| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR fö4r l. fœ4r, prep., adv.1 o. konj.; äv. (mera tillf.; se 27 a γ) sbst. n.; ss. sbst. pl. =.
I. prep.
A)
1) i fråga om ställning l. läge (äv. rörelse) vid l. intill l. i (omedelbar) närhet av (urspr. med dat.) l. rörelse till (urspr. med ack.) ngns l. ngts framsida: framför (ngn l. ngt); stundom: utanför (ngt); numera (i egentlig bet.) i allm. föga br. utom i vissa mera stående förb., särsk. i spetsen för (ngn l. ngt), för ögonen l. (ngns) ögon l. blick(ar), för fötterna l. (ngns) fötter, kommandoropet för fot gevär, spänna (hästen) för vagnen o. d. (jfr dock a, c, d, e, f, g, k). Gåår in vthi byn som för idher ligger. Luk. 19: 30 (NT 1526; Bib. 1917: här mitt framför). Een menniskia seer thet för öghonen är, men Herren seer til hiertat. 1Sam. 16: 7 (Bib. 1541). Lösekonor, som sigh medh okyskhet besmittat hafwa, skola stå 3 söndagar för kyrckiodörenne. Rudbeckius Kyrkiost. 10 (c. 1635). De .. voro färdige, at .. följa hvar och en, som ville gå för dem i spitsen. Mörk Th. 3: 199 (1758). Sedan allt är slutadt på Predikstolen, sjunges en kort Psalm .., hvarunder Presten går för Altaret. Hb. 1811, s. 28 (Hb. 1894: träder för). Minna för sin spegel står. Stagnelius (SVS) 1: 97 (c. 1815). Om den flacka kust du såg, / Som sköljs af bottenhafvets våg, / Låg Finland för ditt öga. Runeberg 5: 58 (1860). Harungarne sprungo för våra fötter. Strindberg TrOtr. 2: 58 (1890). Julian .. hade redan knutit för sig servetten, ty han hade stått i begrepp att sätta sig till bords. Hultenberg Zahn Storb. 60 (1917). Han (band) hästen vid en trädstam, lade för den foder och … Lagerlöf Bannl. 289 (1918). — (†) Baade (parterna blevo) viste for (dvs. på) dörene. OPetri Tb. 24 (1524). På andra sidan för (dvs. om) strömmen. Linné Ungd. 2: 128 (1732). — särsk.
a) (fullt br.) efter midt, rakt, rätt, ävensom fram, ned, upp l. verb i vilka ngt av dessa ord ingår ss. första ssgsled; efter ned o. upp, då fråga är om en fortskridande rörelse: längs, längsefter, längsmed, utefter, utmed. Han föl nedh for Iesu föter. Luk. 8: 41 (NT 1526). Konungen (lät) settia maten fram för Bel. Bel 13 (Bib. 1541). Wår Marskalk stannar midt för Ständerne. RARP 1: 7 (1626). Nedstigandet för trapporna blef allt mödosammare. Broughton Blomster 304 (1880). Rätt för mig står / .. Septimii båge. Wennerberg 1: 6 (1881). Upp och ned för stranden gick Olle med sin båt. Geijerstam MPojk. 38 (1896). jfr BAK-, FRAM-, MIDT-, NED-, UPP-FÖR, ävensom FRAMMAN-, NEDAN-, NORDAN-, OVAN-, TVÄRS-, UT-, UTAN-, VÄSTAN-, ÖSTAN-FÖR. — (tillf., i poesi) elliptiskt för ”uppför”, ”nedför” l. ”utför”. Solen som nyfödd / börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen. Tegnér (WB) 5: 22 (1825). Liten perla vill för kinden rulla, / När man minns, hur man älskar dem (dvs. de kära man lämnat i sitt hem). Josephson GulaR 156 (1896).
b) (numera nästan bl. vard. med bygdemålsfärgad anstrykning, föga br.) i uttr. för ändan l. ändarna (av ngt): vid ändan l. ändarna. Efter bönen settier h(err) Ricx-Cantzelerens Exc(ellenc)e sigh för endan (av bordet). JCrussbiörn (1645) i HT 1895, s. 432. HLilljebjörn Hågk. 1: 66 (1865). En kort, för ändarne tillsluten plåtcylinder. TT 1871, s. 182.
c) (fullt br.) i uttr. för vinden, särsk. dels sjöt. med vinden kommande (rätt) akterfrån, dels jäg. med vinden blåsande (rakt) mot jägaren osv., dels (med avbleknad bet.) i förb. strö (askan o. d.) för vinden. Så länge skeppet seglar rätt för vinden. VetAH 1747, s. 229. För vinden får den (dvs. utsättningen av drevskall) aldrig börjas. Falk Björnskall 16 (1819). Monsieur .. brände noggrant upp pappersbiten samt strödde askan för vinden. Lindfors Knight 100 (1912). jfr: The skola warda såsom strå för wädhret. Job 21: 18 (Bib. 1541).
d) (fullt br.) inför (Gud, en myndighet l. överordnad, domare l. domstol, åskådare l. åhörare, ngns iakttagande l. prövande blickar o. d.); äv. (numera föga br.): i (ngns) närvaro, då (ngn) ser l. hör det; ofta med avbleknad bet.; i utvidgad anv. i uttr. för slutna, öppna dörrar o. d. Spela för fullsatt salong, för tomma bänkar (om teatersällskap o. d.). Målet behandlades för slutna dörrar. Sova för öppet fönster. The woro bådhen retferdugh för gudhi. Luk. 1: 6 (NT 1526; Bib. 1917: inför). Lät migh finna nådh för tijn öghon min herre. Rut 2: 13 (Bib. 1541). För tigh kan han wel sötligha tala, .. men på baken talar han annorlunda. Syr. 27: 26 (Därs.; Bib. 1921: I din närvaro). Vij moste .. kalla honom för oss. RP 6: 291 (1636). Nu vil handtvärkare kiöpman varda; säge tå up för Borgmästare och Råd handtvärk sitt. HB 3: 4 (Lag 1734). Alla prof ske för öppna dörrar. Skolordn. 1820, s. 55. Svärjer du, gudlösa pojke? Kom aldrig mer för mina ögon. Hagberg Shaksp. 3: 177 (1848). Rikshofmästaren var .. ej ansvarig för någon annan myndighet än rådet. NF 13: 1171 (1889). Han fann sig tala för döva öron. Lagerlöf Bannl. 9 (1918). — särsk. i förb. (sannerligen) för Gud o. d., användt ss. bedyrande uttr. GR 4: 18 (1527). Förrän jag reser omkring på konserter ock spelar för .. idioter, förr går jag sannerligen för gud .. in i mitt rum ock ekspedierar mig. Edgren Lyck. 132 (1887).
e) (numera bl. ngn gg i historisk framställning) i uttr. ligga, stå o. d., komma, draga, rycka o. d. för (en ort), om härförare l. trupper: ligga osv. framför, resp. komma osv. fram till (grannskapet l. närheten av); äv. i fråga om geografiskt läge; förr äv. i uttr. belägring(en), slag(et) för (en ort), belägringen av, resp. slag(et) vid, stupa l. falla för (en ort), stupa osv. vid. Thenne longligha bestalningh för stokholm. GR 1: 103 (1523). Tå han för Ascalon kom, gingo borgharenar emoot honom. 1Mack. 11: 60 (Bib. 1541). Våra skep, som ligge på redden för Dansik. OxBr. 6: 22 (1627). Det olyckeliga slaget för Pultaua. KKD 3: 108 (1709). En hoppfull yngling, som stupat vid Johan Mauritz Wrangels sida för Warschau. Afzelius Sag. IX. 1: 108 (1859). (Kardinal Ruffo) stod .. med 50,000 man för Neapels portar. NF 14: 2 (1890). Konungen .. ryckte .. för Berlin. Forssell G2A 67 (1894).
f) (fullt br.) i uttr. som angiva att ngt lägges l. sättes l. hålles l. är placerat o. d. framför ngt i syfte att täcka l. dölja l. skydda o. bevara l. stänga o. hindra tillträdet till detta o. d.; äv. bildl. Han höll handen för ljuset. Med bindel för ögonen. Skjuta regeln för dörren. Stenen som lågh for graffuenne. OPetri 1Post. 4 b (1528). Han gör bomanar fasta för tina portar. Psalt. 147: 13 (Bib. 1541). Låås för lädersäck, log en Tälgeknijff åth. Grubb 481 (1665). Bergzryggen Caucasus .. war dammen för thet Persiska wäldet. Isogæus Segersk. 333 (c. 1700). Hon bar mask för ansigtet. Almqvist DrJ 113 (1834). Haf tand för tunga / Och fall så stora herrar ej i talet. Hagberg Shaksp. 4: 187 (1848). Ett moln gick för solen. Hallström Våren 151 (1898). Det glada rummet med storblommiga kattunsgardiner för fönstren. Aspelin Stenbäck 488 (1900).
g) (fullt br.) i uttr. stänga (dörren, vägen) l. spärra (vägen, tillträdet) o. d. för (ngn), (stå, ligga, lägga hinder o. d.) i vägen l. (ligga, lägga sig o. d.) i försåt o. d. för (ngn), sätta en damm l. gräns o. d. för (ngt); öppna o. d. för (ngn); vanl. med avbleknad bet. o. övergående i bet. 26. For honom låter dörawordhen op. OPetri 1Post. 97 a (1528). Amalek .. lågh j wäghen för honom (dvs. Israel) tå han drogh vthu Egypten. 1Sam. 15: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: lade sig i vägen för). Som man vanligen druckit något qvällen förut, fann man inga hinder för att (vid frukosten) ta halfvan. Strindberg Fjerd. 2 (1877). Den röda (svan-)näbben öppnar sig för ett misslynt, kort grymtande. Rosenius Naturst. 18 (1897). Alla vägar till uppkomst (voro) ständga för sonen. Lagerlöf Bannl. 102 (1918).
h) (numera föga br. o. med ngt ålderdomlig anstrykning) i uttr. finna för sig (ngn l. ngt) med huvudtonen på för, (då man ankommer ngnstädes, tillträder ett ämbete o. d.) finna l. påträffa (ngn l. ngt, särsk. ngn l. ngt som väntar på l. är till reds för en o. d.); äv. (numera knappast br.) vara, sitta, ligga o. d. för ngn, (redan) vara tillstädes l. för handen osv. (vid ngns ankomst o. d.). Sy, en watusyctug menniskia war ther för honom. Luk. 14: 2 (NT 1526). J förgår, iag kom .. hem, .. låg för mig Eder Högvördighets .. bref. VDAkt. 1725, nr 399. De funno (då de kommo ned på Rysslands slättland) för sig omätliga .. skogar. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 7 (1852). De (utsedda kommissarierna) funno för sig en enstämmig mening, att Kiel-freden icke var för Norge bindande. Forssell i 3SAH 3: 384 (1888).
i) (vard., föga br.) i uttr. (icke) få (ett) ord för sig, (icke) få fram ett ord, (icke) hinna l. vara i stånd att säga ngt. Han .. blef förraskat och för än han fick et ordh för sigh .. medh några mundslagh öfuerfallen. VRP 1626, s. 213. Afzelius Sag. VIII. 1: 124 (1856). Hon var så andfådd, att hon bara stod och flämtade utan att kunna få ord för sig. SLagerlöf i TurÅ 1914, s. 8.
j) styrande ord som betecknar kroppsdel (numera nästan bl. i fråga om panna, bröst, mun, huvud), vid ”slå”, ”slag”, ”stöta”, ”stöt” o. d., stundom ”taga”, för att angiva vad det är som träffas av slaget osv.; äv. bildl.; vidare i uttr. tryck, tyngd o. d. för bröstet. Skjuta sig en kula för pannan. Publicanen .. sloogh sigh för sitt bryst, och sadhe, Gudh miskunde sigh offuer migh syndare. Luk. 18: 13 (Bib. 1541). Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring. Tegnér (WB) 5: 121 (1820). Försvårad andedrägt med känsla af allmän tryckning och tyngd för bröstet. Lovén Anv. 22 (1838). Machinisten .. gifver gesällen .. ett slag för munnen. Blanche Jenny 31 (1845). Valet stötte många för hufvudet. De Geer Minn. 2: 46 (1892). En .. kraftig stöt för bröstet. Lagerlöf Holg. 2: 33 (1907). — (†) (Det P. Eliæ) kastar Luther före, thz slåår honom sielff for näsana. OPetri PEliæ f 1 a (1527). (Några mördare) hvilka man redo för hufvudet tagit (dvs. gripit). Humbla Landcr. 186 (1740).
k) (fullt br.) i åtskilliga, mer l. mindre stående, bildliga uttr. Gudz räddoghe är icke för theres öghon. Rom. 3: 18 (NT 1526). Han lågh .. för dödhenom. 2Mack. 3: 29 (Bib. 1541). Jag (såg) alla våra Manufacturier ligga för fäfot. Dalin Arg. 2: nr 37, s. 5 (1734). I glans för mig framtiden låg. Geijer I. 3: 183 (1811). Fäll icke modet, hjelpen står för dörren. Hagberg Shaksp. 4: 148 (1848). Sopa rent för sin egen dörr. Dalin 2: 423 (1855). Hans gamla skuld stod allt mera lefvande för honom. Hallström Than. 51 (1900). Vi ha hela dan för oss. Strindberg HMin. 2: 307 (1905; med huvudtonen på prep.). Det gick upp ett ljus för mig. Berg Tran. 100 (1922). — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. ligga för en dag l. dagen l. för (en) öppen dag l. för öppen dager, lägga för en dag l. dagen, komma för en dag l. dagen; jfr DAG II 7 a o. DAGER 1 e β. Dermed lade man dock endast för dagen sin lust att hugga i vädret. Hammarsköld SvVitt. 1: 47 (1818). Det ligger för öppen dag. Elfving Kulturv. 99 (1895). Etnografiska intressen, som man lade för dagen i möbleringen af sitt hem. Kleen Kvinn. 119 (1910).
β) i uttr. hava för sig, förehava m. m. (se HAVA), få för sig (med huvudtonen på för), få den uppfattningen o. d. (se FÅ, v.).
ε) (†) i uttr. sitta för rätta, om domare l. en domstols ledamöter stadda i ämbetsutövning. För(nämn)dhe godhe men som för rætthe sothe. GR 7: 130 (1530). Herren Zebaoth (skall) wara .. en dooms ande, honom som för retta sitter. Jes. 28: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: för den som skipar rätt). Svart G1 114 (1561).
ζ) i uttr. krypa, svansa, krusa, fjäsk(a) (förr äv. smickra), göra sig till, slå sig ut o. d. för ngn, i syfte att ställa sig in hos ngn l. vinna ngns gunst l. bevågenhet o. d. Onda tungor, hwilka lisma för tigh. GlossaSyr. 7: 28 (Bib. 1541). Här med hafwa Judarne smickrat för Keisaren. Spegel Pass. 225 (c. 1680). Stadens råd han kröp för som en fjäsker. Fröding Guit. 137 (1891). De krusade inte för någon. Lagerlöf Bannl. 177 (1918).
η) (vard.) i uttr. neka för (ngt), neka till, förneka, bestrida, säga nej till; säga nej för (ngt), säga nej till, avböja, betacka sig för. Du kan väl inte neka för .. att Gustaf ser mycket bättre ut .. än de andra officerarne? Blanche Band. 400 (1848). Doktorn vill ge mig sömnmedel, men det har jag rent sagt nej för. Agrell Sthm 144 (1892). Allt teaterfolk är trefligt, nekar inte för ett glas. Engström 1Bok 42 (1905).
2) i fråga om en framåtskridande rörelse: före, framför (ngn l. ngt som följer l. kommer efter); i spetsen l. täten för (en framtågande skara o. d.); numera bl. i uttr. prestavera för ngn l. (med avs. på ä. förh.) gå för lik, vidare i uttr. gå för plogen o. d. (om dragare), ävensom ngn gg i vers av metriska skäl. Then för oss gick war blind som wij. OPetri 2: 565 (1530); jfr Ps. 1695, 31: 5. För honom gåår en förtärande eeld, och effter honom en brinnande loghe. Joel 2: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: framför). Hwad som till scholan warder gifwit för diechnarna gå för lijk. Rudbeckius Kyrkiost. 46 (c. 1635). En Fält-herres ära räknades efter myckenheten af guld och silfver, som bars för honom i triumphen. Dalin Montesquieu 56 (1755). Tegnér (WB) 5: 95 (1825). Så länge oxen går för plogen. EHTegnér i Ydun 1870, s. 72.
3) [efter motsv. anv. i t.] i förb. för sig till betecknande av en rörelse framåt från en given utgångspunkt: i riktning framåt; rätt l. rakt fram; förr äv.: under sin fortgång; numera bl. i uttr. taga för sig med handen l. händerna, se l. blicka o. d. (rätt l. rakt) ut l. ner o. d. för sig, ävensom i förb. gå för sig (se GÅ); jfr äv. höra, komma, känna, se, tänka sig för (se HÖRA osv.). The som redheligha för sigh wandrat haffua, komma til fridh. Jes. 57: 2 (”56”) (Bib. 1541; Luther: die richtig fur sich gewandelt haben; Bib. 1917: de som hava vandrat sin väg rätt fram). Strykande Gånger kallas dhe (mineralådror) som för sig i Längden utwidgas. Hiärne Berghl. 435 (1687; rättat efter hskr.). Fetlagda herrar .. stirrade med kupiga ögon ut för sig mot luften. Hallström Våren 24 (1898).
4) styrande ord som angiver drivkraften medelst vilken ngt sättes i rörelse, l. värktyg l. medel varigm ngt åstadkommes o. d.
a) i allm.: under invärkan l. påvärkan av (ngt). Drivan smälter för solen. Fanorna fladdra för vinden. (Vi läto skeppet) driffua för wädhret. Apg. 27: 15 (NT 1526); jfr 1 c. Såsom wax smelter för eeldenom. Mika 1: 4 (Bib. 1541); jfr 1. Ljungelden brast för hennes fot och föll .. ner i operasvalgen. Almqvist DrJ 125 (1834). Denna sednare (stenart) klingade för slag nästan metalliskt. Kræmer Orient. 287 (1866). Skeppen .. gledo fram för fulla segel. Bååth Saxo 28 (1902). — särsk.
α) i uttr. (gå o. d.) för full maskin (i fackspr. äv. för fullt), dvs. med utnyttjande av maskinens fulla arbetsförmåga; för (dvs. med) full, halv fart; (sjunga, skråla o. d.) för full hals, dvs. allt vad halsen l. strupen förmår o. d.; äv. bildl. (Kanonerna) dundrade för full hals. Lind af Hageby Minn. 290 (1860). För half fart .. gingo vi framåt i den riktning, där vi trodde oss hafva ön. Ymer 1900, s. 426. Mörten .. rusade rakt in i rysjans gap. Och Gammelgäddan efter för full maskin. Forsslund Djur 174 (1900).
b) i sådana uttr. som falla, stupa, dö o. d. för (ett vapen, ngns hand l. ngn, ett slag l. en stöt o. d.); äv. bildl. The (skola) falla för swerd. Job 36: 12 (Bib. 1541). De byggnader jag uppförde skola ramla för tiden. Lehnberg Pred. 1: 122 (c. 1800). Dö en våldsam död för egen hand. Lagerlöf Bannl. 177 (1918).
c) jäg. med användande l. tillhjälp av (hund, bulvan, lock o. d.). En Jägare skjuter .. (änderna) bäst för häst, .. skjutas äfven för hund. Brummer 33 (1789). Skyttet för uf från skjutkoja. Bergström HbJagtv. 166 (1872).
d) i uttr. (göra l. arbeta ngt, gjord, arbetad osv.) för hand, med handen l. händerna (med l. utan tillhjälp av värktyg l. redskap) o. icke med maskin. SthmModej. 1852, s. 24. Sädens tröskning skedde .. för hand, medelst slaga. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 115 (1868). Frukterna nedplockas för hand. Jönsson Gagnv. 211 (1910).
5) [efter t. schritt für schritt, eg.: (i det man sätter) det ena steget framför det andra, wort für wort, tag für tag] föregånget o. efterföljt av samma sbst. i sådana förb. som steg för steg, bit för bit, ord för ord, dag för dag o. d., det ena steget osv. efter det andra, äv.: ett steg osv. i sänder; till eftertryckligt framhållande av att ngt sker l. försiggår (bl. småningom) stegvis l. gradvis l. (långsamt o.) enformigt upprepar sig o. d.; äv. till betonande av fullständig, i alla detaljer påvisbar likhet; jfr EFTER I 11 d α.
a) (föga br.) med förbindelsen i subjekts- l. objektsställning. Aff hans fullheet haffue wij alle fååt, och nådh för nådh. Joh. 1: 16 (NT 1526; gr. χάριν ἀντὶ χάριτος, vulg.: gratiam pro gratia, Bib. 1917: nåd utöver nåd). Fläck för fläck försvan. Livin Kyrk. 7 (1781). Lägga samman streck för streck. Hallström GrAntw. 98 (1899).
b) med förbindelsen i adverbiell användning l. stående ss. apposition. GR 17: 588 (1545). Bravera Döden dagh för dagh. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å. Runeberg 2: 52 (1846). Vattnet växte tum för tum. Melin Dikt. 1: 44 (1888). En opposition .. hvilken år för år blef allt häftigare. Schybergson FinlH 2: 175 (1889). Ett ”led”, hvars stänger måste plockas ned en för en och åter läggas till rätta, när man färdas vägen fram. OoB 1896, s. 292. Det finska sairas, sjuk, representerar ljud för ljud den urgermanska form, ur hvilken det nysvenska adjektivet sår utvecklat sig. FoU 16: 6 (1903). — i utvidgad anv. i förb. undan för undan, i oavbruten följd, den ene l. det ena efter den andre (det andra), samt [väl med utgångspunkt i ett för ett] (numera bl. vard. i vissa delar av Sv.) i uttr. allt för ett (se ALLT, adv. 3 e η) o. ut för ett, oavbrutet, alltjämt. Man .. kan (icke) liggia alltid ut för ett .. hemma. Swartling Stiernhielm 49 (i handl. fr. 1650). De vuxna dogo i byn, allesammans, undan för undan. Koch Timmerd. 47 (1913).
6) i uttr. råka ut (förr äv. råka) l. (numera bl. bygdemålsfärgat) komma för (ngn l. ngt), falla i händerna l. klorna på, oroas l. besväras o. d. av (ngn l. ngt), träffas l. drabbas av (olycka, skada l. farlighet); utsätta (förr äv. utställa) l. blottställa o. d. (ngn l. ngt) för (ngt), lämna utan skydd mot, prisgiva åt; (vara, bliva ett) byte, offer o. d. för (ngn l. ngt); (vard.) vara l. bliva olycklig för (ngn), svårt ansättas av resp. ”få med (ngn) att göra”; förr äv. vara, ligga, sitta o. d. för (en fara, risk, olycka o. d.), vara utsatt för, drabbas av. Han .. loot thera liik .. liggia paa gathunne för hund oc Rampn. GR 1: 28 (1521). Huilken .. synes tigh haffua warit hanss neste som för röffuarana kommen war. Luk. 10: 36 (NT 1526). (Han har) tuenne Reesor suttet för Elldz wådha. VRP 1682, s. 85. Han .. var utstäldt för så mycket tvång (i stora sällskap). Ågren Gell. 29 (1757). Jag är aldeles olycklig för mina Boktryckare. De ropa efter manuscript, som Hjorten efter friskt vatten. Kellgren BrefClewbg 86 (1788). En gång trodde jag .., att jag råkat ut för lappskott. Wigström Folkd. 1: 144 (1880). Den ene efter den andre faller offer för sjukdomen. Munthe Nap. 42 (1885). Det är nästan inte rätt att utsätta människor för sådana frestelser. Lagerlöf Bannl. 108 (1918).
7) styrande ord som angiver vem l. vad det är som ngn håller stånd mot resp. övermannas av o. d.; numera bl. i uttr. böja sig, falla till föga för o. d., duka under för (ngn l. ngt), falla för (en frestelse o. d.), hålla sig för (skratt, tårar o. d.); förr äv. (be)stå för (ngn). Jsraels barn kunna icke bliffua ståndandes för sina fiendar. Jos. 7: 12 (Bib. 1541). Carnaim wardt förstöördt, och kunde intet bestå för Iuda. 1Mack. 5: 44 (Därs.). Då kunde jag inte längre hålla mig för gråta. BLAlmquist (1791) i MoB 2: 39. Eljest gaf han vanligtvis efter för hennes infall. Fryxell Ber. 6: 38 (1833). Dragonen och hans hustru utbytte en blick, men lyckades hålla sig för skratt. Wranér BrokBild. 3 (1889). Han dukade snart åter under för sin olycksaliga passion. De Geer Minn. 1: 34 (1892).
8) styrande ord l. uttr. som angiver ngt l. ngn som ngn undflyr l. undviker, söker undkomma l. undgå l. söker förmå en annan att undvika; i uttr. fly, vika (undan), akta sig l. taga sig till vara o. d. för (ngt l. ngn); varna (ngn) för (ngt). Taghen idher .. till wara för the Phariseers swrdeegh. Luk. 12: 1 (NT 1526). Jsraels män flydde för the Philisteer. 1 Sam. 31: 1 (Bib. 1541). För then Rijka, måste wijka / Lärdom, Konst och Skickligheet. Stiernhielm Parn. 2: 9 (1651, 1668). Folcket skal .. warnas för otijdigt Sängelag. Kyrkol. 15: 17 (1686). Se ondt ut, min Gosse, så springer Dansken för dig. Loenbom Stenbock 2: 73 (1758; enl. traditionen yttrat av Stenbock till en modfälld soldat före slaget vid Hälsingborg). Han viker undan för folkets blickar. Fröding Guit. 57 (1891). Kanske drog sig Hæffner för att kassera melodien, emedan den ansågs vara svensk. Wulff Koralb. 21 (1912). Det är bäst, att du aktar dig för överord. Lagerlöf Bannl. 16 (1918).
9) styrande ord l. uttr. som angiver vem l. vad det är som injagar skräck l. ingiver fruktan, väcker ängslan l. oro l. farhågor o. d. hos ngn; äv. i uttr. frukta, vara rädd o. d. för att .., frukta l. befara att (ngt skall ske l. icke ske, förhåller sig så l. så osv.). Fruktan för döden. Vara rädd för åskan. Förskrecken idher .. (icke) för idhra mootståndare. Filipp. 1: 28 (NT 1526). För honom darrar landet. Joel 2: 10 (Bib. 1541). För them (som jag begabbat) iag rädes, / At the hämnas å mig. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Jag fruktar för att er kärlek är hopplös. Hedberg Hocking 112 (1911).
10) styrande ord l. uttr. som angiver vad (l. vem) det är som ngn skyddar l. söker värja sig l. annan mot l. mot vilket (vilken) ngt l. ngn tjänar till skydd l. hjälp o. d. Skyla sich för regn och sniöö. OPetri GudzOrdh D 3 b (1528). Een tilflycht för owädher. Jes. 25: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: mot störtskurar). Jagh troor at Gudh .. Beskermar och bewarar migh för skadha, farligheet och alt ondt. Cat. 1572, s. B 2 a. Gud nåde oss för våra Ämbetsmän! Calonius Bref 292 (1797). För lastens brunnar / Gud beskydde Gunnar! Rydberg Vap. 6 (1891). Inte ett träd finns där till skydd för solen. Berg Tran. 78 (1922). — särsk.
a) styrande ord som betecknar sjukdom, kroppsligt l. andligt lyte, missförhållande o. d.; i uttr. bota ngn för (ngt); råda bot för (ngt): på; hjälpa l. vara bra l. nyttigt o. d. för (ngt): mot. Ålder hielper för ingen dårskap. FörsprSalB (Bib. 1541). Jagh skal boota tigh för snufwa. Chronander Surge D 7 b (1647; bildl.). (Gyttjan vid Loka brunn har) befunnets gagnelig för hvarjehanda kropps bräckligheter. Ihre Föret. XXI (1779). (Han) kan råda bot för allting. Lagerlöf Holg. 2: 169 (1907).
b) (vard., mindre br.) stadt på övergång till 36 (l. kanske snarast dithörande). Gudh tröste oss för wächtare wij hafwa öfwer wåra siählar. VDAkt. 1684, nr 78. Gudh nåde migh för huuskors iag haf(ve)r dhet vet gud allena. Därs. 1686, nr 120.
11) styrande ord l. uttr. som angiver vad det är som ngn l. ngt är l. blir fri (fritt) från l. åtnjuter frihet l. förskonas från l. icke oroas l. hotas av o. d., i uttr. fri, frihet, frikänna, (för)skona o. d. (ngn l. ngt) för (ngt), säker, trygg, lugn, ro, säkerhet o. d. för (ngt l. ngn); vidare i uttr. förlåtelse, tillgift o. d. för (felsteg, brott o. d.). Ath holla Siön reen fför Sewerins iacter. GR 1: 119 (1523). Herren hadhe honom roo giffuit för alla hans fiendar. 2Sam. 7: 1 (Bib. 1541). Tå han .. icke skonadhe theras siälom för dödhenom. Psalt. 78: 50 (Därs.; Bib. 1917: från). Ierusalem skal .. frijtt wara för all tunga, skatt och tiyend. 1Mack. 10: 31 (Därs.). För Accijsen .. wille Städerne wara förskonte. HSH 31: 332 (1662). Du måste aflägga de synder, för hvilka du suckar efter försoning. Wallin Rel. 1: 44 (1813). Det är ej fritt för, att icke här i bygderna finnes mycket konstigt. Wigström Folkd. 2: 197 (1881). Det kan du vara lugn för. Andersson Kal. 16 (1906). Ni blir frikänd för mordet av brist på bevis. Lagerlöf Bannl. 115 (1918). Ingenstädes var man säker för henne. Didring Bjurcr. 133 (1922). — (†) vid frälsa, rädda: från. (Jag) will frelsa tigh för folkit. Apg. 26: 17 (NT 1526; Bib. 1917: rädda dig .. från). Staten .. räddar för undergång en stor mängd afkomster. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 134 (1854).
12) styrande ord som angiver den vilken erhåller ett meddelande l. en underrättelse l. redogörelse l. till vilken ett yttrande l. en förkunnelse riktas o. d., ävensom i de motsatta uttr. dölja, gömma, i smyg o. d. för (ngn). Kom, så skall jag tala om en stor nyhet för dig. Yppa, röja en hemlighet för ngn. Tw haffuer thetta fördolt för the wijsa och cloka. Luk. 10: 21 (NT 1526). Thet kom för Saul, at Dauid och the män som när honom woro, woro seedde. 1Sam. 22: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: Saul fick höra att). Han bödh honom at han thet för ingom säya skulle. Luk. 5: 14 (Därs.). Det (har) fallit mig in, at för Samtid och Efterverld uppenbara hvad jag tänkt. Kellgren 3: 195 (1792). (Clemens) kände .. en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det sätt, hvarpå han tillbragt desse timmar. Rydberg Ath. 348 (1876; uppl. 1859, 1866: inför). I smyg för alla. De Geer Minn. 1: 49 (1892). Människor, hvilka lefde .. i skymundan för den yttre världen. Geijerstam Medus. 7 (1895).
13) i fråga om ngns bedömande l. uppfattning l. intryck av, föreställning om l. sätt att se ngt o. d.; styrande ord som angiver den vilken hyser uppfattningen osv. i fråga. Tiden föll sig lång för honom, där han gick och väntade. Tusende åår äro för tigh såsom then dagh j gåår fram gick. Psalt. 90: 4 (Bib. 1541: Bib. 1917: i dina ögon). För mig seer dhetta (förslag) mycket sälsamt uth. 2RARP 5: 607 (1727). Vårt land är fattigt, skall så bli / För den, som guld begär. Runeberg 2: 3 (1847). För greken var staten en individ likaväl som den enskilda menniskan. Claëson 1: 35 (1857). För mig har lifvet ej en gnista värde. Fröding Guit. 73 (1891).
14) styrande ord som angiver vad l. vem ngn råder l. förfogar över l. förestår l. har ledningen l. skötseln av l. tillsyn över o. d.; i sådana uttr. som anförare l. befälhavare för (trupper o. d.): över, direktör l. direktion för (bank, bolag o. d.), förman för (en arbetsstyrka o. d.), ledare l. ledarskap för (ett politiskt parti o. d.) o. d.; äv. (numera bl. med arkaistisk anstrykning) råda l. styra för, råda över (land o. rike, ngn l. ngns öden o. d.); förr äv. sitta för bo och byggenskap l. för en gård o. d. Anföraren för trupperna. Inspektor för Smålands nation vid Lunds universitet. Som thet daghades församblade sigh the åldersmän för folket. Luk. 22: 66 (NT 1526; Bib. 1917: folkets äldste). Störste parten aff them, som sittia for boo och bÿggenskap i werdenne. LPetri Œc. 19 (1559). Öfverste för ett Regemente. Humbla Landcr. 5 (1740). Freijr (troddes) råda för rägn och solskin, för årsväxten på iordene. Wettersten Forssa 51 (c. 1750). Aten .. föranledes att förvandla sitt förmanskap för bundsförvanterna till herravälde över dem. Andersson GrDram. 8 (1890, 1910).
15) styrande ord som angiver den under vars handledning kunskaper l. ngn färdighet inhämtas; i uttr. läsa, teckna, måla o. d. för (ngn). Jag läste franska för honom. Läsa för prästen, dvs. åtnjuta konfirmationsundervisning (vard.). Vi hade gymnastik för kapten A. Moberg Gr. 276 (1815). ”Calle” .. ritade för honom. Ahnfelt Minn. 2: 21 (1907).
B)
16) styrande ord l. uttr. som angiver den l. det som är av mindre värde l. betydelse o. d. i jämförelse med en annan l. ngt annat l. som kommer först i andra rummet vid ett val l. avgörande o. d.: före, framför; över; mer än.
a) vid ord l. uttr. som innebär att ngt l. ngn föredrages framför l. sättes över l. skattas högre l. går före, har större värde än l. erbjuder ngn fördel o. d. framför ngt annat l. ngn annan: före, framför; över; numera nästan bl. i uttr. låta nåd gå för rätt o. d., föredraga (ngt l. ngn) för (ngt l. ngn), ävensom (numera mindre br.) (hava o. d.) företräde för (ngt l. ngn). Hwem kan man .. nämpna, then man kan medh skääl sättia för thenne höglofflighe Furste .. Konung Götstaff? Svart Ähr. 74 (1560). Studiosi som kunna stå proof (i musik) skola få Stipendium för andra. Rudbeck Bref 63 (1670). Man (har) .. tvistat om Landtbrukets och Handaslögdernes förträde för hvarandra. Sahlstedt CritSaml. 384 (1764). Han visste med sig, att han ej kunde ernå samhällets utmärkelser, så vida ej nåd ginge för rätt. Crusenstolpe Mor. 1: 35 (1840). Tjensten går för allt. Lovén Folkl. 160 (1847).
b) (†) i uttr. för allt (jfr c) l. allting (jfr 20 d γ) ss. fristående adverbial: framför allt, i främsta rummet, först o. främst; i all synnerhet; jfr ALL, adj. X 1 c α, o. ALLTING, pronominalt sbst. 1 b α. Så förmanar iach nw, ath för all ting haffues böner .. för alla menniskior. 1Tim. 2: 1 (NT 1526; Bib. 1917: framför allt). Thernäst och för altth, Schole alle wåre knecther .. fly all Gudtz lästheringh och förtörnilser. GR 17: 17 (1545). (Prästen bör fråga den sjuke) Om han för allt begärar Guds nåd i Christo Jesu. Hb. 1811, s. 110.
c) mer (i högre grad l. större utsträckning o. d.) än; i sht inledande en bestämning till ett adj. l. verb som älska, vörda o. d.; numera bl. ngn gg (i poesi l. högre stil) i uttr. för alla, för allt (jfr b). Paa thet thenne stad (Sthm) måtte for alle andre, mett gode trogne Swenske borgare besitten bliffwe. GR 10: 271 (1535). Menen j at thenne Galileer woro syndare för alla Galileer? Luk. 13: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: större syndare än alla andra galiléer). Älska Gudh för all ting. ChristOrdn. C 2 a (1602). The Fattige och Ålderstegne vthi Församlingen skal man för andra holla i Ährewördning. Schroderus Os. 1: 563 (1635). Hvem är mig en man för alla / Och bär vår fana i dag? Bäckström 1: 234 (c. 1875). Den kvinna, jag för allt höll kär. VLitt. 3: 245 (1902).
d) med upprepat sbst. i sådana starkt känslobetonade uttr. som en vän för alla l. andra vänner, staden för alla l. andra städer o. d., en vän som (vida) övergår alla andra vänner, den främste av vänner osv. Min himmelsöta vän! min skatt för alla skattar. Brenner Pijn. 58 (1727; till Kristus). Wikner Tank. 135 (1872). Han (dvs. Gud), vår vän för andra vänner, / Sina barns bekymmer känner. Sionstoner 1889, 14: 3.
C)
17) vid tidsuppgift: före; innan; numera bl. ngn gg vard. l. i poesi (av metriska skäl), ävensom i förb. för detta (se nedan), i ordspr. högmod går för fall (jfr citatet från Grubb nedan) o. i uttr. hava varsel för sig. Döö en cristin man som fædher och föreldre för oss. GR 3: 162 (1526). Stoort sinne gåår för fallet. Ordspr. 16: 18 (Bib. 1541); jfr: Högfärd går för fallet. Grubb 364 (1665). Litet för 6 om mårgonen. Eneman Resa 1: 130 (1712). Säll du, som menlös fann din graf / För åren. Ps. 1819, 493: 1. Runeberg 1: 51 (1832). Både lefvande och döda personer kunna ha varsel för sig. Wigström Folkd. 2: 321 (1881). Fredagen för påsk. Essén KessSthm 64 (1916). — särsk. (fullt br.) i uttr. för detta (se DENNE I 2 c δ); särsk. (vard.) elliptiskt i substantivisk anv. EP 1792, nr 7, s. 1. Farbror Karl skall gifta sig — med din för detta. Michaelson Ungk. 142 (1892; om den tilltalades förra fästmö). (J. G. Oxenstierna kunde) ej fullkomligt smälta förtreten att ohjälpligt vara en ”för detta”. Lamm Oxenst. 375 (1911); jfr FÖRDETTING.
18) styrande ord l. uttr. (urspr. i dat.) som innehåller en tidsbestämning, i adverbiella uttr. till angivande av huru lång tid som förflutit, sedan en händelse timat l. ett förhållande ägt rum o. d., l. huru långt tillbaka i tiden en handling l. tilldragelse ligger.
a) (†) utan komplement efter tidsuttrycket. OPetri Tb. 33 (1524). (Han) hafver för 14 dagar begått itt drååp. RP 8: 272 (1640). Endast för ett par decennier voro zigenarne eller tattarne oändligt mycket talrikare än nu. Kullberg Domaren 27 (1842). Topelius Ljungbl. 158 (1850, 1860). — särsk. [jfr t. vor längst, vor kurzem] i vissa stående förb. med adv.: för längst (långt), för länge sedan, för kort l. snimman, för nyligast, för kort tid sedan, (helt) nyligen. VgFmT II. 6—7: 47 (1549). Alt som är sket för snimman. Visb. 1: 150 (c. 1620). Såsom för kort hände. VDAkt. 1667, nr 322. Icke wetandes annat än den samma för långt död woro. Därs. 1709, nr 327. För nyligast. VRP 11/7 1726. För längst. 2RARP 4: 566 (1727).
b) i förb. för (så l. så lång tid) sedan l. tillbaka; ofta i uttr. för länge sedan (sen), äv. för långt tillbaka. Fför viii (dvs. åtta) dagha ssedhan. GR 1: 112 (1523). För 30 åhr till Baka. ÅngermDomb. 5/11 1641, fol. 176. Småsaker, för längesen glömda. Sjödin StHjärt. 30 (1911). — i numera föråldrade uttr. For 16 eller 18 aar til förenne. OPetri Tb. 15 (1524). För kårt sedan. Tessin Bref 1: 14 (1751).
D)
19) i (ngns l. ngts) ställe, i stället för (ngn l. ngt, ofta ngt väntat l. avsett); företrädande l. representerande (ngn l. ngt), ss. (ngns) ställföreträdare l. representant, (som uppträder) å (ngns) vägnar. Må tw segia thin scriffuare til att han bliffwer widh sitt modermåll .. och scriffuer oss jcke Jeg för Jag till. GR 7: 42 (1530). Ther skal wara stanck för godha lucht. Jes. 3: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: i stället för). För brödh äta the fisk, then the stekia. Petreius Beskr. 1: 55 (1614). Det var intet dig jag frågade, utan det var honom. Hvarföre svarar du för honom? Envallsson Kung. 4 (1784). ”Träldomen” (sade de) ”vore mångdubblad; för en herre hade det blifvit hundrade”. Kolmodin Liv. 1: 47 (1831). Jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra. Lagerlöf Saga 123 (1908). — särsk.
a) i uttr. en för alla l. alla för en o. d., i fråga om gemensamt ansvar som flera personer ikläda sig; vid borgensförbindelse o. d. numera alltid en för alla och alla för en. Thet vele vi alle för en och en för alle nu och i tilkommande tidher bestå och försvare. RA 3: 6 (1593). Hafva två, eller flere, i borgen gått, och sig en för alla, och alle för en, til ansvar bundit. HB 10: 11 (Lag 1734).
b) i uttr. en gång för alla, en enda gång (som gäller för alla andra tillfällen av samma slag l. som definitivt avgör saken); slutgiltigt, definitivt. 2RARP 4: 351 (1727). De (vilja) alltid betrakta hvarje särskild philosophi som ett facit, ett en gång för alla fullfärdigt extract. SKN 1843, s. 210. Jag var en gång för alla ditbjuden och försummade nästan aldrig att infinna mig. De Geer Minn. 1: 48 (1892).
c) i fråga om (arbets)prestation o. d., övergående i bet.: lika mycket som l. motsvarande o. d. (så l. så många). Han äter för tre. Ågren Gell. 22 (1757). Se derför arbetar jag utan knot, / ja, väl för sju, om jag kunde! Sturzen-Becker 5: 127 (1844, 1862). Agnes tiger och lider, men Netta har skinn på näsan och målföre för två. Oterdahl Borgarh. 48 (1913).
d) i förb. i stället (förr äv. ställe, staden, stad) för, till angivande av att ngn l. ngt är l. träder i ngns l. ngts ställe, intager ngns l. ngts plats, fyller luckan l. tomrummet efter l. gör samma tjänst som ngn l. ngt o. d. Alt thetta j stadhen för tijn degheligheet. Jes. 3: 24 (Bib. 1541). Kåtkarla, Torpare, Träler, och almena Pack bruke Siälen, / Int’ ann’ i ställe för Salt; at kroppen han icke må rottnas. Stiernhielm Herc. 430 (1658, 1668). För mat, som ratades, gafs ingenting i stället. De Geer Minn. 1: 7 (1892). (Vi läto Ansgarius o. hans efterföljare) ge oss bibliska dopnamn, såsom Johan (Jon) (m. fl.) .. i stället för gamla svenska, sådana som Björn, Folke, Harald. ANoreen hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 10 (1901).
20) i fråga om ersättning l. vederlag l. vedergällning o. d.: i utbyte mot; som ersätter l. uppväger l. svarar mot (ngt). Spoth oc spe pleghe geffwass för gode gerninghar. GR 1: 33 (1521). Hwadh kan tu göra them (dvs. dina föräldrar) för thet som the emoot tigh giordt haffua? Syr. 7: 30 (Bib. 1541). Något för något; Intet för intet, sade han som gaff en Synåål för en Mååltijd. Grubb 100 (1665). Troor j detta skall aflöpa eder för intet (dvs. utan straff)? VDAkt. 1675, nr 320. Giör thet någon, .. plichte för Brått sino. Kyrkol. 15: 10 (1686). Göra .. gagn, .. skäl .. för något. Moberg Gr. 277 (1815). Jag äger ingenting / Att köpa för. Wallin Vitt. 2: 69 (1821). Onkel Fritz .. går omkring och är kvick, som om han hade betalt för’et. Agrell Sthm 2 (1892). Det goda en gjort, det får en igen, / för ondt, som en gjort, får en pina. Fröding Stänk 39 (1896). — särsk.
a) föregånget o. efterföljt av samma sbst.; nästan bl. i ngra (mer l. mindre) stående förb.; stundom: mot. Ögha för ögha, och tand för tand. Mat. 5: 38 (NT 1526). Hwdh för hwdh, och alt thet en man haffuer, låter han för sitt lijff. Job 2: 4 (Bib. 1541). Fånge för fånge må uthen ransoun på både sider varde lös gifven. RA 2: 235 (1568). Laga byte, godz för godz. VgFmT II. 6—7: 118 (1587). Tegnér (WB) 3: 14 (1817). I strid, lif för lif. Strindberg SRidd. 123 (1908).
b) (numera föga br.) i förb. bortbyta l. byta bort, förr äv. byta l. utbyta l. byta ut (ngt) för (ngt), bortbyta (osv. ngt) mot (ngt). (När lapparna) medh Rysserna köpslagha, giffua the och byta wahrur för wahrur. Petreius Beskr. 1: 52 (1614); jfr a. Mitt .. claver bytte jag bort .. för ett väggur af träd. Nyrén Charakt. 82 (c. 1765). Utbyta sin gamle häst för en annan. Gosselman Col. 1: 207 (1830).
c) styrande ord som angiver vara l. arbetsprestation som erhålles i utbyte mot ngt l. till ett visst pris. Betalninghen för the skep. GR 1: 101 (1523). Aldrigh är guldet så rödt, thet går jw vth för brödh. OMartini QuatConc. C 3 a (1603). Tree daler för tunnan. OxBr. 5: 65 (1613). Han måste .. betala .. 200 Caroliner för Hästen. Humbla Landcr. 13 (1740). — särsk. (vard.) i förb. inte för inte, icke utan valuta l. resultat o. d., icke förgäves. Snoilsky 2: 12 (1881). Han skulle nog gaska upp flickan. Det var väl inte för inte han legat sex terminer i Upsala och lärt sig lefva lifvet. Wahlenberg Tolf 22 (1893).
d) styrande ord l. uttr. som angiver priset på en vara l. arbetsprestation o. d.: mot betalning av; till ett pris av. Köpas icke fäm sperffwa för twå små penninga? Luk. 12: 6 (NT 1526). Vij sellje jern för 5 eller 6 richsdaler skippundet. RP 6: 221 (1636). En Barberare, .. hvilken mig .. för en billig penning väl tracterade. Humbla Landcr. 82 (1740). Ni har fått varan för godt köp. Moberg Gr. 277 (1815). — bildl. Man måste vara hårdhändt med, / När det ej går för mindre. CVAStrandberg 1: 146 (1854). — särsk.
α) i förb. för intet (inte, ingenting), utan betalning l. ersättning l. vederlag, gratis. Asteropherus 32 (1609). VDAkt. 1689, nr 260.
β) (vard.) med förbleknad bet. i uttr. icke för ett öre l. en styver l. vitten, icke det allra minsta, icke det ringaste, icke det bittersta. Alla hans suckar och tårar hjelpte honom icke för en vitten. Backman Reuter Bræsig 79 (1872). Handkyssningar bara och böjda knän, / Men sanning ej för ett öre! Snoilsky 4: 81 (1887).
γ) (vard.) med avbleknad bet. i uttr. för allt (äv. allting) i världen l. (numera knappast br.) för allting (jfr 16 b), vidare i uttr. för all del, för allt vad kärt är, för ingen del, inte för aldrig det, inte för mitt osv. liv, inte för min osv. död o. d., vid energisk uppmaning att göra l. avstå från ngt, ”vad det än må kosta” o. d., l. (bedyrande) försäkran att man på inga villkor, icke under ngra omständigheter, icke ens om det gäller (l. hade gällt) livet, kommer att göra l. finna sig i (hade gjort l. kunnat göra osv.) ngt o. d.; för allt i världen, för all del äv. med ytterligare försvagad bet. vid en ursäkt l. ett medgivande; jfr ALL, adj. IV 3 a α β’, ALLTING, pronominalt sbst. 1 b β, c, DEL III 2 d β, δ β’ o. γ’. J motte (dvs. måsten, fån) for ingen deel szå lätteliga szee igenom finger med them. GR 10: 30 (1535). Iagh tör thz ey göra för min dödh. Asteropherus 32 (1609). Jag vill för allting icke kompromettera personer, till hvilka jag står i stor förbindelse. Almqvist AmH 1: 32 (1840). För all del glöm inte asken till Sven Dyrings dotter! Lovén Folkl. 110 (1847). Inte för aldrig det. Lönnberg Skogsb. 148 (1881). Jag hade inte för mitt lif flyttat inåt landet. Tavaststjerna Marin 10 (1890). Utanför dörren ha spelmännen, nej — för allt i världen — musikanterna fått plats. LfF 1901, s. 30.
e) (vard.) med avbleknad bet. i uttr. springa (”gno”), arbeta o. d. för (l. som för) livet, äv. (som) för brinnande (jfr BRINNA 2 f β) livet o. d., springa osv. (med uppbjudande) av alla krafter, av yttersta förmåga. (Myntmästarsvennerna skola) arbete och mynte, alt thett the kunne för lifwett. GR 14: 325 (1542). Drysius .. sprang som för lifvet. Rydberg Vap. 373 (1891).
21) inledande uttr. som står ss. predikativt attribut (l. för tanken närmast framträder som en dylik satsdel).
a) i allm.: såsom, som; numera bl. ngn gg arkaiserande i vara ngn för fader, upptaga ngn för barn o. d., ligga för vrak, ävensom i ett l. annat starkt bygdemålsfärgat uttr. Går her för edt tal och rẏkte i Suerige att .. doctor vincentz altz intet acther sin eghien herre konung ffrederik. GR 5: 48 (1528). Oss for fader wil han wara. Ps. 1536, s. 10. The wore bortförde för fongar. Svart G1 6 (1561). M(in) B(roder) .. vill .. honom för een gunstigh befordrare .. hooss Kon. M:t vara. OxBr. 5: 43 (1613). Compagniedz skep ligge för vrak. RP 4: 60 (1634). Grannarna .. lemnade mig hos mina Föräldrar för död. Humbla Landcr. 12 (1740). Bägge galejorna drefvo för vrak. Afzelius Sag. XI. 2: 224 (1870). Han (kom) sig upp genom att köpa skogar, och nu sitter han i sin herrgård för den herre han är. Högberg Frib. 31 (1910).
b) (†) styrande ord som betecknar ngn ss. innehavare av tjänst l. syssla, befattning l. levnadsställning o. d.: i egenskap av, såsom. The som nw för prester vpsatte äro hafua en stoor part litit förstånd på latino. FörsprNT 4 a (1526). Detta (var) den första commendering och tiänst, som jag för öfverofficer giorde. HH 24: 49 (1703). Flickan .. tjente för barnpiga. Wallmark Resa 80 (1819).
c) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. med bygdemålsfärgad anstrykning; jfr dock slutet) i uttr. hava, använda, bruka o. d., begära, välja, taga o. d., giva, lämna o. d., få (ngn l. ngt) för (ngt), hava osv. (ngn l. ngt) till (ngt); tjäna, duga o. d. för (ngt), tjäna osv. till (ngt). Christus (är) satt oss .. for itt exempel. OPetri Clost. B 3 a (1528). Så hafve the gifvit för svar upå then förste artichel. RA 1: 512 (1547). Han .. hade thet för sitt tijdfördrijf. Brahe Kr. 68 (c. 1585). (Ryssarna) begäre .. en H. M:ts son för deres Storfurste. AOxenstierna 1: 48 (1612). Wij .. haffue vthwaldt honom för wår .. Herre och Konungh. Tegel G1 1: 70 (1622). Gud (har) i dopet .. vptagit osz för sin barn. Swedberg SermCens. 153 (1712). Billiga domar tjente långa tider efteråt för lagar. Schönberg Bref 1: 11 (1772). Jag vill ej åtaga mig att duga för profet. Geijer (1809) i MoB 7: 114. Ärade herre, låt mig få tösen med tillbehör för arf och eget! Hedenstierna Fideik. 197 (1895). — (fullt br.) i uttr. sälja (äv. köpa) (ngt) för (ngt), sälja (osv.) (ngt) som om det vore (ngt annat). Sälia agnar för korn. Am. 8: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: såsom). Strindberg Kamm. 2: 53 (1907).
d) i uttr. hava (förr äv. hålla) för vana (förr äv. en vana), (pläg)sed, regel, princip o. d. (förr äv. sätt) att .., (regelbundet) bruka l. pläga (göra ngt); taga för princip, taga till grundsats (att göra ngt); förr äv. vara för sed l. bruk, vara brukligt, brukas. Icke var thätt heller för bruck i konung Fredericks tijdh (att föra tre kronor i Danmarks vapen). GR 28: 223 (1558). The Danske haffue mykit för sätt, / At skemme en annen. Svart Gensv. E 8 a (1558). Tu manhafte Diana, / Som .. håller för en wana / At jag’ och fälla Diur. Stiernhielm Fägn. 66 (1643, 1668). Hagberg Shaksp. 2: 345 (1847). Vi svenskar hafva för vana att nämna våra verb i deras infinitiv-form. EHTegnér i UVTF 26: 59 (1880). I Piparemöllan .. hade trollen för sed, att hvarje julafton .. ställa till .. oväsen. Wigström Folkd. 2: 203 (1881).
e) i uttr. hava för avsikt (äv. ändamål) att … Holmberg 1: 275 (1795). Denna (infredning) har för ändamål .. att utestänga kreatur. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 357 (1857). Min fader hade för avsikt att förlika Ingvar med Säming digre. Melin VikSaga 129 (1910).
f) i uttr. anse, hålla, räkna o. d. (förr äv. upptaga) (ngn l. ngt) för (ngt), anse l. hålla före att (ngn l. ngt) är (det l. det); (gå och) gälla, passera o. d. för (ngt), anses vara l. räknas för (det l. det); taga (ngt) för avgjort l. givet, antaga att (ngt) är avgjort osv.; finna för godt, finna lämpligt (att göra ngt); taga (ngn l. ngt) för (ngt), få l. hysa den oriktiga uppfattningen att (ngn l. ngt) är (det l. det). Jag höll honom för att vara en hederlig karl. Han gick och gällde för en stor musikkännare. Jag tar för givet att du kommer. Han fann för godt att avlägsna sig. Så haffue wij .. för godt anseedt .. til at tilställa H(ans) K(ungl.) M(ajestät) thenna Förskriffningh. GR 3: 37 (1526). Vti wårt Fosterland hafwa Malmgrufwor .. altijd warit reknade för en serdeles Rijksens Odall. Verelius Herv. Tillegn. (1672). De togo glitter för Demanter. Nordenflycht QT 1745, s. 20. Skall man då för dikt uptaga alt hvad Græske Auctorer .. skrifvit om Sverige? Dalin Hist. 2: Föret. 3 (1750). Något, som hvar och en måste anse för ett dåligt förebud. Rydberg Ath. 442 (1876; uppl. 1859, 1866: såsom). Den, som något känner till norrbaggakäringar, den vet hvad de och deras konster gå för. Wigström Folkd. 2: 253 (1881). Tvärt emot vad .. som alltid har sagts och hålles för sannt. Wulff Leopardi 151 (1913).
g) i uttr. kalla, förklara, skälla o. d. (ngn l. ngt) för (ngt), säga l. förklara att (ngn l. ngt) är (det l. det), utgiva (sig l. ngn) för (ngt), falskeligen påstå att (man l. ngn) är (det l. det); äv. (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat l. med ålderdomlig anstrykning) bekänna, erkänna, godkänna, känna (känd, bekant), hälsa, prisa, dyrka o. d. (ngn l. ngt) för (ngt), bekänna osv. (ngn l. ngt) (så)som (ngt); äv. (fullt br.) i utvidgad anv. i uttr. känna ngn (känd, bekant o. d.) för att vara ngt. En doch menige Suerigis almoge .. oss för herra och konung hyllat haffua. GR 4: 159 (1527). Wij höre tigh prijsas för en dråpligh man. 1Mack. 10: 19 (Bib. 1541). Hon skulle hafua skäldt honom för skälm och tÿff. EkenäsDomb. 1: 175 (1653). Jagh vöördar tigh för en Gudinna. Lagerlöf Vitt. 3 (c. 1675). Bekänna Jesum Christum för sin Frälsare. Kyrkol. 8: 3 (1686). Nu kommer okänd man, och gifver sig ut til namn eller stånd, för annan, än then han är. GB 4: 6 (Lag 1734). Jag (är) nödsakad att vidtaga åtgärder .. som skola utropas för despotiska. Tegnér (WB) 5: 503 (1825). Fransmannen .. (är) i allmänhet känd för otvungen, frisinnt, ja, ofta lättsinnig. Rydqvist i SAH 12: 411 (1827). Vänner och bekanta .., som kände Johan för en hurtig karl. Almqvist Grimst. 18 (1839). Menniskorna .. igenkände hvarandra för bröder. Geijer I. 4: 384 (1839). Denna äldsta svenska kallas för fornsvenska. ANoreen hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 8 (1901). Pappa skulle kalla dig för en stolle, om han hörde dig prata sådant nonsens! PT 1904, nr 76 A, s. 2. — (†) Paulus (Eliæ) beskriyar och beropar (dvs. utskriker) Martinum luther mz hans anhang for kiettare jlgerninges men och skalkar. OPetri PEliæ a 2 a (1527).
h) (numera bl. bygdemålsfärgat l. med ålderdomlig anstrykning, föga br.; jfr dock slutet) i uttr. berätta, säga, veta, spörja, tro o. d. för sanning (förr äv. sann) l. sant, för visst (förr äv. visso), för säkert, berätta (osv.) som sant l. visst l. säkert. GR 9: 328 (1534). (Konung Håkon) loffuadhe sin fadher thet för sann, / At halla Norge til Swerigis land. Svart Gensv. E 8 a (1558). (Konungen sade) sig för wiszo hafwa sport at hans son wore i lijfwet. Verelius Herv. 136 (1672). Linné Diet. 2: 41 (c. 1750). Om landet ofvan om de flintskallige vet ingen att berätta något för sant. Carlstedt Her. 2: 27 (1833). Hvad jag .. misstänkte, vet jag nu för säkert. Blanche Våln. 734 (1847). Vi göingar säga för sanning, att om någon skjuter på en liggsjuk fogel, så förlorar bössan dervid sin förmåga att sedan döda något vildt. Wigström Folkd. 2: 172 (1881). Högberg Vred. 3: 390 (1906). — särsk. (fullt br.) i förb. för visso, förr äv. för visst, för sanning l. sann i adverbiell anv.: visserligen, säkert, sannerligen, otvivelaktigt. Medhan thet (dvs. Kristi ”kött”) nw j himmelen är, så är thet för sanning icke på iordenne. Carl IX Bew. C 4 b (1604). Tÿ tacke wÿ tigh (Kristus) För vÿst. Visb. 1: 134 (c. 1620). Stortidender för visso / Den för, som har så brådt. Snoilsky 2: 58 (1881). jfr FÖRSANN, FÖRVISSO, FÖRVISST.
i) (vard., mindre br.) i uttr. se ut för, se ut till (att vara ngt l. att kunna göra ngt); äv. ironiskt; se ut för ngt äv.: se ngt ut (för världen), ta sig ngt ut. Jag må tilstå detta ser ut för något. Serenius Ii 4 b (1734). Räta nu upp dig, och se ut för något! Almqvist Col. 23 (1835). Hvad såg han ut för, tyckte du? .. Jag vet inte! Musiker, direktör, .. kortspelare, Adonis, lite af hvarje. Strindberg Kamm. 1: 13 (1907). Där är han .. som skall rifva ned vår stad (Jerusalem). Han ser allt ut för det, ha ha! Hallström Legenddr. 90 (1908).
j) vid uppräknande av flera olika moment i uttr. för det första, för det andra osv. Först .., sedan ..; och för dhet tridie, achtade vij bättre att differera denne tvisten. AOxenstierna 2: 704 (1624). Han höll sig stilla och såg då för det första en svanhona ..; vidare såg han en räv. Lagerlöf Holg. 2: 176 (1907).
k) (numera bl. bygdemålsfärgat) i förb. för exempel, till exempel. Linc. Oooo 7 a (1640). TT 1877, s. 273.
l) (numera knappast br., vard.) i uttr. vara något för .., vara ngt till ..; för att beteckna ngn l. ngt ss. utmärkt l. dugande l. framstående i sitt slag, ss. värkligen görande skäl för namnet. Almqvist Går an 49 (1839). Om han är något för vaktmästare, tar han icke gerna mindre än sin femma rmt. Sturzen-Becker 2: 207 (1841, 1861). Callerholm Stowe 9 (1852). Om det är något för hundar vi bestå oss, så böra de ej låta förvilla sig af ett extra skott under drefvet. Lindholm Sibbo 1: 59 (1890).
m) i uttr. vara för mer (jfr FÖRMER), äv. (numera föga br., vard.) för mindre, ngn gg för bättre (än), vara mera resp. mindre betydande l. framstående o. d., vara bättre (än). GR 4: 307 (1527). (Lacedemonierna) förmenade sig vara för bättre än Arcaderna. Carlstedt Her. 1: 66 (1832). Den vigtige mannen, som ej var något förmindre än stadstjenaren från Marstrand. Carlén Rosen 727 (1842). Kärleken är långt för mer än hoppet. Dahlgren Moreto 45 (1873).
n) (†) i uttr. vara för nöden, vara av nöden, vara av behovet påkallat, behövas; äv. [jfr sv. dial. (Skåne) inte ha för nön (att göra ngt)] (icke) hava för nöden (att göra ngt), (icke) hava av nöden l. vara tvungen l. nödsakad l. behöva. GR 11: 253 (1537). Iag har eij för nöden flöttia mig för dig. VDAkt. 1683, nr 284. Försichtighet, wijshet och klokhet är för nöden i krijg. Isogæus Segersk. 712 (c. 1700).
o) [efter eng. for good] i sht tekn. i förb. för godt, på allvar; för alltid, för beständigt. Lokomobilerna .. omklädas och förses ”för godt” med hjul. TT 1877, s. 270. 21 år dröjde det innan han återkom på besök, 34 år innan han kom hem för godt. Gellerstedt i 3SAH 25: 47 (1911).
22) sammansmältande med ett föregående pron. till ett enhetligt pronominellt uttr.
E)
23) (numera i sht vard.) styrande ord l. uttr. som angiver orsaken l. anledningen l. bevekelsegrunden till att ngt göres l. sker: på grund av, med anledning av, till följd av, för .. skull; tack vare; ofta i nekad sats l. sats med knapp(as)t o. d. Han fick gå ifrån gården för skuld. Vad ser du så uppspelt ut för? Åh, för just ingenting, inte för nå’t. Hon kunde knappt tala för gråt. Icke se skogen för bara träd (bildl.). Ps. 1536, s. 25. Iagh skal så föröka tina sädh, at för stoor mykinheet skal hon icke kunna reknas. 1Mos. 16: 10 (Bib. 1541). För thenne ogärningh ville han seden rymme til Rydzlandh. RA 2: 256 (1568). (Den) som för Hoor, ifrån sin ächta Maka skilies. Kyrkol. 15: 1 (1686). Jag har nu ingen tidh att skrifva för Lectioner och Collegier. Linné Bref I. 2: 96 (1747). (Flickan är) bortskämd, pratsjuk och skrattfull, men gråter ändå stundom för ingenting. SMvKnorring i Nordstjernan 1844, s. 19. (Tegnérs dikt) Nore, hvars uppläsning i götiska förbundet Geijer måste afbryta för gråt. Böttiger 6: 363 (1847). Kommissionen lät .. fängsla några regementsbefälhafvare för deras förhållande under kriget. Malmström Hist. 3: 55 (1870). Hon beundrades i ungdomen för sin skönhet. De Geer Minn. 1: 4 (1892). Den lille Umberto, som skrek för tänder. Rosenius Himmelstr. 244 (1903). Man kan sannerligen komma i poetisk stämning för mindre. Ödman Reseb. 184 (1907). Skeppet måste ligga stilla för dimma. Melin VikSaga 132 (1910). Om inte för annat, är det så godt att ha pojken med som tolk, när man skall till stationen och handla. LfF 1912, s. 100. — (numera föga br.) (En domare får) aldrig lag vränga, eller orätt främja, för skyldskap, svågerskap, vänskap, afvund och illvilja, eller räddhoga. RB 1: 7 (Lag 1734). Han bad för himmel och salighet, at de ville hafva litet tålamod. Kempe FabritiiL 50 (1762). Den allsmägtige, evige Gud, för sin stora, outgrundliga barmhertighet, .. förlåte oss alla våra synder! Hb. 1811, s. 18 (Hb. 1894: efter). — särsk.
a) i uttr. för .. skull, se SKULL.
b) (numera knappast br.) i uttr. för (den l. den) orsaken l. (det l. det) skälet o. d.: av den l. den) orsaken osv. OxBr. 5: 29 (1613). PrivBergsbr. 1649, 5: mom. 1. Vi hålla för många skiäl betänkeligit at (osv.). Carl XII Bref 423 (1717). För orsaker som jag icke ännu känner, blef han icke .. ärkänd. Agrell Maroco 1: 7 (1796). Leopold 6: 337 (c. 1820). jfr: För huilka sak wij noog reth haffde tiil ath clandra samma griipsholm. GR 3: 102 (1526).
c) (†) i förb. för vi, varför; se VI, adv.
d) i konjunktionella förb.
α) (i sht vard.) i förb. för det att, för det, för att inledande bisats: därför att, emedan. Annet året der effter igen afhende Josep af samme Lapp een wågh fisk, för thet att Josep icke bekom een Mudd af honom. HSH 39: 136 (1595). (Tre bönder) anklagade Johan Klensmed, for thet han hade stulit nogot miöl. BtSödKultH 12: 61 (1596). Vi gingo sakta, dels för att det var middagstimman, dels för det vi ville njuta både dagens och parkens fägring. CCGjörwell (1793) i MoB 2: 101. Frihetstiden i Sverige och Finland föll, för det att friheten gått från sin sedliga grund. Topelius Fält. 5: 167 (1867). Jag vet, han älskar mig, men törs ej komma, / för att min man är svartsjuk. VLitt. 3: 435 (1902). — särsk.
α’) (vard.) i förb. inte för (det) att .., gärna övergående i bet.: icke som om (det vore fallet att) .., tro (bara) icke att .. o. d. Inte för det, at jag ärnade berätta henne (dvs. historien) för Er, — Jo pytt ock! Stridsberg Friman 8 (1798). Det var styggt sagt af henne — d. v. s. inte för att jag bryr mig om det. Edgren Lyck. 114 (1887).
β’) (vard.) i förb. nog för att .., ss. inledning till ett medgivande av att ett skäl l. ett sakförhållande (värkligen) föreligger (som dock motväges l. göres kraftlöst av andra omständigheter). Reser du med till Köpenhamn nästa vecka? Ja, nog för att jag kunde ha god lust alltid, men jag ser ingen möjlighet att komma ifrån här hemma. Janson Par. 5 (1900). Värst är .. övertron på finnarnas sneda mongolögon … Nog för att jag har sett exempel på dem. Nordenstreng EurMänRas. 249 (1917).
γ’) (vard.) mer l. mindre övergående i bet.: ehuru, fastän, oaktat; jfr 24. Man kan väl vara hederlig karl för det man är fattig! Moberg Gr. 277 (1815). Kan jag då icke maka mig ur dunet om morgnarne för det jag bor i Palats? Wadman Saml. 2: 69 (1835).
β) (vard., föga br.) i förb. för att inledande huvudsats: ty. Vill prostinnan komma ut (i köket), för att grädden är slut. Numers Kuop. 86 (1892). Topelius Läsn. 8: 7 (1896).
e) [jfr t. vor angst, vor freude] (†) i fråga om känsla, sinnesstämning l. sinnesrörelse ss. orsak till ett kropps- l. själstillstånd, ett känsloutbrott o. d.: av. Theras siäl förtwiffladhe för ångest. Psalt. 107: 26 (Bib. 1541). Mariana var .. för frögd aldeles utom sig. Ågren Gell. 61 (1757). Hunden tjuter, / För törst och hunger, är jag rädd. CVAStrandberg 3: 17 (1855).
f) i förb. vore det icke för l. hade det icke varit för (det o. det, den o. den), om (det o. det, den o. den) icke funnes resp. hade funnits (o. utövat sin invärkan l. ingripit o. d.), om hänsyn till (det o. det, den o. den) icke behövde resp. icke behövt tagas. Serenius EngÅkerm. 127 (1727). Vore det icke för högens fred, / på stället jag högge dig, svartekung, ned. Tegnér (WB) 5: 31 (1825). Hade det icke varit för eder, skulle jag aldrig hafva ernått den lycka jag nu har. Lidforss DQ 1: 505 (1890).
g) i vissa fastare förb. med mer l. mindre tydligt framträdande förskjutning i bet.
α) i uttr. tacka, tack, tacksam o. d. för (ngt). Han var ytterst tacksam för hjälpen. Tack för sist l. senast! (hälsningsformel). Wij tacke edher alla för alles eders weluilioghet. GR 2: 3 (1525). Gudskelof för solen! Bremer Strid 60 (1840). Hennes skönhet hade icke konsten att tacka för något. Hedberg Hocking 29 (1911).
β) i uttr. skämmas, blygas, rodna o. d. för (ngt l. ngn); ofta: över. (Personer) inför hvilka man ej behöfver rodna för sina fel. Kellgren 3: 205 (1792). Det höga Valhall skall ej blygas för / sin fränka. Tegnér (WB) 5: 50 (1825). Fy skäm ut dig / för allt ditt spring efter vännen din! Fröding Guit. 45 (1891).
γ) i uttr. döma, straffa, häkta o. d. (ngn) för (ngt), övergående i bet.: döma osv. (ngn) ss. den där gjort sig skyldig till (ngt). Döma ngn för mened. Straffad för tredje resan stöld. Varnas för lösdriveri. Bötfälld för överdådig framfart på allmän väg. Moberg Gr. 277 (1815). — i utvidgad anv. i uttr. anklaga, beskylla, misstänka (ngn) för (ngt), få skuld för (ngt) o. d., påstå resp. misstänka osv. att (ngn) gör l. gjort sig skyldig till (ngt brottsligt l. klandervärdt o. d.). Hwilkin aff idher straffar (dvs. beskyller, anklagar) migh för synd? Joh. 8: 46 (NT 1526). På det ingen sedan må thet (dvs. mitt arbete) för swijk eller flärd lasta. Verelius Herv. Tillegn. (1672). Jag .. skulle (icke) kunna undgå misstankar för egenkärlek. Ågren Gell. 9 (1757). Vi sjöfolk få .. skull för att spinna skepparhistorier antingen vi tala sanning eller ej. Wigström Folkd. 2: 238 (1881). Han .. anklagade sig för kärlekslöshet. Lagerlöf Bannl. 25 (1918).
δ) i uttr. berömma (ngn) för (ngt) o. d., bekant, känd, omtalad, åtnjuta l. vinna anseende o. d. för (ngt), övergående i bet.: såsom ägande l. utmärkande sig gm (ngn viss egenskap, god l. dålig, en förtjänst l. ett fel o. d.). Den skiöne Tisbe ähr hon benämbd, / För sin däyeligheet widt bekiänd. Asteropherus 2 (1609). Någon, som är för ogudaktighet beryktad eller ökänd. Tessin Bref 1: 94 (1751). Två Recensenter mötas / vidtberömda för talang. Tegnér (WB) 3: 79 (1819). Korinthos var bekant för sina sköna qvinnor. Tranér Anakr. 166 (1833). Han hade stort anseende på trakten icke bara för goda middagar utan även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Didring Bjurcr. 257 (1922).
ε) i uttr. glömma, förbise, försumma o. d. (ngn l. ngt) för (ngn l. ngt), övergående i bet.: låta (ngn l. ngt) utträngas ur ens minne l. uppmärksamhet l. undanträngas i ens tankar l. sinne av (ngn l. ngt); i utvidgad anv. i uttr. lämna (en värksamhet, en vistelseort o. d.) för (en annan), utbyta (den) mot (en annan). Man öfverser innehållet för formen. Tegnér (WB) 3: 219 (1819). Vipps glömmer fröken Rosa mig, för att prata och musicera med Herr T. FBremer i Nordstjernan 1844, s. 5. Jean Pesne .. egnade sig först åt måleriet, men lemnade det snart för gravyren. NF 12: 1137 (1888). Den kortsynthet, som förbisåg framtida skada för en tillfällig fördel. Hultenberg Zahn Storb. 89 (1917).
h) (vard.) inledande ett förbehåll l. en reservation, i uttr. för allt vad jag vet l. känner o. d., inte annat än jag vet l. har mig bekant, så långt min erfarenhet l. kunskap sträcker sig o. d. När det gällde en sådan sak som den ifrågavarande (dvs. ett kamratmöte), .. så skulle han genast gå .. med .., för allt hvad jag vet. Quennerstedt Smål. 11 (1891). Albatrossens existens är, för allt hvad vi kunna se, alls icke beroende af hans starkare flygförmåga. Quennerstedt KampTillv. 39 (1898).
i) utan hinder av, ohindrad av (ngn l. ngt); äv.: (icke våga o. d. göra ngt) av hänsyn till (ngn l. ngt). Du kan gärna följa med, om du får för dina föräldrar. Han .. sporde honom til, om han icke motte bliffua i rikena för honom. OPetri Kr. 188 (c. 1540). Toor weet iagh thet gärna haa giordt, / Om iagh för ehr Faar hadhe tordt. Messenius Sign. 37 (1612). För mig må man .. gerna bruka hvad ord och termer man behagar. Leopold 3: 273 (1799, 1816). Så ofta jag kunde för solen, såg jag på Teresa. Hallström Than. 22 (1900).
24) (i sht vard.) trots, oaktat, i trots av. För alla de gånger han varit hos mig och hämtat mat .., så har jag ändå aldrig kunnat utleta mer om honom .., än at han heter Fredrik. Björn Okände 26 (1791). Jag förstår nog planen. Men, ser du, det där ”bättre” kommer ändå inte, för all möda du gör dig. Michaelson Ungk. 22 (1892). — särsk.
a) i förb. för det, trots det, det oaktat, ändå, likväl, icke desto mindre, i alla fall. Om du tar och strör några sandkorn på ett klot, och sticker små gropar i det med en nål, nog är klotet rundt för det. Hartman Geogr. 5 (1806). En mening som uttalas hofsamt kan vara lika bestämd och orygglig för det. VL 1895, nr 48, s. 2.
25) styrande ord l. uttr. som angiver avsikten l. syftet l. ändamålet med en handling l. värksamhet, ett mål som eftersträvas, det vartill ngt är bestämt o. d., ävensom i uttr. räcka, tillräcklig o. d. för (ett syfte o. d.), behöva(s), krävas, vara av nöden o. d. för (ett ändamål l. resultat o. d.); ofta i förb. för att med inf.; äv. i uttr. avse, ämna o. d. (ngn l. ngt) för (ngt). OPetri PEliæ i 2 a (1527). Paulus .. arbetade .. offta medh sina hender för sitt lekammeliga vppehälle. Dens. 3Förman. 64 (1535). För larm och wäsende att evitera. Cavallin Herdam. 3: 411 (cit. fr. 1685). Den är Lyklig som har alt hvad han behöfver för sin Sällhet: hälsa, sanning, behag, frid. Thorild Gransk. 1: 66 (1784). Så föll, i förvillelsens mörker, ett hjerta, ämnadt för ljus och sällhet. Lehnberg Pred. 1: 77 (c. 1800). Det är, för att förstå ett folk, väl värdt att äfven betrakta den natur, hvari det lefver. Geijer II. 1: 32 (1825). En liten nätt resvagn för två hästar. Almqvist TreFr. 1: 95 (1842). Menniskan lefver icke för att äta och dricka och kläda sig, utan hon äter och dricker och kläder sig för att lefva. Melin Pred. 2: 123 (1847). Tag en annan klädning på för resan. Hagberg Shaksp. 4: 305 (1848). Den utredning, han .. lämnade, var .. tillräcklig för sakens afgörande. De Geer Minn. 1: 78 (1892). Jag hämtade henne för en promenad. Geijerstam KampKärlek 20 (1896). Ofta äro (portolankartorna) .. för större bekvämlighet delade i flera mindre blad. Nordenskiöld Periplus 16 (1897). Madrasser, bolstrar och kuddar för tolv bäddar. Oterdal Borgarh. 121 (1913). — särsk.
a) i förb. för att, i α äv. för det att, i konjunktionell anv.
α) på det att. Jag har varnat dig, för att du må kunna taga dig i akt i tid. (Goterna tvingade) Romerske Keysaren til at lofva sig åhrliga skänker för det, at de skulle sittia stilla. Dalin Hist. 1: 298 (1747). (Mödrar) trängde .. fram med sina barn, för att han skulle välsigna dem. Rydberg Sägn. 15 (1874). Örerg Makt. 1: 114 (1906).
β) inledande sats som angiver följden av en given förutsättning l. vad som sker l. kan äga rum, om ett visst villkor uppfylles o. d. (jfr under e). Hålles icke bryggan i ordning, .. behöfs det bara en duktig storm, för att hon skall vara bortspolad. Rydberg Vap. 60 (1891). För att (den österrikiska) industrien skall kunna arbeta för fullt .. kräves en import av minst 10,000 ton kol i månaden. SDS 1922, nr 317, s. 2.
b) (numera föga br.) i uttr. för ngns bästa, förr äv. skada, olycka o. d., till ngns bästa, skada osv.; förr äv. för godo, i god avsikt, i godt uppsåt. Han hoppas att det ”icke blifver för deras skada”. Johansson Noraskog 2: 124 (cit. fr. 1543). Then plågha wij lijdhe, hon är för wårt besta. TobCom. B 3 a (1550). Så att .. Niels Ericsson icke kunde annadt tenckia än thet skulle alt wara för godo giordt. Svart G1 87 (1561). Almogen (strider) hårnackeliga emot sunda förnuftet för sin egen fara och skadeliga olycka. Block Progn. 148 (1708). jfr (föga br.): Quidings förvalta nu egendomen; de äro snälla, och ställa allt för det bästa. Bremer Brev 3: 241 (1852).
c) [efter motsv. anv. i eng.] sjöt. framför sbst. som angiver ort l. land dit ett fartyg är destinerat l. en sjöresa ställes. Inskeppa sig för de välsignade regioner, från hvilka överflödet strömmade. Gosselman Col. 2: 245 (1828). Vi .. styrde kurs för S:t Paul. Lind af Hageby Minn. 34 (1860). Embarkeringen (av trupper i Sydney) för Sydafrika. Bergdahl Antip. 117 (1906).
d) (numera föga br.) i uttr. för allvar, på allvar (se ALLVAR 1 c), för allo (se ALL, adj. X 1 c γ). När dansen började för allvar (dvs. ordentligt, riktigt). Sparre Stand. 107 (1847). Högberg Frib. 134 (1910).
e) i förb. för att med inf. l. finit sats (jfr a β) ss. bestämning till en sats med antingen nog (= tillräckligt), lagom, tillräcklig o. d. l. (allt) för (se FÖR, adv.1), väl, nog i motsv. bet., i förra fallet till angivande av att föreliggande omständigheter osv. (just) medgiva l. medföra ett visst resultat, i det senare framhållande det som omöjliggöres, hindras l. försvåras av ngt o. d. Dalin Hist. 2: Föret. 6 (1750). Den här granskade delen af Fryxells berättelser omfattar ett tidehvarf, alltför ofta skildradt, för att man kan vänta något nytt. SKN 1842, s. 4. Till Strömstad anlände vi i lagom tid för att få se Carl XIII embarkera på linieskeppet ”Gustaf den store”. HLilljebjörn Hågk. 1: 70 (1865). Jag (har) icke blifvit tillräckligt ond på dåliga bevekelsegrunder och brottsliga tilltag för att afvärja deras följder med tillräcklig kraft. De Geer Minn. 1: 24 (1892). Man måste bra litet hafva känt sorgens, syndens makt, för att kunna tro menniskan vara i stånd att umbära en högre makts hjälp. Wirsén i VL 1900, nr 63, s. 3.
f) med mer l. mindre avbleknad bet. i vissa fristående (i satsen parentetiskt inskjutna) uttr. med för att o. inf. För att tala rent ut, säga som sanningen l. saken är o. d., om jag nu skall tala rent ut osv. Tegnér BrefWingård 10 (1830). För att slutligen säga något om min religiösa ståndpunkt, så har icke heller denna ännu undergått någon väsentlig förändring från dess första bildning. De Geer Minn. 1: 28 (1892). Ni har, för att begagna folkets uttryck, ’ett väl smort munläder’. Hedberg Hocking 16 (1911). — särsk.
α) i uttr. för att icke säga (det o. det), tjänande till att retoriskt framhålla ett uttryck som är starkare l. grövre o. d. än det direkt utsagda, men som nog kunde komma i fråga som det rätta i det givna sammanhanget; för att icke nämna l. tala om o. d. (ngt självfallet, l. ngt påtagligare l. grövre osv. än det direkt anförda). Öfver allt samma falska begrepp om poetiskt uttryck, för att ej säga samma saknad af allt begrepp derom. Leopold 6: 312 (1813). Före riksdagens början 1865 hade jag naturligtvis många yttre förnimmelser af att det var åska i luften, för att icke tala om hvad jag kände inom mig själf. De Geer Minn. 1: 281 (1892). Kråkan .. hör (i Norden) till fågelvärldens underklass, för att ej säga dess slödder. Tegnér SprVärld 1: 335 (1922).
β) (†) i uttr. för att så säga, så att säga, om jag så får säga. FAvPlaten (1823) hos Söderhjelm Prof. 300. På fem och fyrationde dagen anlände han till öfvergångsorten, men utan här, för att så säga. Carlstedt Her. 3: 285 (1833).
γ) (numera föga br.) i uttr. för att döma av l. efter (ngt), efter (det o. det) att döma, om man får döma efter (det o. det). Stats-Utskottet lär, för att dömma af de sista debatterna .. icke .. hafva att fägna sig åt Oppositionens bifall. ObjGästen 1829, nr 12, s. 2. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 75 (1863).
g) [efter motsv. anv. i fr.] (i sht i vitter stil) i förb. för att med inf., bl. angivande att ngt sker efter ngt annat utan att vara en följd l. ett resultat av detta, likvärdigt med en av ”och” l. ”men” inledd sats. Jag återsedt min Son, blott för at honom mista. Ristell Mer. 55 (1774). Illusionerna hade ramlat för att aldrig återkomma mera med samma rosiga och ideella glans som i ungdomens dagar. Stavenow G3 127 (1901).
F)
26) styrande ord l. uttr. som betecknar person l. sak som ngn älskar l. tycker om, vördar l. beundrar l. omfattar med välvilja l. intresse o. d., ringaktar l. avskyr l. vämjes vid o. d. l. ställer sig likgiltig mot o. d., l. som angiver i vilken riktning ngns anlag, böjelser l. intressen gå o. d.; i uttr. vördnad, beundran, tycke, intresse, känsla, sympati, antipati, avsky, vämjelse, förakt o. d. för (ngn l. ngt), intressera sig (l. ngn), känna (varmt, djupt o. d.), svärma o. d. för (ngn l. ngt), likgiltig, kall o. d. för (ngt, äv. ngn), anlag, sinne, lust, smak o. d., fallen, böjd, livad o. d., hava lätt, svårt för (ngt) o. d. Anlag för fetma. Sinne för humor. Känslig, ömtålig för kritik. Hava lätt för att lära, svårt för att glömma en oförrätt. Fallen(het) för grubblerier. Intressera sig för politiken. För tigh haffue wij sörgdt, och hafft jemmerlig grått. TobCom. F 2 b (1550). Hon .. förebar .. sin böjelse för et stilla lefverne. Ågren Gell. 16 (1757). Öra, fallenhet, lätthet, känsla, smak — för musik. Moberg Gr. 277 (1815). Så länge jag lefver skall jag ifra för rättvisan. Tegnér (WB) 3: 386 (1819). (Petros’) ömhet för filosofens lif. Rydberg Ath. 290 (1859). Vår .. likgiltighet för Guds rike. Rundgren Minn. 2: 211 (1870, 1883). För dans och lek var ingen böjd. Snoilsky 3: 32 (1883). Medkänsla för djuren. Rydberg Vap. 183 (1891). För mig själf jag måste vämjas. Fröding Guit. 75 (1891). Vi (hade) knappt .. ögon för annat än hvarandra. De Geer Minn. 1: 105 (1892). Han hade intet sinne för detaljer, endast för typer, för generalisering. Hallström Våren 16 (1898). Vördnaden för gällande lag. Hjärne i 3SAH 23: 7 (1908). Minnet för toner. Herrlin Minnet 199 (1909). (Mor) behövde man då aldrig ängslas för. Hon förstod sitt, hon. Sjödin StHjärt. 16 (1911). Därs. 36. Om Joel ändå hade haft lust för sjön. Lagerlöf Bannl. 8 (1918). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. kärlek, ovilja l. (numera knappast br.) hat för (ngn l. ngt), kärlek till, ovilja, hat mot. En upricktig nijt ock kiärleek för vårt fädernesland. 2RARP 5: 607 (1726). Hat för synden. Nohrborg 403 (c. 1765). Ovilja för hans ätt. Fryxell Ber. 6: 389 (1833). Kärlek för livet. Lagerlöf Bannl. 334 (1918).
b) (numera föga br.) i uttr. omsorg, omvårdnad, omtanke, draga försorg för (ngn l. ngt), omsorg osv. om. Gud (bär) .. en .. städig omsorg och omwårdnat för them. Swedberg Schibb. a 3 a (1716). För edar Vän .. vil jag draga försorg. Ågren Gell. 121 (1757). Hafva omtanka för det tilkommande. Lantingshausen Young 2: 22 (1790). Omvårdnad för staten. Ritterberg Sall. 149 (1832).
27) styrande ord som angiver den l. det som njuter sig till godo l. har gagnet l. nyttan av en sak l. ngt som en annan just i denna avsikt gör l. uträttar o. d.; äv. ofta i förb. för ngns räkning, till ngns tjänst l. nytta l. begagnande o. d.; stundom: åt. OPetri 1Post. 90 b (1528). Korn och halm för hestar och Mular. 1Kon. 4: 28 (Bib. 1541). Böner för the Siuke, samt Lysningar för Brudefolck. Kyrkol. 2: 5 (1686). Jag (skulle önska) att ej mer blifva tvungen att skrifva för theatern. Kellgren (1788) i 2Saml. 7: 115. En bonddräng red .. ett ärende för sin husbonde. Lovén Folkl. 105 (1847). Soirée För Musik af Svenska Tonsättare och Svenska National-Melodier. SvT 1852, nr 14, s. 1. För hvar och en, som inträdde i denna butik, hade den lilla frun ett vänligt .. ord. Sturzen-Becker 2: 144 (1861). Anskaffandet af manskap, i synnerhet för flottan, mötte svårigheter. Malmström Hist. 2: 359 (1863). Krigsdepartementet har beslutit att för arméens räkning inköpa 150 monoplan. PT 1912, nr 128 A, s. 3. I rummet, där det var dukat för dem båda. Hultenberg Zahn Storb. 163 (1917). — (föga br.) Jag (sprang) kring renen, / Att för (dvs. åt) mina bröder plocka hallon. Runeberg 2: 128 (1831). — särsk.
a) till (ngns l. ngts) förmån, hjälp l. nytta, stöd, skydd l. försvar o. d. Bedher för them som idher orett göra. Luk. 6: 28 (NT 1526). Herren warder stridhande för idher. 2Mos. 14: 14 (Bib. 1541). Hans nådh hafwer lagt sigh wth för migh. VDAkt. 1666, nr 229. Saken, är hon god, talar wel för sig sielf. Swedberg Schibb. 180 (1716). Måtte de (dvs. barnen) vittna för mig att jag lärde dem vägen till lifvet. Tegnér (WB) 3: 117 (1820). Jag lefver och jag dör för dig, / Mitt gamla fosterland! BEMalmström 6: 177 (1840). ”Allt för folket, intet genom folket” var de upplyste despoternas valspråk. NF 16: 1445 (1892). — särsk.
α) i uttr. vara för ngn l. ngt (med huvudtonen på för), understödja l. gynna l. gilla l. ansluta sig till ngn l. ngt l. stå på ngns sida o. d.; vara intresserad av l. finna smak l. (sitt huvudsakliga) nöje i (att göra) ngt o. d.; i nekad sats ofta: icke tycka om ngt. Äär gudh for oss, hoo kan wara emoot oss? OPetri 1Post. 92 bis b (1528). Jag är inte för disputer. Ristell Vis. 49 (1787). Riksskattmästaren Bonde och hans vänner .. voro nu för att Fleming skulle inträda bland riksförmyndarne. Carlson Hist. 2: 239 (1856).
β) i uttr. hava (äv. få) ngt (äv. ngn) för sig (med huvudtonen på för), hava (få) ngt (ngn) på sin sida, (sig) till stöd l. hjälp, som talar l. värkar till ens förmån (äv.: som man kan åberopa sig på l. hänvisa l. hålla sig till o. d.). Saken har framtiden för sig. Han hade skenet för sig. Wi .. haffue gudz ord för oss at wi the fatighe hielpa skule. GR 6: 148 (1529). Baron Malte Ramel hade all ting för sig, men sig sjelf emot sig. Schröderheim Ant. 57 (1795). Har jag icke lagen för mig? Almqvist AmH 1: 39 (1840). Riks-Canzlerens sats, att godsen af de privata brukas bättre har mycket för sig. Geijer SvarFryxell 63 (1846). Förslaget fick endast 27 röster för sig. De Geer Minn. 2: 268 (1892).
γ) ss. sbst., om skäl (omständighet, förhållande) som talar för ngt. Atterbom Siare 5: 397 (1849). Han adderade och subtraherade alla för och emot. Hultenberg Zahn Storb. 250 (1917).
b) styrande ord som angiver den (l. det) som en hyllning l. vördnadsbetygelse o. d. kommer till del l. till vars ära l. hedrande ngt äger rum. The gamle vpstodho för migh. Job 29: 8 (Bib. 1541). Alle Baijorer .. måste holla hatten i hondh för den skellmen. OxBr. 5: 301 (1624). Minna står bredvid sin Mor / Och för Riddarn niger. Stagnelius (SVS) 1: 99 (c. 1815). Welhaven utbringar ett leve för de förenade rikenas konung. Oterdahl Borgarh. 153 (1913). Presidenten Poincaré har i dag gett frukost för premierministern Asquith. PT 1916, nr 267 A, s. 3.
c) (numera knappast br.) i uttr. läsa för (ngn), läsa med l. undervisa (ngn). VDAkt. 1658, nr 5. Olaus Andreæ Forssman .. for ut til Tyskland .. och läste der för barn. Wettersten Forssa 137 (c. 1750). Moberg Gr. 276 (1815).
d) i förb. ansvara (svara, stå), gå i borgen (i god), stå risken för, ansvar, borgen, ansvarig o. d. för (ngn l. ngt), till angivande av vem l. vad det är som ansvaret osv. gäller. OPetri Tb. 27 (1524). Antiochus then Ädhle, then j Rom j gijszlan stått hadhe för sin fadher then stora Antiochum. 1Mack. 1: 10 (Bib. 1541). Syslomannen skal .. sättia nöijachtig Borgen för sig. Kyrkol. 26: 2 (1686). En Hustru bör ju svara / För sit Kök, sin Nål och Rock. Nordenflycht QT 1744, s. 11. För sina krafter ansvarar ingen; men för sin redliga vilja ansvarar hvarje redlig man. Tegnér (WB) 4: 387 (1824). Hvad jag säger, det står jag för. Geijerstam LycklMän. 18 (1899).
e) i utvidgad anv. i uttr. vara karl för sin hatt (förr äv. sina sporrar), äv. för sig, övergående i bet.: vara en värklig, fullgiltig, ”riktig” karl; vara man för att .., vara i stånd att (utföra en svår o. krävande uppgift). Svärfadren (ville) se, om Riddaren var karl för sina sporar. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). (Sergeanten) var .. så pass karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golfvet. Almqvist Går an 164 (1839). En baron Lieven på Lärkesholm .. var .. man för att drifva bort (spöken). Wigström Folkd. 2: 186 (1881). Alla (ministrarna) voro karlar för sin hatt och vuxna sina ämbeten. De Geer Minn. 2: 271 (1892).
28) styrande ord som angiver den som misslyckas l. röner motgång i sin strävan l. sina förehafvanden, får vidkännas skada l. förlust drabbas av olycka o. d. Thz feeler for honom (dvs. lyckas honom icke). OPetri PEliæ a 2 a (1527). Låter icke sorgen tagha bort moodh och hiertat för idher. OMartin QuatConc. F 3 a (1604). Om jag skulle gå i er trägård, och plocka bort den bästa frugten för er, utan ert lof, skulle ni ändå vara min bästa vän? Envallsson Friarne 7 (1795). Dess större skam för er. Hagberg Shaksp. 5: 365 (1848). Käre du, hur är det med dej? Du ligger väl aldrig å dör för mej? Lagerlöf Kejs. 249 (1914). Det hade gått bakut för dem. Hultenberg Zahn Storb. 238 (1917).
29) styrande ord som angiver ngn ss. i stånd till l. ägnad resp. oförmögen att göra ngt, bekant l. förtrogen med ngt, intresserad av ngt l. motsatsen, angenämt l. obehagligt berörd l. påvärkad av ngt o. d. För gudh är ingen ting omögligen. Luk. 1: 37 (NT 1526). Före aftonmåltiden var det ej för oss att tänka på att få resa hem. Bremer FamH 2: 47 (1831). Telegrafer, fotografier, termometrar, mikroskoper o. s. v. äro ting, som för det gamla Grekland voro okända. EHTegnér i Ydun 1870, s. 73. Du vet inte hvad han är för mig, du vet inte hur väl jag behöfver honom. Hallström Than. 43 (1900). Frågor som voro fullkomligt likgiltiga för mig. Hedberg Hocking 114 (1911). Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Lagerlöf Bannl. 201 (1918).
30) i uttr. nyttig, god, skadlig, farlig, lämplig, nöd(vänd)ig, passa, ägna sig för o. d. (ngn l. ngt), som gagnar l. skadar (ngn l. ngt) osv. Det är nyttigt, skadligt för hälsan. Sådane Männ, som the til thet Embetet tyckia wara för Gudz Kyrckia och Stiftet the nyttigaste. Kyrkol. 20: 1 (1686). (Han) är klipt och skuren för Stats-ärender. Björnståhl Resa 2: 179 (1775). Sökom att förekomma denna våda för oss sjelfva, och för verlden. Lehnberg Pred. 1: 70 (c. 1800). Jag är för gammal / För nya läran / Om hvita Christus. Geijer I. 3: 193 (1811). Mannens mod är qvinnan kärt, / det Starka är det Sköna värdt, / de begge passa för hvarannan / som hjelmen passar sig för pannan. Tegnér (WB) 5: 7 (1825). (Lunds o. Uppsala domkyrkor) äro treskeppiga korskyrkor, ursprungligen lämpade för den katolska gudstjänsten. CRNyblom hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 95 (1901). Solen som är så farlig för huvudet. Sjödin StHjärt. 22 (1911). — särsk. i förb. vara för ngn (l. ngt), (kunna) passa l. anstå ngn (l. (ngt); äv. övergående i bet.: kunna njutas l. förstås l. fullt uppskattas av ngn. (Tacitus’) Laconismer och Pointer äro icke för alla. Björnståhl Resa 1: 482 (1773). Vår syster är ej för en bondeson. Tegnér (WB) 5: 30 (1825). Hvad brokigt och fantastiskt hvimmel re’n / uti palatsets trädgård! Hvilken scen / för Veroneses pensel. Sturzen-Becker 6: 48 (1868). Det skulle farbror göra! Det vore något för farbror! PT 1910, nr 225 A, s. 3.
G)
31) till uttryckande av en proportion l. motsvarighet.
a) (numera mindre br.) i allm.: på; stundom: mot; särsk. i sådana uttr. som fem för hundra, fem procent, o. d. (Tullnären i Jaffa) låter betala sig tullen till 3 för eller af hundrade. Eneman Resa 2: 95 (1712). Blifva intet mera öfver .. än 267 människor för hvar quadrat mil. Lagerbring 2Hist. 1: 21 (1784). För hundrade eller tusende konstvänner, som besöka Dresden, London, Paris eller Rom, kommer kanske icke en till Madrid. Warburg Velasquez 2 (1899).
b) distributivt i uttr. för var(je) gång, dag, vart steg osv.; särsk. till betecknande av en fortskridande utveckling av ett l. annat slag. Wallin Rel. 1: 23 (1810). (Den sårade hästen) uppgaf för hvarje steg jämmerskrän. Rydberg Vap. 232 (1891). Han blir för vart år allt retligare, gamle Müller. Oterdahl Borgarh. 162 (1913).
32) i förhållande till, i betraktande av, då (vederbörlig) hänsyn tages till l. avseende fästes vid (ngt). Han är rask för .. sin ålder. Moberg Gr. 276 (1815). (Albrecht Dürer) fick .. en, för de tiderna, lärd underbyggnad. SvLitTidn. 1817, sp. 578. Han var en liten bredaxlad man, med ett för hans längd stort hufvud. HLilljebjörn Hågk. 1: 115 (1865). För holländska förhållanden äro husen (i Amsterdam) rätt höga. Torpson Eur. 1: 218 (1895). — särsk. i förb. för att med inf., till framhållande av en inskränkning l. ett förbehåll som måste göras, om en utsaga l. ett påstående skall äga (sin fulla) giltighet: i betraktande av l. då (vederbörlig) hänsyn tages till (omständighet l. förhållande o. d., som uttryckes gm) att (o. finit sats). Här är .. tämligen vackert för att vara så liten plats. MLalin (1837) hos Dahlgren 2Ransäter 5. Min helsa är oklanderligt god, för att vara på vårtiden. Stenhammar Riksd. 2: 258 (1841). Hon sjöng .. inte illa för att vara så gammal. Ödman Reseb. 211 (1907).
H)
33) i fråga om, angående, beträffande, vad .. angår l. beträffar, då det gäller (gällde); äv.: i anseende till. Ske oc på iordhen vilien thin / sosom han är j himmelen, / at man bodhe for moth oc mz, / kunde tich fölie vthi friid. Ps. 1536, s. 96. Deras enskilta afvikelser ingå för intet eller ganska litet uti deras syndakänsla. Lehnberg 1: 303 (c. 1800). För att afbida middagstiden .., som .. var ovanligt tidig för London. Berzelius Res. 112 (1818). Odelius var .. i en beständig knipa för pengar. Blanche Band. 48 (1848). Jag skall bli besynnerlig, kort för hufvudet. Hagberg Shaksp. 7: 292 (1849). Det var lätt att vakta fåren och hindra deras förskingring, då sockengränsen var omgärdad med stängsel, som endast för nödfall någon gång kunde öppnas. Genberg VSkr. 2: 15 (1865). Ordsamlingarna .. äro, i synnerhet för medljuden, tillräckligt omfattande. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. IV (1885). De rikaste landen (i ÖsterrikeUngern) äro för hvete, råg, korn och hafre Ungern, Böhmen, Galizien och Mähren. NF 18: 727 (1894). Något som af vår statistik icke synes utom för det fall, att … Fahlbeck Ad. 1: 466 (1898). Blott ett par gånger går floden för en kortare bit rakt, eljes söker den sig fram i sick-sack. Hedin Asien 1: 109 (1903). Kroppen i sin helhet, med undantag för hufvudet, når dock icke sin fulla utveckling. Löwegren Hippokr. 1: 252 (1909). — särsk.
a) styrande sbst. (l. adv.) som betecknar tid, till angivande av huru länge ngt räcker l. räckte, äger (ägde) l. är (var) avsett att äga giltighet o. d.; äv. till angivande av tidpunkt. Vänner för livet. För tillfället är jag upptagen. För närvarande kan ingenting göras åt saken. Jak .. hafwer them lönth för twaa manade. GR 1: 58 (1523). (Adeln har lovat pänninghjälp) Riket till endsettning nu för denne gången. RARP 1: 42 (1627). D(en) 10 Sept(embe)r (föll) för i höst den första sniön. KKD 7: 237 (1720). Förlåt min vrede, det var blott min sorg / som för ett ögonblick tog vredens drägt. Tegnér (WB) 5: 63 (1825). Farväl för evigt är mitt afskedsord. Hagberg Shaksp. 3: 46 (1848). Ostjakerna .. lefva mest för dagen. Castrén Res. 1: 299 (1852). Han .. / lefde för jämnan i sus och dus. Melin Dikt. 1: 124 (1888). För en gång i sitt lif tänkte lady Lydiard sig för, innan hon sade något. PT 1906, nr 232 A, s. 3. Febern höll .. i för beständigt. Löwegren Hippokr. 1: 418 (1909). — särsk.
α) (numera bl. i Finl.; jfr dock nedan) i förb. för tiden, nu för tiden resp. då för tiden. Rudbeck Atl. 1: 431 (1679). Et Språk, sådant som det för tiden brukas. Sahlstedt Föret. 5 (1773). Ingenting i byn anger att där en gång stått den största och rikaste stad Japan för tiden kunde uppvisa. Zilliacus JapStud. 63 (1896). — (fullt br.) i uttr. nu, då för tiden, i vår tid, i våra dagar resp. på den tiden. Hwad .. wi nu förtiden sakna. Brenner Dikt. 1: 151 (1700, 1713). Den orten hvarest jag då för tiden bodde. Lagerström Bunyan 3: 32 (1744).
β) i numera obrukliga förb. Jag kan tänckia, dedt E. Excell. för närvarande tidh intett ähr vidh hoffvet stadd. OxBr. 8: 444 (1645). Secrete Utskottets Betänkande frikänner från ansvar af nya Lån endast för nu och närvarande. AdP 1789, s. 634. Är han (dvs. poeten) antingen en af de gamla / Eller af dem som förlorat sitt pris för nu och för alltid? Adlerbeth HorSat. 145 (1814).
b) i förb. för min osv. person l. (personliga enskilda, ringa o. d.) del, för egen del (jfr DEL V 3 a), för mitt osv. vidkommande, vad mig (osv.) beträffar l. vidkommer; personligen, själv. Jach (är) wiss för mina persone at gudh är mich nådhig. OPetri 1Post. B 2 a (1528). För egen del ansåg jag hela detta förslag .. orimligt. De Geer Minn. 1: 266 (1892). Skillnaden mellan gifte och ogifte synes .. i Sverige vara ovanligt stor för männens vidkommande. EkonS 2: 35 (1894). — jfr: Tack för mig, nu har Du förhört min lexa. Strindberg Bjälb. 23 (1909).
c) i förb. för det mesta, oftast, i de flesta fall, till största delen, l. (numera mindre br.) för en stor (betydande) del, för större l. största delen, till stor osv. del, för en l. någon del, delvis. Comministren Stillman (har) nu mera för en betydlig del afhjelpt den vahnhäfd, uti hvilken detta Boställe förut befunnits. VDAkt. 1793, nr 39. Apologistien har .. i småstäderna der den för större delen är belägen, nedsjunkit till Borgarskola. Tegnér (WB) 6: 163 (1828). Den mägtiga och för det mesta protestantiska adeln. Fryxell Ber. 6: 188 (1833). Fästningen, såsom sådan utdömd och för en del raserad, begagnas (till fängelse). LFRääf (c. 1862) hos Ahnfelt Rääf 97.
f) i uttr. för den händelse(n) l. det fall(et) (att), för alla händelser. För alla händelser (skulle hon) blott knyta sina förklädesband löst kring lifvet på sig. Wigström Folkd. 2: 371 (1881). Man (ansåg) att utgången af dechargebetänkandet borde före utnämningen (av justitieminister) afvaktas, för den händelse, att hela ministärens upplösning häraf kunde föranledas. De Geer Minn. 2: 168 (1892).
g) i uttr. för vad angår .., angående, vad .. beträffar. Domstolens bifall till boskillnadsansökningen medför .., för hvad angår makarnas tillkommande förmögenhetsförhållanden, ett lösande af gemenskapen dem emellan. Björling CivR 252 (1910). Thyrén PolLäg. 3 (1914).
34) i förb. för sig (själv), avskild l. avsöndrad från, utan gemenskap l. förbindelse med andra l. annat; ensam; avsides; oberoende av (de) andra; som utgör en fristående enhet (av ett l. annat slag); ofta i det distributiva uttr. var (och en) för sig (var sak för sig osv.). Bo, leva för sig själv. Gå, stå o. d. för sig själv, dvs. utan ngn i sitt sällskap l. (t. ex. om ett litet barn) utan hjälp l. stöd. Tala o. d. för sig själv, uttala vad man tänker utan avsikt att meddela sig med ngn. OPetri PEliæ c 4 a (1527). Skilier them åt jfrå huar annan, så wil iagh höra hwar thera för sigh. Sus. 51 (Bib. 1541). Jag har nu en stund för mig själf, medan de kära barnen äro ute på visiter. ALGeijer (1847) i Solnedg. 4: 80. Man samlar sig (på bjudningen) i små grupper, fruntimmer för sig, männer för sig. Bremer Hertha 170 (1856). Daniel Hjort (för sig). Nu skall det börja. Wecksell DHjort 5 (1862). Rikedomen är stark nog att ensam för sig gifva dess egare ett mer än tillbörligt inflytande i samhället. Rydberg Vap. 155 (1891). V(äster) om staden (Tunis) ligger bejens palats Bardo, en liten stad för sig. NF 16: 937 (1892). Få se till hösten .., sade han för sig själv. Sjödin StHjärt. 14 (1911). — särsk.
a) i uttr. man för sig (själv), sin egen herre, fri o. oberoende, icke underdånig ngn; äv.: man som tänker o. handlar fritt o. självständigt, som icke går i flock o. farnöte med den stora massan. De gamle frie Husbönder, som voro Odalborne til sin grund eller Män för sig. Dalin Hist. 1: 61 (1747). Tegnér (WB) 5: 31 (1825). Han var en man för sig. Ej, hopen lik, / För dagens gudar han sitt hufvud böjde. BEMalmström 6: 122 (1851). jfr: Lusten att gå sin egen väg, att vara en personlighet för sig. Tegnér SvBild. 123 (1896).
b) i uttr. hava sitt huvud, sinne, lynne, sin tro o. d. för sig, hava (o. envist hålla fast vid) sin egen (avvikande) mening om ngt l. sitt eget (originella) sätt att se saker o. ting o. d. Fast hon har sitt hufvud och sinne för sig, så är hon en riktigt rar menniska och tål ingen orätt. Bremer Hertha 62 (1856). Modern har sin tro för sig, att det var madonnan och inte du, som räddade hennes (sjuka) barn. Munthe Nap. 83 (1885). Lagerlöf Holg. 2: 138 (1907).
c) (vard.) i uttr. ha sina tankar l. funderingar för sig, ha sina egna tankar om (att det ej hänger rätt ihop med) en sak, ehuru man ej bryr sig om l. finner lämpligt att uttala dem. Han blef allt tystare och blekare, och jag hade mina tankar för mig. Bremer Fad. 102 (1858). Mickel har sina funderingar för sig. PT 1908, nr 141 A, s. 3.
d) övergående i bet.: särskild; egendomlig, egen, olik (alla) andra. Poëter hafua sitt sätt för sigh. Asteropherus 27 (1609). Hvar årstid .. har någonting för sig. Remmer Theat. 2: 91 (1815). Brandtarna äro ett släkte för sig. Geijerstam KBrandt 7 (1904). Att bygga hus i Japan är ingen konst. Eller om vi skulle säga att det är en konst för sig själf? Nyblom Österut 64 (1908).
e) i uttr. det är en sak (förr äv. ett ting, en ting), en fråga för sig, det är en särskild sak, det är en annan sak l. ngnting (helt) annat, det förändrar saken, det hör inte hit. GR 12: 115 (1538). Ther I ville bygge på the äger eder sielffve tilkomme .., så våre thet en sak för sich. Därs. 21: 133 (1550). Wille .. öfverheeten til städdia dem gifftermål emott hanss (dvs. flickans faders) willia, wåre tå ett ting för sigh. VDAkt. 1683, nr 359. Det blir sedan en fråga för sig, om … Cederschiöld Ordlek. 64 (1910).
f) (†) i uttr. det är för sig, det är en sak för sig; äv.: det angår ingen (ovidkommande). Sägh migh, huart titt ährende ähr! / .. Huart iagh gåår, thz ähr för sigh. Asteropherus 32 (1609). VDAkt. 1671, nr 244.
g) (†) i uttr. för sig själv i bet.: i sig själv, i och för sig, i själva värket o. d. Et reciproquet försvar är för sig sjelft menlöst. Höpken 2: 244 (1753). Moder .. hvilka af en del Nationer göras mer löjelige, än de för sig sjelfve och i sit ursprung äro. Posten 1769, s. 1125.
35) inledande bestämning som är mer l. mindre likvärdig med ett genitivattribut; särsk. i uttr. plats, tid, sätt o. d. för (ngt), plats där (ngt) befinner l. befann sig l. skall l. kan placeras l. sker l. skedde l. skall l. kan försiggå o. d., sätt på vilket (ngt) göres, grund, skäl, princip, regel o. d. för (ngt), grund, skäl varpå (ngt) stöder sig, princip efter vilken (ngt) rättar sig l. är ordnat o. d., förutsättning l. villkor för (ngt), villkor som måste uppfyllas, om (ngt) skall kunna komma till stånd, mål för (ngt), mål mot vilket man siktar, som åsyftas l. eftersträvas. Platsen för olyckshändelsen. Dagen för avresan. Föremål för avund, beundran. Hörnstenen för slechten. Jes. 19: 13 (Bib. 1541). Dig (Lovisa Ulrika) Kronan för vårt Kjön! han (dvs. Rousseau) äfven dristat glömma. Nordenflycht Fruent. 53 (1761). Källan för deras glädje. Schartau Pred. 214 (1823). Lifsprincipen för en modern konstbildning. Cronholm Lig. 1 (1839). En rät linie, som går genom afskärningspunkten för (linjerna) L och L’. Lindelöf AnGeom. 32 (1864). Det slägte, hvilket brännes af ekvatorns sol, behöver (icke) något uttryck för snö och is. EHTegnér i Ydun 1870, s. 58. Sättet för kanslipresidents utnämning fastställes. Malmström Hist. 4: 1 (1874). Skälen för en ljudenlig språkbeteckning. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. III (1885). Ändtligen slog timmen för den efterlängtade balen. De Geer Minn. 1: 95 (1892). — särsk. (numera föga br.) i uttr. fader, moder för (barn), fader osv. till. På sitt 10 åhr war han Fader för een ung Son. RelCur. 301 (1682). Zeipel Set. 2: 244 (1847).
36) [sannol. uppkommet dels ur 10 (jfr särsk. 10 b), dels ur 23] (vard.) utan självständig bet. i (gärna av en interjektion inledda) utrop, dels uttryckande avsky l. harm o. d. (varvid ordet ofta kan ersättas av ”(en) sådan” l. ”sådana”) l. längtan l. saknad o. d., dels närmast framhållande en mycket hög frekvens l. stor mångfald o. d. av ngt. För hvar hjärtans tår jag fällte .. för hans skull — de stå inte till att räkna — och för alla de onda och förtreteliga ord jag led och hörde .. för hans skull! Horn Lefv. 76, 77 (c. 1657). Jag .. begynner bli ledsen vid Sidmouth … O för Gilberga elfven och Onstads vackra ängar! Eja vore vi där! Geijer (1810) hos Blanck GeijerEngl. 104. Hå hå ja ja för den Lönnroten! Hedenstierna FruW 187 (1890). Usch för di pojkarna! Dens. Fideik. 137 (1895). För alla de gånger han som pojke sprungit sådana ärenden! Öberg Son. 117 (1905). Tvi för sånt elände! Koch Arb. 158 (1912). — (†) Wee och wee oss för barn wij vpfödha. OPetri 2Post. 32 a (1530). — inledande vistrall o. d. För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj! Braun Calle 143 (1843). För dudeli! dudeli! dej! Fröding Guit. 41 (1891).
37) [med utgångspunkt i bedyranden som för Gud o. d. (se under 1 e)] i svordomar o. därmed jämförliga kraftuttryck. Fy för den lede l. sure! Dra för Atle fiel, rijck för Atlefiel. Rudbeck Atl. 1: 360 (1679). Hå jo då, kors för fan! Eurén Kotzebue Orth. 1: 43 (1793). Drag för tusan, käring! CFDahlgren 2: 300 (1821). Gå för hin i våld! Backman Reuter Bræsig 47 (1872). Fy för katten, vidbränd är spenaten! Fröding Guit. 21 (1891). Han bad för själ och pina om att få slippa att vistas där. PT 1903, nr 170 A, s. 3. — (†) Sonen wijste henne aff gården för 7000 diefflar. Murenius AV 75 (1640).
II. adv. (l. i absolut anv.).
1) motsv. I 1; eg.: framtill.
a) i uttr. vagn med hästar för o. d. (Han) haffuer .. hafft sin kutskevagn medh 6 hestar för. OxBr. 3: 39 (1622). Hedenstierna Svenssons 68 (1903). — jfr SPÄNNA, SÄTTA FÖR.
b) motsv. I 1 g. Jag såg inte mer, .. / ett skär låg för; när vi kommit förbi, / fans inte en skymt af båten mera. Melin Dikt. 1: 119 (1888). Små djupa fönster med jernstänger för. Strindberg HögreR 53 (1899). Min sjuka tand / Så outhärdligt ondt mig gör; / Jag måste hålla handen för. VLitt. 2: 379 (1902).
2) (numera knappast br.) = FÖRE, prep. osv. II 2. När j få see folcket som för och effter gåår. Bar. 6: 5 (Bib. 1541). Den (dvs. dansen) wele wij, iagh förr, du baak. Prytz OS C 2 b (1620). Kellgren 2: 203 (1781). Hon (dvs. Dafne) för — han (dvs. Apollo) efter, flåsar, brinner. / Het är hans blod. Tranér Anakr. 218 (1830, 1833). Carlén Skuggsp. 1: 114 (1861, 1865).
3) (†) fram; tillstädes. Holfredh, min syster, kom her för! Asteropherus 50 (1609; möjl. ssg) [jfr t. hervor]. Iag måtte widare mig ge till Afgrundz port / Iag äntelig måst för, bårt till dän swarta ort. LejonkDr. 92 (1689; yttrat av Psyke på väg till underjorden).
4) [ej alltid möjligt att skilja från FÖRR] (†) förut; förr, tidigare; äv.: i förväg. Haffuer ingen dagh warit lijk widh thenna, huarken för eller sedhan. Jos. 10: 14 (Bib. 1541). Mig skedde aldrig sådanne ähre för. Holof. 46 (c. 1580). Dagen för. Rudbeck Atl. 1: 412 (1679). (Det) är dock en tröst att veta sig .. hafva sagt konungen, både för och efter, sanningen. Rosenstein (1789) i SAH 52: 256.
5) motsv. I 27 a; vanl. motsatt ett följ. (e)mot. Thorild 3: 164 (1791). Är hans majestät / För eller mot? Hagberg Shaksp. 4: 7 (1848). Luthers satser spredo sig likt en löpeld genom Tyskland och gåfvo uppslag till ifriga strider för och emot. Pallin NTidH 14 (1878).
III. konj.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (†) ss. temporal konj.: förrän, innan. Dömer icke för tijd är. 1Kor. 4: 5 (NT 1526; Bib. 1917: förrän). Om morgonen för solen gick wp. Ekeblad Bref 1: 273 (1653; rättat efter hskr.). (Springkällans vatten) frys eij om vintren, för dett kommer i åen. Linné Skr. 5: 90 (1732). — i förb. för som, förrän, innan. OxBr. 8: 19 (1630). För som hösten kommer. Därs. 187 (1647).
2) ss. orsakskonj.
a) (nästan bl. vard.) inledande en bisats: emedan, därför att, eftersom. BtFinlH 2: 1 (1537). (Allmogen fick) en ond wilia till Konungen för han icke wille holla all then gambla Gudz tienstene widh macht. Svart G1 98 (1561). Om jag darra tycks, så är det för jag fryser. Lannerstierna Vitt. 84 (1790). Se det får du, för du är beskedlig. CFDahlgren 4: 215 (1831). Forsslund Arb. 101 (1902).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (i sht vard.) inledande en huvudsats: ty. (Svenskarna böra taga sig) tillvare för fremmende härskapp, för suenskes historier giffue tilkänne, att tett haffuer varett dem till liten vinst. Carl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 144. Moritz. Säg mig: vil du gifta dig? Mariana, mycket alfvarsamt. Nej. Moritz. Hvarföre inte? Mariana. För jag har inte lust. Björn Besynn. 34 (1792). Alla. Hur vet du det? Flickan. Jo, för det har en herre sagt, som fader Jöns uti Beksta skjutsat. CFDahlgren 3: 27 (1822). Gud vet hvad som blifvit af mig, om jag ej fattat kärlek för Greta Lisa, men då fick jag andra tankar, för se hon var god och gudfruktig. HLilljebjörn Hågk. 1: 127 (1865). Hör på nu, för här kommer något märkvärdigt. Hedin Svar 48 (1910).
3) (vard.) ss. avsiktskonj.: på det att, i syfte att. (Någon torde säga) är Samuel en sådan Prophet som tager skiäncker och gåfwor för han skall Prophetera. Rudbeckius KonReg. 73 (1614). Det är säkert för hans fru skall få se er (som han bjudit er till sig). Tersmeden Mem. 1: 155 (c. 1780).
Spalt F 2274 band 9, 1927