| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MAKT mak4t, r. l. f.; best. -en; pl. -er 32.
1) (numera i sht i högre stil; se dock b o. d) förmåga; (ngns) möjligheter (att göra l. åstadkomma l. prestera ngt); ofta med särskild tanke på viss gräns utöver vilken ngns förmåga osv. icke sträcker sig. Gudh som hiertat seer tagher wilian för machtena. LPetri KO 59 b (1561, 1571). Högferdh och lijthen macht thet haffuer fanen samman satt. SvOrds. B 2 a (1604). Jag ville machten mot mitt uppsåt måtte svara. TRudeen Vitt. 299 (c. 1624). Allt kan dess (dvs. lyckans) nyck förta och allt beskära, / Ej magt att lefva fri, och dö med ära. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). När .. (hans) konstnärssyner icke voro kabinettstycken, voro de feberdrömmar, hvilkas verkliggörande utmanade all mensklig magt. Rydberg Sägn. 49 (1874). Kristus vill .. påminna oss Guds oändliga härlighet och magt, genom hvilken han förmår göra öfver allt det vi bedja eller tänka. Kat. 1878, nr 176. Om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och .. förunnat honom makt att njuta därav. Pred. 5: 18 (Bib. 1917). — jfr ALL-, FULL-MAKT. — särsk.
a) (†) i uttr. hava (ngt) i sin makt (jfr 11 g), kunna åstadkomma (ngt), gå i land med (ngt). At then gör jtt galet lyffte .., som forplichtar sich til en ewigh kyscheet then han icke haffuer j sinne macht. OPetri Clost. B 4 b (1528).
b) (i sht folkligt) i uttr. hava makt (till) att osv., hava förmåga l. möjligheter (förr äv. medel l. resurser) att osv. OPetri Tb. 32 (1524; uppl. 1929). Hafwer någon macht och förmögenheet att .. hålla sigh på någon tijdh uthrijkes (så osv.). RARP 4: 249 (1626). Man skall veta, att trollen inte ha makt till att se uppå solen. SvFolks. 250 (1844). Gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen. Lagerlöf Holg. 2: 3 (1907).
c) (†) i uttr. se sig ingen makt att osv., icke se sig några möjligheter att osv. Rålamb 8: 140 (1691).
d) (fullt br.) i uttr. stå (stundom vara) i ngns (l. i mänsklig) makt, förr äv. stå ngn i makt, falla inom ramen för vad ngn (resp. en människa) kan göra l. går i land med l. har möjligheter till. Så är clart noogh på tagha at then gör som en galin menniskia som loffuar thet vth som icke ståår j hennes macht. OPetri Clost. B 4 b (1528). Huadh kyrkioordningen .. förmår skall them wederfaras, så witt dhet Consistorio står j macht. VDP 1651, s. 30. Annerstedt Rudbeck Bref cxxxv (1905).
e) i uttr. av (sin) egen makt, förr äv. av sin makt, av egen kraft. Aldrigh kan noghen menniskia aff sin macht göra gudz bodhordh fultt. OPetri PEliæ b 1 b (1527). Hvad hade jag förmått af egen makt? Runeberg 2: 120 (1846).
f) (†) i uttr. över ngns l. sin makt, över ngns l. sin förmåga; över makten, över förmågan. Wij woro förtungadhe offuer motton, och offuer macten. 2Kor. 1: 8 (NT 1526). (Han påstår Olof) hafua honom tuingat at dricka öfuer sin makt. Murenius AV 90 (1642). Ondt giöra något öfwer machten. Grubb 637 (1665). PH 6: 4434 (1756).
g) (†) i uttr. angivande att ngns förmåga l. möjligheter är(o) tillräcklig(a) för l. medgiver (medgiva) ngt l. reglera(r) kvaliteten l. omfattningen av ngt; ofta i fråga om ekonomiska möjligheter (tillgångar, resurser). Såå wil iach doch göra (epter som machten tilsegher) mitt ther til. OPetri Clost. A 1 b (1528). Hans folck schulle giffue en Summe penninger vt for honom effter som the haffua machten till. UpplDomb. 3: 104 (1541). Brygg titt Åhrsöhl vthi Adventet eller så mycket Machten tilsäger, och förwara Källaren at thet icke frys. IErici Colerus 1: 383 (c. 1645). särsk. i uttr. efter (sin) makt l. makten, efter förmåga l. möjligheter; efter sin yttersta l. fattiga makt l. efter yttersta makt(en), efter sin yttersta resp. ringa förmåga. At iak skal vara vor nadoge herre .. hull oc troo epter min yttersta makt. G1R 1: 1 (1521). Huad wẏ kunnom .. görom wẏ altidh gerna epther war fatighe makth. Därs. 6: 374 (1529). Fast owänen icke är så stoor och considerabel, så gnager han lijkwäl effter machten. Grubb 736 (1665). Många äro de menskliga lärare, som predika och lära, hvar efter sin makt, insigt och trohet. Rudin 1Evigh. 2: 10 (1870, 1878).
2) (numera föga br.; se dock e α β’, δ’) den egenskap l. det tillstånd hos ngn som gör det möjligt för honom att vara värksam (uträtta arbete, fylla sina uppgifter), kraft(er), styrka; förhållande(t) att vara stark l. kraftig, friskhet, spänstighet, vigör; äv. i fråga om kroppsdel. (Kristus) är thz hemmelska brödhet, som wij fåå makt och styrkelse aff. OPetri MenFall H 6 a (1526). (Trollkvinnan) kann taga macht och modh vtaf menniskiom. SthmTb. 3/9 1597. Så länge lif och makt i mig är. SPF 1817, s. 159. Jag känner mig så underlig. Jag har ingen makt i benen, .. kan ej stå upp. Bremer Grann. 2: 121 (1837). Mod ger makt, sa’ käringen när hon stångades med tjuren. Granlund Ordspr. (c. 1880). Där bålda kämpar mäta sin makt. Ossiannilsson SDikt. 4: 75 (1915, 1920). jfr O-, VAN-MAKT. — särsk.
a) (†) i uttr. komma till makt (jfr e α α’, 11), komma till krafter. Jagh wil settia för tigh en beta brödh, at tu äter, och kommer til macht igen. 1Sam. 28: 22 (Bib. 1541).
b) (†) i uttr. med ringa l. liten makt, med små krafter. Alt seden iagh medh sidste åkeföre och lithen macht migh hijth till denne lille gårdh begifwet. RA I. 4: 595 (1598). BraheBrevväxl. II. 1: 78 (1655).
c) (†) i sådana uttr. som makten tillåter icke ngt, krafterna tillåta icke ngt; var makten så tillsäger, om krafterna så medgiva. Jagh förnimmer väll, att mine resor häreffter inte bliffua rätt långa, ty machten vill dät eij tillåtta. OxBr. 11: 102 (1640). KOF II. 2: 46 (c. 1655).
d) (†) i utvidgad anv., i fråga om maskin o. d.: förmåga att uträtta arbete (se d. o. 8), kraft (se d. o. 4). Triewald Förel. 1: 158 (1728, 1735). Kraften eller Machten som Dannemora Eld och Luft Machin äger är jemnlik til en tyngd af 21575 Skålp. Dens. Eldmachin. 15 (1734).
e) bildl.
α) (†; se dock β’—δ’) (godt) tillstånd l. skick; blomstring, flor; välstånd; bestånd. Then tijd berget (dvs. gruvan) stood i sin betzsta macht. G1R 7: 196 (1530). Ackt (dvs. omsorg, ans, vård o. d.) gieer mackt. Törning 3 (1677). Akten är mer än makten. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr VÄL-MAKT. särsk.
α’) i uttr. bringa (ngt) l. komma till makt (jfr a, 11) l. till makts, bringa (ngt) l. komma i godt stånd l. att blomstra l. florera. Thet bekenna doch alle, at j Anthonij tijdh .. kom dhet (dvs. munkväsendet) retzligha til macht. OPetri Clost. A 2 b (1528). Kommo de store bruken åter til macht, då skulle (osv.). RP 8: 360 (1640). At bem:te Försambl(in)gar .. måtte tillåtas Byggningen foortsättia, och till fulla Macht bringa. VDAkt. 1653, nr 251. Stell bra böndher, som bruka vehl up åkeren att han kåmer till maktz igien. KKD 7: 168 (1708).
β’) (fullt br.) i uttr. hålla (förr äv. behålla l. uppehålla l. hava) vid makt, (bibe)-hålla l. bevara resp. hava (ngt) i godt stånd l. skick; vidmakthålla (ngt); hålla (en värksamhet l. dyl.) gående l. vid liv, upprätthålla l. bibehålla (ngt). OPetri MenSkap. 17 (c. 1540). Att detta alles våres fädernes rike är .. till frid och rolighet ifrå krigh och ofridh förnyadt och vid full macht behållit. RA I. 1: 340 (1544). Thu må lijckewäll holle the huss medt taack wijdt magt, som ther äre, att the icke fördärffwedhe bliffwe motte. G1R 18: 841 (1547). Wara glaad håller hälsan wedh macht, och förlänger lijfwet. Grubb 470 (1665). Vare (änka) ock skyldig hålla hus och jord vid macht. GB 9: 4 (Lag 1734). Överjägaren håller själv målron vid makt. Högdahl Fleuron Jägarg. 107 (1919).
γ’) (numera föga br.) i uttr. stå l. vara l. bliva vid makt, befinna sig l. förbliva i godt stånd l. i blomstring l. flor; bibehållas, bevaras, äga bestånd. Sichtuuna .. haffuer i longh tijdh warit widh macht, sedhan Christendomen kom hijt i landet. OPetri Kr. 42 (c. 1540). At och wårt kiäre Fädernesland, i thesze fahrlige bullersame tijder .. icke allenast är blifuit widh macht, och i sit gode behåld; vthan och .. hafuer tilwuxit (därför osv.). Stiernhielm Arch. C 2 b (1644). En ansenlig glasindustri .. uppväxte å skilda orter inom det romerska verldsriket samt .. stod vid makt genom århundraden. SLorS 17: 4 (1899). särsk. (†) om person; i uttr. bliva vid makt, förbli i goda (ekonomiska) omständigheter. Elliest .. kunde the (dvs. köpstads- o. bärgslagsmän) icke widh macht eller besittiendes blifwa. G1R 16: 6 (1544). Stiernman Com. 1: 173 (1561).
δ’) (mera tillf.) i uttr. i sin makts dagar, i sin krafts dagar; äv. bildl., för att beteckna den tid då ngt var i godt stånd. Hur den (dvs. Varbärgs fästning) såg ut i sin makts dagar. Wrangel FornTid. 170 (1926).
β) (†) giltighet, (laga) kraft; särsk. i uttr. bliva l. stå vid (full) makt l. hava makt. Jagh .. vnner, tiillather, samtiiker och fulbordher alle theris Stadz ffriihether och preuilegia .. vedh fulle macht .. ath blyffwa. G1R 1: 6 (1521). Th[e]r m[edh] dømd[es] ther[es] forlikni[n]g wid macht. OPetri Tb. 83 (1525; uppl. 1929). UpplDomb. 2: 49 (1579). särsk.
α’) i uttr. giva ngt makt, giva ngt laga kraft. G1R 3: 84 (1526). särsk. i utvidgad anv.: bekräfta ngt, försäkra ngt, påstå ngt. J ähre icke tolff bröder som j haffue sagdt, / Vthan heller speijare, thet giffuer iagh macht. Gevaliensis Jos. 30 (1601). Därs. 48.
β’) i uttr. hålla vid makt, låta (ngt) vara gällande l. i kraft. Huar man hoppedes at han skulle thess heller holla breff och lyffthe wed makt. G1R 1: 28 (1521). Hes. 13: 6 (Bib. 1541).
3) (†) förhållande(t) att ngn använder l. insätter sin förmåga l. sina krafter på ngt l. att ngn beflitar sig l. bemödar sig om ngt.
a) i uttr. med liv och makt; med makt, råd och dåd. At han vill vara en god Suensk Man oc hielpa till med makt rad oc daad beskerma siit Fädernes Rike. G1R 1: 3 (1521). RA I. 1: 197 (1533).
b) i uttr. lägga sig vinn och makt om ngt. Ty hwar wij kunne arga paa honom ok alla hans ther wile wij læggia oss win ok macth om. G1R 1: 102 (1523).
4) (numera mindre br.) i uttr. med (i sht förr äv. på) Guds (l. den Högstes) makt, med Guds hjälp; äv. med anslutning till 11, dels: om Gud så vill, dels för att beteckna att ngt överlåtes åt Guds styrande. Om kraffterna så tilsäya formehnar iag mig medh Gudz macht resa till prestemötet. VDAkt. 1674, nr 17. Nästa år vill jag, på Guds makt, sjelf ge ut hela Frithiof. Tegnér (WB) 3: 460 (1821). När vi, på Guds makt, åter träffas, har jag hvarjehanda att omtala. 3SAH XLVIII. 2: 276 (1844). Den sista Februari / Vi med den Högstes magt / Vid Helsingborg i drabbning / Vår ovän nederlagt. Snoilsky 2: 66 (1881). Ja, dä må på Guds makt bli hur dä vill. Engström Kryss 143 (1912).
5) i uttr. av l. med all (stundom yttersta l. största) makt l. (numera nästan bl. i b, men där vanl.) med makt; förr äv. av l. med all sin makt, av alla (sina) krafter; på ett (synnerligen) kraftigt l. intensivt sätt.
a) i fråga om handling l. värksamhet av levande varelse. Tw skalt älska thin herra gwdh .. vthaff alla thina makt. Mark. 12: 30 (NT 1526). Effter thet at en Domare förer Gudz befalning til at döma rett, therföre bör honom aff all macht winleggia sigh ther om, at han weet hwadh rett är. OPetri 4: 301 (c. 1540). Dauid dantzadhe med allo macht för Herranom. 2Sam. 6: 14 (Bib. 1541). (Man) ärnar nu will Gudh, j Sommar medh macht att angå byggningen. RARP 3: 266 (1642). Dhe som medh macht sträfwa effter at blij bråårijka, dhem slåret snarast feelt. Grubb 739 (1665). Låt honom läsa nu: jag hör, med all min makt. Leopold 1: 375 (1808, 1814). Slädtrafvarn sätter med makt åstad, / han frustar lågor, han är så glad. Tegnér (WB) 5: 125 (1820). (Han satt) i en frånspänd vagn, der han lekte sprutförare och af yttersta makt piskade på ett par inbillade hästar. Benedictsson Folkl. 98 (1887). (Han såg) hunden stå ute på en tuva .. och tjuta av all makt. Lagerlöf Holg. 2: 9 (1907). särsk. i uttr. av l. med all makt, övergående i bet.: nödvändigtvis, med pock, absolut. Weise 25 (1697; t. orig.: mit aller Gewalt). Amando ville med all magt veta, hvart hans gäst tagit vägen. Dens. 2: 111 (1771). Min far vill med all makt, att (osv.). Auerbach (1911).
b) i fråga om förlopp i allm.; numera bl. (i högre stil) i fråga om ngt som gör ett våldsamt l. storslaget intryck. Aldenstund att vinter med macht ankommer, dristar jagh (osv.). OxBr. 6: 6 (1626). Som Arméen .. war mycket .. matt, och sjukdom begynte med magt grassera (så osv.). HC11H 1: 97 (1677). Vinden med makt in i seglen lopp. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). När det stormar med makt, hissa seglen i topp. Tegnér (WB) 5: 111 (1825). Sorgue’s kyliga källsprång / Väller med makt här fram i kaskader af glittrande böljor. Wulff Petrarcab. 61 (1905).
6) vikt, betydelse o. d.
b) (†) i uttr. makt åligger ngn att osv., det är viktigt för ngn att osv.; det ligger ngn makt om ngt, ngt är viktigt för ngn; makt är på l. åligger ngt, ngt är viktigt; makt gäller uppå att osv., det är viktigt att osv. Emedan Osz icke ringa Mackt åligger at Krigsfolcket må blifwa underhållit. Stiernman Com. 5: 29 (1625). Thet lågh the Romare .. mycken macht om thenna Staden. Schroderus Liv. 358 (1626). War tuchtig, / Gudfruchtigh, / ther på är macht, / om tu wilt lefwa wäl länge. Wivallius Dikt. 102 (c. 1635). Här gäller macht vppå, at man sig stadig ställer. Kolmodin QvSp. 1: 678 (1732).
c) (†) i uttr. giva ngt makt, tillmäta ngt (en uppgift l. utsago o. d.) vikt, fästa avseende vid ngt. OPetri Tb. 179 (1527; uppl. 1929). Man veet icke hvadh macht man sådana Sagur gifva kan. LPetri Kr. 13 (1559). Then Eedh iagh gifwer ringa macht. Forsius Fosz 252 (1621).
7) (i vitter stil) förhållande(t) att ngt för uppfattningen framträder på ett massivt l. imponerande sätt, tyngd, mäktighet, kraft (se d. o. 2 a). (Bibelöversättningen) skulle i så .. lämpelig Svenska utgå, som i möjeligaste måtto bibehölle magten och eftertrycket af Original-Språket. Wallquist EcclSaml. 1—4: 458 (1790). Ett framhållande av enbart det väsentliga, en reda och klarhet, som låter skildringen tala i all dess makt, är ett osökt lyckligt drag. OoB 1932, s. 98.
8) om ngt som vittnar om l. tänkes innehålla kraft.
a) (†) om avkomling (utgörande vittnesbörd om ngns avlingsförmåga). Ruben min förste son, Tu äst mijn krafft och mijn första macht. 1Mos. 49: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: min styrkas förstling).
b) [jfr d. magt, t. macht, könsdel] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om flytning från livmodern; särsk. dels i uttr. vita makten, vitaktig slemflytning, ”vit fluss”, dels i uttr. röda makten, om stark blodflytning (särsk. efter barnsbörd), avslag (se d. o. 8), ”barnsängsrening”. Wistrand Husmed. 177 (1840). Cederschiöld Ordl. (c. 1847; under blodgång).
9) (†) kraftyttringar, stordåd, väldiga gärningar. Han haffuer bedrifuit makt medh sinom arme, och förskingrat them som höghferdughe äro vthi theres hiertes sinne. Luk. 1: 51 (NT 1526).
10) (†; se dock a o. b) vad som ger ngn l. ngt styrka; vad ngn l. ngt har att lita till. Herren är mijn macht, och min Psalm, och är mijn saligheet. Psalt. 118: 14 (Bib. 1541). När .. Joab min herre och min herras tienare liggia i markene. Thet är: När landsens Fader, och Sweriges macht och kierna ligger i fiendaland. Swedberg HoTror § 5 (1709); jfr 13. — särsk.
a) (i bibeln) om arken ss. tecknet för Guds närvaro. (Gud) gaff theras macht vthi fängelse. Psalt. 78: 61 (Bib. 1541; Bib. 1917: sin makt).
b) [efter gr. ἐξουσία] (i bibeln) om huvudduk l. dyl. som en kvinna (ss. ett svagare väsen) skulle bära vid gudstjänsten till skydd mot andevärldens angrepp. Qwinnan (skall) haffua ena macht på huffuudit för änglana skull. 1Kor. 11: 10 (NT 1526).
11) förhållande(t) att ngn är utrustad med medel l. möjligheter att föra sin vilja igenom, särsk. att göra sig åtlydd (få andra l. annat att foga sig efter hans vilja) l. att ngn är befogad att träffa ett avgörande (som andra ha att rätta sig efter); (herra)välde l. bestämmanderätt (som ngn har l. utövar); förhållande(t) att vara mäktig l. att vara den styrande l. ledande l. bestämmande l. att hava stort inflytande; särsk. med tanke på att ev. motstånd kan nedslås l. övervinnas med våld l. tvång l. hot om repressalier o. d.; i sht om makt (i här angivna bet.) som tillhör l. utövas av regent, ämbetsman, stat, institution o. d.; äv. om herravälde l. ledarskap l. inflytande som ngn har l. utövar gm sina ekonomiska resurser, sin starkare vilja, sin duglighet l. skicklighet, sin auktoritet, sin förmåga att psykiskt påvärka andra o. d.; äv. närmande sig l. övergående i bet.: maktutövning, maktspråk, våld, tvång. Kunglig makt. Lagstiftande, dömande, värkställande (utövande) makt, i Lockes o. Montesquieus lära om statsmaktens delning: makt l. befogenhet att stifta lag resp. döma o. värkställa beslut, tillkommande en folkrepresentation resp. självständiga domare o. en monark. Hava, sitta vid, tillvälla sig, taga, behålla makten. Det var hustrun som hade makten i huset. Komma till makten, i sht förr äv. till makt (jfr 2 a, e α α’). Älska makten. Strida om (högsta) makten. Missbruka sin makt. Rycka makten ur ngns händer. Makten håller på att glida honom ur händerna. Sätta likhetstecken mellan makt och rätt. OPetri Clost. D 4 a (1528). The som Herrar äro, haffua machtena. Mat. 20: 25 (Bib. 1541). Två hästar kunna tämias; / Men tvenne qvinnors macht i huset sällan sämias. Kolmodin QvSp. 1: 343 (1732). Förunderliga makt som konstnärn äger! Tegnér (WB) 8: 3 (1836). Mor Ingrid brukade hela sin moderliga makt och qvinliga öfvertalningsförmåga. Knorring Torp. 1: 167 (1843). Den nye konungen befäste sin makt genom att förvärfva kyrkans ynnest och stöd. Odhner Lb. 47 (1869). ”Viljan till makt” var den enda lidelse, som behärskade Lysander. Grimberg VärldH 2: 504 (1927) [efter t. wille zur macht (Nietzsche)]. Alltså är möjligheten att använda tvång kännetecknande för statens makt. Örne Kvällssamtal 22 (1941). Makten är (enl. J. Binder) den nya statens substans. VetSocLdÅb. 1941, s. 60. — jfr ALL-, BESKATTNINGS-, BEVILLNINGS-, BONDE-, CENSORS-, DESPOT-, DIKTATORS-, DOMAR(E)-, DOMS-, ENVÅLDS-, FADERS-, FOLK-, FULL-, FURSTE-, FÄDERNE-, FÖRORDNINGS-, FÖRÄLDRA-, GUDA-, HANDELS-, HERRE-, HUSBONDE-, HUVUD-, HÄRSKAR(E)-, HÖGHETS-, INDRAGNINGS-, K(ON)UNGA-, KYRKO-, LAGSTIFTNINGS-, LAND-, REGERINGS-, SJÖ-, STATS-, VAPEN-, VÅLDS-, VÄRKSTÄLLIGHETS-, ÖVER-MAKT m. fl. — särsk.
a) i en mångfald ordspr. o. sentenser (jfr c). Kunskap är makt. Macht vtan Wijsheet faller i sig sielf, / Och störter i fördärfwet. Stiernhielm Fred. 2 (1649). Lijka macht giör bästa sämian. Grubb 454 (1665). Macht vthan rådh, faller snart i brunnen. Dens. 498. All makt har sina faror. Geijer I. 2: 192 (1839). Der som makt har rätt, har rätt ingen makt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om Guds l. Jesus’ l. djävulens makt l. maktställning. Rikit är titt, och macten och herligheten j ewigheet. Mat. 6: 13 (NT 1526). Mich är giffwin all mact j himmelen och på iordhenne. Därs. 28: 18. Tigh (Gud!) tilhörer Maiestat och macht, herligheet, segher och tack. 1Krön. 29: 11 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Från Satans macht och snöda list, / Har tu osz löst, o Jesu Christ. Swedberg Ps. 1694, 179: 1; jfr Ps. 1819, 96: 1.
c) (numera mindre br.) i uttr. med makt (jfr 5), med våld l. tvång; ofta i ordspr. (jfr a). OPetri Kr. 115 (c. 1540). Medh list och muhtor giörs meer än medh macht. Grubb 730 (1665). Om du intet förmår medh mackt, så bruuka list. Törning 118 (1677). Man tog mig under armarne och ville med makt tvinga denna Complimenten af mig. Dalin Arg. 1: 92 (1733, 1754). Att de motspänstige borde betvingas med makt. 3SAH 3: 382 (1888).
d) i sammanställning med myndighet (jfr f). Warande vtrustad .. af Gud och Jesu Christo med sådana macht och myndighet; at (osv.). Swedberg SabbRo 233 (1696, 1710). Han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom deras skriftlärde. Mat. 7: 29 (Bib. 1917).
e) med inf.: (laga) rätt l. befogenhet (att göra ngt).
α) (i högre stil l. jur.) i uttr. hava l. äga (stundom giva ngn) makt att (i sht förr till att) osv., hava osv. (laga) rätt l. befogenhet att osv. G1R 1: 29 (1521). West tu icke ath iach haffuer makt ath Corsfästa tigh, och ath iach haffuer makt ath släppa tigh? Joh. 19: 10 (NT 1526). Ingenn skall härefter haffua magt till att sellija eller kiöpa stadzens egor. SkrGbgJub. 6: 486 (1603). Gud har gifvit öfverheten magt att till lifvet straffa missdådare och med svärdet skydda samhället emot fiender. Kat. 1878, nr 52.
β) (†) i uttr. hava i makt att osv., hava (laga) rätt l. befogenhet att osv. (Det föreslås) att dett sattes (dvs. bestämdes) huru mycket man gifwa skolle (i morgongåva), och ingen seden hafwe i macht att gifwa högre. RARP 3: 275 (1642). Lijkasåsom H:s Ehrewyrdigheet i macht hadhe att disponera om min löhn. VDAkt. 1686, nr 38.
f) i uttr. (hava l. få l. giva ngn o. d.) makt över l. (i bet. α o. β o. där vanl.; jfr dock β slutet) med ngn l. ngt, (hava osv.) herravälde l. rätt att råda l. bestämma över ngn l. ngt; äv. i sammanställning med myndighet (jfr d). Then som är j echteskap, han haffuer icke macht öffuer sin eghen lekamen. OPetri Clost. C 2 a (1528). Gud har gifvit våra föräldrar och herrar magt öfver oss, på det de .. skola .. hvar på sitt sätt befrämja vår sanna välfärd. Kat. 1878, nr 45. (Jesus) kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar. Luk. 9: 1 (Bib. 1917). Påvens ofelbarhet och omedelbara makt .. över kyrkan. Fehrman OrientK 66 (1920). — särsk.
α) i fråga om förhållandet att ngn lyckas skaffa sig inflytande över ngn l. lyckas leda l. kuva l. få bukt med ngn; i sht i uttr. få l. hava makt med l. över ngn; ofta i nekande o. därmed jämförliga satser. Tin helghe Engel ware medh migh, at then onde fienden icke får någhon macht medh migh. Cat. 1567, s. C 6 b. Emellan anförarne rådde oenighet, och kansleren hade ingen makt öfver dem. Odhner Lb. 198 (1869). Ack, vi ha ingen makt öfver honom mer! Michaelson Ungk. 54 (1892). Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så liten parvel. Lagerlöf Holg. 1: 39 (1906).
β) i uttr. angivande att ngn blir herre över l. kommer till rätta med l. kan hantera ngt, får ngt att bli l. fungera som han önskar o. d. När människorna äntligen hade fått makt med skogen, foro de förfärligt illa fram med den. Lagerlöf Holg. 2: 4 (1907). (†) I Skara finnes ingen menniska, som kan handtera glas. .. Vi skulle då vara de enda, så nära, som hade makt med det nya modet (med färgat glas). Almqvist Går an 42 (1839). särsk. i uttr. (hava) makt över (förr äv. med) språket o. d., i fråga om användning av språket på ett riktigt (l. mästerligt) sätt. Den frihet i utförandet och den magt med språket, som för en predikant äro högst nödige. Wallquist Själfbiogr. 12 (1789). Ett i .. (Franzéns) fjortonde år skrifvet stycke, som röjer en högst förvånande magt öfver språket. 3SAH 2: 162 (1887).
g) i uttr. hava (jfr 1 a) l. få ngn l. ngt i sin makt, förr äv. få ngt i makt, hava l. få herravälde l. makt över ngn l. ngt; numera bl. för att beteckna att ngn lyckas få ngn l. ngt att foga sig efter hans vilja l. att ngn lyckas undertrycka alltför livliga värksamhetsyttringar av ngn l. ngt. Lät wara, at han Slått och Fästen fåt i mackt / Och halfwa Turkens Häär sig under föttren lagt. Brenner Dikt. 1: 112 (1693, 1713). Med det förråd .. (W. Scott) ägde af chevaleriets hänförande trollmedel .. hade han alltid läsaren i sin makt. 2SAH 12: 491 (1827). Nu fick kusken honom (dvs. den skenande hästen) åter i sin makt. VL 1894, nr 213, s. 2. Sin från början häftiga och lidelsefulla natur fick han allt mer i sin makt. Mjöberg Lb. 460 (1910). — särsk. i uttr. hava ordet i sin makt, kunna uttrycka sig på ett ändamålsenligt (o. vältaligt) sätt. I han makten, jag har ordet, / Jag har ordet i min makt. Strindberg Dikt. 20 (1883). Att han .. i ovanlig grad haft ordet i sin makt. GHT 1934, nr 29, s. 7.
h) (mera tillf.) i uttr. vara under l. i ngns makt, (gm psykisk påvärkan) behärskas av ngn (förr äv. med saksubj.: vara underkastad ngns bestämmande); (icke) vara i sin egen makt, (icke) själv bestämma över sina handlingar. Altså är och icke eller dödzens stundh j wåra macht. PPGothus Und. K 1 b (1590). Nog märker jag, att jag inte är i min egen makt, sade han. Det är, som om någon skulle släpa och drifva mig ned emot Jaffa. Lagerlöf Jerus. 2: 256 (1902). (Råttorna ville bita ihjäl pojken) men så snart han blåste (i pipan), voro de under hans makt. Dens. Holg. 1: 79 (1906).
i) bildl., om herravälde l. inflytande som utövas av l. tillskrives sak (pänningar, känslor, sång, musik, språk, tänkesätt, vana o. d.). Nordens de fasta, de älskade fjällar / locka med underlig makt min håg. Tegnér (WB) 5: 116 (1820). — jfr BERUSNINGS-, KULTUR-, TJUSNINGS-, TROLL-MAKT m. fl. — särsk. i sådana uttr. som ngts makt (över ngn l. ngt), hava l. få l. taga makt(en) l. förlora sin makt över ngn l. ngt. Peningens stoora macht. Forsius Fosz 369 (1621). Pröffva tin vngdoms Macht, din oförlickliga fägringh. Stiernhielm Herc. 53 (1648; uppl. 1658, 1668: tijn ögons macht). Åsatron började öfverlefva sig sjelf, hon förlorade allt mer sin makt öfver sinnena. Odhner Lb. 18 (1869). Språkets makt öfver tanken. Tegnér (1880; boktitel). Så småningom tog ändå tröttheten makten också över honom, så att han slumrade in. Lagerlöf Saga 146 (1908).
12) ss. beteckning för ngn l. ngt som äger makt (i bet. 11) l. som styr l. leder ngt l. utövar (avgörande) inflytande på ngt; om sak vanl. mer l. mindre personifierande. Hvilken makt kan tjusa så som kärlek? Runeberg 2: 20 (1835). Orkanens vilda makter .. rasa. Oscar II 3: 46 (1864, 1888). Fåfängan, högmodet, vällusten voro de onda magter, som drefvo Erik XIV att fylla sin faders hjerta med sorg. 2SAH 51: 142 (1875). Den pansrade dygden är en fruktansvärd makt. Hagberg VärldB 109 (1927). — jfr ANDE-, LIVS-, NATUR-MAKT m. fl. — särsk.
a) om person l. institution l. samfundslag o. dyl. ss. utövande (utrustad med) makt (högsta makten) l. stort inflytande inom (viss del av) det allmänna samhällslivet l. kulturlivet. RF 1809, § 86. (Tidningen) Argus blef snart en magt, om ej i staten, dock i Sveriges kulturlif. 2SAH 59: 42 (1882). (Immermann) såg det gamla samhällets former upplösa sig och anade att nya makter höllo på att bilda sig. Böök 4Sekl. 75 (1928). jfr STATS-MAKT.
b) om gudamakt l. demon l. personifierad naturkraft o. dyl. ss. ingripande i människolivet l. reglerande naturens företeelser. Goda, onda makter. Onda makters spel. Tänch att någon Gudommelig macht är till, som lärer hwars och ens gärningar sin rätta belöning tillmäta. 2Saml. 1: 112 (c. 1669). En högre makt nationers öden väger. Tegnér (WB) 2: 77 (1812). Han visste af erfarenhet att bakom lifvets och naturens företeelser funnos styrande magter, om hvilka man icke egde någon närmare kännedom. Strindberg SvÖ 1: 130 (1882). Blida makter tycktes gynna alla hans förehafvanden. LäsnHem. 1896, 7: 8. (Lågt stående folk) tro sig på alla håll och kanter vara omhvärfda af hemlighetsfulla makter, som bo i skogen, ödemarken, vattnet, jorden, klipporna, himlakropparna, naturfenomenen. Nilsson PrimRel. 77 (1911). Strindberg och makterna. Lamm (1936; boktitel). jfr ANDE-, AVGRUNDS-, GUDA-, HIMLA-MAKT m. fl. särsk.
α) (i bibeln) i sg. best. ss. beteckning för Gud. Härefter skolen I få se menniskans Son sitta på maktens högra sida. Mat. 26: 64 (öv. 1873; äv. i Bib. 1917).
β) (vard.) i vissa skämtsamma utrop uttryckande stor förvåning l. starkt ogillande o. d.: himmelska makter!, milda makter!, alla makter! Alla makter! Var det hon? Essén HExc. 13 (1916). Milda makter, vad kvinnan ramlat ner sedan dess! Ergo 1929, s. 220.
13) (numera föga br. utom i ssgr) stridskrafter, trupp(er), härsmakt, här, krigsmakt. Oss tycker icke oraad ware at nogen macht kalles wtwr finland. som her til städis widh honden wåre, wm behoff giordis. G1R 6: 265 (1529). Tå droogh Tryphon vthaff Ptolemais medh stora macht til at infalla j Juda land. 1Mack. 13: 12 (Bib. 1541). At kunna Kongl. Maij:ts och richsens macht til land och siös lyckeligen anföra. RARP 9: 82 (1664). Ryssen kommer Svartholms-leden! / Och hans makt ej räknas kan. Oscar II I. 1: 54 (1858, 1885). Kämpa mot Englands och Frankrikes förenade makter. Östergren (1932). — jfr BONDE-, HÄRS-, KRIGS-, LANDT-, SJÖ-, VAPEN-MAKT.
14) stat, rike; i sht om stat av större betydenhet l. om stat i dess förhållande till andra stater. De krigförande makterna. Et Souveraint Collegii inrättande .., under hvars domstol alla Europæiska Makter kunde ställa sina skiljaktigheter. Dalin Arg. 2: 165 (1734, 1754). Krigande Magter. PH 5: 2969 (1750). I anseende til utrikes Makter var Sverige under Birger Jarls förmynderskap uti en märkelig högaktning. Lagerbring 1Hist. 2: 493 (1773). Vårt förhållande till främmande makter är godt. BtRiksdP 1907, Saml. 1. I. 1: KMTal s. 1. Man kan nog säga att Europa hade i denna stund tett sig något annorlunda, om Amerika fullföljt den Wilsonska politiken och blivit folkförbundets ledande makt. Wickman DiktaturUppr. 16 (1941). — jfr BITRÄDES-, ENTENT-, FÖRBUNDS-, GARANTI-, GRANN-, HANDELS-, HUVUD-, K(ON)UNGA-, LAND-, MILITÄR-, SIGNATÄR-, SJÖ-, STOR-, VÄST-MAKT m. fl.
-BEGÄR. LBÄ 16—17: 43 (1798). (R. Walpole) var hänsynslös i sitt maktbegär. Almquist VärldH 6: 150 (1929). —
(2) -BIT. (makt- 1853 osv. makts- 1751—1847) [sv. dial. maktbit, mak(t)sbit] (folkligt o. etnogr.) sista biten av föda (särsk. bröd) som ngn förtär resp. som ngn vid en måltid lämnar, därför att han icke orkar med den, o. som ansetts innehålla en koncentration av den närande kraft som finns i födan; stundom allmännare, om kvantitet föda som anses särskilt närande; i sht i sg. best. Eljest brukes thet .. at blanda något utaf berörde saker (dvs. höfrö, agnar m. m.) uti .. hö-sårpningen, hvilket såsom en delicatess och maktsbit .. utdelas tillika med höet litet åt hvar och en. Wasenius NorrlBoskSk. 96 (1751). Man får ej ge någon ”maktbiten” .., ty då ger man bort kraften af hela måltiden. Uppl. 2: 402 (1908). Nilsson FolklFest. 212 (1915). —
-BREV. (makt- 1524—1541. makts- 1527) [fsv. maktbref; av mnt. machtbrēf] (†) dokument varigm ngn erhåller ett bemyndigande l. tillstånd l. en rättighet l. befogenhet; (skriftlig) fullmakt. Larens howisk haffde macht b[re]ff aff rad[et] i Danske (dvs. Danzig) at han skal kræffia gellen aff and[er]s sc[ri]ffue[re] paa hans allentorps wegne. OPetri Tb. 15 (1524; uppl. 1929). BtFinlH 3: 124 (1541). —
-BUD. befallning l. föreskrift av ngn som är utrustad med medel l. möjligheter att göra sig åtlydd; ofta med särskild tanke på tyranni o. godtycke; jfr -språk 2. Önskningar voro för honom tillräckliga, maktbud öfverflödiga. Wallin Rel. 3: 364 (1831). Under en enväldig styrelse kan lagens röst genom maktbud bringas till tystnad. Snellman Stat. 120 (1842). Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda. 1Tess. 4: 16 (Bib. 1917). —
-DRÖM. jfr dröm, sbst.1 2 b. Den svages maktdröm är ofta långt vildare än den starkes. Siwertz Sel. 2: 133 (1920). —
(12) -DYRKAN. Det är folk av gammal adel, men eviga parvenyer i sin krypande maktdyrkan. Hallström LevDikt 233 (1914). —
(jfr 12) -FAKTOR, r. om ngt som har makt l. inflytande o. därmed gör sig gällande l. är att räkna med. Sedan borgarståndet blifvit den främsta politiska, ekonomiska och sociala maktfaktorn i det engelska samhället. Steffen ModEngl. 139 (1893). Den lilla romarstaten hade så småningom vuxit upp till en betydande maktfaktor i Medelhavsvärlden. NoK 59: 9 (1926). Teorier om jämvikt mellan olika maktfaktorer inom staten. Därs. 134—135: 118 (1937). —
-FILOSOFI. åsikt som finner människans väsen i ”viljan till makt” l. mer l. mindre utpräglat identifierar makten med rätten l. hävdar den starkares rätt över den svagare. Steffen Krig 2: 126 (1915). Larsson Spinoza 222 (1931).
-FRED. fred vari en vinnande part hänsynslöst dikterar villkoren för en förlorande. Cannelin (1921). —
-FRÅGA, r. l. f. fråga om (vem som har l. skall ha) makt(en). Det är en (ren) maktfråga. NF 5: 759 (1882). —
-FULL. särsk. (i vitter stil) till 7: som gör ett storslaget intryck, mäktig. Ett maktfullt och äkta diktarord. Fröding Eftersk. 2: 129 (1894, 1910). GHT 1896, nr 225 B, s. 1. —
-FULLKOMLIG~020. som har l. anser sig ha oinskränkt makt l. bestämmanderätt; ofta klandrande. Rydqvist StatsekonBetr. 186 (1865). Den maktfullkomlige konungen. Hagström Herdam. 1: 225 (1897; om Gustav Vasa).
Avledn.: maktfullkomlighet, r. l. f. Wulf Köppen 2: 926 (1800). Alla dessa beslut hade sekreta utskottet fattat af egen maktfullkomlighet. Malmström Hist. 2: 274 (1863). Hans höga föreställningar om kungadömets maktfullkomlighet. Grimberg VärldH 7: 99 (1936). —
-FÖRDELNING. En verklig maktfördelning mellan konung och ständer. SvH 8: 10 (1904). (Montesquieus) grundschema för statsformen var ”maktfördelningen”, där verkställande, lagstiftande och dömande makt fingo var sitt beskärda utrymme. NoK 111: 57 (1931). —
-FÖRHÅLLANDE. En rubbning i nu varande maktförhållande mellan konung och representation. NDA 1875, nr 53, s. 2. —
-FÖRSKJUTNING. 2NF 2: 1261 (1904). Cromwell önskade lika litet som Frankrike en maktförskjutning i Norden till Sveriges förmån. Almquist VärldH 5: 179 (1933). —
(14) -GRUPP. grupp av stater. De båda maktgruppernas segerutsikter. Örne KoopSamhällssyn 24 (1918). —
-HAVANDE, p. adj. o. sbst.
1) adj.: som innehar makten (i sht i stats- l. samhällslivet); ofta i substantivisk anv. (i sht i uttr. de makthavande). SC 1: 199 (1820). Runeberg (befarade) intet rättshinder för Sägnernas spridning från de makthafvandes sida. Wrangel FänrStålSägn. 22 (1898).
2) sbst.: makthavare, maktägare; nästan bl. i pl. Stridsropet 1886, nr 7, s. 1. Ögonblickets politiska makthavande. SvD(A) 1931, nr 121, s. 5. —
-HAVARE. maktägare; jfr -havande 2. Atterbom SDikt. 1: 306 (1810, 1837). GHT 1934, nr 85 A, s. 16. —
-HUGG. (†) brutalt användande av makt; våldsakt (av makthavare); maktspråk (se d. o. 2). Möller 1978 (1790). Dalin (1853). Liksom Napoleon, .. med ett makthugg, trodde sig hafva afslutat franska revolutionen medelst kejsaredömets införande. 2SAH 32: 205 (1859). —
-HÖGHET~20 l. ~02. (i fackspr.) överhöghet. 2NF 7: 1186 (1907). (Slutet hav) ligger under viss stats herravälde och makthöghet. Därs. 17: 888 (1912). —
-INNEHAV~002. Alltjämt grundar sig stormaktsställningen på faktiskt maktinnehaf. 2NF 27: 226 (1917). —
-INNEHAVARE~00200. jfr -havare. Under en despotisk styrelse .. måste lagarne tystna, eller .. vridas efter magt-innehafvarens nycker och afsigter. LBÄ 44—50: 34 (1801). VetSocLdÅb. 1941, s. 51. —
(12) -KRYPERI. (mera tillf.) kryperi för makten. Okeanidkoren .. manar titanen till eftergivenhet för Zeus, och denna näpser den bistert för dess maktkryperi. Hedén VSkr. 3: 165 (1916). —
-KRÄVARE. person l. stat o. d. som kräver makt. (C. 565 e. Kr.) är .. Italien en tummelplats för främmande maktkräfvares strider om herraväldet. Bergman MedeltPoesi 9 (1899). —
-KÄNSLA. känsla av makt. Forssell Stud. 1: 499 (1875). Laura kände en munter sprittning av maktkänsla i sitt lilla kvinnohjärta. Siwertz Sel. 1: 57 (1920). —
-KÄR. [jfr d. magtkær] (i vitter stil) som älskar makten. Levertin 10: 107 (1903). Den maktkära Lovisa Ulrika. Heidenstam Svensk. 2: 278 (1910). —
-LYSTEN. lysten efter makt, makthungrig. Oelreich 96 (1755). Bismarcks lidelsefulla och maktlystna väsen. Almquist VärldH 8: 168 (1938). —
-LÄGE. jfr -balans. Maktläget i Europa hade på några veckor alldeles ändrat gestalt. SvH IX. 1: 182 (1909). —
-LÄRA, r. l. f. jfr -filosofi. Lika skoningslöst som Platon gisslar Rydberg den idéblottade brutala maktläran. Nilsson SvRom. 503 (1916). —
-LÖS. (makt- 1528 osv. makts- 1587—c. 1635)
1) [jfr y. fsv. maktalös, försvarslös, utan stridskrafter] till 1 (o. 11): som saknar förmåga l. möjligheter l. medel (att göra l. uträtta ngt l. att få andra att foga sig), oförmögen, vanmäktig. Thenna liknelsen .. stridher .. emoot then friya wilian som wij seyes haffua, ath han är platt mactlöös och förmå intit j the saker som gella på wor siels salugheet. OPetri 1Post. 56 b (1528). En eftertelefonerad polisstyrka på tjugu man visade sig stå lika maktlös som polispikén. Hellström Malmros 56 (1931). Utan stödet av en armé var konungen maktlös. NoK 134—135: 117 (1937).
2) till 2: som saknar kraft(er), svag, kraftlös, utmattad, matt, som är ”slut” l. ”förbi”. Såsom enom torstighom drömer at han dricker, men när han vpwakar är han machtlös och torstigh. Jes. 29: 8 (Bib. 1541). Särdeles är åderlåtningen för gammalt och machtlöst folck aldeles otienlig. Lindestolpe Skörb. 41 (1721). Han var alldeles maktlös, döden var honom mycket nära. Lagerlöf Drottn. 83 (1899).
4) [fsv. maktlös, sv. dial. maktlös, mak(t)slös; jfr mnt. mactlōs] (†) till 2 e β: som är utan (laga) kraft, ogiltig. G1R 6: 141 (1529). Stiernman Riksd. 1431 (1664). —
-LÖSA, r. l. f. [jfr y. fsv. maktlösa, brist på stridskrafter] (†) till 2: svaghet, kraftlöshet. Altså skulle och staden icke utstå ringa fara för mac[h]tlösa och siuckdom skuldh. OxBr. 1: 279 (1625). Sahlstedt (1773). —
-LÖSHET—0~2, äv. ~20.
1) till -lös 1. HC11H 2: 132 (1682). I känslan av sin maktlöshet lät han sig .. driva med vinden. Grimberg VärldH 9: 275 (1940).
2) till -lös 2. PJAngermannus ATrolle 47 (1620). Åter öfverfölls hon af maktlöshet. Det svartnade för hennes ögon. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 15 (1886). —
-MEDEL. medel som man använder för att tvinga andra att foga sig efter ens vilja. KrigVAH 1885, s. 119. Folkens lifsutsikter bero mera af andlig hälsa än af yttre maktmedel. Fahlbeck Världsåsk. 32 (1910). —
-MEDVETEN~020. medveten om sin makt l. om den makt man anser sig ha; äv. i överförd anv., om uppträdande o. d. Öman Ungd. 275 (1889). Genom sin maktmedvetna självständighet var Palmerston besvärlig icke bara för sina kolleger utan också för hovet. Almquist VärldH 8: 76 (1938). —
-MÄNNISKA. filos. människa vars strävanden gå ut på att härska l. utöva makt; motsatt: idémänniska. Larsson Id. 11 (1908). —
-OMRÅDE~020. område (i eg. o. bildl. bem.) för maktutövning; domän (se d. o. 3). Wisén Oden 21 (1873). En utsträckning av fackföreningarnas maktområde. SvD(A) 1934, nr 75, s. 8 (rubrik). —
-ORD.
1) (mera tillf.) till 1 o. 11: ord (yttrande o. d.) med kraftig (magisk) värkan. Hon var till läkdomskonst utaf sin moder öfvad / .. / Och i de maktords verk, igenom hvilkas kraft / All skada kan bli läkt. JGOxenstierna 5: 177 (c. 1817). Valans uppgift var icke .. att blott objektivt förutsäga framtiden: hon hade att med sitt uttalade maktord gestalta denna. Höckert Vǫluspá 2: 104 (1930).
2) (tillf.) till 7: ord som gör ett mäktigt intryck. Wallins maktord, Tegnérs praktord, Atterboms klangord. Beskow PVetA 1856, s. 27.
3) (föga br.) till 11: maktspråk (se d. o. 2). Jag måste med magtord eller spetsfundigheter afgöra de mest tvifvelaktiga problemer. LittT 1796, s. 219. Hur jag på ett maktord av mina fiender skulle fördrivas från mitt andra fosterland. Mörner Hagenbeck 186 (1924). —
-POLITIK. baserad på våld l. tvång l. syftande till makt l. herravälde. Vasenius Samkänsl. 67 (1901). Den brutala maktpolitiken. DN(A) 1934, nr 100, s. 3. —
-PÅLIGGANDE, se d. o. —
-RESURSER, pl. jfr -medel. Stavenow MinnestGA 8 (1895). (Englands) maktresurser och skickliga politiska ledning. Wickman DiktaturUppr. 63 (1941). —
-SFÄR. jfr -område. Rydberg Myt. 1: 259 (1886). Den utlovade, större framtiden (för ett land) inom Tysklands maktsfär. Wickman DiktaturUppr. 22 (1941). —
-SKÖLD. (†) praktfull väska som tillhörde den israelitiske översteprästens ämbetsdräkt, domssköld, bröstsköld. Syr. 45: 10 (öv. 1536). —
-SPEL. strid om makten; i sht i sg. best. Larsson Spinoza 217 (1931). Marlborough var .. i stånd att utveckla fördomsfri list i det politiska maktspelet. SvD(A) 1935, nr 175, s. 9. —
-SPRÅK.
1) (†) till 1 o. 6: kärnfull(t) l. viktig(t) yttrande l. sentens o. d.; jfr huvud-språk 5, kärn-språk 1. Sahlstedt Hoffart. Bih. 4 (1720). (Prästen i den galileiska kyrkan) predikar utantil på Arabiska ..; men magtspråken läser han innantil uti sin Bibel, och anförer dem på Galileeska språket. Björnståhl Resa 5: 260 (1780). Möller (1790, 1807).
2) [jfr d. magtsprog, t. machtspruch] till 11: avgörande som ngn träffar l. befallning l. order som ngn utdelar i kraft av sin makt l. myndighet o. varemot det icke gives ngn appell; vanl. med tanke på godtycke l. självrådighet l. tyranni; jfr -bud, -ord 3. Dähnert 184 (1746). At bruka magtspråk och decidera i sällskap är för ungt folk stridande mot anständigheten. Hasselroth Campe 185 (1794). Emot en Diktators maktspråk vågade hvarken Menighets-Tribunerne eller sjelfva Menigheten att upplyfta ögonen eller öpna munnen. Kolmodin Liv. 2: 315 (1832). Ett återfall till det nakna maktspråkets och våldets välde. SvD(A) 1935, nr 223, s. 4. —
(1, 2) -STAV. (mera tillf.) stav med undergörande kraft l. värkan; trollstav. (Havet) skiljer sig, af Mosis maktstaf deladt. JGOxenstierna 4: 431 (1815). 2NF 29: 859 (1919). —
(2) -STJÄLA. [jfr d. magtstjæle, nor. maktstjele] (folkligt o. i vitter stil) beröva (ngn) livskraft l. energi l. livsmod; förlama (ngns krafter). Dåligt rykte ha både lappar ock tattare, isynnerhet kunna de ”maktstjäla” både folk ock fä. Landsm. XI. 4: 27 (1896). Lagerlöf Körk. 213 (1912). särsk. i p. pf. maktstulen, som blivit berövad sin kraft osv.; äv. i substantivisk anv. Larsson Stud. 59 (1895, 1899). En ”maktstulen” har ingen levnadslust, ingen arbetsförmåga, är icke precis sjuk, men eger intet mod. Landsm. XI. 4: 27 (1896). Nilsson PrimKult. 101 (1923). —
-STRÄVAN. strävan efter makt(en). 2NF 1: 142 (1903). En maktsträvan sätter sällan gränser för sig själv utan växer ständigt med framgången. NoK 86: 85 (1928). —
-STRÄVARE. jfr -strävan. GHT 1895, nr 268 A, s. 2. Uppkomlingar och maktsträvare. DN(A) 1934, nr 174, s. 3. —
-STRÄVERI1004, äv. 3~002. jfr -strävan. Det socialistiska maktsträveriet. SvD(A) 1928, nr 350, s. 5. —
-STÄLLNING. sammanfattning(en) av de förhållanden som giva ngn l. ett land o. d. makt l. inflytande; ställning som ngn l. ett land o. d. intager i avs. på makt l. inflytande. Svedelius Statsk. 3: 368 (1869). Nederlaget vid Nördlingen kom — och den svenska maktställningen i Tyskland rubbades väsentligt. Wieselgren Bild. 252 (1883, 1889). I Florens var .. (Lorenzo de’ Medici) numera säker om sin maktställning. Grimberg VärldH 7: 363 (1936). —
-TILLVÄXT~02, äv. ~20. Att stäfja Rysslands makttillväxt var ett .. af målen för .. (Choiseuls) politik. NF 3: 310 (1878). —
-UTVECKLING~020.
1) utveckling (tillväxt) av ngns l. ngts makt. Rydberg Gudas. 175 (1887). Sveriges maktutveckling vid Rhen hotade Frankrikes intressesfär. Almquist VärldH 5: 103 (1933).
2) utvecklande l. användande av makt (maktmedel). Richthofen är böjd för en stor europeisk maktutveckling gent emot Kina. PT 1900, nr 156 A, s. 3. —
-UTVIDGNING~020. jfr -tillväxt. Crusenstolpe Mor. 1: 6 (1840). Varje stat, som endast arbetar för maktutvidgning och världslig storhet, binder (enl. Augustinus) människorna fastare vid det jordiska. Almquist VärldH II. 2: 491 (1931). —
-UTÖVARE~0200. jfr -utövning. Boström Statsl. 23 (1859). Makten måste (enl. Sokrates) bygga på insikt icke blott om maktutövarens bästa utan också (osv.). VetSocLdÅb. 1941, s. 49. —
-UTÖVNING~020. (Det är troligt) att embetsmännen i Amerika ega en vana vid godtycklig maktutöfning, som under förändrade förhållanden skulle göra dem till despotismens verktyg. Snellman Stat. 391 (1842). Maktutövning i rättrådighetens tjänst. VetSocLdÅb. 1941, s. 49. —
-VILJA, r. l. f. vilja att hava l. skaffa sig makt l. inflytande. 2NF 34: Suppl. 861 (1923). Med sitt nervösa temperament, sin obändiga maktvilja .. (m. m.) hade Lassalle vissa likheter med Bismarck. Almquist VärldH 8: 170 (1938). —
-ÄGANDE, p. adj. o. sbst.
1) adj.: som innehar makt(en) l. styr l. härskar (i sht i stats- l. samhällslivet); vanl. i substantivisk anv. (i sht i uttr. de maktägande); jfr -havande 1. PH 1: 10 (1719). Riksens magtägande Ständer. Därs. 6: 4457 (1756). Emellertid förehades inom det gustavianska partiet åtskilliga stämplingar emot de maktegande. Odhner Lb. 308 (1869). Löneregleringsfrågor äro sällan roliga, vare sig för de maktägande, som besluta dem, eller för dem, som (osv.). SvD(A) 1931, nr 6, s. 9.
2) sbst.: maktägare, makthavare; numera nästan bl. i pl. Man (hade) kunnat tro, at högsta Magt-äganden velat i tysthet bereda folket de bojor, som (osv.). AdP 1786, s. 86. Bönderne ledo .. under en lång tid .. hvarjehanda förtryck, endast af olika maktägande. Palmblad Norige 257 (1846). —
-ÄGARE. person l. myndighet o. d. som innehar makt(en); jfr -havare. LBÄ 7—8: 26 (1797). Dagens maktägare i Tyskland. SvD(A) 1934, nr 178, s. 4. —
-ÖVERGREPP~002. övergrepp gm användande (missbruk) av maktmedel. Lundström LPGothus 1—2: 110 (1893). Det måste sättas en laglig gräns icke blott för blockadernas maktövergrepp .. utan även (osv.). SvD(A) 1931, nr 155, s. 4.
B (†): MAKTS-BIT, -BREV, -LÖS, se A.
Spalt M 96 band 16, 1942