bedömning av sig själv (det egna jaget o. d.). SvLittFT 1833, sp. 388.
-BEFLÄCKA. (mera tillf.) refl.: onanera. Ahlin Markn. 74 (1957).
-BEFLÄCKARE. [jfr t. selbstbeflecker] (ngt ålderdomligt) onanist. Björkegren 1730 (1786). Lo-Johansson Gen. 472 (1947).
-BEFLÄCKELSE. [jfr t. selbstbefleckung] (ngt ålderdomligt) onani. Björkegren 1730 (1786). Krusenstjerna Pahlen 2: 190 (1930).
-BEFLÄCKNING. [jfr t. selbstbefleckung] (numera föga br.) onani. Möller (1790). Heinrich (1828).
-BEFRIELSE. befrielse av sig själv; äv. oeg. l. bildl. Bremer NVerld. 1: 423 (1853). Ljunggren Est. 2: 159 (1860; oeg.). särsk. om onani. 3NF 15: 267 (1931).
-BEFRUKTA. bot. i pass. med intr. bet., om växt: befruktas gm självpollination; jfr -pollinera. Växter, som kunna själfbefruktas. UtsädT 1908, s. 27.
-BEFRUKTAD, p. adj. bot. jfr -befruktning 2 o. -pollinerad. Afkomlingarne efter de korsade blommorna blefvo mer högväxta än efter de själfbefruktade. BotN 1877, s. 52.
-BEFRUKTANDE, p. adj. [jfr t. selbstbefruchtend] som befruktar sig själv.
2) bot. om växt (l. blomma). Quennerstedt KampTillv. 74 (1899; om blommor). Själfbefruktande sädesslag. UtsädT 1907, s. 113.
-BEFRUKTARE. bot. jfr -befruktande 2. BotN 1912, s. 230. VäxtLiv 3: 221 (1936; om blomma).
-BEFRUKTNING. [jfr t. selbstbefruchtung] befruktning som äger rum gm överföring av hanliga könsceller till honliga inom en o. samma individ.
1) zool. i fråga om lägre djur. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 404. Verklig självbefruktning har man endast iakttagit hos plattmaskar och några snäckor. 3NF 7: 839 (1927).
2) bot. i fråga om växt; jfr -pollination. Areschoug BotEl. 217 (1863).
-BEGREPP. (†)
1) uppfattning l. åsikt l. insikt om sig själv (sitt eget väsen o. d.); jfr begrepp 5 a αγ, b. Leijonhufvud Minnesant. 274 (1840). Geijer I. 5: 129 (1842).
2) egen uppfattningsförmåga, eget förstånd; jfr begrepp 8. LBÄ 2—3: 116 (1797).
-BEGRIPEN, p. adj. (†) som icke begripes av ngn annan l. annat än sig själv. Guds sjelfbegripna fullhet. Phosph. 1811, s. 306.
-BEGRIPLIG. (numera bl. mera tillf.) som kan uppfattas l. förstås med utgångspunkt i sig själv (utan andra hjälpmedel); ofta: som förstås av sig själv, självfallen (se d. o. 2). Att påstå det den moderna litteraturen i sitt närvarande skick ej är något sjelfständigt och sjelfbegripligt derföre att den till en del uppväxt ur den klassiska, detta (osv.). Tegnér (WB) 6: 167 (1828). Namnforskaren har ideligen att handskas med .. (ortnamns-)former varigenom kvasilärdomen genom anknytning till välbekanta namn sökt finna mening i ett mindre självbegripligt. UpplFmT 33—36: 182 (1919).
Avledn.: självbegriplighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) Leopold (c. 1815) i 2SAH 17: 46. —
-BEGRUNDAN. jfr -reflexion. Söderhjelm Tavaststj. 271 (1900).
-BEGRUNDANDE, p. adj. som ägnar sig åt l. avser l. uttrycker självbegrundan. Wikner Vitt. 33 (1869; om sinne).
-BEGRUNDNING. (numera bl. tillf.) självbegrundan. Almqvist Sätt. 12 (1835).
-BEGRÄNSAD. begränsad av l. till sig själv; som ålagt sig själv begränsning (till ngt). Boström 2: 14 (1838; om varat). Strängt sjelfbegränsad till den enkla historiska reciten, tillåter sig hr Malmström aldrig dessa allmänna reflektioner hvari särdeles franska historieskrifvare söka sin utmärkelse. Samtiden 1874, s. 136.
-BEGRÄNSNING. om begränsning som man l. ngn ålägger sig själv (l., konkretare, om resultat av l. uttryck för sådan begränsning); äv.: begränsning till (intresse för) det egna jaget. (Man bör) ej miszkänna formernas wärde och helgd, när de äro en lefwande andas nödwändiga uttryck och sjelfbegränsningar. SvLittFT 1835, sp. 581. Vi måste .. ge mera akt på rösterna från vårt omedvetna — ty det är genom dessa vi bruka föras ut ur vår självbegränsning. Larsson Världskris. 57 (1920). Självbegränsning är en viktig sak ej blott .. för den enskilde mästaren utan också för de särskilda vetenskaperna som sådana. Heckscher EoH 52 (1922).
-BEGÄR. begär för egen räkning, själviskt begär. Geijer I. 5: 135 (1842).
-BEGÄRD, p. adj. (numera föga br.) som ngn själv begärt. VDAkt. 1718, nr 291 (om årslön).
-BEGÄRIG. (†) i tillönskan, i uttr. självbegärig välmåga, högönsklig välmåga; jfr -begärlig a. VDAkt. 1653, nr 182.
-BEGÄRLIG. (själv- 16801824. självt- c. 1710 (: sielft begiärligt, n. sg.)) (†) så stor l. sådan som ngn (l. man) själv kan önska (l. önskar) sig. Nordforss (1805). Lindfors (1824).
a) i tillönskningar (i brev o. d.) om god hälsa l. lycka l. framgång o. d.; särsk. i uttr. självbegärlig välmåga, högönsklig välmåga; jfr -begärig, -behaglig 1, -desidererande, -högbegärlig, -åstundad, -åstundelig, -önskad, -önskandes 2, -önsklig o. egen-begärlig. Een Nabo-wänlig salutation och all siellffbegärlig wälmågos lyckönskning. KBrev 5/2 1636. (Herdarna”, dvs. ett brudpar, tillönskas) at the sina Fåår må beeta / I sielffbegärligt, liufligt Maak! SColumbus Vitt. 139 (1672). Den högste välsigne H. Archiatern .. med fullkomblig hälsa och all sielfbegiärlig förnöijelse. AJvHöpken (1766) hos Linné Bref I. 7: 170. Jag önskar er alt sjelfbegärligt godt. Weste FörslSAOB (c. 1815).
b) i annan anv., övergående i dels bet.: som ngn själv begär(t), dels bet.: egen, personlig. Huadh her Suän mera omRörer mädh pennen .. ähr hans siälffbegärlige vpdigt och aff jntett värdhe. VDAkt. 1670, nr 34. Et sjelfbegärligt och friwilligt divortium och Skilsmässa twänne äkta personer imellan. HC11H 15: 48 (1697). All sielf begärlig handräckning och understöd. Nordberg C12 2: 583 (i handl. fr. 1716). Af eget sjelfbegärligt godtycko. Wulf Köppen 2: IV (1799).
Avledn. (till -begärlig a): självbegärlighet, r. l. f. (†) välmåga l. hälsa l. lycka l. framgång o. d. som ngn själv kan önska sig, högönsklig välmåga osv.; i pl. äv. konkret(are): saker l. förhållanden som ngn själv kan önska sig. VDAkt. 1674, nr 212. Itt frögdefult fridhsampt och önskeligit gott nytt åhr, medh flehre dher vppå föliande lycksahligheeter och sielffbegiärligheeter. Därs. 1688, nr 1. Högwördige Doctoren Hr Biskopen sampt Högwälborne Fru Biskopinnan med Wälborne anhörige, önskar iagh gudh dhen aldrahögste med all sielfbegierligheet nådeligen uppehålla täcktes. Därs. 1703, nr 45.
-BEHAG.
1) behag som ngn finner i (ngt hos) sig själv; självbelåtenhet, självgodhet, inbilskhet, egenkärlek. Han riktigt pöser av självbehag. VetSocLdÅb. 1947, s. 60 (1692). Se på denna kråka, ehuru hon är så ful, att jag knappt kan göra det; sitter hon icke ändå med hufvudet på sned och betraktar sina otäcka fötter med ett förnöjdt själfbehag. De Geer VSkr. 1: 15 (1841, 1892). Karlfeldt FlPom. 79 (1906).
2) (numera mindre br.) egen lust l. njutning l. eget välbehag; äv.: eget tycke l. gottfinnande. Moraliska Lagen fordrar lydnad af pligt, icke af sjelfbehag och något förut fattadt tycke. LBÄ 44—50: 16 (1801). Kan du (dvs. Mefistofeles) med lögn och smicker väcka / En känsla här af sjelfbehag / Och mig (dvs. Faust) med jordisk njutning gäcka, / Det vare då min sista dag! Rydberg Faust 47 (1876). Högberg Jim 63 (1909).
-BEHAGANDE, p. adj. (†) godtycklig (se d. o. 2); jfr -behag 2. Thorild (SVS) 2: 11 (1784; om förtryck).
-BEHAGLIG.
1) (numera bl. mera tillf.) som är ngn l. en själv till behag, behaglig l. angenäm för ngn l. en själv; förr äv. i tillönskan (i brev o. d.): högönsklig l. dyl. (jfr -begärlig a). VDAkt. 1674, nr 96. Innerlig tilönskan af al sielfbehagelig wälgång. Därs. 1796, nr 41. Det är en puerilitet att tro och säga att Ryssland är så ”upptaget” på annat håll, t. ex. i yttersta orienten, att det är förhindradt att nu .. vända blicken åt annat håll. Endast den tätaste obekantskap med dess historia kan ursäkta en sådan själfbehaglig inbillning. Hedin Tal 2: 18 (1899).
2) (†) som beror på l. göres l. väljes enligt ngns eget gottfinnande; särsk. övergående dels i bet.: för ngn själv lämplig l. passande, dels i bet.: frivillig. Hagström Herdam. 4: 325 (i handl. fr. 1685). Allmogen (har) sielf behageligen och frijwilligdt offrat så myckit och så ringa dhe willjat. VDAkt. 1690, nr 271. Herr Grave Hülphers inviteras .. (på middag) på Billingsfors vid själfbehaglig tid. SWærn (1803) hos Dahlgren Herrgårdssl. 224. särsk.: godtycklig. En enda menniskios sielfbehagelige wilje och godtyckio. Silvius Succ. E 1 a (1719). DA 1771, nr 106, s. 2.
3) [delvis möjl. avledn. av -behag; jfr äv. t. selbstbehaglich, selbstgefällig] som finner behag i (ngt hos) sig själv l. ger uttryck åt l. vittnar om självbehag (se d. o. 1), självbelåten, självgod, inbilsk, egenkär. Nordforss (1805; angivet ss. föga br.). Man ser så väl på halsens sjelfbehagliga krökningar, på ländens rörelser och isynnerhet framfötterna, att .. (hästen spänd för åkdonet) en smula skämtar med sitt åliggande. Almqvist Fattigd. 47 (1838). En sjelfbehaglig öfversittare. Stenhammar Riksd. 2: 25 (1840). Koch GudVV 1: 358 (1916; om röst).
Avledn.: självbehaglighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) till -behaglig 3. Rademine Knigge 2: 114 (1804; t. orig.: selbstgenügsamkeit).
-BEHANDLING. om behandling (se d. o. 2 e) som ngn utför på sig själv. LGBranting 1: LVI (c. 1860). Haglund HållnRörOrg. 2: 65 (1924).
-BEHÅLL. [jfr t. selbstbehalt] försäkr. om den del av ett försäkringsbelopp som försäkringsgivaren håller på egen risk (utan återförsäkring). SvFörsäkrÅb. 1933, s. 13.
-BEHÄRSKAD, p. adj. om person: som har självbehärskning, behärskad (se behärska 2 c). Snoilsky i 3SAH 17: 169 (1902).
-BEHÄRSKANDE, n. (numera föga br.) självbehärskning. Biberg EtFormalbegr. 27 c (1818); jfr Nyblæus Forskn. III. 2: 246 (1890). Wallin Rel. 2: 156 (1827).
-BEHÄRSKANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) = -behärskad. Bremer Pres. 134 (1834).
-BEHÄRSKARE. [jfr ä. t. selbstbeherrscher (i bet. 1)]
1) (†) självhärskare. Lantingshausen Young 1: 43 (1787). Hedenstierna Kaleid. 81 (1884).
2) (numera bl. tillf.) person med självbehärskning. Lutteman Schulze KantCrit. 185 (1799).
-BEHÄRSKELSE. (†) självbehärskning. Strinnholm i 2SAH 19: 258 (1838). Dens. Hist. 3: 205 (1848).
-BEHÄRSKNING. [jfr t. selbstbeherrschung] om förhållandet l. förmågan att (kunna) behärska sina sinnesrörelser o. viljeyttringar; jfr -disciplin, -kontroll slutet, -tukt samt behärskning 2 b. Ha, äga, visa självbehärskning. Sträng, bristande självbehärskning. Mista, förlora, återfå självbehärskningen. Wikforss 2: 595 (1804). (Den tyske språkforskaren J.) Grimm .. behöfde hela sin egen sjelfbeherskning och öfverlägsenhet i ordnandet af stora massor, för att första gången bringa reda och ljus i ett kaos af oöfverskådliga råämnen (då han utarbetade sin germanska grammatik). Rydqvist SSL 5: 40 (1874). (Lärarens fostrargärning) kräver en person utrustad med tålamod och självbehärskning. PedT 1955, s. 2.
-BEJAKANDE, n. = -bejakning. Leopold 4: 156 (c. 1820).
-BEJAKNING. [jfr t. selbstbejahung] i romantisk filosofi beteckning på handlingen l. förhållandet att ngn (särsk. Gud l. det högsta väsendet) själv förutsätter l. ponerar l. ”sätter” sin egen existens (ss. en grundförutsättning för tänkandets möjlighet); äv. allmännare: självmedvetande (se -medvetande, sbst. 1). Det Absolutas form är ett sjelfsättande, sjelfkännande; liksom en sjelfbejakning. Phosph. 1812, s. 175. Därs. 1813, s. 361 (allmännare).
-BEKRÄFTELSE. (numera bl. tillf.) om handlingen (l. skeendet) att bekräfta (se d. o. 3) sig själv, bekräftelse av sig själv. Geijer I. 5: 274 (1820). Wikner Lifsfr. 2: 97 (1872).
-BEKÄNNARE. jfr -bekännelse. Hjärne BlSpörsm. 322 (1900, 1903).
-BEKÄNNELSE. [jfr t. selbstbekenntnis] bekännelse (se d. o. 3, 4) som avser ngn l. en själv (hans resp. ens egen personlighet l. egna tankar l. handlingar o. d.); särsk. dels om bekännelse (se d. o. 4 b) som ngn gör utan påtryckningar, dels om (i litterär form givet) avslöjande om personliga förhållanden (vilka normalt icke offentliggöras). Wikforss 2: 595 (1804). Den frivilliga sjelfbekännelsen gaf en viss borgen för ånger och bättring. Strinnholm Hist. 3: 142 (1848). Skådespelet (Torquato Tasso) har sin plats uti raden av Goethes poetiska självbekännelser. Sylwan (o. Bing) 1: 521 (1910). UrDNHist. 1: 299 (1952).
Ssgr självbekännelse-dikt. jfr -verk. FinT 1936, s. 344.
-verk. litterärt verk som innehåller självbekännelser. 3NF 8: 982 (1928).
-BELÅTEN. (på ett egenkärt l. inbilskt sätt) belåten med sig själv; äv. om handling o. d.: som vittnar om sådan egenskap; jfr -förnöjd. Dalin 2: 349 (1854). När den fule ej i spegeln ser, / Han tror sig skön och sjelfbelåten ler. Öman LyrBl. 2: 14 (1868). Hedberg Blomb. 57 (1953; om leende).
Avledn.: självbelåtenhet, r. l. f. SvMin. 1835, nr 6, s. 2.
-BELÄRINGS-STUDIUM. [med avs. på förleden jfr t. selbstbelehrung, självstudium] (†) självstudium (se d. o. 1). Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 183 (c. 1847).
-BEMÄRKELSE. (numera föga br.) om betydelse som ett ord har i sig självt (gm sin egen bildning). Leopold (1805) i 2SAH 17: 22. —
-BENÄMNING. (numera föga br.) egen (av ngn själv given) benämning. Lasse Johansson, allmännare känd under sin sjelfbenämning Lucidor den Olycklige. Atterbom Minnest. 1: 261 (1848).
-BEPRISAD, p. adj. (numera bl. tillf.) av ngn l. en själv lovprisad. Thomander 1: 219 (1842; om förmåga).
-BEPRISNING. (numera bl. tillf.) abstr. o. konkretare: lovprisning av den egna personen; självberöm. Den inrotade egenkärlekens sjelfbeprisning. Hwasser VSkr. 2: 253 (c. 1850). Dolda sjelfbeprisningar omvexla (i Thorilds En Critik öfver Critiker) med sanna och vackert sagda anmärkningar. Beskow (1861) i 2SAH 48: 235. —
-BEREDD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som ngn l. ngt l. man själv(t) berett (sig); särsk. motsv. bereda, v. 1, 4, 5. Rademine Goethe 11 (1799; om harm). Försök som .. anställdes med sjelfberedda, i möjligaste mån rena ämnen. Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 33. Med fistel förstår man i kirurgien hvarje i kroppens delar bildad abnorm gång, som från någon kroppsdel afleder en naturlig eller sjuklig afsöndring eller förskaffar densamma en sjelfberedd väg utåt. AHB 57: 70 (1871).
-BEROENDE, n. (†) oberoende, oavhängighet, självständighet. Oxenstjerna Roche 1: 373 (1802). Hwasser VSkr. 3: 144 (1857).
-BEROENDE, p. adj. (†) oberoende, oavhängig, självständig (se d. o. 3); äv. övergående i bet.: sig själv nog (se själv I 1 b δ), självisk, egoistisk. Silfverstolpe ÅmVetA 1799, s. 4. Allt, som affaller ifrån .. (lydnaden mot Gud), förlorar lifvets upprätthållande kraft, blir ondt, och, blott sjelfberoende, bereder det sin egen undergång. Hwasser VSkr. 1: 50 (1852). Därs. 3: 139 (1857).
-BERUSAD, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr berusad 2 o. -berusning; äv. bildl. Levertin NDikt. 61 (1894; om bröllopsmusik). De kvinnor, som med sådan sanningskärlek (som Hedvig Elisabeth Charlotta) samtala med sin spegel, tillhöra iakttagarinnornas, icke de själfberusade hjältinnornas klass. Dens. 10: 92 (1902).
-BERUSNING. (i sht i vitter stil) berusning (se d. o. 2) över (ngt hos) sig själv. Vetterlund StDikt. 22 (1901).
-BERÅD. (†) i uttr. på självberåd, på eget beråd. Fahlcrantz 1: 151 (1846, 1863).
-BERÄTTELSE. (†) berättelse om sig själv (jfr -biografi); anträffat bl. bildl. Atterbom Minn. 237 (1817).
-BERÄTTIGANDE. (mera tillf.) egen rätt att vara till, eget existensberättigande; jfr berättigande 2 b. Strindberg Brev 10: 206 (1894).
-BERÖM. beröm av den egna personen o. d., eget beröm. Gyllenborg Sprätth. 87 (1737: sielft beröm; sannol. felaktigt för sielfberöm). Medb. 1789, s. 620. Självberöm luktar illa. Östergren (1938); jfr beröm 3 b.
-BERÖMD, p. adj.
1) (†) av ngn själv med stolthet l. skryt påstådd l. omtalad; jfr berömma, v.1 2. Althenstund Sigismundi och hans Effterkommanders sielff berömbde Rättigheet (till Sverige) hafwer ingen grundh, altså (osv.). NAv. 17/7 1656, s. A 2 b.
2) (numera bl. tillf.) som ngn l. man själv berömmer (se berömma, v.1 4). (Tidningen Aftonbladets) sjelfberömda grannlagenhet. SvT 1852, nr 200, s. 2.
-BERÖMMANDE, p. adj. som berömmer (se berömma, v.1 4) sig själv l. innebär självberöm. Fryxell Ber. 14: 68 (1846).
-BERÖMMELSE. (numera föga br.) självberöm; jfr berömmelse 3. Boivie SvSynt. Föret. 2 (1826). Östergren (1938).
-BESINNA. (numera bl. tillf.) refl.: besinna sig (se besinna II 6), visa självbesinning. Atterbom PhilH 313 (1835).
-BESINNANDE, n. (numera bl. mera tillf.) jfr -besinning. Verd. 1892, s. 83.
-BESINNING. [jfr t. selbstbesinnung] riktande av tankarna på o. övervägande av (ngt som man har inom) sig själv (jfr -rannsakan); handlingen att samla sig till eftertanke över sig själv; oftast: gm sådant övervägande l. sådan eftertanke vunnen insikt (särsk. om det egna jagets rätta natur l. dess begränsning) l. tankereda l. behärskning l. sans. Atterbom 2: 412 (1827; i fråga om uppvaknande ur dröm). Långt ifrån att väckas till en helsosam sjelfbesinning, inledes förbrytaren (gm klassifikation av fångarna efter graden av förbättring) att visa en ånger, den han icke känner. Oscar I Straff 33 (1840). Låt det (gm kriget) ända till vansinne pinade folket återkomma till sjelfbesinning. Snoilsky Hex. 3 (1887). (För grekerna var) självbesinningen, självbegränsningen, sofrosyne, huvuddygden. Nilsson SvRom. 4 (1916). Jag vill begagna den sista livsfristen till självbesinning. Siwertz Pagoden 19 (1954). särsk. (†) i uttr. självbesinning av l. över ngt, eftertanke över l. gm eftertanke vunnen insikt om ngt hos sig själv. SvLittFT 1834, sp. 39 (: öfver). Sander i 3SAH 4: 52 (1889: af).
-BESKATTNING. beskattning som folket gm sina valda ombud pålägger sig självt. SvTyHlex. (1872).
Ssgr: självbeskattnings-makt. (numera bl. mera tillf.) jfr makt 11 o. -beskattnings-rätt. Järta 1: 52 (1809).
-rätt. rätt att beskatta sig själv. Järta 2: 484 (1828).
-BESKRIVEN, p. adj. (†) avfattad av ngn själv (jfr beskriva 4); anträffat bl. bildl. Konstsnillet innefattar i sitt väsende smaken, så att denna utgör snillets sjelfbeskrivna dogm. Runeberg 6: 118 (1832).
-BESKÅDAN. (i sht i vitter stil) = -beskådande, sbst. Böök SvStud. 115 (1913).
-BESKÅDANDE, n. (i sht i vitter stil) (egocentrisk) själviakttagelse; jfr -bespegling. Söderhjelm ItRenäss. 69 (1907).
-BESKÅDANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som ägnar sig åt l. är uttryck för självbeskådande (se -beskådande, sbst.). Östergren (1938).
-BESKÅDNING. [jfr t. selbstbeschauung] (numera bl. mera tillf.) = -beskådande, sbst. BrefNSkolH 100 (1810).
-BESLUTEN. (†) som ngn l. man själv fattat beslut om. Adlersparre PVetA 1804, s. 13 (om handhavande av pengar o. ägodelar). Nordström Samh. 1: 9 (1839; om regel).
-BESLUTSAM. (†) som själv egensinnigt fattar beslut; jfr -rådig 1. Järta 2: 417 (1824; om drottning Elisabet av England).
-BESPEGLANDE, n. (mera tillf.) självbespegling. IllSvOrdb. (1955).
-BESPEGLANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om person: som ägnar sig åt självbespegling; äv. om ngt sakligt: som är uttryck för självbespegling. Östergren 1: 411 (1916). Stagnelius är självupptagen, självbespeglande. 3Saml. 6: 37 (1925). Visst finns .. (i Frödings dikt Flickan i ögat) också stänk av självbespeglande klagan, men (osv.). Olsson i 3SAH LXIX. 1: 21 (1960).
-BESPEGLARE. (i sht i vitter stil) person som ägnar sig åt självbespegling. OoB 1892, s. 111.
-BESPEGLING. [jfr t. selbstbespiegelung] (i sht i vitter stil) egocentrisk själviakttagelse (ss. uttryck för fåfäng självbeundran); särsk. om sådan själviakttagelse uttryckt i litterär framställning; äv. konkret, om litterärt alster som vittnar om sådan själviakttagelse. Geijer I. 7: 233 (1841). Sjelfbespeglingen, på grund af hvilken man fann sig sjelf så oändligt intressant och andra så oändligt tarfliga. Ljunggren SmSkr. 3: 194 (1881). Nyblom i 3SAH 16: 160 (1901; i pl., om litterära alster). PedT 1949, s. 55.
-BESPOTTELSE. (i sht i vitter stil) bespottelse av den egna personen. Ljunggren Bellm. 257 (1867).
-BESPOTTNING. (numera föga br.) självbespottelse. Atterbom Siare VI. 1: 114 (1852). Ljunggren Bellm. 167 (1867).
-BESTRAFFNING. handlingen att bestraffa l. (ålderdomligt) tillrättavisa sig själv; i sht förr äv. om förhållandet att ngt straffar sig självt. Uppå lättsinnighetens och okyskhetens sjelfbestraffning anföras (i Linnés anteckningar över Nemesis divina) talrika varnande exempel. Fries BotUtfl. 2: 334 (1848, 1852). Själfpröfning och själfbestraffning under Herrens tuktan är förberedelse till tårarnas aftorkande. Billing Betr. 246 (1906).
-BESTÅ. (numera föga br.) bilda en självständig (se d. o. 2) enhet. SvLitTidn. 1819, sp. 510.
-BESTÅENDE, p. adj. [jfr t. selbstbestehend] som består i kraft av sig själv l. för sig själv (oberoende av l. skild från andra l. annat); äv. om rike o. d.: autonom (se d. o. 2), självständig (se d. o. 3 a); i sht förr äv. i fråga om ekonomiska förh.: som har egen tryggad existens l. egen bärgning o. d. (I världen ha vi blott) tv slags substantias, eller sielfbestående ting, Kroppar och Andar. Rydelius Förn. 6 (1718, 1737). I allmänhet var (Ling) obenägen, att åt lyriken inrymma något rent värde såsom sjelfbestående diktningsart. Atterbom Minnest. 2: 32 (1840). Alla de af Finlands inbyggare, hwilka icke .. äro att såsom bofaste eller sjelfbestående anses, ware ifrån sexton års ålder skyldige att förse sig med laga förswar. SPF 1852, s. 158. Ett självbestående rike. Östergren (1938).
-BESTÅND. [jfr t. selbstbestand] (fortsatt, tryggad) tillvaro i kraft av sig själv l. för sig själv (oberoende av andra l. annat) l. tillstånd av sådant oberoende (jfr bestånd 2, 8, 9); särsk. i fråga om folk l. stat o. d.: frihet (se d. o. 4), självständighet (se d. o. 3 slutet). Af mildhet och en uplyst wilja, / Af sielfbestånd, wi lättlig skilja, / Det goda hjertat, från sin larf (dvs. från den blott låtsade godheten). Nordenflycht (SVS) 3: 14 (c. 1756). (Jag var i ungdomen) så utan sjelfbestånd och liksom utan personlighet, att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat undantränga mig och taga min plats. Geijer Minn. 16 (1834). (Sjukdomsfenomenen vid koppor) äro uttryck af organismens bemödande, att för sitt eget sjelfbestånd, eliminera det upptagna, för detta sjelfbestånd fiendtliga, ämnet. Hygiea 1841, s. 109. (O. I ämnade år 1848) till Tyska förbundet avlåta en förklaring, enligt vilken varje anfall på Jutland komme att anses såsom hotande för Nordens självbestånd. HT 1926, s. 4. särsk. (numera mindre br.) i fråga om ekonomiska förh.: egen tryggad existens; egen utkomst l. bärgning l. eget uppehälle o. d.; jfr bestånd 4. Din välfärd sköt. En klok sig först om Sjelfbestånd beflitar. Liljestråle Fid. 87 (1797). Man .. satte (gm adelsprivilegiernas upphävande) mången i en grym nödvändighet att uppoffra både sin enskilda öfvertygelse och det allmännas väl, för ett torftigt sjelfbestånd. Livijn 2: 78 (1831). (Jag) insåg, att .. mitt förfarande skulle bidraga att undergräfva mitt ekonomiska självbestånd. PAKjellerstedt (1887) i Västerb. 1930, s. 140. —
-BESTÅNDANDE, p. adj. (†) beroende enbart av sig själv, som helt är sin egen herre; jfr -bestående. Almqvist Törnr. 1: 27 (1839; om ande).
-BESTÄMBARHET~0102 l. ~0200. (numera föga br.) om egenskapen l. förhållandet att själv kunna bestämma över sig själv. Frihet, d. ä. warelsens bewarade sjelfbestämbarhet under dess werksamhet. Polyfem IV. 39: 1 (1811). Atterbom PhilH 503 (1835).
-BESTÄMD, p. adj. [jfr t. selbstbestimmt] i sht filos. som icke bestämts (fastställts l. letts l. fått sin prägel) l. bestämmes av ngn annan l. ngt annat än sig själv; som ngn l. ngt själv(t) l. man själv bestämt l. bestämmer; autonom (se d. o. 1, 2). Är nu det menskliga varat sjelf ej utan frihet och sjelfbestämdhet tänkbart, så kan detta vara icke eller subsistera utan på ett fritt och sjelfbestämdt sätt. Biberg 1: 145 (c. 1820). Järta 2: 404 (1824; om vilja). (Napoleon I) är såsom politisk personlighet icke så helt och hållet sjelfbestämd och förutsättningslös, som man skulle af hans autokratiska skaplynne förmoda. SvTidskr. 1871, s. 181. Ett fritt och sjelfbestämdt samhälle. Samtiden 1871, s. 40. (Gud) är fri såsom absolut självbestämd i enlighet med inneboende eviga lagar. Larsson Spinoza 22 (1931). (Köparens inställning till varan) kan vara skrytsamt ivrig eller prestigebundet ängslig men den kan också vara självbestämd eller autonom. Form 1956, s. 116.
Avledn.: självbestämdhet, r. l. f. i sht filos. Biberg 1: 145 (c. 1820). Den menskliga viljans autonomi eller sjelfbestämdhet. NF 4: 772 (1881).
-BESTÄMMA. (numera föga br.) själv bestämma l. fatta beslut om (ngt); äv. refl.: ge uttryck åt sin egen fria vilja. Atterbom PhilH 240 (1835; refl.). Frey 1843, s. 189.
-BESTÄMMANDE, n. [jfr t. selbstbestimmen, n.]
1) om handlingen l. förhållandet l. förmågan att bestämma över sig själv l. själv bestämma l. fatta beslut (i sina egna angelägenheter); särsk. övergående i bet.: självbestämmanderätt. Självbestämmandet, folkets självbestämmanderätt. Östergren (1938).
2) filos. om handlingen att själv (i sitt tänkande) bestämma l. fastställa det egna jagets väsen o. gränser; jfr -bestämning 3. Phosph. 1812, s. 173.
Ssgr (till -bestämmande 1): självbestämmande-makt. (tillf.) jfr makt 11 o. -bestämmande-rätt. SvD(A) 1960, nr 304, s. 4.
-rätt. [jfr t. selbstbestimmungsrecht] rätt att bestämma över sig själv l. råda i egna angelägenheter; särsk. i fråga om stat l. folk(grupp): suveränitet, autonomi. Den nationella själfbestämmanderättens genomförande. 2NF 33: 275 (1921). Den enskildes självbestämmanderätt. Hellström RedKav. 200 (1933).
-BESTÄMMANDE, p. adj. som bestämmer över sig själv l. själv bestämmer l. fattar beslut (i sina egna angelägenheter); autonom, suverän. Regenten (i en monarki) förblir .. (enligt de i Spinozas statslära framlagda principerna) sjelfbestämmande, ehuru förpligtad att vid sina beslut inhemta rådkammarens åsigt. Bolin Statsl. 1: 385 (1870). De .. ännu delvis politiskt självbestämmande staterna inom Tyska riket. Steffen Krig 2: 202 (1915).
-BESTÄMMELSE.
1) = -bestämmande, sbst. 1. Vår egen villjas fria sjelfbestämmelse. LBÄ 42—43: 79 (1800). Ett förbund mellan stater innebär en inskränkning i självbestämmelsen. Larsson Id. 99 (1908). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 386 (1947).
Ssgr (till -bestämmelse 1): självbestämmelse-förmåga. jfr förmåga, sbst. 3 a. Berndtson (1880).
-rätt. självbestämmanderätt. Nyström Svedelius 1: 22 (1887). Höglund Branting 1: 286 (1928).
-BESTÄMNING. [jfr t. selbstbestimmung (i bet. 1)]
1) = -bestämmande, sbst. 1. Viljans rena sjelfbestämning. Geijer I. 5: 255 (1820). (Napoleon III) hade för att uppbära sin brinnande äregirighet hvarken en hjeltes fysiska styrka eller en statsmans hastiga sjelfbestämning. Samtiden 1873, s. 554. En fri neutralitet efter egen själfbestämning var .. alltjämt grundtanken i den svenska regeringens utrikespolitik (på 1890-talet). SvH 10: 150 (1909).
2) (numera föga br.) av ngn l. en själv utförd bestämning (se d. o. 6 slutet). Fries BotUtfl. 1: 24 (1843).
Ssgr (till -bestämning 1): självbestämnings-akt. jfr akt, sbst.1 I 2. Boström 2: 143 (1838).
-förmåga. jfr förmåga 3 a. Boström 3: 578 (1835).
-makt. (numera bl. tillf.) jfr makt 1 o. självbestämmande-rätt. Nyblæus RelUpps. 85 (1868, 1872).
-rätt. självbestämmanderätt. Ingrepp i andre staters inre sjelfbestämningsrätt. MinnSvNH 11: 302 (1823). Wallengren LyckLex. 16 (1896; i fråga om person).
-BESTÄNDIG. [jfr t. selbstbeständig] (†) självständig (se d. o. 3); jfr egen-beständig. JGOxenstierna 2: 89 (1796, 1806; om svensk bonde).
-BESUTTEN, p. adj. som själv besitter fast egendom, självägande (se d. o. 1); jfr besutten 3 a. Han var ej ens någon sjelfbesuten hemmansegare. TIdr. 1895, s. 211.
-BESÅNING. skogsv. = -sådd, sbst. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 116 (1857).
-BETJÄNING. [jfr t. selbstbedienung; efter (amerik.) eng. self-service] om handlingen att (i butik o. d.) betjäna sig själv (gm att själv förse sig med varor l. själv utföra sådant arbete som eljest utföres av anställd personal); betjäning som kund utför själv. 2BonnierKL 3: 1206 (1939; om amerikanska förh.). Butiker med självbetjäning. DN(A) 1952, nr 347, s. 13. Självbetjäning vid disk reducerar serveringspersonalen och förbilligar matkostnaderna. Form 1954, s. 36. Självbetjäning av kem- och våttvätt. SDS 1965, nr 71, s. 28.
Ssgr: självbetjänings-affär. självbetjäningsbutik. UNT 1949, nr 259, s. 1.
-butik. [jfr t. selbstbedienungslade, (amerik.) eng. self-service store] butik där varor i färdigförpackat skick på öppna hyllor l. dyl. finnas åtkomliga för kunderna som själva få betjäna sig o. betala vid en kassa vid utgången, snabbköpsbutik, snabbköp. Vi 1941, nr 30, s. 6.
-disk. disk (se disk, sbst.1 2 f) i självbetjäningsbutik l. dyl. SvByggkatal. 1955, s. 1000.
-tvätteri. tvättinrättning där kunden själv sköter tvättningen i tvättmaskinen (l. -maskinerna). NordTidn. 1957, nr 1, s. 15.
-BETRAKTANDE, n. betraktande av sig själv (t. ex. i en spegel); äv. bildl.: självbetraktelse. Almqvist Pal. 43 (1838). Lo-Johansson Gen. 458 (1947; bildl.).
-BETRAKTARE. (mera tillf.) person som ägnar sig åt självbetraktelse. Gierow i 3SAH LXX. 1: 23 (1961).
-BETRAKTELSE. om handlingen att kritiskt skärskåda o. söka förstå sin egen personlighet, betraktelse (se d. o. 4 a, b) av sig själv; självbegrundan, själviakttagelse; (själv)kontemplation; äv. konkret(are), om i litterär form framställd sådan skärskådan (ofta i pl., ss. titel l. beteckning på litterärt verk med filosofiskt o. självbegrundande innehåll); jfr -betraktande, -betraktning. OKolmodin (1740) i 3SAH 15: 123. (Sokrates bidrog) kraftigare än någon före honom .. att föra .. (sina medmänniskor) till sjelfbetraktelse och sålunda till lydnad för detta den delphiske gudens ryktbara bud, som stod inristadt öfver porten till hans tempel: ”känn dig sjelf”. Rein Psyk. 1: 54 (1876). Lamm i 3SAH LIII. 2: 47 (1942; i litterär form). (Den romerske kejsaren Marcus Aurelius) skrev på grekiska sina berömda självbetraktelser .., en samling aforismer, präglade av en ädel, resignerad livsåskådning. BonnierLex. 9: 839 (1965).
-BETRAKTNING. [jfr t. selbstbetrachtung] (numera föga br.) självbetraktelse. Elgström (o. Ingelgren) 49 (1810). Tavaststjerna Morg. 192 (1884).
-BETRODD. (numera mindre br.) som anförtrott sig själv sitt ämbete o. d., självutnämnd, självvald. Valda eller sjelfbetrodda styresmän. Bergstedt Clément PolEkon. 81 (1868).
-BETROENDE, n. (†) självförtroende. Möller (1807; under sjelfförtroende).
-BEUNDRA. (numera bl. tillf.) refl.: ägna sig åt självbeundran. PoetK 1812, s. 12.
-BEUNDRAN. beundran av sig själv; jfr -beundring, -förtjusning. Kellgren (SVS) 5: 572 (1792). Koch GudVV 2: 299 (1916).
-BEUNDRING. (numera föga br.) självbeundran. SvLittFT 1833, s. 732.
-BEVARANDE, n. (numera bl. tillf.) självbevarelse. Crusenstolpe CJ III. 2: 475 (1846).
-BEVARANDE, p. adj. som bevarar (se bevara, v.1 10, 11) sig själv l. avser självbevarelse. Björkman (1889). Vinterns vita dok är i hög grad självbevarande, så länge det kan hålla sig sammanhängande. TurÅ 1952, s. 246.
-BEVARARE. (numera bl. tillf.) om person l. vetenskap o. d. som själv bevarar (se bevara, v.1 10, 11) ngt. (Vid härledningen av det kategoriska pliktbudet) skall .. (filosofien) bevisa sin renhet, såsom sjelfbevarare af sina egna Lagar. Boëthius Kant 63 (1797; t. orig.: Selbsthalterin).
-BEVARELSE. [jfr t. selbsterhaltung, eng. selfpreservation] bevarelse (se d. o. 1) l. skydd l. vidmakthållande av det egna jaget l. sin egen existens l. sina egna intressen; jfr -uppehållelse. SvTyHlex. (1851). Driften till sjelfbevarelse och den dermed förbundna fruktan för tillintetgörelse. Svensén Jord. 125 (1884). I alla tider har funnits ett slags patriotism, som egentligen varit den mer eller mindre medvetna sammanhållningen för själfbevarelse. Sundbärg SvFolkl. 27 (1911).
Ssgr: självbevarelse-drift. jfr drift 11 a o. självuppehållelse-drift. Forssell Stud. 1: 284 (1870, 1875).
-instinkt. [jfr eng. instinct of selfpreservation, fr. instinct de (la) conservation] jfr instinkt 2. NDA 1863, nr 65, s. 4.
-BEVARING. (†) självbevarelse; jfr -uppehållning. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 225 (1856).
Ssg (†): självbevarings-drift. självbevarelsedrift. Tavaststjerna Laur. 64 (1897).
-BEVISANDE, p. adj. (†) som förstås utan bevis, självklar, given. Fryxell Ber. 9: 238 (1841; om sanning).
-BEVISLIG. (†) = -bevisande. Biberg 3: 486 (c. 1823; om undantag).
-BEVÅGEN, p. adj. [senare leden till bevåg] (†) på eget bevåg utförd. Unge Dal. 1: 169 (1829).
-BIBEHÅLLANDE~00200, n. (numera bl. tillf.) jfr -bevarelse. Hartman Naturk. 302 (1836).
-BIBEHÅLLELSE~00200. jfr -bevarelse. OoB 1892, s. 88.
Ssg: självbibehållelse-drift. (numera bl. mera tillf.) självbevarelsedrift. Geijerstam Stridsfr. 66 (1888).
-BIBEHÅLLEN. (†) hos sig själv bibehållen (se bibehålla 4 g). Atterbom Minn. 8 (i senare bearbetat brev fr. 1817; om sinnesläggning).
-BIKT. (i litterär form framställd) självbekännelse. Böttiger 5: 223 (1871, 1874).
-BILD. [jfr t. selbstbildnis] (numera mindre br.) självporträtt. Atterbom SDikt. 1: 181 (1808, 1837; bildl.). PT 1900, nr 85 A, s. 3. (Strindberg ger i Inferno) en själfbild som det är farligt att gifva. Fröding Eftersk. 2: 140 (1910).
-BILDAD, p. adj.
1) som man l. ngn själv bildat l. gjort l. åstadkommit, självgjord, självskapad (se d. o. 1). Enberg i 2SAH 7: 305 (1815; om skapelser av inbillningen). Heikel Stil. 80 (1929; om språkliga uttryck).
2) (numera bl. mera tillf.) av sig själv (se själv I 1 l) l. av egen kraft l. spontant bildad l. åstadkommen, naturlig. (Vissa litterära parasiter) som råka i raseri öfver att de på egen hand gälla för — intet .. vilja hämna sig på allt sjelfbildadt och högväxt. PoetK 1818, s. VI. UtsädT 1899, s. 30 (om gräsvall).
3) om person: som är autodidakt, självlärd. Melin 1: 217 (1845). Den självbildade, är i mångens öga en misstänkt figur. MorgT 1948, nr 299, s. 4.
-BILDNING. [jfr t. selbstbildung]
1) (numera bl. tillf.) självalstring. Tidén Bosk. 125 (1841).
2) utbildning l. utveckling av egna andliga krafter gm självverksamhet; särsk. om tillägnande av kunskaper på egen hand (utan lärare l. utanför de vanliga utbildningsanstalterna); jfr -studium 1. Phosph. 1811, s. 279. (Människans) moraliska sjelfbildning eller arbete med sig sjelf att utveckla sig till frihet och förnuftighet. Boström Rel. 1: 167 (1885). (Kan det vara så) att de vilka genom självbildning förmått slå sig fram, ha en tendens att undervärdera den reguljära utbildningen? SocÅb. 1942, s. 11, 13.
-BILDNINGS-ARBETE~020. jfr -bildning 2. 2NF 27: 492 (1918).
-BILDNINGS-DRIFT. (numera bl. tillf.) drift att skapa sig själv. Det Skönas eviga sjelfbildningsdrift. Svea 4: 178 (1821).
-BINDA.
1) tekn. intr., om cement: stelna av sig själv (utan att vatten tillförts); jfr binda, v. 11 e. 2NF 4: 1419 (1905).
2) (numera bl. tillf.) refl.: pålägga sig själv inskränkning; jfr binda, v. 19 a (α slutet). SvLittFT 1835, s. 534.
3) (numera bl. tillf.) i pass., om atomer av samma grundämne: själva bindas (se binda, v. 19 g α) av varandra, bindas av varandra inbördes. Rosenberg OorgKemi 87 (1887).
(I 1 l) -BINDANDE, p. adj. [jfr (amerik.) eng. self-binding] (i sht i fackspr.) som binder (t. ex. säd, halm) av sig själv l. automatiskt l. mekaniskt. Beckman Amer. 1: 72 (1883; om skördemaskin). SvD(A) 1916, nr 284, s. 1 (om halmpress). särsk. om pärm för lösblad o. d.: som förenar l. fasthåller blad l. dyl. automatiskt; jfr binda, v. 10. SvD(A) 1923, nr 24, s. 13.
-BINDARE. [jfr t. selbstbinder (i bet. 1 o. 2), (amerik.) eng. selfbinder (i bet. 2)]
1) (föga br.) till I 1: slips som man knyter själv; jfr -knuten. Auerbach (1913).
2) (i sht i fackspr.) till I 1 l: självbindande maskin l. anordning; särsk. dels om skördemaskin som automatiskt binder säden till kärvar, dels om självbindande pärm (se -bindande slutet). SDS 1892, nr 408, s. 2 (om skördemaskin). Sillén BokförMet. 1: 126 (1915; om självbindande pärm).
-BINDNING.
1) (numera bl. tillf.) om förhållandet att atomer av samma grundämne bindas av varandra inbördes (jfr -binda 3). Rosenberg OorgKemi 86 (1887).
2) ärftl. om förhållandet att kromosomer från samma könscell förbinda sig med varandra vid reduktionsdelning, autosyndes. VäxtLiv 4: 71 (1938).
-BIOGRAF. [jfr t. selbstbiograph] författare av självbiografi. SvLitTidn. 1814, sp. 823.
-BIOGRAFI. [jfr t. selbstbiographie] om skildring av ngns liv, författad av honom själv, egen levnadsskildring, autobiografi; jfr memoar 3. Silfverstolpe Mem. 3: 231 (1822). G. F. Gyllenborg har utom sina skaldeverk också skrifvit en själfbiografi, ”Mitt lefverne”. EHTegnér i 3SAH 6: 402 (1891).
-BIOGRAFISK. jfr -biograf, -biografi. Den sjelfbiografiska stylen. Phosph. 1812, s. 127. Några självbiografiska skisser. Olsson Fröding 133 (1950).
-BJUDEN, p. adj.
1) (ngt ålderdomligt) som man l. ngn själv (utan uppmaning från ngn annan) erbjudit l. erbjuder (att stå till tjänst med); äv. med personligt huvudord: som (utan att vara ombedd av ngn) erbjudit l. erbjuder sig själv att stå till tjänst l. fungera o. d. Balck Es. 113 (1603). Såsom hs Maÿt aldrig .. sielfbudna, olagliga och grundlösa curer (av kvacksalvare) welat gilla eller bruka (osv.). HdlCollMed. 1697, s. 968. Sjelfbuden tjenst blir alltid försmådd. Lindfors (1824); jfr Östergren (1938). Sveriges roll såsom stormakt, och ännu mer såsom sjelfbjuden ledare för dylika makter, kunde blifva ganska äfventyrlig. Beskow i 2SAH 34: 45 (1861). särsk. (†) i uttr. vara självbjuden av ngt, självmant erbjuda ngt; jfr av I 12 a, 21 c. Månge Nationer .. (äro) lättmante, och ofta sielfbudne af Subsidier och förskott, ty de weta wäl .. huru de betalningen för sin goda tienst hämta skola. Nordencrantz Arc. 288 (1730).
2) (numera föga br.) om tillfälle: som erbjuder sig själv (utan ngns åtgörande), osökt. Silverstolpe i 1SAH 2: 190 (1787, 1802). PT 1909, nr 195, s. 2.
3) om gäst o. d., i fråga om inbjudan.
a) icke inbjuden (av ngn annan än sig själv), objuden, oinbjuden. Egen smickran är wärre, än Hostan, hon kommer wäl sielfbuden. Dalin Arg. 1: nr 19, s. 2 (1733). Sjelfbjuden gäst är inte alltid välkommen. Landgren Ordspr. 150 (1889).
b) (numera föga br.) som självfallet väntas (o. kommer l. kan komma utan inbjudan); äv. oeg. l. bildl.; jfr -skriven 3 a. Lindegren 1: 203 (1805). Så ofta patron Söhl hade sällskap hos sig, voro dessa begge Herrar (som ägde stora sällskapstalanger) sjelfbjudna gäster. Wetterstedt Mut. 295 (1832). (Ett hem där) vänskapen och glädjen voro sjelfbjudna gästvänner. Beskow Minnesb. 1: 51 (1860).
(I 1 l) -BLANKANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om skoputsmedel: som icke behöver gnidas in för att göra skorna blanka. Sjelfblankande Blanksvärta. Ekenberg (o. Landin) 62 (1888).
-BLEKANDE, p. adj. trädg. om blekselleri: som blekes av sig själv, som icke behöver blekas. SvVäxtförädl. 2: 354 (1951).
-BLIND. (†) självförblindad; jfr blind 2 a. Tessin Bref 1: 93 (1751).
-BLINDAD, p. adj. (†) självförblindad. Liljestråle Fid. 9 (1797).
(I 1 l) -BLOCKERANDE, p. adj. [jfr eng. selfblocking] i sht el.-tekn. om (i sht elektrisk) kopplingsanordning: så beskaffad att en svängningsrörelse l. en elektrisk ström (efter viss tid) automatiskt undertryckes. IngHb. 3 a: 546 (1950).
-BLÅST, p. adj. (†) om vindpust: som ngn själv gm att blåsa ut luft åstadkommit. VgFmT II. 6—7: 118 (1587).
(I 1 l) -BLÄDDRANDE, p. adj. försedd med anordning som möjliggör mer l. mindre automatisk bläddring; särsk. (i fackspr.) om kort i kortregister (försedda med inlimmade plåtbitar som påverkas av magnetstavar i lådornas sidor). BonnierLM 1954, s. 676 (om bok; i fråga om fiktiva förh.). Företagsark. 117 (1956; om kort).
-BLÄNDNING. (†) självförblindelse; anträffat bl. konkretare, i pl., om yttringar av självförblindelse. Atterbom Minnest. 2: 69 (1840). Dens. VittH 270 (1845).
(I 1 l) -BONANDE, p. adj. om medel att blanka golv med: som ger en glatt o. blank yta utan boning (se boning, sbst.3 1). SvD(A) 1936, nr 284, s. 1.
-BOREN.
1) (†) född utan (andra) anor (än sig själv); jfr boren, p. adj. 1. Den frisinnige Svea-drotten, sin ätts och äras sjelfborne anherre. Wallin Rel. 4: 198 (1837).
2) (numera föga br.) om tanke: framfödd ss. en egen originell skapelse. Den verkligt sjelfburna tanken tager sin naturligast sköna form i ögonblicket af sin tillkomst. BvBeskow (1833) hos Stiernstolpe ESkr. 15. —
-BRINNANDE, p. adj. [jfr t. selbstbrennend, eng. self-burning (i bet. 2)]
1) (numera bl. tillf.) om eld: som brinner av sig själv (utan bränsle); jfr -brännande 1. Them syntes .. en sielffbrinnande eeld full medh förskreckelse. Vish. 17: 6 (Bib. 1541).
2) tekn. som efter antändning fortfar att brinna av sig själv; äv.: som (i luft) antänder sig själv o. brinner. Serenius Rr 4 b (1734; om fosfor). TNCPubl. 30: 25 (1958).
(I 1 l) -BROMSNING. [jfr t. selbstbremsung] tekn. automatisk bromsning (av icke avsedd l. önskad rörelse). TT 1883, s. 93.
-BROTTSLIG. (†) av egen (inre) drift brottslig. JGOxenstierna 4: 87 (1815).
(I 1 l) -BRYTARE. el.-tekn. självavbrytare. KungElektrStarkstr. 17 (1939).
-BRÄNNANDE, p. adj.
1) (†) = -brinnande 1. SalWijsh. 17: 6 (öv. 1536).
2) el.-tekn. om elektrod: som förbrännes då den genomflytes av elektrisk ström. Ymer 1942, s. 561.
-BRÄNNING. dödande av sig själv gm bränning; jfr -förbränning 1. SvD 1969, nr 21, s. 3 (i Tjeckoslovakien).
-BUNDEN, p. adj. (numera föga br.) pålagd inskränkning av egen drift l. egen fri vilja; jfr -binda 2. Atterbom Minnest. 2: 393 (1826).
-BYGGD, p. adj. om hus, fågelbo o. d.: som ngn (särsk. husets osv. invånare) själv byggt. PH 2: 1018 (1733).
-BÄRANDE, p. adj.
1) om mark (särsk. äng): som bär gm självsådd växande (för slåtter ägnat) gräs; ngn gg äv. i utvidgad anv., om gräs: som sått sig själv, självsådd. MosskT 1893, s. 425 (om gräs). LAHT 1929, s. 119.
2) som uppbär sig själv (sin egen tyngd); särsk. (i fackspr.) om del av byggnadsverk o. d. TT 1896, Byggn. s. 127 (om trappor). Motorför. 1955, nr 4, s. 6 (om karosseri på bil).
3) ridk. om dresserad ridhäst: som (till synes) självständigt behåller den hållning som ryttaren önskar (med endast omärkliga hjälper l. dyl.). Boltenstern Müseler Ridl. 114 (1956).
4) som med egna inkomster täcker egna utgifter, som bär sig (själv), som ”går ihop”. Beckman Amer. 2: 144 (1883; om företag).
-BÄRGNING. (numera bl. tillf.)
1) = -bevarelse. BL 19: 200 (1851).
2) egen bärgning (se d. o. 6). NerAlleh. 1871, nr 41, s. 2.
-BÄRIGHET~002, äv. ~200. om egenskapen l. förhållandet att vara självbärande.
1) (numera bl. tillf.) motsv. -bärande 2. Quennerstedt Agnost. 47 (1888; bildl.).
Ssg (till -bärighet 2): självbärighets-krav. jfr krav 1. SvD(A) 1959, nr 170, s. 2.
-BÖRDIG. (numera föga br.) om mark: självbärande (se d. o. 1). Sjelfbördige eller ständige ängar. NoraskogArk. 5: 467 (c. 1765).
(I 1 l) -CENTRERANDE, p. adj. [jfr t. selbstzentrierend, eng. self-centring] tekn. som automatiskt centrerar sig själv l. roterande arbetsstycke l. dyl., centrerande. TT 1883, s. 93 (om centrifugaltorkmaskin). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 10 (om svarvchuckar).
(I 1 l) -CIRKULATION. tekn. i fråga om gas l. vätska: automatisk cirkulation (särsk. gm utnyttjande av förhållandet att varmt vatten är lättare än kallt). Afkylningen af (bensin- o. fotogen-)motorns cylinder sker genom vattnets själfcirkulation. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 196. Virkestork med självcirkulation. TNCPubl. 23: 29 (1954).
-CITAT. om citat av ngt som man själv tidigare sagt l. skrivit. Böök Geijer Minn. 131 (1915).
-DANA. (numera bl. tillf.) åstadkomma egen utveckling av (ngt). Silverstolpe (1802) i 2SAH 2: 322. —
-DANAD, p. adj. (i sht i vitter stil)
1) som skapat sig själv; jfr dana I 3 a. Försvararne af en sjelfdanad verld. Leopold 3: 12 (1802, 1816).
2) som man l. ngn själv danat (se dana II), självgjord, självskapad (se d. o. 1). Tegnér FilosEstetSkr. 354 (1808; om ideer). Lovén Dante 1: Anm. 86 (1856; om ord).
-DANING. (i sht i vitter stil)
1) om (ngts) skapelse utan inverkan från ngn annan l. ngt annat än sig själv; jfr dana I 3 a o. -alstring. Huru har verlden tilkommit? Har den en Skapare? eller existerar den af sig sjelf .. genom sjelfdaning efter materiens egna sjelfverkande lagar? LBÄ 7—8: 122 (1797).
2) utveckling i kraft av sig själv, egen utveckling; jfr dana II. Språket i dess fortgående sjelfdaning. Leopold (c. 1807) i 2SAH 17: 85. —
-DEKLARANT. person som avger l. avgivit självdeklaration(er); nästan bl. dels motsv. -deklaration 2 b, dels [sannol. bildl. anv. härav; jfr dock äv. -deklaration 1] (mera tillf.) om självbiograf. SvD(A) 1929, nr 281, s. 9. Så gott som hela vår autobiografiska litteratur av värde (har) kommit under trycksvärtan först efter de litterära självdeklaranternas död. Ansikten 43 (1932).
-DEKLARATION. deklaration som ngn avger rörande sig själv l. sina egna förhållanden.
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. deklaration 3; äv. bildl. Wirsén Krit. 378 (1901). Engelsmännens självdeklaration, att de äro fredligare, mindre ”militäristiska” .. än tyskarna. Steffen Krig 1: 25 (1914). Sättet att kläda sig är en självdeklaration i handling. Andræ Herdabr. 93 (1937).
2) motsv. deklaration 4; särsk.
a) försäkr. motsv. deklaration 4 b β, om uppgift som försäkringssökande lämnar om sig själv (sitt hälsotillstånd o. d.). SvLivförsäkrDirF 1906—1931 125 (1931).
b) motsv. deklaration 4 d. Allmän självdeklaration, som avlämnas i den kommun där den skattskyldige är mantalsskriven. Särskild självdeklaration, som avlämnas i annan kommun än den där den skattskyldige är mantalsskriven. Avge, avlämna, upprätta självdeklaration. SkattereglKomBet. 1: 81 (1881). En med obligatorisk sjelfdeklaration förbunden progressiv inkomstskatt. SFS 1902, Bih. nr 8, s. 1. Självdeklarationer förstöras, sedan fem år förflutit. 3NF 17: 969 (1932).
Ssgr (till -deklaration 2, särsk. 2 b): självdeklarations-blankett. jfr blankett, sbst.2 3. SD(L) 1902, nr 562, s. 2.
-DEKLARERA, -ing.
1) tr., motsv. -deklaration 1 o. (vanl.) 2: deklarera l. avge uppgift om (ngt) rörande sig själv; meddela (ngt) l. lämna (uppgift o. d.) i självdeklaration; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; i sht motsv. -deklaration 2 b o. i denna anv. ofta abs.: avge självdeklaration. Enligt (det av bevillningsutskottet avgivna) förslaget skall man själfdeklarera före den 1 mars. RiksdP 1907, 2 K nr 33, s. 50. Självdeklarerade uppgifter ligga .. till grund för de .. vid den senaste folkräkningen infogade data om inkomst och förmögenhet. Sandler Siffr. 21 (1928). Å kassakortet (till Industritjänstemännens erkända arbetslöshetskassa) skall Ni självdeklarera Er arbetslöshet, sjukdom eller ev. tillfälligt arbete. OmArbetslös § 8 (1957). särsk. (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: självdeklaration; särsk. = -deklaration 1. Hela boken är en politisk självdeklarering. Östergren (1938).
2) (mera tillf.) refl.
a) i uttr. självdeklarera sig som ngt, själv förklara sig vara ngt; jfr deklarera II 3 b. Holmberg Kulturr. 30 (1912).
b) avge en självdeklaration (se d. o. 1). Strindberg TalNat. 18 (1910).
-DELNING. (†) självkommunion; jfr dela, v.1 8 d. L. Paulinus Gothus ThesCat. 336 (1631).
-DESIDERERANDE, p. adj. [senare leden till lat. desiderare, önska (se desideratum)] (†) = -begärlig a. (Jag vill) E:s Grefl. Excell:tz .. vndher Gudz mildhe Beskerm till all sielfdesidererendhe Wellfärdz prosperitet Tienst-ödmiukeligen .. haffwa befallat. HSass (1656) i BrinkmArch. 2: 122. —
-DETERMINATION. filos. fattande av beslut av egen fri vilja. Ribbing Anthr. 49 (1879).
-DIAGNOS. diagnos som ngn ställer på sig själv; vanl. oeg. l. bildl. (jfr diagnos 1 slutet). EkonT 1939, s. 171 (i fråga om politisk åskådning).
-DIGESTION. [jfr eng. selfdigestion] biol. om kemisk sönderdelning av egna celler i organism, särsk. gm cellernas egna nedbrytande enzym, omedelbart efter organismens död, autolys. 2NF 17: 458 (1912). 2SvUppslB 2: 869 (1947).
-DIKTAD, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) som man l. ngn själv diktat (se dikta, v.1 3 a, b). Hammarsköld SvVitt. 1: 315 (1818; om elegier).
2) som man l. ngn själv hittat l. funnit på (o. som saknar stöd i verkligheten l. i urkunder l. bibeln o. d.); äv.: som man l. ngn själv (utan grund) inbillat sig; jfr dikta, v.1 4 a γ α’, o. -uppdiktad. Somt (av det som de katolska kyrkofurstarna slagit under sig i Sv. ha de skaffat sig) med sielffdictade gudz tiænist then gud aldric budit haffuer somt pantadt köpt (osv.). G1R 4: 209 (1527). (Åtskilliga spekulationer beträffande forntidens historia) understödjas af inga andra fornminnen, än antingen rent af sjelfdiktade, eller högst lättroget antagna. Leopold 6: 113 (1803). (Geijers) sinne var för friskt att tryckas af sjelfdiktade qval. Fries i 2SAH 23: 221 (1847). Naturforskare hafva, af förkärlek till sina sjelfdiktade namn, mer sökt undertrycka än uppfatta folkspråkets. Dens. BotUtfl. 2: 69 (1852). Den första kärleken, med .. dess sjelfdiktade fröjd och sjelfdiktade sorger. Böttiger i 2SAH 39: 167 (1864).
-DISCIPLIN. [jfr t. selbstdisziplin, eng. self-discipline] jfr disciplin 3 a—c o. -behärskning. Heidenstam Tank. 16 (1896, 1899). En omvårdnad om uttalet, som är en viktig sida av vad jag skulle vilja kalla språklig självdisciplin. Ottelin FolklFörel. 2: 53 (1918).
-DISCIPLINERAD, p. adj. [jfr eng. self-disciplined] som ålagt sig l. visar självdisciplin. Östergren (1938).
-DISCIPLINERING. jfr -disciplinerad. Ottelin FolklFörel. 2: 7 (1918).
-DISSEKTION. (i vitter stil, mera tillf.) jfr dissektion 2 o. -analys. Hallström NNov. 39 (1912).
-DOCKANDE, p. adj. [jfr eng. self-docking] sjöv. om flytdocka: uppdelad i sektioner på så sätt att var o. en av dem kan dockas medelst de övriga. 2NF 6: 604 (1906).
-DOCKNING. sjöv. dockning av självdockande flytdocka. 2NF 6: 604 (1906).
-DOM.
1) (i skildring av fornnordiska förh.) dom (se dom, sbst.1 2) som part i tvistemål själv fick fälla; jfr -döme. Lönnberg Sigtr. 62 (1892).
2) (i sht i högre stil) dom (se dom, sbst.1 2 c) över sig själv (äv. bildl.); ofta övergående i bet.: självrannsakan (jfr dom, sbst.1 4 a β). SvLittFT 1835, sp. 418 (bildl.). För estetikern är det sjelfplågeri att plåga sig med sitt eget inre. För den religiöse är det tvärtom vordet pligt att ingå i en inre sjelfdom. Rudin Kierkegaard 95 (1880). SvFinl. II. 1: 139 (1922).
3) (numera föga br.) på egen prövning beroende omdöme l. slutsats; jfr dom, sbst.1 3. Skepsis är alltid den akademiska undersökningens utgångspunkt, och sjelfdom, egen auktoritet, dess slut. Agardh BlSkr. 1: 371 (1836).
-DRAG. tekn. i skorsten l. ventilationsrör o. d.: naturligt drag (se d. o. 16). IngHb. 2: 976 (1948).
-DRIFT.
1) (†) egen driftighet; jfr drift 5 h. Schützercrantz PVetA 1755, s. 30.
2) (numera bl. mera tillf.) (oavsiktlig) drift (se d. o. 21) med sig själv. NDA 1875, nr 76, s. 2.
-DRIVANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som driver sig själv; jfr -gående 2. Wikforss (1804; under selbstthätig). Dædalus 1951, Annons. s. 20 (om skördetröska). jfr: Genom sin själfdrifvande egenskap fordrar .. (torpeden) ej .. en stor massa för öfvervinnandet af luftmotståndet. PT 1901, nr 6, s. 3.
-DRIVARE-VAGN. (†) (med ångkraft driven) automobil. Edholm SvunnD 190 (1853).
-DRYG. dryg (se d. o. 9) o. självbelåten. OLevertin (1886) hos Söderhjelm Levertin 1: 230.
Avledn.: självdryghet, r. l. f. Östergren (1938).
-DRÅP. (†) självmord. Lind (1749; under selbst-mord). AllmBibl. 4—5: 89 (1777).
-DRÅPARE. (†) självmördare (se d. o. 1). Lind (1749; under selbst-mörder). Reuterdahl SKH III. 2: 109 (1863).
-DRÄNERANDE, p. adj. lant. om åkerjord o. d.: som (gm att vara högt belägen l. genomtränglig) avleder (överflödigt) vatten från sig själv (utan diken l. dyl.). LAHT 1930, s. 762.
-DUBBEL. (†) om konsonant: som uttalas ss. (eg.: i sig själv är) lång, ehuru den är enkeltecknad; jfr dubbel, adj. 1 b α. Leopold i 2SAH 1: 56 (1801). Ljudet kort å tecknas .. med o .. Framför sjelfdubbla konsonanterna j, m. Enberg SvSpr. 28 (1836). Sjelfdubbel säges den konsonant vara, som ljuder dubbelt utan att tecknas dubbelt, t. ex. j i boj. Ullman SvSpr. 1: 8 (1869); jfr: Är det af .. (den givna kritiken av Ullmans terminologi) å daga lagdt, att ej något dubbelt konsonantljud finnes .., så är ock ännu mer själfdubbelt ljud otänkbart. PedT 1873, s. 131.
-DUKANDE, p. adj. (om fiktiva förh.) om bord: som dukar sig själv. Sjelfdukande Bordet, Gull-åsnan och Dansande Knölpåken. (1824; titel på broschyr).
-DYRKAN. dyrkan av sig själv (det egna jaget o. d.). Nordenskjöld Oneir. 2: 104 (1783).
-DYRKARE. jfr -dyrkan. MoB 4: 16 (1795).
-DÖ. [fsv. siälfdöia; jfr -död, adj.]
1) om person l. djur: dö en naturlig död (av ålderdomssvaghet l. näringsbrist l. sjukdom l. dyl., utan yttre våld l. dyl.); äv.: dö i ensamhet l. utan att erhålla (läkar)vård l. dyl.; i fråga om djur oftast motsatt: slaktas. VetAH 1751, s. 202 (om djur). Att hemta en läkare tänkte ingen på, ty folket var vant här att sjelfdö. Strindberg Hems. 200 (1887). Hästen fick stå och nästan självdö i de värsta plågor för att godset skulle få ut hästförsäkringen. Martinson OsynlÄlsk. 133 (1943).
2) om växt: dö av näringsbrist l. sjukdom o. d. Skogvakt. 1893, s. 106 (om träd).
3) i bildl. anv. av 1 (o. 2): försvinna l. upphöra l. gå under (l. förlora sin funktionsduglighet) av sig själv l. utan ngns avsiktliga tillskyndan. Det eländiga grälet i hvarjehanda skolen j icke stinga ihjäl, utan det skall sjelfdö och förvissna när dess stund är inne. Almqvist Törnr. 1: 117 (1839). Bottenminorna har vi inte tänkt svepa, de får ligga och självdö. GHT 1947, nr 80, s. 11.
-DÖD, sbst.
1) till I 1; om förhållandet att ngn l. ngt självdör (se -dö 13); särsk. motsv. -dö 3. (Argus m. fl. tidningar) äro hardt nära sjelfdöden, och de förtjena ingen annan. Beskow (1825) i 3SAH XXXIX. 2: 134.
2) (numera föga br.) till II 1, 2: det själviska jagets l. själviskhetens död. Rudin 2Evigh. 1: 298 (1887).
-DÖD, adj. [fsv. siälfdödher]
1) om djur: som har självdött (se -dö 1); vanl. med tanke på sådant djurs otjänlighet till människoföda; äv. i utvidgad anv., om kött (i fackspr. äv. om hud) av sådant djur. Dömdes Iacop Henrichsson .. sack till 40 march fför sielff dött kööth han fförde till slottet. BtFinlH 2: 84 (1550). Siälfdödde Fiskars fnaas. Dahlstierna (SVS) 348 (c. 1696). Hirsch LbGarfv. 17 (1898; om hud). Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering får icke användas kött, som härrör från självdött djur. SFS 1951, s. 2077.
2) (numera bl. tillf.) bildl.: som försvunnit l. upphört l. gått under av sig själv l. utan ngns avsiktliga tillskyndan (jfr -dö 3); äv. substantiverat. Tidnings-verlden, hvilken man trodde skulle erhålla 3 eller 4 sjelvdöde med nästa års början. Beskow (1829) i 3SAH XL. 2: 136. —
-DÖDANDE, n. (mera tillf.) särsk. bildl., om förkvävande av den egna personligheten. Moralen skall ej betyda självdödande utan självutveckling. Alfvén UngdSjälsl. 124 (1930).
-DÖDANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) särsk. bildl.: som förkväver ens l. ngns egen personlighet. Blind, sjelfdödande ro från wällusts strömmen utrinner. Nordenflycht QT 1744, s. 62.
-DÖMD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som dömt sig själv (gm att erkänna sig mer l. mindre skyldig); äv.: dömd gm sina egna handlingar. GullbgDomb. 18/10 1605. Der I (dvs. två präster) skulle träta och kifwas, skulle det .. gifwa församlingarna .. stor förargelse, hwilket wille falla Eder så mycket swårare att answara, som I dermed handlen emot eder egen hand och gifna löfte, alltså sjelfdömde wara till det straff förfallne, som (osv.). Cavallin Herdam. 4: 349 (i handl. fr. 1685). (Av Psalt. 101: 4 ser man att David) wil så Retten handhafwa; at .. en förwänd och wrångsint Menniskia .. måste .. sig anten sielfdömdan vndanhålla, eller snöpligen sig afwisas låta. Sahlstedt Hoffart. 77 (1720). Kullberg Dikt. 261 (1850).
-DÖME. [efter fvn. sialfdǿmi] (numera bl. ngn gg i skildring av fornnordiska förh.) = -dom 1. Björner Samson 32 (1737). Nordenstreng Vik. 47 (1915).
-EGEN. (själv- 16381888. självs- 1673) [jfr t. selbsteigen; med avs. på formen självs- jfr själv I 1 n] (†)
1) som (uteslutande) tillhör l. tillkommer l. härstammar från l. gäller l. avser ngn själv l. som ngn själv gör l. gjort l. yttrar l. yttrat l. dyl., (alldeles) egen (se d. o. 1). Hör .. (Guds) sielffegne Ord .. (om jordelivet): Bergen skola wijka, och (osv.). Thelaus AOluffson B 3 b (1659). Det är endast Geniets starka, sjelfegna ljus som uthärdar Odödligheten. Thorild (SVS) 1: 71 (1784). (Drifterna ha ursprungligen) refererat sig alle til njutningen af en sjelfegen existens uti sensationer. Biberg InlEtik. 16 c (c. 1820); jfr Nyblæus Forskn. III. 2: 109 (1888). Atterbom PhilH 208 (1835). särsk. i uttr. självegen kärlek, egenkärlek. Schroderus Albert. 3—4: 209 (1638).
2) självständig (se d. o. 3), oberoende, fri; äv. i uttr. vara sin självegen, vara sin egen (se d. o. 3). Jag är min sielfegen, då du är en träl. Dahlgren Gl. 719 (cit. fr. 1690). Alt til Kon. Magni Ladulås tid i 13 Sæculo, ansågs detta slägte (dvs. samerna) (ehuru innom Rikets gränser wistande) dock som sjelfegne. Hülphers Norrl. V. 3: 3 (1797). Sjelfegna bönder, som hafva omkring 100 spannland .., underhålla .. icke gerna mera än en häst. LBÄ 44—50: 304 (1801).
3) självständig (se d. o. 4); originell (se d. o. 3); jfr egen 5 b. Den Fransyska, mera efterapade .. än sjelfegna och sjelfständigt uppkomma Juryinrättningen. Biberg 3: 458 (c. 1823). Naturligt var, att snart nog skulle uppstå äfven sångare af en sjelfegnare episk syftning (än rapsoderna). Atterbom PoesH 2: 114 (1848).
Avledn.: självegenhet, r. l. f. (†) till -egen 2: självständighet (se d. o. 3), oberoende, frihet. Atterbom PhilH 257 (1835). Dens. PoesH 2: 105 (1848).
-EGENDOM. [jfr d. selvejendom (i bet. 1)] (†)
1) personligt ägande; personlig äganderätt; jfr -äga 1. Frey 1848, s. 466 (om danska förh.). Kjellgren DanmH 176 (1862).
2) personlig egendom (se d. o. I 2). Almqvist AmH 1: 177 (1840).
-ELEKTRISK. [jfr t. selbstelektrisch] (numera nästan bl. i skildring av ä. uppfattning) om kropp l. ämne o. d.: som blir elektrisk gm gnidning (o. tänktes vara potentiellt elektrisk i sig själv); jfr idio-elektrisk. SvMerc. 6: 503 (1761). Dalin FrSvLex. 2: 2 (1843).
(I 1 l) -EMOTTAGARE~00200. (numera knappast br.) självavläggare (se d. o. 2). Nordin Boktr. 306 (1881). Cannelin (1939).
-ENLIG. (†) konsekvent, logisk. Phosph. 1810, s. 40 (om system för litterär kritik). Så sjelfenlig Rousseau nästan öfwerallt wisar sig såsom tänkare, så litet war han det i sin wandel. JournLTh. 1812, nr 126, s. 2. Atterbom PhilH 460 (1835; ss. adv.). Schulthess (1885).
Avledn.: självenlighet, r. l. f. (†) konsekvens (se d. o. 7), logik. Atterbom Minn. 231 (1817). Schulthess (1885).
-ENSTÄMMIGHET. (†) konsekvens (se d. o. 7), logik. Atterbom FB 87 (1839).
-ERFAREN~020, p. adj. som man l. ngn själv erfarit l. upplevt, självupplevd. (I en tävlingsdikt) förråder sig en brist på sjelf-erfaret, inre lif .. en omogenhet, en gossaktighet, som (osv.). Atterbom (1854) i 3SAH XXXVIII. 2: 261. —
-ERFARENHET~0102 l. ~0200. erfarenhet som man l. ngn själv förvärvat, egen erfarenhet (jfr -förfarenhet); äv. (i sht filos.) om erfarenhet av det egna jaget l. sig själv (jfr -medvetande, sbst. 1). Atterbom PhilH 134 (1835). Rudin OrdUngd. 3: 172 (1903).
-ERKÄNSLA. (†) insikt om sig själv o. sina brister o. d. NGoldenau hos Fernander Theatr. Inl. 5 (1695).
-EVIDENT. [jfr eng. self-evident] (numera bl. mera tillf.) som icke behöver bevisas, självklar, axiomatisk. JournSvL 1801, s. 100.
-EXISTENS. [jfr eng. self-existence]
1) existens för sig själv (ss. oberoende); jfr självständighet 2. Den engelska äktenskapslagen, som nästan alldeles förnekar den gifta kvinnans juridiska och ekonomiska själfexistens samt gör henne till ett viljelöst bihang till makens ”juridiska person”. GHT 1895, nr 257 A, s. 2.
2) filos. existens gm sig själv (utan annan orsak); jfr -tillvarelse. Vannérus Metaf. 171 (1914).
-EXISTERANDE, p. adj. [jfr eng. self-existent] filos. jfr -existens 2. Göransson UndersRel. II. 1: 30 (1905; om tillvaron).
-EXPEDIERING. jfr -betjäning. SvD(A) 1941, nr 163, s. 9.
-FABRICERAD, p. adj. som man l. ngn själv fabricerat (se fabricera 1 c α); äv. oeg. l. bildl. Wulf Köppen 2: XXXI (1799; om religion). Sjöstedt Västafr. 428 (1904; om cigarr).
-FAGER. (†) skön i sig själv (utan all yttre prydnad); jfr fager 2 c. Sielf-fagre Ähran. ÖB 47 (1712; fr. orig.: L’honneur, beau par soi-même).
-FALL.
1) pregnant, om förhållandet att hår faller på ett vackert sätt utan ondulering l. dyl.; jfr fall I 2. Hennes hår har självfall.
2) om vätskas rinnande på grund av (naturliga) nivåskillnader (utan hjälp av pumpar l. dyl.); jfr fall IV. 3NF 20: 143 (1934).
-FALLEN, p. adj.
1) (mera tillf.) som fallit av sig själv (utan inverkan av ngn annan l. ngt annat). Samtiden 1874, s. 210 (om trädstam; i bild).
2) som faller av sig själv (se falla XVI), som icke behöver förklaras; självklar; given (se giva, v. I 5 b). FoU 20: 186 (1847). En själ kan (enl. Aristoteles) begagna endast den kropp, som hon sjelf gestaltat, och en kropp kan lifvas endast af den själ, som gestaltat henne. En sjelffallen följd häraf är, att Aristoteles bestrider både praeexistensen och själavandringen. Rein Psyk. 1: 71 (1876). Den orubbliga andakt (visserligen interfolierad — på ett för oss förbluffande självfallet sätt — med vindkast av humor eller vardagsförnumstighet) som är vanlig hos sydligare folkslag (under gudstjänsterna). BonnierLM 1954, s. 60.
Avledn. (till -fallen 2): självfallenhet, r. l. f. FoU 20: 186 (1847).
-FATTAD, p. adj. (†) av ngn själv (upp)fattad, som bygger på egen uppfattning. LBÄ 2—3: 99 (1797).
-FATTNING. (†) fattande av l. (rätt) uppfattning om sig själv; jfr -medvetande, sbst. 1. Atterbom PhilH 132, 533 (1835).
-FERTIL. [jfr t. selbstfertil, eng. self-fertile, fr. autofertile] bot. om växt: som kan sätta frukt efter pollinering mellan blommor hos samma individ; motsatt: självsteril. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 412.
Avledn.: självfertilitet, r. [jfr t. selbstfertilität, eng. self-fertility] bot. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 412.
-FINANSIERA. [jfr -finansiering] ekon. finansiera (en rörelse l. dyl.) gm (dess) egna (vinst)medel. SvD(A) 1961, nr 76, s. 15.
-FINANSIERANDE, p. adj. ekon. jfr -finansiering. DN(A) 1964, nr 19, s. 12 (om bolag).
-FINANSIERING. [jfr t. selbstfinanzierung, eng. self-financing] ekon. om förhållandet att ett företag finansierar nyanläggningar o. rörelse med egna (vinst)-medel. SvBanklex. (1942).
-FJÄDRING. tekn. egen fjädring (se d. o. 1). Hwasser HbLokF 56 (1865).
-FLAGELLANT. (mera tillf.) = -gisslare; särsk. bildl. SvD 1899, nr 119 A, s. 2 (om A. Strindberg).
-FLIT. (†) i uttr. av självflit, med flit (se d. o. 2), avsiktligt, uppsåtligt. FinKyrkohSP 2: 41 (1693).
-FLYKTIG. (†) som flyr l. har flytt på eget initiativ l. av egen fri vilja; jfr flyktig, adj.1 1. Schroderus Liv. 661 (1626).
-FLYTA. (mera tillf.) flyta (se flyta, v.1 II 1) av sig själv, självrinna (se d. o. 1). LAHT 1900, s. 280 (om grädde).
-FLYTANDE, p. adj.
-FORSKNING. [jfr t. selbsterforschung] (numera bl. tillf.) forskning som man l. ngn själv utför, egen forskning; äv. om utforskning av det egna jaget. Wikforss (1804; under selbsterforschung). Ehrenheim Phys. 1: 292 (1822; om utforskning av det egna jaget). Atterbom PhilH 402 (1835).
-FOSTRAN. fostran av den egna personligheten, självuppfostran. Hammar Minn. 1: 168 (1937).
-FOSTRARE. (mera tillf.) jfr -fostran. Heidenstam Vad vilja vi? 9 (1914).
(I 1 l) -FOTOGRAFERANDE, p. adj. (mera tillf.) om kamera: som fotograferar automatiskt, automatisk. Hanström SådDjur 139 (1935).
-FRANKERING. (i fackspr.) frankering utförd av avsändaren själv (icke av postverket); vanl. om sådan frankering medelst frankostämplingsmaskin (dvs. maskin för åstadkommande av frankostämplar). SAOL (1950).
Ssg (mera tillf.): självfrankerings-rätt. jfr rätt, sbst.2 4. Östergren (cit. fr. 1926).
-FRI. (†)
1) till I 1: oberoende (av andra än sig själv), självständig (se d. o. 3), fri. Den sjelffria Norden. Ling As. 467 (1833).
2) till II 1: icke bunden vid ngt (levande väsens) jag; jfr innebo 1 a γ slutet. Som .. (den vise) ej tillägger tingen någon inre arghet, (sjelffri ondska) så (osv.). Thorild (SVS) 1: 427 (1782).
-FROM. (numera föga br.) som anser sig själv för from (se d. o. 9), särsk. gm egen förtjänst; jfr egen-rättfärdig. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 75 (1743; i pl. best., substantiverat). Rosenius FaderVår 38 (1858).
Avledn.: självfromhet, r. l. f. (numera föga br.) om egenskapen att vara ”självfrom”. Borg Luther 1: 503 (1753).
-FRÄLSNING. frälsning (se d. o. 2) gm egen kraft l. egna gärningar (icke gm Guds nåd l. dyl.). KyrkohÅ 1914, s. 105.
-FRÄTA. (numera föga br.) refl., bildl.: förtära l. förstöra sig själv. (Gm att förbigås med tystnad) hafva flera falska religionsbegrep likasom sjelffrätit sig. LBÄ 5—6: 40 (1897).
-FRÄTANDE, p. adj. (i vitter stil) bildl.: som tär (på) l. plågar l. förtär en själv. Alla grymma och trumpna passioner: Hämden, Hatet och den sjelffrätande Afvunden. Kellgren (SVS) 5: 21 (1785).
-FRÄTARE. (numera föga br.) bildl.: person som grämer sig (över andras framgångar o. d.). Dalin Vitt. II. 5: 105 (1738).
-FRÄTEN, p. adj. (†) om sten: vittrad. Linné Skr. 5: 22 (1732: sjelfrätna; sannol. felaktigt för sjelffrätna). Därs. 76 (: sielfrätne; sannol. felaktigt för sielffrätne).
-FRÄTIG. (†) självfrätande. Een Nijdsk, Siälf-frätig Afund. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Siälf-frätigt Hiärte-wee. Börk Darius 1032 (1688).
-FRÄTJORD. (†) jord som lätt sönderfaller. VetAH 1814, s. 88.
-FRÄTSTEN~02 l. ~20.
1) i sht geol. (stycke av) lätt sönderfallande l. söndervittrande bergart; särsk. om rapakivi; jfr -åt-sten, -ät-sten. Hiärne 1Anl. B 2 b (1694: Sielfffråtstenen; sannol. felaktigt för Sielffrätstenen). Solen, som stadigt baddade på .. (en sten vid Hoburgen), giorde honom helt mör, at han frätte sig sielf ..; war altså denna Sten en siälf-Frätsten och ingen Malmsten. Linné Gothl. 263 (1745). Landsvägarna (på Åland) höra tack vare förekomsten av självfrätsten till de bästa i Finland och lämpa sig utmärkt för cykel och bil. SvFinl. 1: 296 (1921).
2) (†) silvernitrat, som (utan tillsats av andra ämnen) verkar frätande på organisk vävnad; jfr frät-sten 1. Möller (1790). SPF 1816, s. 232.
-FRÄTSÅR~02 l. ~20. (numera föga br.) = bond-fransoser. Schulzenheim PVetA 1803, s. 7. Tholander Ordl. (1872).
-FULL. (numera föga br.) självupptagen. Sjelffulla hjertan, uteslutande allt som ej är eget, sårade af en ära den de ej dela. Edelcrantz i 2SAH 2: XIII (1796).
-FULLKOMLIGHET~0102 l. ~0200.
1) (†) egen fullkomlighet. LBÄ 2—3: 148 (1797).
2) (numera bl. tillf.) om egenskapen att i egna ögon vara fullkomlig; jfr självbelåtenhet. LBÄ 21—22: 17 (1799).
-FULLKOMNING~020. (i sht i högre stil) fullkomning av sig själv; äv. konkretare: tillstånd av uppnådd sådan fullkomning. Lamberg Wilde DeProf. 80 (1905). Östergren (1938).
-FULLÄNDNING~020. (i sht i högre stil) jfr -fullkomning. Agardh BlSkr. 1: 289 (1843).
-FUNNEN, p. adj.
1) som man l. ngn själv funnit på l. upptäckt l. kommit på. Broocman TyUnd. 1: 98 (1807). Självfunna och fyndiga översättningar. Heikel Stil. 46 (1929).
2) (numera bl. tillf.) som man kommer underfund med utan minsta svårighet (liksom av sig själv). Stiernhielm Fateb. E 4 b (1643).
(I 1 l) -FYLLANDE, p. adj. som av sig själv l. automatiskt utför (på)fyllning.
a) (i fackspr.) om kolskopa (se d. o. 2). TT 1900, Allm. s. 44.
b) [jfr d. selvfyldende, eng. self-filling] (numera bl. tillf.) om (behållare i) reservoarpenna: utrustad med anordning som vid ett enkelt handgrepp av sig själv suger upp o. fyller på bläck. SvD(A) 1920, nr 298, s. 10. KatalÅhlénHolm 125: 321 (1943).
(I 1 l) -FYLLARE. [jfr d. selvfylder] (numera bl. tillf.) reservoarpenna (med anordning som vid ett enkelt handgrepp av sig själv suger upp o. fyller på bläck). SvD(B) 1927, nr 205, s. 4.
(I 1 l) -FYLLNING. (i sht i fackspr.) automatisk (på)fyllning. UtsädT 1895, s. 213.
-FYNDIGHETS-HEDER. (†) om hedern av att själv ha kommit på l. upptäckt ngt. Nordmark ÅmVetA 1797, s. 15.
-FÅNGAD, p. adj. som man l. ngn själv fångat; särsk. om fisk. Born 9Sysk. 68 (1931).
-FÄKTANDE, p. adj. (†) som kämpar l. mödar sig bl. för egen vinning. Vårt Skjelffäcktande tidevarf. CAEhrensvärd Brev 2: 312 (1799).
-FÄLLD, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) om ämne: som utfällts av sig själv; jfr fälla, v. 9 b. Et .. halft skålpund Blyhvitt precipiterades .. med Stybbe, sedan det (gm smältning) sjelffällda Blyet förut blifvit afsöndradt. VetAH 1794, s. 232.
2) om dom: som man l. ngn själv fällt (se fälla, v. 20). Thomander 1: 339 (1824).
-FÄRGAD, p. adj. som man l. ngn själv färgat. Silfverstolpe BokbSthm 92 (i handl. fr. 1786; om läder).
(I 1 l) -FÄRGANDE, p. adj. [jfr t. selbstfärbend, eng. self-inking] (i fackspr.) som automatiskt infärgar sig själv l. avger färg (till tryckform l. dyl.). SD 1915, nr 331, s. 8 (om stämplar). Dædalus 1946, s. 135 (om digelpress).
-FÖDA, r. l. f. (†) i uttr. släppa (husdjur) på självföda, släppa ut (husdjur) att skaffa sig föda på egen hand. SvForns. 2: 84. VexjöBl. 1837, nr 16, s. 2.
-FÖDA, v. (mera tillf.) refl., om husdjur: skaffa sig föda på egen hand. SvSkog. 475 (1928).
-FÖDD, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) som skaffar l. skaffat sig föda på egen hand; jfr föda, v. I 1. Björkman (1889).
2) med personligt huvudord: som givit liv åt sig själv; jfr föda, v. II 1. JGOxenstierna 4: 186 (1815; om satan o. hans anhang; eng. orig.: self-begot).
-FÖDELSE. (†) självalstring. Alm(Sthm) 1866, s. 37.
-FÖDING.
1) (†) husdjur som skaffar l. skaffat sig föda på egen hand; äv.: husdjur som ngn själv fött upp. Jacob sålde en oxe i paret och hade en sielf föding att sättja emot den andra. NVedboDomb. Höstt. 1743, § 105. Schultze Ordb. 1216 (c. 1755).
2) (föga br.) varelse tillkommen gm självalstring. Högberg Vred. 1: 188 (1906).
-FÖLJD. [jfr d. selvfølge] (numera mindre br.) självklar l. given följd (se d. o. 5 a) l. sak l. självklart förhållande. Man har ansett .. (rättigheten att begagna kronans skog) vara en sjelfföljd af de öfrige bestämmelserne (rörande samerna). Renbeteskomm. 1907, I. 2: 118 (1844). Allt eftersom tuniken blef mer och mer draperad, var det en själfföljd att den skulle komma att göras af det tunnare materialet, under det att .. den understa, släta kjolen (var av tjockare tyg). Kleen Kvinn. 186 (1910).
-FÖLJELIGEN, adv. [jfr d. selvfølgelig] (†) = -följeligt. Sturzen-Becker OffKristend. 29 (1855).
-FÖLJELIGT, adv. [jfr d. selvfølgelig] (†) ss. en självklar l. given följd (se d. o. 5 a); äv. allmännare: naturligtvis, givetvis; jfr -följeligen. Strindberg Brev 7: 110 (1888; allmännare). Feilitzen Tjenare 3: 50 (1892).
-FÖRAKT. förakt för sig själv. LBÄ 42—43: 76 (1800). Sjelfkänslan .. nedsättes (vid melankoli) ända till det fullständigaste sjelfförakt. NF 10: 1282 (1886). På syndafallen följde (hos Fröding) våldsamma skuldkänslor och ett olidligt självförakt. Olsson i 3SAH LXIX. 1: 13 (1960).
-FÖRAKTANDE, p. adj. jfr -förakt. Lehnberg Pred. 3: 222 (c. 1800; om sinne).
(I 1 l) -FÖRANKRANDE, p. adj. (numera mindre br.) om mina: självankrande. BtRiksdP 1892, 5Hufvudtit. s. 32. Lindmark Torped. 27 (1918). Östergren (1938).
-FÖRBANNELSE. (i sht i högre stil) förbannelse som man l. ngn nedkallar över sig själv. Almqvist Luna 12 (1835). FolklEtnSt. 3: 120 (1922).
-FÖRBLINDAD, p. adj. (i vitter stil) jfr -förblindelse o. -blind, -blindad. TurÅ 1961, s. 224.
-FÖRBLINDELSE. (i vitter stil) om förblindelse (särsk. beträffande den egna personen l. egna förhållanden o. d.) som man själv är skuld till. Schwartz Pos. 228 (1863). Då männens självförblindelse ej synes vika, har man undrat om icke kvinnorna .. skulle våga framträda (som förkämpar för pacifismen). Key Allsegr. 1: 45 (1918).
-FÖRBLINDNING. (i vitter stil) självförblindelse. SvD 1900, nr 226, s. 2.
-FÖRBLÄNDAD, p. adj. (i vitter stil) förbländad (o. förvillad) av sig själv (sin egen person o. d.). SvFolket 7: 207 (1938; ss. adv.).
-FÖRBLÄNDNING. (i vitter stil) jfr -förbländad. Wirsén Krit. 383 (1901).
-FÖRBRÄND, p. adj. (i vitter stil) bildl.; jfr -förbränning 3. Söderhjelm Upps. 131 (1905; om person).
-FÖRBRÄNNANDE, p. adj. (i vitter stil) bildl., om egenskap l. känsla o. d.: som innebär l. medför självförbränning (se d. o. 3). BonnierLM 1954, s. 299.
-FÖRBRÄNNARE. (i vitter stil, numera bl. tillf.) person som bränner sig själv till döds; jfr -förbränning 1. Strindberg Hafsb. 278 (1890; om Herkules).
-FÖRBRÄNNING. [jfr t. selbstverbrennung]
1) dödande av sig själv gm bränning; jfr -bränning. SvLittFT 1834, sp. 485 (om ä. förh. i Indien).
2) (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) om det tänkta förhållandet att en person gm onaturligt stegrade förbränningsprocesser i kroppen (i sht på grund av omåttlig förtäring av spritdrycker) förtäres (under eldfenomen); jfr förbränning 1 b. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 270. På flygblad målades dryckenskapen (av den tidigare nykterhetsrörelsen) i de gräsligaste färger. .. Vanlig var också tron på drinkarens självförbränning, ”combustio spontanea”, och suparlevern och fetthjärtat. SvFolket 10: 234 (1939).
3) (i vitter stil) bildl., om (fysisk o.) psykisk förstöringsprocess hos ngn, tänkt ss. en förtäring gm inre eld (vanl. uppfattad ss. yttrande sig i intensitet i verksamhet, intressen, känslor o. d.); jfr förbränna 1 e. Vettenskapen och fosterlandet (tacka C. A. Agardh) på hans döda mull. För båda var hela hans lif en inre sjelfförbränning. Böttiger 4: 147 (1861, 1869). Småstadsvanornas lifsförnötning, själfförbränningen af brist på annat bränsle .. lästes i ögon, matta inför ständigt samma utsikter. Levertin Magistr. 55 (1900). Lesbia är det namn, hon bär i Catullus’ diktning, den kvinna som han älskade ända till självförbränning. Grimberg VärldH 4: 226 (1930).
-FÖRBÄTTRING. [jfr t. selbstverbesserung] förbättring (se d. o. g) av det egna jaget. Wikforss 595 (1804; under selbstbesserung).
-FÖRDJUPNING. (i vitter stil) om handlingen att fördjupa (se d. o. 1 b γ) sin egen personlighet l. karaktär o. d.; äv. om handlingen att fördjupa (se d. o. 3 c γ) sig i sig själv, (djup) introspektion. 2NF 5: 1341 (1906). (Sokrates’) blick var nu en gång vänd inåt. .. Denna självfördjupning gav ett underbart och enastående resultat. Jakobsson Sokr. 167 (1931).
-FÖRDÄRV. (i sht i vitter stil) eget fördärv (se d. o. 1). Almqvist Luna 74 (1835).
-FÖRDÖMELSE. (i sht i vitter stil) fördömande av sig själv; stundom övergående i bet.: självförbannelse; jfr -dom 2. Thorild Bref 30 (1781). Elfwa hundrade tusende menniskor woro omkomne (vid Jerusalems förstöring). Hwilken förskräcklig fullbordan af den sjelffördömelse, som låg i det ursinniga ropet: ”korsfäst, korsfäst! komme hans blod öfwer osz och wåra barn!” Franzén Pred. 5: 101 (1845). Tingsten Liv 1: 316 (1961).
-FÖREBRÅELSE~00200. om förebråelse som man l. ngn riktar mot sig själv; jfr -anklagelse. Lidbeck Anm. 322 (1798). Jag .. känner ett litet sting af själfförebråelse, för att jag gör något som egentligen icke är min rättighet. Ödman LitetTill 20 (1905, 1910).
-FÖREBRÅENDE ~00200, p. adj. jfr -förebråelse. EngSvOrdb. 927 (1874).
-FÖRFARENHET. (†) egen erfarenhet; jfr -erfarenhet. Brenner Dikt. 1: 121 (1695, 1713). Nordenflycht QT 1748—50, s. 61.
-FÖRFÄRDIGAD, p. adj. (mera tillf.) som man l. ngn själv förfärdigat, självgjord. VTid 1916, s. 35 (om stol).
-FÖRGIFTA. [jfr -förgiftning] (mera tillf.) refl.: förgifta sig själv; äv. i pass.: bli förgiftad gm självförgiftning; särsk. bildl. OoB 1903, s. 369 (i pass., bildl.). Östergren (1938; refl.).
-FÖRGIFTNING. [jfr t. selbstvergiftung] förgiftning av sig själv (den egna organismen o. d.); särsk. (i sht i fackspr.) om förgiftning åstadkommen av ämnen som organismen själv producerar, autointoxikation; äv. bildl. Sjelfförgiftningar genom sprit. SundhetscollBer. 1851, s. 342. Wretlind Läk. 9—10: 96 (1901; om autointoxikation). Man ser (under franska revolutionen) alla själslifvets sjukdomar rasa: förföljelsemanien, massuggestionen, .. själfförgiftningen genom fixa idéer. Böök 1Ess. 136 (1913).
-FÖRGLÖMD, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr -förglömmande, p. adj., o. -förgäten. Ossiannilsson Hem. 124 (1915; ss. adv.). Siwertz JoDr. 388 (1928; om tacksamhet).
-FÖRGLÖMMANDE, n. (mera tillf.) självförglömmelse. Gullberg i 3SAH 51: 31 (1940).
-FÖRGLÖMMANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om person: som glömmer sig själv (på grund av intresse för l. omtanke om andra l. ngt annat); ofta med tanke på osjälviskhet; om ngt sakligt: som kännetecknas av självförglömmelse; jfr -förgätande. Naumann GranskKr. 1: 15 (1872; ss. adv.). Människan är hungrig, beräknande, feg och egoistisk. Men hon är också tapper, spontan, djärv och självförglömmande. Gillner MajFäng. 59 (1936). Olsson Fröding 7 (1950; om sätt).
-FÖRGLÖMMELSE. [jfr d. selvforglemmelse] (i sht i vitter stil) om handlingen l. förhållandet l. egenskapen att glömma sig själv (på grund av intresse för l. omtanke om andra l. ngt annat); ofta med tanke på osjälviskhet; jfr -förgätelse, -glömska. Lundegård Stormf. 9 (1893). Föräldrakärlekens själfförglömmelse. Hallström Sparfv. 97 (1903). På den tiden man var vallpojke studerade man naturen på ett planlöst sätt, ofta förstrött och lite hit och dit, men ibland uppstod små tidsrum av självförglömmelse. Martinson Utsikt 36 (1963).
-FÖRGUDANDE, n. självförgudning. SAOL (1950).
-FÖRGUDANDE, p. adj. jfr -förgudning. Reuterdahl Mem. 136 (1858; om fåfänga). SöndN 1866, nr 47, s. 2 (om person).
-FÖRGUDARE. jfr -förgudning. Meurman (1847).
-FÖRGUDELSE. (numera bl. mera tillf.) självförgudning. GHT 1896, nr 111 A, s. 2.
-FÖRGUDERI3~0102, äv. 10104, n. [senare leden avledn. av förguda] (mera tillf.) självförgudning. Schönberg SVis. 1: 77 (1907).
-FÖRGUDNING. [jfr t. selbstvergötterung] om handlingen att förguda (se d. o. 3) sig själv; självdyrkan, omåttlig självuppskattning. JournLTh. 1812, nr 288, s. 3. Den sjelfförgudning, som innebäres uti och förkunnas af pantheismen. Rundgren Minn. 3: 236 (1871, 1889). Talet är betecknande för .. (A. Hitler) också genom den vanliga självförgudningen. GHT 1945, nr 25, s. 6.
-FÖRGÄTANDE, p. adj. (i vitter l. högre stil) = -förglömmande, p. adj. PT 1895, nr 137, s. 3 (om make).
-FÖRGÄTELSE. (i vitter l. högre stil) självförglömmelse. Sörman AdRevb. 110 (1929).
-FÖRGÄTEN. [jfr t. selbstvergessen] (i vitter l. högre stil) = -förglömmande, p. adj. (jfr förgäta 4); i sht förr äv.: glömsk av sitt rätta l. bättre jag l. sina plikter o. d. (jfr plikt-förgäten). Skall kosacken .. / Säga glad af segrar så, / Att jag feg och sjelfförgäten / Svikit folk och Zar? Runeberg 5: 355 (c. 1830). Söderblom StundVäxl. 1: 86 (1903, 1909; om hängivenhet).
Avledn.: självförgätenhet, r. l. f. [jfr t. selbstvergessenheit] (i vitter l. högre stil) LBÄ 2—3: 136 (1797).
-FÖRHÄRLIGANDE, n. [jfr t. selbstverherrlichung] om förhållandet l. handlingen att förhärliga sig själv; jfr -förgudning. AB 1897, nr 210 A, s. 4. Nationellt självförhärligande. Alving SvLittH 1: 94 (1929).
-FÖRHÄRLIGANDE, p. adj. som förhärligar sig själv l. kännetecknas av l. avser självförhärligande (se -förhärligande, sbst.). Tegnér Niniv. 77 (1875; om framställningssätt).
-FÖRHÄVANDE, p. adj. (mera tillf.) jfr -förhävelse. Grebst Året 28 (1913; om människor).
-FÖRHÄVELSE. om handlingen l. förhållandet l. egenskapen att förhäva sig över sig själv; övermod, självöverskattning, hybris. Lindgren Stormän 52 (1894). Med den naiva självförhävelsen hos ett bortskämt barn, som anser sig självskrivet som den bestämmande i familjen. Estlander 11Årt. 5: 91 (1930).
-FÖRHÄVNING. (numera föga br.) självförhävelse. Atterbom FB 278 (1818). PT 1905, nr 5 A, s. 3.
-FÖRINTANDE, n. (numera bl. tillf.) självförintelse; äv. hyperboliskt: självutplåning. Crusenstolpe CJ 1: 68 (1845; om självutplåning).
-FÖRINTELSE. (i sht i vitter stil) förintelse av sig själv (den egna personen o. d.). Frey 1843, s. 28. Lidforss SocJourn. 206 (1907; om självmord). Bellman hyllade njutningen, men en njutning som slog över i självförintelse. Holmberg Leopold 1: 221 (1953).
-FÖRINTNING. [jfr t. selbstvernichtung] (numera bl. tillf.) självförintelse. Atterbom PhilH 179 (1835).
-FÖRKLARING.
1) (i högre stil, numera föga br.) förklaring (se d. o. 4) av sitt eget väsen. Fahlcrantz 1: 67 (1835, 1863).
2) förklaring (se d. o. 6) som man l. ngn själv avger l. avgivit (rörande egna förhållanden o. d.). SFS 1947, s. 1783.
-FÖRKLARLIG. (numera föga br.) självklar (till sin betydelse); ss. adv.: naturligtvis, givetvis. Rydqvist i 2SAH 45: 298 (1869; i pl., om avledningar av ord). SD(L) 1898, nr 158, s. 4 (ss. adv.).
-FÖRLAG. [jfr t. selbstverlag] (i fackspr.) eget förlag (se förlag, sbst.2 6 c). Warburg Rydbg 1: 449 (1900).
-FÖRLAGD, p. adj. (i fackspr.) om bok: utgiven på eget förlag. BonnierLM 1954, s. 565.
-FÖRLITANDE, n. (numera bl. tillf.) förlitan på sig själv, självtillit, självförtroende. Schartau UtkPred. 166 (c. 1820).
-FÖRLITELSE, r. l. f. [senare leden avledn. av förlita] (†) = -förlitande. LBÄ 9—10: 105 (1798).
-FÖRLOSSELSE. (föga br.) förlossning (se d. o. 1 a α) av sig själv (den egna personen); jfr -frälsning. Uddgren 2Strindbg 97 (1912). Östergren (1938).
-FÖRLUSTELSE. (numera bl. tillf.) beredande av nöje åt sig själv, förlustande av sig själv. Tankans sjelfförlustelse. Rydqvist i 2SAH 12: 317 (1827).
-FÖRLÄGGANDE, p. adj. (i fackspr.) om författare: som förlägger sina böcker på eget förlag; jfr -förlag. Bonnier 2Bonniers 2: 5 (1930).
-FÖRMÖGEN. (†) förmögen o. självägande (se d. o. 1). Leijonhufvud Minnesant. 4 (1837; om bönder).
-FÖRNEDRA. [jfr -förnedring] (numera bl. tillf.) bringa (ngn) att förnedras i egna ögon; företrädesvis refl.: förnedra sig själv. Han (dvs. Mefistofeles) kall och fräck / Mig sjelfförnedrar. Rydberg Faust 92 (1876; t. orig.: Mich vor mir selbst erniedrigt). Östergren (1938; refl.).
-FÖRNEDRANDE, p. adj. förnedrande för en l. sig själv. Thorild (SVS) 2: 17 (1784; om ord).
-FÖRNEDRING. om handlingen att förnedra sig själv, förnedring av det egna jaget o. d. (jfr -förödmjukelse); äv. konkretare, om tillstånd av egen förnedring. Wikforss (1804; under selbsterniedrigung). Arbeten för ära, men icke för den ära, som winnes med sjelfförnedring och de ädlas förakt. Rogberg Pred. 1: 155 (1824). Självförnedringen på dårhuset. Ahlgren Veckopr. 74 (1940).
-FÖRNEKANDE, n. (numera bl. tillf.) självförnekelse. Heinrich (1814).
-FÖRNEKANDE, p. adj. som försakar l. uppgiver l. förringar sig själv l. låter sina egna önskningar l. intressen o. d. stå tillbaka (till förmån för andra l. ngt annat); oftast med sakligt huvudord: som kännetecknas av självförnekelse. Sjelfförnekande kärlek. KyrkohÅ 1925, s. 284 (1838). (Napoleon) är fast, bestämd, sjelfförnekande, eftersättande sig sjelf, offrande allting för sitt ändamål — penningar, arméer, generaler och äfven sin personliga säkerhet. Frey 1850, s. 521. (Efter ständerförklaringen 1680) måste .. (rådsherrarna) underkasta sig den förödmjukelsen att i de underdånigaste och mest sjelfförnekande ordalag gifva sitt bifall till den skedda förändringen i rikets styrelse. IllSvH 4: 467 (1880). (Kristoffer av Bajern) slutar (den monolog Lilla rimkrönikan låter honom hålla) med att själfförnekande medgifva, att hans död ej förorsakat någon människa sorg. Schück SvLitH 128 (1885).
-FÖRNEKARE. (mera tillf.) jfr -förnekande, p. adj. Enehjelm Ogräsrab. 99 (1918).
-FÖRNEKELSE. [jfr d. selvfornægtelse] förnekelse (se d. o. 3) av sig själv l. sina egna intressen l. eftersättande av egna önskningar l. uppfattningar o. d. (till förmån för andra l. ngt annat); självförsakelse; självuppgivelse; äv.: förringande av sig själv l. förnekande av allt värde hos sig själv o. d. Wikforss (1804; under selbstverläugnung). Käjsar Wilhelm I, som uppdrog makten åt en enda man (dvs. Bismarck), som han hade förtroende till, och med stor själfförnekelse lät honom råda i stort och smått. GHT 1895, nr 242, s. 2. I en mansålder har jag lidit af själfförnekelse och själfbespottelse. BSjöberg (c. 1922) i SvLittTidskr. 1956, s. 99. Har någon svensk skald innerligare, enträgnare och lidelsefullare än Hjalmar Gullberg besjungit kärleken som självförnekelse? Gierow i 3SAH LXX. 1: 29 (1961).
Ssgr: självförnekelse-akt(en). [jfr eng. self-denying ordinance] hist. om det engelska parlamentsbeslutet år 1645 att parlamentsledamöter som innehade poster inom armén skulle lämna dessa. Ålund o. Metzén Macaulay 1: 75 (1853).
-moral. moral innebärande självförnekelse. Strindberg TjqvS 1: 104 (1886).
-FÖRNEKNING. [jfr t. selbstverneinung] (numera föga br.) självförnekelse. Melin JesuL 4: 208 (1851).
-FÖRNIMMANDE, n. i sht filos. o. psykol. självförnimmelse. Biberg 1: 298 (c. 1820).
-FÖRNIMMELSE. i sht filos. o. psykol. förnimmelse (se d. o. 2) av sig själv l. det egna jaget (ss. existerande väsen); jfr -förnimmande. SvLittFT 1833, sp. 745. Rein Psyk. 1: 349 (1876).
-FÖRNYA. (mera tillf.) refl. l. i pass. med intr. bet.: undergå självförnyelse. Östergren (1938; i pass.).
-FÖRNYANDE, p. adj. jfr -förnyelse. Självförnyande skaparglädje. Ymer 1923, s. 228.
-FÖRNYELSE. om handlingen l. förhållandet l. förmågan att hos sig själv ersätta det tidigare med nytt l. att ge sig själv ny kraft l. ny l. fortsatt utveckling l. nytt innehåll l. liv o. d. Den lefwande kroppen wexlar ständigt om sina beståndsdelar. .. Om .. tillfälle till denna sjelfförnyelse (reproduction) icke erbjudes honom, så går han ofelbart under. Trana Psych. 1: 40 (1843). Liberalismen ägde icke någon kraft till självförnyelse. Höglund Branting 1: 447 (1928).
-FÖRNÄMHET. (numera föga br.) (känsla av) egen förnämhet (se d. o. 3). OLevertin (1890) hos Söderhjelm Levertin 1: 278. —
-FÖRNÖJD. självbelåten; jfr -nöjd. Kellgren (SVS) 5: 348 (1791; om blick). Hallström LevDikt 168 (1914; om präst).
Avledn.: självförnöjdhet, r. l. f. Tegnér Brev 4: 192 (1827).
-FÖRNÖJELSE.
1) tillfredsställande av egna önskningar l. intressen o. d.; numera nästan bl. (mindre br.) om handlingen att förlusta l. roa sig själv l. (konkretare) om nöje som man l. ngn bereder sig själv; stundom svårt att skilja från 2. Jag är öfvertygad, att (direktören vid Kungl. teatern) gref Puke skulle med tacksamhet och sjelfförnöjelse förfaseligt gerna stoppa piècen i operans repertoire. (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 73 (1829); jfr 2. SvLittFT 1833, sp. 410. Hwar och en, som wägrar att underkasta sig .. (principen att förneka sig själv för andras bästa syndar) emot sin egen anda; men icke nog dermed, i stället för att utwisa för andra ett helsosamt och godt efterdöme (i nykterhet), är hans sjelfförnöjelse, såsom en smittosam sjukdom, andra till skada. KyrkohÅ 1925, s. 241 (1834). Stundom måste jag stanna och skratta för mig själf, så att den, som såg denna muntra själfförnöjelse, svårligen kunde tro annat, än att vandraren hade någon skruf lös. Beskow (1853) i 3SAH 14: 113. Östergren (1938).
2) känslan l. egenskapen att vara tillfreds med sig själv, tillfredsställelse med sig själv; numera nästan bl. (mindre br.) med mer l. mindre klandrande innebörd: självbelåtenhet; jfr 1. Den sjelfförnöjelse en altid tilfredsstäld egenkärlek föder. Kellgren (SVS) 5: 615 (1792). Oron och striderna äro försvunna (när man funnit sin rätta kallelse), friden och sjelfförnöjelsen hafva trädt i deras ställe. BEMalmström 7: 81 (1864). Hon hade en mycket solid .. flegma, med ett tal av den makligaste breda självförnöjelse. Hallström Händ. 35 (1927).
-FÖRNÖJLIG. (†)
2) självbelåten; jfr förnöjlig 5. LBÄ 9—10: 102 (1798; ss. adv.). Gör dig goda dagar, förvärfva, njut, herrska! ju mer det blir din vana, desto sjelfförnöjligare blir ditt hjerta. Wallin Rel. 1: 259 (1817, 1825).
-FÖRNÖJSAM. (†) tillfredsställd med sig själv; jfr förnöjsam 2. Ljunggren Est. 2: 284 (1860).
-FÖRNÖJSAMHET. [jfr -förnöjsam] (†) självbelåtenhet. Polyfem I. 49—52: 3 (1810). AFSoldan (1850) hos Aho Soldan 207. —
-FÖRPINANDE, p. adj. [jfr för-pinad] (i vitter stil) = -plågande, p. adj. Heidenstam Dikt. 152 (1890, 1895).
-FÖRPLÄGNAD. (mera tillf.) förplägnad som man l. ngn själv ombesörjer. Brändström Krigsf. 14 (1921).
-FÖRRINGANDE, n. (numera bl. mera tillf.) jfr -förringelse. Wieselgren SvSkL 4: 149 (1847).
-FÖRRINGANDE, p. adj. (mera tillf.) jfr -förringelse. Han .. log milt och självförringande. Hallström Händ. 33 (1927).
-FÖRRINGELSE. om handlingen l. förhållandet l. egenskapen att förringa (se d. o. 2) sig själv. Melankolien leder den sjuke till hopplöshet, pessimism, självförringelse (osv.). Wigert PsykSj. 2: 26 (1925).
-FÖRSAKANDE, p. adj. som försakar egen fördel l. egna glädjeämnen o. dyl. l. låter egna önskningar l. intressen l. uppfattningar l. egen ärelystnad o. d. stå tillbaka (till förmån för andra l. annat), som försakar sig själv; stundom: självförringande; äv. om handling o. d.: som vittnar om l. innebär självförsakelse. I .. (Guds) tjenst .. gå vi trygga, oförtrutna, sjelfförsakande, eniga. Wallin 2Pred. 3: 42 (1813). Aldrig gör .. (en kristen) förgäfwes det han gör efter Christi ord .., gerningen må blifwa gjord aldrig så ofullkomligt och ofärdigt, allenast han icke tillbakahåller äfwen den mest förödmjukande och sjelfförsakande bekännelse om sitt förderf och sin rådlöshet. Thomander Pred. 2: 127 (1849). Mr Tupman (som blev gratulerad för sin skjutskicklighet) försäkrade förgäfves med ett sjelfförsakande leende, att han aldrig hade varit .. (någon skicklig skytt); men (osv.). Backman Dickens Pickw. 1: 296 (1871; eng. orig.: a smile of self-denial). Sjelfförsakande kärlek och ödmjukhet. NF 5: 128 (1881).
-FÖRSAKARE. (numera bl. tillf.) jfr -försakande. FGrafström Dikt. 73 (1869).
-FÖRSAKELSE. försakelse (se försaka 3 b) av egen fördel l. egna glädjeämnen l. eftersättande av egna önskningar l. intressen l. uppfattningar l. egen ärelystnad o. d. (till förmån för andra l. annat). AllmBibl. 1—3: 378 (1776). Segern i denna dubbla strid — i sjelfförsakelse och werldsförsakelse — gifwer den palm, som bär frukt för himmelen. Rogberg Pred. 2: 11 (1825). Det vackraste som finnes hos människan — självförsakelsen, uppoffringen. Lagergren Minn. 4: 266 (1925).
-FÖRSAKNING. (†) = -försakelse. JGOxenstierna 4: 378 (1815).
-FÖRSJUNKEN, p. adj. försjunken i sig själv; (helt) absorberad av det egna jaget (o. saknande intresse för omvärlden); jfr -upptagen. Gadelius Själsl. 3: 102 (1922). BonnierLM 1954, s. 477.
Avledn.: självförsjunkenhet, r. l. f. Gadelius Själsl. 3: 58 (1922).
-FÖRSKONING. skonande av sig själv (den egna personen o. d.). Beskow Pred. 22 (1901).
-FÖRSKYLLD, äv. (numera föga br.) -FÖRSKYLLAD, p. adj. (i sht i vitter l. högre stil) som man l. ngn själv förskyllt l. är skuld till; jfr -förvållad. Boëthius Sedel. 162 (1807; om tanklöshet). SD 1893, nr 54, s. 3 (: sjelfförskyllad; om förödmjukelse).
-FÖRSKÖNANDE, n. självförsköning. Snällp. 1848, nr 41, s. 3.
-FÖRSKÖNING. försköning (se d. o. 2) av sig själv (den egna personen o. d.). Linder IbsStrindbg 16 (1932, 1936).
-FÖRSTÅDD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som förstås l. inses av en l. ngn själv, medveten (se d. o. 1 b). Atterbom PhilH 327 (1835; om närmande till ett mål).
2) (mindre br.) som förstås l. inses av sig själv l. utan förklaring; självklar, självfallen. Högberg Baggböl. 1: 199 (1911; ss. adv.). Hellström Malmros 222 (1931; om plikt).
-FÖRSTÅELIG. [jfr t. selbstverständlich] som kan förstås av sig själv l. utan förklaring; ss. adv.: naturligtvis, förstås. SDS 1886, nr 395, s. 2 (ss. adv.). SvD(B) 1923, nr 171, s. 10.
-FÖRSTÅENDES, adv. (vard.) naturligtvis, förstås. AHB 26: 29 (1869).
-FÖRSTÅND. (†) förmåga att förstå sig själv. Kellgren (SVS) 4: 30 (1779).
-FÖRSTÅNDIG. (†) självklok. Hiärne Suurbr. 126 (1680).
-FÖRSTÖRANDE, n. självförstörelse. JGOxenstierna 4: 376 (1815; eng. orig.: self-destruction).
-FÖRSTÖRANDE, p. adj. som förstör sig själv l. som innebär självförstörelse. Geijer I. 5: 238 (1820; om verkningssätt). Kierkegaard är en den mest revolutionäre, upplösande och själfförstörande ande. Söderblom StundVäxl. 1: 85 (1903, 1909).
-FÖRSTÖRARE. (numera bl. tillf.) jfr -förstörande, p. adj. Så väl skrattet som harmen (äro) i längden sjelfförstörare. Runeberg ESkr. 1: 252 (1840).
-FÖRSTÖRELSE. om handlingen l. förhållandet att ngn l. ngt förstör sig själv(t). SvLittFT 1836, sp. 422. (K. XII:s) behjertenhet skred till öfverdåd .., hans sjelfuppoffring för vänner till sjelfförstörelse. Beskow i 2SAH 39: 69 (1864). Vi fingo (gm nazismen) lära oss .. att självförstörelsens krafter voro mäktiga nog att kunna på allvar hota vår civilisation. GHT 1943, nr 2, s. 7.
-FÖRSTÖRING, förr äv. -FÖRSTÖRNING. självförstörelse; äv.: förstöring som äger rum av sig själv (jfr själv I 1 l). Wikforss 2: 597 (1804: självförstörning). Samtiden 1873, s. 114 (i fråga om skog).
-FÖRSVAR. försvar av l. för sig själv (den egna personen o. d.).
1) motsv. försvar 1 a; stundom svårt att skilja från 2 a. SP 1820, nr 80, s. 2. Barnets självförsvar var färdigt: Nej, han hade inte blött ner sig i bäcken; det hade regnat nyss. Moberg Sedebetyg 110 (1935).
2) motsv. försvar 4; stundom närmande sig l. övergående i bet.: nödvärn (se d. o. 1); jfr -värn. MinnSvNH Bih. 3: 341 (1814). För det E. under sjelfförsvar vållat L. kroppsskada .. (hade den förre dömts) att böta 50 rdr. 1NJA 1874, s. LI. (Det) är .. förbjudet för krigförande tillhörigt väpnat handelsfartyg att inlöpa i svensk hamn .., om beväpningen är avsedd till annat än självförsvar. SFS 1938, s. 374. Rätten till självförsvar (nödvärnsrätten). Östergren (1938). särsk.
a) om boxning; särsk. [efter eng. the noble art of self-defence] i uttr. självförsvarets ädla konst. Holmberg Boxas 33 (1921). Man har försvarat, rentav förhärligat den råa boxningen genom att giva den heder och namn av ”självförsvarets ädla konst”. Haglund HållnRörOrg. 1: 166 (1924).
b) bildl.; jfr 1. Är nu straff-rätten ett Statens sjelfförsvar i sin idee, så (osv.). Biberg 3: 117 (c. 1823).
Ssgr: självförsvars-konst. jfr konst 3 e; särsk. till -försvar 2. Japanernas själfförsvarskonst, jiu-jitsu. 2NF 3: 1387 (1905).
-teori(en). [jfr t. selbstverteidigungstheorie] (i fackspr.) till -försvar 2 a: nödvärnsteori(en). Boström 2: 456 (1842).
-FÖRSVARARE. (numera bl. tillf.) person som försvarar sig själv; särsk. motsv. -försvar 2. Biberg 3: 299 (c. 1823).
-FÖRSÄKRING. [jfr t. selbstversicherung, eng. self-insurance] ekon. o. försäkr. om handlingen l. förhållandet att ett företag l. en kommun l. dyl. till täckande av sådana förluster som normalt täckas av försäkring upplägger en särskild egen fond (självförsäkringsfond) l. dyl. Lang FinlSjör. 2: 17 (1910).
Ssg (ekon. o. försäkr.): självförsäkrings-fond. jfr fond, sbst.1 II 2. Västhagen Affärsbokf. 137 (1945).
-FÖRSÖK. i sht med. försök varvid man l. ngn själv är försöksobjekt. Sundberg Mikroorg. 515 (1897).
-FÖRSÖRJA. [jfr -försörjande] (mera tillf.) refl.: försörja sig själv. Östergren (1938).
-FÖRSÖRJANDE, p. adj. som försörjer sig själv; ngn gg äv. om djur: som (särsk. utan att snylta l. parasitera) själv skaffar sig vad det (i ngt avseende) behöver för sitt livsuppehälle. AB 1896, nr 166, s. 3. 2NF 26: 145 (1917; om bin). En ung självförsörjande flicka. Nordström Amer. 222 (1923). särsk. i utvidgad anv., om stat l. företag l. hushåll o. d.: som (i fråga om viss vara) själv producerar de för den egna konsumtionen l. sysselsättningen behövliga produkterna. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 6 (om land). (Ingenjörerna) ha .. åsyftat att i möjligaste mån göra (alla de nyare sulfatcellulosa-)fabrikerna självförsörjande i fråga om bränslet. SvSkog. 1053 (1928). En mängd småbyggnader, hörande till den kategori, som alltid stått att finna i äldre tiders självförsörjande lanthushåll: bagarstuga, bastu, smedja m. fl. RisebergaB 62 (1931).
-FÖRSÖRJARE. självförsörjande person; i fråga om ä. förh. särsk. om person (särsk. gesäll) som arbetade ss. egen företagare i hemmet (med hjälp endast av familjemedlemmar) o. hade rätt att idka handel med sina produkter. Dalin (1854; om gesäll). Jemte den handelsrätt, som åt sjelfförsörjare och landtmän nu är medgifven, (bör) från föreskrifterna om gårdfarihandel .. undantagas handel med lifsförnödenheter. BtRiksdP 1887 B, I. 1: nr 35, s. 12. Barndomsskolans uppgift är icke att skapa lillgamla, brådmogna själfförsörjare. Verd. 1891, s. 191. SvH IX. 1: 238 (1910).
-FÖRSÖRJD, p. adj. (numera föga br.) om person: försörjd gm eget arbete o. d., självförsörjande. En sjelfförsörjd qvinsperson. SmålP 1890, nr 5, s. 2.
-FÖRSÖRJERSKA. jfr -försörjare. BremerBild 105 (1913).
-FÖRSÖRJNING. [jfr t. selbstversorgung] om förhållandet l. verksamheten att försörja sig själv; dels i fråga om enskild person, dels i fråga om stat l. företag l. hushåll (l. trupper) o. d. (jfr -försörjande slutet). SvT 1852, nr 148, s. 2. Rotehjonet är eller rättare var en .. till sjelfförsörjning oförmögen, mensklig individ. Hedenstierna Bondeh. 78 (1885). Vår jordbruksproduktions inriktande på landets självförsörjning med erforderliga minimikvantiteter av brödsäd och andra oundgängliga livsförnödenheter. BtRiksdP 1918, 10: nr 123, s. 1. Enär trupperna under frammarschen till stor del voro ställda på självförsörjning och (osv.). FinlÖde 91 (1927). särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om verksamhet ss. egen företagare i hemmet (med hjälp endast av familjemedlemmar) med rätt att idka handel med sina produkter. BorgP 1853—54, 5: 1053.
Ssgr: självförsörjnings-avgift. (förr, i Finl.) till -försörjning slutet: avgift erlagd för ”självförsörjningsrättighet”. SPF 1859, s. 727.
-plikt. jfr plikt, sbst.1 4. 2NF (1916).
-rätt. (numera bl. tillf.) rätt att försörja sig själv gm frivilligt valt arbete; jfr närings-frihet 2 a. UpsP 1860, nr 100, s. 2. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -försörjning slutet. BtRStP 1853—54, 8: nr 128, s. 9.
-rättighet. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -försörjning slutet. SPF 1859, s. 727.
-FÖRTAPPA. (†) refl.: åstadkomma sin egen (eviga) undergång. Börjesson E14-Son 137 (1847).
-FÖRTAPPELSE. [jfr d. selvfortabelse] (föga br.) självförglömmelse. (I kyrkan) var allt .. beräknadt på drömmens färgbrand och själfförtappelsen i gudsvärlden. Levertin Magistr. 38 (1900).
-FÖRTJUSNING. (i sht i vitter stil) förtjusning över sig själv; jfr -beundran. PoetK 1813, Suppl. s. 278.
-FÖRTJÄNAD l. -FÖRTJÄNT, p. adj. som man l. ngn själv förtjänat.
1) motsv. förtjäna 2 a, om pengar. Forssman Aftonl. 12: 42 (1904).
2) motsv. förtjäna 3. Konung / Af sjelfförtjenad rätt. JGOxenstierna 4: 219 (1815). Berzelius i 2SAH 19: 11 (1837; om framgång).
-FÖRTJÄNST. (†) egen l. personlig förtjänst (se d. o. I 4) l. duglighet o. d. Brenner Pijn. 115 (1727). Pontin ÅmVetA 1820, s. 29.
-FÖRTROENDE, n. [jfr t. selbstvertrauen] förtroende (se d. o. 1) till sig själv, självförtröstan, självtillit. Kellgren (SVS) 5: 681 (1794). Under utbildningstiden grundas en elevs självförtroende av läraren. Söderberg PrFlygl. 1: 50 (1935).
-FÖRTROENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som hyser l. vittnar om självförtroende (se -förtroende, sbst.). Rydberg FilosFörel. 3: 280 (1878; om egenkärlek).
-FÖRTROGEN.
1) (†) om person: som hyser självförtroende (se -förtroende, sbst.). Wingård 2: 36 (1819). Lovén Cam. 311 (1852).
2) (numera bl. tillf.) som tyder på l. bär vittne om egen kunskap l. förtrogenhet. (Gylfaginning ger) en kolossal vrångbild af mythen, en vrångbild, som fortsätter sig, men icke längre med säkra och själfförtrogna, utan med förvirrade och motsägelsefulla drag i Gylfaginnings eschatologi. Rydberg Myt. 1: 306 (1886).
-FÖRTROLIG. (†) = -förtroende, p. adj.; anträffat bl. ss. adv. Öman Puschkin 5 (1871).
-FÖRTRÖSTAN. (i sht i högre stil) förtröstan på sig själv, självförtroende, självtillit. Möller (1790). Uppfylld af lika stor själfförtröstan som ifver att gagna, var .. (K. Wåhlin) verksam med sin penna, utgaf .. predikosamlingar .. (samt) utarbetade .. läroböcker. 2NF 32: 1280 (1921).
-FÖRTRÖSTANDE, p. adj. (i sht i högre stil) jfr -förtröstan. Rogberg Pred. 1: 98 (1825; om personer).
-FÖRTVIVLAN. (†) förtvivlan (se d. o. 2) beträffande den egna personen, fullständig misströstan om sig själv. Möller (1790). Heinrich (1828).
-FÖRTVÅLNING. (i fackspr.) av sig själv skeende förtvålning; jfr själv I 1 l. 2NF 26: 89 (1917).
-FÖRTÄRANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som förtär (se förtära 5, särsk. b, d, f) sig själv l. en l. ngn själv; äv. om person: som förtäres av sin egen oro l. inre eld o. d. Snillet är sjelft en sjelfförtärande brand. Phosph. 1810, s. 109. PoetK 1813, Suppl. s. 111 (om ånger). 3NF 3: 1189 (1925; om person).
-FÖRTÄRD, p. adj. (numera bl. tillf.) förtärd av inre anfäktelser l. dyl. Spongberg Soph. 73 (1866).
-FÖRTÄRING. (mera tillf.) jfr -förtärande. UtsädT 1906, s. 167. Nazismen betecknade en slags statsmaktens självförtäring. GHT 1947, nr 10, s. 9.
-FÖRVALTANDE, p. adj. som själv förvaltar sina egna angelägenheter l. tillgångar o. d.; vanl. om korporation o. d. Tenow Solidar 3: 241 (1907; om enskilda personer). Jämsides med landstingen stå .. såsom själfförvaltande korporationer de s. k. hushållningssällskapen. Reuterskiöld Grundlag. 812 (1926).
-FÖRVALTNING. [jfr t. selbstverwaltung] förvaltning av egna angelägenheter l. tillgångar o. d., utövad av en l. ngn själv l. ngt självt (vanl. av korporation l. samfund l. kommun l. landsdel o. d.); i fråga om kommun l. kyrka o. d. särsk. (i fackspr.) om sådan förvaltning med från statens sida delegerad, i författning reglerad makt (särsk. motsatt: förvaltning med självständig makt, egenförvaltning l. enskild förvaltning); äv. konkretare, om självförvaltande myndighet(er). Allt efter den olika rättsliga ställning, som jordegaren intager i förhållande till jordbrukets skötsel och afkastning, uppkomma olika förvaltningssystem, af hvilka de viktigaste äro: 1) själfförvaltning, 2) arrendebruk och 3) delbruk. EkonS 2: 117 (1895). Kommunerna och kyrkan (utgöra) särskilda förvaltningssubjekt, delvis med själfständig, delvis med delegerad statlig förvaltningsmakt — den senare här kallad själfförvaltning, den förra egenförvaltning. Reuterskiöld StatsFörvR II. 1: 3 (1919). Dens. Grundlag. 793 (1926; konkretare). Manchurerna förklara, att orsaken till angreppet mot Suiyuan är, att Nanking ej hållit sitt löfte till dem om skydd mot utpressning och om självbestämmanderätt och självförvaltning. SvDÅb. 14: 306 (1937).
Ssgr: självförvaltnings-makt. (i fackspr.) (från statens sida delegerad, i författning reglerad) makt att utöva självförvaltning. 2NF 35: 1192 (1923).
-myndighet. jfr myndighet 5. Reuterskiöld StatsFörvR 1: 77 (1914).
-FÖRVERKLIGANDE, n. [jfr t. selbstverwirklichung] förverkligande av (idé l. plan o. d. om) sig själv; jfr -realisation. (Föreställningen) att alla existerande ting och warelser i det omätliga blott äro partiklar och momenter af Guds eget lif, medel för hans sjelfförwerkligande. Granfelt Dogm. 63 (1861). (Harry Martinson) hade arbetat åtskilligt på sin livsstil. Han hade redan kommit långt i sitt självförverkligande. Lo-Johansson Förf. 82 (1957). Det är ovedersägligt, att intresset på nytt vaknat för en uttrycksfull monumentalarkitektur med vidgade möjligheter till konstnärligt självförverkligande. SvD(A) 1960, nr 314, s. 4.
-FÖRVILLELSE. (i sht i högre stil) villfarelse l. misstag o. d. som man l. ngn själv (l. ngt självt) förleder sig till; jfr förvilla, v. 2 b, o. -bedrägeri. Wallin Rel. 1: 292 (1819, 1825). I .., hwilkas sorg härflyter ur en renare, djupare källa (än sentimentaliteten), wakter eder för den ömtåliga känslans sjelfförwillelse! Rogberg Pred. 2: 216 (1820). Det finnes icke några föräldrar som tycka sina egna barn fula, och i fråga om snillets foster är denna själfförvillelse ännu mera gängse. Lidforss DQ 2: 204 (1892).
-FÖRVÅLLAD, p. adj. som man l. ngn själv vållat l. är orsak till; ss. adv.: av eget förvållande. En sjelfförvållad fara. Kolmodin Liv. 1: 298 (1831). De lättsinniga, som självförvållat bli smittade (av veneriska sjukdomar). Essen-Möller KvinnlUnderl. 187 (1932). SvSjöfartskal. 1953, s. 365 (om sjukdom).
-FÖRVÅLLANDE, n. eget förvållande. Dalin (1854).
-FÖRVÄRV. eget förvärv.
1) motsv. förvärv 2 a: eget förvärvsarbete; stundom inskränktare, om förvärvsarbete innebärande egen produktion (motsatt: affärsverksamhet). Forssman Aftonl. 10: 118 (1902). Det är .. (enl. H. S. Vodskov) ett särmärke för indogermanen att han föredrar krigisk vinning framför handelsförvärv, ja t. o. m. sätter självförvärv, hantverk och åkerbruk högre. Nordenstreng EurMänRas. 48 (1917).
2) motsv. förvärv 3 a, b; abstr. o. konkret(are). Hon ville ej erkänna att .. (framgången) var en gåfva, utan betraktade den som ett själfförvärf. GHT 1895, nr 232 B, s. 2. PedT 1948, s. 60 (abstr.).
-FÖRVÄRVAD, äv. (numera föga br.) -FÖRVÄRVD, p. adj. som man l. ngn själv förvärvat.
2) motsv. förvärva 3, särsk. 3 b. En Prästs naturliga, dock själfförwärfwade Gåfwor eller Duglighet, genom visza nyttiga Studier och Wetenskaper. Rydén Pontoppidan 73 (1766).
-FÖRYNGRA. skogsv. refl. o. i pass. med intr. bet., om träd l. skog o. d.: föryngra sig gm självsådd l. skottskjutning. SvSkog. 256 (1928; refl., om tall).
-FÖRYNGRAD, p. adj. skogsv. om skog, äv. träd(planta) o. d.: som uppkommit gm självsådd l. skottskjutning. SkogsvT 1912, s. 224 (om tallplantor).
-FÖRYNGRANDE, p. adj. skogsv. om skog o. d.: som föryngrar sig gm självsådd l. skottskjutning. SvVäxtförädl. 2: 508 (1951).
-FÖRYNGRING. föryngring av sig själv (särsk. av den egna arten l. stammen l. folket o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr -förnyelse. Alla utmärktare Tyskars bemödanden .. yttra sig med en originalitet, som ej af något bland Europas öfriga folkslag .. besittes i denna individuala mångfald och oafbrutna sjelfföryngring. Atterbom Minn. 186 (1817). Varje djurart har en naturlig tendens att genom självföryngring öka sitt antal och sprida ut sig över nya områden. Jakten 18 (1951). särsk. skogsv. gm självsådd l. skottskjutning åstadkommen föryngring; äv. konkret: självföryngrat skogsparti. Uppl. 2: 123 (1903; abstr.). SkogsvT 1909, s. 9 (konkret).
-FÖRYTTRING. (numera föga br.) om handlingen l. förhållandet att ge uttryck åt sig själv l. själv komma till uttryck i ngt yttre l. sinnligt uppfattbart; jfr föryttra 2. Claëson 1: 257 (1858). Ljunggren Est. 2: 22 (1860).
-FÖRÄDLING. (i sht i vitter stil) förädling (se förädla a) av sig själv (den egna personen l. det egna folket o. d.). Beskow i 2SAH 48: 205 (1861).
-FÖRÄLSKAD, p. adj. (i vitter stil) förälskad i sig själv; nästan bl. mer l. mindre hyperboliskt; ofta om ngt sakligt: som vittnar om självförälskelse. Sjelfförälskad uppblåsthet. SthmFig. 1846, s. 129.
-FÖRÄLSKELSE. (i vitter stil) förälskelse i sig själv; nästan bl. mer l. mindre hyperboliskt; jfr -förtjusning o. narcissism. Boye Ast. 15 (1931).
-FÖRÄNDLIGANDE, n. filos. förändligande av sig själv (det egna jaget o. d.); givande av ändlig form l. ändligt uttryck åt sig själv; jfr -föryttring. Den oändliga tankan — ur hvars själfförändligande allt sig utvecklar. Phosph. 1811, s. 368. Det absolutas differentiering eller själfmotsättning betyder det samma som dess själfförändligande. Nyblæus Forskn. I. 2: 454 (1875).
-FÖRÖDMJUKELSE~00200. (i sht i vitter stil) förödmjukelse som man l. ngn låter gå ut över l. tillfogar sig själv; i sht förr äv.: (ödmjukt) erkännande av sin egen ringhet l. ovärdighet. Subjektets sig förhäfvande i det komiska är på samma gång en sjelfförödmjukelse, det känner sig på en gång stort och litet. Ljunggren Est. 2: 143 (1860). Som en hälsosam självförödmjukelse borde en deputation av folkrepresentanter årligen lägga en krans på (Axel v. Fersens grav). Böök ResaSv. 107 (1924).
-FÖRÖKA, -ning. (i fackspr.) refl. o. i pass. med intr. bet., om (vildväxande) växt: föröka sig utan hjälp utifrån (gm vegetativ spridning). Buergel Goodwin LKat. 17 (1928).
-GALLRA. [jfr -gallring] (i sht i fackspr.) refl. o. i pass. med intr. bet.: undergå självgallring, ”gallra sig själv”; stundom äv. tr., om naturen o. d.: åstadkomma självgallring hos (ngt). (Gallring av frukt för att förhindra alltför ymnig skörd) företages i Juli månad, sedan kartbildningen försiggått och naturen sjelfgallrat fruktsättningen. Eneroth Pom. 1: 176 (1864). (Björken) är starkt ljusbehövande och självgallrar sig därför kraftigt. 3NF 3: 416 (1924).
-GALLRING. (i sht i fackspr.) om gallring som äger rum utan ingripande utifrån, särsk. gm att svaga växtindivid (i sht träd) förkvävas av mera livsdugliga l. gm att en del av karten (på fruktträd o. d.) fälles före mognaden o. d. Björkman Skogssk. 6 (1868). Geete o. Grinndal 102 (1923).
-GESTALTNING. [jfr t. selbstgestaltung] (i sht i fackspr.) gestaltning av sig själv (sitt jag l. sin personlighet l. typ o. d.). NF 4: 132 (1880). Edgardh Portmann Biol. 103 (1963).
-GIFT. [jfr t. selbstgift] (numera bl. i icke fackmässigt spr.) i en organism bildat ämne som åstadkommer självförgiftning, autotoxin. Berg Lahmann 49 (1896).
(I 1 l) -GILLRANDE, p. adj. om giller: som automatiskt gillras på nytt (efter varje fångst). Den självgillrande stålmjärden (för stora råttor). Östergren (cit. fr. 1926).
-GISSLANDE, n. = -gissling. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 361 (1835; t. orig.: Selbstgeiszelung).
-GISSLANDE, p. adj. som gisslar sig själv; särsk. bildl. KarlstT 1895, nr 1717, s. 2.
-GISSLARE. jfr -gisslande, p. adj. Lindqvist BakMoln. 257 (1911).
-GISSLING. om handlingen att gissla sig själv; äv. bildl. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 361 (1835; t. orig.: Selbstgeiszelungen). Hansson Kås. 91 (1897; bildl.).
-GIVEN, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv givit. Dhet iag kiyrkian, dehls för lähn, och dehls för siälf gifwet, skylldig ähr. VDAkt. 1683, s. 238 b. Lantingshausen Young 1: 26 (1787; om bifall). Atterbom PhilH 161 (1835).
2) (†) som man givit sig själv, självförvärvad (se d. o. 2). Snillet är ej en fri, sjelfgifven dygd, och likväl bygger man altare åt de höga Snillen. Thorild (SVS) 1: 436 (1782).
3) (†) som frivilligt givit sig (se giva, v. II 1). Man skulle inge sielffgiffne Städher vthan the som medh macht wundne woro, sköfla och plundra. Schroderus Liv. 610 (1626; lat. orig.: deditas .. urbes).
4) som givit sig själv (se giva, v. II 9 b); som framkommit l. framställt sig av sig själv; ofta: självklar, självfallen (äv. ss. adv.). (Rationalisten) äskar ovillkorligt, att ingenting annat må erkännas för verkligt och sannt, än det logiskt Nödvändiga: emedan endast detta på ett sjelfgifvet och uteslutande vis följer ur hans förnufts egen rena tankform. Atterbom PhilH 478 (1835). (I fråga om t. ex. Kristus är) symbolen .. lika mycket historisk verklighet, som den historiska verkligheten är symbol. Vid sådana tillfällen är mythen .. på ett omedelbart vis uppenbarelsens kropp, eller sinnliga, men sjelfgifna och ofrånskiljeliga omhölje. Dens. VittH 10 (1845). Lang FinlSjör. 1: 331 (1890; ss. adv.). Omväxling! Omväxling! Dessa grundlagar för all odling — så själfgivna af alla de naturförhållanden, som blotta sig för vårt öga, att (osv.). Rösiö Revolt 1: 160 (1904). Bergman Kerrm. 302 (1927).
Avledn.: självgivenhet, r. l. f. till -given 4. (Cavallin o.) Lysander 335 (1877).
-GJORD, p. adj.
1) som man l. ngn själv gjort l. tillverkat l. åstadkommit l. funnit på (utan hjälp l. förebilder l. dyl.); äv.: som man l. ngn själv gjort l. skapat l. skaffat l. åsamkat sig (l. gör osv. sig), stundom: självförvållad, stundom: självtagen (se d. o. 1). (När Gud) genom predicoembetet .. sådana eghna och sielffgiorda Gudz tienst (som den katolska) straffar, warder werlden wreed. LPetri 2Post. 92 a (1555). (Egendomsaffärer böra uppgöras) efter wår gamble Sweriges laagh och icke effter .. nogen annans sjelfgiorde lagh. VgFmT II. 6—7: 117 (1587). Uti sielfgiorde compositioner är .. (bindestreck) nyttigt, men i de brukelige icke särdeles nödigt. Felde TySpr. 7 (1734). Det minsta och sämsta bemödande tyckes leda till en stor framgång för den ena, likasom det i en mer naturlig ordning lika ofta störtar en annan i ett rättmätigt och sjelfgjordt förderf. Bergklint Vitt. 296 (1784). Hvilken skada .. att de rika anledningar till förnöjelse han redan äger skola, genom sjelfgjorda bekymmer, blifva honom (dvs. den oförnöjsamme) onyttiga! Lehnberg Pred. 1: 134 (c. 1800); jfr b. O du, som tryckt af tunga öden, / går att med skicklig hand afhjelpa penningnöden, / och sjelfgjordt sedelmynt kring landet sprider ut! / Tro ej (osv.). Wetterstedt Sthm 1: 7 (1823). (Uppsatsskrivaren) har tänkt igenom ämnet en god stund. .. Och .. (i uppsatsen) finnas omdömen, som inte tagits färdiga ur läroboken, och självgjorda uttryck av en viss personlig turnyr. Svensson Willén 71 (1937). Med självgjord myndighet. Östergren (1938). särsk.
a) i ordspr. Siälfgiordt, är altijd wäl giordt, hwar man icke kommer sielff dher är altijd något ogiordt. Törning 134 (1677). Bäst är självgjort arbete. Östergren (1938).
b) (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv utan stöd i verkligheten funnit på l. uppgivit, fritt påfunnen resp. (endast) föregiven; äv.: som åstadkommits av en l. ngn själv gm förställning o. d., låtsad l. affekterad l. konstlad. Serenius A 4 a (1734). Många har jag hört vara af den tancken at desse dåningar (vid väckelsemöten) varit sielfgiorde och förstälde. ELencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 114. (Rektor) beklagar att .. (vissa elever) för antingen naturlig eller sjelfgjord tröghet och försummelse, ej ha kommit sig så före, som de bordt. ÅbSvUndH 83—84: 333 (1786). Macphersons tolkning af .. (vissa) rader (i Ossians sånger) är så sjelfgjord, så oberoende af hvad som står i originalet, att det ej lönar mödan att anföra den. Arfwidsson Oisian 2: 40 (1846).
2) i vissa anv. med personbetecknande huvudord.
a) med huvudord betecknande person tillhörig viss kategori l. karakteriserad av vissa egenskaper o. d.: som själv gjort sig till ngt (som anges av huvudordet); särsk. dels: som utan annan auktoritet än sin egen kallar sig ngt, dels: som själv utsett l. upphävt sig till ngt, dels: som själv föreställer l. tror sig vara ngt, inbillad; förr äv. om gäst: självbjuden (se d. o. 3 a). När Pilatus hade hördt Jesum hos sig af Judomen och theras föreståndare wara angifwen och anklagad, såsom en sielf-giord, och altså dödswerd Guds Son; wardt han .. theraf .. förskräckt. Sahlstedt Hoffart. Bih. 2 (1720). Almqvist GMim. 3: 92 (1842; om gäst). De siste konungarne af Sverkers och Eriks konungaländer behöfde ej söka en efterträdare åt sin slocknande ätt, men snarare bevaka sin thron, bekymrade att icke en sjelfgjord arfvinge må taga den i förtid. Svedelius i 2SAH 41: 188 (1866). (Arbetarnas) självgjorda uppviglare och ledare. Upsala(A) 1920, nr 42, s. 5. Denne självgjorde Machiavelli (dvs. den ryske politikern S. J. Witte) föreställde sig att han kunde vinna de ultrachauvinistiska elementens understöd genom att låta en drucken folkhop förstöra den hebreiska befolkningens hus och butiker. Hildén Michajlovič När 223 (1933).
b) (numera bl. mera tillf.) [efter eng. selfmade] som själv arbetat sig upp, selfmade; särsk. i uttr. självgjord man. Bremer NVerld. 1: 53 (1853: en sjelfgjord man). Utan respekt för flera generationers firmanamn, utan hänsyn till ekonomisk anciennitet och ärbar kutym armbågade sig (under senare hälften av 1800-talet) självgjorda män fram i nya, underligt inkomstbringande branscher. Ahlström Genombr. 83 (1947).
3) (†) eg.: avgjord av sig själv; självklar, självfallen; jfr göra, v.1 IV 2 j. Den kontrollerande magt (över ministrarna), som grundlagen har förbehållit åt representationen (i Belgien), är .. öfverlemnad åt den ena af de båda kamrarne, men endast åt denna. Detta förhållande vore sjelfgjord sak ifall den politiska domaremagten vore .. öfverlemnad åt en annan afdelning af representationen, men (osv.). Svedelius Statsk. 4: 348 (1869).
Avledn.: självgjordhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till -gjord 1, 2, om egenskapen att vara självgjord; särsk. motsv. -gjord 2 b. Bergström Bild. 1: 160 (1882).
-GLÖMSK. (i sht i vitter stil) = -förglömmande, p. adj. Frey 1844, s. 569 (om hängivenhet). Bergman JoH 22 (1926; om person).
-GLÖMSKA. (i sht i vitter stil) självförglömmelse. Cederborgh UvT 1: 67 (1809).
-GOD. [fsv. siälfgodher]
1) som anser sig själv vara god (se d. o. 2 a, 21 a) l. utmärkt l. förträfflig; självbelåten, inbilsk, egenkär; självklok; självtillräcklig (se d. o. 2); självrättfärdig; i sht förr äv. övergående i bet.: stursk, halsstarrig, styvsint, egensinnig, självsvåldig; om handling l. egenskap o. d.: som vittnar om självgodhet. Bureus Suml. 73 (c. 1600). Drengen är en tresker och sielff godh sälle, som intet lyder antingen föräldrarss eller andrass trogna förmaningar. VDAkt. 1674, nr 179. Man bör strax i späda barndomen holla barnen til at lyda, och ingalunda tilstädia them sielfwillighet, blifwa sielfgod, och hafwa sitt fram. Swedberg Lefw. 511 (1729). Det själfgoda förakt för den öfriga, ofilosofiska mänskligheten, som utmärkte .. (stoicismens) äldre bekännare. Boëthius HistLäsn. 1: 336 (1895). De levande är för självgoda. De inbillar sig att det är på dem allt beror. Lagerkvist EvigLeend. 5 (1920). Johansson UnderlMänn. 36 (1934; om gudsfruktan).
2) (numera föga br.) om ngt sakligt (jfr 1): god l. bra i sig själv. Treskillingsafgiften till Lazarettet .. erböds först i Kronobergs län på (bergsrådet J. L.) Aschans förslag inför en allmoge, som såg att han aldrig föreslog skatter, som ej buro sjelfgoda frukter. SvBL 1: 240 (1858).
Avledn.: självgodhet, r. l. f. till -god 1. (En biskop blev för horsbrott fördriven från sitt biskopsdöme) warandes äfwen folcket öfwer hans sielfgodhet och illistiga, samt förmätna Regering illa tilfrids. Burman Alm. 1729, s. 29. (Engelsmännen) fröjdades åt .. (Elisabet I:s) självsäkerhet, som inte hade det minsta med uppblåst självgodhet att göra. Grimberg VärldH 9: 336 (1940).
-GRANSKNING. (kritisk) granskning av sig själv (den egna personen o. d.), självkritik (se d. o. 1); förr äv. = -kritik 2. Med en ovanlig sjelfgranskning har Förf. (dvs. G. J. Adlerbeth) ånyo genomgått sitt arbete (i samband med utgivandet av en ny upplaga). Phosph. 1811, s. 287. Heidenstam Tank. 139 (1899).
(I 1 l) -GRIPANDE, p. adj. (i fackspr.) om kolskopa o. d.: som automatiskt sluter sig om det som skall lastas l. förflyttas. SJ 2: 574 (1906).
-GRO. (i sht om ä. förh.) med konstruktionsväxling (med tanke på frö), om tidigare odlad jord som lämnas obrukad (icke besås med frö) för att naturlig vall skall uppstå där: på egen hand (utan mänskligt ingripande) ge växtlighet (gm självsådd); jfr -valla. Hellström NorrlJordbr. 229 (1917).
-GRODD, p. adj. (numera bl. tillf.) som grott av sig själv (utan att frö såtts); särsk. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 366 (1732; bildl., om ogräs).
-GRUNDAD, p. adj. som man l. ngn själv grundat (se grunda, v.1 III 2 a) l. skapat l. dyl. SvLittFT 1834, sp. 243 (om erfarenhet). Fångarnas självgrundade industri. Brändström Krigsf. 163 (1921).
-GRÄVD, p. adj. som man l. ngn själv grävt. Phosph. 1810, s. 4 (i bild).
-GÅENDE, p. adj. [jfr t. selbstgehend (i bet. 1)]
1) (numera föga br.) om malm: som kan smältas ensam i masugn (utan att blandas med malm av annan sammansättning), engående; jfr gå I 6, VIII 13. Rinman Jernförädl. 262 (1772). JernkA 1904, s. 44 (i skildring av ä. förh.).
2) om fordon l. maskin l. apparat o. d.: som rör sig av egen kraft l. driver sig själv (jfr själv I 1 l o. gå I 3, 10); vanl. med tanke på förflyttning, motsv. gå I 3; stundom allmännare: automatisk. SFS 1873, nr 3, s. 20 (om torped). TT 1874, s. 171 (om lokomobil). Lastningselevatorn .. är självgående på krypkedjor. Vägmaskinl. 287 (1942). AutB 1 (1947; om ångdriven vagn). NysvSt. 1962, s. 22 (allmännare). särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., i uttr. självgående fart, fart som behövs för att ngt skall gå l. förflytta sig en viss sträcka av sig självt. TT 1900, M. s. 33.
-GÅNGANDE, p. adj. (†) = -gående 1. Cronstedt Min. 186 (1758). Hülphers Dal. 608 (1762).
-GÄNGANDE, p. adj. tekn. om skruv: som själv (gm sin gängning) förser det (förut frambragta) hål vari den inskruvas med gängor. 2SvUppslB 26: 421 (1953).
-HANDLANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr -verksam 1. Atterbom PhilH 2 (1835; om förmåga). Larsson Spinoza 99 (1931; om person).
-HANDLING. (numera bl. tillf.) jfr -verksamhet. Sparre Frisegl. 3: 381 (1832). Larsson Spinoza 99 (1931).
-HAT. hat till sig själv; jfr -förakt. Heidenstam Alienus 1: 14 (1892).
-HEDER. (numera bl. mera tillf.) egen heder, heder för egen räkning. 2RA 3: 649 (1734).
(I 1 l) -HELANDE. (†) = -slutande slutet. Östberg Vel. 33 (1894). Därs. 110. —
-HELIG. (numera bl. tillf.) som håller sig själv för helig l. rättfärdig; jfr -from, -rättfärdig. The skrymtare och sielffhelge .. som för werldene föra jtt skönt leffuerne. OPetri 1Post. 35 a (1528).
-HJÄLP. [jfr d. selvhjælp, nor. selvhjelp, t. selbsthilfe, eng. self-help]
1) om handlingen l. förhållandet l. förmågan att (kunna) hjälpa sig själv l. på egen hand klara sig (ur svårigheter); dels i fråga om enskild person l. ngt individuellt, dels i fråga om kollektiv av personer l. förening l. organisation l. dyl. o. i denna anv. liktydigt med: inbördes hjälp. Samtiden 1872, s. 111. Sjelfhjelp är .. bästa hjelpen. SvFlicksk. 316 (1888). Sjukkassor. (dvs.) På själfhjälp grundade kassor med uppgift att bereda medlemmarne pekuniärt understöd vid iråkad sjukdom. Sthm 1: 517 (1897). Varje sjukdomsbehandling borde (enl. den hippokratiska läkekonsten) inriktas på att varsamt understödja naturens självhjälp och framför allt undvika att gå den i vägen. Fåhræus LäkH 1: 149 (1944). särsk. [jfr d. hjælp til selvhjælp, nor. hjelp til selvhjelp, t. hilfe zur selbsthilfe] i uttr. hjälp till självhjälp, om åtgärder som syfta till att (gm bistånd l. understöd) stimulera till att gm egen aktivitet klara sig ur (ekonomiska) svårigheter. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 277 (1900). Det är .. en gammal regel inom all hjälpverksamhet, att hjälp till självhjälp genom arbete är en sundare understödsform än en kontant gåva. SocÅb. 1939, s. 27.
2) [specialanv. av 1] jur. utan offentlig myndighets medverkan l. tillstånd företaget ingrepp i annans rättssfär, som ngn gör för att tillvarataga l. utöva sin (egen) rätt; jfr -pantning 1, -täkt. Landtmanson CommPoss. 35 (1863). Blott i undantagsfall är s. k. självhjälp tillåten. I regel utsätter man sig .. för straff .., om man .. ”själv tager sig rätt”. 3NF 6: 350 (1926).
Ssgr (till -hjälp 1): självhjälps-förening. [jfr nor. selvhjelpsforening o. uppgiften hos Östergren (1938) att det sv. ordet ”enl. uppgift av prof. Fr. Läffler” bildats av denne 1869 efter norsk förebild] förening (se d. o. 7 c) för inbördes hjälp; i sht förr äv. om kooperativ förening; äv. bildl. Stadgar för Uplands nations sjelfhjelps-förening. (1873; titel på broschyr). Vising Rol. 3 (1898; bildl.). Auerbach (1913; äv. om kooperativ förening).
-företag. (mindre br.) kooperativt företag. Örne KoopSamhSyn 72 (1918).
-kassa. kassa (se kassa, sbst.1 7) för inbördes hjälp. LAHT 1911, s. 429.
-HJÄLPSAM. (†) som innebär l. medför hjälp för en själv. Atterbom PoesH 2: 78 (1848; om rådighet).
-HJÄLPT, äv. -HULPEN, p. adj. (mera tillf.) som hjälper l. hjälpt sig själv; som kännetecknas av självhjälp (se d. o. 1). Nyblom i 3SAH 16: 152 (1901; om björkstam uppvuxen ur bergsklyfta). TurÅ 1911, s. 269 (om liv).
Avledn.: självhjälpthet, äv. självhulpenhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) om förmågan att (kunna) hjälpa sig själv. LfF 1875, s. 309.
-HUMOR. humor kännetecknad av förmåga att se det komiska hos sig själv (den egna personen o. d.); jfr -ironi. Berg Fröding 32 (1910).
-HUSHÅLL~02 l. ~20.
1) självhushållning (se d. o. 1); äv. (nästan bl. om ä. l. utländska förh.) konkret: hushåll (se d. o. 3) med självhushållning. Den enskilde, såväl som landet i sin helhet, sökte och var även i stor utsträckning (förr i tiden) hänvisad till att reda sig med självhushåll. LAHT 1930, s. 1125. Form 1948, s. 58 (konkret; om ä. förh.). särsk. (i fråga om förh. under första världskriget): hushåll (se d. o. 3) som erhållit myndighets tillstånd att behålla viss myckenhet av sina spannmålsprodukter för egen (o. andra angivna personers) räkning. SFS 1916, s. 1413.
2) eget hushåll. TurÅ 1937, s. 308. Vi (rallare) levde tämligen billigt, hade gemensamt självhushåll (osv.). Rallarminn. 131 (1949).
Ssg: självhushålls-princip. jfr princip 4; särsk. till -hushåll 2. TurÅ 1956, s. 237.
-resolution. (i fråga om förh. under första världskriget) till -hushåll 1 slutet: resolution angående ansökan om att få ha självhushåll. SFS 1916, s. 1415.
-HUSHÅLLANDE~0200, p. adj. som har självhushåll; särsk. motsv. -hushåll 1. Den icke själfhushållande befolkningen är för tillgodoseende af sitt behof af mjöl och bröd hänvisad uteslutande till kort. SvD(A) 1916, nr 352, s. 3; jfr -hushåll 1 slutet. Selling SvHerrg. 15 (1937; om de svenska herrgårdarna på 1700-talet).
-HUSHÅLLARE~0200. jfr -hushållande.
1) motsv. -hushåll 1; särsk. (i fråga om förh. under första världskriget) motsv. -hushåll 1 slutet. Östergren (cit. fr. 1919).
Ssg (till -hushållare 2, mera tillf.): självhushållar-, äv. självhushållare-kök. i vandrarhem l. dyl.: kök för självhushållare. TurÅ 1945, s. 372.
-HUSHÅLLNING~020.
1) hushållning (se d. o. 1, 2) byggande på egen produktion av behövliga förnödenheter (av visst slag); dels (i sht om ä. l. utländska förh.) i fråga om enskild person l. familj l. by o. d. (egenhushållning; jfr natura-hushållning), dels i fråga om stat l. institution o. d. (jfr -försörjning). Man har (efter hand i Älvdalen) övergått från självhushållning till penninghushållning och gjort sig i hög grad beroende av industrialster. ÅbSvUndH 12: 26 (1924). (Sveriges) förmåga till självhushållning beträffande livsmedel. VetenskapIDag 325 (1940).
2) (numera bl. mera tillf.) hushållning (se d. o. 1, 2) för sig själv, egen hushållning; särsk. om institutions egen hushållning med anvisade medel; stundom äv. om förhållandet att en statlig verksamhetsgren o. d. finansieras medelst härför särskilt avsedda arter av statsinkomster (dvs. gm specialbudget). PT 1897, nr 69, s. 3 (i fråga om institutioner). Hr S. von Friesen .. (ansåg att) den beräknade själfhushållningen vid arméfördelningarna skulle tvärt om leda till misshushållning. Därs. 1898, nr 63 A, s. 3. SvRiksd. II. 12: 196 (1934; i fråga om specialbudget).
Ssgr: självhushållnings-princip. jfr princip 4; särsk. till -hushållning 1. EkonS 1: 52 (1891).
-rätt. (numera bl. tillf.) till -hushållning 2; jfr rätt, sbst.2 4. BtRiksdP 1898, 4Hufvudtit. s. 22.
-HYPNOS. [jfr t. selbsthypnose, eng. self-hypnosis] i sht psykol. om hypnos som man l. ngn framkallar hos sig själv, autohypnos. Bjerre SjälLäk. 150 (1923).
-HYPNOTISK. i sht psykol. jfr -hypnos. Hallström Händ. 298 (1927).
-HYPNOTISM. [jfr eng. self-hypnotism] i sht psykol. jfr -hypnos. Strindberg Brev 7: 348 (1889).
-HÅLLARE. [jfr t. selbsthalter; efter ry. samoderžec] (†) ss. titel för rysk tsar: självhärskare (se d. o. slutet); jfr hålla, v.1 1315. Herr Peter den första Imperator och alla Ryssars Sielfhållare. SvTr. 8: 1 (1723). Heinrich 1059 (1828).
-HÅLLARINNA. [jfr t. selbsthalterin; efter ry. samoderžica] (†) ss. titel för regerande rysk kejsarinna: självhärskarinna (se d. o. slutet). Hofcal. 1738, s. B 2 b. Weste (1807).
-HÅLLERSKA. (†) = -hållarinna. Möller 3: 1322 (1790). Heinrich 1059 (1828).
-HÅN. (i sht i vitter stil) hån som man l. ngn riktar mot sig själv. Rydberg Faust 285 (1875, 1878).
-HÄFTANDE, p. adj.
1) trädg. om klängväxt: självklättrande. SDS 1900, nr 454, s. 2 (om vildvin).
2) [jfr t. selbsthaftend] om med bindemedel försett (vanl. tunt) material (tejp l. papper o. d.): som själv häftar vid det material varpå det anbringas. DN(A) 1950, nr 248, s. 3 (om band). Därs. 1963, nr 289, s. 33 (om etiketter).
-HÄMMANDE, p. adj. [jfr t. selbsthemmend] som hämmar sig själv l. den egna rörelsen l. aktiviteten o. d.; särsk.
a) tekn. om (utväxling i) hissblock, styrinrättning, skruv o. d.: som av sig själv (på grund av friktion) hindrar icke avsedd l. önskad rörelse (jfr själv I 1 l); jfr -bromsande. TT 1896, M. s. 43 (om hissblock). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 219 (1949; om skruv).
b) (i sht i vitter stil) om psykisk egenskap o. d. hos ngn: som hämmar den egna aktiviteten. Ullman FlickÄra 126 (1909; om betänksamhet).
-HÄMNARE. [jfr t. selbsträcher] (numera bl. mera tillf.) person som utkräver självhämnd. Weste (1807).
-HÄMND. [jfr t. selbstrache] hämnd som man l. ngn själv utkräver (för tillfogad orätt l. kränkning); äv. personifierat (närmande sig bet.: självhämnare). Lind (1749; under eigen-rache). Brödrakärlek ryckte svärdet ur sjelfhämdens hand (efter kristendomens införande i Sv.). Wallin Rel. 3: 163 (1831). (Gymnasisten) Calonius, som .. förtärt starka drycker och dervid invecklad i slagsmål samlat Kamrater för att utöfva sjelfhämnd belägges med högsta straffet, förvisning. ÅbSvUndH 62: 124 (1848). Den bedragne äkta mannen, .. hade (enl. landskapslagarna) befogenhet att som omedelbar självhämnd på stället saklöst dräpa sin brottsliga maka och hennes älskare. KyrkohÅ 1960, s. 38.
-HÄNGIVELSE~0200. (i sht i högre stil) jfr hängivelse 2 a o. -utgivelse. Key Kvinnokr. 30 (1896).
-HÄRDANDE, p. adj. [jfr t. selbsthärtend, eng. self-hardening]
1) metall. om stål: som härdas gm avkylning i luft (av normal temperatur), utan användning av härdningsvätska. 2UB 5: 405 (1902).
2) (i fackspr.) som blir hård l. fast utan tillförsel av värme l. tillsats av härdande medel l. dyl. TNCPubl. 30: 68 (1958; om lim).
-HÄRLIG. [efter t. selbstherrlich, avledn. av selbstherr, fri l. oberoende person, sin egen herre] (i sht i vitter stil) som är sin egen herre l. helt bestämmer över sig själv; absolut suverän l. oberoende; vanl. med klandrande innebörd: uppfylld av sin egen (maktfullkomlighet l. suveränitet o.) förträfflighet; ofta i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för sådana egenskaper; äv. i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv., särsk.: som i sig själv (oberoende av annat) förmenas ha synnerligen stort värde; jfr -belåten, -tillräcklig 2. (Kejsar Vilhelm II) är Frankrikes Ludvig XIV, omplanterad i tysk mark och nödtorftigt anpassad till en tid, som bjuder föga gunstiga betingelser för själfhärliga eller ens själfständiga naturer. Kjellén Stormakt. 1: 223 (1905). Anton stod det djupt inkarvat (i bänken) med stora bokstäver omgivna av de självhärligaste strålar, slingor och snirklar. Siwertz Ställv. 168 (1921). Ingen kan beskylla (Ragnar) Josephson för böjelsen att försumma det vetenskapliga detaljarbetet. Men vad som egentligen lockar honom är ändå icke den självhärliga enskildheten utan .. kulturfenomenens korrespondenser. Malmberg Värd. 169 (1937). (Guvernören i generalbergsamtet) Carl Bonde .. (var) mycket kritiskt inställd till (överbergmästaren) Grissbach och hans självhärliga later. Lindroth Gruvbrytn. 1: 156 (1955). Det är en viktig dag i en människas liv när hon upptäcker, att solen är ett självhärligt väsen och icke en strålkastare tänd för vårt jordiska lösöres skull. Aspenström Bäck. 42 (1958).
Avledn.: självhärlighet, r. l. f. [jfr t. selbstherrlichkeit] (i sht i vitter stil) Pan (uppfattades) såsom den representant för den sunda och glada sinnligheten, för naturens själfhärlighet .., vilken (osv.). Hansson Kås. 91 (1897). (J. Boëthius) förkastar .. den enväldiga kungamakten i dess självhärlighets former och han gör det med en uteslutande biblisk och kristen motivering. KyrkohÅ 1942, s. 21.
-HÄRSKANDE, p. adj. [jfr t. selbstherrschend] som (själv l.) ensam härskar l. bestämmer (med oinskränkt makt); enväldig, envålds-; suverän; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. har avseende på (utövare av) envälde; autokratisk. Järta 1: 44 (1809). Det poetiska snillet (bör) betraktas .. såsom sjelfherrskande konung i diktens vidsträckta rike. Grubbe i 2SAH 14: 74 (1830). SvT 1852, nr 155, s. 1 (om förhoppningar). Självhärskande och besuttna bönder. Lo-Johansson Stat. 2: 267 (1937).
-HÄRSKARE. [jfr t. selbstherrscher, gr. αὐτοκρατής (se autokrat)] ensam o. oinskränkt härskare; envåldshärskare; äv. oeg. l. bildl. Kellgren (SVS) 5: 220 (1789). Högt sväfvar mellan skyarne / De fjädrades sjelfherrskare (dvs. örnen). Wadman Saml. 2: 150 (1835). Låt oss verka för att hvar och en blir cesar och själfhärskare öfver sina egna lidelser! Rydberg KultFörel. 2: 187 (1885). En österländsk självhärskare. Hartman NattLys. 76 (1951). särsk. ss. titel för rysk tsar (jfr -hållare); särsk. [jfr ry. samoderžec vserossijskij] i uttr. alla ryssars självhärskare l. självhärskare över alla ryssar o. d., äv. i utvidgad l. bildl. anv., dels om sovjetrysk regeringschef (i sht om J. Stalin), dels (skämts.) om person som uppträder liksom en envåldshärskare. Möller (1790). Weste FörslSAOB (c. 1815: öfver alla ryssar). I sjelfherrskarens tält .. / Redan församlade sig de ädla Bojarernas skara. Stagnelius (SVS) 3: 78 (1817). Lagergren Minn. 9: 305 (1930: alla ryssars självhärskare; om tsaren). DN(A) 1953, nr 64, s. 4 (om J. Stalin). Det hör till alla karlar, hur fromsinta de än är, att i båt är de alla ryssars självhärskare. SvD(A) 1964, nr 207, s. 14.
Ssgr: självhärskar-, äv. självhärskare-döme. regeringssätt kännetecknat av att en självhärskare utövar makten; äv. konkret, om stat o. d. med sådant regeringssätt; särsk. motsv. själv-härskare slutet; äv. oeg. l. bildl. NordT 1892, s. 62. Estlander 1: 412 (1902; om Ryssland). Den svenska herrgården hade till långt in på 1800-talet varit ett självhärskardöme, uppehållet av fattigdomen. Lo-Johansson Stat. 2: 101 (1937).
-later. Bergman MedeltPoesi 111 (1899).
-lämpor, pl. (-are-) (†) självhärskarlater; jfr lämpa, sbst. 2. NDA 1863, nr 221, s. 3.
-makt. jfr makt 11, 12. Rydberg Varia 128 (1894). Spångberg StMän 1: 194 (1917).
-yngling. (numera bl. tillf.) yngling som är självhärskare. Crusenstolpe Tess. 2: 203 (1847; om K. XII).
-HÄRSKARINNA. [jfr t. selbstherrscherin] kvinnlig självhärskare; särsk. oeg. l. bildl. Nordforss (1805). Crusenstolpe Mor. 2: 121 (1840; bildl.). Westermarck Marocko 101 (1918). särsk. ss. titel för regerande rysk kejsarinna; särsk. [jfr ry. samoderžica vserossijskaja] i uttr. alla ryssars självhärskarinna l. självhärskarinna över alla ryssar o. d.; jfr -hållarinna. Stormächtigste Stora Fru Keijsarinna Elisabet Petrovna, Sielfhärskarinna öfver hela Ryssland. HA 9: 197 (1743). PH 14: 604 (1790: öfver alla Ryszar). Blomberg Bab. 65 (1928: alla ryssars självhärskarinna).
-HÄRSKNING. (†) envåldsstyrelse, absolut suveränitet. Nordforss (1805).
-HÄVDA. (tillf.) refl.: hävda sig själv, uppträda med självhävdelse. Cederschiöld Folksägn. 38 (1932).
-HÄVDANDE, p. adj. som hävdar sig själv l. sina egna intressen, som uppträder med självhävdelse; äv. i överförd anv.: som vittnar om självhävdelse. SAOL (1950). Form 1952, s. 140 (om hållning).
-HÄVDELSE. [jfr d. selvhævdelse, nor. selvhevdelse (båda i bet. 1)]
1) hävdande av sig själv l. sin egen personlighet l. individualitet l. sina egna intressen o. d., strävan att göra sig själv gällande. Hednisk sjelfhäfdelse .. är (enl. J. Sterling) ett af grundämnena för menniskovärde. Feilitzen Real. 3: 69 (1882, 1885; eng. orig.: selfassertion). Så länge själfförsakelsen upphöjes som det absolut högsta idealet och själfhäfdelsen anses som ett nödvändigt ondt, når man aldrig därhän att kristendomen och antiken verkligen genomtränga hvarandra. Ellen Key i SvTidskr. 1893, s. 438. Svensk historia (var) för .. (Hj. Hammarskjöld) en levande verklighet icke såsom en grund för nationell självhävdelse eller för känslosvall utan (osv.). Hammarskjöld i 3SAH LXIV. 1: 118 (1954).
2) [ordlekande, med anslutning till hävda 5] (tillf.) självbefruktning (se d. o. 2), självpollination. Gellerstedt Hult 80 (1899, 1906).
Ssgr (till -hävdelse 1): självhävdelse-begär. jfr begär 1. Linder Sällsk. 150 (1918).
-behov. jfr behov 2. Björck HeidenstSek. 313 (1946).
-drift. jfr drift 11 a. Engström Häckl. 73 (1913).
-instinkt. jfr instinkt 2. Thyselius VHerr1Kam. 64 (1908).
-HÖGBEGÄRLIG. (†) sådan som ngn själv i hög grad kan önska sig; jfr -begärlig a. E:rs Kongl. Maij:tt önsche (borgarna i Helsingfors) underdåneligen och trooligen aff Gudh Allz:tig all sielffhöghbegiärligh vellmågho. BtHforsH 1: 110 (1647).
-IAKTTAGANDE~00200, n. själviakttagelse. Östergren (1938).
-IAKTTAGANDE~00200, p. adj. som ger akt på sig själv l. ägnar sig åt själviakttagelse. Lindqvist BakMoln. 229 (1911).
-IAKTTAGARE~00200. jfr -iakttagande, p. adj. Schück VLittH 1: 504 (1900).
-IAKTTAGELSE~00200. [jfr t. selbstbeobachtung, eng. self-observation] om handlingen l. verksamheten l. förhållandet att ge akt på l. iakttaga sig själv (särsk. sitt själsliv); självbetraktelse, introspektion, inre åskådning; äv. konkretare, om varje enskild akt av sådan iakttagelse. Rein Psyk. 1: 300 (1876). En subjektiv psykologisk metod, som utgår från själfiakttagelser (s. k. introspektion). 2NF 22: 521 (1915). (Motviljan mot att döma o. fördöma) fick näring ur böjelsen för själviakttagelse och det klara medvetandet om egna svagheter. Wigforss Minn. 1: 80 (1950).
-ILLUSION. illusion (se d. o. 3 c, särsk. 3 c α) som man l. ngn gör sig om sig själv; jfr -bedrägeri. Thomander 2: 41 (1829).
-IMPREGNERA. (i fackspr.) i pass. med intr. bet.: impregneras (se impregnera 2) av sig själv (utan tryck). TT 1899, Allm. s. 288.
-IMPREGNERING. (i fackspr.) om förhållandet att ngt impregneras (se impregnera 2) av sig själv (utan tryck). TT 1898, Allm. s. 141.
-INBILLAD~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) om egenskap l. dyl.: som man själv inbillar sig äga; äv. om person: som själv inbillar sig vara ngt (som anges av huvudordet). Holmberg Nordb. 204 (1852; om lärdom). Sjelfinbillade profet! Snoilsky 3: 129 (1883).
-INBILLNING. (†) inbilskhet; jfr inbillning 2 b β β’. Ekman Dagb. 253 (1790).
-INDUCERAD, p. adj. [jfr t. selbstinduziert, eng. self-induced] fys. o. el.-tekn. om elektrisk ström l. spänning: alstrad gm självinduktion. Elfving Starkstr. 35 (1909).
-INDUKTANS. [jfr eng. self-inductance] fys. o. el.-tekn. induktans beroende på självinduktion; självinduktionskoefficient. FörslElektrOrdl. (1931).
-INDUKTION. [jfr t. selbstinduktion, eng. self-induction] fys. o. el.-tekn. (motverkande) elektromotorisk kraft som förändring av strömstyrkan i en elektrisk strömkrets framkallar i dess egen ledningsbana (jfr induktion 3); äv. konkret: självinduktionsspole. TT 1889, s. 35. 2SvUppslB 8: 404 (1948; konkret).
Ssgr (fys. o. el.-tekn.): självinduktions-koefficient. [jfr t. selbstinduktionskoeffizient, eng. coefficient of self-induction] koefficient (se d. o. 2) angivande induktans beroende på självinduktion. TT 1895, M. s. 12.
-rulle. (numera mindre br.) självinduktionsspole; jfr rulle, sbst.3 1 a β ε’. 2UB 10: 97 (1906). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-spiral. självinduktionsspole. TT 1893, M. s. 82.
-spole. [jfr t. selbstinduktionsspule, eng. self-inductance coil] i form av en spole hoprullad ledningstråd som inkopplas i en elektrisk ledning (t. ex. telefonledning) för att öka dess induktans, reaktansspole. 2NF 28: 710 (1918).
-INDUKTIV. [jfr t. selbstinduktiv, eng. self-inductive] fys. o. el.-tekn. jfr -induktion. TT 1898, M. s. 97 (i pl., om elektriska lindningar).
Avledn.: självinduktivitet, r. [jfr t. selbstinduktivität] (föga br.) självinduktionskoefficient. 2NF (1916). BonnierKL (1927).
-INFEKTERA. med. refl. o. i pass. med intr. bet.: infektera sig själv resp. infekteras gm självinfektion. Sundberg Mikroorg. 146 (1895; i pass.). Bolin VFöda 237 (1933; refl.).
-INFEKTION. [jfr t. selbstinfektion, eng. self-infection] med. infektion från smittämne inom den egna organismen; särsk. om överföring av smittämne från sjuk del av en individ till annan del av samma individ; autoinfektion. Hallin Hels. 2: 778 (1885). Salén Infekt. 138 (1933).
-INSKRÄNKA~020. filos. refl.: inskränka (se d. o. 3) det egna jaget (o. därigm avgränsa det från ngt annat). Rydberg KultFörel. 3: 259 (1886).
-INSKRÄNKNING~020.
1) filos. om inskränkning av det egna jaget (l., konkretare, om resultat av l. uttryck för sådan inskränkning); äv. allmännare: frivillig (av en l. ngn själv l. ngt självt företagen) inskränkning (jfr 2). Geijer I. 5: 355 (1821). Larsson Id. 65 (1908; allmännare). (Enl. Fichte) är allting i grunden ett jag: ”det absoluta jaget” och dess själfinskränkningar. Vannérus Metaf. 60 (1914).
2) (numera bl. tillf.) om inskränkning i fråga om levnadssätt l. personliga böjelser o. d., som man l. ngn ålägger sig själv. Förmåga af sjelfinskrenkning och huslig lefnad. Phosph. 1812, s. 166. Sundberg Tal 39 (1881).
-INSTRUERANDE, p. adj. pedag. om undervisningsmaterial för elevs självständiga arbete: så beskaffad att lärare icke behöver medverka med handledning. PedT 1962, s. 29. Självinstruerande, individuellt arbetsmaterial för grundskolans högstadium. SvD(A) 1966, nr 114, s. 3.
(I 1 l) -INSTÄLLANDE~0200, p. adj. tekn. som automatiskt inställer sig i rätt l. lämpligt läge. TT 1899, M. s. 79 (om lager).
-INTRESSE. [jfr eng. self-interest (i bet. 1)] (numera bl. mera tillf.)
1) eget intresse (se d. o. 3); egennytta; jfr egoism 1. SvLittFT 1833, sp. 733. EkonS 1: 395 (1893).
2) intresse (se d. o. 4) för sig själv, självupptagenhet. Hammarsköld KonstH 189 (1817).
-INTRÄDE~020. [jfr t. selbsteintritt] jur. o. handel. om förhållandet att en kommissionär vid uppdrag att köpa resp. sälja ngt för kommittentens räkning själv inträder ss. säljare resp. köpare av varan. SFS 1914, nr 45, s. 145.
-INVÄNDNING~020. invändning som man l. ngn gör mot sig själv; särsk. stilist. om retorisk figur innebärande invändning som man l. ngn väntar sig från ngn annan l. andra o. själv i förväg gör (o. söker vederlägga). Sundén o. Modin Stil. 29 (1871).
-IRONI. [jfr t. selbstironie] ironi som man l. ngn riktar mot sig själv; jfr -bespottelse, -hån. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 65. Vår litteratur vimlar af .. utfall mot oss själfva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. .. Inom hela samtiden finns icke .. ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationela själfironi. Heidenstam Tank. 1 (1896, 1899). Jag vill vara vacker. — Hon sade det allvarligt och utan skymt av självironi. Heerberger Dag 146 (1939).
-IRONIKER. jfr -ironi. 2NF 31: 1163 (1921).
-IRONISERANDE, p. adj. jfr -ironisk. Verd. 1884, s. 59 (om humor).
-IRONISK. ironisk mot sig själv, som (gärna) använder självironi; om yttrande l. handling l. leende o. d.: som innebär l. vittnar om självironi. Lysander Faust 92 (1875; ss. adv.). Janson FörstaMänn. 14 (1906; om leende). Hedberg VackrTänd. 12 (1943; om person).
(I 1 l) -JUSTERANDE, p. adj. [jfr t. selbstjustierend, eng. self-adjusting] tekn. jfr -justering 1 o. -inställande. Nerén BilB 2: 135 (1931; om hängsle för fjädrar).
-JUSTERING. (mera tillf.)
1) till I 1 l: justering (se justera 1) som äger rum av sig själv (automatiskt). Nerén BilB 2: 300 (1931).
2) sport. justering (se justera 2) ådragen gm eget förvållande. IdrBl. 1924, nr 78, s. 12.
-JÄSA. om deg, fruktsaft o. d.: jäsa av sig själv (utan uppvärmning l. tillsats av jäst l. dyl.); i p. pr. förr äv. om mjöl: blandad med bakpulver (som utan tillsats av jäst åstadkommer jäsning). Mjöl blandadt med .. bakpulver .. säljes under namn af ”self raising flour” (sjelfjäsande mjöl) och ”Bakmjöl”. Ekenberg (o. Landin) 41 (1888). LAHT 1898, s. 245 (om saft för vinframställning). Deg, som får stå och självjäsa. Östergren (1938).
-JÄSNING. [jfr t. selbstgärung]
1) jäsning som äger rum av sig själv (utan uppvärmning l. tillsats av jäst l. dyl.). AHB 1: 68 (1859; i fråga om vört). LfF 1868, s. 315 (i fråga om pressfoder). Bergström Vinb. 9 (1926; i fråga om fruktsaft).
2) (numera föga br.) i fråga om växter: (med jäsning fysiologiskt likvärdig) andning som försiggår utan medverkan av (luftens) syre, intramolekyloär andning. NF 19: 244 (1895). BonnierKL 1: 423 (1922).
-JÄV. (numera knappast br.) jäv mot sig själv. Dalin FrSvLex. 1: 5 (1842). Cannelin (1939).
-KALLAD, p. adj.
1) icke kallad (se kalla, v. I 2, 3) av ngn annan än sig själv; oombedd; särsk.: som själv utsett l. upphävt sig till ngt (som anges av huvudordet) l. utsett sig till att stå till tjänst o. d. OxBr. 12: 300 (1648). Bör icke den nödstälte Barnsängs-qvinnan få säker hjelp i landet? så at hon icke må blottställas för sjelfkallade, vidskepeliga, okunniga, lif-spillande käringar? Odhelius ÅmVetA 1789, s. 12. De som, sjelfkallade eller efter gifna uppdrag, föra nationens talan, ses icke sällan .. bekämpa dess högsta intressen. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: III (1859). Åtskilliga af vissa nyare själfkallade lagstiftare påbudna rättstafningsregler. Schlyter BibelkommÖfv. 10 (1878). Östergren (1938). särsk.
a) (†) om deltagare i riksdag l. dyl., ss. predikativt attribut, liktydigt med: utan (att ha erhållit) särskild kallelse; äv. i utvidgad anv., om själva mötet: som äger rum utan särskild kallelse (jfr lag-tima). Rikets Ständer .. samlas sjelfkallade till lagtima Riksdag hvart femte år. Regnér Begr. 1: 273 (1813). Våra på bestämda tider återkommande, sjelfkallade riksmöten. Svedelius SmSkr. 1: 82 (1859). Storthinget .. sammanträder, sjelfkalladt, hvart tredje år. Dens. Statsk. 1: 197 (1868).
b) (†) i uttr. (med) självkallat mod, frivilligt, av egen fri vilja; jfr mod, sbst.1 3 c. BtFinlH 3: 203 (1547: med sielffkalladhæ .. modhe). Därs. 2: 241 (1588: sielffkallat mod).
2) (†) självfallet kallad l. utsedd (till ngt), självskriven (se d. o. 3). (A. B. Schierman) förvaltade .. under trettio år skattmästare-embetet (i en frimurarloge), dertill sjelfkallad genom .. redighet, redbarhet och redlighet. Valerius 2: 279 (1841).
3) (†) som man l. ngn själv framkallat. BL 4: 297 (1838; om furieri form av oroande tankar o. föreställningar).
-KAMP. (i vitter stil, numera föga br.) kamp med sig själv, inre l. inbördes kamp; äv. bildl., om själsstrid. Kullberg Tasso 1: 222 (1860). Hallström GrAntw. 134 (1899; bildl.).
-KARAKTERISTIK l. -KARAKTÄRISTIK. karakteristik (se d. o. 2) av det egna jaget. Atterbom Siare 5: 394 (1849).
-KARIKATYR. karikatyr (se d. o. 1) utförd av den karikerade själv. Warburg Ehrensvärd 359 (1893).
-KEM ~ɟe2m, r.; best. -en; pl. -ar. [jfr -kem-tvätt] elliptiskt för: självkemtvätt l. självkemmaskin; äv.: lokal för självkemtvätt. DN(A) 1963, nr 247, s. 14 (om självkemmaskin). DN 1968, nr 281, s. 12 (om lokal).
-KEM-MASKIN. elliptiskt för: självkemtvättmaskin. DN(A) 1963, nr 247, s. 14.
-KEM-TVÄTT. [keden -kem- är en i ssgr använd förkortning av kemisk] om kemisk tvätt (av textilier o. d.) som kunden själv utför på tvättinrättning. SvD(A) 1963, nr 260, s. 18.
-KEM-TVÄTT-MASKIN. tvättmaskin varmed man utför självkemtvätt. Expressen 1964, nr 251, s. 23.
-KLAR. som förstås l. ger sig av sig själv l. utan förklaring(ar); självfallen; given; äv.: naturlig (se d. o. 10), osökt; ss. adv.: naturligtvis, givetvis. Principer, eller sielfklare hufvudtankar, hvaraf man kan leda alla andra rätta tankar i en Sak. Thorild (SVS) 4: 159 (1795). Kom med, herr Doktor, på ett hörn! / Här (dvs. på de dödas fest) är ni själfklart hedersgästen. Jensen FjStig 36 (1893). De glaskärl, som .. beskrivits, äro alla av tämligen enkla, självklara former, som betingas av kärlens praktiska nytta. Kulturen 1953, s. 41. Att man har råd är självklart i reklamen. Lindqvist Reklam. 10 (1957). En självklar sanning. Moberg DinStund 247 (1963). särsk.: självskriven (se d. o. 3); äv. om sak: vars förhandenvaro är given l. icke behöver särskilt påpekas, självskriven (se d. o. 3 b). En .. plansten, som nerifrån kunde bändas upp med en vinkelarmad hävstång, sedan de alltid självklara reglarna fråndragits. Högberg JesuBr. 2: 202 (1915). När .. (profeten Muhammed) dog, var det ingen som framstod som hans självklare efterträdare. Kulturen 1962, s. 95.
Avledn.: självklarhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara självklar, självfallenhet; äv. konkretare, liktydigt med: självklar sak l. självklart förhållande l. dyl. Geijer I. 5: 236 (1820). Många studenter (på Kuba) har fått plikta med livet i kamp för sådana demokratiska ideal, som för oss är alldagliga självklarheter. Lundagård 1958, nr 1, s. 3.
-KLINGANDE, p. adj. [jfr t. selbstklingend] mus. om musikinstrument: som i sin helhet bringas att ljuda gm slag l. skakning l. knäppning l. strykning, som är en idiofon; jfr -ljudande 2. SvTMusF 1920, s. 100.
-KLISTRANDE, p. adj. om kuvert, klisterremsa o. d.: vars påstrukna limämne icke behöver fuktas för att häfta vid; jfr -häftande 2. Upsala(A) 1935, nr 236, s. 5 (om kuvert).
-KLOK. [jfr t. selbstklug] som anser sig själv vara (mycket) klok; som litar (helt) till sin egen klokhet (o. handlar efter eget sinne, utan att lyssna till andra l. utan känsla för egen begränsning; jfr -god 1, -tillräcklig 2); äv. om sinnesbeskaffenhet, handling, skrift o. d.: som vittnar om sådan(a) egenskap(er); äv. oeg. l. bildl.; jfr -förståndig, -vis. Phrygius HimLif. B 1 b (1615). Man måste intet klijfwa vpp i Gudz Råd-Cammar. .. Är en förwijtelse emoot en part sielffklooke, och alt för spränglärde, som medh förnufftet wele mästra Gudz Rådh och willia. Grubb 499 (1665). Siälffklook, är största took. Dens. 716. Linné Sk. Dedik. (1751; om skrifter). Aflägg alldeles det positiwa sielfkloka wäsende, det förlitande på rigtigheten af egna meningar som är en beklaglig följd af wistandet i Upsala. Polyfem I. 5: 1 (1810). Wallmark Resa 137 (1832; oeg.). Enfalden i Christo .. är långt ifrån att wara fåkunnig, om än de sjelfkloka Phariseer kalla den så. Melin Pred. 1: 10 (1844). Lampén TLandsFinl. 87 (1918).
Avledn.: självklokhet, r. l. f. [jfr t. selbstklugheit] JCelsius (1687) i 2Saml. 13: 34. —
-KLOKLING l. -KLOKING. (†) självklok person. Swedberg SabbRo 79 (1705, 1710). Borg Luther 1: 715 (1753).
-KLÄMD, p. adj. (†) om person: själv plågad l. pinad (av andras lidanden). Tessin ÅmVetA 1753, s. 22.
-KLÄNGANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) självklättrande. Östergren (1938).
-KLÄTTRANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) om klängväxt l. slingerväxt: som själv klättrar l. slingrar sig fast vid sitt stöd l. dyl. (o. icke behöver fästas); jfr -häftande 1, -klängande. PriskurBergTrädg. 1917, s. 12 (om vildvin).
-KLÄTTRARE. (i sht i fackspr.) självklättrande växt. Lindman ViVårBl. 278 (1913; om en vildvinsart).
-KNUTEN, p. adj. (numera bl. mera tillf.) om halsduk: som man l. ngn knutit själv. Strindberg Fagerv. 302 (1902).
-KOK. av sig självt uppkommande kok; särsk. metall. motsv. kok, sbst.1 2 b. TT 1902, K. s. 23.
-KOKNING. (mera tillf.) särsk.: kokning i isoleringslåda. KokvI 1917, s. 14.
-KOMMEN, p. adj. (numera föga br.) som kommit av sig själv (utan uppfattbar anledning). Spiess Hohenstaufen I. 2: 116 (1799; om rysning).
-KOMMUNICERANDE, n. [jfr t. selbstkommunizieren] (numera bl. tillf.) självkommunion. Harms Past. 2: 224 (1839).
-KOMMUNION. [jfr t. selbstkommunion] i sht teol. om handlingen l. förhållandet att präst meddelar sig själv nattvarden (se nattvard 2 a); jfr -delning, -kommunicerande. PrestP 1853—54, 5: 409. Nyman KyrkotjNattv. 15, 122 (1955).
-KOMPLETTERING. (i fackspr.) jfr komplettera a o. kooptation. AB 1899, nr 53 A, s. 3.
-KOMPRIMERANDE, p. adj. tekn. om lufthammare: som själv komprimerar den luft varmed den drives. SvIndLex. 1: 279 (1948).
-KONCENTRATION. koncentration (se d. o. 3) på sig själv l. på samling av sina (fysiska o. psykiska) krafter (för att lösa en uppgift o. d.). IdrBl. 1925, nr 14, s. 5.
-KONSERVATION. (numera föga br.) självbevarelse. Cygnæus 2: 7 (1858).
-KONTEMPLATION. djup självbegrundan. SÖdmann (1815) i 2Saml. 4: 138. —
-KONTROLL. kontroll av l. över sig själv; äv. konkret, om ngn l. ngt som kontrollerar sig själv(t). Geijer I. 4: 149 (1822; äv. konkret). Vad som kraftigt befrämjar .. (en sund utveckling av affärsverksamheten) är självkontroll. Ramstedt BokförGr. 7 (1915). särsk. [jfr eng. self-control] motsv. kontroll 2 a: självbehärskning. Norström Masskult. 113 (1910). Man kan, låt vara med viss självkontroll, andas så långsamt som 5 gånger i minuten eller så frekvent som 60 gånger i minuten. Thunberg Livsförrättn. 1: 127 (1924).
-KONTROLLERANDE, p. adj. som kontrollerar sig själv; som utöver l. innebär l. medför l. är avsedd för självkontroll (o. därför icke behöver kontrolleras av andra); särsk. om bokföring(s-bok): som gm sin uppställning medför samtidig kontroll av riktigheten; ngn gg äv. oeg., om vindmätare: självregistrerande. Strindberg Hafsb. 75 (1890; om vindmätare). Ramstedt BokförGr. 43 (1915; om huvudbok). Dag för dag framställde denne självkontrollerande man (dvs. Ignatius Loyola) grafiskt sina framsteg i dygd. Grimberg VärldH 8: 511 (1938). Skolvärld. 1965, s. 166 (om övningar i arbetsbok i tyska).
-KOPIERANDE, p. adj. om formulär l. dyl.: som ger kopia l. kopior gm självkopiering. Östergren (1938).
-KOPIERING. kopiering varvid kopia l. kopior fås samtidigt med originalet gm mellan originalet o. kopian l. kopiorna liggande kalkerpapper l. på baksidan av originalet (o. kopian l. kopior) anbragt färgskikt l. dyl. (i sht vid utskrivning av räkningar l. blanketter o. d.). SvD 1911, nr 253, s. 1. Redovisningsräkning utskrives genom självkopiering i två exemplar. SFS 1947, s. 458.
Ssgr: självkopierings-bok. bok innehållande formulär l. dyl. vid vilkas ifyllande underliggande kopia l. kopior fås gm självkopiering. Auerbach (1913).
-system. system varvid självkopiering kommer till användning. Sillén BokförMet. 1: 169 (1915).
-KOPIE-SYSTEM. självkopieringssystem. KatalÅhlénHolm 35: 98 (1915).
-KORAD, p. adj. (i sht i vitter stil) självvald (se d. o. 2), självutnämnd. Kjellén Stormakt. 1: 34 (1911; om arvtagare).
-KORREKTUR. [jfr t. selbstkorrektur] (mindre br.) = -korrigering. Wrangel Dikten 265 (1912). KyrkohÅ 1918, LittÖ. s. 14.
-KORRIGERA. (mera tillf.) refl., om kroppslig defekt o. d.: av sig själv ändra sig till det bättre, ”växa bort”. 2NF 36: 1079 (1924; om kobenthet).
-KORRIGERING. korrigering av sig själv (sina egna fel o. d.); jfr -förbättring, -rättelse. Heidenstam Dag. 20 (1900, 1909).
-KOSTNAD. [jfr t. selbstkosten, pl.] om kostnad som en vara l. tjänst l. dyl. drar l. dragit för den som avyttrar varan osv. (utan att vinst uttages); äv.: kostnad som man l. ngn själv står för; ofta i pl. TT 1894, Allm. s. 168 (i fråga om fraktkostnad på järnväg). (Lärarinne-)hemmets själfkostnader för hvarje pensionär utgjorde kr. 2,21 pr dygn. Tenow Solidar 3: 60 (1907). För förbandsmateriel, narkosmedel och röntgenfilm beräknas ersättning i förhållande till läkarens självkostnad. SFS 1954, s. 1096.
Ssgr (i sht i fackspr.): självkostnads-beräkning. [jfr t. selbstkostenberechnung] jfr beräkning 1. JernkA 1914, s. 265.
-försäkring. försäkr. försäkring kännetecknad av att försäkringstagaren vid skada själv står för del av kostnaden. SvD(A) 1968, nr 68, s. 27.
-pris. [jfr t. selbstkostenpreis] pris överensstämmande med (varas o. d.) självkostnad. PriskurOEricson 1892.
-KRAFT. (numera bl. mera tillf.) egen kraft. Broocman Mag. 6: 23 (1812).
-KRAVD, förr äv. -KRÄVD, p. adj. (-kravd 15301938. -krävd 1847) (numera föga br.)
1) = -mant 1; dels ss. predikatsfyllnad (se a), dels ss. predikativt attribut. G1R 7: 384 (1531). Wij .. hade wäll förmodedt att thu sielffkraffder skulle giiffwet tig till oss. Därs. 18: 342 (1547). Canoniererne (böra) med Skyndsamhet ock Ordning sielfkrafde förrätta så många gjöromål på en gång, som de kunna. ExFlott. § 48 (c. 1740). Själfkrafd gaf hon sig i tal med mig. MoB 2: 200 (1800). Svensén Östas. 32 (1910). SvRiksd. I. 3: 25 (1933). särsk. (†)
a) ss. predikatsfyllnad, = -mant 1 a. (Vi böra alltid) wara änkior och fadherlöös barn til godho, och wij skole wara sielfcraffde ther til. OPetri 3: 318 (1530).
b) i utvidgad l. bildl. anv., = -mant 1 b (α). Frågeteknet sättes altid efter en fråga, hwarest följande ord infalla: Hwem? Hwilket? Hwad? .. Med flere, som sielfkrafde infinna sig wid en fråga. Biurman Brefst. 29 (1729). (Kommers-)Collegium är .. af den tankan, at om här hema tryckes en god och begärlig bok, säljer den sig sjelfkrafd utomlands. HH XXXII. 1: 58 (1777). Enen .. föraktas hos osz, för det den är allmän och wäxer sjelfkrafd. Alm(Ld) 1784, s. 43. Wallin Vitt. 1: 22 (1805).
2) = -mant 2; äv.: självförvållad; äv. ss. adv. (Saulus) gick .. sielffkraffdt til Öffuersta Presten. LPetri 3Post. 43 b (1555). RA I. 3: 187 (1593; om löften). (Kärleken till Gud o. nästan) måste .. wara .. icke twungen, vthan sielffkraffd. Phrygius HimLif. 160 (1615). Vi kunne genom undersåtelig kärlek och hvarjehanda sjelfkrafdt bemödande, hugna vår Öfverhet och underlätta dess omsorger. Bergklint Vitt. 263 (1774). Dock, hur fylls med sjelfkrafd möda / Vägen til vår långa natt! / När af vällust tärd och matt / Slösarn samlar at föröda, / Gråter snålhet vid sin skatt / Öfver brist på dryck och föda. Kellgren (SVS) 1: 136 (1781). Sjelfkrafd betalning. Weste FörslSAOB (c. 1815). Ahlman (1872; ss. adv.). särsk. (†)
a) om andningssätt: som helt står under viljans inflytande, icke automatisk. VetAH 1814, s. 180.
b) i utvidgad l. bildl. anv.
α) = -mant 2 a (α, β); äv.: naturlig, osökt. Troon allena gör menniskiona retferdigha. .. Så gå tå godha gerningar sielffkraffdt aff troonne. FörsprRom. P 6 a (Bib. 1541). Jag hoppas at skönheterna uti alla dessa anförda .. (verser) visa sig sjelfkraft och utan commentarier. Celsius PVetA 1768, s. 51. Eder Kongl. Maj:ts Storwerk .. gifwa Swea Inbyggare en sielfkrafd anledning, at under wälsignelse och glädietårar, Slägte ifrån Slägte, förkunna och förewiga minnet af Eder Kongl. Maj:t och Des höga Dygder. Gadd Landtsk. 1: Dedik. 3 a (1773). På den ort jag bor, skulle Bien, af de Örter, som där sjelfkrafdt växa, svårligen kunna försörja sig. CBierkander i VetAH 1774, s. 21. Låt .. konsonantens dubbla ljud i nyssnämda stafvelser (med kort vokal) sjelfkrafdt uppkomma af vokalens kortare uthållning: men (osv.). Leopold i 2SAH 17: 128 (c. 1807). Ingen hade dicterat lagen, emedan folket oförmärkt låtit den bilda sig, under den sjelfkrafda och alltjemnt fortgående utvicklingen af dess rättsförhållanden. Richert EttAnn. 55 (1822). Tranér Anakr. XXII (1833).
β) övergående i bet.: egen; jfr -mant 2 b. Tå man .. ransakar Chrönikoskriffware .., förekommer en ovpräkneligh längd på them, som aff sielffkraffd Stoorsintheet (dvs. högmod), haffwa hungrat effter, at bliffwa beprijsade. Phrygius Föret. 5 (1620).
3) ss. attribut till personligt huvudord: som (icke krävts av ngn annan utan) själv utsett l. upphävt sig till ngt (som anges av huvudordet); jfr -kallad 1, -utnämnd, -vald 2. Några mer eller mindre själfkrafda ombud för (de nordiska folken). SvD 1907, nr 263, s. 5 (i fråga om interparlamentariskt möte). Östergren (1938; angivet ss. mindre vanl.).
-KRITIK. [jfr t. selbstkritik]
1) kritik (se d. o. 1) som man l. ngn riktar mot sig själv; äv. konkret(are), om ngt som är ett uttryck (i tal l. skrift) för sådan kritik; jfr -granskning, -prövning 2. Vanlig förmåga af sjelfkritik. Fryxell (1863) i 3SAH LXIX. 2: 72. Böök Därs. LXVIII. 2: 21 (1959; konkret).
2) förmåga l. benägenhet att utöva självkritik (i bet. 1); jfr kritik 4. Vinterbl. 1853, s. 44. Om Strindberg ägt samma självkritik och generositet (som Balzac), skulle (osv.). Lamm i 3SAH LIII. 2: 256 (1942).
-KRITISERANDE, p. adj. jfr -kritik 1. Östergren (1938).
-KRITISK. jfr -kritik 1. Blyga, rädda, sjelfkritiska naturer. Hedberg Ridån 249 (1888). Stenelid KlarStjärn. 257 (1949; om löje).
-KROKIG. om träd(gren) l. trästycke: krokig av sig själv l. av naturen (utan mänskligt ingripande), krokvuxen; jfr -krökt, -vuxen. Nu äro sjelfkrokota ämnen (lämpliga för bukok) ganska rare. VetAH 1748, s. 142. Göth Bondeh. 85 (1923; om träd).
-KRYMPLING. (†) person som stympat sig själv (för att undgå krigstjänst). KrigVAT 1854, s. 92.
-KRÄNKERSKA, f. [senare leden vbalsbst. till kränka, v.2] (†) kvinnlig onanist. Nordforss (1805).
-KRÄNKNING. (†) (kvinnlig) onani; jfr kränka, v.2 6, o. -befläckelse. Wadström GranlSj. 5 (1797). Hahnsson (1899).
-KRÄVANDE l. -KRÄVANDES, p. adj. (-ande 16171727. -andes 15261906) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) eg.: som uppfordrar sig själv (till ngt); ss. predikativt attribut (l. i adverbiell anv.), = -mant 1 (o. 2); äv.: gm eget förvållande. OPetri 1: 47 (1526). Vngdommen (skall) lära, at wara sijna föräldrar och Tuchtemästare hörigh och lydigh, om han icke wil siälffkräffuiandhes falla vthi stoor olyckia. Balck Es. 129 (1603). När .. (indiernas) afgudz Pagades stora wagn på wisza fastedagar sigh see låter .., lägga the sigh sielfkräfiande vnder wangzhiulen, och låta krosza sigh sönder i små stycken. Isogæus Segersk. 1178 (c. 1700). ”Hvem satte dig att göra det”? (Svar:) ”Ingen fördenskull, utan det gjorde jag själfkräfvandes”. Högberg Vred. 3: 304 (1906). jfr (†): (Vi hade väntat) ati (dvs. att I) sielffue någen tacknemmelighett tilbiude eller mett framkoma skulle, ock sielffue kreffuiende, tenckie till, ath hielpe, formere och åter igen forsterckie wort forskingrade, och wtöste Cammer godz. G1R 12: 255 (1539). särsk. (†) i utvidgad l. bildl. anv., = -mant 1 b (o. 2 a). Then läghenheet och fordeel, som sigh sielffkräfwiande honom tilbödh. Schroderus Liv. 850 (1626). Sående af en och samma säd utmärglar och förswagar jorden, så at hon omsider siälfkräfiande frambringar Willsäd. Stridsberg Åkerbr. 21 (1727). Browallius PVetA 1747, s. 29.
-KRÄVD, se -kravd.
-KRÖKT, p. adj. självkrokig. Plog-kesan eller des fot göres af biörk eller gran, som är sielfkrökt. Gadd Landtsk. 1: 368 (1773).
-KULT. (i sht i vitter stil) jfr -dyrkan. Tavaststjerna Patriot 63 (1896).
-KULTUR. (i sht i vitter stil) om förhållandet l. verksamheten att vårda sig om sin personliga andliga (o. fysiska) beskaffenhet, egen l. personlig kultur (se d. o. 7). SocT 1908, s. 435. —
-KUR. jfr kur, sbst.3 1, o. -behandling. Almqvist Amor. 275 (1822, 1839).
-KURERANDE, n. (numera bl. tillf.) jfr kurera 1 o. -behandling. VeckoskrLäk. 1: 280 (1781).
-KVAL. (numera föga br.) självförvållat kval l. lidande. Thorild (SVS) 4: 107 (1794). NIllT 1867, s. 211.
-KVISTAD, p. adj. skogsv. om träd(stam): som förlorat (en del av) sina grenar gm att dessa av sig själva fallit av. Gellerstedt Hult 105 (1906).
-KVISTNING. skogsv. jfr -kvistad. 2NF 4: 852 (1905).
-KYLD, p. adj. [jfr t. selbstgekühlt, eng. self-cooled] tekn. om maskin l. motor o. d.: som kyles av den omgivande luften utan mekaniska hjälpmedel (l. som kyles av kylvatten i självcirkulation). Traneus Elektr. 27 (1922; om elektriska maskiner).
-KYLNING. [jfr t. selbstkühlung, eng. self-cooling] tekn. jfr -kyld. Nerén (1930; om kylning medelst kylvatten i självcirkulation).
-KÄND, p. adj.
1) som man l. ngn själv är medveten om l. (djupt) känner; numera nästan bl. (i sht estet.) i fråga om litterär framställning o. d., betecknande ngt ss. återgivande författarens egna känslor l. inre upplevelser l. dyl. Ni tiger — sjelfkänd skuld Er häpna tunga häftar. Wallenberg (SVS) 2: 10 (1775). Mycken egen, genuin, sjelfsedd, sjelfkänd poesi finnes i detta ditt (dvs. Lings) i sanning stora verk (dvs. Asarne). EGGeijer (1834) hos Marcus GeijerL 248. SvD(A) 1926, nr 91, s. 7.
2) (†) (av sig själv, utan särskilda upplysningar) väl känd. Stiernhielm Fateb. F 1 a (1643; under audkend).
-KÄNNA. (†) refl.: känna sig själv (se känna 3 d β). Knorring Torp. 2: 160 (1843).
-KÄNNANDE, n. (numera bl. tillf.) jfr känna 3 o. -medvetande, sbst. 1. Phosph. 1812, s. 175.
-KÄNNANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr känna 3 o. -medveten 1. Boström 1: 114 (c. 1830).
-KÄNNEDOM ~002, äv. ~200. [jfr t. selbst(er)kenntnis, eng. self-knowledge (i bet. 1)]
1) kännedom om sig själv l. det egna jaget; ofta med särskild tanke på kännedom om det egna jagets begränsning. GT 1788, nr 13, s. 4. Framtidens betyg måste bli en hjälp för eleven till självkännedom och självuppfostran. TSvLärov. 1952, s. 480.
2) (numera föga br.) = -känsla 2; äv. metonymiskt, om person med självkänsla. Jag vil häldre hafva i min tjenst en stolt sjelfkännedom, än en krypande dumhet. Envallsson Frunt. 14 (1793; t. orig.: stolzes Bewusstsein). KyrkohÅ 1912, LittÖ. s. 224.
-KÄNNING. (†) = -känsla 1. Wikforss 2: 596 (1804; under selbstgefühl). Heinrich (1828).
-KÄNSLA. [jfr t. selbstgefühl, eng. self-feeling]
1) känsla som gäller den kännande själv (hans egenskaper l. tillstånd o. d.); (känsla som innesluter) medvetande om det egna jaget (jfr -medvetande, sbst. 1); äv. dels: självkännedom (se d. o. 1), dels: vitalförnimmelse; i filosofiskt fackspr. med begreppet avgränsat l. modifierat på olika sätt; numera företrädesvis (psykol.): idiopatisk känsla (motsatt: altruistisk känsla). Leopold 3: 54 (1802, 1816). Florman Anat. 2: 266 (1830; om vitalförnimmelse). Ifrån sjelfmedvetandet bör man åtskilja sjelfkänslan, hvilken oftast företräder dess ställe, men är dock blott en viss lägre form deraf. Boström 1: 123 (c. 1830). Jag förmanar Eder (dvs. ordinanderna) .. till den sjelfkänsla, som säger Eder huru litet I lärt, och huru ändlöst det är som återstår att lära. Tegnér (WB) 10: 62 (c. 1835). Den Själiska förnimmelsen i dess högsta intensitet kallas Sjelfkänsla. Trana Psych. 2: 8 (1847). Likasom hvarje förnimmelse är en själfförnimmelse, så äro också de mångfaldiga känslor, som uppstå, komma och försvinna i själen, våra själfkänslor, ty själen afficieras i dem af sina egna tillstånd och sin egen verksamhet. Rydberg FilosFörel. 3: 278 (1878). Under vissa tider har självkänslan varit starkast. Under andra har medkänslan varit den mest framträdande. GbgMP 1918, nr 299, s. 5. särsk. med bestämning inledd av prep. av l. bestående av en inf.: egen känsla l. eget medvetande (av ngt resp. att vara ngt o. d.); numera bl. (mera tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 2. LBÄ 2—3: 110 (1797). Sjelfkänslan af rena afsigter. HH XXVII. 2: 216 (1810). När ett folk bär inom sitt bröst den stolta sjelfkänslan att vara ett af jordens yppersta och tappraste, så (osv.). Topelius Fält. 2: 132 (1856).
2) känsla av l. uppfattning om den egna personens (l. nationens o. d.) värde l. värdighet l. förmåga l. förtjänster o. d.; ngn gg äv. [jfr stolthet över ngt] i förb. med bestämning inledd av prep. över, angivande ngt som ger upphov till sådan känsla osv.; jfr -kännedom 2, -medvetande, sbst. 2, -medvetenhet 2. Beröfvom icke dygden den ädla sjelfkänsla, som ger henne kraft att upplyfta sig. Leopold 6: 199 (1786). Hr A. yttrar med all poetisk sjelfkänsla, att han vet bäst, han sjelf, bristerna af sin öfversättning. Därs. 326 (1813). Beskow i 2SAH 27: 8 (1853: öfver). (Uppsala universitet) grundades 1477 som ett led i en strävan att hävda den nationella självkänslan och uppnå likställighet med andra länder. Richter GeogrH 30 (1959).
-KÄR. egenkär; i sht förr äv.: självisk, egoistisk. Bureus Suml. 73 (c. 1600; från Västerb.). Siälffkiär, är ingom kiär. Grubb 124 (1665). Riksens Högl. Ständer blifva öfverlastade af hela pappers-rösen uti enskylte mål. .. Nu som genom et så fritt tilträde til Riksens Högl. Ständer, fältet är lika som öppet stält för egensinte och sielfkiäre at sättia enskylte afsikter uti oinskränkt lopp ..; så (osv.). 2RARP 15: 183 (1746). Reuterholm hade i vanlig sjelfkär ton utbredt sig öfver förtjensten af sin förvaltning. MinnSvNH 3: 211 (1853). Krusenstjerna Pahlen 6: 368 (1935; ss. adv.).
Avledn.: självkärhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) = själv-kärlek. Eberhardt AllmH 4: 139 (1781). SvT 1852, nr 230, s. 2.
-KÄRLEK~20, äv. ~02. [jfr t. selbstliebe] egenkärlek; äv.: kärlek till sig själv (o. månhet om egen fördel l. egna intressen o. d.), särsk.: själviskhet, egoism. Brask Pufendorf Hist. 457 (1680). Betsy fann väl, at des Förmyndare hade skäl; men hännes sjelf-kärlek tillät hänne intet tåla förevitelser. Chenon Heywood 1: 92 (1772). Den lofliga sjelfkärlek, som är ofrånskiljelig från menniskans natur. LBÄ 42—43: 6 (1800). Den allmänna menskliga svagheten att låta .. omdömet vilseledas af sjelfkärleken, som är lika glömsk, när saken gäller andres rätt, som minnesgod att ihågkomma sin egen. Svedelius i 2SAH 51: 68 (1875). Lo-Johansson Gen. 459 (1947).
-KÄRLIG. [jfr d. selvkærlig, t. selbstliebig] (†) = -kär. Keder Lefw. 1 (1726; ss. adv.). Dalin Arg. 2: 253 (1734, 1754). Atterbom Minn. 91 (i senare bearbetat brev fr. 1817; ss. adv.).
-KÄRLIGHET. [jfr d. selvkærlighed; delvis avledn. av -kärlig] (†) = -kärlek. Verelius 57 (1681). Linné Bref I. 6: 206 (1757). Dens. (1770) hos Fries 2Linné 2: 353. —
-KÖPS-AFFÄR. självbetjäningsbutik. UNT(A) 1952, nr 85, s. 6 (rubrik).
-KÖRANDE, p. adj. (mera tillf.) om rullstol, sjukvagn o. d.: självgående (se d. o. 2). SvD(A) 1916, nr 4, s. 11.
(I 1 l) -LADDANDE, p. adj. [jfr eng. self-loading] (numera bl. tillf.) om gevär (l. annat eldvapen): som automatiskt laddar om sig själv; halvautomatisk. KrigVAT 1887, s. 23. Nyström NKina 1: 283 (1913).
(I 1 l) -LADDARE. [jfr t. selbstlader, eng. self-loader] (numera bl. tillf.) eldvapen som automatiskt laddar om sig självt; halvautomatiskt eldvapen. WoJ (1891).
(I 1 l) -LADDNINGS-GEVÄR. [jfr t. selbstladegewehr] (numera bl. tillf.) jfr -laddare. AB 1900, nr 188, s. 3.
-LAGAD, p. adj.
1) (i vissa trakter) som man l. ngn själv tillverkat l. förfärdigat, självgjord (se d. o. 1); äv.: som man l. ngn själv åsamkat l. skaffat sig, självförvållad; jfr laga, v. 8. Högberg Vred. 1: 351 (1906; om tvål). Lindström LeendGud. 204 (1951; om plåga).
2) som man l. ngn själv lagat (se laga, v. 9 b, 10). Scholander 3: 153 (1878; om byxor). Lundin o. Strindberg GSthm 249 (1880; om måltid).
(I 1 l) -LAGANDE, p. adj. (numera föga br.) = -slutande slutet. TIdr. 1895, s. 318.
-LAGBUNDENHET~0102 l. ~0200. (numera bl. tillf.) lagbundenhet gm självlagstiftning, autonomi. Almqvist Smar. 61 (1845).
-LAGSTIFTNING~020. [jfr t. selbstgesetzgebung] lagstiftning som ombesörjes av o. gäller för en l. ngn själv (l. den egna staten o. d.); oftast (filos.) = autonomi 1. Bremer NVerld. 3: 270 (1854). Ahlberg Världsåsk. 124 (1918).
-LED. (i sht i vitter stil) led (se led, adj. 5) på sig själv. Blomberg Pass. 39 (1934).
-LEDA. (i sht i vitter stil) leda (se leda, sbst.2) vid sig själv. Lampén NärFjärr. 245 (1919).
-LEVANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som lever ett eget l. fristående liv (oberoende av annat); särsk. oeg. l. bildl. Fullkomligheten af en .. allegorisk dikt hwilar derpå, att den .. består för sig sjelf, att den äger ett sjelflefwande wäsende och sammanhang. SvLitTidn. 1813, sp. 15. Därs. 1821, sp. 22 (om del av universum).
-LIKHET. (†) fasthet o. jämnhet i lynne, sinnesjämvikt; jfr lik, adj. 2 b, o. likhet 8. Mörk Ad. 1: 7 (1742).
-LIV. (numera mindre br.) självständigt liv (se självständig 2, 3); personligt l. eget liv. Atterbom PhilH 257 (1835). Allt mänskligt lif är å ena sidan ett själflif, å andra sidan ett samlif. FestskrBurman 293 (1910).
-LJUD. [jfr t. selbstlaut] eg.: språkljud som kan uttalas för sig självt l. ensamt; vokal(ljud); motsatt: konsonant, medljud; stundom äv. allmännare: sonant. Boivie SvSpr. 225 (1820). Brate SvSpr. 8 (1898; allmännare).
Ssgr: självljuds-bokstav. (numera bl. tillf.) vokaltecken. Nordvall Modersm. 10 (1863).
-byte. (†) om omljud. Nordvall Modersm. 26, 36 (1863).
-förändring. (numera bl. tillf.) kvalitativ förändring av vokal (gm avljud l. omljud). Strömborg SvSprSkol. 20 (1857; i fråga om avljud).
-tecken. (numera bl. tillf.) vokaltecken. Pipon SprGr. 58 (1872).
-LJUDAD, p. adj. (†) om språkljud, = -ljudande 1. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 85. Därs. 90. —
-LJUDANDE, p. adj.
1) [jfr t. selbstlautend] om språkljud l. bokstav: som utgöres av resp. betecknar vokal; vokalisk; stundom äv. allmännare: sonantisk; äv. bildl. Någhon själfljudhande staver. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 85. Rudbeck Atl. 1: 18 (1679; om språkljud). Kræmer EnstafvOrd 78 (1882; allmännare). En var människa bör vara så att säga självljudande, en medborgerlig vokal, ej endast medljudande, en osjälvständig konsonant. Holmberg Tidsstr. 278 (1918).
2) [jfr eng. self-sounding] mus. om musikinstrument: självklingande. Norlind MusLex. (1928).
-LJUDIG. [jfr t. selbstlautig] (†) självljudande (se d. o. 1). Ekblad 449 (1764).
-LJUDING. [senare leden till ljuda, v.1] (†) vokal(tecken). Bureus Runaräfst 115 (1602). Beskow i 2SAH 29: 144 (1856).
-LJUDNING. [senare leden till ljuda, v.1] (†) vokal(tecken). Kolmodin Dufv. Föret. 3 a (1745). Molander Förespel 57 (1753).
-LOCKIG. om hår: lockig av sig själv (utan ondulering l. dyl.), naturligt lockig; äv. om person: som har sådant hår. BVT 1929, nr 47, s. 43 (om hår). Wassing GropSkog. 306 (1965; om person).
(I 1 l) -LOSSANDE, p. adj. [jfr eng. self-unloading] (i fackspr.) om fartyg l. lastvagn o. d.: så inrättad l. utrustad att lossning kan ske utan biträde utifrån; försedd med egna anordningar för lossning l. konstruerad för automatisk lossning. TT 1899, Byggn. s. 79 (om pråmar). SvD(A) 1925, nr 274, s. 4 (om järnvägsvagn). Dædalus 1931, s. 59 (om slagghund). SohlmanSjölex. (1955; om fartyg).
-LOVANDES, adv. (†) egenmäktigt, utan tillåtelse, olovandes. ConsAcAboP 5: 399 (1684).
-LUPEN, se -löpt.
-LUSTIG. (†)
1) ss. predikativt attribut, liktydigt med ett adv.: frivilligt, självmant; jfr lustig 1. Salander Gårdsf. 66 (1758).
2) som anser sig själv lustig l. rolig l. humoristisk; anträffat bl. i överförd anv., om skratt: som vittnar om sådan egenskap. Kling Spect. P 2 a (1735).
-LUTTRING. (i högre stil) luttring (se luttra 2) av det egna jaget l. sinnet o. d. GHT 1898, nr 7, s. 2.
-LYDANDE, p. adj. (†) självljudande (se d. o. 1); jfr lyda, v.2 2. Arvidi 37 (1651). Hof Skrifs. 13 (1753).
-LYDING. (†) vokal(tecken). Swedberg Schibb. 58 (1716). Meurman (1847).
-LYDNING. [senare leden till lyda, v.2] (†) vokal(tecken). Landsm. 1: 350 (1732). SvMerc. 3: 1037 (1758).
Ssgr (†): självlydnings-bokstav. vokaltecken. Hof Skrifs. 211, 214 (1753).
-i. om bokstaven i (med tanke på dess egentliga funktion ss. vokaltecken). (J-ljudet skrives bl. a.) med ett sielflydnings i, särdeles på äldre tider; såsom: iemmer, iagh. Hof Skrifs. 84 (1753). Dens. Anm. 14 (1760).
-LYSA. utstråla ljus av sig själv; särsk. i fråga om luminiscens. Fosforescerande bakterier själflysa ej, om substratet är fattigt på vissa salter. Sundberg Mikroorg. 101 (1895).
-LYSANDE, n. (mera tillf.) utstrålande av eget ljus, utstrålande av ljus av sig själv; jfr -lysning. Lidforss Kås. 2: 169 (1912).
-LYSANDE, p. adj. [jfr t. selbstleuchtend, eng. self-luminous] som (av sig) själv utstrålar ljus; dels om himlakropp o. d. (i sht i fackspr. äv. om lampa o. d.), dels i fråga om luminiscens. Solen .. är en sielflysande kropp. Vallerius Alm. 1716, s. 33. Ett sjelflysande tändsticksställ bör aldrig saknas i ett sofrum. Langlet Husm. 819 (1894). Det vill synas som om en del självlysande djur skulle få denna förmåga från bakterier. Pettersson Bakt. 30 (1926). Solen, elektriska glödlampor, stearinljus och andra kroppar, som utsänder ljus, sägs vara självlysande eller lysande. Bergholm Fys. 4: 9 (1957). En .. väckarklocka med självlysande visare. Hedberg SnällBarn 7 (1958). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; stundom: iögonfallande l. påtaglig l. självklar (jfr in-lysa 2 a). Geijer I. 7: 347 (1837). Blekare, mindre, men dock själflysande stjärnor på den svenska sångens .. ljusgnistrande fäste voro Nicander och Vitalis. Wirsén i 3SAH 7: 62 (1892). Fattigdistriktets och slumkvarterets liv är så att säga självlysande. Det leves till en stor del på trottoar och gata. Hellström RedKav. 33 (1933). För en påve med det rätta sinnet skulle (den av Birgitta stiftade ordens-)regelns gudomliga härkomst (enl. hennes åsikt) vara självlysande. SvKyrkH 2: 206 (1941).
-LYSNING. (numera föga br.) = -lysande, sbst. Agardh Bot. 2: 190 (1832).
-LÅN. jfr -plagiat. Mjöberg Stilstud. 14 (1911).
(I 1 l) -LÅSANDE, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -LÄSANDE, p. adj. [jfr eng. self-locking] (i fackspr.) som automatiskt låses (vid stängning o. d.); som automatiskt fasthålles i inställt l. önskat läge o. d.; jfr -spärrande. Sjelflåsande säkerhets-vexelställ för jernvägar. TT 1881, s. 170. SD(L) 1901, nr 69, s. 4 (: sjelfläsande; om hissdörr). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 354 (om stoppmuttrar). Låset (till kistan) var självlåsande. UNT 1938, nr 65, s. 6.
-LÄKA, v., l. -LÄKAS, v. dep. intr. l. refl. l. ss. dep., om skada o. d.: läka sig själv; äv. tr.: låta (skada o. d.) läka sig själv; äv. bildl. LfF 1905, s. 277 (tr., bildl.).
-LÄKEDOM ~002, äv. ~200. självläkning; nästan bl. bildl. SvD(A) 1929, nr 183, s. 6 (bildl.).
-LÄKNING. [jfr t. selbstheilung] läkning (som sker) av sig själv (utan medicin l. läkarbehandling o. d.), spontan läkning; äv. bildl. Tholander 1Ordl. Tillägg (1850). LAHT 1923, s. 416 (bildl.). Schizofrenien kan gå till självläkning. SvDÅb. 16: 138 (1939).
-kraft. (numera bl. tillf.) jfr kraft 1 b, d; särsk. bildl. Wetterbergh Penning. 468 (1847). Vi antaga både .. vis medicatrix naturæ, organismens egen sjelfläkningskraft, och (osv.). SvT 1852, nr 162, Bih. s. 1.
(I 1 l) -LÄMPANDE, p. adj. [jfr eng. self-trimming] sjöv. om lastlucka l. fartyg: så placerad resp. konstruerad att löst gods (t. ex. kol) vid ilastning av sig självt fyller ut hela lastrummet. Ramsten o. Stenfelt (1917; om lastluckor). Nilsson Skeppsb. 223 (1932; om fartyg).
-LÄNSA. [jfr -länsande] (i fackspr.) i pass. med intr. bet.: länsas gm självlänsning. 2NF 37: 177 (1924; om sittbrunnar i livbåt).
-LÄNSANDE, p. adj. [jfr eng. self-bailing, self-draining] (i fackspr.) jfr -länsning. TIdr. 1886, s. 90 (om sittrum i båt). SohlmanSjölex. (1955; om båt l. utrymme i båt).
-LÄNSNING. (i fackspr.) länsning (av behållare l. båt l. utrymme i båt o. d.) gm vattnets (vätskans) utrinning av eget tryck (medan dess inrinning hindras gm ventil); äv. konkretare, om anordning för sådan länsning. TT 1877, s. 63 (i fråga om yttre rör till brandpost). BonnierLex. (1966; konkretare, i fråga om båt).
-LÄRD, p. adj. [jfr t. selbstgelehrt, gr. αὐτοδίδακτος (båda i bet. 1)]
1) om person.
a) som lärt sig själv, icke undervisad av ngn annan; oftast: som på egen hand (utan lärare l. undervisning) förvärvat kunskaper l. lärdom l. skicklighet, som är autodidakt; i sht förr äv. med bibegrepp av otillräcklig lärdom l. av självklokhet; ofta substantiverat. (Lat.) authodidactus .. (sv.) Sielfflärd. Wollimhaus Syll. C 7 b (1649). Himmelens krafter (som omtalas i Luk. 21: 26) äro wåra Planeter, wåra andeliga Junkrar och Tyranner, Påfwe, Biskopar .. (m. fl.) hwilka .. hafwa .. satt sig uti sådan säkerhet, at de hafwa trodt, det wore de icke Planeter, det är errones, eller willfarande. .. Detta kunde på Swenska uti et ordstäfwe heta så: sjelf-lärd, sjelf-snärd. Borg Luther 1: 71 (1753). (Traditionen) att Correggio var ett sjelflärdt, oskyldigt naturens barn i målning. Geijer I. 3: 156 (1825). Har du av honom (dvs. Herakles) lärt / Dig lögnens konst, en vacker kunskap ej du lärt. / Dock om du sjelflärd öfvar den, du skattas skall / Högst tadelvärd. Palmblad SophSorg. 467 (1841). Den själflärdes förtjänster och brister. OoB 1892, s. 396. Den originelle lärde fastän självlärde gamle P. K. Thorsen. Wigforss Minn. 2: 70 (1951).
b) som själv är lärd (men icke meddelar andra sin lärdom); i nedan anförda (numera sällan brukade) ordspr. Siälfflärd är ingo wärdh. Grubb 716 (1665). Rhodin Ordspr. 109 (1807).
2) (numera bl. mera tillf.) om ngt sakligt: (in)lärd på egen hand (utan undervisning); äv.: som läres av sig själv l. med lätthet, lättlärd (jfr lära, v. III 5). Kämparne skrefwo mång runor då; / men Helsing skref dem med sjelflärda drag. Ling Gylfe 39 (1814). Handbok i mikroskopiens inte precis självlärda konst. Östergren (cit. fr. 1917).
-LÄRDOM~02 l. ~20. på egen hand förvärvad lärdom. Calissendorff Locke Gyckl. 55 (1922).
-LÄRING. (†) = -lärling. CSäve (1850) i MolbechBrevveksl. 3: 54. —
-LÄRLING. [jfr t. selbstlehrling] (numera föga br.) självlärd (se d. o. 1 a) person, autodidakt. Velerius 2: 249 (1839). Vetterlund Skissbl. 294 (1914). NysvSt. 1962, s. 22.
-LÄSANDE, se -låsande.
-LÖJE. (i vitter stil) löje över sig själv. Karlfeldt FridLustg. 88 (1901).
-LÖPANDE, n. (†) om opåkallat handlingssätt varvid ngn rusar i väg o. tränger sig på för att stå till tjänst o. d. Schröder Lev. 71 (1729).
-LÖPANDE, p. adj. [jfr d. selvløbende] (†)
1) som opåkallat (rusar iväg o.) tränger sig på l. dyl. Utan .. kallelse (till församlingens tjänst) kan .. (prästen) icke wara Skaffare och Herrans tjänare af rätta slaget; utan en själflöpande legoherde, en människotjänare, som wil täckas människor. Rydén Pontoppidan 109 (1766; d. orig.: selvløbende).
2) om fordon: självgående (se d. o. 2). SD 1898, nr 551 A, s. 2.
-LÖPNAD, p. adj. som löpnat av sig själv (utan tillsats av löpe l. dyl.); jfr -löpt, -surna. TurÅ 1937, s. 99 (om mjölk).
-LÖPT, äv. -LUPEN, p. adj. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -löpnad. Boding ÅngermHush. 33 (1747: sjelflupen).
(II 1) -LÖS. [jfr t. selbstlos] (numera bl. mera tillf.) som saknar eget jag l. egen personlighet l. eget oberoende liv; som saknar egen särpräglad andlig individualitet; äv. dels: som präglas av oförmåga att göra sin egen vilja gällande, dels: som icke låter det egna jaget o. dess önskningar göra sig gällande, osjälvisk. Sjelfmedvetandet, såsom Viljande, förutsätter det Yttre Objektet såsom det sjelflösa och ofria. Snellman ElCurs 1: 29 (1837). Garantier .. (för Tysklands del) mot en möjlig inkräktning eller blott ett sjelflöst beroende af utländingen. Dens. Tyskl. 433 (1842). Den sjelflösa resignation, med hvilken orientalen offrar sin individualitet åt en allbeherrskande makt. Rein Psyk. 1: 183 (1876). Själen är (enligt positivismen) nervlifvets sjelflösa dubbelgångare. Därs. 2: 17 (1891). Hvad är .. (Topelius’) berömda ”studentsång” annat än en utgjutelse af den mest själflösa kärlek, med vetandet och fosterlandet som föremål. Finland 283 (1893). Självlösa människors saknad av något stort intresse. Strindberg TalNat. 44 (1910).
Avledn.: självlöshet, r. l. f. (mera tillf.) Key KrigFredFramt. 39 (1914).
-MAGNETISERAD, p. adj. el.-tekn. jfr -magnetisering. Karleboser. 1: 134 (1948; om generator).
-MAGNETISERANDE, p. adj. el.-tekn. jfr -magnetisering. FörslElektrOrdl. (1931).
-MAGNETISERING. el.-tekn. magnetisering (av generator) gm egen (av generatorn själv alstrad) magnetism. TT 1894, M. s. 42.
-MAKT. [jfr t. selbstmacht] i sht filos. egen (av andra oberoende) makt (se d. o. 11); egen (av andra oberoende) förmåga l. rätt att bestämma. Leopold 2: 116 (1794, 1815). Stor är och herrlig gudars lott, dock sjelfmakt ej / Dem unnad blef; blott Zeus allen sjelfrådig är. Palmblad Aisch. 5 (1845). Alla ting kunna .. ordnas efter graden av deras självmakt, förmågan att själv vara orsak till sina handlingar. Larsson Spinoza 99 (1931).
-MANAD, se -mant.
-MANANDE, p. adj. (†) ss. predikativt attribut, liktydigt med: (uppmanande) på eget initiativ; jfr -mant 1. Riks. ständer borde sjelfmanande utbedja sig att (osv.). (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 308 (1828).
-MANT, äv. (numera föga br.) -MANAD, förr äv. -MAND, p. adj. Anm. 1:o Enstaka användes (sannol. av verstekniska skäl) det i två ord skrivna uttr. själver mant ss. adv. (i bet. 2) i nedanstående språkprov. Vij måste sielfver maant och uthan förmans truug / .. bestyra (dvs. leda) sin’ och huug. Rosenfeldt Vitt. 251 (c. 1690). 2:o Stundom användes (i bet. 2) i mindre vårdat spr. den ur adverbformen självmant analogiskt utlösta formen självman. Först i mellersta och södra Sverige synes själfman öfvervintring (av gräsand) förekomma. FoFl. 1914, s. 204. (Många) skulle bli ytterst förvånade om kriget slutade med en självman underkastelse (från Japans sida). SDS 1945, nr 197, s. 4. (-manad 17901902. -mand 17641797. -mant 1610 osv.) [fsv. siälfmanter]
1) eg.: manad eller uppfordrad (endast) av sig själv, icke manad l. uppfordrad av ngn annan (än sig själv); dels ss. predikatsfyllnad (se a), dels ss. predikativt attribut, liktydigt med ett adverbial: av egen drift l. fri vilja l. på eget initiativ (utan anmaning l. pådrivande l. påminnelse o. d.), särsk.: frivilligt; numera nästan bl. i anv. vari ordet äv. kan (o. vanl. också) uppfattas ss. adv. (se 2); jfr -kravd 1. (Karl den store) hafwer .. instichtat Vniversitetet j Parijs, sompt sielfmant vthaf sin godhe wilie, sompt igenom sin Tuchtemästares Albini tilskyndande. Schroderus Sleid. 136 (1610); jfr 2. Somblige (furstar ha sökt vinna rykte) ther igenom, at the obedne och sielffmante haffwa giffwit sigh j döden för sina vndersåters fridh. Phrygius Föret. 6 (1620). Förstinnorne .. klagade sin nöd (sedan hertigarna Erik o. Valdemar fängslats vid Nyköpings gästabud) så wäl för Konungen af Norige som för sine wänner i Sverige, hvilka dock sielfmante redan woro i rörelse, at .. befria deras Herrar. Dalin Hist. 2: 400 (1750). Herr RiksDrottset .. Herr Riks Cantselern .. Håf Cantselern Bevistar sjelfmante alla de nedanstående förordnade Conseiller. KonsKabProt. Inr. 8/8 1792; jfr KansliH 1: 307 (1935). Endast af ihärdiga böner besegrad, eller vid ovanligare tillfällen sjelfmanad, blef .. (Bellman) improvisatör. Valerius 2: 187 (1849). särsk.
a) (†) ss. predikatsfyllnad: utan anmaning l. pådrivande l. påminnelse o. d. villig l. beredd (till ngt); äv. oeg. l. bildl.; särsk. i uttr. vara självmant (till) att göra ngt. VästeråsDP 2/8 1617 (: wohre siälffmante att). Elimæus POlai C 1 b (1618: til at). The som äre .. Christi rätta Lärjungar, hoos hwilka Sacramentet är vthi Wärdigheet och acht, the skulle wara sielffmante ther til (dvs. till nattvardens bruk). Rudbeckius Luther Cat. 249 (1667). Hwar och en borde wara sielfmant, at ställa sig .. Gudz .. Bud til hörsam Rättelse och efterfölgd. StadgEed. 1687, Inl. s. 1. Clystirer nyttjas .. (vid pleurit) hwar morgon och afton, om naturen ej är sjelfmant. Rosenstein BarnSj. 209 (1764). Värden ber .. (gästerna) åfta äta, ehuru de kunna vara sjelfmante. Osbeck Lah. 75 (1796).
b) (numera föga br.) ss. predikativt attribut i utvidgad l. bildl. anv., liktydigt med: av sig själv (utan ngns åtgörande); automatiskt; ss. en naturlig sak, naturligt, osökt; jfr 2 a. Adlerbeth Æn. 138 (1804). Så snart hon släckt ljuset och tillslutit sitt öga, kom sjelfmanad Hermans bild. Knorring Ståndsp. 2: 127 (1838). (Hustrun som rymt med en annan man) kunde (under resan) se hvem hennes reskamrat var och jämförelserna (mellan denne o. maken) infunno sig själfmanade. Strindberg Fagerv. 164 (1902). särsk. (†)
α) i fråga om växter, liktydigt med: utan odling l. mänskligt ingripande; jfr 2 a α. Oxel wäxer wäl wacker i Skåne och frodigt, dock icke så will och sjelfmant, som på wästra sidan af Öland. Linné Bref I. 1: 56 (1749); möjl. till 2 a α. Fastän icke alle (växter) växa sjelfmante allestädes, kunna likväl de oumgängligaste genom plantering och ans frambringas. VetAH 1757, s. 247. I Finland äro redan öfwer 1300 särskildte species Örter .. uptäckte, som sjelfmante och wildt wäxa. Tuneld Geogr. 5: 147 (1773). Adlerbeth Buc. 71 (1807).
β) i fråga om slutledning, liktydigt med: utan tankemöda l. förklaring(ar); jfr 2 a β. (Av det sagda) kunna nu Herrarne, om jag ej bedrager mig, lättligen sjelfmante sluta till den philosophiska halten af de argumenter, hvaruppå (osv.). Biberg 2: 332 (c. 1820).
2) som göres l. sker l. ges av egen drift l. fri vilja l. på eget initiativ (utan anmaning l. pådrivande l. påminnelse o. d.); som beror av egen drift osv.; särsk.: frivillig; ofta ss. adv.: av egen drift osv., ngn gg: gm eget förvållande; stundom svårt att skilja från 1; jfr -kravd 2. De Sinnen, hwilckas drift syns falla uppå ett, / Och hwilkas böijelser man håller wara lika, / Dem har i allan tid man lika sielfmant sedt, / Til wänskap mellan sig af infödd åtrå fika. Brenner Dikt. 2: 108 (1704). Vid Commando Ordet Fyr, under blinda exercitjen, inhalas Canonerne sielfmant, ock som de hadde reculeradt. ExFlott. § 49: 11 (c. 1740). Silfverstolpe PVetA 1802, s. 2 (om bekännelse). (I fråga om statsfinanserna) beredde sig förmyndarestyrelsen sjelfmant de svårigheter, för hvilka den en gång skulle duka under. Carlson Hist. 2: 266 (1856); möjl. till 1. Denna självmanta aktivitet för okända .. tonsättningar. SvD(B) 1943, nr 104, s. 6. Fåglarna blir självmant stationära, fast dom kan flyga hur långt bort som helst. Lo-Johansson Förf. 11 (1957). särsk. i utvidgad l. bildl. anv.
a) som sker l. kommer l. fås av sig själv (utan ngns åtgörande); automatisk; numera nästan bl. ss. adv., särsk.: ss. en naturlig sak, osökt; jfr 1 b. Oljaktiga salter, som antingen bekommas genom destillation, ur några växter från varmare länder, eller genom en sjelfmant præcipitation ur somliga oljor .. äro ganska mycket sammansatta. Wallerius Åkerbr. 15 (1761). Medelpads plogen anses för den bästa, som han sjelfmant håller sig wid et lagom djup, och tillika stjelper jemna fåror. Hülphers Norrl. 1: 108 (1771); möjl. till 1 b. (J. P. Sleincour) älskade .. (vältaligheten), uppmuntrade henne och öfverlemnade sitt eget snille .. åt hennes fria och sjelfmanta ingifvelser. Leopold 6: 181 (1786). Vi anse Sveriges förkofran och välmagt böra beredas genom .. utvecklingen af de tvänne stora krafterne i jordens fruktbarhet och menniskans flit, hvilkas verkan är sjelfmant och oupphörlig, allenast den ej hindras. LAA 1813, s. 2. Så sitter karten nog wid grenen qwar, / Men faller sjelfmant då den mognat har. Hagberg Shaksp. 1: 360 (1847); jfr 1 b. Något måste klarligen göras för att skapa det tillfälle, som icke själfmant erbjöd sig. Zilliacus Soc. 118 (1895); jfr 1 b. För den, som .. på äldre dagar börjar syssla med .. (filosofi), anmäla sig problemen självmant sådana, som de ställdes, då man var ung. Hellström Malmros 241 (1931). särsk.
α) i fråga om (frambringande av) växtlighet o. d.: som (äger rum l.) fås utan odling l. mänskligt ingripande; numera bl. (mindre br.) ss. adv.; jfr 1 b α. Han (dvs. K. XII) skall .. / All Wärlden skaffa Fred, och hugna sine Bygder. / Sielf-maant skall man då see oplögde Åkrar wäxa / Och bära ömnig Säd. Dahlstierna (SVS) 134 (1698). Et Climat, där Naturen sjelfmant ej framalstrar annat än Ekollon och Tallkottar. Kellgren (SVS) 4: 98 (1779); möjl. till 1 b α. De äldsta tiderna, då den svenska jordens sjelfmanta grödor sannolikt njötos endast af skördare på fyra ben. Järta 2: 253 (1824). Vildarne söka sitt uppehälle af jagt, fiske och trädens sjelfmanta frukter. Wingård 2: 373 (1844).
β) (†) i fråga om förstående l. slutledning l. omdöme o. d.: som sker l. kommer till stånd utan överläggning l. tankemöda l. förklaring(ar); särsk. ss. adv. Lehnberg Pred. 1: 23 (c. 1800; om omdöme). Allt riktigt föder sjelfmanta slutledningar. AGSilverstolpe Språkl. 66 (1814). En sak, som förstod sig sjelfmant. Atterbom Minn. 535 (1818). Dens. Minnest. 1: 246 (1847).
b) (numera föga br.) i uttr. av självmant drift, av egen drift, av självmant vilja, av (egen) fri vilja; förr äv. av självmant dygd, frivilligt o. dygdigt. (Mot avunden) hielpte ej et ödmiukt lefnads sätt, / Af sielfmant dygd sig sielf förringa, / Och (osv.). Nordenflycht QT 1745, s. 22. Sune Jarl. Om jag min eld förrådt, / Min Far! du äfven sedt, at jag af sjelfmant vilja / Har sökt des föremål från mina ögon skilja. GFGyllenborg Vitt. 3: 109 (1783, 1797). Risberg Prop. 5 (1905: af sjelfmant drift).
3) (†) ss. attribut till huvudord betecknande person tillhörig viss kategori o. d.: som av egen drift l. fri vilja är ngt (som anges av huvudordet), frivillig. Lefve hon (dvs. Dido) gerna en sjelfmant slaf af sin Frygiska brudgum! Adlerbeth Æn. 83 (1804). (Akajas) författning fick många sjelfmanta anhängare på Peloponnesos. Emanuelsson Polyb. 1: 223 (1833).
Avledn.: självmanthet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till -mant 2. Boëthius Sedol. 38 (1782).
-MANTLAD, p. adj. (i fackspr.) jfr -mantling. SvUppslB 14: 1105 (1933; om eldrör på kanon).
-MANTLING. [efter fr. autofrettage] (i fackspr.) vid tillverkning av eldrör till artilleripjäser använt förfarande som innebär att olika spänningar i godsets yttre resp. inre delar upprättas gm (hydrauliskt) tryck, varigm (av sig själv) samma effekt ernås som vid mantling (se mantla 3 b). ArtillT 1924, s. 213.
(I 1 l) -MANÖVRERANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som manövreras automatiskt. Oxenstierna Vanderdecken 143 (1865; om sluthult). SvSkog. 952 (1928; om valsar i sågram).
-MARTER. (numera bl. tillf.) svår plåga som man l. ngn tillfogar sig själv; anträffat bl. i pl. PoetK 1819, 3: 71.
-MARTERING. (numera bl. tillf.) jfr -plågeri. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 47 (1834; i pl.).
-MASSAGE. massage som man l. ngn ger sig själv (med massageapparat). UpsLäkF 1881—82, s. 501.
Ssg: självmassage-apparat. jfr apparat 3 a. UpsLäkF 1881—82, s. 504.
(I 1 l) -MATANDE, p. adj. [jfr t. selbstspeisend, eng. self-feeding] tekn. försedd med anordning för självmatning. Björkman (1889). Sjelfmatande spånsåg och spånhyfvel. SD(L) 1895, nr 183, s. 2.
(I 1 l) -MATARE. [jfr eng. self-feeder] tekn. anordning l. apparat för åstadkommande av självmatning. UB 7: 743 (1875; på tryckpress).
(I 1 l) -MATNING. tekn. matning (se mata, v. 5) av sig själv, automatisk matning, maskinmatning. TT 1871, s. 340 (i svarvstol).
-MATT. [jfr t. selbstmatt, eng. self-mate] spelt. matt (se matt, adj.1 o. sbst.) på grund av motståndarens tvångsdrag (vid schackspel med förhandsutfästelse att åstadkomma sådan ställning l. i schackproblem); förr äv. (i bet. I): patt (se patt, sbst.3 o. adj. II).
I. (numera bl. tillf.) adj.; jfr matt, adj.1 I, resp. patt, sbst.3 o. adj.
II. Norman GossLek. 170 (1878). II. sbst.; jfr matt, adj.1 o. sbst. II. Wilson Spelb. 25 (1888).
-MEDDELANDE~0200, n. (i sht i vitter l. högre stil) jfr -meddelelse. Det gudomliga sjelfmeddelandet. Melin JesuL 2: 274 (1843).
-MEDDELANDE ~0200, p. adj. (i sht i vitter l. högre stil) som utövar l. är uttryck för självmeddelelse. Wikner Pred. 516 (1881; om Guds kärlek).
-MEDDELELSE~0200. (i sht i vitter l. högre stil) om handlingen l. verksamheten att låta ngn annan l. andra få del av ens eget (innersta) väsen l. ens egna (innersta) tankar o. känslor l. dyl.; företrädesvis i fråga om Guds kommunikation med människorna gm uppenbarelse l. gm sin på olika sätt manifesterade kärlek o. d. Gud uppenbarar sig evigt, hans lif är en evig sjelfmeddelelse. Wikner UppsRelÄmn. 86 (1871). Stilen blir som personligheten, ty stil är intensiv och koncentrerad själfmeddelelse. Key Kvinnokr. 33 (1896).
-MEDDELNING~020. (numera bl. tillf.) självmeddelelse. SvLittFT 1833, sp. 772.
-MEDLIDANDE~0200, n. medlidande med sig själv. Beckman Främl. 41 (1885).
-MEDLIDSAM~002 l. ~020, äv. ~200. särsk. om tonfall l. tanke o. d.: som uttrycker självmedlidande. Angered-Strandberg NVärld. 213 (1898; om tonfall). Lo-Johansson Gen. 213 (1947; ss. adv.).
-MEDVETANDE~0200, n. [jfr t. selbstbewusstsein, eng. self-consciousness]
1) i sht filos. o. psykol. medvetande (se d. o. 2 a) om sig själv l. det egna jaget; stundom liktydigt med: jag (se d. o. II 2 c); i olika filosofiska system med begreppet fattat l. modifierat på olika sätt; särsk. i uttr. det rena l. transcendentala l. obestämda självmedvetandet, medvetandet om jaget utan tanke på dess föreställningar, det absoluta självmedvetandet, det absoluta jaget, Gud. Lutteman Schulze KantCrit. 41 (1799). Boström 1: 118 (c. 1830: det absoluta sjelfmedvetandet). Därs. 122 (: det rena eller transcendentala sjelfmedvetandet). Dens. Propæd. 3 (1851: det rena (obestämda) sjelfmedvetandet). Jaget är (enl. Schelling) i sig sjelfmedvetande, och i hvarje sjelfmedvetande ligger enheten af åskådning och åskådadt, subjekt och objekt. Claëson 1: 93 (1857). Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrämarens och tjensteqvinnans son till sjelvmedvetande och medvetande om lifvet och dess pligter. Strindberg TjqvS 1: 3 (1886). PsykPedUppslB 2155 (1946).
2) pregnant: självkänsla (se d. o. 2). Det stoltaste sjelfmedvetande strålade öfver hennes vackra läppar. Kullberg Mem. 2: 173 (1835). Det nationella självmedvetandet. SvFolket 5: 96 (1939). Ahnlund i 3SAH LXIV. 1: 147 (1954).
3) (numera föga br.) allmännare: eget l. personligt medvetande (se d. o. 2 a) l. egen osv. kännedom l. kunskap l. erfarenhet o. d.; äv. i uttr. självmedvetande av ngt, eget medvetande av ngt. K(än)slan är det aldra första medvet(an)det, det omedelbara själfmedvet(an)det af lifvet i dess vara. Biberg EtFormalbegr. 33 a (1818); jfr Nyblæus Forskn. III. 2: 299 (1890). Organismer, som vi känna endast historiskt, icke av sjelfmedvetande. Agardh Bot. 1: 1 (1830).
-MEDVETANDE~0200, p. adj.
1) filos. o. psykol. = -medveten 1. Boström 1: 114 (c. 1830). Sjelfmedvetande kalla vi hvarje väsen, hos hvilket något medvetande röjer sig, utan att dock ännu detta medvetande är så bestämdt, att dermed tillika angifves, hvarom väsendet är medvetet. LBygdén (1883) Därs. 221. Östergren (1938; om varelser).
2) (numera föga br.) i uttr. självmedvetande av ngt, själv medveten om ngt. Frågan hvaraf? .. afser innehållet, objectet .. (för det egna medvetandet), t. ex. om man är sjelfmedvetande af Gud, af sig sjelf eller af någonting annat. Boström Propæd. 3 (1851).
-MEDVETEN~020. [jfr t. selbstbewusst, eng. self-conscious]
1) i sht filos. o. psykol. som har l. kännetecknas av självmedvetande (se -medvetande, sbst. 1); jfr -medvetande, p. adj. 1. Den högsta personligheten (dvs. Gud) är på en gång .. den omedvetnaste Natur och den sjelfmedvetnaste Ande. Atterbom PhilH 80 (1835). LBygdén (1883) hos Boström 1: 223.
2) pregnant: som har självkänsla (se d. o. 2); äv. om min l. leende l. handling l. egenskap o. d.: som vittnar om l. präglas av självkänsla. Backman Dickens Pickw. 1: 25 (1871; om nedlåtenhet). (Rudolf) Walin var en stor, ståtlig och sjelfmedveten man med ett barns hjerta, och derför mins man honom så gerna. Hedberg SvOperasång. 145 (1885). Brand 1905, nr 9, s. 2 (om hånleende). Utanför hyttdörren stodo några kappsäckar uppstaplade. — Det är våra, sade Antonius självmedvetet. Krusenstjerna Fatt. 1: 101 (1935).
3) (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv är medveten om. Biberg 3: 6 (c. 1823). En Gud af sjelfmedweten, ewig kärlek. Melin JesuL 1: 217 (1842). Ett själfmedvetet mål styr icke armen (hos Ananke, ödets gudinna), / och utan hjärta är jättinnebarmen. Rydberg Dikt. 2: 43 (1891).
-MEDVETENHET ~0102, äv. ~0200. [jfr -medveten]
1) i sht filos. o. psykol. motsv. -medveten 1, = -medvetande, sbst. 1; äv. med särskild tanke på medvetande om det egna jagets särdrag o. begränsning: självkännedom (se d. o. 1). Mannaåldren, hunnen till sann sjelfmedvetenhet, blygs för bemödandet att upphöja det oändligt lilla Jag till Poesiens kärna och medelpunkt. Atterbom Minn. 87 (i senare bearbetat brev fr. 1817). LBygdén (1883) hos Boström 1: 227.
2) motsv. -medveten 2: självkänsla (se d. o. 2). PT 1903, nr 289 A, s. 3. Provinsiell självmedvetenhet. Olsson Fröding 24 (1950).
3) (numera föga br.) allmännare, = -medvetande, sbst. 3; äv. i uttr. självmedvetenhet av ngt. Atterbom Minn. 556 (1819). (Hos O. Rudbeck hade mot slutet av hans akademiska rektorat utvecklats) en afgjord smak för nöjet att regera, nu förhöjd genom full sjelfmedvetenhet af förmågan dertill. Dens. Minnest. 1: 35 (1847).
-MENT, p. adj. (†)
1) avsedd att syfta på ngn själv. Tryy sielffmeente märckieord: 1. Jagh. 2. Migh. 3. Ingen annan. Phrygius HimLif. 83 (1615).
2) ss. adv.: enligt egen mening l. uppfattning. Calonius Bref 30 (1794).
-MINNE. (†) (själviakttagelse präglad av) minne av egna (dystra) erfarenheter. CJLAlmqvist (1820) i 2Saml. 36: 137. —
-MISSHANDLING~020. (numera bl. mera tillf.) misshandel av sig själv; äv. konkretare: handling som innebär sådan misshandel. Palmblad Fornk. 1: 304 (1844). Boëthius HistLäsn. 1: 57 (1895; konkretare).
-MISSTRO~02 l. ~20. misstro till sig själv l. sin egen förmåga l. dyl., brist på l. avsaknad av självtillit; jfr -tvivel. Siwertz Sel. 1: 182 (1920).
-MISSTRÖSTAN ~020. jfr -misstro. Berg Fröding 35 (1910).
-MJÖLKANDE, p. adj. lant. om ko: som diar sig själv. Rig 1949, s. 61.
-MOGNA. om frukt o. d.: mogna själv (utan mänskligt ingripande för att påskynda mognaden). Siwertz Vatt. 83 (1925; i bild).
-MORD. [jfr t. selbstmord] om handlingen att avsiktligt beröva sig själv livet; äv. dels om handling som innebär en säker död för den handlande, utan att han (direkt l. i första hand) åsyftar att beröva sig livet, dels i hyperbolisk anv., om handling som innebär utomordentligt stor risk för den handlandes eget liv; jfr -dråp, -spillan. Begå, i Finl. äv. göra självmord. Drivas till självmord (i sht förr äv. ett självmord). Att gå till anfall mot kulsprutenästet var uppenbart självmord. Schultze Ordb. 3145 (c. 1755). Religionen fördömmer sjelfmord. Leopold 6: 347 (1802). Agardh ThSkr. 2: 53 (1842, 1856: drefs till ett sjelfmord). Här begås ett sjelfmord. Dåliga affärer! säger borgaren. — Olycklig kärlek! säga fruntimmerna. Strindberg Julie IX (1888). Att ensam ge sig på en gammal grävlingsgalt är rena självmordet (för en hund). Edström Hund. 104 (1948). Hufvudstadsbl(A) 1958, nr 273, s. 8 (: gjorde). Disciplinsvårigheter anses t o m ha drivit lärare till självmord. DN(A) 1964, nr 59, s. 22. jfr (numera föga br.): Med Sjelfmord bör .. icke en frivillig död förblandas, hvilken väljes för att försvara .. (människans värde ss. förnuftig varelse) och dö för idéer. ConvLex. 3: 702 (1825). jfr dubbel-självmord. särsk.
a) (numera bl. tillf.) i allmännare anv., om l. med inbegrepp av ngns vållande av sin egen död gm alkoholmissbruk l. övermod o. d. JustBerBrottm. 1833, s. 21. SundhetscollBer. 1851, s. 338.
b) mer l. mindre bildl.; särsk. om handling(ssätt) som innebär ödeläggande av ngns framtid l. tillintetgörelse av andliga värden (särsk. i uttr. andligt självmord) l. av en stats l. korporations l. dyl. självständighet l. politiska makt o. d. (särsk. i uttr. nationellt l. politiskt självmord). Crusenstolpe 1720 133 (1837: politiskt). PedT 1890, s. 100 (: andligt). Hedin 3Tal 10 (1913: nationellt). Det vore självmord av en ung författare som ännu inte har en säker ställning att ge ut det här, sa (förläggaren). Lo-Johansson Förf. 71 (1957).
Ssgr: självmords-attack. [jfr eng. suicide attack] attack innebärande en säker död för den anfallande. KvällsP 1968, nr 30, s. 1.
-drift. jfr drift 11 a. Hallin Hels. 2: 308 (1885).
-epidemi. jfr epidemi slutet. Söderberg AllvLek. 367 (1912).
-flygare. [jfr eng. suicide pilot] stridsflygare som avsiktligt störtar med sitt (med sprängmedel lastade) flygplan mot fientligt mål för att nå större träffverkan (o. därvid går en säker död till mötes); vanl. om japansk sådan stridsflygare under andra världskriget, kamikazeflygare. Falkman Woodward Sjösl. 213 (1948).
-försök. Wistrand ForensMed. 107 (1838).
-kandidat. person som ämnar l. vill begår självmord; jfr kandidat 1 slutet. Agrell Sthm 109 (1892).
-klausul. [jfr t. selbstmordklausel, eng. suicide clause] (i fackspr.) klausul (se klausul, sbst.1 1) rörande (vad som skall göras i händelse av) självmord. BtRiksdP 1899, I. 1: nr 68, s. 7 (i livförsäkringsbrev).
-mani. [jfr t. selbstmordmanie] jfr mani 2 slutet. Verd. 1884, s. 3.
-plan. 1) flygplan avset för l. använt av självmordsflygare. Falkman Woodward Sjösl. 208 (1948). 2) plan (se plan, sbst.1 II 2) att begår självmord. Strindberg TjqvS 2: 215 (1886).
-politik. till -mord b: politik som innebär politiskt l. nationellt självmord. AB 1898, nr 155, s. 3.
-statistik. Lidforss SocJourn. 205 (1907).
-stämning. sinnesstämning kännetecknad av självmordstankar; äv. i fråga om rum l. dikt o. d.: stämning som inger tankar på självmord l. förmedlas av skildring av självmord. Ett rum .. med en magnifik sjelfmordsstämning. Strindberg Brev 1: 86 (1871). Den dansande rytmen i slutpartiet (i Frödings dikt Mordet i Vindfallsängen) skär mot självmordsstämningen. Olsson Fröding 369 (1950). IllSvLittH 3: 158 (1956).
-tanke. tanke på (att begå) självmord; ofta i pl. Ljunggren i 2SAH 50: 137 (1874).
-torped. (av japanerna under andra världskriget använd) torped av stor kaliber, styrd av en inuti placerad man (utan möjlighet att undgå döden vid torpedladdningens sprängning). 2SvUppslB 20: 736 (1951).
-MORDISK. [jfr t. selbstmörderisch] (numera bl. tillf.) som avser l. innebär självmord, självmords-; äv. bildl. (motsv. -mord b). Sjelfmordiska tankar. SvLitTidn. 1814, sp. 775. Siösteen ModBelg. 362 (1906; bildl.).
(II 1) -MORTIFIKATION. (numera föga br.) jfr mortifikation 4 o. -späkning. Fahlcrantz 6: 14 (1833). 2NF 22: 106 (1915).
-MOTSTRIDIG~020. (numera bl. tillf.) jfr -motsägande. Atterbom PhilH 176 (1835).
-MOTSÄGANDE~0200, p. adj. som motsäger (se motsäga 1 a, 2) sig själv, som innebär l. innehåller en självmotsägelse l. självmotsägelser. Föreställningen om framskridandet med tiden är .. högst löjlig och sjelfmotsägande. Phosph. 1811, s. 571. ”En visman är inte vis” är ett självmotsägande uttryck. Marc-Wogau FilDiskuss. 49 (1955).
-MOTSÄGELSE~0200. om handlingen l. förhållandet att motsäga (se d. o. 1 a, 2) sig själv; oftast konkretare, om yttrande l. sats l. ordsammanställning l. handling o. d. som innebär sådan motsägelse. Atterbom Minnest. 2: 401 (1826). Dagligt Allehanda och Aftonbladet beskylla Tiden för sjelfmotsägelse och jesuitism. Tiden 1848, nr 27, s. 2. Ren kärlek är en sjelfmotsägelse, om man nemligen i begreppet ren inför betydelsen osinlig. Strindberg TjqvS 1: 156 (1886). I lidelsefulla diskussioner .. finner man ofta självmotsägelser. Beckman VardLog. 42 (1935). Marc-Wogau FilDiskuss. 49 (1955).
-MOTSÄTTNING~020. (numera bl. tillf.) sättande av sig själv under en viss form (t. ex. ss. objekt) i motsats till sig själv under en annan form (t. ex. ss. subjekt). Nyblæus Forskn. I. 2: 454, 461 (1875).
(I 1 l) -MOTTAGARE~0200. (numera föga br.) = -avläggare 2. UB 1: 577 (1873). WoJ (1891).
(I 1 l) -MYLLA. [jfr -myllande] (numera föga br.) om såningsmaskin: automatiskt mylla ned (utsäde). SD 1896, nr 131, s. 4.
(I 1 l) -MYLLANDE, p. adj. (numera föga br.) om såningsmaskin: som automatiskt myllar ned utsädet. LAHT 1883, s. 4. Cannelin (1939).
-MYNDIG.
1) (numera bl. mera tillf.) utrustad med full självbestämmanderätt; självständig (se d. o. 3), oberoende; jfr myndig 1, 2. Hvar och en Odals-man eller besuten Bonde .. som war sin egen och rådde sielfmyndigt om någon liten del af landet. Dalin Hist. 1: 86 (1747). Andersson Verldsoms. 3: 11 (1854; om samhälle). Bönderne utgjorde (innan adel, präster o. borgarstånd uppkommit) hela det egentligen sjelfmyndiga svenska folket. Svedelius Repr. 85 (1889). Östergren (1938). särsk. (numera föga br.) övergående i bet.: myndig (se d. o. 4); äv. bildl. Christian (är) af fri willia, och som en sielfmyndig karl .. worden förenat med Änkian. BoupptSthm 1667, s. 834 Bil. (1668). Frithiofs Skald .., som gjorde den Svenska sången sjelfmyndig. SthmFig. 1846, s. 362. Småningom har valrätten i .. (Förenta staterna) utsträckts till alla själfmyndiga manliga medborgare. SvAlm. 1894, s. 48.
2) (ngt ålderdomligt) som (utan annan auktoritet än sin egen) själv tar sig l. anser sig (ensam) ha makt l. myndighet l. som uppträder med självtagen l. självsäker auktoritet l. pondus o. d.; stundom: självrådig (se d. o. 1); äv. övergående i bet.: godtycklig (se d. o. 2); äv. om min l. handling(ssätt) o. d.: som vittnar om sådan(a) egenskap(er); jfr myndig 2, 3 o. egen-myndig. Swedberg Schibb. f 2 a (1716). Med konungen är han .. undergifven ..; och ifrån konungen är han hög, sjelfmyndig, tiltagsen. GJEhrensvärd Dagb. 1: 20 (1776). Det sielfmyndiga sätt, hvarmed pålagor utpressades .. under Konung Birgers och des Bröders stridigheter. Schönberg Bref 1: 128 (1777). Wallin Bref 250 (1849; om ansiktsuttryck). (Hästarna) togo sig friheten att sjelfmyndigt vika in på en gård. Topelius Vint. III. 1: 101 (c. 1865, 1896). Den själfmyndige gamle förvaltaren. Ramsay Barnaår 4: 83 (1905).
Avledn.: självmyndighet, r. l. f. egenskapen att vara självmyndig o. d.
1) (numera bl. tillf.) till -myndig 1; i sht förr äv. dels (motsv. -myndig 1 slutet) övergående i bet.: myndighet, dels övergående i bet.: auktoritet (se d. o. II 1 c). Svenska Kronans Sielfmyndighet. Dalin Hist. 2: Föret. 17 (1750). Til at bewisa Biblens själfmyndighet, kan man ej .. undbära förnuftets bruk i riktiga slutsatser om prophetiornas fullbordan och annat mera. Rydén Pontoppidan 215 (1766; d. orig.: Auctoritæt). Det .. (ligger) i sakens natur, att de qvinnor, som hade nog förstånd att underkasta sig ett .. godvilligt beroende (av mannen) .., just voro de, för hvilka sjelfmyndigheten skulle vara minst farlig. Schlyter JurAfh. 1: 207 (1836). Den vidsträckta sjelfmyndighet, som under länsväsendets tid tillkom de store i landet. IllSvH 2: 426 (1877). Uppfostran har till mål att genom auktoritet och kärlek utveckla till en förnuftig sjelfmyndighet. PT 1883, nr 36 A, s. 3.
2) (ngt ålderdomligt) till -myndig 2; äv. konkretare, om självmyndig handling o. d. Lind (1749; under herrschsucht). HA 9: 82 (1788; konkretare). Den för rikets nationella välfärd vådliga och .. ofta orättvisa sjelfmyndighet, hvarmed Konungarne .. förforo. Nordström Samh. 1: 75 (1839).
-MÅL. sport. om (oavsiktligt) mål gjort av egen spelare i det egna målet. FotbKavalk. 276 (1950). DN(A) 1966, nr 40, s. 7 (i bild).
-MÄKTIG. [jfr t. selbstmächtig]
1) som har makt l. förmåga l. rätt att själv bestämma; numera nästan bl. (föga br.): mäktig (se d. o. 5) på grund av egen styrka l. egna resurser o. d. HC11H 3: 104 (1680). (Somliga mena) at .. vthi en Christelig Stat nödwändigt måste twå sährskilde sielffmächtige corpora (dvs. organisationer) wara, aff hwilka then ena Ecclesia (dvs. kyrkan) then andre Civitas (dvs. det borgerliga samhället) heeta monde. Brask Pufendorf Hist. 390 (1680). Det västfrankiska episkopatet kände sig för tillfället så själfmäktigt, att (osv.). Rydberg KultFörel. 5: 32 (1887).
2) (numera föga br.) egenmäktig; äv.: maktfullkomlig, övermodig. Sjelfmägtige Feodal-herrar. LBÄ 19—20: 65 (1799). (Det) fanns .. ett kors i muren .., och där bredvid låg en påflig kungörelse. .. Där stod i de orimligaste, själfmäktigaste och bigottaste ordalag att läsa ”att hvar och en som kysser korset får aflat för ett år och trettioen dagar”. Wennerberg Bref 2: 122 (1852). Det ansvar jag så själfmäktigt tagit på mig. Lindberg AnnLis 293 (1901).
Avledn.: självmäktighet, r. l. f. (numera föga br.) till -mäktig 2: egenmäktighet. Eichhorn Stud. 2: 194 (1872).
(I 1 l) -MÄTANDE, p. adj. tekn. om pump l. annan anordning för avtappning l. påfyllning o. d.: som automatiskt mäter den kvantitet som passerar. SFS 1923, s. 57 (om pump).
-MÖRDA. (numera bl. tillf.)
1) refl.: begå självmord; äv. bildl., motsv. -mord b. Kierkegaard har låtit sig öfverila, — hette det (i vissa danska kretsar) ..; hvilken sorg att se en sådan talang på detta sätt sjelfmörda sig! Sturzen-Becker OffKristend. 3 (1855). Hedenstierna Svenssons 259 (1903).
2) med avs. på den egna kroppen l. känsla o. d. hos sig själv: själv döda l. tillintetgöra; jfr mörda 3. Sin kropp kan man själfmörda, sin själ betvingar man ej med en revolverkula. Tavaststjerna Patriot 220 (1896). Jag som har sjelfmördat min kärlek och dödat hennes. Strindberg Inf. 196 (1897).
-MÖRDAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som begått självmord; äv. dels substantiverat, dels mer l. mindre bildl. (motsv. -mord b). Bland de Döde anmärkas 41 drunknade, .. 2 mördade och 8 sjelfmördade. SP 1809, nr 32, s. 4. En sjelfmördad samhällskropp. Atterbom 2: 353 (1827).
-MÖRDANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) = -mordisk. SvLittFT 1836, sp. 614 (om hat).
-MÖRDARE.
1) [jfr t. selbstmörder] person som begår l. begått (l. ämnar l. försöker begå) självmord; äv. oeg. l. bildl. Wingius Bjugg B 4 b (1677; oeg.). Sjelfspilling eller sjelfmördare behandlas såsom förbrytare och begrafvas af skarprättaren afsides, så framt icke sjelfmordet blifvit begånget under anfall af vansinne, sinnessvaghet eller dylikt. SKL 3: 529 (1850). I en del utländska städer finnas vissa parker, monument o. d., som uppsökas av självmördare. FörhLäkS 1925, s. 12.
2) (†) benämning på ett slags tätt åtsittande o. rakt uppstående hård krage; jfr fadermördare II. SöndN 1866, nr 40, s. 3.
Ssg (till -mördare 1): självmördar-klubb. [jfr t. selbstmörderklub, eng. suicide club] klubb (se klubb, sbst.2 1) för självmordskandidater. Enehjelm Ogräsrab. 133 (1918).
-MÖRDARINNA (sje`lfmördari`nna Weste). [jfr t. selbstmörderin] (†) = -mörderska. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1815).
-MÖRDERSKA. kvinnlig självmördare (se d. o. 1). Levin Schiller Cab. 139 (1800). Hagberg Shaksp. 10: 9 (1850; bildl.).
-NEDSÄTTNING~020. (numera bl. tillf.) jfr -förringelse. Hwasser VSkr. 2: 357 (1851). Hjärne DagDrabbn. LXXXVI (1882).
-NEGATION. [jfr t. selbstnegation] filos. om förhållandet att ngt negerar (se negera 3 a) sig självt (o. slår över i sin motsats). Det Absolutas sjelfnegation eller enhet af motsatta (enl. Hegel). Boström 3: 242 (1860).
-NJUTANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som ägnar sig åt l. vittnar om självnjutning. (Plikten) vänder oss mot et högre ändamål än den blott sjelfnjutande djurlighetens. LBÄ 2—3: 124 (1797).
-NJUTNING. (i sht i vitter stil) njutning vid självhävdelse l. självbespegling; äv.: egoistisk njutning. En frihet till vällustig sjelfnjutning. BEMalmström 8: 316 (c. 1844). Vapenfröjdens berusning, krigarsnillets stolta sjelfnjutning. Atterbom Minnest. 1: 305 (1844). Hans sinnesrörelser var föremål för självnjutning. Lo-Johansson Gen. 406 (1947).
-NOG.
I. (mera tillf.) adj.: självtillräcklig (se d. o. 2); jfr själv I 1 b δ. En självnog och högfärdig fribytare. Eklund Grått 68 (1926).
II. (†) adv.: i sig själv (se själv I 1 b ι) tillräckligt. Wijn späder Eld på Eld, i sielf-noog brinnand åhr. Columbus BiblW K 2 b (1676).
Avledn.: självnoghet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) till -nog I. ASScF 11: Minnestal 1: 110 (1880).
-NYTTA. (numera föga br.) egennytta (se d. o. 2). Dalin Arg. 1: nr 9, s. 6 (1733). Thorild (SVS) 1: 54 (1782).
-NÄMNANDE, p. adj. (†) om ord; eg.: som själv anger vad det är; som utgöres av ett nomen, nominal; motsatt: pronominal. Strömborg SvSprSkol. 38 (1857).
-NÄMND, p. adj. (†)
1) som själv givit sig sitt namn. Ling As. 426, 489 (1833; om Oden).
2) självutnämnd. VDAkt. 1787, nr 20 (1736; om deputerade). BotN 1881, s. 36 (om reformator).
-NÖDVÄNDIG~020. (numera föga br.) i sig själv (se själv I 1 b ι) l. till följd av sin l. sakens egen natur nödvändig; som har sin grund i sig själv; äv. övergående i bet.: självklar, självfallen. Leopold 3: 15 (1802, 1816). Oryggligt och sjelfnödvändigt, såsom kedjan af Universum, tyckes (i Goethes roman Die Wahlverwandtschaften) verldslagen sjelf bilda den ena förändringen ur den andra. Phosph. 1812, s. 151. Författarinnan är skaldinna, och sång, lyrisk visa är den själfnödvändiga formen för hennes uttalanden. PT 1895, nr 232, s. 3. 2NF 12: 77 (1909).
Avledn.: självnödvändighet, r. l. f. (numera föga br.) egenskapen att vara nödvändig i sig själv, inre nödvändighet. Leopold 3: 15 (1802, 1816). Wikner Lifsfr. 2: 100 (1872).
-NÖJD. (numera mindre br.) nöjd med sig själv; självförnöjd. Då Äran, Hjeltarnes Gudinna, / Sin Lager åt förtjenster ger, / Hon Sjelfnögd, som Belönarinna / Med Stolthet på sin Gunstling ser. KalSvFolkskV 1909, s. 183 (1810). Lindqvist Herr. 346 (1917; om säkerhet).
Avledn.: självnöjdhet, r. l. f. (numera mindre br.) Stridsberg Landpr. 17 (1795).
-NÖTNING. (numera bl. tillf.) om förhållandet att ngt nötes gm sin egen gång l. funktion (till följd av delarnas friktion). Vi äro alla urvärk som dö af sjelfnötning. CAEhrensvärd Brev 1: 244 (c. 1795).
-OBJEKTIVERING. i sht filos. om handlingen l. förhållandet att ngn l. ngt objektiverar sig själv(t) l. (konkretare) om resultat av sådan objektivering; äv. om handlingen l. förhållandet att betrakta sig själv objektivt; i sht förr äv. om förhållandet att ngt ger sig självt objektiv inriktning. Filosofiens fortgående sjelf-objektivering (gm att den inriktar sig på andra objekt än kunskapsförmågan). Geijer I. 5: 344 (1821). Ljunggren Est. 1: 117 (1856; konkretare). Det absolutas själfobjektivering sammanfaller .. med dess öfvergång ifrån potentialitet till aktualitet. Nyblæus Forskn. 2: 97 (1881). Självobjektiveringen, d. v. s. förmågan att borteliminera sitt privatjag. SvLäkT 1935, s. 451.
-OBSERVATION. [jfr eng. self-observation] i sht psykol. själviakttagelse. Rein Psyk. 1: 8 (1876).
-ODLING. (numera bl. tillf.) självkultur. Verd. 1888, s. 142.
-OFFRING. [jfr t. selbstopferung] i sht rel.-hist. offrande av sig själv l. av sitt eget liv (åt en gudom l. dyl.); äv. om Odens handling att offra sig själv åt sig själv; äv. bildl. Holmberg Nordb. 622 (1854). Oden vet att hans själfoffring på Yggdraselsasken icke är tillfyllestgörande. Wisén Oden 50 (1873). Diktarens kall är en själfoffring. Strindberg TjKvS 1: Efterskr. (1909).
(I 1 l) -OLJANDE, p. adj. [jfr eng. self-oiling] (numera föga br.) tekn. självsmörjande. TIdr. 1895, s. 141 (om kullager).
-OXIDATION. (numera föga br.) oxidation (av ett ämne l. en kropp) som försiggår vid normal lufttemperatur gm inverkan av fritt syre (luft), autoxidation; äv. om kemisk process varvid ett ämnes molekyler ömsesidigt oxidera o. reducera varandra, dismutation. 2NF 34: 397 (1922; om dismutation). 3NF 6: 864 (1927).
-PANTA. (numera bl. mera tillf.)
1) gm självpantning (se d. o. 1) skaffa sig pant l. vederlag för fordran l. göra beslag; äv. med sakobj., särsk. i uttr. självpanta sig ngt, gm självpantning skaffa sig ngt; i sht förr äv. med personligt obj.: gm självpantning uttaga gällande fordran hos (ngn). Lindfors (1824; med personligt obj.). Sjelfpanta sig upprättelse mot ockraren. Lysander Almqvist 166 (1878). Det tyckes vara hennes specialitet att utpressa och sjelfpanta. Strindberg Brev 9: 308 (1893).
2) allmännare: gm självpantning (se d. o. 2) bemäktiga sig l. lägga beslag på (ngt); särsk. med avs. på landområde, liktydigt med: ockupera. SvD(B) 1944, nr 231, s. 4.
-PANTAD, p. adj. (mera tillf.) gm självpantning (se d. o. 1) införskaffad. Försäljning af själfpantad vara. Klint (1906).
-PANTARE. (numera bl. tillf.) jfr -pantning 1. Dalin (1854).
-PANTNING.
1) jur. om det slag av självhjälp (se d. o. 2) som består i att man själv egenmäktigt (utan offentlig myndighets medverkan l. tillstånd) bemäktigar sig annan tillhörigt lösöre ss. säkerhet för fordran l. bevis på brottslig handling (som annars skulle vara svår att styrka), pantning (se d. o. 1); jfr avtäkt 2, intäkt 1. BoupptSthm 1684, s. 929 b. Undén SvSakr. 1: 58 (1927).
2) allmännare, om egenmäktigt förfarande varvid ngn (med l. utan förebärande av rättsligt krav på vederlag för ngt) för egen räkning bemäktigar sig ngt; särsk. i fråga om att bemäktiga sig landområde o. i denna anv. liktydigt med: ockupation; jfr -panta 2. SvBL 7: 385 (1877). Gustaf (IV) Adolf själf hade tyvärr genom sin själfpantning af den ryska subsidieskulden gifvit den moskovitiska diplomatien en viss förevändning att kasta den rättfärdige hämnarens mantel öfver sin egen roflystnad. SvH 8: 276 (1905). GHT 1945, nr 217, s. 10 (om ockupation).
-PARODI. [jfr t. selbstparodie] parodi (se d. o. 1, 2) på sig själv. PDAAtterbom i Phosph. 1812, s. 52. Sjelfparodien ”Markalls Sömnlösa Nätter”. BEMalmström 5: 72 (c. 1860). SvLittTidskr. 1956, s. 106.
-PARODIERANDE, p. adj. jfr -parodi. BEMalmström 5: 75 (c. 1860; om litterär text).
-PARODISK. jfr -parodi. Östergren (1938).
-PARODIST. (numera föga br.) person som utgör en parodi (se d. o. 2) på sig själv (sin egen typ l. dyl.). Den ridderlige sjelfparodisten (dvs. don Quijote). Svea 7: 94 (1825).
-PENSIONERA. (mera tillf.) refl.: (gm försäkring l. sparande l. dyl.) ge l. skaffa sig själv pension (se d. o. 3). Östergren (1938).
-PENSIONERING. av en l. ngn själv (gm försäkring l. sparande l. dyl.) bekostad egen pensionering. Östergren (cit. fr. 1935).
-PERMISSION. (numera bl. tillf.) självtagen l. olovlig permission, ”bondpermission”. Quennerstedt Torneå 1: 83 (1901).
-PINA. (numera bl. mera tillf.) jfr -plåga, sbst. SD(L) 1898, nr 273, s. 3.
-PINANDE, n. (numera bl. mera tillf.) jfr -plågeri. Rydberg KultFörel. 6: 34 (1888).
-PINANDE, p. adj. (mera tillf.) självplågande. SAOL (1950).
-PINARE. (mera tillf.) självplågare. Söderblom LevGud. 123 (1932).
-PLAGIAT. plagiat av ngt som man l. ngn själv tidigare skrivit (l. gjort). Hedén 5: 87 (1913).
-PLAGIERA. (mera tillf.) refl.: utföra självplagiat. Östergren (1938).
-PLANTERANDE, p. adj. bot. om växt: som förökar sig medelst självplantering, geokarp. VäxtLiv 4: 300 (1938).
-PLANTERING. bot. om sådan placering av frukter l. frön under jorden l. i bergsskrevor o. d. som sker gm växtens autonoma rörelse, geokarpi. VäxtLiv 4: 292 (1938).
-PLÅGA, r. l. f. (i sht i vitter stil) plåga som man l. ngn tillfogar sig själv; jfr -pina. Söderhjelm Levertin 2: 27 (1917).
-PLÅGA, v. refl., ngn gg äv. intr.: plåga sig själv, utöva självplågeri. Wetterbergh Altart. 63 (1848). Strindberg Brev 10: 206 (1894; intr.).
-PLÅGANDE, p. adj. som plågar sig själv, som utövar självplågeri; om handling l. tanke l. dyl.: som innebär l. medför l. kännetecknas av självplågeri; jfr -pinande, p. adj. Ljunggren Est. 2: 159 (1860; om reflexion). Österlandets än vildt sinliga, än grymt sjelfplågande gudsdyrkare. Svensén Jord. 189 (1885).
-PLÅGARE. person som plågar sig själv; särsk. dels närmande sig l. övergående i bet.: asket, dels om fakir; jfr -pinare. Fryxell Ber. 9: 45 (1841). En väg, som blott heliga sjelfplågare och de visaste våga beträda. Scholander I. 2: 192 (c. 1870). LbFolksk. 781 (1892; om fakir). Det dröjer, innan man förstår att .. (golf) är ett fruktansvärt svårt spel, ett spel för fakirer och självplågare. Selander Pegas 227 (1937, 1950).
-PLÅGERI1004 l. 0104, äv. 3~002. om handlingen l. verksamheten l. benägenheten att plåga sig själv; äv. konkretare, om enskild handling av sådan verksamhet; särsk. om sådan(t) handling(ssätt) ss. religiös späkning l. botövning, askes, asketism. Scholander 3: 47 (c. 1870). De sjelfplågerier, hvilka Hindostans botgörare frivilligt ålägga sig. Kruhs UndrV 692 (1884). En .. kärlek med .. små inslag af svartsjukt själfplågeri. Rydberg Vap. 340 (1891). Den ibland människor kanske allra vanligaste sjukdomen, den som benämnes själfplågeri. Billing Betr. 205 (1906). (Strindbergs) böjelse för självplågeri. Lamm i 3SAH 50: 43 (1940).
-PLÅGERSKA. jfr -plågare. SAOL (1900).
-PLÅGNING. självplågeri. Bergman MedeltPoesi 126 (1899).
Ssg: självplågnings-lust. (numera bl. mera tillf.) lust att plåga sig själv. Wetterbergh Altart. 69 (1848).
-POLIS. (†) av sig själv l. spontant uppkommande verksamhet för att trygga ordning o. säkerhet; jfr polis, sbst.1 1. KrigVAT 1849, s. 291.
-POLLINATION. [jfr eng. selfpollination] bot. pollination varvid frömjöl överföres från ståndare till pistill i samma blomma, självbefruktning (se d. o. 2), autogami; motsatt: korspollination; jfr -pollinering. BotN 1886, s. 69.
-POLLINERA. [jfr eng. self-pollinate] bot. i pass. med intr. bet.: självbefruktas. VäxtLiv 3: 538 (1936).
-POLLINERAD, p. adj. [jfr eng. self-pollinated] (mindre br.) om växt: självbefruktad. BotN 1911, s. 25.
-POLLINERANDE, p. adj. [jfr eng. self-pollinating] bot. om växt: självbefruktande. SvVäxtförädl. 2: 182 (1951).
-POLLINERING. bot. självpollination; motsatt: korspollinering. BotN 1892, s. 147.
-PORTRÄTT. [jfr t. selbstporträt] (målat l. tecknat l. skulpterat) porträtt (se d. o. 1) föreställande den person som framställt detsamma. Atterbom Minn. 211 (1817). särsk. oeg. l. bildl.; särsk. om skildring l. beskrivning l. karakteristik i ord (tal l. skrift) som ngn ger av sig själv l. sina egenskaper l. sin karaktär o. d.; jfr porträtt 2. Tvenne gånger har Orvar Odd sjelf med sin oefterhärmliga elegans och verve tecknat sitt litterära sjelfporträtt. Eichhorn Stud. 1: 252 (1869). Denna reala värld af ljus- och färglösa atomvibrationer och atomkomplexer må vara ett själfporträtt, måladt af den naturvetenskapliga metoden, snarare än den verkliga tingens värld. Rydberg Varia 46 (1890, 1894). Sylvestre Bonnard är ett idealt självporträtt av .. (Anatole France) som gammal man. Strömberg ModFrLitt. 26 (1928).
Ssgr: självporträtts-, äv. självporträtt-kabinett. jfr kabinett I 2. Hallberg Minn. 129 (1930, 1935).
-måleri. SvUppslB 24: 978 (1935).
-samling. konkret. Östergren (1938).
-PORTRÄTTERING. särsk. oeg. l. bildl., motsv. -porträtt slutet. Lamm StrindbgDram. 1: 136 (1924).
-POSITION. filos. = -sättande; jfr position III. Den eviga Sjelf-position som grundar det absoluta Universum. Phosph. 1813, s. 364.
-PRENUMERATION. (i sht förr) prenumeration som tidning l. tidskrift l. dyl. själv verkställer för abonnentens räkning. Döss o. Lannge 541 (1908).
-PRENUMERERA. (i sht förr) verkställa självprenumeration. Döss o. Lannge 778 (1915).
-PRESENTATION. om handlingen att presentera (se d. o. 10) sig själv; äv. oeg. l. bildl. Beskow (1836) i 3SAH LIX. 3: 25. Enckell o. Claesson Trub. 31 (1932; oeg.).
-PROKLAMERAD, p. adj. som själv proklamerat sig vara ngt (som anges av huvudordet); jfr -utnämnd. Topelius 24: 219 (1857; om snille). SvD(A) 1961, nr 94, s. 1 (om politiskt samhälle).
-PRÖVANDE, n. (numera bl. mera tillf.) självprövning (se d. o. 2). Swedberg Cat. 571 (1709).
-PRÖVANDE, p. adj. som ägnar sig åt l. innehåller l. vittnar om självprövning (se d. o. 2). Verd. 1890, s. 72. (Markus Aurelius) slutade dagen med en själfpröfvande betraktelse. Rydberg RomD 181 (1892). Form 1949, s. 66.
-PRÖVARE. [jfr t. selbstprüfer] person som ägnar sig åt självprövning (se d. o. 2); jfr -rannsakare. (Schück o.) Warburg LittH IV. 2: 596 (1916).
-PRÖVNING.
1) (numera bl. mera tillf.) egen prövning (se d. o. 2) l. eget bedömande. Nordström Samh. 2: 792 (1840).
2) [jfr t. selbstprüfung] (kritisk) prövning av sig själv (den egna personen l. nationen o. d.), särsk. i fråga om viljeinriktning l. handlingssätt l. etisk halt o. d., självrannsakan; jfr pröva, v. I 3 d. Bælter Christen 313 (1743, 1748). I Åkallan och löfte sätter Heidenstam nationell självprövning som motsats till det oansvariga njutningslivet. Björck HeidenstSek. 186 (1946). Sören Kierkegaards radikala förkunnelse med dess ångest, självprövning och samvetskval. Böök i 3SAH LXVIII. 1: 88 (1959).
(I 1 l) -PUTSANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om (veke på) ljus: som icke behöver putsas (emedan veken förbrännes, allteftersom ljuset brinner ned), som ”putsar sig själv”, självsnoppande. UpsP 1860, nr 28, s. 4.
-PÅLAGD~02 l. ~20, p. adj. som man l. ngn själv pålagt sig (se pålägga 2 a); jfr -påtagen. Rogberg Pred. 1: 165 (1825). Pojken .. glömde alla sina självpålagda regler om lugnt uppträdande och värdigt intåg (när han nådde staden). Fogelström DrömStad 12 (1960).
-PÅSTÅDD~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. tillf.) som själv påstår sig vara ngt (som anges av huvudordet); äv. om ngt sakligt: som man påstår sig själv äga. Atterbom FB 277 (1818; om brist). Menniskan, den sjelfpåstådda / Herrskarn öfver jorden. Kræmer Sydfr. 49 (1853).
-PÅTAGEN~020, p. adj. som man själv påtagit sig (se påtaga 5, särsk. 5 a); jfr -pålagd. Claëson 2: 395 (1859; om lidanden). Den förelagda eller självpåtagna uppgiften. Johannisson i 3SAH LXV. 1: 29 (1955).
-RANNSAKAN~020. (i sht i vitter stil) självprövning (se d. o. 2); äv. konkretare, om ngt som är uttryck för l. innehåller självprövning; jfr rannsakan 2 slutet. VL 1904, nr 266, s. 5. Som ett närmare studium visar är (Frödings dikt) Flickan i ögat en direkt självrannsakan. Olsson Fröding 277 (1950).
-RANNSAKANDE~0200, n. (mera tillf.) självrannsakan. Fehrman OrientK 48 (1920).
-RANNSAKANDE~0200, p. adj. (i sht i vitter stil) som ägnar sig åt självrannsakan l. är uttryck för l. präglas av självrannsakan. I stilla, själfransakande stunder. Roos Helgsm. 2: 19 (1896).
-RANNSAKARE~0200. (i sht i vitter stil) person som ägnar sig åt självrannsakan. OoB 1895, s. 234.
-RANNSAKELSE~0200. [jfr d. selvransagelse] (i sht i vitter stil) självprövning (se d. o. 2), självrannsakan. 3Saml. 9: 188 (cit. fr. 1819; i pl.). Roos Önsk. 102 (1892). IllSvOrdb. (1955). jfr Linder Regl. 210 (1886; klandrat ss. olämpligt).
-RANNSAKNING~020. (i sht i vitter stil) självprövning (se d. o. 2), självrannsakan. Svedelius i 2SAH 51: 190 (1875). Fröding Eftersk. 2: 87 (1892, 1910; i pl.).
-RASBRYTNING~020. (i sht förr) bergv. rasbrytning varvid ras automatiskt framkallas, då malm l. gråberg undanforslas. JernkA 1900, s. 564.
-REAKTANS. (föga br.) reaktans. FörslElektrOrdl. (1931).
-REALISATION. [jfr eng. selfrealisation] självförverkligande; jfr realisation 5. Trana Psych. 2: 2 (1847).
-RECENSION. (författares) recension (se d. o. 2 slutet) av eget alster; jfr -referat. Atterbom Siare 5: 207 (1849).
-REFERAT. referat av egen (muntlig l. skriftlig) framställning; jfr -recension. Lidforss Dagsb. 53 (1905).
-REFLEKTERAD, p. adj. (numera föga br.) självreflekterande; äv. ss. adv., i uttr. självreflekterat anlagd, anlagd l. benägen för själviakttagelse. Levertin 11: 41 (1888). Montaigne, som var lättjefullt och sjelfreflekteradt anlagd. SD(L) 1894, nr 6, s. 5. Levertin Linné 91 (1906; om nation).
-REFLEKTERANDE, p. adj. som ägnar sig åt l. är uttryck för l. innehåller självreflexion. Edgren Kovalevsky 168 (1892).
-REFLEXION. [jfr t. selbstreflexion, eng. self-reflexion] reflexion (se d. o. 5) över sig själv l. det egna jaget, självbegrundan; jfr -iakttagelse. PedBl. 1877, s. 136. Så mycket förgrämdhet, så mycken självreflexion och överkänslighet (som Strindberg tillskriver sig själv under barndomen) äro icke tänkbara hos ett barn. Lamm i 3SAH 50: 34 (1940).
-REFORM. [jfr t. selbstreform] reformering av (ngt hos) sig själv; numera vanl. (mera tillf.) konkretare. Strinnholm i 2SAH 19: 259 (1839). NordBoktrK 1915, s. 316 (konkretare).
-REFORMATION. självreformering. En självreformation av reklamen. Lindqvist Reklam. 58 (1957).
-REFORMERING. reformering av (ngt hos) sig själv. Toijer SvRiksd. 112 (1935).
-REGENTINNA. (numera föga br.) = -härskarinna. Almqvist RMar. 19 (1834).
-REGERANDE, p. adj. [jfr t. selbstregierend] (numera föga br.) om monark: som själv l. personligen (icke under förmyndare) utövar regeringsmakten; äv.: som är självhärskare (anträffat bl. motsv. -härskare slutet, om den ryske tsaren). Rüdling Suppl. 342 (1740; om K. XI 1672). Hans Kejserliga Majestät .. Nicolai Pawlowitsch, sjelfregerande öfwer hela Ryszland. SPF 1825, s. 58.
-REGERING. [jfr t. selbstregierung] (numera föga br.)
1) självstyrelse (se d. o. 2); äv. med klandrande innebörd, övergående i bet.: självsvåld; äv. bildl., om ngns ledning av sitt eget liv (i fråga om vilja, handlingar, tankar o. d.). De wigtigaste Länder förfalla (under krig) i oordningar, wärkade af förwillande frihetsbegrep, öfwerlemnas åt en tygellös sjelf-regering, under det monarchens segrande wapen på en annan sida gjort lysande äröfringar. EP 1792, nr 45, s. 2. (De habsburgska kejsarna) hafva .. uteslutande hyllat den faderliga regeringens företräden, och hvarje folkets anspråk på någon sjelfregering har fått stå tillbaka. Snellman Tyskl. 329 (1842). Den dygdiges sjelfregering. Wikner Mater. 112 (1870).
2) regering som monark själv l. personligen (icke under förmyndare) utövar; äv.: envåldsregering. Geijer I. 2: 303 (1845). Atterbom Minnest. 1: 55 (1847).
(I 1 l) -REGISTRERANDE, p. adj. [jfr t. selbstregistrierend, eng. self-registering, self-recording] tekn. om apparat l. instrument o. d.: som automatiskt registrerar de av apparaten osv. mätta storheterna. En sjelfregistrerande Loggmaskin. (Agardh o.) Ljungberg 4: 294 (1863).
(I 1 l) -REGISTRERING. tekn. registrering (se registrera 2) utförd av självregistrerande instrument l. dyl. 2NF 31: 891 (1920).
Ssg (tekn.): självregistrerings-apparat. självregistrerande apparat; äv. bildl. Frey 1849, s. 451. Hedin Tal 1: 610 (1895; bildl.).
(I 1 l) -REGLANDE, p. adj. (i fackspr.) om lås- (kolv): som automatiskt reglar vid stängning av dörr o. d. De Jong TerminolLås 25 (1942).
-REGLERANDE, p. adj. [jfr t. selbstregulierend, eng. self-regulating] (i fackspr.) om process l. ngts gång l. funktion l. om (del av) maskin l. instrument o. d.: som (automatiskt) reglerar sig själv (jfr själv I 1 l). Fock 1Fys. 506 (1855; om matning hos ångpannor). AutomatTidsåld. 15 (1957; om processer o. maskiner). särsk. (numera bl. tillf.) bildl.; särsk. om person: som själv anpassar sitt arbete efter lägets krav. Steffen LönsystH 1: 5 (1895).
-REGLERING. [jfr t. selbstregulierung, eng. self-regulation, fr. autorégulation (alla i bet. 1)] om förhållandet att ngt (automatiskt) reglerar sig självt (jfr själv I 1 l).
1) (i fackspr.) motsv. reglera 3 b. JernkA 1858, s. 149 (i fråga om ångdriven hammare). Medlet för byteshushållningens självreglering är .. den fria konkurrensen. Cassel TeorSocEkon. 137 (1934). särsk. biol. o. med. om förhållandet att en livsprocess l. livsprocesserna hos levande varelse(r) automatiskt avpassa(r) sig på ett ändamålsenligt sätt (inom gränser som synas vara de för varelsen resp. varelserna naturliga o. ändamålsenliga). Andningens självreglering. Thunberg Livsförrättn. 1: 132 (1924). SvUppslB 29: 1097 (1936).
2) geogr. o. geol. motsv. reglera 6, om förhållandet att ett vattendrag reglerar sitt eget lopp. Ramsay GeolGr. 1: 219 (1912).
-REGULATION. [jfr t. selbstregulation, eng. self-regulation] (mindre br.) självreglering (se d. o. 1 slutet). LAHT 1914, s. 549. Haglund HållnRörOrg. 1: 45 (1924).
-REKLAM. reklam för sig själv (den egna personen o. d.). SD(L) 1904, nr 94, s. 5.
-REKRYTERING. om förhållandet att ngn l. ngt (särsk. en institution l. en samhällsgrupp l. ett land o. d.) rekryterar ny personal l. skaffar nytt folk för en kader o. d. gm egna åtgöranden l. (vanl.) ur sina egna led l. den egna gruppen l. det egna landet osv. 2NF 22: 404 (1915). På de allra viktigaste (styrande) posterna satte .. (Peter den store) ryssar, och målet var uppenbarligen en växande inhemsk självrekrytering över hela linjen. SvD(A) 1959, nr 44, s. 4.
-RENA. [jfr -rening] (i sht i fackspr.) refl. o. i pass. med intr. bet.: bli ren gm självrening. Jorden har .. förmåga att själfrena sig. Detta sker i synnerhet genom de organiska giftämnenas syrsättning och sönderdelning (förmultning). LAHT 1910, s. 239. Bolin VFöda 106 (1933; i pass., om vatten).
-RENANDE, p. adj. [jfr t. selbstreinigend] (i sht i fackspr.) som renar sig själv l. håller sig själv ren; särsk. dels om vattensamling l. avloppsledning o. d.: som gm rikligt tillflöde av (friskt) vatten (o. snabb genomströmning) håller sig ren från skämmande ämnen l. smuts o. d., dels: så anordnad att rening sker automatiskt (jfr själv I 1 l). TT 1883, s. 180 (om avlopp). Almquist Häls. 108 (1894; om filter för vattenrening).
-RENING. [jfr t. selbstreinigung, eng. self-purification]
1) (i sht i fackspr.) om förhållandet att ngt renar (se rena, v.1 I 2) sig självt l. håller sig självt rent; särsk. om den rening av vatten som sker gm att organiska ämnen sönderdelas av i vattnet befintliga mikroorganismer, biologisk rening. MosskT 1890, s. 320 (i fråga om vatten). Man kan .. anse att näsan (medelst det bakteriedödande nässlemmet) eger förmågan af sjelfrening. PedT 1898, s. 419.
2) (numera bl. tillf.) rening (se rena, v.1 I 10) av det egna jaget (från moraliskt l. etiskt förkastliga egenskaper o. d.). SD 1892, nr 343, s. 5.
-RENSANDE, p. adj.
1) (i sht i fackspr.) som (automatiskt) rensar sig själv l. håller sig själv ren (jfr själv I 1 l); äv. om avloppsledning o. d.: självrenande; äv. i utvidgad anv., om förmåga o. d.: som har avseende på självrensning (se d. o. 1). TT 1895, Byggn. s. 37. Sjelfrensande farled eller segelränna. SD 1899, nr 535, s. 3. LAHT 1927, s. 381 (om avlopp). Campingkök. .. Försett med reglerbar självrensande brännare. Motorför. 1955, nr 6, s. 21. De .. snabba strömmarnas självrensande förmåga. TurÅ 1963, s. 236.
2) (numera bl. tillf.) om maskin: som rensar säd l. dyl. medelst eget rensverk. KatalIndUtstSthm 1897, s. 189 (om tröskverk).
-RENSNING.
1) (i sht i fackspr.) om förhållandet att ngt rensar sig självt l. håller sig självt rent. TT 1900, Byggn. s. 95 (i fråga om avloppsledning). Bettets självrensning befordras bäst genom ett lämpligt urval bland näringsmedlen samt genom att tugga maten väl. Hylin Munn. 2: 300 (1933).
2) (numera bl. tillf.) = -rening 2. NordT 1883, s. 627.
Ssg (till -rensning 1): självrensnings-förmåga. (i sht i fackspr.) jfr förmåga 3 a. MosskT 1888, s. 87.
(I 1 l) -REPARERANDE, p. adj. (numera föga br.) om cykelslang, = -slutande slutet. Östberg Vel. 111 (1894).
-REPRODUCERANDE, p. adj. [jfr eng. self-reproducing] (i fackspr.) som reproducerar (se reproducera 1) sig själv. NaturvForsknRådÅb. 1948—49, s. 27 (i fråga om virus).
-REPRODUKTION. (i fackspr.) jfr -reproducerande. Ehrenheim Phys. 1: 262 (1822).
(I 1 l) -RESANDE, p. adj. [jfr eng. self-righting] sjöv. om båt l. fartyg: som automatiskt reser sig efter kantring. FöredrNautFGbg 161 (1904).
-RESPEKT. [jfr eng. selfrespect] självaktning. NordT 1892, s. 73. Ljungdahl ÄmnSj. 249 (1930).
-RETELSE. (†) (utan yttre orsak uppkommen) från autonoma (sympatiska l. parasympatiska) nervsystemet kommande fysiologisk retning. CAEhrensvärd Brev 2: 56 (1795).
-RETLIGHET. (†) retbarhet (se d. o. 1) för impulser från autonoma (sympatiska l. parasympatiska) nervsystemet. CAEhrensvärd Brev 2: 56 (1795).
-RINNA. (i sht i fackspr.)
1) om flytande l. finfördelad materia: rinna (se d. o. 2, 9 f) av sig själv l. på grund av sin egen tyngd (t. ex. genom silduk l. dyl.); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Sjelfrunnen honing. VetAH 1779, s. 317; jfr jungfru-honung. Zetterstrand Kokb. 486 (1863; om bärsaft). Det rum af ysteriet, hvari ostkaren stå, är medelst en rörledning satt i förbindelse med mjölkemottagningsrummet så att all mjölken, som skall ystas, sjelfrinner ditned. LAHT 1900, s. 279. Koch Timmerd. 408 (1913; om sågspån).
2) om ngt varifrån en vätska självrinner (i bet. 1): ge ifrån sig ett självrinnande flöde. Langlet Husm. 664 (1884; om bär).
-RINNANDE, p. adj. (i sht i fackspr.)
1) motsv. -rinna 1; särsk. om vätska (t. ex. vatten som ledes i vattenledning): som rinner på grund av självtryck. TT 1894, Byggn. s. 26.
2) motsv. -rinna 2; särsk. om oljekälla: varur olja utvinnes gm självtryck; jfr -flytande 2. NF 2: 296 (1877).
-RISK. om risk som man l. ngn själv står; särsk. försäkr. om den risk (omfattande visst belopp l. dyl.) som försäkringstagare själv svarar för. 2NF 36: 1198 (1924). En betydande inskränkning (i försäkringens omfattning) inträder .. vid varje bilfärd utanför Skandinavien i form av en obligatorisk självrisk av 400 kr. vid varje skadefall. Rogberg Två 230 (1929). SvDÅb. 23: 122 (1946).
Ssg: självrisk-belopp. i sht försäkr. Motorför. 1929, nr 12, s. 20.
-ROS. (i sht i vitter stil) självberöm; jfr ros, sbst.3 2. Lucidor (SVS) 377 (1674).
(I 1 l) -ROTERANDE, p. adj. automatiskt roterande. SFS 1883, Bih. nr 2, s. 16 (om apparater på fyrar).
-RÅD. (†) självrådighet (se d. o. 1) l. självklokhet; jfr råd, sbst.3 5. JGOxenstierna 4: 143 (1815).
-RÅDA. (numera föga br.) själv l. ensam råda l. bestämma. Thorild (SVS) 2: 297 (1788).
-RÅDANDE, n. (†) frihet att själv bestämma; jfr -rådighet 2. Verelius 219 (1681; under sialfrædi).
-RÅDANDE, p. adj. (numera föga br.)
1) självrådig (se d. o. 1), egenmäktig. Syr. 30: 8 (öv. 1536; om barn; Bib. 1541: aghalööst). Af then onda naturen wi dragoms med, wil hwar och en wara egenwiljande, sielfrådande, och följa tyckio sina. Swedberg Schibb. e 2 a (1716). Känner du synden som synd, sjelfrådande fall från det rätta, / .. O! då (osv.). Franzén Skald. 6: 70 (c. 1845). Omätligt äregirig och sjelfrådande hade .. (hertig Bernhard) beslutat att genom hvilka medel som helst skaffa sig ett eget furstendöme. Mankell Fältsl. 312 (1858). Östergren (1938).
2) som bestämmer över sig själv o. sina angelägenheter, som har full självbestämmanderätt; oberoende; om stat o. d.: suverän; äv.: som själv l. ensam bestämmer, stundom: enväldig; äv. oeg. l. bildl.; jfr -rådig 2. Schroderus Dict. 229 (c. 1635). (Hertigen av Alençon) sökte .. at giöra sigh til absolut och sielffrådande (i Nederländerna). Brask Pufendorf Hist. 266 (1680). (Fadern, dvs. konungen) förklarade .. (en gång för alla) (fostersönerna) Hialmar, Theodorus, Birger och Walmar (dvs. de fyra stånden) för myndige och sielfrådande. Dalin Arg. 2: 212 (1734, 1754). AdP 1789, s. 687 (om jordbrukare). Den sjelfrådande naturen. Möller (1807). I den delen (dvs. i fråga om detta) är Konungen sjelfrådande. Weste FörslSAOB (c. 1815). Huru sällan tillåtas äfven de furstar, hvilka man kallar sjelfrådande, att följa sin egen vilja! Palmblad Nov. 2: 109 (1819, 1841). Klinkowström FörentSt. 486 (1824; om stat). Östergren (1938).
-RÅDARE. (tillf., skämts.) person som har full självbestämmanderätt. Hvar husägare är född lagstiftare; sjelfrådare om sin trappa: han tar icke, utan ger lagar. Kellgren (SVS) 4: 268 (1782).
-RÅDENHET, r. l. f. [ombildning av -rådighet efter mönster av sådana ord som envetenhet, nyfikenhet] (†) självrådighet (se d. o. 1), godtycke (se d. o. 2). Posten 1769, s. 577.
-RÅDIG.
1) som på ett mer l. mindre klandervärt sätt själv l. ensam bestämmer l. vill bestämma o. icke tar hänsyn till andras råd l. önskningar l. lagen l. rättvisan l. billigheten l. sin underordnade ställning l. dyl., egenmäktig; om handling o. d.: som vittnar om självrådighet (se d. o. 1). PH 1: 650 (1726). Der mannen .. uppträder alldeles själfrådigt .. der kan man ej längre tala om förtroende (mellan makarna). RiksdP 1873, 1 K 1: 491. KyrkohÅ 1942, s. 94 (om uppträdande). (Korrekturläsaren) var .. självrådig och ändrade eller strök på eget bevåg (i manuskriptet). UrDNHist. 3: 462 (1954).
2) (numera föga br.) = -rådande 2; äv. om handling o. d.: som vittnar om l. är uttryck för självbestämmande (se -bestämmande, sbst. 1) l. oberoende l. oavhängighet o. d. 2RARP 16: 651 (1747; ss. adv.). Man finner wäl, at dessa små (grekiska stads)-Republiquer (som uppstodo efter det macedoniska väldets fall) icke kunde wara sielfrådiga (vilket romarna föregåvo dem vara). Dalin Montesquieu 40 (1755). Sedan .. har drängens Föräldrar, .. aldeles intubbat Sonen at lämna äktenskapet, hwilcket, om han woro sielfrådig, han gärna och med tilgifwenhet fulbordade. VDAkt. 1770, nr 543. Ossian 3: 27 (1800; om monark). I utrikespolitiken saknas icke tecken till en kraftigare och mera själfrådig ledning (från konungens sida). NDA 1915, nr 36, s. 2.
-RÅDIGHET ~002, äv. ~200. [jfr -rådig]
1) motsv. -rådig 1, om egenskapen l. förhållandet att vara självrådig. Stiernman Riksd. 1803 (1680). Sjelfrådighet så mot underlydande som förmän låg uti .. (J. Rudbeckius’) lynne. Fryxell Ber. 8: 164 (1838). Hans dotter visade en väl stark självrådighet för att vara så beroende som hon ju faktiskt var av honom. Rootzén Vård. 60 (1930).
2) (numera föga br.) motsv. -rådig 2, om egenskapen l. förhållandet att vara självbestämmande (se -bestämmande, p. adj.) l. att ensam (ha att) bestämma. (Det svenska) Folkeslagets ömhet om sin Lag och den frihet, sielfrådighet och trygghet, som hvar och en derunder ägde. Dalin Hist. 1: 218 (1747). Fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid goda frukter. Hildebrand Isl. 97 (1867). Sjelfrådighet är ingen gifven utom Zeus. Solander Aisch. 3 (1875). Herr Klewen kan köpa vår skatt, men icke vår självrådighet. Moberg Rid 20 (1941).
3) [jfr 2] (numera föga br.) om förmåga att ha sina själsförmögenheter under kontroll, självbehärskning. Wulff Dante 107 (1897).
Ssg: självrådighets-anda, ngn gg äv. -ande. jfr ande VIII 3. 1) till -rådighet 1. Frey 1844, s. 528 (1790). 2) (numera föga br.) till -rådighet 2: anda kännetecknad av (vilja till) självbestämmande l. oberoende. Strinnholm Hist. 2: 355 (1836). Boëthius HistLäsn. 2: 267 (1898).
-RÄDDNING. om handlingen att rädda sig själv l. sitt eget liv. Ahlström Eldsl. 345 (1879).
Ssg: självräddnings-begär. (numera bl. tillf.) jfr begär 1. KrigVAT 1856, s. 85.
(I 1 l) -RÄKNANDE, p. adj. i sht tekn. om mätredskap l. teknisk apparat o. d.: som automatiskt i siffror anger uppmätta l. sökta värden. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 229 (om alnmått).
-RÄTTANDE, p. adj. pedag. om undervisningsmaterial; så beskaffad att eleven själv (utan hjälp av lärare l. dyl.) kan (upptäcka o.) rätta sina eventuella fel. PedT 1963, s. 13.
-RÄTTELSE. om handlingen att rätta (se rätta, v.2 13, särsk. 13 b) sig själv; äv. om retorisk figur som innebär sådan rättelse (jfr rättelse 5 b slutet). Sundén o. Modin Stil. 29 (1871). DN(A) 1966, nr 243, s. 12.
-RÄTTFÄRDIG~020. egenrättfärdig; jfr -god 1. Schartau Pred. 320 (1798; substantiverat, i pl.). Heerberger NVard. 280 (1936).
Avledn.: självrättfärdighet, r. l. f. egenrättfärdighet. Rogberg Pred. 1: 288 (1831).
-RÄTTRÅDIG~020. som anser sig själv vara rättrådig; jfr -rättfärdig. HågkLivsintr. 5: 250 (1924).
-RÖKA. om tänd cigarr(ett) o. d.: förbrinna l. förkolas av sig själv under rökutveckling (utan att ngn röker den); jfr röka, v.2 2. Essén HExc. 122 (1916).
-RÖN. eget rön (se rön, sbst.1 2), egen erfarenhet l. iakttagelse. Landsm. 1911, s. 698.
-RÖNLIG. (†) som man själv kan erfara l. inse; äv. ss. adv.: gm l. av egen erfarenhet. (Stiernhielm o.) Columbus (SVS) 11 (1669; ss. adv.). Siälfrönligt är dät, at på dän meningen .. (att en Gud finnes) oemotsägligen följer at han och bör dyrckas. Hermelin DuFour B 8 a (1683).
Avledn.: självrönligen, adv. (†) gm l. av egen erfarenhet. Hermelin DuFour C 8 a (1683).
-RÖNT, p. adj. (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv rönt l. vunnit l. förvärvat; äv.: som har sin grund i l. beror på egen erfarenhet. Atterbom PhilH 365 (1835; om erfarenhet). Det naturliga förståndet hos mängden, som har sitt fäste på sjelfrönta samfundskraf. Rydberg Faust 253 (1875, 1878).
-RÖRELSE.
1) [jfr t. selbstbewegung, gr. αὐτοκίνησις] (i fackspr.) rörelse (se d. o. 1, 6) som äger rum av egen kraft l. immanent orsak; jfr egen-rörelse 2.
a) (mera tillf.) om sådan rörelse hos människa l. djur; jfr c. Djuren har förmåga av självrörelse. Aspelin TankVäg. 2: 57 (1958).
b) (numera mindre br.) om sådan rörelse hos växt(del), autonom rörelse. Wikström ÅrsbVetA 1829, s. 133. SvSkog. 204 (1928).
c) filos. rörelse (se d. o. 6 e α, f) l. aktivitet l. verksamhet som har immanent orsak, självverksamhet; äv. i uttr. den rena självrörelsen, övergående till att beteckna den immanenta förmågan till självverksamhet. Det rena Begreppets sjelfrörelse, det absolut Nödwändigas egen immanenta utweckling. SvLittFT 1834, sp. 687. Den (av Platon) angifna grunden (till antagandet att själen icke är uppkommen o. icke kan förgås) är hennes karakter af sjelfrörelse, eller hvad vi skulle kalla sjelfverksamhet, sjelfbestämning, och denna tillhör alltså själens natur. Wikner Platon 73 (1867). Sahlin VerldRelat. 44 (1889: den rena sjelfrörelsen). Vannérus Metaf. 239 (1914).
2) (mera tillf.) om fortgående lägesförändring som en stjärna l. stjärngrupp undergår i förhållande till ett fast koordinatsystem. 2UB 10: 358 (1907).
-RÖRIG. (†) självrörlig; särsk. i uttr. självrörigt verk, = -rörlig a. Meijer PVetA 1747, s. 13 (: verk). Dædalus .. säges .. (ha) gjort en sjelfrörig Statue, på hwilken ögonen äfwen warit rörlige. Printz Uhr 8 (1769).
-RÖRLIG. (i sht i fackspr.) som kan röra sig l. rör sig av sig själv l. av egen kraft l. av immanent orsak l. på grund av inbyggd drivkraft l. dyl. Den som lofwar wilja giöra den aldraringaste wärckan i mechaniquen emot wanligheten, han lofwar med det samma at giöra sielfrörliga ting det naturen sielf eij förmår åstad komma. Polhem Invent. 37 (1729). Om .. all orsak .. måste vara en aktif princip, en lefvande sjelfrörlig kraft, det vill säga, af andelig natur. Leopold 4: 15 (c. 1820). TT 1871, s. 206 (om ångdriven traktor). 2NF 19: 572 (1913; om puppa). särsk.
a) (†) i uttr. självrörligt verk, evighetsmaskin, perpetuum mobile. VetAH 1739, s. 45.
b) i sht bot. om växt(del): som har förmåga att utföra autonom rörelse. NF 1: 440 (1875; i pl., om celler hos alger). Självrörliga grokroppar förekomma .. hos en del lägre växter. VäxtLiv 4: 301 (1938).
Avledn.: självrörlighet, r. l. f. (i sht i fackspr.) Leopold 3: 14 (1802, 1816).
-SAGD, p. adj. [jfr nor. selvsagt] som säger sig själv (se själv I 1 b β), självklar, självfallen; företrädesvis dels ss. predikatsfyllnad, i uttr. ngt är självsagt, det är självsagt att, dels ss. adv.: naturligtvis, givetvis. Langlet Husm. 79 (1883: Det är sjelfsagdt att). Att införseln af såväl lifsmedel som industrialster bör vara ganska betydande (i Konstantinopel), är själfsagdt. Torpson Eur. 2: 280 (1896). EHeckscher i HT 1938, s. 129 (ss. adv.).
Avledn. (mera tillf.): självsagdhet, r. l. f. Östergren (1938).
-SAMME. [jfr d. selv samme, selvsamme, eng. selfsame samt fht. selbsama, adv., på samma sätt] (†) med föregående best. art., liktydigt med: just densamme (nyss omtalade), just den. Herodotus talar om ett fast och masift torn, som i hans tid ännu stod qwar i Babylon. .. Det är sannolikt at detta är det sjelfsamma Babyloniska Tornet (som omtalas i 1Mos. 11: 4). Lagerbring HistLit. 48 (1748).
-SANERING.
1) sammanfattande, om åtgärder som vidtas inom en grupp l. kår l. institution l. dyl. för att få bort oarter l. missförhållanden l. dyl. inom gruppen osv. LD 1959, nr 189, s. 7 (i fråga om tidningspressen).
2) mil. av sig själv (gm avdunstning, väderleksförhållandenas inverkan o. d.) skeende sanering (se sanera 2). SOU 1958, 13: 178.
-SATIR. satir som man l. ngn riktar mot sig själv. Almqvist TreFr. 1: 148 (1842).
-SATIRISK. [jfr -satir] satirisk mot sig själv l. kännetecknad av självsatir. Kræmer Span. 11 (1860; ss. adv.).
-SEDD, p. adj. som man l. ngn själv sett; som grundar sig på självsyn. (Jag) vore .. färdig att ge dig (dvs. Ling) den poetiska Lagren .. framför de flesta af dina samtida. Så mycken egen, genuin, sjelfsedd, sjelfkänd poesi finnes i detta ditt i sanning stora verk (dvs. Asarne). EGGeijer (1834) hos Marcus GeijerL 248. 2NF 28: 553 (1918; om litterär skildring). Det är självsedda landskap han beskriver. Östergren (1938).
-SEENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som själv ser l. kan se l. (med synens hjälp) uppfatta l. förstå. (Människan har) fått förmåga att uppfatta ideen: så att hon icke längre är ideens eget blott passiva och blinda verktyg, utan dess sjelfseende organ. Biberg 1: 296 (c. 1820).
-SERVERANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om restaurang o. d.: som har självservering (se d. o. 1). Dagen 1899, nr 217, s. 1.
-SERVERING.
1) om handlingen l. förhållandet l. systemet att kunderna på en restaurang l. mjölkbar o. d. servera sig själva (dvs. vid en disk l. dyl. själva hämta sin mat). NDA 1933, nr 144, s. 9.
2) konkret: lokal (matservering) l. företag med självservering (i bet. 1). STSD(A) 1933, nr 277, s. 17.
Ssgr (till -servering 1, mera tillf.): självserverings-ställe. matställe där självservering äger rum. SvD(A) 1959, nr 175, s. 7.
-system. Östergren (cit. fr. 1927).
-SIN, pron. [jfr själv I 1 n; jfr äv. sv. dial. självsin] (†) sin l. hans egen. Snöd (dvs. usel) är en Ädelman, den sielf-sijne Dygder ey adla. Stiernhielm Herc. 488 (1658, 1668). Lucidor (SVS) 349 (1673).
-SINNIG. (†) egensinnig; anträffat bl. ss. adv. VDAkt. 1752, F III 7 (: sjelfsinnogt).
-SINS-FÖRGÄTENHET. [jfr själv I 1 n slutet] (†) glömska av sitt rätta jag l. sina plikter o. d. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668).
-SINT, p. adj.
1) (†) ss. (predikativt attribut l.) adv., liktydigt med: frivilligt, godvilligt, självmant. (Diana:) Ey! hur’ ährbart står en an / Sielf sint träd’ i Tiänstbarheet (hos Amor), / Then Naturen födt har frij? Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668).
2) (numera föga br.) egensinnig. GCederhielm Vitt. 79 (c. 1700: sielfsind; om ilska).
Avledn. (till -sint 2): självsinthet, r. l. f. (föga br.) egensinnighet, egensinne; särsk. i pl., konkretare: yttringar av egensinne. TurÅ 1925, s. 88 (i pl.).
-SJUKA. (i sht i vitter stil) sjuklig självupptagenhet; hypokondri. Fröding ESkr. 1: 123 (c. 1900). Nilsson GrRelH 335 (1921).
-SKADLIG. (†) skadlig för en l. ngn själv. Bliberg Acerra 553 (1737).
-SKAPA. (numera bl. tillf.) själv skapa (ngt); äv. abs., särsk. i fråga om självständigt skapande. Man (borde) ej frångå sin öfvertygelse under supposition, att det förslag, man ansåg för rationellt, ej ginge igenom. Man sjelfskapade derigenom hinder för målets uppnående. Liljecrona RiksdKul. 277 (1840). Ett standardiserat folk är utan förmåga att självskapa. NDA(A) 1933, nr 152, s. 4.
-SKAPAD l. -SKAPT, p. adj.
1) som man l. ngn själv skapat l. åstadkommit l. tillverkat (utan hjälp l. förebilder l. dyl.), självgjord (se d. o. 1); originell (se d. o. 3); äv.: som man l. ngn själv förvärvat l. skaffat sig l. tillfogat sig (jfr -förvärvad, -förvållad). Phosph. 1810, s. 47 (om odödlighet). Hammarsköld KonstH 402 (1817; om målningar). ”Trohet” .., en af Lindblads mest fullkomliga, naturvuxna, sjelfskapade melodier. Nyblom i 2SAH 57: 84 (1880). En ny, egen poesi uti en självskapad form. Sylwan (o. Bing) 1: 6 (1910). SvLittTidskr. 1956, s. 126 (om smärtor). särsk.: som man l. ngn själv utan stöd i verkligheten funnit på, fritt påfunnen; ofta: inbillad; i sht förr äv.: som åstadkommits av en l. ngn själv gm förställning o. d., låtsad l. spelad l. dyl.; jfr -gjord 1 b. Naturlige och icke sielfskapade affecter. Schroderus Os. 1: 9 (1635). Hammarsköld SvVitt. 1: 298 (1818; om svårighet). De minskade penninginkomsterna komme att innehålla mindre frestelse till yppighet, och en mängd sjelfskapade behof skulle möjligen med tiden upphöra. Englund Ged. 129 (1853). Werin Ekelund 2: 395 (1961; om problem).
2) som skapat sig själv; som uppkommit av sig själv. JGOxenstierna 4: 187 (1815). Större delen af gamla adeln .. hade uppkommit i och med samhällets egen utveckling. Den var på sätt och vis sjelfskapad. Fryxell Ber. 9: 71 (1841). Man antager (enl. Spencer) antingen att tillvaron är själfexisterande, själfskapt eller skapad af en yttre makt. Göransson UndersRel. II. 1: 30 (1905). (Samernas gamla tro) härskade länge än ute i markerna i seitens, den självskapade stengudens, skepnad. Manker RajdKar. 141 (1958).
-SKAPANDE, p. adj. (i vitter stil) som själv l. av egen kraft (utan förebilder o. d.) skapar l. åstadkommer ngt; äv. om egenskap l. verksamhet o. d.: som kännetecknas av sådant skapande; ofta: originell (se d. o. 3, 4). Det fria, det sjelfskapande snillet. Brinkman i 2SAH 13: 84 (1828). Wikner Lifsfr. 1: 231 (1868; om verksamhet).
-SKAPARE. (i vitter stil) person som själv skapar ngt nytt o. originellt, självständigt skapande person. Hvart Snille är födt Lagstiftare: sjelfskapare i sit ämne. Thorild (SVS) 1: 469 (1782).
-SKAPELSE. (i vitter stil)
1) om handlingen att själv (utan hjälp l. förebilder) skapa l. åstadkomma ngt; eget l. originellt skapande; äv. konkret, om ngt som man l. ngn l. ngt själv(t) skapat l. gjort l. åstadkommit, egen l. originell skapelse l. produkt; äv. om ngt som man l. ngn själv (utan stöd i verkligheten l. i bibeln o. d.) funnit på, eget fritt påfund. Catholicismen med alla sina sjelf-skapelser, Polemiken, Vidskeppelsen, .. Helgons-inrättningen, Belätedyrkan (osv.). LBÄ 11—13: 95 (1798). Fantasiens vilda sjelfskapelser. Bremer Brev 1: 169 (1832). Själfskapelse i stället för reproduktion (i konsten). Söderhjelm Upps. 97 (1907).
2) om handlingen l. förhållandet att ngn l. ngt skapar sig själv(t) l. uppkommer av sig själv(t) (jfr -alstring); äv. konkret, om produkt av sådant skapande. Almquist Törnr. 2: 281 (1849). Kosmos’ själfskapelse ur kaos. Hansson Kås. 15 (1897). Karlfeldt Tank. 168 (1930; konkret).
-SKAPNING. (†) om handlingen l. verksamheten att själv (utan stöd i verkligheten) finna på ngt, egen fri uppfinning. Thorild (SVS) 4: 68 (1794).
-SKAPT, se -skapad.
-SKATTNING. psykol. självvärdering. Självskattning och kamratskattning. PedT 1958, s. 191.
-SKILDRARE. (mera tillf.) jfr -skildring. Söderblom StundVäxl. 1: 86 (1903, 1909).
-SKILDRING. (i vitter stil) (litterär) skildring som ngn ger av sig själv (den egna personen o. d.); jfr -analys. Wulff Dante 185 (1897).
-SKIRAD l. -SKIRD, p. adj. (†) om honung: självrunnen (se -rinna 1). IErici Colerus 2: 116 (c. 1645). Zetterstrand Kokb. 730 (1883).
(I 1 l) -SKJUT, n. (förr) självskott. Bring SkandNär. 29 (1833).
(I 1 l) -SKJUTANDE, p. adj. (förr) jfr -skott. Ekman NorrlJakt 6 (1910; om giller).
-SKJUTS. om sådan skjuts l. färd till skola som ombesörjes av skoleleven själv l. hans l. hennes målsman (o. som berättigar till bidrag av allmänna medel); jfr skol-skjuts. BtRiksdP 1941, I. 10: nr 176, s. 126.
(I 1 l) -SKOTT. [fsv. sialfskot, siälfskut, siälfskot; jfr d. selvskud, fvn. sjalfskot, nor. selvskudd, t. selbstschuss, selb(st)geschoss] (förr) giller (se d. o. 1) vars verksamma del bestod av en pil l. ett spjut l. ett skjutvapen som gm utlösning av mekanisk anordning automatiskt slungades resp. avfyrades mot djuret; jfr arv, sbst.2 PH 6: 3855 (1755). Norlind AllmogL 34 (1912).
-SKRIVA. (numera bl. tillf.) tr., med sakligt subj.: göra (ngn) självskriven (se d. o. 3) (till ngt). Strindberg NRik. 128 (1882).
-SKRIVANDE, n. (†) om (förhållandet att ledamöterna av en församling o. d. tillsättas på grund av) självskrivenhet (se d. o. 2). Tiden 1848, nr 112, s. 2.
(I 1 l) -SKRIVANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om räknemaskin o. d.: som automatiskt skriver ned införda o. framräknade siffror o. d. (på pappersremsa), skrivande. Själfskrivande Additions- och Bokföringsmaskiner. SvD(A) 1911, nr 253, s. 6. NFMånKr. 1939, s. 65 (om räkneverk för trafikräkning).
-SKRIVEN, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv skrivit. Palmblad Fornk. 1: XCVI (1843; i pl., om böcker).
2) (numera bl. i skildring av förh. på 1600- o. 1700-talen) i fråga om uttagning till krigstjänst: som (gm att vara lösdrivare l. ha begått brott o. d.) har ”utskrivit sig själv”, dvs. befinner sig l. försatt sig i den ställningen att han ovillkorligen (l. automatiskt) utskrives (till soldat l. båtsman); jfr 2. (Alla hantverkare måste underkasta sig skråordningens föreskrifter) innan Michaeli 1622 .., och hwar the thet icke giöra wele, tå skole the blifwa Knechter och wara sielffskrefne, oansedt hwad förswar the hafwe. Stiernman Com. 1: 790 (1621). Alle dhe, som icke ähre uthi verkelige tiänster .,. skole tagas uthi Chronans tiänst och hollas sielfskrefne. RARP 9: 421 (1664). Geijer SvFolkH 3: 53 (1836; om förh. under G. II A:s regering).
3) i allmännare anv. av 2: som (på grund av sin börd l. ställning l. sina egenskaper l. dyl.) har obestridlig (företrädes)rätt (till l. ss. ngt l. att vara l. bli ngt); som (utan att behöva väljas) ovillkorligen (enligt bindande bestämmelse l. lag l. dyl.) måste vara l. bli ngt (som anges av huvudordet) l. måste fungera l. deltaga l. tas med o. d.; som icke kan förbigås. Dalin Hist. 2: 276 (1750). Hvar och en bonde var sjelfskrifven Soldat (under medeltiden). Botin Utk. 350 (1761). Senatorerne visste, att de blifvit sjelfskrifna offer, om sammansvärjningen lyckats. Crusenstolpe Mor. 1: 96 (1840). Kyrkoherden skall vara skolrådets sjelfskrifne ordförande. VL 1894, nr 191, s. 2. ”Borgholms pensionskassa”, i vars styrelse kyrkoherden och stadsstyrelsens ordförande voro självskrivna och övriga ledamöter valdes. ActaOel. 2: 31 (1924). Han borde ju vara självskriven som chef för Hjolverken, tycker man, men det har .. (hans far) satt P för. Fast det är hans enda son. Gustaf-Janson ÖvOnd. 81 (1957). särsk.
a) om gäst: som självfallet väntas l. skall vara med (vid bjudning o. d.); jfr -bjuden 3 b. Slägtingar och grannar äro .. såsom sjelfskrefne, at .. komma til graf- och barns öl. NorrlS 1—6: 77 (c. 1770). Jordegumman. På barndop är jag själfskriven. Strindberg Kronbr. 26 (1902).
b) i utvidgad anv., om ngt sakligt: vars förhandenvaro (på en plats) är självklar l. ligger i sakens natur; självklar, given (se giva, v. I 5 b); som alltid finnes l. bör finnas; ovillkorligt föreskriven, obligatorisk; särsk. i uttr. ngns plats är självskriven, ngn är självskriven till en plats l. platsen, en självskriven sak, en självklar sak, en självklarhet. Nicander Minn. 1: 108 (1831). Det fanns ett samtalsämne, som ständigt var sjelfskrifvet under umgänget med Hedvig Eleonora: Drottningholms anläggning. Crusenstolpe Tess. 1: 253 (1847). Tessin .. gjorde de sjelfskrifna tre djupa bugningarna för medlemmarna af Konungahuset. Därs. 4: 212 (1849). Det var en självskriven sak att Fröding skulle vara ledare för de andra (i kamratkretsen), ange tonen och utgöra medelpunkten. Olsson Fröding 146 (1950). Alla dessa möbler borde vara självskrivna på ett välutrustat modernt kontor. Kyrklund Sol. 19 (1951). Hallenbergs plats (ss. medlem av Det skandinaviske Literaturselskab) var självskriven, och han mottog 1797 invalet. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 235 (1955).
c) ss. adv.: utan att behöva väljas; självklart, självfallet, ss. en självklar l. given l. naturlig sak. (Den engelska adeln har) rättigheten att sjelfskrifvet deltaga i parlamentets förhandlingar. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 131 (1852). Hallström Händ. 22 (1927).
Avledn.: självskrivenhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara självskriven.
1) (i skildring av förh. på 1600- o. 1700-talen) till -skriven 2. Malmström Hist. 4: 406 (1874; om förh. på 1700-talet).
2) till -skriven 3; ngn gg äv. konkretare, om företeelse som kännetecknas av sådan egenskap. Liljecrona RiksdKul. 298 (1840). Vinterbl. 1853, s. 33 (i pl.). jfr: (Publicisterna) äro .. Publikens ombud, / .. Och det på grund af sann själfskrifvenhet; / Ty fullmakten dertill de sjelfve skrifvit. Atterbom 2: 244 (1854); jfr själv-skriven 1. särsk. till -skriven 3 b: självklarhet. Hallström i 3SAH 50: 23 (1940).
-SKRYT. skryt med sig själv; jfr -beröm. Hedén 4: 56 (1919).
-SKUGGA. (i fackspr.) om den skugga på en kropps yta som åstadkommes av kroppens egen skuggning; motsatt: slagskugga. SFS 1906, nr 10, s. 44.
-SKYDD. skydd(ande) av sig själv (den egna personen l. nationen l. provinsen o. d.); skydd som ngn l. ngt ger sig själv(t); särsk. om skydd(ande) av egen person (l. familj l. egendom) i krig l. vid brand o. d. Östergren (cit. fr. 1918). Under usurpatorn Postumus’ galliska kejsardöme hade självskyddet verkat bättre än gränsvärnet under riksstyrelsen och Gallien rensats från (de germanska) inkräktarna. Almquist VärldH II. 2: 384 (1931). Genom olika former av självskydd ombord på handelsfartygen kan riskerna för förlust av fartygen nedbringas. SvD(A) 1958, nr 275, s. 22. Utbildningen i självskydd intensifieras. GHT 1961, nr 111, s. 9.
-SKYLDIG. [jfr t. selbstschuldig] (†) som är huvudgäldenär (icke borgensman); anträffat bl. i sg. best. substantiverat. GullbgDomb. 28/9 1654.
-SKÅDA. (numera föga br.) refl.: ägna sig åt (kritisk) själviakttagelse. Strindberg TjqvS 1: 253 (1886).
-SKÅDNING. (numera föga br.)
1) självsyn. Dalin DanNorSvOrdb. (1869; under selvsyn). Nyblom i 3SAH 8: 299 (1893).
2) (kritisk) själviakttagelse; jfr -prövning 2. Bremer Brev 3: 217 (1851).
-SKÄRPANDE, p. adj. (i fackspr.) jfr -skärpning. SvD(A) 1919, nr 231, s. 10 (om kvarnstenar).
-SKÄRPNING. (i fackspr.) om förhållandet att en maskindel l. dyl. som har till uppgift att skära l. slipa l. sönderdela ngt vid sin bearbetning åstadkommer sin egen successiva skärpning. TNCPubl. 16: 78 (1949).
-SKÖTSEL. (numera bl. tillf.) om förhållandet att ngt sköter sig l. klarar sig självt (utan tillsyn l. vård) l. fungerar automatiskt (jfr själv I 1 l); i fråga om maskin o. d. liktydigt med: automatism. TT 1874, s. 121 (i fråga om maskiner). GHT 1897, nr 45 B, s. 2 (i fråga om bärbuskar).
-SKÖTT, p. adj. (numera bl. tillf.) som sköter sig själv, som klarar sig utan tillsyn l. vård. Ahnfelt Rääf 359 (i brev fr. 1861; om person).
-SLAGEN, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) som slagit sig själv till ngt (som anges av huvudordet); särsk. bildl. Hennes själfslagne riddare. Lindqvist Dagsl. 1: 101 (1898).
2) som begått självmord. Fröding ESkr. 1: 134 (c. 1900).
3) om knut: som slagit sig själv, som slagit sig av sig själv. Landsm. II. 2: 5 (1880).
4) om sår: som man l. ngn själv (gm gisslande l. dyl.) tillfogat sig. Rydberg Ath. 11 (1859).
(I 1 l) -SLAGGANDE, p. adj. (i fackspr.) som automatiskt avlägsnar bildad slagg. SD 1918, nr 340, s. 1 (om gasgenerator).
-SLOCKNA. om eld l. ngt brinnande: slockna av sig själv. Grebst 1År 200 (1912).
-SLOCKNANDE, p. adj. som slocknar av sig själv; särsk. tekn. om plastmaterial l. dyl.: som antändes vid införande i en låga men slocknar efter uttagande ur lågan. TNCPubl. 30: 25 (1958).
-SLUTANDE, p. adj. [jfr t. selbstschliessend, eng. selfclosing] (i sht i fackspr.) som sluter sig l. drar sig samman av sig själv l. automatiskt (jfr själv I 1 l). BetKomSjölag. 1878, s. 243 (om ventiler). GbgTrädgFPrisuppg. 1888, s. 10 (om bindsallat). särsk. (numera föga br.) om cykelslang: som efter punktering på grund av sin elasticitet automatiskt tillsluter det uppkomna hålet. TIdr. 1895, s. 318.
-SLÄCKA. (i sht i fackspr.) refl. o. i pass. med intr. bet.: släcka sig själv resp. släckas av sig själv; ofta i utvidgad anv., om kalk: släckas utan avsiktlig tillförsel av vatten. Ekenberg (o. Landin) 162 (1889; refl., om kalk). Östergren (1938; i pass., om brand).
-SLÄCKANDE, p. adj. [jfr t. selbstlöschend, eng. self-quenching] (i fackspr.) om räknerör: som släckes (avbryter urladdningen) av sig själv (gm en komponent i den gas varmed röret är fyllt). NaturvForsknRådÅb. 1950—51, s. 105.
-SLÄCKNING. [jfr t. selbstlöschung]
1) (i sht i fackspr.) om förhållandet att ngt släcker sig självt l. släckes av sig självt; ofta i utvidgad anv., om släckning av kalk, som äger rum utan avsiktlig tillförsel av vatten. MosskT 1887, s. 247 (i fråga om kalk).
2) (tillf.) bildl.; jfr -förbränning 3. Johnson DrömRosEld 312 (1949).
-SLÄCKT, p. adj. (i sht i fackspr.) släckt gm självsläckning; vanl. i utvidgad anv., om kalk. Arrhenius Jordbr. 1: 152 (1859).
-SLÄPPING. (†) träd med töre som (gm avsaknad av motträ o. kvistar) lätt (liksom av sig självt) släpper från den vanliga veden. Bergström HbJagtv. 104 (1872).
-SMICKER. (i sht i vitter stil) jfr -beröm. AFSoldan (1850) hos Aho Soldan 207. —
-SMICKRANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) särsk. om yttrande l. handling o. d.: som innebär l. innehåller l. vittnar om självsmicker. Adlerbeth Ant. 1: 240 (c. 1792; om yttrande).
(I 1 l) -SMORD, p. adj. tekn. smord gm självsmörjning. TT 1879, s. 93 (om ytor).
(I 1 l) -SMÖRJANDE, p. adj. [jfr t. selbstschmierend, eng. selflubricating] tekn. om (rörlig del av) maskin o. d.: som automatiskt smörjer sig själv; äv. i utvidgad anv., om metall o. d.: som på grund av halt av sulfid l. grafit (som förmår ge viss smörjande verkan) har stor bearbetbarhet o. skärbarhet. TT 1871, s. 77 (om nollremskiva). LBl. 1915, nr 44, s. 497 (om separator). Det moderna självsmörjande lagret utgöres av bussningar tillverkade av porös metall indränkta med olja. Meijer Maskinelem. 194 (1944). TT 1954, s. 515 (om snabbstål).
(I 1 l) -SMÖRJARE. (numera föga br.) tekn. om anordning för självsmörjning. TT 1896, M. s. 31 (på lokomotiv).
(I 1 l) -SMÖRJNING. [jfr t. selbstschmierung] tekn. automatisk smörjning. SamlRönLandtbr. 3: 334 (1779).
-SNICKRAD, p. adj. som man l. ngn själv snickrat l. förfärdigat, självgjord (se d. o. 1); särsk. med bibegrepp av bristfällighet; äv. bildl. En självsnickrad smal gris som dock kunde stå (fick fadern av sin dotter). IdrBl. 1935, nr 153, s. 6. SvD(A) 1959, nr 186, s. 5 (om andlig utrustning).
(I 1 l) -SNOPPANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) = -putsande. 2UB 1: 572 (1898).
-SNÄRJD, p. adj. (numera bl. tillf.) som snärjt in sig själv. Borg Luther 1: 71 (1753: sjelfsnärd; bildl.).
-SPEGLA. (numera föga br.) refl., bildl.: avspegla sig (själv). Atterbom Minnest. 2: 44 (1840).
-SPEGLANDE, p. adj. (i vitter stil) självbespeglande. Östergren (1938).
-SPEGLARE. (i vitter stil) = -bespeglare. OoB 1893, s. 135.
-SPEGLERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (i vitter stil) självbespegling. Ossiannilsson Slätt. 235 (1909).
-SPEGLING. (i vitter stil)
1) självbespegling. Den belåtna själfspeglingen (hos det finska folket). Söderhjelm Brytn. 189 (1901).
2) bildl.: avspegling av en l. ngn l. ngt själv(t). Vi .. påträffa .. (laster, lyten o. oarter) i både mythisk och poetisk sjelfspegling (hos de gamla nordborna). Atterbom VittH 45 (1845).
-SPELANDE, p. adj.
1) om musikinstrument, särsk. om piano (l. orgel): som gm mekanisk inrättning själv spelar melodier, mekanisk, som frambringar mekanisk musik; jfr pianola, reproduktions-piano. KatalIndUtstSthm 1897, s. 88 (om orgel). Nordström Amer. 105 (1923; om pianon).
2) (tillf.) om teaterpjäs: som kan spelas l. uppföras utan att regissör o. skådespelare behöva anstränga sig; jfr själv I 1 l. DN(A) 1965, nr 5, s. 10.
-SPILL. (tillf.) självmord. Strindberg NSvÖ 1: 48 (1906).
-SPILLAN. (numera föga br.) självmord. Rudbeckius Luther Cat. 205 (1667). Gyldenstolpe i 1SAH 3: 10 (1789, 1802; bildl.).
-SPILLARE. (†) = -spilling. VDAkt. 1670, nr 47.
-SPILLD, p. adj. (†) som begått självmord; anträffat bl. bildl. PHScherini i 2SAH 25: 61 (1849).
-SPILLING. (själv- 1554 osv. självs- 16791695) (ålderdomligt) självmördare (se d. o. 1); jfr själa-spilling. UpplDomb. 5: 19 (1554). I en avsides bygd med kärv luthersk anda, där självspillingar begravdes i ovigd jord norr om kyrkan. Edqvist Musik 62 (1946). särsk.
a) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om l. med inbegrepp av person som vållar sin egen död gm alkoholmissbruk l. övermod o. d.; jfr -mord a. PPGothus Und. C 5 b (1590). Sjelfspillingar, .. som wållat sin egen död genom omåttlig förtäring af starka drycker och annat öfwerdåd. SKN 1845, s. 155.
b) mer l. mindre bildl.; särsk. om person som gm sitt (syndiga l. utsvävande l. onyttiga) levnadssätt förspillt sitt liv l. sina möjligheter att bli salig l. dyl.; jfr själa-spilling. Swedberg SabbRo 1543 (1688, 1712; om person som svär ofta o. därigm förskriver sig till djävulen). Nej: jag har ingen tröst att förkunna er, I sjelfspillingar! som utan behof slöst edra lifskrafter och gjort er onyttiga för samhället (i förtid). GRegnér i 2SAH 3: 77 (1802). Ordspr. 6: 32 (Bib. 1917). särsk.
α) (förr) i pippispel: spelare som gm att ha fått tjugo poäng minus icke längre fick kasta. TIdr. 1881, s. 32.
β) (†) i uttr. vara självspilling av ngt, gm eget förvållande förspilla ngt l. gå ngt förlustig. Jag anser .. (Geijer) i alla afseenden vara på villovägar och själfspilling af sin reputation. Järta (1838) i 3SAH 14: 246. —
-SPILLNING. (†)
2) = -spilling. Kellgren (SVS) 4: 202 (1781).
-SPINNANDE, p. adj. (†) om spindels tråd: som liksom spinner sig själv, som ser ut att spinnas av sig själv. RelCur. 293 (1682).
(I 1 l) -SPINNARE. [jfr t. selbstspinner] textil. selfaktor. 2UB 8: 237 (1900). Fröberg Skrädd. 31 (1941).
(I 1 l) -SPOLANDE, p. adj.1 (numera bl. tillf.) som automatiskt spolar tråd o. d.; särsk. om apparat på symaskin: som automatiskt (gm att pressas mot drivhjulet) förser symaskinsspolen med ny tråd. LdVBl. 1885, nr 130, s. 4.
-SPOLANDE, p. adj.2 (numera bl. tillf.) om vattenklosett o. d.: som automatiskt spolar med vatten, automatiskt spolande. Palmberg Hels. 204 (1889).
-SPRICKA, r. l. f. av sig själv uppkommen spricka; företrädesvis om snittliknande hudsår (ragad, fissur) som utan synbar anledning uppträder hos människor med torr hud på sådana ställen (i sht på händerna) där huden är tjock o. ofta utsättes för tryck. Tholander 1Ordl. Tillägg (1850; om hudsår). Fatab. 1927, s. 146 (i berg). RödKMedUppslB (1932; om hudsår).
-SPRICKA, v. spricka av sig själv (utan påverkan utifrån); särsk. om hud: få självsprickor. TSjöv. 1904, s. 167 (om hylsor till kanonprojektiler). Östergren (1938; om hud).
-SPRICKNING. sprickbildning som sker av sig själv (utan påverkan utifrån); vanl. tekn. om sådan sprickbildning hos föremål av metall (särsk. mässing) l. plast o. d., orsakad av inre spänning i godset. SvD(A) 1923, nr 283, s. 9.
-SPRIDA. bot. refl., om växt: sprida sig själv (utan mänskligt ingripande). BokNat. Liv. 160 (1951).
(I 1 l) -SPRIDANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) om apparat o. d.: som automatiskt sprider ut sitt innehåll. SD(L) 1902, nr 58, s. 2 (om sandkärra). Geete o. Grinndal 88 (1923; om såningsapparat använd vid skogsodling).
-SPRIDARE. [jfr t. selbstverbreiter] bot. växt som sprider sig själv gm sin egen aktivitet; jfr -spridning. VäxtLiv 4: 316 (1938).
-SPRIDD, p. adj. bot. om växt: spridd av sig själv (utan mänskligt ingripande). Weimarck SkånFl. 37 (1963).
-SPRIDNING. bot. om förhållandet att en växt sprider sig av sig själv, särsk. gm växtens egen aktivitet (t. ex. gm utslungning av frön). VäxtLiv 4: 303 (1938).
(I 1 l) -SPRINGANDE, p. adj. om (del av) mekanism o. d.: som automatiskt springer upp (vid visst grepp). KatalÅhlénHolm 1905—06, s. 21 (om revolverhane). Därs. 1914—15, s. 93 (om lås).
-SPÄKANDE, p. adj. jfr -späkning o. -plågande. Indiens sjelfspäkande hjeltar. Bremer 3: 41 (1847).
-SPÄKELSE. självspäkning. Strinnholm Hist. 3: 204 (1848).
-SPÄKNING. abstr. o. konkretare: späkning av den egna kroppen l. det egna jaget (i etiskt l. religiöst syfte), askes; jfr -plågeri. SvLittFT 1836, sp. 815 (i pl.). 3NF 7: 145 (1927).
(I 1 l) -SPÄNNANDE, p. adj. [jfr t. selbstspannend, eng. self-cocking] (i sht i fackspr.) som automatiskt spänner sig själv l. åstadkommer avsedd spänning; äv. om (äldre) handeldvapen l. lås l. mekanism på sådant vapen: vars hane l. slagfjäder l. dyl. automatiskt spännes, då avtryckaren föres bakåt. EldhandvSkjutsk. 2: 38 (1877; om handeldvapen). Kolfpackningen (i en borrmaskin) utgöres antingen af sjelfspännande ringar eller ock af en mängd i kolfven insvarfvade spår. JernkA 1880, s. 336. TT 1952, s. 667 (om remtransmission).
(I 1 l) -SPÄNNARE. [jfr t. selbstspanner, eng. self-cocker] (numera bl. mera tillf.) om (ngt som är utrustat med) självspännande anordning; särsk. om självspännande handeldvapen; förr äv. om sadelgjordsfjäder. Wrangel HbHästv. 278 (1885; om sadelgjordsfjäder). EldhandvFältartill. 1887, s. 107 (om handeldvapen). DN(A) 1966, nr 226, s. 10 (om paraply). jfr sadel-självspännare.
-SPÄNNING.
1) (i sht i fackspr.) spänning som sker automatiskt (jfr själv I 1 l); äv. om sådan spänning av hane l. slagfjäder l. dyl. på (äldre) handeldvapen, inträdande vid avtryckarens förande bakåt. TT 1875, s. 203. 2NF 10: 1317 (1909).
2) tekn. i fråga om gjutgods o. d., om inre spänning som uppkommer gm förhållanden inom godset självt. Smith ReglMaskinritn. 182 (1946).
(I 1 l) -SPÄRRANDE, p. adj. [jfr t. selbstsperrend] (i fackspr.) jfr -spärrning o. -låsande. GHT 1897, nr 20, s. 3 (om hiss).
(I 1 l) -SPÄRRNING. [jfr t. selbstsperrung] (i fackspr.) automatisk spärrning. TT 1874, s. 183 (i fråga om hiss).
-STABIL. (i fackspr.) som (utan särskilda hjälpmedel) har (full)god egen stabilitet. VFl. 1917, s. 20 (om flygplan).
-STAGANDE, p. adj. sjöv. om mast: ”som stagar sig själv”, konstruerad med ben (se ben, sbst.1 II 2 c) ersättande stag. TT 1954, s. 908.
(I 1 l) -START. (elektrisk) startmotor varmed förbränningsmotor (t. ex. bilmotor) automatiskt (gm ett manövreringsorgan) igångsättes; äv. om manövreringsorgan varmed sådan startmotor igångsättes (jfr -startare). SvMorgBl. 1914, nr 66, s. 5. Berg ArizCharlP 265 (1927; om manövreringsorgan).
(I 1 l) -STARTANDE, p. adj. [jfr eng. self-starting] (i sht i fackspr.) som startar av egen kraft l. automatiskt (vid visst grepp l. dyl.); stundom äv. (om bil o. d.): utrustad med självstart. Hufvudsakliga svårigheten ligger .. uti att få (enfas-)motorn själfstartande. TT 1895, M. s. 33. Självstartande rullar (på kastspö), vid vilka rulltrummans tröghet vid kastets början övervinnes genom att trumman sättes i gång med en fjäder. Hammarström Sportfiske 150 (1925). Hammar (1936; om bil).
(I 1 l) -STARTARE. [jfr eng. self-starter] (numera mindre br.) = -start. Nerén HbAut. 1: 163 (1913). (Chauffören) hade .. satt foten på självstartaren. Hellström RekBr. 339 (1920). Östergren (1938).
(I 1 l) -STARTNING. (numera bl. tillf.) startning som sker av egen kraft l. automatiskt (vid visst grepp l. dyl.); i sht förr äv. konkret: självstart. SvMorgBl. 1914, nr 66, s. 5 (konkret).
Ssg: självstartnings-anordning. (numera bl. tillf.) jfr anordning 1 a δ. Nerén HbAut. 1: 163 (1913).
-STAVAD, p. adj. (†) om ed: som den som går eden själv formulerat. GullbgDomb. 16/10 1648.
-STERIL. [jfr t. selbststeril, eng. self-sterile] bot. om växt: som icke kan sätta frukt efter pollinering mellan blommor hos samma individ (motsatt: självfertil); stundom äv. om blomma hos sådan växt. BotN 1877, s. 54. Trägårdh Djurv. 172 (1927; i pl., om rödklöverblommor).
Avledn.: självsterilitet, r. l. f. [jfr t. selbststerilität, eng. self-sterility] bot. BotN 1877, s. 53.
-STIKTAD, p. adj. (†) som man l. ngn själv instiftat l. funnit på (utan stöd i bibeln l. dyl.). Fischerström Tal 214 (1769; om helgdagar).
-STOR.
1) (numera föga br.) stor l. betydande l. framstående i sig själv (gm sin egen inre kraft). Thorild (SVS) 1: 75 (1781); jfr (parodierande) Kellgren (SVS) 2: 190 (1783).
2) (numera bl. mera tillf.) som själv tror sig vara stor l. betydande; äv. om skicklighet o. d.: stor i egna ögon; jfr -belåten. Wingård 2: 416 (1831; om skicklighet). Vi (svenskar) äro .. efter våra mera framsynta och mindre själfstora grannar (i fråga om ekonomiskt samarbete). Tenow Solidar 1: 102 (1905).
Avledn.: självstorhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till -stor 2. Rudin 1Evigh. 1: 44 (1871, 1878).
-STRID. (numera föga br.) bildl.: strid med l. mot sig själv. Fahlcrantz 3: 59 (1839, 1864). Dens. 1: 74 (1846, 1863).
-STRIDIG. (numera mindre br.) bildl.: som strider mot sig själv, självmotsägande; jfr -motstridig. Sjelfstridiga, inconsequenta, Himmelsk-helvetiska caracterer. Kellgren (SVS) 6: 180 (1788). Den sjelfstridiga, otänkliga tanken, om det tillfälligas nödvändighet. Leopold 3: 19 (1816). Östergren (1938).
Avledn.: självstridighet, r. l. f. (numera mindre br.) egenskapen att vara självmotsägande; äv. konkretare: självmotsägelse, inkonsekvens. Lantingshausen Young 2: 3 (1790). SC 2: 322 (1822; i pl.). Östergren (1938).
(I 1 l) -STRIGLANDE, p. adj. (i sht förr) om rakapparat: konstruerad så att strigling av rakbladet väsentligt underlättas (kan ske liksom av sig själv); äv. om rakblad i sådan rakapparat. PriskurPUBergström 1911, s. 45. Östergren (1938; äv. om rakblad).
(I 1 l) -STRYPANDE, p. adj. el.tekn. särsk. om oscillator: som ”strypes” (förmedlar allt lägre effekt) av sig själv (t. ex. gm att en med anoden parallellkopplad kondensator urladdas). IngHb. 3 a: 546 (1950).
-STUDERAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) jfr -lärd 1. Lindahl SvMill. 2: 285 (1898).
-STUDIUM. [jfr t. selbststudium, eng. self-study]
1) studium som man l. ngn själv bedriver (på egen hand, utan lärare l. organiserad skolgång), enskilt l. privat studium; särsk. dels om dylikt studium som av skolelev bedrives vid sidan av det vanliga skolarbetet (o. vars resultat redovisas enskilt), dels om organiserat sådant studium för ernående av viss kompetens l. examen o. d.; ofta i pl. Polyfem III. 10: 4 (1811). Ett antal för frivilliga själfstudier under sommarferierna lämpliga uppgifter. SFS 1905, nr 6, s. 5. Självstudier, ofta med hjälp av korrespondensundervisning, bedrives ej sällan av självförsörjande ungdom som förberedelse till realex. el. studentex. PsykPedUppslB 2155 (1946). (En recenserad populärvetenskaplig bok) lämpar .. sig väl för självstudium. SvGeogrÅb. 1952, s. 149.
2) (numera bl. mera tillf.) studium av det egna jaget; jfr -analys, -iakttagelse. Verd. 1884, s. 166.
-STUVANDE, p. adj. [jfr eng. self-stowing] sjöv. eg.: som stuvar sig själv; om ankare: som saknar ankarstock o. således kan dragas direkt upp i ankarklyset. Wrangel SvFlBok 207 (1898). Weinberg Sjömansk. 100 (1954).
-STYMPA. [jfr -stympning] (mera tillf.)
1) refl.: stympa sig själv. Hülphers HelEld. 30 (1912).
2) med avs. på ngt hos sig själv: själv stympa; särsk. oeg. l. bildl. Sverge, som sedan 1925 självstympar sin värnkraft. Östergren (cit. fr. 1931).
-STYMPARE. person som (stympar l.) stympat sig själv; äv. bildl. Steffen EnglVärldsm. 338 (1898; bildl.). Östergren (1938).
-STYMPERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (mera tillf.) självstympning (se d. o. 1); särsk. bildl. Fogelqvist SöderkRom 143 (1924; bildl.).
-STYMPNING. [jfr t. selbstverstümmelung]
1) om handling varigm en människa stympar sig själv (i sht förr särsk. för att undgå militärtjänst); äv. bildl. Palmær Eldbr. 204 (1847; bildl.). Ett av de numera sällsynta fallen av självstympning för att slippa militärtjänst inträffade (osv.). GHT 1944, nr 38, s. 7.
2) zool. om (vanl. gm kraftig muskelkontraktion åstadkommen) avsnörning l. avstötning av kroppsdel, utförd (ss. en form av självskydd l. fortplantning) av vissa ryggradslösa djur o. ödlor, autotomi. Lönnberg AnfDjurr. 72: 18 (1901). DjurVärld 15: 352 (1961).
-STYRANDE, p. adj.
1) (i fackspr.) om teknisk apparat l. process o. d.: som automatiskt styr sig själv (mot ett mål o. d.); äv. allmännare: som fungerar automatiskt, automatisk; jfr själv I 1 l. AB 1889, nr 276, s. 2 (om torped). TT 1901, K. s. 105 (om maskin för uppfordring av malm i gruva).
2) om politisk enhet l. om korporation o. d.: som styr sig själv l. bestämmer över sig själv o. sina egna angelägenheter, som har självstyrelse (se d. o. 2); äv. om person: som själv l. ensam styr (o. ställer), stundom: självhärskande, enväldig; äv. bildl. Enkegrefvinnan M. S. Oxenstierna lefde till 1696, således sjelfstyrande enka nära ett halft århundrade. BL 10: 321 (1844). Frankrike, som redan länge (i Napoleon) haft en sjelfstyrande herre, erhöll (i o. med hans kröning) en ärftlig kejsare. MinnSvNH 9: 253 (1864). Forssell Stud. 1: 181 (1870, 1875; om kommuner). Behoven stimuleras på olika sätt, växer och blir självstyrande. BonnierLM 1954, s. 299. DN(A) 1963, nr 274, s. 6 (om koloni).
-STYRD, p. adj.
1) (mera tillf.) som automatiskt styres (mot ett mål o. d.); jfr själv I 1 l. LD 1946, nr 174, s. 12 (om projektil).
2) om politisk enhet l. om korporation o. d.: som har självstyrelse (se d. o. 2); äv. om person: icke styrd av ngn annan l. ngt annat än sig själv l. sin egen vilja o. d., ledd (endast) av sig själv. (Vi äro) långt mindre sjelfstyrde, än vi förmode, långt väldigare och mångfaldigare beherrskade af det som omger oss. LBÄ 4: 36 (1797). Vårt sedan hedenhös själfstyrda land. 4GbgVSH V—VI. 3: 43 (1903).
-STYRE.
1) (tillf.) = -styrning; jfr själv I 1 l. Ruin SjunknH 130 (1956).
2) [jfr nor. selvstyre] (ngt vard.) självstyrelse (se d. o. 2). Spanska regeringen har .. förklarat att den alls icke ämnar gifva Cuba sjelfstyre. VL 1896, nr 61, s. 4.
-STYRELSE.
1) (†) förmåga att styra sig själv, självbehärskning. Wikforss (1804; under selbstbeherrschung). AJourn. 1815, nr 246, s. 2.
2) [jfr eng. selfgovernment] om förhållandet att en politisk enhet l. en korporation o. d. styr sig själv l. bestämmer över sig själv o. sina egna angelägenheter; vanl. med tanke på decentraliserad styrelse l. styrelse utövad (helt l. delvis) av folket självt l. medlemmarna själva (gm valda ombud), stundom äv. med inbegrepp av (mer l. mindre fullständig) nationell suveränitet; jfr -förvaltning. Politisk, kommunal, lokal självstyrelse. Folkets självstyrelse. Palmblad Norige 394 (1846). Lag om självstyrelse för Åland. FFS 1920, s. 393 (rubrik). De viktigaste (engelska) kolonierna utom Indien fingo självstyrelse med egna parlament. Almquist VärldH 8: 504 (1938). Ur socknemännens sammankomst på kyrkbacken har den lokala självstyrelsen växt fram. Brilioth HerdabrÄrkest. 102 (1950). särsk. om förhållandet att eleverna i en skolklass l. en skola l. en skolform l. ett lands skolväsen (i större l. mindre utsträckning) själva (gm särskilda organ) aktivt ta del i utformning av ordningsregler o. upprätthållande av ordning, stundom äv. i undervisningens uppläggning o. utformning o. d.; ngn gg konkret, om organ för sådan verksamhet; jfr skol-demokrati. I morgon ska (klassen) V B få välja självstyrelse. Oterdahl Skolfl. 157 (1924). PsykPedUppslB 2155 (1946).
3) (numera bl. tillf.) om förhållandet att en regent (monark l. dyl.) själv (ensam) utövar styrelsen i en stat, envåldsstyrelse. Topelius Planet. 3: 58 (1889).
Ssgr (till -styrelse 2): självstyrelse-försök. särsk. till -styrelse 2 slutet. UNT 1933, nr 247, s. 1.
-myndighet. myndighet (se d. o. 5) gm vilken (lokal) självstyrelse utövas. 2NF 22: 1312 (1915).
-område. särsk. (i Finl.) om vart o. ett av de administrativa områden där lokal självstyrelse utövas. FFS 1922, s. 1269.
-organ. jfr organ 4 b. 2NF 22: 1430 (1915).
-princip(en). jfr princip 4. Nyström Svedelius 2: 44 (1887). särsk. till -styrelse 2 slutet. PedT 1944, s. 209.
-program. jfr program 4. Klercker Cuba 322 (1899). särsk. till -styrelse 2 slutet. Samuelsson HALärovUpps. 365 (1952).
-STYRELSE-FORM. (mera tillf.) styrelseform som kännetecknas av (folkets) självstyrelse (se d. o. 2). Stockenstrand Utv. 56 (1907).
(I 1 l) -STYR-INRÄTTNING~020. [jfr t. selbststeueranlage] (numera bl. tillf.) inrättning för självstyrning av fartyg, gyrolots. VFl. 1921, s. 76.
(I 1 l) -STYRNING. [jfr t. selbststeuerung] i sht tekn. automatisk styrning; äv. konkret, om anordning för sådan styrning. TT 1899, M. s. 37 (konkret, på plog). Agvald Körtekn. 17 (1957).
-STYRSEL. (numera bl. tillf.)
1) om styrsel som ngt ger sig självt; jfr -styrning. Holmberg Nordb. 553 (1854, i fråga om pil).
2) förmåga att styra sig själv, självbehärskning; jfr -styrelse 1. Simonsson Stagnelius 18 (1909).
-STÅND. [jfr ä. t. selbststand] (†) självständighet (se d. o. 3 slutet). Envallsson GEricsson 14 (1784; i fråga om land).
-STÅNDANDE, p. adj. (†) självständig (se d. o. 3 a). 2RARP 14: 38 (1743; om rike).
-STÅNDIG, se självständig.
(I 1 l) -STÄLLANDE, p. adj. [jfr t. selbststellend] (numera föga br.) självinställande. JernkA 1868, s. 22 (om lagerskålar). LB 4: 350 (1905; om lager).
-STÄMD, p. adj. (†) eg.: instämd (endast) av sig själv; dels ss. predikatsfyllnad, i uttr. vara självstämd, vara l. räkna sig skyldig att komma (till domstol o. d.) utan stämning, dels ss. predikativt attribut, liktydigt med: utan stämning. VDAkt. 1669, nr 178 (: wara sielfstämbd). Alt det manskap, som stod under en Höfvitsmans tilsyn, war (i äldre tid) sielfstämdt til alla de årliga i orten infallande Ting. Frosterus Krigslagf. 73 (1765). Andra Tings dagen, då alla Parterne Sjelfstämde borde sig infinna. VDAkt. 1784, nr 255.
-STÄNDIG, se d. o.
(I 1 l) -STÄNGANDE, p. adj. [jfr t. selbstschliessend, eng. self-closing] som stänger l. tillsluter sig av sig själv l. automatiskt (t. ex. medelst fjäderanordning l. pneumatisk anordning). Ett sjelfstängande galler framför ingången (till en hiss). TT 1883, s. 117. De s. k. själfstängande dörrarna med pneumatisk stängningsinrättning. 2UB 8: 44 (1900). SD 1915, nr 331, s. 8 (om bläckhorn). Träskman Fjäd. 31 (1948; om grindar).
(I 1 l) -STÄNGARE. självstängningsanordning; särsk. på dörr. Berger Ysaïl 18 (1905).
(I 1 l) -STÄNGNING. automatisk stängning. SFS 1917, s. 1098.
Ssgr: självstängnings-anordning. (mekanisk) anordning för självstängning. 2NF 26: 83 (1917).
-ventil. självstängande ventil. TT 1883, s. 119.
-STÖRTA. (†) i pass. med intr. bet., bildl.: falla l. störta samman av sig själv (på grund av svag grundval). LBÄ 2—3: 116 (1797; om lärobyggnad).
(I 1 l) -SUGANDE, p. adj. i sht tekn. som gm sin konstruktion av sig själv suger upp vätska; särsk. dels om pump, dels om filter. Vägmaskinl. 222 (1942; om pump). TNCPubl. 29: 29 (1958; om filter).
-SUGGERERA. i sht psykol. refl.: suggerera sig själv; äv. med obj. o. indirekt refl. obj., i uttr. självsuggerera sig ngt, gm självsuggestion framkalla ngt hos sig själv. (Immanuel Kant) självsuggererade .. sig känsellösheten (för den gikt han led av). Bjerre Själsläk. 41 (1914). Tiselius Huxley Fyrv. 55 (1931).
-SUGGESTION. [jfr t. selbstsuggestion, eng. self-suggestion] i sht psykol. suggestion varigm ngn påverkar sig själv, autosuggestion. GHT 1895, nr 256 A, s. 3. (Hitlers) förmåga av självsuggestion anses tävla med hans makt att rycka andra med sig. Spångberg BanbrHövd. 321 (1939).
-SUR. självsurnad. LB 3: 318 (1902; om mjölk).
-SURNA, -ing. om mjölk l. grädde: surna av sig själv (gm att stå i vanlig rumstemperatur, utan tillsättande av syra l. dyl.). LB 3: 87 (1902; i p. pf., om mjölk). Därs. 312 (om grädde). 2NF 20: 1043 (1914: själfsurning).
-SUTTEN, p. adj. (numera föga br.) = -besutten; äv. allmännare: fullmyndig (se d. o. 1). Sjelff sutten Borgare eller Bonde. Stiernman Riksd. 939 (1635). De sjelfsuttne skånska bondätterna. Wigström Folkd. 1: 81 (1880). Reuterskiöld StatsFörvR III. 1: 162 (1919; allmännare).
Avledn.: självsuttenhet, r. l. f. (föga br.) fullmyndighet (se d. o. 1). Reuterskiöld StatsFörvR III. 1: 163 (1919).
-SVEDD, p. adj. (numera mindre br.) i eder o. kraftuttryck, dels om djävul(en): själv svedd (i helvetets eld l. dyl.), dels allmännare: fördömd l. förbannad l. dyl. Ta mig sjelfsvedda fan! Braun Borup 60 (1860). Herr Jöns (dvs. ärkebiskop Jöns Bengtsson) han sitter på Stockholms slott / .. Han slipper gäspa ur led sin käk, / som på det själfsvedda Almarstäk, / och slipper höra legender. Fröding Eftersk. 1: 145 (1887, 1910). Dens. ESkr. 2: 83 (1892).
-SVÄLTING. (†) i uttr. bli sin egen självsvälting, bli ”sin egen” (självägande bonde) trots utsikt att få svälta. Engström ResNorrl. 110 (1834).
-SVÄNGA. el.-tekn. utföra egensvängningar. Radiolex. 331 (1945; om förstärkare).
-SVÄNGANDE, p. adj. el.-tekn. som utför l. kännetecknas av egensvängningar. OrdbFjärrförb. 207 (1940; om anordning för likriktning av elektriska växelströmmar av hög frekvens, detektor).
-SVÄNGNING. el.-tekn. egensvängning (se d. o. 2). Erix EgRadio 141 (1923).
-SYDD, p. adj. som man l. ngn själv sytt. Hennes .. självsydda dräkter. Hallström Than. 96 (1900).
-SYN. [efter d. selvsyn; jfr autopsi] om förhållandet att man l. ngn själv ser l. sett ngt; egen iakttagelse; äv. dels: förmåga av egen iakttagelse, dels: på egna iakttagelser grundad erfarenhet; jfr autopsi 1. (Mathilda Roos’) varma känsla för kroppsarbetarne och flere förträffliga interiörer ur deras lif, hvilka otvifvelaktigt äro grundade på själfsyn. NordT 1892, s. 255. Avhandlingen vilar på grundliga källstudier och en genom trenne resor .. förvärvad självsyn. SvGeogrÅb. 1929, s. 214. De flesta (av gästerna på ett kalas) kände jag förut av självsyn men av omtal framför allt. Nilsson BombiNick 218 (1946). Ingeborg Lundin bevisar att graveringen gott kan förnyas och göras intressant igen, om man bara besitter frisk självsyn och har idéer. Form 1948, s. 159.
-SYNT, p. adj. (†)
1) som med egna ögon sett ngt (särsk. i uttr. självsynt vittne, åsyna vittne, ögonvittne); äv.: som man l. ngn själv sett; äv. ss. adv.: gm självsyn. Rothman Skäl 26 (1765; ss. adv.). Ödmann StrFörs. II. 2: 126 (1803: sjelfsynte witnen). (Sv.) Sjelfsynt .. (fr.) Qu’on a vu de ses yeux. Weste (1807). Meurman (1847).
2) självklar, tydlig, uppenbar; jfr egen-synt. Stiernhielm Fateb. (1643; under audsynt).
-SYRA. (numera bl. tillf.) i pass. med intr. bet.: självsurna. LAHT 1896, s. 5.
-SYRAD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) självsurnad. SD(L) 1894, nr 34, s. 3.
2) (i sht förr) om deg o. d.: syrad gm självjäsning, självjäst; äv. om bröd: framställd av sådan deg. Fischerström 3: 430 (1787; om bröd). Keyland Allmogekost 1: 186 (1919).
-SYRNA. (numera föga br.) självsurna. LAHT 1896, s. 5.
-SYRNING, förr äv. -SYRING.
1) om förhållandet att mjölk l. grädde självsurnar l. handlingen att låta mjölk l. grädde självsurna. ÖgHushSällskH 1885, s. 71 (: sjelfsyring). 2NF 26: 77 (1917).
2) (i sht förr) i fråga om deg o. d.: (syrning gm) självjäsning. Keyland Allmogekost 1: 186 (1919).
-SÅ. (i sht i fackspr.) så l. sprida (frön l. dyl.) gm självsådd (se -sådd, sbst.); företrädesvis refl. o. i pass. med intr. bet., om frö l. växt: så l. sprida sig l. spridas gm självsådd; ngn gg äv. (i pass. med intr. bet.) om markområde: besås gm självsådd; äv. mer l. mindre bildl. Alm(Sthm) 1817, s. 42 (refl., om frön). Ånger och blygsel hade sjelfsått sina frön i hennes själs örtagård. Braun Ber. 256 (1847). SvTrädgFT 1902, s. 4 (refl., om växt). Abelin VTr. 51 (1903; i pass., om växter). SkogsvFT 1910, s. 204 (i pass., om markområde).
-SÅDD, r. l. m. [jfr t. selbstsaat] (i sht i fackspr.) (återväxt l. föryngring gm) fröspridning som sker gm växten själv l. växterna själva (utan mänskligt åtgörande l. ingripande gm sådd l. plantering l. kultur o. d.); särsk. om sådan fröspridning osv. hos skog (gm fröträd), naturlig föryngring; äv. konkret, om självsått skogsbestånd. Ström Skogsh. 19 (1830). Violerna, så väl som växter i allmänhet, urarta genom sjelfsådd. Lundström Trädg. 311 (1852). Yngre självsådder eller kulturer av bok. SvSkog. 351 (1928).
-SÅDD, p. adj. om växt l. skörd o. d.: sådd l. spridd gm l. upp- l. framkommen efter självsådd (se -sådd, sbst.); äv. om markområde: besådd gm självsådd. (I Vinland) woro .. sielfsådde hwete åkrar. Peringskiöld Hkr. 1: 333 (1697; isl. orig.: hveiti akrar sialfsaner). Sjelfsådda skördar vaggade sitt guld (i paradiset). Kullberg Dikt. 4 (1847, 1850). PT 1896, nr 125, s. 1 (om gräs). Rig 1949, s. 91 (om trädslag).
-SÅENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om växt: som sprides gm självsådd (se -sådd, sbst.). Will-hafra, klint och annat sielf-sående ogräs. Serenius EngÅkerm. 85 (1727). En självsående ettårig växt. Hultenberg Stratton-Porter Vildm. 62 (1916).
-SÅNING. i sht skogsv. självsådd (se -sådd, sbst.). EconA 1807, juni s. 37.
Ssgr (skogsv.): självsånings-hygge. hygge (se hygge, sbst.2 3) avsett för besåning gm självsådd. Björkman Skogssk. 292 (1868).
-trakt. jfr -hygge. GHT 1896, nr 231 B, s. 1.
-SÄKER. [jfr d. selvsikker, t. selbstsicher] säker på l. förvissad om den egna personens värde l. värdighet l. förmåga l. förtjänster l. dyl. (o. därför lugn l. överlägsen l. dyl.), säker på sig själv, full av självförtroende l. självkänsla (se d. o. 2); självmedveten (se d. o. 2); om handling l. yttrande o. d.: som vittnar om självsäkerhet. Geijerstam Grane 166 (1885). I grekiska kammaren talas icke mera så själfsäkert och skarpt, hvarken från oppositionens eller från regeringens sida. PT 1897, nr 49 A, s. 2. En liten prinsessas själfsäkra enkelhet och elegans. Levertin 11: 206 (1904). Den självsäkre, lättlevande överklassnobben från Stockholm, en av dessa människor som alltid tycks flyta ovanpå. BonnierLM 1954, s. 732.
Avledn.: självsäkerhet, r. l. f. [jfr d. selvsikkerhed, t. selbstsicherheit] Zedritz 2: 122 (1857).
(I 1 l) -SÄKRANDE, p. adj. (i fackspr.) om skjutvapen: som automatiskt säkrar sig själv (efter avfyring l. vid mekanismens öppnande). Balck Idr. 2: 167 (1887).
(I 1 l) -SÄNKANDE, p. adj. artill. om kanon(lavettage): som vid rekylen automatiskt sänker eldröret i skyddat läge. SFS 1877, Bih. nr 3, s. 9.
-SÄTTANDE. [jfr t. selbstsetzen] filos. om jagets handling att ”sätta sig självt”, dvs. gm sitt självmedvetande (se -medvetande, sbst. 1) inför sig självt fastställa sin egen existens. Phosph. 1812, s. 175.
-SÄTTNING. filos. = -sättande. Rein Psyk. 1: 385 (1876).
-SÖKANDE, n. (numera föga br.) sökande efter egen fördel; jfr -sökelse. Wulf Köppen 1: 762 (1799; t. orig.: Selbstgesuch). Rudin OrdUngd. 52 (1889, 1894).
-SÖKARE. (numera föga br.) person som söker egen fördel, självisk person, egoist. SvLittFT 1835, sp. 830. Atterbom SDikt. 2: 368 (1838).
-SÖKELSE. (†) = -sökande. Lind (1749; under eigen-gesuch).
(I, II 1) -SÖKERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (numera bl. tillf.) sökande efter sitt eget (verkliga) jag. Hallström Våren 29 (1898).
-SÖKT, p. adj. (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv sökt upp l. letat reda på l. sökt (er)nå l. dyl.; äv. bildl. (i fråga om ngt sakligt); förr äv. övergående i dels bet.: avsiktlig, medveten, dels bet.: frivillig. Föregifwer någen, at Echtenskapsbandet må .. för itt sielffsökt Vndanhollande ifrån sin Maka, blifwa vplöst: Han wari förbannat. Schroderus Os. III. 2: 134 (1635). Swebilius SGHelmfeldt N 1 a (1678; om beröm). Jag ser ett uselt folck i sjelfsökt plåge-vahl / Som tror sig köpa dygd med tårar, suck och qual. CFGyllenborg i VFörsök 3: 8 (1755; hos Dens. Vitt. 1: 129 (1795) ändrat till sjelfgjordt). Hartzet utflyter antingen genom sjelfsökta öppningar eller genom inskärningar. Berzelius Kemi 4: 438 (1827).
-SÖNDERDELNING~0020. (i sht i fackspr.) av sig själv (utan mänskligt ingripande) skeende sönderdelning (av ngt, i sht sprängämne); äv. bildl. Sjelfsönderdelning af organiska nitroföreningar. TT 1884, s. 25. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 28 (1898; bildl.; t. orig.: selbstzersetzung). Sprängoljans självsönderdelning olycksorsak. Dædalus 1948, s. 125 (kantrubrik).
-TAGA. (†) refl.: självrådigt taga sig (ngt). VDAkt. 1714, nr 139 (med avs. på frihet).
-TAGEN, p. adj.
1) som man l. ngn själv (oftast egenmäktigt l. utan lov l. rätt l. skäl l. utan stöd i verkligheten l. i Guds ord o. d.) tagit (sig) l. skaffat sig l. antagit l. tillägnat sig l. påtagit sig o. d. Uppträda med självtagen (makt och) myndighet. (Människor) huilke wäl hafua it skijn vthaff wijsdom, genom .. sielfftaghen andeligheet. Kol. 2: 23 (NT 1526; Bib. 1917: självvalt gudstjänstväsende). OPetri 1Post. 55 a (1528; om lidande). Judarna hade endels i anledning af Mose lag, endels af sielftagen lag, then seden, at the icke åto, vtan at the altid twådde henderna. Swedberg SabbRo 650 (1692, 1710). (Systematisering) måste aldeles vara grundad uti sjelfva de tingens natur .. som göra Vetenskapens föremål. Besynnerligen tål Natural-Historien ingen sjelftagen ordning. VetAH 1750, s. 167. Djur, som genom rof eller annan sjelftagen näring måste underhålla sig. Bergman Jordkl. 416 (1774). KrigVAH 1884, s. 217 (om fri- o. rättigheter). Pojkens rosiga kinder, då han kom hem från sin självtagna fridag hade .. röjt honom. Krusenstjerna Pahlen 1: 199 (1930). (Vissa tiggare) var landsvägarnas och stugdörrarnas aristokrater, som hade sina egna självtagna vanor och rättigheter. Johansson UnderlMänn. 95 (1934). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om namn l. titel: som man l. ngn själv tagit sig; äv. dels i fråga om pseudonym, dels (i sht förr) om efternamn: som man l. ngn själv (utan officiell sanktion) antagit ss. ersättning för ett tidigare (ärvt) namn; äv. oeg., i fråga om benämning på ngt sakligt. Det inritade miszbruk af sielftagne stora Titlar. Dalin Arg. 1: 121 (1733, 1754). Lagerbring HistLit. 31 (1748; i fråga om pseudonymer). Wieselgren SvSkL 2: 7 (1834; oeg., i fråga om benämning på århundrade). Hon hånade sin man för hans själftagna namn. Lundegård Tit. 330 (1892). Alltefter ursprunget kunna folknamnen delas i två grupper: själftagna namn och sådana, som gifvits af grannarna. 2NF 19: 406 (1913).
b) (†) som man l. ngn själv tillägnat sig l. åstadkommit gm förkonstling l. förställning o. d.: dels: konstlad, onaturlig (äv.: affekterad), dels: låtsad, hycklad, spelad; jfr påtaga 6 a. (Skrymtare kännetecknas av) Vtwertes fromhet. Sielftagen helighet (m. m.). Scherping Cober 2: 266 (1737). Jeppe. Wänder sig så sakta om och säger med en sielftagen mine (osv.). Modée Dår. 39 (1741). Något tvungit och sjelftagit efter Engelska sederna .. torde (i Lissabon o. Porto) likasom något inskränka den naturliga lifligheten. Agrell Maroco 2: 392 (1800, 1807). Heinrich (1828).
c) (numera föga br.) om tänkesätt l. ord: som man l. ngn själv (utan stöd l. förebilder o. d.) tillägnat sig l. hittat på l. kommit på. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 1, s. 2 (om tänkesätt). Rudenschöld PVetA 1772, s. 10 (om ord). Hvarken arfsynd eller syndafall .. förekommer i den Heliga Skrift. De äro af theologerne sjelftagna ordasätt. Agardh BlSkr. 1: 148 (1857).
d) (numera bl. tillf.) ss. adv.: med självtagen rätt l. myndighet; äv.: gm eget frivilligt åtagande, frivilligt. JernkA 1820, s. 192. Hon var en fanatisk läserska .. (o.) hyste själftaget alla kolportörer, som besökte byn. Agrell NorrlG 214 (1899). Det är alltid kritiskt för en kritiker, då han råkar dem, som han självtaget satt sig till domare över. Laurin Minn. 4: 260 (1932).
e) i utvidgad anv.
α) (numera föga br.) som man l. ngn själv (på egen hand) företagit l. företar (sig); särsk.: egenmäktigt företagen, egenmäktig, godtycklig. (Jag har) tagit .. (Mecklenburgs) inwånare med deras gods och egendom uti Specielt beskydd emot alla sjelftagna och egenwilliga utpräszningar. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 4: 266. Rättfärdighetens krona förwärfwas icke genom egna förtienster. Den, som tänker winna den med sielftagit lopp på dygdebanen, föres antingen (osv.). Bælter JesuH 5: 551 (1759). (Generalauditören i Preussen) skall .. förmana officerarne att förekomma själftagen gästning och alla våldsamheter. HBrulin (1915) hos AOxenstierna 5: 400.
β) (†) om känsla l. viljeinställning l. misstanke o. d.: som man l. ngn själv tillägnat sig l. låtit sig gripas av utan rimlig orsak l. tillräckliga skäl o. dyl. l. som man l. ngn själv är skuld till; stundom liktydigt med: opåkallad, omotiverad, stundom med: självförvållad. (Djävulen) är .. genom sin eghen sielfftaghen motwillighet .. worden Ond. L. Paulinus Gothus ThesCat. 280 (1631). Sylvius Curtius 23 (1682; om räddhåga). Berch PVetA 1753, s. 30 (om misstanke). Soldaten Jonas Johansson Berg i Osby, (har) af sjelftagen illwilja, och utan ringaste bewislig anledning, fattadt til sin Hustru Elin Nilsdotter en så swår misstancka för otrohet i ägtenskapet, at (osv.). VDAkt. 1785, nr 413. Botin Hist. 1: 174 (1789; om oro).
2) i vissa anv. med personbetecknande huvudord.
a) (numera bl. mera tillf.) som själv tagit sig namn av l. utnämnt sig till ngt (som anges av huvudordet), självutnämnd; förr äv. dels: som ovillkorligen uttages (till soldat), självskriven (se d. o. 2), dels: som (på grund av sin ställning l. sina egenskaper o. d.) självklart uttages (till viss post o. d.), självskriven (se d. o. 3). Jthem och slutit wardth (på sockenstämman i Mora) att manspersoner som .. (med nymodig lyx i klädedräkten) beslagne bleffvo, till Soldater sjelftagne warda skola. Bergman VSmSkr. 274 (i handl. fr. 1666). (Konungen var enl. konungabalken) berättigad at sjelf wälja sina Rådsherrar, efter behag, fast Ärke-Biskopen war så godt som sjelftagen. Lagerbring 1Hist. 4: 539 (1783). Pietismens självtagne storinkvisitor och den rätta lärans riddersman, professorn och superintendenten i Greifswald J. F. Mayer. Andræ i 3SAH 45: 69 (1934).
b) i vissa lekar: som anses tagen på grund av sitt eget handlingssätt (gm brott mot reglerna). Du trampade på linjen, du ä självtagen! Östergren (1938).
3) (†) ss. predikativt attribut, i uttr. gå självtagen på landet, om fisk: självmant gå till land o. låta sig tas l. fångas. Broman Glys. 3: 592 (c. 1740).
-TALANDE, p. adj.
1) (tillf.) om fiktiv robot: som (själv) kan tala. Kyrklund Sol. 54 (1951).
2) (numera föga br.) som talar för sig själv (se för, prep. I 27 a); självklar, självfallen. Horeb är liksom foten och ett underberg för Sinai .., hvilket ändock det icke står så klart utsatt i Guds ord, hvilket var onödigt vid en så sjelftalande sak, så (osv.). Eneman Resa 2: 32 (1712). Bolin Statsl. 2: 55 (1871; om sanning).
-TANKE. (numera bl. tillf.) tanke som man l. ngn själv tänker l. tänkt, egen l. självständig (se d. o. 4) tanke l. eftertanke l. reflexion o. d. Tuderus Kiesewetter Log. 154 (1806).
-TECKNARE. (numera bl. tillf.) jfr -teckning; särsk. bildl. Fahlcrantz 5: 115 (1852, 1865; om självbiograf).
-TECKNING. teckning som ngn gör av sig själv (den egna personen o. d.); vanl. (i vitter stil) bildl. Vetterlund StDikt. 8 (1901).
-TEST. test (prov) som ngn utför på sig själv. AB 1963, nr 48, s. 7.
-TILLBEDELSE, se -tillbedjelse.
-TILLBEDJAN~020. (numera bl. mera tillf.) jfr -förgudning. Thomander Pred. 2: 414 (1849).
-TILLBEDJANDE~0200, n. (numera bl. tillf.) självtillbedjan. Thomander 1: 187 (1835).
-TILLBEDJELSE~0200 l. -TILLBEDELSE~0200. (numera föga br.) självtillbedjan. Atterbom FB 278 (1818). Dens. VittH 12 (1845).
-TILLBJUDEN~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som själv tillbjudit sig att vara ngt (som anges av huvudordet). Gumælius Bonde 220 (1828; om rådgivare).
-TILLFREDS. [jfr d. selvtilfreds] (numera bl. mera tillf.) självbelåten, självförnöjd; vanl. oböjl. i predikativ anv. De inskränkta sjelftillfredse utanlexorna och platta förströelserna (i det borgerliga umgängeslivet). Hallström VilsnF 26 (1894). Östergren (1938).
-TILLFREDSSTÄLLELSE~00200.
1) tillfredsställelse av egna önskningar l. behov l. begär l. drifter o. d.; äv. om onani. Det (är) med något skäl som man fäster namnet oäkta vid den förbindelse som icke ger akt på .. högre mål af äktenskapet, utan söker blott låg sjelftillfredsställelse. Bremer Brev 3: 324 (1853). Lo-Johansson Gen. 463 (1947; om onani).
2) tillfredsställelse med sig själv (sin egen person l. sina egna prestationer o. d.), självbelåtenhet. Atterbom Minn. 283 (1818).
-TILLFÖRSIKT~002, äv. ~200. (i sht i vitter stil) tillförsikt till sig själv; jfr -förtroende, sbst. Ljunggren Bellm. 6 (1867).
-TILLINTETGÖRELSE ~010200. (i sht i vitter stil) jfr -förintelse; i sht förr äv. hyperboliskt: självutplåning. SvLittFT 1838, sp. 172. Beskow (1852) i 3SAH LXXI. 3: 20 (hyperboliskt).
-TILLIT~02 l. ~20. tillit till sig själv (jfr -förtroende, sbst.); i sht förr äv. övergående i bet.: självsäkerhet. Holmberg (1795; under assurance). (Vår unge kansler) yttrar sig ofta och förståndigt. Emellanåt sticker väl fram någon sjelftillit; och fri från ynglingens förflugenhet är han icke. HReuterdahl (1847) i MolbechBrevveksl. 3: 2. Den vacklande självtillit som förlamade .. (Frödings) inspiration. Olsson Fröding 289 (1950).
-TILLRÄCKLIG ~020. [jfr t. selbstgenügsam]
1) (i sht i fackspr. o. i vitter stil) tillräcklig i sig själv (o. utan behov av komplettering l. hjälp o. d.); stundom övergående i bet.: fullkomlig, fulländad; äv.: som klarar sig på egen hand, särsk.: självförsörjande (se d. o. slutet). Det enda brott på jorden är .. — litenhet! Besinnen det, J små. Det är ej er ondska, det är litenheten, gjord betydande, sjelf-tillräcklig, som sätter er emot den Stora Sanningen. Thorild (SVS) 1: 56 (c. 1783); jfr 2. Sjelftillräcklig .. (dvs.) Som sjelf kan uppfylla sina behof. Weste FörslSAOB (c. 1815). De Gamle, som med Androgyn tänkte sig ett .. fullständigt, sjelf-tillräckligt, i deras tanke gudasällt väsende. Almqvist DrJ 84 (1834). (Det) practiskt goda .. är i sig godt (= absolut ändamål) och organiskt: ett i sina momenter sammanhängande och fullständigt helt: sjelftillräckligt. Ribbing Anthr. 48 (1879). (Den franske statsmannen Colberts) mål var att ställa näringslifvet på en säker och varaktig grundval, som kunde göra landet själftillräckligt. 2NF 5: 507 (1906). När jag ser (fiskaren o. småbrukaren) Sabel ena stunden ympa rosor och den nästa lika skickligt måla en trädgårdsmöbel, sörjer jag över att denna självtillräckliga, lyckliga mångkunnighet är dömd att dö ut. Selander MarkMänn. 135 (1937).
2) som anser sig själv tillräcklig (i fråga om kraft l. förmåga l. insikt l. skicklighet o. d.) o. saknar behov av hjälp o. råd från (l. kontakt med) andra l. behov av en högre makt o. d., ofta med bibegrepp av självgodhet l. självsäkerhet; som intresserar sig endast för sig själv (o. saknar intresse för andras väl o. ve); (som är) sig själv nog (se själv I 1 b δ); syffisant; äv. om handling l. yttrande l. böjelse o. d.: som vittnar om l. ger uttryck åt sådan(a) egenskap(er). Jag begriper ej hans Versification! säjer en af .. (rimmarna) — småhög, impertinent, sjelftilräcklig. Thorild (SVS) 1: 498 (1783). När den sjelftillräcklige går ut ifrån sitt afsöndrade tillstånd, så är det för att i löjets och sjelfsvåldets kretsar finna en angenäm omvexling. Thomander 1: 330 (1864). Jag vill (i Thorfinn jarl se) en sjelftillräcklig menniska som tvingas erkänna ett högsta väsende. Strindberg Brev 1: 80 (1871). Du talar så själfsäkert och själftillräckligt. Samzelius Fänr. 77 (1899). Öfver ansiktet låg ett drag af småaktig korrekthet och själftillräcklig kritiklust. Gripenberg Leino Kvinn. 44 (1911). Den självtillräckliga, individualistiska kärlekens tragedi. Böök 4Sekl. 160 (1928). Hon lät så självtillräcklig, så belåten med sig själv. Arnér Finnas 166 (1961).
Avledn.: självtillräcklighet, r. l. f. [jfr t. selbstgenügsamkeit]
1) (i sht i fackspr. o. i vitter stil) till -tillräcklig 1. Weste FörslSAOB (c. 1815). I moraliskt hänseende tillskrefwo .. (sadducéerna) menniskan en absolut sjelftillräcklighet och wiljans förmåga att bestämma sig helt och hållet af sig sjelf. Melin JesuL 2: 7 (1843). En enväldig Konung, genomträngd af inbillningen om sin egen ofelbarhet och sjelftillräcklighet i allt. Crusenstolpe Tess. 4: 223 (1849). SvTidskr. 1915, s. 94 (i fråga om självförsörjning).
2) till -tillräcklig 2. Nordforss (1805). Ett viktigt drag hos brackan är hans självtillräcklighet. SvLittTidskr. 1961, s. 34.
-TILLRÄKNELIG. (i Finl., numera föga br.) som (egenkärt) tillskriver sig själv ära l. förtjänst o. d.; jfr -god, -tillräcklig 2. Ahlman (1865). Hahnsson (1899). jfr: En ytlig, kortsynt och själftillräcknelig (möjl. felaktigt för själftillräknelig l. själftillräcklig) granskare. KalSvFolkskV 1907, s. 207.
Avledn.: självtillräknelighet, r. l. f. (i Finl., numera föga br.) egenskapen att (egenkärt) vilja tillskriva sig själv ära l. förtjänst. Ahlman (1865). Hahnsson (1899).
-TILLSKAPAD~020 l. -TILLSKAPT~02 l. ~20, p. adj. jfr -skapad 1. Framåt! Ur sjelf-tillskapta bländverk vakna. Atterbom Minn. 478 (1818). Östergren (cit. fr. 1917; om svårigheter).
(I 1 l) -TILLSLUTANDE~0200, p. adj. (numera bl. tillf.) självstängande, självslutande. Med sjelftillslutande luckor .. försedda eldstadsöppningar. TT 1873, s. 13.
-TILLVARELSE~0200. (numera bl. tillf.) = -existens 2. Bremer NVerld. 1: 184 (1853).
-TILLVERKAD~020, p. adj. självgjord (se d. o. 1); särsk.: fritt påfunnen (jfr -gjord 1 b). (Oförmågan att vara lycklig) dref .. (Stagnelius) in än i en abstrakt mystik, än i en sjelftillverkad praktnatur. Atterbom Minnest. 2: 62 (1840).
(I 1 l) -TIPPANDE, p. adj. (i fackspr.) som tippar sig själv automatiskt. SJ 2: 565 (1906; om skopor för lossning av kol).
-TOK. (†) person som (för att roa) ställer sig som en tok, narr (se d. o. 3). Lind (1749; under hof-narr).
(I 1 l) -TONANDE, p. adj. [jfr t. selbsttonend, eng. self-toning] (förr) om utkopieringspapper: som (på grund av guldsalt i emulsionen) av sig själv tonas under fixeringen. FotogrT 1899, s. 174.
-TORKA, v., -ning. torka av sig själv (t. ex. gm inverkan av luft l. vind l. sol, utan mänskligt åtgörande l. dyl.); särsk. om virke: torka på rot. Oliver .. som på träden fått sielftorka. Palmblad Fornk. 1: 225 (1843). Stundom användes .. (till julbrasan i ä. tid) ”självtorkad” furu, men äfven ofta vanlig björkved. Hembygden(Hfors) 1914, s. 1. Där man inte hade tid att låta skriften självtorka, sandades över densamma med sanddosan. Sahlin SkånFärg. 47 (1928).
-TORR. (numera bl. tillf.) om virke: självtorkad. Uhr Koln. 14 (1814; om kolved).
-TORTYR. [jfr eng. self-torture] jfr -plågeri. Rydberg KultFörel. 3: 280 (1886).
(I 1 l) -TRANSPORTABEL. (i sht i fackspr.) som kan transportera l. förflytta sig själv (för egen maskin l. med egen drivkraft), självgående (se d. o. 2); äv. (tillf., skämts.) i utvidgad anv., om person: som kan gå själv. Juhlin-Dannfelt 440 (1886; om lokomobiler). Naturligtvis var han fortfarande full, men han blev självtransportabel och förståelig. Hedberg VackrTänd. 47 (1943).
-TREDJE-BILD. [jfr t. selbstdrittbild] i sht konst. bild av barnet Jesus, jungfru Maria o. hennes moder Anna; jfr själv I 1 o. 2SvUppslB (1953).
-TRO, r. l. f. (i sht i vitter stil) tro på sig själv (o. sin egen tillräcklighet); jfr -förtroende, sbst., o. självtillräcklighet 2. JGOxenstierna 4: 333 (1815). Sjöberg Kris. 7 (1926).
-TRODD, p. adj. (numera bl. tillf.) som själv tror sig vara ngt (som anges av huvudordet); äv. om egenskap o. d.: som man själv tilltror sig. En sjelftrodd from Förste. Tessin Bref 1: 223 (1753). Leopold 3: 146 (1798, 1816; om överlägsenhet).
-TROTS. (†) (trots i förening med) övermodig självtillit. (Lord Byron blev) en tolk för det himmelbestormande sjelftrots, / Som från fördömelsens hem lånat sin harms raseri. Atterbom Lyr. 2: 126 (1828).
-TRYCK.
1) (i sht i fackspr.) om tryck som ngt utövar av sig självt (utan mänskligt åtgörande o. d.); särsk. om naturligt tryck medelst vilket en vätska o. d. (särsk. vatten i vattenledning l. dyl.) förflyttas (från högre till lägre belägen plats); ngn gg äv. om tryck mot sig självt som ngt utsättes för (av omgivande materia). TT 1887, s. 120 (i fråga om vattenledning). (Vitbets-)saften .. uppumpas (vid vissa sockerfabriker) i en högt stående cistern, så att den genom själftryck kan inströmma i första apparaten eller förkokaren. Därs. 1898, K. s. 11 Allt som är utsatt för sjelftryck är varmare än det som ligger löst, ty kylande fläktar från vindarne kunna ej tränga igenom. Löwegren Hippokr. 2: 334 (1910).
2) [efter t. selbstdruck, elliptiskt för naturselbstdruck] (förr) i fråga om boktryck: vid avbildning av (natur)-föremål (särsk. växter l. växtdelar) använd reproduktionsmetod varvid matrisen utformades gm direkt kontakt med själva föremålet l. tryckningen skedde medelst direkt avtryck av själva föremålet, natursjälvtryck. Under 1850-, 60- och 70-talen utkommo många botaniska praktverk med .. (den österrikiske boktryckaren A.) Auers självtryck efter blommor, plantor och andra föremål in natura. Dædalus 1945, s. 116. jfr: Natursjelftryck. BotN 1853, s. 190.
Ssgr (till -tryck 1): självtrycks-, äv. självtryck-lampa. (förr) lampa för fotogenglödljus, i vilken gasen fördes till brännaren medelst självtryck. 2NF 17: 1 (1912).
-ledning. (vatten)ledning med självtryck. TT 1897, Allm. s. 183.
-TRYGG. (mera tillf.) jfr -säker. Koch Arb. 92 (1912).
Avledn.: självtrygghet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) BEMalmström 2: 160 (c. 1860).
(I 1 l) -TRÄDANDE, p. adj. [jfr eng. self-threading] (numera bl. tillf.) om symaskin o. d.: försedd med mekanisk anordning som automatiskt träder på tråd på nålen. SmålP 1890, nr 151 B, s. 2.
-TRÄNA. (mera tillf.) intr.: träna på egen hand (utan lärare); äv. refl. Östergren (1938).
-TRÄNING. träning på egen hand (utan lärare). Östergren (cit. fr. 1920). Söderberg PrFlygl. 2: 73 (1939).
-TRÖST. (numera bl. mera tillf.) tröstande av sig själv (det egna jaget o. d.); tröst varmed man l. ngn tröstar sig själv. Atterbom Siare 3: 392 (1844). Söderhjelm Runebg 2: 253 (1906).
-TUKT. [jfr d. selvtugt, t. selbstzucht] (i sht i vitter stil) om handlingssättet l. förhållandet l. förmågan l. egenskapen att (söka) hålla sig själv i tukt (behärska l. hålla tillbaka sina drifter l. sinnesrörelser o. viljeyttringar o. d.); jfr -behärskning, -disciplin. Rudin Kierkegaard 92 (1880). (Furstarnas) brist på självtukt smittade menige man. Grimberg VärldH 6: 454 (1935). Sonen Lars vände sig inte mot dörren, han hade nyligen läst en bok om självtukt och övade sig som bäst i att betvinga nyfikenhet och liknande affekter. Fridegård Kvarnb. 190 (1944).
-TUKTAN. (i sht i vitter stil) jfr -tukt. Wirsén Vint. 238 (1890).
-TUKTANDE, p. adj. (mera tillf.)
1) som kännetecknas av l. beror på självtukt. 2NF 2: 200 (1904; om återhållsamhet).
2) om träd o. d.: som tuktar sig själv, som växer så att tuktning icke behöves. BotN 1898, s. 188.
-TUKTARE. (i sht i vitter stil) person som utövar l. kännetecknas av självtukt. Heidenstam Vad vilja vi? 9 (1914).
-TVIVEL. tvivel på sig själv l. sin egen förmåga o. d. Heidenstam Tank. 2 (1896, 1899).
-TVIVLANDE, p. adj. jfr -tvivel. Berg Fröding 22 (1910; om person).
-TVUNGEN, p. adj. (numera föga br.) automatiskt l. självfallet tvungen; anträffat bl. ss. adv. Lysander Faust 14 (1875).
-TVÅNG. [jfr t. selbstzwang] (numera bl. mera tillf.) tvång som ngn utövar mot sig själv l. som beror på orsaker inom en l. ngn l. ngt själv(t). Biberg 2: 9 (c. 1820). IllRelH 5 (1924).
-TVÄTT. om handlingen l. förhållandet att kunden på en tvättinrättning l. en servicestation (för bilar o. d.) själv tvättar (kläder o. d. resp. sitt motorfordon); äv. konkret, särsk. dels om självbetjäningstvätteri, dels koll., om tvättkläder som undergår sådan tvätt. Vi 1947, nr 8, s. 14. NordTidn. 1957, nr 1, s. 15 (om tvätteri). SvD(A) 1965, nr 145, s. 6 (koll.).
-TVÄTTERI0104 l. 1004, äv. 3~002. självbetjäningstvätteri. Vi 1947, nr 8, s. 14.
-TYCKE. (numera föga br.) eget (självklokt) tycke; självklok inställning; äv.: (stark) självuppskattning; äv. (i pl.) konkretare: utslag av eget (självklokt) tycke. Brask Pufendorf Hist. Föret. 4 b (1680). (Den som aldrig varit ute i världen) tror sig sjelf om alt och aktar ej några föreställningar. .. Beqwämligaste medlet at utrota detta sjelftycket är resor, hwarigenom sådane kunna lära at skicka sig effter andras tycke och blifwa belefwade, då de nämligen få se flera seder. Linné Diet. 2: 78 (c. 1750). At en .. (rättslig) trygghet i fråga om brott och straff från hvarje embets-åtgärd nödvändigt utesluter alt själf-tycke, alt enskildt godtfinnande. LBÄ 1: 9 (1797). Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 81 (1801; i pl.). (En viss präst) utmärkte .. (sina vänner) i det offentliga på ett sätt, som lätt kunde fresta dem till själftycke. LfF 1902, s. 33.
-TYCKISK, adj. [senare leden avledn. av tycka, v., l. tycke] (†) självklok, egensinnig. Kempe Proberugn 36 (1656, 1664; t. orig.: eigendünkisch).
-TYCKT, p. adj. (†) som beror endast på eget tycke; godtycklig. 2RARP 16: 511 (1747; om företag). De Rogier Euler 3: 221 (1787).
-TYDLIG. (†) i sig själv tydlig; självklar; uppenbar; jfr -evident. Serenius (1734; sielftydelig; under self-evident). Moberg Gr. 4 (1815; om sinnebilder). Mången torde anse theoremerna II—IV så sjelftydliga, att de icke bordt .. upptagas. ASScF 4: 45 (1856). HjLing (1882) hos LGBranting 1: 50.
Avledn. (†): självtydligen, adv. uppenbart. Thorild (SVS) 2: 116 (1784: sjelftydeligen).
självtydlighet, r. l. f. självklarhet. Leopold 3: 29 (1802, 1816). Dens. (1805) i 2SAH 17: 35. —
-TÄKT. i sht jur. om (den numera endast i undantagsfall lagligen medgivna) handlingen att själv (utan biträde l. tillstånd av offentlig myndighet) taga sig rätt l. med hävdande av rättsligt krav göra intrång i annans rättssfär (jfr -hjälp 2, -pantning 1); särsk. om olovligt rubbande av annans besittning för att själv taga sig rätt; äv. oeg. l. bildl. (jfr -pantning 2). NF (1890). Hedin Tal 1: 580 (1895; oeg.). 1NJA 1948, s. 231.
-TÄNDA.
1) (numera föga br.) refl.: självantändas. Jochnick Handgev. 63 (1854; om bomullskrut).
2) tekn. om förbränningsmotor: tända gm självtändning. Nerén HbAut. 2: 164 (1912).
-TÄNDANDE, p. adj. [jfr t. selbstzündend] (i sht i fackspr.) som (automatiskt) tänder sig själv (jfr själv I 1 l); äv. dels om tändmedel för krutladdning (i sht i artilleripjäs): som tänder sig själv gm slag l. friktion l. på elektrisk väg (utan användning av lunta l. stubin l. dyl.), dels om eldvapen: utrustad med mekanisk anordning för tändning av krutladdningen (utan användning av lunta l. dyl.). SD(L) 1898, nr 573, s. 2 (om tändmedel). Hedin Jehol 208 (1931; om eldvapen). Vissa livbojar skola vara försedda med tillförlitligt, självtändande lyse. Weinberg Sjömansk. 387 (1954).
(I 1 l) -TÄNDARE. [jfr t. selbstzünder] (i sht förr) om anordning för automatisk tändning av gaslykta l. gaslyktor. TT 1898, K. s. 54.
-TÄNDLIG. (†) självantändlig. En sjelftändlig massa af svafvel, kali, kol och lera. Berzelius Kemi 1: 320 (1808). Dens. ÅrsbVetA 1846, s. 92 (om vätgas).
Avledn. (†): självtändlighet, r. l. f. självantändlighet. Berzelius ÅrsbVetA 1836, s. 74. Därs. 1846, s. 95.
-TÄNDNING. [jfr t. selbstzündung] självantändning; äv. dels om automatisk tändning l. tändning medelst självtändande tändmedel (jfr själv I 1 l), dels (o. numera företrädesvis) i fråga om förbränningsmotor: tändning som icke förorsakas av gnista från tändstift (o. i denna anv. numera vanl. om irreguljär sådan tändning förorsakad av gasens kompression l. värmen i cylindern l. friktionselektricitet l. dyl.); äv. konkretare, om enskilt fall av sådan tändning. EconA 1808, apr. s. 98 (i pl., konkretare). UB 4: 649 (1873; om tändning medelst friktionständare). TT 1894, M. s. 46 (om tändning i tändkulemotor). Därs. 1954, s. 365.
Ssg: självtändnings-apparat. (numera bl. tillf.) särsk. = själv-tändare. TT 1897, Allm. s. 337.
-TÄNKANDE, n. [jfr t. selbstdenken] eget l. självständigt (se självständig 4) tänkande, egen l. självständig tankeverksamhet. Tuderus Kiesewetter Log. 154 (1806).
-TÄNKANDE, p. adj. som tänker själv l. självständigt (se självständig 4); äv. hyperboliskt, om i hög grad automatiserad teknisk inrättning o. d.; stundom äv. om undersökning l. förmåga o. d.: som vittnar om l. har avseende på sådant tänkande. 1VittAH 2: 226 (1776; om personer). PH 11: 411 (1778; om förmåga). Atterbom PhilH 392 (1835; om undersökning). SvD(A) 1963, nr 301, s. 16 (om hissar). (†) Då man vill i sjelftänkande mening (dvs. med självständigt tänkande) pröfva eller begripa de kastningar eller öden, Philosophien ända till närvarande dagar haft. Biberg 1: 276 (c. 1820); jfr mening 5 b.
-TÄNKARE. [jfr t. selbstdenker] jfr -tänkande, p. adj. LittT 1795, s. 15. En självtänkares avståndstagande från de akademiska befordringsslavarnas närsynta karriärism. Asklund BrödKlar. 230 (1962).
-TÄNKERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (numera bl. tillf.) = -tänkande, sbst. Strindberg Brev 5: 5 (1885).
-TÄNKNING. [jfr d. selvtænkning] (numera föga br.) = -tänkande, sbst. Melin JesuL 3: 167 (1849). SD(L) 1894, nr 6, s. 5.
-TÄNKT, p. adj. [jfr t. selbstgedacht (i bet. 1)]
1) som man l. ngn själv tänkt (ut); som grundar sig på l. är uttryck för självtänkande. Boëthius Sedol. Föret. 5 a (1782). Personliga, sjelftänkta, friska omdömen. Verd. 1884, s. 65. (Allt i H. Nielsens författarskap) är självsett, självkänt och självtänkt. SvD(A) 1926, nr 91, s. 7.
(I 1 l) -TÄTANDE, p. adj. [jfr t. selbstdichtend, eng. selfsealing] (i fackspr.) som automatiskt tätar (sig själv), automatiskt tätande; särsk. om (enhets)patron: som (på grund av gastrycket vid laddningens detonation pressas mot pipans väggar o.) automatiskt förhindrar att gas tränger ut bakåt. Palmstierna Artill. 140 (1872; om patron till kanon). 2NF 12: 1209 (1910; om enhetspatron till jaktgevär). Därs. 21: 1109 (1914; om slits i rör vari kolv löper). Själftätande kannringar af stål. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 501. Meijer Maskinelem. 460 (1949; om packningar).
(I 1 l) -TÄTNING. (i fackspr.) jfr -tätande. Meijer Maskinelem. 414 (1944).
(I 1 l) -TÖMMANDE, p. adj. i sht tekn. som (vid visst grepp o. d.) tömmes av sig själv l. automatiskt (gm att innehållet rinner l. faller ut på grund av sin egen tyngd). 2NF 32: 202 (1921; om brevlådor). Självtömmande vagnar med botten- eller sidoluckor. Davidsson Omlastn. 21 (1927).
-UNDERHÅLL~002, äv. ~200. [jfr t. selbstunterhalt] jfr -försörjning. VKyrka 2: 384 (1917).
-UNDERHÅLLANDE~00200, p. adj.
1) jfr -försörjande. Man (har) ansett att metodisterna i Sverge böra vara själfunderhållande (i ekonomiskt avseende). KarlstT 1895, nr 1713, s. 3.
2) tekn. som hålles i gång av sig själv; jfr själv I 1 l. Vid General Electric har man konstruerat en självstartande och självunderhållande bränslecell. TT 1963, s. 953.
-UNDERSKATTANDE~00200, n. (numera bl. mera tillf.) självunderskattning. OoB 1896, s. 3.
-UNDERSKATTANDE ~00200, p. adj. som underskattar sig själv. Berg Midas 119 (1902).
-UNDERSKATTNING~0020. underskattning av sig själv (den egna personen o. d.). Hildebrand i 3SAH 10: 44 (1895).
-UNDERSÖKNING~0020. (numera bl. mera tillf.) undersökning av sig själv (den egna kroppen l. det egna jaget l. den egna förmågan o. d.). Sturzen-Becker 1: 66 (1861). ICAKurir. 1964, nr 40, s. 16.
-UNDERVISNING~0020. undervisning som man l. ngn ger sig själv l. som ges i skolklass av klassens egna elever o. d.; jfr -studium 1. 3Saml. 31: 88 (i handl. fr. 1851). SvD(A) 1966, nr 278, s. 12.
-UPPDIKTAD~020, p. adj. jfr -diktad 2. Stiernman Com. 3: 360 (1666; om uttydningar av officiellt dekret).
(I 1 l) -UPPDRAGANDE ~0200, p. adj. [jfr eng. self-winding] som dras upp (l. drar upp ngt) av sig själv l. automatiskt; särsk. om armbandsur: som dras upp gm bärarens armrörelser. Virén Skizz. 82 (1890; om mekanism på rullgardin). SDS 1964, nr 323, s. 35 (om armbandsur).
-UPPEHÅLLANDE~00200, n. (numera föga br.) självuppehållelse. Dalin (1854). Schulthess (1885).
-UPPEHÅLLANDE~00200, p. adj. [jfr eng. self-supporting]
1) (numera bl. tillf.) självbärande (se d. o. 4). PedT 1897, s. 27 (om examina i Engl., finansierade gm avgifter).
2) tekn. som automatiskt håller sig själv i gång; jfr -underhållande 2. SvD(A) 1965, nr 200, s. 7 (om kedjereaktion).
-UPPEHÅLLELSE~00200, äv. (numera föga br.) -UPPHÅLLELSE~0200. [jfr d. selvopholdelse, t. selbsterhaltung] jfr -bevarelse; ngn gg äv.: självförsörjning. Dalin (1854). Hierta-Retzius ArbStug. 38 (i handl. fr. 1887; om självförsörjning). Husén Psyk. 54 (1954).
Ssgr: självuppehållelse-drift. [jfr d. selvopholdelsesdrift, t. selbsterhaltungstrieb] Klockhoff ESkr. 241 (1866: sjelfupphållelsedrift).
-instinkt. (numera bl. tillf.) NDA 1867, nr 274, s. 2.
-UPPEHÅLLNING. [jfr t. selbsterhaltung] (†) = -uppehållelse. Dalin (1854). Schulthess (1885).
Ssg (†): självuppehållnings-drift. [jfr t. selbsterhaltungstrieb] självuppehållelsedrift. Dalin (1854).
-UPPEHÄLLE. (†) = -uppehållelse. CThJärta i 2SAH 17: 241 (1836).
-UPPENBARELSE~00200. [jfr t. selbstoffenbarung] filos. o. teol. om förhållandet att ngn l. ngt uppenbarar sig själv(t); särsk. om förhållandet att Gud l. det absoluta väsendet uppenbarar sig i materiell form; äv. konkretare, övergående till att beteckna sådan uppenbarelseform. JournLTh. 1812, nr 239, s. 3. Atterbom PhilH 541 (1835). Människosonen är .. Guds själfuppenbarelse. Ahnfelt Et. II. 1: 28 (1904).
-UPPENBARING~0020. [jfr t. selbstoffenbarung] (numera föga br.) självuppenbarelse. Atterbom PhilH 541 (1835).
-UPPFATTNING~020. (numera bl. mera tillf.) uppfattning av sig själv (det egna jaget o. d.) l. om (egenskaper l. värde o. d. hos) sig själv. Phosph. 1813, s. 361. JJNordström (c. 1868) i ASScF 11: Minnestal 1: 117. Hallström Händ. 88 (1927).
-UPPFOSTRAD ~020, p. adj. jfr -uppfostran. Wallquist Doktorn 145 (1935; om barn).
-UPPFOSTRAN~020. uppfostran av sig själv (den egna personen o. d., gm förvärvande av goda vanor l. gm självbehärskning o. d.), självfostran; äv. om uppfostran kännetecknad av att barn l. ungdom ha (har) en betydande frihet att träffa avgöranden o. ta ansvaret för dessa, medan de äldres auktoritet icke tillmätes den avgörande betydelsen. BEMalmström 8: 288 (1853). Samfundslifvets mening är folkets sjelfuppfostran. Rydberg Faust 281 (1875, 1878). (Latinska grammatiken) kunde nog .. vålla honom plåga, men vilken hjälp emottog han inte på samma gång av detta språk vid den självuppfostran, som han alltjämt underkastade sig! Lagerlöf Top. 104 (1920). Det pedagogiska system, som länge nog ville grunda ungdomens fostran på respekt för auktoriteter, har väl ganska allmänt avlösts av självuppfostrans system. PedT 1943, s. 35.
-UPPFOSTRANDE~0200, p. adj. jfr -uppfostran. Callerholm Stowe 526 (1852; om kraft).
-UPPFUNNEN~020, p. adj. som man l. ngn själv uppfunnit l. hittat på. Palmblad Nov. 2: 177 (1841; om infall). Samma visa, som den gamle betesmarksguden (dvs. Pan) spelade på sin själfuppfunna enkla syrinx. Hansson Kås. 90 (1897).
-UPPFYLLD~02 l. ~20, p. adj. jfr -upptagen. Lidman HusFrökn. 153 (1918).
-UPPGIVANDE~0200, n. självuppgivelse. NordRevy 1895, s. 10.
-UPPGIVANDE~0200, p. adj. [jfr d. selvopgivende] (mera tillf.) som präglas av l. innebär självuppgivelse. 2NF 26: 246 (1917; om hänryckning). Sjuksköterskans självuppgivande kall. Östergren (1938).
-UPPGIVELSE~0200. [jfr d. selvopgivelse] om handlingen l. förhållandet att (utan strid l. slappt l. håglöst l. undergivet) ge sig l. underordna sig l. resignera l. dyl. (inför en fiende l. en annans vilja l. svårigheter l. dyl.); äv. om uppgivelse av det egna jagets behov att hävda sig l. den egna viljan l. egna önskningar l. intressen l. uppfattningar o. d. (till förmån för ngn annan l. andra l. ngt annat), (fullständig) självförglömmelse l. självförsakelse l. självutplåning l. dyl. SD 1898, nr 326, s. 5. I (Carlo Goldonis lustspel) La figlia ubbidiente slår den dotterliga lydnaden i fråga om val af make öfver i en motbjudande själfuppgifvelse. 2NF 9: 1429 (1908). (Vi) möta .. ödmjukhet och självuppgivelse hos konstnären, som i ögonblicken av sitt högsta skapande .. känner det så som om han icke av sig själv gjorde vad han gör. Larsson Id. 69 (1908). Den preussiska hären var (efter nederlaget vid Kunersdorf 1759) söndersprängd, dess artilleri förlorat och Fredrik (den store) självuppgivelsen nära. Almquist VärldH 6: 310 (1929). Hon ville inte låta sig hindras att uppoffra sig ända till självuppgivelse. Heerberger Dag 116 (1939). Striden mellan självhävdelse och självuppgivelse ser .. (Strindberg) förkroppsligad i Delacroix’ tavla Jakob brottas. Lamm i 3SAH LIII. 2: 30 (1942).
-UPPGIVEN~020, p. adj. [jfr d. selvopgiven] som givit upp l. resignerat (inför svårigheter o. d.); resignerad; som uppgivit (l. uppger) behovet att hävda sig l. den egna viljan l. egna önskningar l. intressen l. uppfattningar o. d.; äv. om egenskap l. tid o. d.: som präglas av självuppgivelse. I trötta, självuppgivna stunder. Siwertz Cirk. 284 (1907). Gamla landets (dvs. Sveriges) fosterlandslösa, för utlänningen löjligt självuppgivna och krypande barn. Högberg Utböl. 1: 131 (1912). Med armarna om livet på varandra / i självuppgiven, stum hängivenhet. Bohman OndEld. 104 (1935).
Avledn.: självuppgivenhet, r. l. f. [jfr d. selvopgivenhed] Egna lidelser och lidanden blottar .. (Fröding) med gränslös själfuppgivenhet. 2NF 9: 58 (1908). SvLittTidskr. 1959, s. 9.
-UPPGÖRELSE~0200. (i sht i vitter stil) uppgörelse med sig själv; jfr -prövning 2. SvD 1897, nr 101 A, s. 1.
-UPPHETTAD~020, p. adj. (i sht i fackspr.) jfr -upphettning; särsk. om foder (jfr -upphettning slutet). NVexjöBl. 1848, nr 32, s. 3.
-UPPHETTNING~020. [jfr t. selbsterhitzung] (i sht i fackspr.) upphettning som sker av sig själv (gm processer inom det upphettade ämnet o. d.). Svanberg ÅrsbVetA 1847, s. 117. särsk. i fråga om sammanpackade, fuktiga organiska ämnen: upphettning som av sig själv uppkommer vid bristande ventilation o. beror på i ämnet verksamma mikroorganismer; särsk. om sådan upphettning av fodermedel (l. andra växt- l. födoämnen); jfr -jäsning 1. Sjöstedt Husdj. 2: 59 (1862; i fråga om foder). Sjelfupphettning och sjelfantändning af kollager. TSjöv. 1890, s. 381. LAHT 1911, s. 164 (hos hö).
-UPPHÅLLELSE, se -uppehållelse.
-UPPHÖJELSE~0200. (i sht i vitter stil) upphöjelse (i ord l. tankar o. d.) av sig själv (det egna jaget o. d.); jfr -förnedring. EngSvOrdb. 926 (1874). Beskow Pred. 149 (1901).
-UPPLEVD~02 l. ~20 l. -UPPLEVAD~020, p. adj. som man l. ngn själv upplevt; äv. om diktning o. d.: som skildrar egna upplevelser. Atterbom Minnest. 2: 270 (1842; om poetisk kärlek). Finland 311 (1893; om dikter). Söderhjelm ItRenäss. 74 (1907; om händelser).
-UPPLEVELSE~0200. upplevelse som man l. ngn själv gör l. gjort, egen l. personlig upplevelse. Lidforss Vetensk. 93 (1901).
(I 1 l) -UPPLYFTANDE~0200, p. adj. om klaff (se klaff, sbst.1 6) i ä. typ av telefonväxel: som automatiskt lyftes upp i normalläge vid koppling av samtal; jfr -återställande. SD(L) 1893, nr 329, s. 1.
-UPPLÖSNING~020. [jfr t. selbstauflösung (i bet. 1)]
1) av sig själv (på grund av inre l. inneboende orsaker) skeende upplösning; äv. oeg. l. bildl. (Intet folk har råkat i träldom) utan genom sitt sedeförderf, sin gudlöshet och sin sjelfupplösning. Thomander 3: 47 (1856). En autolys, d. v. s. en genom enzymers verksamhet framkallad självupplösning av lamellvävnaden (hos bläcksvampar). VäxtLiv 2: 564 (1934).
2) (mera tillf.) om (parlamentarisk) församlings upplösning gm eget beslut. (Vissa grupper i Ryssl. önskade år 1906) dumans själfupplösning och sammankallandet af en konstituerande nationalförsamling. 2NF 23: 1496 (1916).
-UPPOFFRAD~020, p. adj. (föga br.) som uppoffrat sig själv; anträffat bl. oeg., om kärlek: som beseglats med uppoffring av livet. Arnell Moore LR 1: 88 (1829; eng. orig.: self-sacrificing).
-UPPOFFRANDE~0200, n. (numera bl. mera tillf.) självuppoffring. Östergren (1938).
-UPPOFFRANDE~0200, p. adj. [jfr t. selbstaufopfernd] jfr -uppoffring o. -försakande. Fryxell Ber. 4: 39 (1830; om ömhet). Det själfuppoffrande svenska folket, som följde .. (K. XII) i lust och nöd. Hjärne K12 III (1902).
-UPPOFFRARE~0200. (numera bl. tillf.) jfr -uppoffring. CGNordforss i 2SAH 10: 237 (1822).
-UPPOFFRING~020. [jfr t. selbstaufopferung] uppoffring av sig själv l. sitt eget liv; ofta allmännare: självförsakelse. Elgström (o. Ingelgren) 163 (c. 1809; i pl.). Emot maka och ungar wisa .. (djuren) nästan alltid en öm tillgifwenhet, hwilken i farans stund yttrar sig genom mod och sjelfuppoffring. Holmström Ström NatLb. 3: 160 (1852). Karskt och suveränt, med fullkomlig självuppoffring .. ordnar .. (Frödings moder) husets penningproblem. Olsson Fröding 58 (1950).
-UPPREPNING~020. upprepning av vad man l. ngn själv tidigare sagt l. gjort. Schauman o. Christierson Gide 56 (1897). Småstadens ändlösa och jämngrå cirkel af själfupprepning. Böök 1Ess. 179 (1913). Det är lätt att konstatera självupprepning och en viss teaterschablon hos Fahlcrantz, särskilt i hans större kompositioner. SvFolket 8: 251 (1939).
(I 1 l) -UPPRULLANDE~0200, p. adj. som av sig själv l. automatiskt rullar upp sig l. ngt. SundsvP 1886, nr 42, s. 3 (om rullgardinskäppar). KatalNK 1925, Vår. s. 23 (om måttband).
-UPPRÄTTELSE~0200. upprättelse av sig själv (den egna personen o. d.). Högberg Utböl. 2: 122 (1912).
-UPPRÄTTHÅLLELSE~00200. (numera föga br.) självuppehållelse. Biberg 3: 74 (c. 1823).
Ssgr (numera föga br.): självupprätthållelse-begär. begär (se d. o. 1 h) till självuppehållelse. Boström 1: 147 (c. 1830).
-drift. självuppehållelsedrift. Boström 1: 139 (c. 1830).
-UPPSKATTANDE~0200, p. adj. jfr -uppskattning. En envis och självuppskattande skotte. IdrBl. 1935, nr 10, s. 6.
-UPPSKATTNING~020. uppskattning av sig själv (den egna personen o. d.); jfr -känsla 2. CVAStrandberg 5: 209 (1862).
-UPPTAGEN~020, p. adj. som intresserar sig endast för sig själv l. vilkens tankar ständigt kretsa kring det egna jaget, egocentrisk; ofta med bibegrepp av egenkärlek; äv. om min o. d.: som vittnar om självupptagenhet. Själfupptagne, enfaldspösande skräflare. Lundegård DrMarg. 1: 169 (1905). Vid närmare påseende hade han något mycket självupptaget kring munnen. Thorén Herre 282 (1942). Själv pratar han aldrig om sig själv och sina bekymmer; han är den minst självupptagna människa jag någonsin träffat. Widerberg Drak. 19 (1959).
Avledn.: självupptagenhet, r. l. f. Berg Fröding 94 (1910).
-UPPTÄCKT~02 l. ~20, r. l. f. (numera bl. tillf.)
1) upptäckt av egenvärde l. egenart l. egenskap(er) o. d. hos sig själv; förr äv.: röjande av hemlighet rörande sig själv. Jag lutade mig ned för att ånyo väcka .. (flickan som nyss talat i sömnen) till tal och sjelfupptäckt genom några ord. Almqvist Skälln. 45 (1838). Organisationen betydde för .. (arbetarna) först och främst självupptäckt, efter det samhörighetskänsla. Lo-Johansson Soc. 271 (1958).
2) upptäckt som man l. ngn själv gjort. Koch EmigrLand 298 (1910).
-UPPTÄCKT~02 l. ~20, p. adj. som man l. ngn själv upptäckt. Claëson 1: 286 (1858; om grammatiska kategorier). Edqvist Kamr. 263 (1932; om badställen).
-UPPÅTAGEN, p. adj. (†) självåtagen. Han skulle göra reede och räckenskap för sitt sielffopåtagne Embete. VDAkt. 1653, nr 207.
-URLADDNING~020. [jfr t. selbstentladung] el.-tekn. i fråga om kondensator l. elektrisk ackumulator: av sig själv skeende urladdning (då kondensatorn osv. är i vila). Traneus Elektr. 61 (1922).
-URSPRUNGLIG. (†) som själv är ursprung till sin egen existens; jfr -existerande, -skapad 2. Ett sjelfursprungligt oändligt subjekt. Leopold 4: 154 (c. 1820). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
Avledn.: självursprunglighet, r. l. f. (†) om egenskapen att själv vara ursprung till sin egen existens. Leopold 3: 19 (1816). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
-UTBILDNING~020. [jfr t. selbstausbildung] utbildning av sig själv (på egen hand) l. av den egna förmågan o. d. Lieberath Baden-Powell Scout. 259 (1910; eng. orig.: Self-improvement). TurÅ 1919, s. 152.
Ssg (i fackspr.): självutbildnings-teori. [efter t. selbstausbildungstheorie] (av den tyske psykologen K. Groos († 1946) lanserad) teori rörande lekens orsak, innebärande att barnen instinktmässigt drivas att i leken gm självverksamhet utbilda sina medfödda anlag till nytta för kommande livsuppgifter; vanl. i sg. best. 2NF 10: 351 (1908).
-UTGIVANDE~0200, p. adj. (i sht i högre stil) jfr -utgivelse. Brilioth HerdabrÄrkest. 194 (1950; om Guds kärlek).
-UTGIVELSE~0200. (i sht i högre stil) om handlingen att utgiva sig själv l. ge sig helt (för ngt syfte; jfr -uppoffring) l. blotta sitt eget innersta l. sina egna intima förhållanden l. dyl.; särsk. om Guds människoblivande gm Kristus o. dennes offerdöd ss. tecken på Guds gränslösa kärlek till människorna. Gud realiserar genom Jesu fullkomnade livsverk sin kärleksvilja på självutgivelsens väg. Aulén AllmTron 180 (1923). (A. v. Krusenstjerna) hade lovat .., att hon hänsynslöst skulle blotta sig själv och andra. Det är denna vilja till självutgivelse och detta sanningsmod som (osv.). Lagercrantz Krusenstjerna 197 (1951). LD 1959, nr 119, s. 1.
-UTKLÄCKNING~020. (numera bl. tillf.) av sig själv (utan uppvärmning l. annan hjälp utifrån) skeende utkläckning (av ägg). Salander Gårdzf. 394 (1758; i fråga om mal).
-UTLÖSANDE ~0200, p. adj. (i sht i fackspr.) jfr -utlösning; i sht förr äv. [jfr eng. self-easing] om koppling: som (vid ökat motstånd) automatiskt frigör det tillkopplade. JournManuf. 3: 116 (1833; om koppling).
(I 1 l) -UTLÖSARE~0200. [jfr t. selbstauslöser] fotogr. (i kamera inbyggt l. till kamera kopplat) urverk som vid avtryckningen startas o. efter ett antal sekunder utlöser slutarens verk, vilket i sin tur automatiskt öppnar o. därefter sluter bländaren efter inställd exponeringstid. Kamerabild. 1931, s. 146.
-UTLÖSNING~020. [jfr t. selbstauslösung] (i sht i fackspr.) av sig själv l. spontant skeende utlösning (t. ex. av en process l. en mekanism); särsk. om automatisk utlösning (jfr själv I 1 l); äv. konkretare, om anordning för sådan utlösning. 2UB 3: 473 (1897; konkretare). LAHT 1930, s. 197 (om utlösning av mekanism för pollinering hos lusern). SvD(A) 1960, nr 260, s. 9 (om icke önskad utlösning av avfyringsmekanismen på kanon).
-UTNÄMND~02 l. ~20, p. adj. som själv utnämnt l. utsett sig till ngt (som anges av huvudordet); som oombedd l. utan berättigande uppträder l. fungerar ss. ngt; jfr -vald 2. Mellin Nov. 3: 14 (1845, 1867; om befälhavare). Den självutnämnde kvinnoexperten. Lo-Johansson Förf. 65 (1957). särsk. (†) i utvidgad anv., om egenskap: som man l. ngn själv utan stöd i verkligheten tillskriver sig, inbillad. Landsm. VII. 1: 17 (1888; om överlägsenhet).
-UTPLÅNANDE~0200, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr -utplåning. Willebrand-Hollmerus ObjGäst 12 (1935; om person).
-UTPLÅNELSE~0200. (i sht i vitter stil) självutplåning. TT 1902, Ark. s. 75.
-UTPLÅNING~020. (i sht i vitter stil) utplåning av sig själv (den egna personligheten o. d.) l. av behovet att hävda sig l. av den egna viljan l. egna önskningar o. d., ofta med bibegrepp av försynthet l. tillbakadragenhet o. d.; jfr -uppgivelse. Siwertz HemBab. 99 (1923). På samma gång moderlig och opersonlig i sin blygsamma självutplåning var Lina en verkligt fin representant för den gamla hederliga svenska fattigdomen. Dens. Ung 151 (1949). I den strävan efter anonymitet och självutplåning, som genomgår .. (Hj. Gullbergs) spiritualistiska diktning finns en släktskap på djupet med de föreskrifter, som så många mystiker rekommenderat. Fehrman Gullberg 124 (1958).
-UTSEDD~02 l. ~20, p. adj. jfr -utnämnd. BEMalmström 4: 455 (c. 1860; om förmyndare).
-UTVALD~02 l. ~20, p. adj. [jfr t. selbsterwählt] (numera bl. tillf.) jfr -vald 1. Schroderus Os. 1: 365 (1635; om fattigdom). Then sielffvthwalde falske Gudz tiensten. Därs. III. 1: 306. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 126 (1669; om gärningar).
-UTVECKLA~020. (numera föga br.) i pass. med intr. bet., om sjukdom: uppkomma (till synes) av sig själv (utan smitta), förr äv. ss. följd av annan (andra) sjukdom(ar). (Hästsjukdomen rots) uppstår på 2 sätt: a) genom smitta eller b) såsom en följd af andra sjukdomar (sjelfutwecklas). Tidén Bosk. 94 (1841). Lundberg HusdjSj. 70 (1868).
-UTVECKLAD~020, p. adj. (numera föga br.) om sjukdom: uppkommen (till synes) av sig själv (utan smitta) l. utan samband med annan tidigare sjukdom. Tiden 1848, nr 269, s. 2. Lundberg HusdjSj. 220 (1868).
-UTVECKLING~020. [jfr t. selbstentwicklung]
1) om förhållandet att ngn l. ngt utvecklar sig själv(t); dels om utveckling av den egna personligheten l. det egna folket o. dess inneboende krafter l. möjligheter o. d., dels om ngts utveckling av sitt eget innehåll l. sin egen kapacitet mot större mognad l. klarhet l. fulländning o. d. (Filosofiens) vexling, — är den en rastlös sjelf-förintning, eller en rastlös sjelf-utveckling? Atterbom PhilH 179 (1835). Ett tidehvarf .. då hela folket känner sig hänfördt af sjelfutvecklingens enthusiasm. BEMalmström 1: 18 (c. 1860). (Man) måste .. såsom all undervisnings mål uppställa och fasthålla .. kunskapsförmågans rätta utveckling. Detta sker genom noggrant aktgifvande på hennes sjelfutveckling. PedT 1900, s. 7. (Nietzsches tal) om övermänniskor och hänsynslös självutveckling. Tingsten KonsId. 192 (1939). Man menade (under nyromantiken), att kampen för självutveckling och fördjupning av egenarten gynnades och stimulerades av krigiska manifestationer. Landberg Krig 69 (1958).
2) om utveckling som äger rum av sig själv; särsk. obstetr. om spontan förlossning av tvärliggande (omoget) foster; i sht förr äv. om förhållandet att en sjukdom uppkommer (till synes) av sig själv (utan smitta). Lundberg HusdjSj. 70 (1868; i fråga om sjukdoms uppkomst). Ymer 1933, s. 37 (i fråga om växtlighet). Wernstedt (1951; om förlossning).
Ssg (till -utveckling 1): självutvecklings-förmåga. jfr förmåga 3 a. Trafvenfelt ÅmVetA 1828, s. 6.
-VAL, n. eget (fritt) val; dels i uttr. av självval, dels (o. numera företrädesvis) [jfr (amerik.) eng. self-selection] om kundens fria val av utställda varor i butik med (alternativ) självbetjäning (självvalsbutik). Phosph. 1811, s. 537 (: af). GHT 1957, nr 228, s. 4.
Ssgr: självvals-affär. självvalsbutik. DN(A) 1956, nr 224, s. 18.
-butik. Form 1953, s. 165.
-VALD, p. adj.
1) som man l. ngn själv (ut)valt (åt sig); vald gm l. grundad l. beroende på eget (fritt) val (särsk. utan stöd i bibelns ord l. Guds l. överordnades vilja o. d.); stundom liktydigt med: självpålagd, självpåtagen. Sielffualt .. lidhande. OPetri 1Post. 55 a (1528). Af 15 til Sälskapet (Utile Dulci) insände Skrifter .. hafva 5 varit författade öfver sjelfvalde ämnen. Kellgren (SVS) 4: 262 (1782). En tjenare, som går i tjenst utan att wara stadd, och företager sig sjelfwaldt arbete, utan att wara dertill befald. Schartau UtkPred. 2: 352 (1810). Landshären .. råkade allt mer i beroende af sina egna, förr sjelfvalda, nu af kejsaren utnämnda officerare. Geijer I. 1: 20 (1818). (Bröderna) hade tidigt blifvit förenade med deras hjertans sjelfvalde och älskvärda föremål. Hedborn Minne 92 (1835). Herrar Wetterberghs och Bagges sjelfvalda ordförandeskap (vid en reformbankett). Crusenstolpe Ställn. 13: 11 (1848). Ett självvalt gudstjänstväsende. Kol. 2: 23 (Bib. 1917). Jag iförde mig motvilligt mina självvalda paltor. Lindegren Svit. 18 (1947).
2) som icke valts av andra (än sig själv), självutnämnd. De sjelfwalde Deputerade. AdP 1789, s. 237. Vården af våra stora minnen har .. blifvit öfverlemnad åt en sjelfvald komité. Strindberg NRik. 124 (1882). (Bondeförbundet) uppkom i Skaraborgs län på initiativ af landtbrukaren Karl Berglund .. som de första åren var förbundets själfvalde ledare. 2NF 34: 727 (1922). särsk. [jfr 1] (föga br.) i utvidgad anv., i uttr. självvald landsflykting, person som frivilligt gått i landsflykt. Roos DjupSag. 350 (1901).
-VALLA. (i sht förr) refl. o. i pass. med intr. bet., om vall: uppstå av sig själv, dvs. utan insåning av gräsfrö. PT 1906, nr 243 A, s. 3 (refl.). LAHT 1907, s. 30 (i pass.).
-VALLNING. (i sht förr) om förhållandet att vall uppstår av sig själv, utan insåning av gräsfrö. LAHT 1907, s. 30.
-VARA, n. (numera föga br.) självständig (se d. o. 1, 2) existens. Boström 2: 214 (1840); jfr Nyblæus Forskn. IV. 1: 33 (1895).
-VARANDE, n. (numera föga br.) = -vara. Runeberg 6: 300 (1834).
-VARANDE, p. adj. (själv- 16111835. självt- 1635) [jfr t. selbstwesend] (†) som har självständig (se d. o. 1, 2) existens; som existerar ss. självständig individ l. enhet; äv.: som är sig själv med full (materiell) identitet. The immaterialiske Former .. nemligha Englar och Andar, äre af sigh sielfue sielfwarande warelser. Forsius Phys. 16 (1611). Christus är (enl. Wyclif) vthi .. (nattvardens) Sacramente icke sielfwarande och wäsentligh medh sin egen lekamligh Närwarelse. Schroderus Os. 2: 776 (1635). Det sjelfvarande Ändliga. Atterbom PhilH 283 (1835).
-VARELSE. (†) självständig (se d. o. 3) tillvaro. Thorild (SVS) 1: 37 (c. 1783). jfr: The Orden Homousios (dvs. av samma väsen) och Substantia (sielff Warelse och Wäsende). Schroderus Os. 1: 432 (1635).
-VENTILERANDE, p. adj. [jfr t. selbstventilierend] (i sht i fackspr.) jfr -ventilering. TT 1895, Allm. s. 186 (om graderverk). De miljontals små, små luftbubblor som finns i skumgummi gör materialet poröst och verkar s. a. s. självventilerande. Form 1951, Omsl. s. 123.
-VENTILERING. (i sht i fackspr.) av sig själv l. automatiskt skeende ventilering; jfr själv I 1 l. Naturligt drag eller själfventilering. TT 1895, Allm. s. 187. Traneus Elektr. 123 (1922; gm inbyggd anordning).
-VERKAD, p. adj. (†) som ngt självt åstadkommit l. framkallat; äv. i uttr. självverkad av ngt, åstadkommen av ngt självt. Hugskott om .. jordaklotets sielfwärkade uprinnelse och dylika saker. SvMerc. V. 1: 133 (1759). (Aktning är en) af et förnuftbegrep sjelfverkad känsla. Boëthius Kant 16 (1797; t. orig.: selbstgewirktes gefühl).
-VERKAN.
1) (numera bl. tillf.) verkan som ngt utövar på sig självt; förr särsk. om självinduktans. TT 1896, M. s. 57, 67.
2) automatisk verkan; jfr själv I 1 l. Wrangel SvFlBok 131 (1897).
-VERKANDE, p. adj. [jfr t. selbstwirkend, eng. self-acting] som verkar personligen l. självständigt (se självständig 2, 4) l. av egen kraft o. d.; äv.: som verkar l. fungerar av sig själv l. utan mänskligt ingripande o. d. (jfr själv I 1 l); ofta: automatisk. (Newtons) vishet .. torde icke vara oförgänglig. Åtminstone vill vår Tids Scepticisme icke begripa, huru hvart Sol-grand i naturen kan vara en Sjelfverkande gudomlighet. Thorild (SVS) 1: 307 (1778). Jag önskar, att nya konstitutionella begrepp icke måtte .. förvandla Sveriges framtida konungar .. ifrån sjelfverkande fäder till endast representerande magnater. Järta 2: 229 (1823). Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 15 (om matningsapparat). En ung sjelfverkande själ, som .. kände alstringsförmågan hämmas. Strindberg NRik. 7 (1882). HandHantv. Hand. 7: 166 (1939; om typ av tvättmedel). När träldomen på 1300-talet avskaffades i Sverige, hade man redan hunnit uppfinna självverkande kvarnar. Näsström FornDSv. 1: 278 (1941).
-VERKSAM~02 l. ~20. [jfr t. selbsttätig, eng. self-active]
1) personligen l. självständigt (se självständig 2, 4) verksam; äv. om handling l. liv l. egenskap o. d.: som kännetecknas av självverksamhet. Den engelske Adelen är sjelfständig och sjelfvärksam; i Frankrike grundar den sin magt och sit anseende på Håf-gunst. Lanærus Försök 81 (1788). Strinnholm i 2SAH 19: 272 (1841; om handling). Skolan är hemmets genomgångsport till ett sjelfverksamt lif. Topelius Tb. 106 (1895). Eleverna är så mycket som möjligt självverksamma. PedT 1955, s. 85.
-VERKSAMHET~002, äv. ~200. [jfr -verksam; jfr äv. t. selbsttätigkeit, eng. self-activity] egen l. personlig l. självständig (se d. o. 2, 4) verksamhet; särsk. om verksamhet vars uppläggning den handlande själv bestämmer över l. till vilken incitamentet utgår från den handlande själv; äv. övergående i bet.: egen l. personlig l. självständig verksamhetsiver (aktivitet). LittT 1796, s. 99. När man gjort hwad tjensten fordrar tycker man sig ha rätt wara ledig, men när man drifwes af sjelfwerksamhet anser man för en samvetspligt att använda hwarje stund. FoU 26: 20 (1858). Sjelfverksamheten är .. grundvalen för framgångarna i fält. Tingsten FormTakt. 23 (1889). Få vetenskaper ställa sådana anspråk på läsarens självverksamhet som nationalekonomien. Heckscher EoH 30 (1922). Form 1952, s. 65. särsk. om dylik verksamhet av skolelever l. studerande med syfte att uppöva förmågan till självständigt handlande o. tänkande samt att praktiskt inöva genomgångna kursmoment o. d.; stundom övergående i bet.: självstudier. Sprinchorn PedUtsk. 13 (i handl. fr. 1804). (Pestalozzis metod) vill .. genom åskådning föranleda till en ren sjelfverksamhet. Broocman TyUnd. 2: 168 (1808). TT 1874, s. 54 (om praktisk inövning). (Tegnérs) mest genom självverksamhet inhämtade elementarvetande. Mjöberg Stilstud. 131 (1911). SFS 1951, s. 2115.
-VETANDE l. (i bet. 1) -VETANDES, p. adj. (†)
1) ss. predikativt attribut l. i adverbiell anv., liktydigt med: med egen vetskap; äv. liktydigt med: medvetet, avsiktligt. (Patienten) som sielfvetande aldrig födt stenar, började .. lemna ifrån sig, genom urethren, straxt efter urinens aftapning, en obeskrifvelig myckenhet. Acrel Chir. 402 (1775). Hvem sjelfvetandes framlemnar en supplique utan sammanhang i sin Monarks händer(?). Lidner (SVS) 2: 387 (1784).
2) som vet om l. känner sin egen värdighet o. d., självmedveten (se d. o. 2); anträffat bl. i överförd anv., om egenskap. Födde til et Folks sjelfvetande Höghet, ären I (som leva i en monarki) hvar dag färdige at lemna Er til et gäckspel för en enda Människas alla möjeliga svagheter. Thorild (SVS) 2: 11 (1784).
-VIDRIG. (†) = -stridig. Järta 2: 302 (1824).
-VILJA, förr äv. -VILJE. (själv- 16011917. självs- 15551603) [fsv. siälfs vili; jfr fvn. sjalfvili, mlt. sulfwille, fht. selpwillo (t. selbstwille), feng. self-will (eng. self-will)] Lind (1749; under selbstwille).
1) (numera bl. tillf.) egen (fri) vilja; jfr egen-vilja 1. Möller (1790). Menskliga Syndafallet war menniskans första steg till sjelfwilja och frihet. SvLitTidn. 1818, sp. 602. Vi ha redan berört åtskilliga drag hos Runeberg, i vilka vi kunna spåra den starka självviljan. Belfrage Runebg 209 (1917). särsk. (†)
a) i uttr. av självvilja, av egen fri vilja, frivilligt, självmant. LPetri 1Post. Y 7 b (1555: aff sielffz wilia).
b) [fsv. mädh siälfs vilia] i uttr. med självvilja, med vilja l. avsikt, med berått mod. BjörkekDomb. 12/11 1601. EkenäsDomb. 1: 197 (1655).
2) (†) egensinne; jfr egen-vilja 2. LPetri 2Post. 282 b (1555). SvT 1852, nr 151, s. 2.
-VILJANDE l. (i bet. 1) -VILJANDES, p. adj. (själv- 15231938. självs- 15951668) [fsv. sialfviliandi, sialfsviliandi, siälfviliandi, siälfsviliandi; jfr fvn. sjalfviljandi; formen självs- beror på inflytande från -vilja]
1) (numera mindre br.) eg.: som själv vill; ss. predikativt attribut l. (numera bl., mindre br.) i adverbiell anv., liktydigt med: av fri vilja, frivilligt, självmant, äv.: med vilja l. med berått mod; förr äv. ss. direkt attribut, om handling l. tillstånd o. d.: som göres av l. beror på egen fri vilja, frivillig (se d. o. 1), äv.: som göres med vilja, uppsåtlig; jfr egen-villig 1, självvillig 1 a, 2. G1R 1: 49 (1523). Födhen Christi hiord som är ibland idher, och haffuer act på honom, ey nödoghe, vthan sielffuiliandes. 1Petr. 5: 2 (NT 1526). Om wij sielffwiliandes syndom sedhan wij förståndit hafuom sanningena, thå (osv.). Ebr. 10: 26 (Därs.; Bib. 1917: med berått mod). The Cartusianer och Eremiter .. äre stadde i en sielffwiliande elendigheet. Rothovius 1Pred. A 2 b (1623). Efftersom Wij alle .. gamble Monumenter, som vppå någon Wår och Cronones Jord .. belägne finnes, ifrån all sielfwilliande åwerckan .. alldeles frijkalle. Schück VittA 1: 265 (i handl. fr. 1666). Menedaren .. som merendels af de lägsta intressen själfviljande offrade de högsta. Vinterg. 1894, s. 279. (En viss tidskriftsartikel) bör kunna öppna ögonen till och med på de självviljandes blinda. OoB 1936, s. 46. Östergren (1938; angivet ss. mindre vanl.). särsk. (†)
a) i uttr. självviljande dråp, självmord. Schroderus Os. 1: 245 (1635).
b) ss. predikativt attribut l. i adverbiell anv., övergående i bet.: självsvåldigt, utan tillåtelse; jfr egen-villig 2, själv-villig 3. Vi förnimme .., att nogre borgere ther i Stocholm haffve seglett emod vår förbudh siälffvelendis til Lubeck. G1R 25: 41 (1555).
2) (†) som har fri vilja; äv. om tanke l. handling: som är uttryck för fri vilja. Thorild (SVS) 4: 10 (1794). Därs. 11 (om tanke o. gärning). Bofven är (enligt Thorild) fri och själfviljande i sin gärning lika så väl som den rättfärdige i sin. Nyblæus Forskn. I. 1: 258 (1873, 1879).
Ssg (†): självviljande-blind. till -viljande 1: med vilja blind (se d. o. 3 b α β’). Sielfs-williande-blinde, gull-wingade .. / .. Skytten; / .. Astrild Fröjas Son. Stiernhielm Herc. 98 (1648, 1668).
-VILJE, se -vilja.
-VILJELIGEN, -VILJOG, -VILJUG, se självvillig.
-VILLANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som vilseleder sig själv. Fahlcrantz 3: 59 (1839, 1864).
-VILLELIGA, -VILLELIGEN, -VILLIG, se självvillig.
-VIS. självklok; numera företrädesvis i nedan anförda ordspr. Brasck FörlSon. A 3 b (1645). Sielffwijs och enwijs är owijs. Törning 134 (1677). Rogberg Pred. 2: 88 (1821; om förstånd). Östergren (1938; angivet ss. sällsynt).
Avledn.: självvishet, r. l. f. (numera föga br.) självklokhet. Rogberg Pred. 1: 48 (1825). Björkman (1889).
-VISS.
1) (mera tillf.) viss i sig själv, som icke kan ifrågasättas; jfr -klar. Det filosofiska (tänkandet) utgick (enligt Platon) .. från något själfvisst och orubbligt. Norström RelTank. 167 (1912). En ljus, fast, orygglig tro, försynt och fåmält, därför att den i grunden är så självviss. Andræ Söderblom 40 (1931); jfr 2.
2) [jfr t. selbstgewiss] (numera föga br.) säker på sig själv, självsäker. Hansson UOfegVis. 33 (1892; om stämma). Östergren (1938).
-VISSHET~02 l. ~20. [jfr -viss]
1) (numera bl. tillf.) motsv. -viss 1: visshet i sig själv; jfr självklarhet. Biberg EtFormalbegr. 33 a (1818).
2) [jfr t. selbstgewissheit] (föga br.) motsv. -viss 2: självsäkerhet. Landquist Fröding 27 (1916).
-VITTNESBÖRD~002, äv. ~200. (mera tillf.) vittnesbörd om sig själv. Hvilka slutsatser om Jesu person kunna dragas af hans själfvittnesbörd i Johannes’ evangelium? Fries (1901; titel på broschyr).
-VORUG, se självsvördig.
-VULKANDE, p. adj. (i fackspr.) = -vulkaniserande. TNCPubl. 39: 90 (1968).
-VULKANISERANDE, p. adj. (i fackspr.) om gummilösning: som vulkaniserar av sig själv (utan upphettning). Nerén BilB 2: 378 (1931).
-VULKNING. (i fackspr.) vulkanisering som äger rum av sig själv (utan upphettning). TNCPubl. 30: 82 (1958).
-VUNNEN, p. adj. jfr -förvärvad (1 o.) 2. (Akademien kan på tronen) se sin höge Beskyddare .. omgifven af ärfda och sjelfvunna välsignelser. Kullberg i 2SAH 8: 194 (1817).
-VUXEN, p. adj. [fsv. siälfvaxin; jfr mlt. sulfwassen, t. selbst(ge)wachsen] i fråga om växtlighet: som växt upp av sig själv (utan att ha såtts l. planterats), naturvuxen; äv. (om trä l. klyka o. d.): som fått sin form l. uppkommit gm spontan växt; äv. om bruksföremål o. d.: tillverkad av trä o. d. som på detta sätt erhållit sin form; förr äv.: som växt upp ss. självständig (se d. o. 2) individ. Stora Skogar medh .. höga .. trä, hwilkes grenar och qwistar hade mästedels bögdt sigh neder i marcken, lijka såsom til sielffwuxne stora och tiocka stammar och stubbar. Sylvius Curtius 633 (1682). Til Trä-hvalfvet anskaffar Församlingen 6 stycken .. sjelf-vuxna hvalfbågar. VDAkt. 1790, nr 279. De täta granarnes ljusgröna toppar stodo som kyrktorn omkring fader och son; sjelfvuxna tornspiror, bildade de dock en helgedom i denna öcken, på denna jord. Almqvist TreFr. 3: 107 (1843). (Ärjekroken) förekom ännu för några mans-åldrar sedan, såsom en krok af sjelfvuxet eke. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 111 (1868). Rydberg RomD 160 (1877; om gröda på betesmark). Rig 1918, s. 2 (om klyka). SvNat. 1934, s. 77 (om lövskog). Fogskarvarna mellan köl och stävar är (på rundgattade kölbåtar) mycket ofta förstärkta med självvuxna resningsknän. Hasslöf SvVästkustf. 325 (1949). särsk. oeg. l. bildl. De energiska åtgärder, som regeringen måste vidtaga för att utrota den sjelfvuxna (med Sigtuna konkurrerande) stadsanläggningen vid Folklandstingsstaden i Attundaland. Hildebrand Medelt. 1: 322 (1881). Lindroth Gruvbrytn. 2: 113 (1955; om kopparhantering). Båda (skådespelarna) verkar på det mest övertygande sätt självvuxna i sina roller. DN(B) 1957, nr 334, s. 14. särsk.
a) (†) om mineral, = gedigen 1. Forsius Min. 74 (c. 1613).
b) [efter motsv. anv. i t.] (numera bl. tillf.) med nedsättande innebörd, = -gjord 2 a. De stinkande skrymtare och sjelfwuxne helgon, hwilkom ingen ting behagar, utan hwad de sjelfwe gjöra och lära. Borg Luther 1: 316 (1753). BonnierLM 1954, s. 660.
-VÅLD, se självsvåld.
-VÅLIG, se självsvördig.
-VÅLLAD, förr äv. -VÅLLD, p. adj. självförvållad. Sahlstedt Hoffart. Bih. 14 (1720; om olyckor o. svårigheter).
-VÅLLANDE l. -VÅLLANDES, p. adj. (†) själv vållande; särsk. ss. predikativt attribut l. i adverbiell anv., liktydigt med: gm eget förvållande. Monger .. loffuar vth någhot enom sinom wen, och gör honom ther medh sielffwollandes til owen. LPetri Sir. 20: 23 (1561). Episcopus suarade honnom att han sielfwollande waar att han så länge waar ifrån ämbetet. UppsDP 14/1 1596. Swedberg SabbRo 416 (1688, 1710).
-VÅLLAS, se självsvåldas.
-VÅLLD, se -vållad.
-VÅRUG, se självsvördig.
-VÄCKT, p. adj. (numera bl. tillf.) som väckts (åstadkommits) av sig själv l. utan synbar orsak. Från harpan klang / En sjelfväckt, stark accord. Atterbom SDikt. 1: 133 (1806, 1837).
(I 1 l) -VÄGANDE, p. adj. (numera föga br.) om våg: som automatiskt (medelst visare på visartavla l. dyl.) anger vikten av det som väges. Agrell Sthm 73 (1892).
-VÄLDE.
1) (†) makt att själv (egenmäktigt) bestämma o. styra; jfr envälde. Gustaf II Adolf 82 (c. 1620).
2) (numera bl. tillf.) om välde över sig själv o. sina affekter o. d.; jfr -tukt. Wingård 2: 32 (1819).
-VÄLDIG. [fsv. siälfvällogher; jfr mlt. sulfweldich, t. selbstgewaltig] (†) som själv bestämmer (utan stöd av annan auktoritet l. lag o. d.); anträffat bl. ss. adv., dels övergående i bet.: egenmäktigt, dels övergående i bet.: enväldigt. (Det är numera förbjudet i Frankrike att gm dueller) sjelfväldigt utfordra uprättelse för ofta inbillade oförrätter. KrigT 1797, s. 8. Enhvar (hos cykloperna) sjelfväldigt beherrskar / Hustrur och barn: och ingen sig om den andra bekymrar. Phosph. 1813, s. 205; jfr Johansson HomOd. 9: 114 (1844).
-VÄLSTÄLLD, p. adj. (†) välbalanserad l. harmonisk i sig själv. Columbus BiblW Q 1 a (1679; om sinne).
(I 1 l) -VÄNDANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som vänder (liksom) av sig själv; särsk. om kultivator: som gm automatiskt verkande anordning lätt vändes (vid ändring av dragkraftens riktning). TT 1874, s. 170.
-VÄNDNING. [jfr t. selbstwendung (i bet. 1)]
1) obstetr. om fosters spontana vändning i livmodern i samband med förlossning. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 437 (1837).
2) (numera föga br.) hippol. om hästs egenmäktiga vändning under ridning. KrigVAT 1839, s. 286.
-VÄRDE. [jfr t. selbstwert] egenvärde. PHLing (1797) i 2Saml. 25: 27. —
-VÄRDERING. psykol. värdering l. bedömning av sig själv (den egna personen o. d., i förhållande till andra); jfr -skattning. Gästrin Kaila PersPsyk. 255 (1935).
-VÄRDIGHET. [jfr t. selbstwürde] (†) egen värdighet (i uppträdande o. d.). Agrell Maroco 1: 482 (1791, 1796).
-VÄRJO. (arkaiserande, föga br.) i uttr. i självvärjo, i självförsvar (se d. o. 2). Han hade råkat döda en man i självvärjo. Moberg Rid 270 (1941).
-VÄRK. (i icke fackmässigt spr.) värk som (till synes) uppkommit av sig själv. ST 1912, nr 7403 C, s. 1.
-VÄRN. (i sht i vitter stil) = -försvar 2. Rydberg Ath. 470 (1876; uppl. 1859, 1866: sjelfförsvar).
-VÄRVD, p. adj. (†) = -förvärvad 2. SvMerc. 6: 9 (1760; om inre värde).
-VÄTTJA. (†) självskärpande kvarnsten. Broman Glys. 3: 104 (c. 1730). Lenæus Delsbo 146 (1736, 1764). Wettersten Forssa 17 (c. 1750: sielfätior, pl.).
-VÄXANDE, p. adj. som växer av sig själv l. av egen kraft; i sht i fråga om växtlighet: icke planterad l. sådd, vildväxande; jfr -vuxen, -växt. SFS 1826, s. 638 (om skogslott). (Skaparen) Gaf sjelfväxande horn åt oxarna. Tranér Anakr. 128 (1833). TurÅ 1950, s. 108 (om ängar).
-VÄXEL. (numera föga br.) linjeväljare. TT 1899, Allm. s. 215.
(I 1 l) -VÄXLANDE, p. adj. om bil o. d.: som har automatisk växellåda. SvD(A) 1966, nr 101, s. 28.
-VÄXLING. (numera föga br.) växling av telefonsamtal medelst linjeväljare. TT 1899, Allm. s. 215.
-VÄXT, p. adj. självvuxen. Knän kallas .. sjelfväxta grofva rätvinklar, eller vinkelhakar af granrötter. Rinman 1: 995 (1788). Dædalus 1951, s. 85 (1807; om björkar). Arbeten af sjelfväxt (oarbetadt) trä. Handtv. 131 (1874). Samzelius Fänr. 82 (1899; om trädgård). UpplFmT 29—32: 253 (1916; om gräs). särsk. oeg. l. bildl.; särsk. (†) om metall: gedigen (se d. o. 1); jfr -vuxen a. Lenæus Delsbo 35 (1736, 1764). VetAH 1741, s. 240. Bärgfint, sjelfväxt eller gediget Guld, Silfver och Koppar. Vallerius PVetA 1744, s. 12.
-VÖRDIG, se självsvördig.
-YTTRING. [jfr t. selbstäusserung] (numera bl. tillf.) om sådan yttring av verksamhet som utgår från ett levande väsen självt (o. är oberoende av annat). Wikström ÅrsbVetA 1829, s. 133.
-ÅDRAGEN~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) jfr -förvållad. Melin 1: 216 (1845). Fahlcrantz Kyrkoh. 163 (1907; om sjuklighet).
-ÅKOMMEN, p. adj. (†) som kommit på (se komma på 4) av sig själv, spontan. Annerstedt UUH II. 2: 236 (cit. fr. 1717; om kroppslig förändring).
-ÅLAGD~02 l. ~20, p. adj. jfr -pålagd. Strindberg RelRenäss. 19 (1910; om strafftid).
-ÅLDRANDE, p. adj. metall. jfr -åldring. HbVerkstTekn. 1: 292 (1944; om legeringar).
-ÅLDRING. metall. hos vissa legeringar: åldring (utskiljningshärdning) som sker av sig själv (vid normal rumstemperatur, utan upphettning). HbVerkstTekn. 1: 287 (1944).
-ÅSKÅDNING ~020. [jfr t. selbstanschauung (i bet. 1)]
1) betraktande av sig själv (t. ex. i en spegel); oftast bildl., om inre betraktelse av det egna jaget o. d. (jfr -iakttagelse, -betraktelse); företrädesvis filos. om Guds eviga åskådning av sitt eget jag varigm han skapar o. upprätthåller världsalltet l. idévärlden ss. en med honom själv identisk enhet l. om en motsvarande åskådning av sig själv inom sinnevärlden. JournLTh. 1812, nr 227, s. 2. Almqvist Pal. 43 (1838; om självbetraktande i en spegel). Det är icke ursprungligen menniskans behof att fördjupa sig i en sjelfåskådning. Frey 1841, s. 93. Under det att självåskådningen är i den absoluta identiteten evigt fullbordad, försiggår den (enligt Schelling) i världen gradvis, från potens till potens. Nilsson SvRom. 66 (1916).
2) (numera föga br.) egen iakttagelse, självsyn. Nordström Samh. 2: 700 (1840).
-ÅSTUNDAD, p. adj. (†) = -begärlig a. Alle sielfåstundade Lycksaligheter. VDAkt. 1712, nr 5 (1711).
-ÅSTUNDELIG. (†) = -begärlig a. Siälfåstundelig LijfzSundheet. VDAkt. 1712, nr 385.
-ÅT. (†) om förhållandet att djur själväter sig. Lindestolpe Frans. 19 (1713). Schultze 4085 (c. 1755).
-ÅTAGEN~020, p. adj. jfr -påtagen. Hedborn 2: 245 (1843; om kall).
(I 1 l) -ÅTERSTÄLLANDE ~00200, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr -upplyftande. TT 1897, M. s. 115 (om klaffar i telefonväxel).
-ÅTERSÅDD ~002, äv. ~200. skogsv. självsådd (se -sådd, sbst.) för återväxt. JernkA 1881, s. 13.
-ÅTERVÄXT~002, äv. ~200. skogsv. av sig själv skeende återväxt (gm självsådd). SkogsvT 1904, s. 194.
-ÅT-STEN. [sv. dial. självåtsten] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -frätsten 1; jfr -ät-sten. Schultze Ordb. 4990 (c. 1755). jfr: En sten, som åt opp sig själv, en självvåt sten. FoF 1914, s. 101.
-ÅT-SÅR. (†) sår (på låren l. i sätet) uppkommet ”av sig självt” (enbart gm friktion) vid gående l. ridning; jfr nippra, sbst. Schroderus Comenius 316 (1639). Lind (1749).
-ÄCKEL. (känslor av) äckel inför sig själv. Lagerlöf Bannl. 46 (1918).
-ÄGA. [fsv. siälfägha] (numera föga br.)
1) eget l. personligt ägande; särsk. i ordspr. självägan är alltid bäst (l. god). Grubb 177 (1665: godh). FHasselquist (1750) i SvMerc. V. 4: 147 (: bäst). Söderwall 2: 345 (1895).
2) konkret: äga (markområde) som man l. ngn själv l. personligen äger (i motsats till allmänning l. gemensamt med ngn annan ägd mark l. dyl.); anträffat bl. i pl. Sama dag förfrågade lasse i Fårsum sig för Retta, om han icke Måtte sakalöss, inhägna de sielffägor som hafua af ålder lydt till fårsum. HammarkDomb. 18/3 1612. Wetterbergh Penning. 605 (1847).
-ÄGANDE, äv. (vard.) -ÄGANDES, p. adj.
1) som själv äger fast egendom, besutten (jfr -besutten); företrädesvis om jordbrukare: som själv äger den jord han brukar; stundom äv. om person som idkar renskötsel o. d.: som själv äger de djur han sköter; äv. substantiverat. SthmStadsord. 1: 162 (1661). LittT 1795, s. 305 (om bönder). Düben Lappl. 440 (1873; om renskötande lappar). Bucht NorrlSkogsl. 1: 15 (1913; i pl., substantiverat). Skrik-August och Sonen i Huset .. satte sig närmast i dörren, eftersom de varken var självägande eller hantverkare utan bara gick och gjorde dagsverken åt andra. Moberg Sedebetyg 170 (1935).
2) med passiv bet., om egendom, i sht jord l. mark l. jordbruk o. d.: självägd. Huss och grund .., anten sielfägande eller leijde. G1R 24: 417 (1554). PH 8: 349 (1766; om jord). Landsbygdens millioner små självägande jordbruk. Karlgren BolsjevRyssl. 170 (1925).
-ÄGANDE-RÄTT. självägares äganderätt; jfr -ägar-rätt. LReg. 135 (1620; sielfegande rätt); möjl. icke ssg. Sommarin EkonL 2: 24 (1916).
-ÄGARE. självägande person (se -ägande 1); äv. i uttr. självägare av (äv. till) ngt, själv l. personligen ägare av ngt; äv. bildl. Hr. And. Ståhle, borgare och invånare i staden Torshälla, sjelf-ägare af den Jakt han berömligen förer och styrer. Fischerström Mäl. 63 (1785). Weste FörslSAOB (c. 1815: till). En Författare som, rik i tankan och sjelfägare af densamma, hade välde öfver uttrycket. Nordin i 1SAH 4: 322 (1793, 1809). Mellan själfegaren och den egendomslöse, mellan kapitalisten och proletären, saknas .. likhet och gemensamhet. Schauman o. Christierson Gide 478 (1899). Självägare äro 85% och arrendatorer blott 15% av .. (Sveriges) jordbrukare. Sommarin EkonL 1: 24 (1915).
Ssgr: självägar-, äv. självägare-klass. jfr klass 2. EkonT 1939, s. 292.
-rätt. = -ägande-rätt. SvH 5: 503 (1906).
-ÄGARINNA. (numera bl. tillf.) jfr -ägare. Holmberg 2: 511 (1795).
-ÄGD, p. adj. som man l. ngn själv äger, som tillhör en l. ngn personligen, egen, personlig; äv. övergående i bet.: privatägd. (Pilatus visade) en Hednisk blindhet om thes machts egenskap som wore then en sielf-ägd macht (o. icke en av Gud förlänad). Sahlstedt Hoffart. Bih. 3 (1720). (Det för ecklesiastika hemman gm lag bestämda arrendet) var .. långt under hvad egendomen, i fall den varit sjelfägd, skulle hafva inbringat. Palmblad Norige 220 (1846). Huru lefvande, personlig, själfägd, rik är .. (den självförvärvade bildningen) icke mot deras, som i 15-åriga lärokursers cirkelgång med tillbunden mun tröskat axen från andras åkrar! Verd. 1891, s. 98.
-ÄLSKAN. (†) egenkärlek. Kempe Krigzpersp. 188 (1664).
-ÄLSKARE. (i vitter stil) självförälskad person. Lo-Johansson Gen. 452 (1947).
-ÄLSKELSE. (föga br.) = -förälskelse. Strindberg GötR 181 (1904).
-ÄNDAMÅL~002, äv. ~200. [jfr t. selbstzweck] ändamål som icke tjänar ngt annat (högre, viktigare) ändamål, ändamål i sig självt. Allt menskligt handlande har ett ändamål och följaktligen ett högsta och yttersta ändamål eller godt, hvilket måste vara .. fullkomligt, sjelfändamål. Boström 2: 38 (1838). (språken) betraktas och behandlas såsom sjelfändamål, ehuru de ej äro annat än verktyg och medel, skänka de icke någon verklig bildning, utan endast en tom och fåfänglig ordkunskap. Verd. 1892, s. 49. Bokföringsapparaten får ej bli självändamål, utan bör fullkomnas endast så långt som det kan betala sig. HandInd. 795 (1927). Ur Oscar Wildes tragiska livsöde hämtade .. (Levertin) den lärdomen, att inte ens det mest förfinade själsliv kan vara självändamål. Böök i 3SAH LIV. 2: 298 (1943).
Ssg: självändamål-varande, p. adj. (numera föga br.) som är självändamål. Lyceum 2: 88 (1811).
-ÄTA. (numera bl. mera tillf.) refl.: äta av sin egen kropp; vanl. dels oeg., om djur: på grund av klåda o. d. med munnen riva upp sår på sin egen kropp, dels mer l. mindre bildl., särsk. med pluralt l. koll. huvudord: skada l. gå hårt åt l. förgöra sig själv(a) l. sina egna o. d. Ternstedt Hjärta 9 (1899; om hund). Du (dvs. Gud) får vänta ett tusental år ännu, tills människorna själfätit sig nog; sedan kan du kanske skicka ut agenter med ideala kraf. Jul 1908, s. 32. Brushanarna bland adeln (hade) fått övertaget vid .. (1862—63 års) riksdag, där ståndet självåt sig som en gammal katt. Månsson Rättf. 2: 343 (1916). DN(A) 1965, nr 126, s. 5.
-ÄTARE.
1) (ngt vard.) person som äter för sig själv (ensam l. i det egna hushållet); person som har eget hushåll; förr äv. bildl.: girig l. snål person. Juslenius 363 (1745). Möller (1755; under chipotier). SDS 1932, nr 160, s. 10. SvD(B) 1946, nr 212, s. 8.
2) (numera bl. tillf.) eg.: person som äter sig själv l. sina egna.
a) människoätare, kannibal. Samojed, et namn som detta folk ingalunda sjelf vidkännes, har .. i nyare tider genom Ryssarne uppkommit, i hvilkas språk det betyder Sjelfätare (mennisko-ätare). Porthan 5: 38 (1795).
b) bildl., om misstänksamhet tänkt ss. självfrätande. Unge Prom. 2: 100 (1832).
-ÄTIOR, pl., se -vättja.
-ÄT-STEN l. -ÄTS-STEN. (-ät- 1694. -äts- 1746) (†) = -frätsten 1; jfr -åt-sten. Hiärne 1Anl. B 2 b (1694). Kalm VgBah. 301 (1746).
-ÖMKANDE, p. adj. som ömkar sig själv; äv. om egenskap o. d.: som vittnar om självömkan; jfr -medlidsam. Hellström Malmros 45 (1931; om egoism). Tingsten Liv 1: 39 (1961).
-ÖNSKAD, p. adj. (†) = -begärlig a. Sielfönskadt wälstånd. NRvRosenstein (1729) hos Fürst Stobæus 126. —
-ÖNSKANDES, p. adj. (†)
1) ss. predikativt attribut l. i adverbiell anv. liktydigt med: efter egen önskan, självmant, frivilligt. VDAkt. 1688, nr 732.
2) med passiv bet., = -begärlig a. Näst sielffönskandess longwarande wällmågo, och tilbörligh ödmiuck tackseijelse för många faderligha wälgerningar (osv.). VDAkt. 1661, nr 336.
-ÖNSKLIG. (†) = -begärlig a. All siälffönskligh lÿka och fortgång. Ekeblad BrClEkeblad 72 (1652). Hwad thetta liuwe Paar (dvs. ett brudpar) siälff önskligt bedia will / Then som Dygdälskand är han säije Ja ther till. Lucidor (SVS) 215 (1672). Leopold (SVS) II. 1: 128 (1782: sjelfönskelig). Heinrich (1828).
(I 1 l) -ÖPPNANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) som (vid visst grepp l. viss impuls o. d.) öppnar sig automatiskt. PriskurLeja 1895—96, s. 19 (om paraply). Den fina banken med självöppnande dörrar. SvD(A) 1963, nr 225, s. 10.
(I 1 l) -ÖPPNARE. (i sht i fackspr.) om anordning som automatiskt (vid visst grepp o. d.) öppnar ngt. KatalÅhlénHolm 1909, s. 64 (på paraply).
-ÖVERDRAGEN, p. adj. (†) som man själv dragit över sig (se draga över 4); jfr -ådragen. Sahlstedt Hoffart. Bih. 14 (1720; om olyckor o. svårigheter).
-ÖVERENSSTÄMMELSE~000200. (numera bl. tillf.) överensstämmelse med sig själv, konsekvens, följdriktighet. Atterbom PhilH 449 (1835). Vannérus WundtPsyk. 454 (1896).
-ÖVERSKATTANDE~00200, p. adj. som kännetecknas av l. vittnar om självöverskattning. Östergren (1938; om yttranden).
-ÖVERSKATTNING~0020. överskattning av sig själv (den egna personen o. d.), överdriven självuppskattning. Heidenstam End. 141 (1889). I Starkodd återfann Strindberg sina egna inre motsatser: .. (bl. a.) självöverskattningen och mindervärdighetskänslan. Lamm i 3SAH LIII. 2: 274 (1942).
-ÖVERVAKNING~0020. (mera tillf.) övervakning av sig själv o. sina egna reaktioner o. d. Moberg ManKv. 114 (1933).
-ÖVERVINNELSE~00200. [jfr d. selvovervindelse] övervinnande av inre motstånd l. ovilja l. dyl. hos sig själv (t. ex. mot uppställda krav l. inför ett beslut l. en handling). BEMalmström 8: 288 (1853). Att det fordras litet sjelföfvervinnelse för en arbetsgifvare .. att förhandla .. med yrkesföreningens styrelse, må ej förnekas. Fahlbeck Stånd 194 (1892). Det märktes tydligt, att det kostade honom stor självövervinnelse att tala om detta. Blomberg FlodStig. 246 (1933). ÅbKristHum. 1964, s. 240.
-ÖVERVINNING~0020. [jfr t. selbstüberwindung] (numera företrädesvis i Finl.) självövervinnelse. Wulff WTGnosspelius 18 (1888). Söderhjelm Åboromant. 98 (1915).
-ÖVNING. (numera bl. tillf.) övning av den egna förmågan o. d.; särsk.: övning på egen hand (utan lärare). Rydberg Varia 108 (1889, 1894). Nyblom Minn. 1: 131 (1904).
B: SJÄLVO-SOT. (enst., skämts.) själviskhet, egoism. Sjelfvosotens skälfvosot (egoismens frossa). Törneros (SVS) 4: 174 (c. 1827).
C († utom i -våld): SJÄLVS-EGEN, -SPILLING, se A.
-STRAFF-ALTARE. om altare där ngn offrar ngt till straff l. botgöring för sig själv; anträffat bl. bildl. Dit Purpur-Läppars Paar (Som jag mig har / Til mit sielfz-Straff-Altar / Utwalt). Lucidor (SVS) 13 (c. 1670).
-VILJA, -VILJANDE, se A.
-VILJOG, -VILLIG, se självvillig.
-VULIG, -VYRDIG, se självsvördig.
-VÅLD, se d. o. —
-VÅLIG, se självsvördig.
-VÅRD, se självsvåld anm.
-VÅRDIG, -VÖLIG, -VÖRDIG, se självsvördig.
D (†): SJÄLVT-BEGÄRLIG, -VARANDE, se A.
Avledn. (till I 1): SJÄLVHET, r. l. f. [jfr t. selbstheit] (numera föga br.) egenskapen att vara vad man själv l. ngt självt är (o. intet annat) l. att vara ngt från annat skilt (individuellt), särsk. att vara ett jag (i sht med bibegrepp av självhävdelsebehov l. egoism); (personlig) individualitet; särart, egenart; äv.: själviskhet l. självklokhet; äv. konkret, om väsen med personlig individualitet. Detta något, som en människa tycker hos sig vara bättre än hos andra, är den rätta egenheten och själfheten, som Kristus .. bjuder försaka, då han säger: ’Försaka, förneka dig själf’. KyrkohÅ 1903, s. 163 (1723). Siälvhet .. (dvs.) Siälfklokhet, egen kärlek. Schultze Ordb. 4085 (c. 1755). (Kvinnan) ej den tröga sjelfhet äger, / Som räknar hvarje vinst och hvar uppoffring väger. Valerius 1: 19 (1806). Sjelfheten .., såsom sådan, är anda, eller menniskan är anda, såsom ett sjelfwiskt, särskilt, från Gud åtskildt wäsen. JournLTh. 1812, nr 222, s. 2. Leopold 4: 171 (c. 1820; konkret). (Fr.) Identité .. (sv.) Egenskapen att vara sig sjelf och intet annat; sjelfhet. Dalin FrSvLex. 2: 2 (1843). Den ifrån Gud affallna själen har till mål att återvända till honom. Detta återvändande innebär ett uppgifvande af den själfhet, ett bortläggande af den differens, hvarigenom själen söndrade sig från Gud. Nyblæus Forskn. 2: 127 (1881). Söderhjelm Åboromant. 147 (1915). särsk. övergående i bet.: egenskapen att bestå gm l. för sig själv (oberoende av annat); jfr självtillräcklighet 1. Så ångar en besynnerlig köld och afdödhet ifrån hvarje ting, som framstår med blott och bar fullständighet, helhet, sjelfhet. Skandia 1: 270 (1833). Statsviljans (enligt Hegel) absoluta sjelfhet. Bolin Statsl. 2: 277 (1871).
Ssgr (†): självhets-drift. drift att vara till ss. ett (oberoende) jag. Atterbom PhilH 256 (1835).
-fostrande, p. adj. som fostrar till självständighet (se d. o. 4) o. själviskhet. Fahlcrantz 1: 105 (1846, 1863; om de fornnordiska religiösa lärorna).
-känsla. känsla av stark personlig individualitet. Atterbom PoesH 4: 14 (1848).
-liv. själviskt liv. Johansson Betr. 21 (1812).
SJÄLVIG, adj. [jfr t. selbstig] (†) självisk. VexiöBl. 1812, nr 1, s. 3.
SJÄLVISK, förr äv. SJÄLVSK, adj. (-isk 1779 osv. -sk c. 1840 (: Du sjelfske man; i vers)) [jfr t. selbstisch, eng. selfish]
1) (†) som utgör ett eget jag (skilt från annat). JournLTh. 1812, nr 222, s. 2.
2) (†) självrådig (se d. o. 1) l. självklok; självsäker; jfr 3. En så egen och sjelfwisk Herre (som K. XII), som tilförne en lång tid endast tagit råd af sig sjelf. Lagerbring 2Hist. IV. 3. 1: 87 (1779; klandrat hos Horn ABHorn 25 (c. 1790)). Om .. (J. Berzelius) ock med stadig hand genomförde sin vilja och sina föresatser, der han hade full förlitan till åsigtens rätthet, var han deremot långt ifrån sjelfvisk i frågor, som voro stälda under framtidens dom. Rydqvist i 2SAH 25: 25 (1849).
3) som endast tänker på sig själv l. på egen fördel l. strävar att tillgodose egna intressen o. d. (utan hänsyn till l. på bekostnad av andras), egoistisk, egennyttig (se d. o. 2); äv.: som icke underordnar sin vilja under Guds vilja, som låter sin egen vilja vara bestämmande; äv. om tanke l. handling o. d.: som vittnar om l. kännetecknas av l. innebär egennytta l. själviskhet. Thorild Bref 100 (1783). Hatet är en själssjukdom, föranledd och underhållen af mörka, sjelfviska tankar. Beskow i 2SAH 30: 202 (1857). Blir hvad sjelfviskt är förgätet, / blir inom dig gudsbelätet / härligare danadt ut / .., skall (osv.). Rydberg Dikt. 1: 9 (1877, 1882). Besinnen dock, att det icke gör till fyllest med den första, ofta nog sjelfviska hänförelse, i hvilken vi snarare betänka hvad vi sjelfva vilja uträtta än hoppas på hvad Herren i sin nåd och kraft skall värdigas uträtta genom oss. Flensburg KyrklT 39 (1894). Människan är inte så självisk, så öm om sig och sitt, som moralisterna påstå. Zetterström VärldHj. 243 (1942). BonnierLM 1954, s. 267 (om motiv). jfr botten-, o-självisk.
Avledn.: själviskhet, r. l. f. till självisk 3: egenskapen att vara självisk; egoism (se d. o. 1), egennytta (se d. o. 2); stundom (i sht i pl.) konkretare: utslag av själviskhet, självisk handling l. tanke l. själviskt intresse o. d. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 67 (1815). En mängd små .. mänskliga brister och själfviskheter. Forsell Sällsk. 88 (1843). Är kärleken lagens grundfordran, så måste själfviskheten, d. v. s. att viljan gör sig själf till medelpunkt, vara grundsynden. Ahnfelt Et. 1: 155 (1890). (I ett omaka äktenskap) slipar själviskheten sin egg vid viljornas ständiga, intima friktion. Siwertz Sel. 1: 156 (1920).

 

Spalt S 3003 band 25, 1969

Webbansvarig