Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORD ω4rd (jfr Aurivillius Cog. 99 (1693), ävensom: Man säger (i uppsvenskt vardagsspråk) .. ol .. i offenteligit tal .. ord. Hof Skrifs. 162 (1753); Man (säger) .. i dagliga umgänget .. or, .. i högtidligt tal .. ord. Moberg Gr. 99 (1815)), sbst.2, n.; best. -et; pl. =. Anm. Äldre böjningsformer (ss. gen. sg. best. ordsens, dat. sg. orde, gen. pl. orda, dat. pl. ordom) användas icke sällan i äldre nysv.; utom gen. pl. orda (se nedan) förekommer av dessa numera bl. dat. pl. ordom ngn gg arkaiserande. Apg. 7: 22 (NT 1526: oordhom), GudlVis. A 4 b (1530: oordhe), Palma HimApot. Dedik. 17 (1610: ordzens), Högberg Vred. 2: 186 (1906: i ordom). Alltjämt fullt bruklig (i bet. 3 o) är gen. pl. orda32 (förr äv. orde, RA I. 1: 238 (1538; i bet. 3 q α), Afzelius Sag. XI. 2: 48 (i handl. fr. c. 1710; i bet. 3 q β)) i uttr. till orda (G1R 1: 27 (1521; i bet. 3 q α), Verelius Gothr. 5 (1664; i bet. 3 o), osv.). Hos Carl IX Rimchr. (c. 1600) förekommer i rimställning (den sannol. från gen. pl. orda i uttr. till orda, till orde utgående) formen orde ss. nom. o. ack., t. ex. s. 4 (ss. nom.), 25 (ss. ack.); jfr Därs. 17 (: till orde; i rimställning (i bet. 3 p)). Enstaka förekommer genitivformen ordes hos Wennerberg 4: 33 (1885); se under 2 f.
A. om tal l. yttrande (i muntlig l. skriftlig form) l. del av sådant.
1) (utom i b, c, e-g, i, j, l, n i sht med ngt ålderdomlig prägel) om ngt som ngn säger (l. brukar säga) l. sagt (l. skriver l. skrivit); yttrande; uttalande; utsaga; särsk.: ställe l. passage (i en skrift l. hos en författare); äv.: uttryck bestående av flera ord (i bet. 4). Bevingade ord, (ett) bevingat ord, se BEVINGAD 2 a α β’; jfr k. Ta(ga) ordet ur munnen på ngn, se MUN, sbst.1 4 e β; jfr 3, 4. At .. (hans påstående) war it fforflugit ordt. OPetri Tb. 39 (1524). (Ärkebiskopen) drack Konungen till, seiandes, Wår nådh dricker edher nådh ett godt åår till. Aff thet ordet bleff han sedan swårliga förachtadt. Svart G1 102 (1561). Gudbevare oss från de lärde, det har alltid varit mitt ord. Nordstjernan 1846, s. 126. Vi veta ju, att det var sju ord vår Frälsare talade på korset. Rudin OrdUngd. 3: 70 (1903). Med ett gammalt Lundensiskt ord från 1865 kan Leopardi redan vid sin myndighetsålder .. kallas en ”ung gubbe”. Wulff Leopardi 5 (1913). KyrkohÅ 1925, s. 23 (om passage hos författare). — jfr ALLVARS-, BI-, BIBEL-, DIKTAR-, EFTER-, FADERS-, FÖR-, GUDS-, HEDERS-, HUVUD-, HÄRSKAR(E)-, INGÅNGS-, JA-, KRAFT-, KUNGS-, KÄRN-, LOV-, LÖFTES-, MANINGS-, MINNES-, SANNINGS-, SIAR(E)-, SKAPAR(E)-, SLAG-, STICK-, TRÖSTE-, VARNINGS-, VISDOMS-, ÖVER-ORD m. fl. — särsk.
a) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Ett togligit swar stillar wredena, men itt hart ord kommer harm åstadh. SalOrdspr. 15: 1 (öv. 1536). Itt ord j sin tijd talat, är såsom itt gyldene äple på itt silffuer faat. Därs. 25: 11. Effter som man säya plägar, Itt gott ord, thet råkar iw någorstädz itt gott rum. LPetri Luther Nattw. F 7 a (1558). Ordh haffuer icke rumpa. SvOrds. B 8 b (1604). Ett utflugit ord kommer aldrig igen. Rhodin Ordspr. 49 (1807). Han skämmer intet en sak för et ord skull. Därs. 70.
b) i sådana uttr. som ett förståndigt ord l. ett sanningens ord o. d., om klokt resp. sant osv. yttrande l. uttalande; särsk. (vard.) i uttr. säga ngn l. låta ngn få höra ett sanningens ord, (utan omsvep) säga ngn l. låta ngn få höra vad han går för l. vad han har att rätta sig efter o. d.; äv. i uttr. ett ord så gott som två, om (kort o. kärnfullt) träffande l. viktigt yttrande l. uttalande l. besked o. d. (jfr i); särsk. (vard.) i uttr. säga ngn o. d. ett ord så gott som två, ge ngn ett klart o. bestämt besked l. råd o. d.; i sht förr äv. i uttr. ett gott ord (jfr c), ett träffande l. kvickt yttrande. Det var värkligen ett förståndigt ord! Serenius G 4 b (1734: godt). Ett ord så godt som två: öfvergif nu genast din dåraktiga kärlek, eller ock visa dig aldrig mera för mina ögon. Kexél 1: 448 (1795). Var är den där nippertippan, så att jag får säga henne ett sanningens ord. Bergman Mark. 113 (1919). Ja ska säja dej ett ord så gott som två: (osv.). Östergren (1934).
c) i uttr. lägga l. lägga in (ngn gg äv. lägga ut) l. fälla, äv. tala o. d. ett gott ord för ngn l. ngt (hos ngn), äv. lägga ett ord för ngn, förr äv. lägga ett gott ord till för ngn l. lägga l. vara ett ord (för) ngn till godo (inför ngn) o. d., gm (muntligt l. skriftligt) uttalande söka hjälpa ngn l. värka för ngt (hos ngn), lägga sig ut l. tala väl för ngn l. ngt (hos ngn); jfr i, ävensom FÄLLA, v. 21 e, LÄGGA, v. I 9 c, GOD 18 d β, 24 c α, ε. (Han) badz .. ffo[re] at the gode men wille ware ho[nom] it ord til gode. OPetri Tb. 55 (1525). HT 1900, s. 382 (1537: in för). Tå .. (Daniel) war kommen i ogunst, drog sig hwar och en ifrån honom, lade icke et ord honom til godo. Spegel Pass. 268 (c. 1680). Lägga et godt ord til för en. Weste (1807). IllSvH 2: 248 (1877: tala). Annerstedt Rudbeck Bref cxviii (1899: lägga ett ord för). Hon har lagt ett godt ord för dig och ditt förehafvande. Ahrenberg StRätt 186 (1899). Strindberg JCæs. 10 (1908: lägger ut).
d) [jfr eng. take a person at his word, fr. prendre qn au mot] (†) i uttr. taga ngn på ordet, acceptera vad ngn säger o. i sitt handlande rätta sig därefter; särsk.: ta ngn på orden (se 3 n); äv.: beslå ngn med hans egna ord (se 3 m). Holmberg 1: 207 (1795). Fahlcrantz 2: 63 (1825, 1864). Cooper Band. 2: 85 (1833).
e) i uttr. som beteckna att ett yttrande l. uttalande är det sista i ordningen (vid en ordväxling o. d.) l. är slutgiltigt l. definitivt, samt i användningar som närmast ansluta sig härtill; särsk. dels i uttr. få l. ha(va) l. behålla sista ordet, dels i uttr. (icke) ha sagt sitt sista ord l. sista ordet o. d.; äv. bildl. Han vill alltid hafva sista ordet. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Höijer 4: 72 (c. 1800: behålla). (Geijers) arbete öfver frihetstiden är säkerligen icke det sista ordet rörande denna märkvärdiga epok. Sturzen-Becker 1: 36 (1861). Att historieforskningen i denna sak ännu icke sagt sitt sista ord. SvTidskr. 1894, s. 129. NDA 1911, nr 21, s. 2 (: får). SvFl. 1942, s. 211 (bildl.).
f) i uttr. som beteckna att det ena (oöverlagda) kränkande yttrandet ger upphov till det andra vid en ordväxling l. träta, varigm ordväxlingen osv. blir allt häftigare; äv. i utvidgad anv., ss. beteckning för att ngn i en framställning av ngt o. d. gm sina egna ord (i bet. 3) föres längre än avsikten varit; numera nästan bl. i sådana uttr. som det ena ordet ger, äv. tar det andra, förr äv. ger det andra handen; stundom med anslutning till 4. Af ord för ord är så widt kommit, at Hieronimus hafuer stööt medh sin handh .. (Benedictus) för bröstet. ConsAcAboP 1: 114 (1644). Jag råkade i träta med honom; Det ena ordet tog det andra, tils jag slog til honom med Kiäppen. Lagerström Westph. 4 (1737). Det ena ordet gaf det andra handen. Nordforss (1805). VL 1899, nr 239, s. 2 (i utvidgad anv.). Östergren (1934).
g) i uttr. ha l. äga l. få ett l. sitt ord med (i l. om ngt), i sht förr äv. hava ett ord i ngt, (ha l. få tillfälle l. möjlighet att) yttra sig l. göra sin röst hörd (i l. i fråga om ngt); vanl. (övergående i l): ha l. få rättighet att yttra sin mening (o. göra den gällande) l. ha osv. medbestämmanderätt l. inflytande (i fråga om ngt); äv. i uttr. ha ett ord med i laget o. d., se LAG, sbst.3 13 c δ. Hafva ett ord i något. Lindfors (1824). Runeberg 4: 202 (1834: får). Hellberg Samtida 12: 85 (i handl. fr. 1865: om). Pallin MedeltH 74 (1880: ega). (Johan Gadolin) var .. en af de få professorer, hvilka hade sitt ord med i de vetenskapliga diskussionerna ute i världen. FinBiogrHb. 726 (1897). Johan utan land kunde visserligen .. svära påven tro- och huldhetsed, .. men det engelska folket ville också ha ett ord med. KyrkohÅ 1936, s. 45.
h) [delvis utgående från 2 (e)] (numera föga br.) i uttr. ha(va) l. äga l. föra (det) högsta ordet (i laget l. ngnstädes), ss. beteckning för att ngn är den som gör sig mest gällande i (ett) samtal l. vid (en) överläggning o. d.; ofta (övergående i l): ha bestämmande- l. avgöranderätt l. ha mest att säga till om l. största inflytandet o. d.; äv. oeg. l. bildl.; förr äv. i uttr. taga högsta ordet, ta ledningen av samtalet. VDAkt. 1662, nr 122. Biskopen i Skara, Magnus Haraldi ägde ibland de andeliga det högsta ordet. Celsius G1 2: 4 (1753). Kungen högst, för högsta ordet. Bellman (BellmS) 1: 135 (c. 1775, 1790; bildl., i kortspel). Hafva högsta ordet i laget. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Dalin (1853: Taga). Cannelin (1921).
i) i sg. obest., föregånget av obest. art. l. räkneordet ett, om yttrande l. uttalande med mer l. mindre utpräglat bibegrepp av korthet (jfr b, c, j); stundom övergående i 4 l. av den moderna språkkänslan uppfattat ss. hörande till denna bet. (i hyperbolisk anv.); ofta liktydigt med: några l. ett par ord (i bet. 3). Han lät i förbigående undfalla sig ett ord om sina planer. Syr. 19: 16 (öv. 1536). Säg ett ord och jag gullkronan ger dig. Snoilsky 1: 166 (1870, 1874). Än ett ord, ..: hvad tycker du om barnen i gården? Rydberg Vigg 7 (1875). Jag öfvergår nu till att säga ett ord om Rydberg såsom svensk språkforskare. 3SAH 11: 69 (1896). Honom har jag ett ord otalt med. Brehmer Troll. 48 (1925). (†) Sägh allenast medh itt oordh så bliffwer min tienare helbröghda. Mat. 8: 8 (NT 1526); jfr 4. — särsk. i uttr. med ett ord (sagt), förr äv. med ett ord (till) att säga l. i ett enda ord, kort sagt; sammanfattningsvis; stundom övergående i 4. VDAkt. 1662, nr 157 (: till att säga). Ändteligen .. lämnas Ed. M. intet annat än Processer .. (m. m.), och med et ord en märkelig skada. HC11H 10: 158 (1680). Med ett ord att säga, sedan jag ungefehr gifwit dig att förstå mina tankar förliter jag mig mehra på dig änn på mig sielf. ÅgerupArk. Brev 13/3 1748. Samtiden 1874, s. 23 (: i ett enda ord). Med ett ord, jag längtar hem. Boye MerVakn. 157 (1933).
j) i uttr. som beteckna varje resp. intet enda yttrande (av visst angivet slag) samt i användningar som närmast utgå från dylika uttr.; ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till l. övergående i 4. Iach sägher idher, ath för huart och it fåfengt oordh, som menniskionar tala, skola the göra räkenscap på doma dagh. Mat. 12: 36 (NT 1526). (De) tala icke itt sant ord. Jer. 9: 5 (Bib. 1541). Jagh skulle .. så onder wara, at ingen skulle få itt gott ord aff migh. Balck Ridd. G 2 a (1599). Olsson BlåUndr. 75 (1932). — särsk.
α) i ordspr. Alle ord låta wäl tala sigh, men icke alle gärningar göra sigh. SvOrds. A 2 a (1604); jfr: Alla Ord låta säya sigh. Grubb 650 (1665). Alle ord skall man icke giffua brödh. SvOrds. A 2 a (1604); jfr: Dhet är icke alle ord man skal swara til. Törning 27 (1677). Alle ordh äro icke konungz ordh. SvOrds. A 2 b (1604); jfr 6.
β) i sådana uttr. som intet ont ord om ngn l. ngt l. aldrig l. icke säga ngn ett ont ord, intet kränkande l. nedsättande (yttrande) om ngn l. ngt resp. aldrig yttra några vredgade l. vresiga l. kränkande ord (i bet. 3) till ngn; förr äv. i uttr. aldrig ha haft ett ont ord med ngn, aldrig ha varit i ordväxling (träta) med ngn. ConsAcAboP 3: 502 (1671: medh). Kerrman sa mig aldrig ett ont ord. Bergman JoH 178 (1926). Intet ont ord om staden vid Fyris .. men (osv.). Laurin 2Minn. 372 (1930).
γ) i nekande, frågande, villkorliga l. därmed jämförliga satser, i sådana uttr. som (icke l. aldrig) svara l. säga l. förstå l. veta o. d. ett ord l. det minsta ord o. d., äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr dock β’) ordet l. ord, (icke) svara osv. det minsta l. någonting alls l. ett dugg; numera vanl. mer l. mindre tydligt anslutet till l. övergående i 4. Han swaradhe henne icke it oordh. Mat. 15: 23 (NT 1526). Hwarken j gambla eller j thz nya testementit finnes jtt ordh om closter leffuerne. OPetri PGalle G 4 a (1527). Ändoch wår Herre predicade för them, .. förstodo the icke itt ord ther aff. LPetri 2Post. 72 a (1555). Hade jag ded ringeste ord däraf vist, .. skulle jag (osv.). AOxenstierna 2: 28 (1611). Aldrig ord kom till svar. Dahllöf SagÄv. 1: 55 (1919). Två ensittare .., som sällan sade ordet till varann. Väring Vint. 17 (1927). särsk.
β’) i sådana uttr. som (icke) veta ordet (ut)av (äv. om) förrän (osv.) l. innan ngn vet (l. visste osv.) ordet (ut)av, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) innan ngn vet (l. visste osv.) ordet, förr äv. (icke) veta (ett l. något) ord (ut)av l. därav l. (icke) veta ett ord förrän (osv.) l. innan ngn vet (l. visste osv.) (ett l. något) ord (ut)av l. därav l. innan ngn vet (l. visste osv.) ord o. d., ss. beteckning för att ngn icke har den ringaste aning om ngt l. icke hinner besinna sig, förrän det (resp. ngt) inträffar; äv. allmännare, för att beteckna att ngt sker raskt l. plötsligt l. oväntat. Förra än the Swenske wiste itt ordh ther aff, thå war alle stedes eelden stickat vppå stadhen. OPetri Kr. 213 (c. 1540). (De) weta .. icke ordet aff, förr än .. the liggia nedhre j syndennes treck. LPetri 1Post. B 3 b (1555). Så att een fattigh Person weett icke itt ord för ähn han är liff Löösz. UrkFinlÖ I. 2: 190 (1597). Celsius G1 2: 73 (1753: visste icke ord af, för än). Ty innan jag vet ord, hon eljest mig förstörer. Livin Kyrk. 58 (1781). Innan den flyende visste ordet, hade (osv.). Högberg Utböl. 2: 203 (1912). Lagerlöf Mårb. 79 (1922: om). Februari hade gått sin kos innan man visste ordet av. Blomberg MolnBröd. 194 (1932). jfr: Han viste icke ord af, är rätt sagt; men han viste icke ordet af, är oricktigt. Sahlstedt CritSaml. 461 (1764). särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. bäst man icke l. bäst ingen vet (l. visste osv.) ordet (ut)av, rätt som det är (resp. var osv.), plötsligt. Bäst man icke vet ordet utav hoppar .. (stocken) upp (ur vattenvirvlarna). Molin FrÅdal 54 (c. 1895). Högberg Storf. 213 (1915).
γ’) (numera bl. ngn gg tillf.) i utvidgad anv., i sådana uttr. som (icke) hålla ngt ett ord l. (icke) straffa ngn ett ord l. (icke) göra ngn ett ord emot o. d., (icke) hålla ngt (ett löfte o. d.) resp. straffa ngn osv. det minsta o. d. Hans (dvs. konung Hans’) breeff hölles icke rett itt ord. Svart Gensw. F 4 b (1558). Därs. G 7 b (: straffade). Then, som honom ey haar giordt emoot ett ord. Palmchron SundhSp. 176 (1642).
k) om utsaga l. talesätt som är gängse (bland en grupp människor) o. som uttrycker en iakttagelse (av allmännare giltighet) l. en livssanning l. levnadsregel o. d.; stundom med huvudsaklig tanke på betydelseinnehållet, men oftast med inbegrepp av att uttryckets språkliga form är mer l. mindre fixerad; stundom liktydigt med: ordspråk; ofta i uttr. ett gammalt ord. Ther aff är thet oordhet sandt ath en annar är then som såår och en annar som vpskär. Joh. 4: 37 (NT 1526). Som et gamalt ord är: ther litet sås, ter oc lithet fåes. RA I. 1: 484 (1546). Det är ett gammalt ord bland växtkännare, att lafvarnas bearbetare alltid velat vara mera sjelfherskare än andre i sin vetenskap. 2SAH 56: 44 (1879). Det finns ett gammalt ord som heter: ingen är oersättlig. SvD(A) 1943, nr 160, s. 12.
l) om yttrande l. uttalande varigm ngn tillkännager sin åsikt l. mening (i en fråga); särsk. med tanke på den större l. mindre vikt som tillmätes ngns uttalade mening; förr äv. om domares utslag: dom; förr äv. i uttr. ordet faller oppå ngn, valet faller på ngn, fälla dagtingat ord om ngt, överenskomma om ngt, ha(va) något ord ngnstädes l. hos ngn, ha yttrande- o. medbestämmanderätt ngnstädes resp. ha (möjlighet att öva) inflytande på ngn; jfr g, h. Ingen som icke ähr bofast innan om Sweriges och Finlandz .. grentzer, haffue något ordh på Rijkzdagar. RF 1634, § 46; jfr 2 k. Att ordhet war fallen oppå Peer Peerssån (vid val av borgmästare). EkenäsDomb. 1: 92 (1645). Grubb 847 (1665; om domares utslag). När om tvenne ting dagtingadt ord är fällt, / En skantz och jungfrudom, så är thet snart beställt. Kolmodin QvSp. 1: 8 (1732). Nordberg C12 1: 294 (1740: hos). Excellensen Karl De Geer, hvars ord jag trodde väga tungt på högsta ort. De Geer Minn. 1: 127 (1892). Innan ännu Polens konung själf hunnit säga sitt ord (så osv.). Hjärne K12 190 (1902).
m) (†) log. i uttr. det större l. mellersta l. mindre ordet, om överterm resp. medelterm o. underterm i en slutledning; jfr 4. Medlersta ordet. Lallerstedt Slutk. 144 (1746). Molander Förn. 44 (1762).
n) (vard.) pregnant, om yttrande l. uttalande som (på pricken) träffar det rätta l. som är l. anses vara viktigt l. betydelsefullt o. d.; särsk. i uttr. du sa ett ord, äv. du sa ordet, det har du (alldeles) rätt i, det är (alldeles) riktigt o. d. Lindfors (1824). Anna. (Om jag inte får brudmarsch) Blir det intet bröllop af. Ingrid. Där ha vi ordet. Det var dit du ville komma. Lundquist Vingåk. 11 (1877). Du sa ett ord! Engström Hemma 88 (1916). Jag ser nog att jag inte är välkommen här. — Nej du sa ordet. Wester Reymont Bönd. 3: 342 (1924).
o) (numera bl. i vitter l. högre stil) övergående i bet.: befallning, (på)bud (jfr BUD-ORD); äv. övergående i bet.: meddelande l. budskap; förr äv. [jfr isl. senda einhverjum orð] i uttr. sända ngn ord, sända ngn bud. All laghen wardher fulboordhat vthi itt oordh, thz är, älska thin nästa som tigh sielff. Gal. 5: 14 (NT 1526; Bib. 1917: budord). (Farao) sadhe til Joseph .. Tu skalt wara offuer mitt hws, och effter tino orde skal alt mitt folk lydight wara. 1Mos. 41: 40 (Bib. 1541). Tå screff .. (Mose) på tafflonar .. the tiyo ord, som Herren taladhe .. på berghet (Sinai). 5Mos. 10: 4 (Därs.). Verelius Gothr. 28 (1664: sände). Hallström GrAntw. 12 (1899). Dan. 9: 25 (Bib. 1917).
p) (†) övergående i bet.: fråga; i uttr. spörja ngn ett ord, framställa en fråga till ngn; jfr i. Iesus .. sadhe them, Iach will och spöria idher it oordh. Mat. 21: 24 (NT 1526). Luk. 20: 3 (Därs.).
q) om rättighet (l. skyldighet) att avgiva visst (lagstadgat) yttrande (jfr 2 k); i ssgn VITS-ORD; äv. [efter isl. goðorð] om myndighet (ss. ngt); i ssgn GOD-ORD.
r) [efter mlt. vulwort, ombildning av vulbort (se FULLBORD, sbst.)] (†) om samtycke; i ssgn FULL-ORD.
2) i sg., sammanfattande, om vad ngn säger l. sagt (l. skriver l. skrivit); (ngns) tal; äv. allmännare, om det mänskliga talets uttryck o. deras skriftliga motsvarigheter: språk; utom i b numera företrädesvis i sg. best. Det talade ordet når icke så långt som det skrivna; jfr j. Ordets makt över tanken; jfr 1, 4. 2Tess. 2: 15 (NT 1526). Ordet är för Individen ett arf, uti hvars förökande och förädlande den vetenskapliga culturen består. Snellman ElCurs. 1: 65 (1837). Ditt ord är förvirradt; din blick — hvad är det i din blick? Hallström BCap. 99 (1900). Fanns makt bakom ordet, var han omedelbart villig att underhandla. Persson Björnh. 105 (1918); jfr 1, 6. BonnierLM 1950, s. 363. — särsk.
a) i ordspr. Dårer låter gå ingenom annat örat ordet in och annat vth. SvOrds. A 4 b (1604); jfr 1. Dhen rijkes Ord är Salomons snack, / Dhen armas taal får ingen tack. Grubb 108 (1665); jfr 3. Ordet far längre än mannen. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 1, 7.
b) i uttr. vari (ngns) tal ställes i motsats till (hans) handlande l. tänkesätt o. d.; särsk. i sådana uttr. som med l. i ord och (l. eller) gärning l. hållning o. d. (o. där ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till 3 r). Alt thet j gören medh oord eller gerning, thet görer alt vthi herrans Jesu nampn. Kol. 3: 17 (NT 1526; Bib. 1917: i ord eller gärning). Ord vthan wärck är som en Klockeklang. Grubb 762 (1665). Kan han i tanke, ord och gerning vara denna sin bestämmelse trogen, utan att (osv.). Hwasser VSkr. 1: 32 (1852). (Girondisterna) voro mera ordets än handlingens män. Pallin NTidH 181 (1878). I ord och hållning en man. Östergren (1934).
c) i uttr. lägga ordet i munnen på ngn, förr äv. giva ngn ordet i munnen, ingiva l. meddela ngn vad han skall säga; jfr 1, ävensom 3 j. Herren gaff Bileam ordet j munnen. 4Mos. 23: 5 (Bib. 1541). Östergren (1934).
d) i uttr. föra, äv. ha(va) ordet (jfr e, k), förr äv. bära fram l. göra ordet, förr äv. (övergående i 3) hava ord, tala, yttra sig (bland ett antal församlade personer o. d.), särsk.: vara den som talar l. yttrar sig (å ngns l. ngras vägnar); äv. i uttr. föra ordet för ngn (l. ngra), förr äv. (övergående i 3) föra ngns ord, tala å ngns vägnar, föra ngns talan; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; förr äv. i uttr. hava ordet med ngn, föra ordet vid underhandling med ngn. Paulum kalladhe the Mercurium effter han fördhe oordhet. Apg. 14: 12 (NT 1526). Att E: n: wille forsorie oss med then som ordett kunde haffua med .. (de tyska landsknektarna) på eder nådz wegna. G1R 9: 384 (1534). Chesnecopherus Skäl H 2 a (i handl. fr. 1586: göre). Prytz OS F 3 a (1620: haar ord). Dher står intet wäl til i Hwset, dher .. Qwinnan förer Ordet för Mannen. Grubb 519 (1665). Serenius (1741: bar fram). Den fjollan, hvars ord jag — af medlidande förer. Fahlcrantz Lessing Gal. 17 (1821). Ensam vilja hafva ordet. Lindfors (1824). (Han) lät ej skämtet spela, där allvaret borde föra ordet. 3SAH 15: 88 (1900).
e) [utvecklat ur d] i uttr. föra, förr äv. hava ordet (jfr d, k), leda förhandlingarna (i en överläggande l. beslutande församling o. d.); vara l. tjänstgöra ss. ordförande; jfr k. Stiernman Com. 1: 458 (1600: haffue). Ordet vid vägstämma föres af vägstyrelsens ordförande. SFS 1905, nr 34, s. 10.
f) i uttr. ta(ga) (förr äv. höja) ordet l. ta(ga) l. gripa till ordet, förr äv. (övergående i 3) till ord l. ordes, ss. beteckning för att ngn börjar tala (l. griper till pännan): ta till orda (se 3 o); äv. oeg. l. bildl., om skämt o. d.; äv. i uttr. komma till ordet, förr äv. (övergående i 3) komma till ords för sig, få tillfälle l. möjlighet att tala l. säga ngt (till sitt försvar); äv. oeg. l. bildl. (om sak), särsk.: komma till uttryck; förr äv. (övergående i 3) i uttr. träda fram till ords, stiga fram o. ta till orda. Ath jag fatig karl .. motte komma til ordtz för mig. HT 1900, s. 382 (1537). Liljestråle Fid. 66 (1797: träda fram til ords). Adlerbeth Æn. 160 (1804: Tager .. till ord). När skämtet tar ordet vid vänskapens bord, / .. / Så drick och var glad. Franzén Skald. 1: 264 (1810, 1824). Runeberg 2: 19 (1835: Höjde). Tvenne frågor strida på hans läppar att få komma till ordet. 2SAH 50: 397 (1874). Wennerberg 4: 33 (1885: taga till ordes). Lidforss Dagsb. 102 (1907: griper). Han lät henne inte komma till ordet. Lagerlöf Troll 2: 104 (1921). Ingen ville ta till ordet. Wester Reymont Bönd. 3: 342 (1924).
g) i uttr. ta(ga) ordet från, äv. av ngn, förr äv. falla (ngn) i ordet, ss. beteckning för att ngn avbryter ngn i hans tal o. själv börjar tala; äv. bildl.; jfr FALLA VII 3 b; förr äv. i uttr. ta bort ordet, överrösta vad som säges (så att ingenting kan uppfattas därav). R. Cantzleren föll i ordet och sadhe, att (osv.). RP 9: 154 (1642). Hvad skrål af Barn och Pigor! / .. Barn och Pigor / Ta bort ordet. Bellman (BellmS) 1: 128 (c. 1772, 1790). Wieselgren Samt. 194 (1880: af; bildl.). Innan hustrun hann att taga ordet från honom. Geijerstam LycklMänn. 18 (1899).
h) i uttr. ha(va), äv. äga ordet i sin makt, kunna uttrycka sig på ett ändamålsenligt o. vältaligt sätt; jfr MAKT 11 g slutet; äv. [jfr fr. avoir le don de la parole] (i vitter stil) i uttr. ha(va) l. äga l. ha fått ordets gåva, ha (fått) vältalighetens gåva (se GÅVA, sbst. 2 b). Till hvilken grad (Löwenhjelm) .. egde det svenska ordet i sin makt, är vid våra riksmöten ådagalagdt. Hellberg Samtida 8: 117 (1872). (Konung Stanislaus) eger i ovanligt mått ordets gåfva. Tegnér Armfelt 1: 27 (1883). I han makten, jag har ordet, / Jag har ordet i min makt. Strindberg Dikt. 20 (1883). Jaensson Ess. 85 (1946).
i) (numera knappast br.) i uttr. ge ordet åt l. till ngt, ge (klart) uttryck l. (klar) form åt ngt; finna ordet för ngt, finna (det rätta) uttryck(et) för ngt; jfr 1 n, ävensom 3 g. (En tänkares) hufvud .. ger blott ordet åt hvad många redan dunkelt anande tänkt. Geijer I. 1: 6 (1818). 2SAH 50: 216 (1874: finna). Att Kant gaf ordet till en tanke, som länge hade rört sig på botten af tidehvarfvet. Nyblæus Forskn. I. 2: 97 (1875).
j) i sådana uttr. som det skrivna l. tryckta ordet, om språket (ss. meddelelse- l. uttrycksmedel) i skrift resp. i tryck; vad som skrives resp. tryckes; det fria ordet, om språket (talet) ss. fritt (se FRI 7 a) uttryck för tankar l. åsikter o. d.; vanl. i fråga om publicistisk värksamhet; det (tryckta) offentliga ordet, om språket ss. framträdande i publicistik; vad som publicerats; äv. övergående i bet.: publicistisk värksamhet. Det fria ordet. Kullberg Dikt. 94 (1850; titel på dikt). En man, som hade det tryckta offentliga ordet till näringsfång (dvs. publicisten K. G. Walberg). Tegnér Armfelt 3: 274 (1887). Känsligheten för det offentliga ordet var .. på många håll mycket ömtålig. 3SAH 3: 397 (1888). KyrkohÅ 1927, s. 102 (: det tryckta ordet).
k) [jfr motsv. anv. i t. o. av fr. parole] i sg. best., om förhållandet l. rätten att få yttra sig l. tala i en överläggande l. beslutande församling o. d. (jfr e); särsk. i sådana uttr. som begära l. få l. ha(va) ordet l. ge l. lämna ordet åt ngn l. fråntaga ngn ordet o. d.; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Ordet är fritt o. d., se FRI 21 b β ε’. Tack för ordet (ofta använt ss. avslutningsfras i diskussionsinlägg). Slutligen uppträdde Biskopen i Strängnäs, Magnus Sommar, och begärde ordet. Ekelund 1FädH II. 1: 35 (1830). Tack för ordet! NVexjöBl. 1847, nr 38, s. 3 (rubrik på insändare). Slutligen fråntog talmannen honom ordet. GHT 1895, nr 268 A, s. 2. Flottorna ha fått ordet (i spanska inbördeskriget). VFl. 1937, s. 70.
l) (numera knappast br.) övergående i bet.: samtal; förr äv. (övergående i 3 q) i uttr. hava l. föra ord med ngn l. hava ord tillhopa, ha (ett) samtal l. överlägga med ngn resp. med varandra. Epther thw tiigh wel fortæncker huadt oordh och tall wij hade tiil hopa j wasthena. G1R 2: 184 (1525). (De) skulle henne thilfrågia, huadh ordh Oloff Larssonn han hade medh henne. SkrGbgJub. 6: 121 (1589). RARP 7: 70 (1660: fört). Ordet fortgick vidare och unga Sara .. gaf Mates besked på all världenes ting. Högberg Vred. 1: 162 (1906). Dens. JesuBr. 1: 140 (1915). — särsk.
α) (†) i uttr. vara till ords (jfr β) l. till ord (med ngn), ha (ett) samtal l. överlägga (med ngn); vara oppe ngn till ords, vara uppe (i audiens) hos ngn (för att samtala l. överlägga med honom); komma till ords med ngn, komma till tals med ngn; jfr 3 q. G1R 3: 309 (1526: komma). Vi .. hafve varid til ord ok samtal på vår rådzstufvu. RA I. 1: 547 (1547). Därs. 552 (: varit till ordz medh oss). Därs. I. 3: 180 (1593: varit oppe). Murberg FörslSAOB Bih. (1791; angivet ss. föråldrat).
β) (†) övergående i bet.: förhör l. rannsakning; anträffat bl. i uttr. (vara o. dyl. l. hava ngn) till ords; jfr 3 q. HFinlH 4: 315 (1556: hade). Tesligeste tiltalede Lasse Christoffersson Olaff Larsson, att han icke bör att sittie för rette .., tiill tess the haffue waritt tiill ordtz för K. M:t. SkrGbgJub. 6: 70 (1587). Därs. 214 (1590).
3) i pl., om språkliga uttryck som utgöra med varandra sammanhängande delar av (ingå i) ett yttrande l. en utsaga l. en skildring o. d. (i tal l. skrift); äv. i utvidgad anv., om motsvarande delar av en outtalad (i språklig form fixerad) tanke; ofta utan tanke på de enskilda delarna i yttrandet osv., om vad ngn säger l. sagt (l. skriver l. skrivit); ofta mer l. mindre tydligt anslutet till l. övergående i 4. Hans överraskning kunde icke i l. med ord uttryckas. Vänliga, goda, onda, hårda, hala, klara, dunkla, starka ord. Fagra ord, se FAGER 2 b slutet. Tomma ord, se TOM; jfr u α. (I l. med) förtäckta ord, se FÖRTÄCKT, p. adj. 4 c. Ta orden ur mun(nen) på ngn, se MUN, sbst.1 4 e β. Svära på magisterns l. mästarens ord, se SVÄRA, v. Lägga, förr äv. föra l. sätta l. ställa sina ord (så l. så), se LÄGGA, v. I 13 b, FÖRA 14 b resp. SÄTTA o. STÄLLA. Välja l. väga sina ord l. orden o. d., se VÄLJA resp. VÄGA. (Icke) skräda orden, se SKRÄDA. Märka ord, se MÄRKA 11 a; äv. till 4. Rida på ord(en) o. d., se RIDA; jfr t, 4. Ta(ga) tillbaka sina ord; jfr 6. Orden äro till för att dölja tankarna [efter motsv. uttr. i fr.]. OPetri Tb. 82 (1525). Iagh vet intet, på hvadh sätt iagh skall finna ordh at afläggia min underdånigsta tackseijelse. Carl XII Bref 86 (1707). Uti förhöret skola Lärare återfordra läxan af Disciplarne med theras egne ord. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. B 3 a. Med mång’ ord talar vår Lagman ej / För Kungen i allmän sak. Geijer Skald. 14 (1811, 1835). Tänkta, tysta ord. Cederschiöld Skriftspr. 52 (1897). Märk nu mina ord! Om här inte blir slag i saken .., så är det jag, som går till hans nåd. Bergman HNådT 37 (1910). (Jag) måste .. säga några ord om polismästare Malmros. Hellström Malmros 9 (1931). — jfr ALLVARS-, AVLÖSNINGS-, AVSKEDS-, BEGYNNELSE-, DISTRIBUTIONS-, HÄLSNINGS-, HÄRSKAR(E)-, INGÅNGS-, INSTIFTELSE-, INVIGNINGS-, KRAFT-, KUNGS-, KÄRLEKS-, KÄRN-, LOV-, LÖFTES-, MANINGS-, MINNES-, SANNINGS-, SIAR(E)-, SKAPAR(E)-, STRAFF-, TACK-, TESTAMENTS-, TEXT-, TRÖSTE-, VARNINGS-, VISDOMS-, ÖVER-ORD m. fl. — särsk.
a) i en mängd ordspr., t. ex.: Ther mong ord äre ther är icke synden borto. SalOrdspr. 10: 19 (öv. 1536). Drucken mans ord äre drömen lijke. SvOrds. A 4 b (1604). Dårer taga hugh för ordh. Därs. Fåå Ord och dryga, heedra Mannen bäst. Grubb 224 (1665). Hwar tyder sielff sin egen Ord. Dens. 348. Mång Ord gå i en långh Säck. Dens. 548. Ord fylla icke magen. SvOrdspråksb. 73 (1865). Ord slå icke ihjel någon, utan att handen följer med. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. stora ord, om högtidliga l. vackra l. storsinta (men ihåliga) l. (vanl.) om övermodiga l. skrävlande l. skrytsamma uttryck. Låter aff at beröma idher och tala stoor ord. 1Sam. 2: 3 (Bib. 1541). (Författaren) älskade mörka karakterer, grymma uppträden; stora ord. Kullberg Syskonb. 86 (1846). Lagerkvist Dvärg. 49 (1944). — särsk. i ordspr. o. ordstäv. Offta är stor ord små j gerningh. SvOrds. B 8 a (1604). Stoor ord sittia intet i Halsen fast. Grubb 762 (1665); jfr: Stora ord och fett fläsk fastna intet i halsen. Rhodin Ordspr. 114 (1807). Stoor ordh och lijten macht, haar hin håle sammanbracht. Grubb 763 (1665). Stora ord och fjädrar, sa’ räfven om rapphönan. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) i uttr. i l. med få, äv. korta l. (numera företrädesvis i Finl.) några ord (sagt, förr äv. (till) sägande(s)), kort(eligen) l. kortfattat (sagt); jfr KORT, adj. 4 a, NÅGON I 6 c; äv. i uttr. med andra ord (ofta förkortat m. a. o.), förr äv. i andra ord, annorlunda uttryckt. Thz är medh fåå ordh seyandes ath hon skal (osv.). OPetri MenFall C 4 a (1526). Adlerbeth Æn. 158 (1804: med korta ord). Biberg 1: 92 (c. 1814: i andra ord). Tavaststjerna Patriot 107 (1896: Med några ord). En ”kraft till frälsning” eller m. a. o. till förverkligande av livsenheten med Gud. Aulén AllmTron 36 (1923).
d) (†) i uttr. hava l. föra så l. så beskaffade ord, tala l. använda så l. så beskaffade ord, föra så l. så beskaffat tal; jfr HAVA 7, FÖRA 14 i. G1R 17: 19 (1545). (Han) haffwer .. hafftt monge otilbörlighe ordh vdi Huittis prestegårdh. HH 13: 107 (1563). Då förde de stora ord, nu tiga de som muren. 2SAH 50: 290 (1874); jfr b.
e) (numera bl. tillf.) i uttr. giva l. ge (ngn l. åt ngn) l. få, förr äv. giva före (så l. så beskaffade) ord (jfr f, g), tala (till ngn) resp. tilltalas (med så l. så beskaffade ord); förr äv. giva ngn lika ord igen, i sina ord svara ngn med samma mynt; jfr GIVA, v. I 9 b, FÅ, v. 5 j. Huilken aff them som giffuer förståndarena .. tresk oordh. G1R 8: 295 (1533). Job 35: 16 (Bib. 1541: giffuer .. före). Finnen (hade) begynnt Snurka och pocka och brwke munnen, Borgemesteren gåf honom like ordh igänn. SthmTb. 28/7 1599. Dårar giffua ordh och taga hugg igen. SvOrds. A 4 b (1604). Så täcktes Hon och nådigt gje / åt mig the höga orden / Red Sinclair, red tig til (osv.). Odel Sincl. 39 (1739). Lindhé Ledf. 148 (1903: fick). Ahlin Jungfr. 162 (1947: ge).
f) [jfr e] (numera bl. tillf.) i uttr. giva (ngn) (förr äv. giva ifrån sig l. fälla) goda (förr äv. bättre l. de bästa) ord, tala (till ngn) med goda l. vänliga l. bönfallande (resp. vänligare osv.) ord; förr äv.: visa sig medgörlig (resp. medgörligare osv.) l. (övergående i 6) giva (goda) löften l. försäkringar (resp. bättre löften osv.); jfr GOD 18 d α. Syr. 13: 6 (öv. 1536: the betsta ord). Han gaff them godh ordh, och sadhe som the sadhe, och loffuadhe them hwadh the begieradhe. OPetri Kr. 255 (c. 1540). UrkFinlÖ I. 2: 56 (1597: gifue .. ifro sigh). Mången gieer god ord aff falskt hierta. Törning 108 (1677). Wore Eders Majestett närmare, så gofwe både Dantzich som och Elbingen bättere ordh. KKD 12: 182 (1703). Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732: fälla). Dalin (1853).
g) (i sht i vitter stil) i uttr. giva (ge) ord, äv. orden åt ngt l. giva (ge) ngt ord, i tal l. skrift ge uttryck åt ngt; äv. i uttr. få ord, få uttryck (i tal); jfr 2 i. Runeberg 2: 27 (1835: fick). BL 23: 66 (1857: gifvit orden åt). Hvad mångtusen ha känt, men ej mäktat ge ord. Wirsén Vis. 319 (1899). Idun 1948, nr 7, s. 14.
h) i uttr. växla l. byta, äv. skifta, förr äv. dela (sådana l. sådana) ord (om ngt med ngn o. d.), förr äv. resa ord med ngn l. byta ngt med ord, ss. beteckning för att ngn talar l. tvistar l. träter med ngn (l. att ngra tala osv. med varandra) om ngt (med så l. så beskaffade ord); jfr 1, ävensom BYTA 5, DELA, v.1 9 slutet. Ther smäligh ord skifftas, (plägar) fölia blodz vthgiutelse. LPetri Sir. 22: 30 (1561). VRP 17/2 1619 (: Resa). Jag teg .. och tordes icke mera växla ord med et så spitsfundigt hufvud. Roman Holbg 156 (1746). Wieselgren SvSkL 2: 83 (1834: om). Wecksell DHjort 9 (1862: bytt med ord). De vuxna bytte ord av hopp och förväntan och förhörde sig om varandras planer. Wägner Vind. 47 (1947).
i) (†) i uttr. föra orden, föra ordet (se 2 d); flytta ngns ord, framföra l. yttra vad ngn har att säga. Inträdde dee fem Rijga stadz uttskickade och förde för dem civitatis Syndicus, Key, orden på fölgande sätt. RP 6: 188 (1636). Flättia skal flyttia dijn ord. Stiernhielm Herc. 118 (1648, 1668).
j) i uttr. lägga, förr äv. giva l. sätta orden (l. sina ord) i l. uti ngns mun l. i munnen på ngn l. på ngns läppar o. d., ss. beteckning för att ngn ingiver en annan vad han skall säga; jfr 2 c, ävensom LÄGGA, v. I 19 e γ α’. 2Mos. 4: 15 (Bib. 1541: sättia). Iagh skal .. giffua mijn ord j hans mun. 5Mos. 18: 18 (Därs.). Hvem har lagt de ordena i din mun. Eurén Kotzebue Orth. 3: 86 (1794). Hvem lägger orden på den Vältaliges läppar? Tegnér (WB) 6: 329 (1830).
k) i uttr. som beteckna att ngn återger ngn annans yttrande(n) samt i användningar som närmast utgå från dylika uttr.; särsk. i uttr. inga ord efter mig! o. d., säg inte att jag sagt så! sprid inte ut det som jag har berättat!; förr äv. i uttr. berätta ngt på ngns ord, efter ngns utsago; jfr 1. På hvems ord berättar ni detta? Meurman (1847). Inte mina ord efter mig! Wetterbergh Penning. 157 (1847). Inga ord efter mig. Wägner Vind. 271 (1947).
l) (numera bl. tillf.) i uttr. (be)straffa (ngn) med ord, förr äv. med orden, (förebrående) klandra l. tillrättavisa ngn; strida l. råka i strid med ord, förr äv. med orden, förfäkta olika åsikter l. disputera resp. råka i dispyt; förr äv. yttra ngt med orden, uttrycka ngt i ord. OPetri 4: 305 (c. 1540). (Biskopen skall icke) falla någon som klagar eller svarar i talet, fast mindre .. med Orden straffa. FörordnRättegDomkap. 1687, § 7. (Vi) råkade .. i en vänlig strid med orden. Mörk Ad. 1: 372 (1743). Thoughtless gick bort sedan han med orden yttradt sin tacksamma erkänsla. Chenon Heywood 2: 96 (1773). Strida blott med ord var aldrig än min vana. Rudbeck Borås. 22 (1776); jfr r. LbFolksk. 488 (1892: bestraffade).
m) i uttr. beslå ngn med l. snärja (in) o. d., i sht förr äv. fånga, förr äv. (be)gripa l. taga ngn med l. (ut)i hans egna ord o. d., förr äv. med l. i l. vid orden, vederlägga l. överbevisa l. snärja ngn med vad han själv sagt. Mat. 22: 15 (NT 1526: beslå). Mark. 12: 13 (Därs.: begripa honom j orden; Bib. 1541: gripa). (De sände ut) bedräghare the som loto sigh wara retferdugha, på thet ath the skulle tagha honom medh oordhen. Luk. 20: 20 (Därs.; Bib. 1541: widh orden). Nicander Minn. 39 (1769: fånga). Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 160 (1880: snärja in). (Sancho) fruktade att hans herre skulle beslå honom med hans egna ord. Lidforss DQ 1: 401 (1890).
n) i uttr. taga ngn på orden, förr äv. på hans l. sina ord, fatta vad ngn säger l. sagt (l. skriver l. skrivit) i bokstavlig mening (o. i sitt handlande rätta sig därefter), oftast med bibegrepp av att detta icke varit den talandes (l. skrivandes) mening l. avsikt (jfr t); särsk. (övergående i 6) om yttrande som innebär ett löfte l. en utfästelse o. d.: vänta sig l. begära att ngn skall infria vad han lovat osv.; stundom äv. bildl., med avs. på sak; förr äv.: använda ngns uttalanden (i en ordväxling o. d.) mot honom själv, beslå ngn med hans egna ord; jfr m. LinkStiftsbibl. Brev 13/10 1718 (: på orden). Kellgren (SVS) 2: 96 (1790: på des ord); jfr 1 d. Stridsberg Friman 43 (1798: på sina ord). Lindfors (1824; vid ordväxling). Rhetoriska öfverdrifter har .. (romersk-katolska kyrkan) tagit på orden och smidt dogmer deraf. Melin JesuL 1: 184 (1842). Rådet tog hertigen på orden när han sade sig skola afgå ifrån regeringen. 2SAH 46: 283 (1870). (Han) var nog oförsigtig att taga kuratorn på orden, då denne bad de nykomne kamraterna betrakta sig som hemma. Strindberg Fjerd. 45 (1877). Larsson Faidon 5 (1912).
o) i uttr. ta(ga), äv. gripa till orda, ss. beteckning för att ngn börjar tala (l. griper till pännan) l. uttalar sig (muntligen l. skriftligen); äv. i uttr. komma till orda (jfr q α), förr äv. till ordom, få tillfälle l. möjlighet att tala l. ta till orda; äv. oeg. l. bildl., om sak, särsk.: komma till l. finna uttryck; jfr 2 f. Then som tycktes wara husböndalikaster tog til orda, och sporde (osv.). Verelius Gothr. 5 (1664; isl. orig.: tok til orda). Atterbom Minn. 88 (i senare bearbetat brev fr. 1817: komma till ordom). Olaus hade predikat i Stockholms kyrka in på tredje året förr än Galle tog till orda i skrift. 2SAH 49: 47 (1873). När jag kommer till orda inför en stor massa åhörare. Stolpe DödVäntr. 102 (1930). Gripa till orda. Östergren (1934). Krav på hänsyn .. till grannar och nära språkfränder (har) kommit till orda vid bedömningen av en påyrkad svensk stavningsreform. 3SAH LIV. 1: 25 (1943).
p) (†) i uttr. vara snar till orda, vara snabb att ta till orda, genast l. utan betänkande ta till orda; varda allt för bråd till orda, alltför hastigt l. överilat ta till orda l. säga ngt. Lät icke titt hierta warda alt förbrådt til orda in för Gudh. LPetri SalPred. 5: 1 (1561). Carl IX Rimchr. 17 (c. 1600: snar).
q) (†) i vissa uttr. som beteckna att ngn samtalar l. överlägger med ngn samt i användningar som närmast ansluta sig härtill; jfr 2 l.
α) vara l. giva sig (ut) till orda (med ngn om ngt), ha l. giva sig i samtal l. överläggning(ar) l. tala l. överlägga (med ngn om ngt); komma till orda (med ngn) l. komma ngn till orda l. orden, komma till tals (med ngn) l. (få tillfälle att) tala l. överlägga med ngn; förfordra ngn o. d. ngnstädes sig till orda, kalla ngn osv. till en plats för samtal l. överläggning(ar); hava l. admittera ngn till orda, giva ngn audiens o. samtala med honom resp. bevilja ngn audiens. At komma till orda oc talss med honom. G1R 1: 27 (1521). Därs. 137 (1523: komma eder tiil orda). Därs. 2: 52 (1525: giffua oss wth tiil orda). Fforhopendis at han nw wel .. med honum .. om thetta ærende .. tiil orda oc handil warit haffuer. Därs. 59. Haffue Wij och .. hafft edra fulmyndoge sendebodh till ordha. Därs. 8: 167 (1533). RA I. 1: 238 (1538: forfordra). The skulle .. lagha thet så at han och her Steen motte komma til orda. OPetri Kr. 280 (c. 1540). Brahe Kr. 19 (c. 1585: thil orden). OxBr. 10: 291 (1627: admitteret). Därs. 318 (1631).
β) sätta ngn till orda, huru han gör ngt, ställa ngn till svars för att han gör ngt. Afzelius Sag. XI. 2: 48 (i handl. fr. c. 1710).
r) i uttr. vari (ngns) tal l. uttalanden ställes (ställas) l. tänkes (tänkas) i motsats till (hans) handlande l. tänkesätt o. d. (jfr s); särsk. i uttr. med l. i ord och (l. eller) gärningar o. d. (jfr s); förr äv. i uttr. uträtta ngt med orden, med ord; jfr 2 b. Från ord till handling [jfr eng. from sounds to things (Pope)]. G1R 1: 160 (1523). Min barn elskoms icke medh oordom, eller medh tungom, vtan medh gerningenne och j sanningenne. 1Joh. 3: 18 (NT 1526). Medh ordomen man fögo vtrette kan. Holof. 23 (c. 1580). Blifver någon Riksdagsman .. med ord eller gerningar ofredad (så osv.). RO 1810, § 77. Hvad vi nu behöfva är handling, icke ord och demonstrationer. Vasenius Samkänsl. 61 (1901). — särsk. (numera knappast br.) i uttr. göra ngt i l. med l. till orden, övergående i bet.: (endast) uppgiva sig göra ngt; äv. (mer l. mindre pleonastiskt) i uttr. (ut)lova l. tala ngt med orden o. d., (ut)lova ngt (utan avsikt att hålla sitt löfte) resp. säga ngt (som man innerst inne icke menar) osv.; förr äv. i uttr. bestå allenast i orden, om tro: ta sig uttryck endast i ord (icke i gärningar). G1R 13: 52 (1540). Därs. 21: 333 (1550: utloffves). Törning 71 (1677: medh orden talar). Huru skole wij tå förlåta wår Nästa? Icke med Orden allena, utan och aff Hiertat. Swebilius Cat. 2: 70 (1689). Swedberg Cat. 638 (1709: består). Fremling KantGrund. 65 (1798: til orden). Snellman Stat. 199 (1842: i orden).
s) (med ngt ålderdomlig prägel) i uttr. så l. så beskaffad i (förr äv. med) orden, äv. i ord (numera företrädesvis i sådana uttr. som i ord och gärningar l. åthävor o. d.), så l. så beskaffad i sitt tal, vars tal l. uttalanden karakteriseras av den l. den egenskapen; jfr r. (Moses) war mectugh j gerningom och j oordhom. Apg. 7: 22 (NT 1526; Bib. 1917: i ord och gärningar). Sådana som wij äro medh oordhen j breffuen j fråwårelsen, så äro wij och medh gerningen när wij tilstädhes äro. 2Kor. 10: 11 (Därs.; Bib. 1917: i orden). (Den svenske bonden) är storlåtig och mycket djerf i ordom. Afzelius Sag. X. 2: 128 (1866). (Han) var svår i orden mot sina ämbetsbröder. GHT 1897, nr 93 A, s. 2. jfr: Vänlighet i orden. Lagerström Gir. 44 (1731). — särsk. i uttr. (vara) stor i orden, i sht förr äv. i ord, (vara) storordig l. övermodig l. skrytsam. Stoor i Ord, och feeger i Hiärtat. Grubb 451 (1665); jfr Dens. 850 (: Stoor i orden). Stor i orden ock liten på jorden. Landsm. XI. 2: 15 (1896). Högberg Vred. 3: 376 (1906).
t) (utom i α, β numera bl. mera tillf.) om språkliga uttryck (i mer l. mindre fixerad form) ss. ställda l. tänkta i motsats till det tankeinnehåll som gm dem uttryckes; stundom övergående i bet.: ordalag l. ordalydelse, form (se d. o. I 3 a); ofta övergående i 4. Then gör emoot laghen som gör emoot lagsens mening, äntå han synes göra såsom orden lydha j laghen. OPetri 4: 304 (c. 1540). Samma memorial skulle lithet förandras uti orden. RP 8: 371 (1640). Det hela (är) återgifvet med trohet och sanning, icke blott i orden, utan ännu mera i andan. Tegnér (WB) 3: 236 (1819). Fehr Und. 94 (1894). jfr (†): Effter en ährbödigh ögn-laat, .. / Böriar hon (dvs. Lusta) ett sött Taal, på sätt, som fölier, af Ordom: / Hercules (osv.). Stiernhielm Herc. 51 (1648, 1668). — särsk.
α) i uttr. efter orden, efter ordalydelsen; äv. (övergående i 4): ord för ord (se 4 c); äv. i uttr. taga ngt l. ngn efter orden, fatta ngt resp. vad ngn säger l. sagt i bokstavlig mening (o. kritiklöst godtaga det); jfr n. OPetri (c. 1540) hos Schroderus Waldt 78. Författarens vidtagne sätt at öfversätta (från svenska till franska) efter orden. SAD 1: 137 (1787). Schröderheims omdömen få ej tagas efter orden, när de röra personer, som hört till hans motståndare. 3SAH 6: 114 (1891). Att man är litet för färdig att alltjemt taga Carl (XII) efter orden. VL 1893, nr 279, s. 3.
β) i uttr. med ngns egna ord o. d., förr äv. (ut)i egna ord(en), se EGEN 1 f γ α’; förr äv. i uttr. lyda i orden, ordagrant lyda. KalmDP 1759, s. 61 (: i orden lyda).
u) i pregnant anv.
α) om uttryck som äro tomma på innehåll l. sakna vikt l. värde; tomt prat, munväder; jfr 4 d. Förmana .., ath the icke tretta om oord till ingen nytto. 2Tim. 2: 14 (NT 1526); jfr t. Effter dett icke ähr annat än ordh, som staden invänder. RP 7: 463 (1639). Han (dvs. odalmannen) ej förstod med ord en skuld betala. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). Upp flyga orden, tanken stilla står, / Ord utan tanke aldrig himlen når. Hagberg Shaksp. 1: 373 (1847); möjl. till 1. jfr: Polonius. .. Hvad läser ni, min prins? / Hamlet. Ord, ord, ord. Därs. 325. särsk. (numera knappast br.) i uttr. i l. till orden l. i ord, övergående i bet.: (blott) formellt (sett) l. till formen l. namnet; förr äv. i uttr. vara intet annat än i orden, bestå endast i tomma ord; jfr r slutet. Anhang (dvs. stöd) af Påwen wore inthet annat än i orden. RARP 6: 301 (1658). Jolin UHansDr 70 (1860: till orden). Se om jag i ord blott, eller verklighet, / Är konung här. Runeberg 5: 213 (1863).
β) om skarpa (klandrande l. hånfulla) uttryck l. uttalanden; numera bl. i uttr. ord och inga (förr äv. icke) visor, se VISA, sbst. Jag får ännu höra ord af .. (min hustru) att dhed icke fortkom. BoupptSthm 20/1 1679, Bil. (1664).
v) om text.
α) om texten till en sång l. melodi o. d.; ngn gg äv. om (den skrivna) texten till ett tal l. anförande. Ord till Musiken uti Klåckan. Björn Anseaume. (1786; boktitel). Den nye rådmannen proponerade skålar, hvartill han nedskrifvit ordena på ett papper. Wetterbergh Penning. 590 (1847). (Gotlandsvisans) melodi var mycket brukad att sätta ord till. Strindberg SvFolk. 1: 256 (1881). Nilsson FestdVard. 81 (1925).
β) om texten i en (tryckt l. skriven) framställning i motsats till bilderna; nästan bl. i uttr. (i) ord och bild; jfr 2. Vårt land. En skildring i ord och bild. (1888; boktitel). Ord och bild. (1892; tidskriftstitel).
x) (†) om tal i motsats till skrift; i uttr. med ord, muntligen, i tal; jfr 2. OxBr. 12: 647 (1643). Hvilken som af upsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud .. miste lifvet. MB 1: 1 (Lag 1734). Fryxell Ber. 7: 84 (1838).
4) om det minsta språkliga elementet med egen betydelse; fonem med självständig o. enhetlig betydelse, vanl. uttalat med en huvudaccent o. i skrift l. tryck skilt gm mellanrum (spatium) från närstående fonem; särsk. dels om dylikt språkelement i den form vari det förekommer (i ett visst sammanhang) i (tanke l.) tal l. skrift (jfr VOKABEL), dels sammanfattande, om alla de böjningsformer vari ett dylikt språkelement kan uppträda (jfr PARADIGM), l. (i sht språkv.) om alla de olika (ljud)former vari ett (i ett äldre språkskede befintligt) dylikt språkelement kan uppträda under olika (senare) tider l. på olika platser; i fråga om homonymer dels om var särskild av dessa (jfr SEMEM), dels sammanfattande om dem tillsammantagna, betraktade ss. ett språkelement; i språkvetenskapliga framställningar ofta med begreppet fattat o. modifierat på olika sätt; stundom svårt att skilja från 1 l. (i pl.) från 3. Ett svenskt, latinskt, enkelt, sammansatt, främmande, inlånat, vanligt, föråldrat, obrukligt ord. Han fattade ordet ridderlighet i en annan bemärkelse än hon. Använda ett ord i bildlig betydelse. Själ i betydelsen säl och själ i betydelsen ande äro två helt skilda ord; jfr d. Hästen, hästar, hästarna äro olika (böjnings)former av samma ord. Adjektivet blank är ur etymologisk synpunkt samma ord som adjektivet black. Ta(ga) ordet ur mun(nen) på ngn, se MUN, sbst.1 4 e β; äv. till 1. Ha ordet på tungan l. upp i l. uppe i mun(nen) o. d., se TUNGA resp. MUN, sbst.1 4 i β; äv. till 1. FörsprNT 6 b (1526). (Läraren) skal .. lata .. (djäknarna) någor ord ther vthi (dvs. i den lästa versen) declinera och coniugera. LPetri KO Y 4 a (1561, 1571). Vt-tydning opå någre gamble och sälsynt brukade Ord effter ABC. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). Med tanken ordet föds på mannens läppar. Tegnér (WB) 3: 96 (1820); jfr 1. Tapperhet, i ordets bästa bemärkelse, har varit vårt folks ädlaste arfvedel. Geijer Häfd. 52 (1825). Der tanken sviker, står ett ord på vakt. Rydberg Faust 53 (1876). Vi ha .. att göra med samma ord i t. e. .. själ ’säl’ och ’andlig natur’. Noreen VS 7: 74 (1906). Man (kan) icke komma ifrån, att det ur ett sammanhang abstraherade och isolerade ordet får en annan betydelse, alltså noga taget ej blir samma ord. NysvSt. 1927, s. 238. — jfr ALLMOGE-, ANFÖRINGS-, ARV-, BEGYNNELSE-, BESTÄMNINGS-, BI-, BIBEL-, BINDE-, DIALEKT-, FACK-, FORM-, FORN-, FRÅGE-, FÖRSTÄRKNINGS-, GLÅP-, GRUND-, HUVUD-, JA-, KRAFT-, KULTUR-, KVINNFOLKS-, LALL-, LANDSDELS-, LOCK-, LYSTRINGS-, LÅN-, LÖSEN-, LÖSNINGS-, MINNES-, MODE-, MÖNSTER-, NYCKEL-, OKVÄDINS-, RIM-, RÄKNE-, SANSKRIT-, SKYMF-, SKÄLLS-, SLAG-, SMEK-, STAM-, STICK-, SVÄR-, TALSPRÅKS-, TILLTALS-, UPPSLAGS-, UTROPS-ORD m. fl. — särsk.
a) i uttr. (ett) stort ord, om ord som betecknar ngt stort l. framstående l. heligt o. d.; oftast med bibegrepp av anspråksfullhet l. skrytsamhet o. d., övergående i bet.: (alltför) pretentiöst ord; jfr d. Fädernesland utan frihet och förtjenst är ett stort ord af liten betydelse. Chydenius 25 (1765). Läkare är för stort ord om mig. Hallström Sagodr. 111 (1910).
b) (numera bl. mera tillf.) i uttr. efter ordet, efter ordets (l. dess leders) egentliga l. bokstavliga betydelse; ordagrant; jfr 3 t α. Handschuh, det är, efter ordet, handsko. Hof Anm. 68 (1760). Dalin (1853).
c) [fsv. ordh fran ordhe] i uttr. ord för ord, äv. ord efter ord, i sht förr äv. ord (i)från, förr äv. vid l. om ord, förr äv. från ord till ord, successivt från det ena ordet till det andra l. det ena ordet efter det andra; vanl.: med full överensstämmelse i ordalydelsen, ordagrant (från början till slut). For:nde erlige herres och godemendtz breff lydandis ord fraa ordh .. saa som thet breff inneholler j oss hiit wp sendhen. G1R 2: 147 (1525). 2SthmTb. 8: 85 (1589: ordh widh ordh). OxBr. 11: 634 (1633: från ordh till ordh). SvMerc. 1: 655 (1756: ord om ord). Så begyntes sången, yngling, ord för ord jag mins den än. Runeberg 5: 9 (1860). Uppteckna ngt ord efter ord. Östergren (1934). Hon talade långsamt som om hon tänkt sig fram ord för ord. Wägner Vind. 378 (1947).
d) i uttr. vari (ett l. flera) ord (i ovan angivna bet.) ss. beteckning för begrepp ställes l. tänkes (ställas l. tänkas) i mer l. mindre uttrycklig motsats till själva begreppet (begreppen); särsk. i pregnant anv., om ord som är tomt på (klart uppfattat) innehåll l. vars innebörd icke har ngn realitet l. är av ngn vikt (för ngn). (Många ting) [warda] medh itt ordh nempde, effter thet äro flere tingh och ärande til i verldenne, än sielffua orden. KOF 1: 203 (1575). Ordet, det må ljuda från läppen eller i bokstäfver vara uttryckt på papperet, kan ju ej ge mig begreppet? Geijer I. 5: 36 (1810). Tron endast såsom omöjlighet att begripa är ett ord, eller svärmeri. Därs. 239 (1820). Är dygden ett ord blott och lunden / ved blott för dig, låt då (osv.). Risberg HorSat. 22 (1922).
e) pregnant (jfr d), om ord som är ett fullkomligt adekvat uttryck för ett begrepp l. för vad man vill säga (o. som därför är viktigt l. betydelsefullt); jfr 1 n, ävensom 2 i. Jag vet lifvets mening .. jag vet hvad vi är här för, utveckling — det är ordet. Hallström VilsnF 82 (1894). Wulff Rytm. 64 (1910, 1915).
g) i uttr. som beteckna utförandet av l. utgöra benämningar på vissa lekar l. sällskapsspel. Det gifna ordet. Stiernstolpe SällskL 71 (1817; om lek vari det gäller att låta ett visst ord ingå i svar på framställda frågor); jfr: Det gömda ordet. Hagdahl DBäst. 171 (1885). Vi språkade, lade ord och dansade. Forsell Sällsk. 99 (1845); jfr BOKSTAVS-SPEL. Skriva ord. Östergren (1934; i fråga om lek vari det gäller att med användande av bokstäver från ett visst givet ord skriva så många andra ord som möjligt).
h) (†) i det bildl. uttr. giva ngn tu ord för ett l. säga fyra ord för ett emot ngn, svara ngn mångordigt o. sturskt l. oförskämt; jfr 1. Han .. gaf mig tuu ordh för ett medh största ohöfligheet. VDAkt. 1678, nr 330. Blom, emot hwilken han sade fyra ord för Ett. Därs. 1727, nr 105.
i) [efter motsv. anv. av lat. verbum] (†) språkv. i specialiserad anv.: verb. Ljungberg SvSpr. 33 (1756).
j) i utvidgad anv.
α) (numera bl. tillf.) om del av ord (t. ex. sammansättningsled) l. om vissa ordfogningar (anaforiska ellipser). The Ord, som äre tilsammansatte aff trenne, fyra eller flere Ord, såsom sådana äre thesse: Wåre-Sommar- och Höstetijdh, Dantz- och Skådeplatz (m. fl.). Arvidi 212 (1651). Kompositions-vokalen, hvilken sammanbinder det första och det andra ordet (i sammansättningar). Rydqvist SSL 5: 41 (1874). jfr ANHANGS-, BESTÄMNINGS-, HOPSÄTTNINGS-ORD m. fl. särsk. (†) språkv.
β) (†) om begrepp (som betecknas med ett ord). Främmande oohl nämner man ok mäd främmande namn: Leopard, Crocodil (m. fl.). Columbus Ordesk. 10 (1678).
k) (tillf. l. bygdemålsfärgat) bildl., om hunds gläfs(ning) l. om kanonskott o. d. Vid vart fjärde ord av bastionerna. Högberg JesuBr. 1: 76 (1915). Egendomligt för .. (”vitterhunden”) är, att han skäller ”bara tre ord i sänder”. Norrl. 14: 67 (1926).
5) (numera bl. i vissa trakter i folkligt spr.) bokstav. Thetta ordet h. Swedberg Schibb. 13 (1716). På samma pelare .. läses i stora ord namnet Byron, ristadt af Skaldens egen hand. Nicander Minn. 239 (1831). GotlArk. 1930, s. 10.
B. i vissa i förh. till varandra fristående särskilda användningar.
6) [utvecklat ur 1 (o. 3)] i sg. l. (numera bl. mera tillf.) pl., övergående i bet.: försäkran l. utfästelse l. löfte o. d.; äv. övergående i bet.: avtal l. överenskommelse (jfr 1 l); äv. (ngt ålderdomligt) i uttr. ord och avtal l. (utom i i, j numera föga br.) ord och avsked. Rygga sitt ord, äv. sina ord, förr äv. vända sina ord. G1R 1: 79 (1523). (Gud) wender icke sijn ord. Jes. 31: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: ryggar icke sina ord). Samme för:ne gode men wiill holle medh theras eedh och ordh, ath han .. thett förnäkade. SkrGbgJub. 6: 30 (1587). Konungen i Sverje .. fick här ett nytt prof, at Konungen i Pohlen ei acktade ord och afsked. Nordberg C12 1: 417 (1740). Nu hade hon förmyndarns ord på att hennes mening var den rätta. Lagerlöf Mårb. 83 (1922). — jfr FÖR-, HEDERS-, KVINNFOLKS-, MANNA-, RIDDAR(E)-ORD m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Mandz ordh är mandz äre. VadstÄTb. 1: 128 (1587); jfr i. Hålt Ord för Giärning .. (dvs.) Ord och giärning bör föllias åth. Grubb 359 (1665). Ord äre Ord, och man är man. Dens. 650; jfr: Ett ord ett ord, en man en man. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i sådana uttr. som giva (ngn) sitt ord (på ngt) l. giva l. sätta sitt ord i pant o. d., förr äv. giva sitt ord ifrån sig, avge ett (högtidligt) löfte l. en (bindande) försäkran (till ngn om ngt); jfr HEDERS-ORD. LPetri Oec. 31 (1559); möjl. till 8. Serenius (1741). (Jag) hafver .. gifvit mit ord ifrån mig, och det bryter jag icke gierna. Lagerström Jean 40 (1744). För hans trohet / Jag gaf mitt ord i pant. Hagberg Shaksp. 1: 260 (1847). Det ger jag dig mitt ord på. Geijerstam KBrandt 190 (1904). jfr (†): Ath thu inthett .. tager tig thär aff någenn säkerhet, ath .. (ryssarna) giffve tileffventyrs någeth bättre ordh nu, ähnn som the pläge göre. G1R 28: 242 (1558).
c) (†) i uttr. giva ngn ett gott ord för ngt, ställa borgen för ngt; giva goda ord, ställa borgen; jfr LÖFTE 3. UpplDomb. 3: 111 (1541: for). Om en gotländsk man dräper en utländsk, då behöfver han (enl. Gotlandslagen) hvarken gifva goda ord eller lejdarum söka. Nordström Samh. 1: 28 (1839).
d) i uttr. som beteckna att ngn står fast vid l. uppfyller vad han lovat l. sagt; särsk. i uttr. stå vid sitt (äv. sina) ord l. hålla (sitt) ord, äv. (numera bl. ngn gg tillf.) hålla sina ord, förr äv. hålla ordet; jfr HÅLLA, v.1 22. Han haffuer hållet sijn ord, som han talat haffuer emoot oss. Dan. 9: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: Han höll sina ord). Huilket inth[et] hade warit behof, ther Wolter hade .. hållit ordh. 2SthmTb. 5: 122 (1576). Franzén Skald. 3: 521 (1829: hållit ordet). Kungen önskade .. att infria sitt gifna ord. De Geer Minn. 1: 251 (1892). (†) Att the iche hadhe hollett the ordh the hennes nåde loffuedh hade. SkrGbgJub. 6: 45 (1587). särsk.
α) i ordspr. o. ordstäv. En hederlig karl håller sitt ord. Nordforss (1805); jfr: En ärlig karl står vid sina ord. Rhodin Ordspr. 48 (1807). Det allmänna ordspråket: ”Håll ord, kära Far! sa’ Rudbecken”. Afzelius Sag. X. 2: 193 (1866). En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Rydberg Vigg 6 (1875).
β) i uttr. hålla ord med ngt, förr äv. hålla ngt ord, uppfylla l. fullgöra vad man sagt l. lovat i fråga om ngt; förr äv. hålla ord med ngn l. hålla ngn ord, uppfylla vad man lovat ngn. G1R 4: 51 (1527: holler oss ordh). (Agneta Horn hade lovat sig själv att icke besöka sin moster). Thet iag och hölt oll ty iag gik inte dit mer. Horn Lefv. 67 (c. 1657; rättat efter hskr.). Han höll ej ord med mig. Widegren (1788). Må man hålla ord med att ej lägga band på någons fria vilja. Liljecrona RiksdKul. 233 (1840).
γ) (ngt ålderdomligt) i sådana uttr. som stå vid l. hålla ord och avtal, i sht förr äv. ord och avsked, förr äv. ord och sanning, förr äv. bliva vid ord och ära o. d., stå vid sitt ord, hålla ord. Ath war nadigiste herre måtthe bliffua widh ordh och ähre. G1R 1: 127 (1523). 3SthmTb. 1: 142 (1593: ordh och sanningh). Hålla Ord och affsked, står en ährligh man wäl ahn. Grubb 501 (1665). Carl XII Bref 105 (1710: hålla årdh och aftal). Stå vid ord och afsked. Hoppe 7 (1892).
δ) (föga br.) i uttr. hålla ord, i utvidgad anv., om spådom o. d.: gå i uppfyllelse, slå in. Hennes spådom höll ord. SKN 1844, s. 202.
e) i uttr. bryta sitt ord, äv. bryta ord l. bryta mot ord och avtal, i sht förr äv. bryta ord och avsked, icke fullgöra vad man lovat l. avtalat, bryta sitt löfte. Fiendar, som bryta ord, tro och ed. Swedberg BetSwOlycko 21 (1710). Ehrenadler Tel. 892 (1723: bryta sit ord). Konung August har brutit ord och afsked. Nordberg C12 1: 78 (1740; yttrande tillagt K. XII 1700). Bryta mot ord och avtal. Östergren (1934).
f) i uttr. (göra ngt) (up)på ngns ord o. d. (jfr g), förr äv. på ordet av ngn, (göra ngt) i förlitande på vad ngn sagt l. försäkrat l. lovat (l. säger l. försäkrar osv.); jfr 1, 3; stundom övergående i bet.: (göra ngt) på ngns inrådan (jfr 1 o); numera nästan bl. (ngt ålderdomligt) i uttr. vari ord uppträder (l. kan uppfattas) ss. singularis. Vppå thin oordh vil iach leggia vth näten. Luk. 5: 5 (NT 1526; Bib. 1917: på ditt ord). På Dahlbergs ord sker Tåget öfver Bält. 1SAH 1: 308 (1786, 1801). (G. I) utgaf .. på erkebiskopens ord en förordning, som (osv.). Fryxell Ber. 3: 197 (1828). Wieselgren Höckert 10 (i handl. fr. c. 1855: På ordet af).
g) i uttr. tro ngn på hans (förr äv. sina) ord, äv. på orden l. tro ngns ord, sätta tro till vad ngn säger l. försäkrar l. lovar; jfr 1, 3. Linc. A 3 a (1640). En ährligh mans Ord pläghar man giärna troo. Grubb 650 (1665). Man bör tro en ärlig man på sina ord. Nehrman PrCiv. 217 (1751). Adlerbeth Buc. 45 (1807: på orden). Vi tro dig på ditt ord. Tegnér (WB) 5: 52 (1824). Olzon Remarque Triumfb. 130 (1946). jfr (†): I anseende til hans person ville jag icke på et ord tro honom. Borg Luther 1: 541 (1753); jfr 1 j γ.
h) i uttr. på, i sht förr äv. vid mitt (l. ert osv.) ord, i sht förr äv. på (förr äv. vid) mina (osv.) ord (jfr f, g), ss. beteckning för bedyrande att man lämnar sanna uppgifter l. att man skall hålla ett löfte l. en överenskommelse: på (mitt osv.) hedersord l. vid min osv. heder o. d. SvTr. V. 1: 808 (1598). Weste (1807: På mina ord). (Vi utlova) vid Vårt Kejserliga Ord .. att (osv.). SPF 1831, s. 237. Ursula. .. Ni är signor Antonio. Antonio. På mitt ord, det är jag icke. Hagberg Shaksp. 2: 26 (1847). Melin Breitenf. 42 (1893, 1900).
i) (ngt ålderdomligt) övergående i bet.: ordhållighet, pålitlighet; i sådana uttr. som ord och loven l. ord och avsked o. d., förr äv. ord och ära. Ordh och ära är en herres eller förstes yppersta clenodium. OPetri Kr. 90 (c. 1540). Ordh och affskeedh giör godh Credit. Grubb 650 (1665). Då skulle nå’t så’nt som ord å lofven inte mera finnas mellan arbetare å arbetsgifvare. Roos Strejk. 23 (1892). Att det var ord och afsked med honom. Wester Aksakov Fam. 43 (1911). Stiernstedt Bank. 419 (1947).
j) (ngt ålderdomligt) i uttr. ord och avsked (jfr i), äv. ord och amen, bestämt l. oåterkalleligt besked. Murenius AV 369 (1658: ord och amen). (Djemal pascha sade att) om jag önskade göra några andra exkursioner, så skulle allt ordnas på bästa sätt. Det var ord och avsked. Hedin Jerus. 85 (1917).
7) [utvecklat ur 1, 2 (o. 3)] (utom i b numera bl. mera tillf., med ålderdomlig prägel) övergående i bet.: rykte; särsk. i uttr. ordet går (att), i sht förr äv. ord går l. var utkommet, förr äv. ord föres l. orden gå så (att), rykte(t) går resp. hade kommit ut (att), det säges (att); förr äv. i uttr. ord gå(r) (ut)av ngt l. ngn, rykte(t) går l. kommer ut l. säger om ngt l. ngn. Kong Christiern är än icke så mykit stark som oord affgår. G1R 8: 45 (1532). Orden gå så, att nähr vij sköönt Elgsborgs lösen uthlagdt haffve, vill theras Konung ändå behålla Elgsborgh. OxBr. 10: 13 (1616). Här gåår ord, att rex Bohemiæ skal hafva vunnit stoor seger emot the påveske. Därs. 12: 205 (1620). Därs. (: föres). Om det war sandt som ord vthkommet war, at de sloges. VRP 1650, s. 496. Ordet går, att en av gårdens ägare i gamla tider tagit löfte av sin dotter att leva ogift. EWigström i Landsm. VIII. 3: 284 (c. 1900). — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som låta ord(et) gå l. låta gå för ord l. utkomma l. utsprida l. giva ut ord (att) o. d., låta utsprida resp. själv sprida ut ryktet (att), äv.: sprida ut (att); äv. i uttr. låta ord gå av sig, låta ryktet förmäla om sig. Äst tu een så väldigh kämpe, som tu läts och låter ordh gåå af tigh. LPetri Kr. 33 (1559). Her Thure Jenson medh the andra Westgöte Herrar .. lete gå ordet, att (osv.). Svart G1 143 (1561). HH 20: 72 (c. 1580: gå för ordh). (Han) hafuer .. uttryckeligen låtet gå ord, att dett skulle gälla emot Sverige. OxBr. 1: 252 (1624). Hon hafuer vtkommet ord, at (osv.). VRP 1645, s. 84. Därs. (: vtspridt). VDAkt. 1725, nr 269 (: gifvet ut).
b) (fullt br.) i sådana uttr. som ha(va) l. få ord, äv. det ordet (ngn gg äv. orden) om sig att vara l. göra ngt l. ha(va) l. få ord om sig för ngt, äv. ha(va) ord för (förr äv. före) att vara (i sht förr äv. göra) ngt, ha l. få rykte l. namn om sig att vara l. göra ngt osv.; äv. i uttr. ha gott l. dåligt ord om sig, ha gott resp. dåligt rykte. H. K. M. som icke wil hafwa ord före at fresta Religionen. Chesnecopherus Skäl Kk 2 a (i handl. fr. 1595). Han har ett godt (dåligt) ord om sig. Schulthess (1885). Han hade ord för att vara en af ortens mera bildade landtbrukare. Benedictsson Peng. 86 (1885). (Man) kan .. få ord om sig för illojal konkurrens. NDA 1913, nr 6, s. 4. Lindqvist GHerr. 82 (1917: orden). Polismästare Malmros .. fick .. ord om sig att vara ”en förbannat hygglig karl”. Hellström Malmros 13 (1931).
d) (†) i uttr. komma i ord, om sak: ryktas, komma ut; äv. i uttr. vara i ord för ngn, om person: vara (allmänt) omtalad ss. stående i intimt l. otillbörligt förhållande till ngn; jfr BERYKTAD 1 d. RARP 9: 273 (1664: kommit). Een Enklingh .. haar mistänckt och i ord waret för een Tienstepiga hos sin granne. VDAkt. 1678, nr 311. Därs. 1717, nr 93 (: kommit).
8) [specialanv. av 1 (o. 2, 3)] i sht relig. i sg. l. (numera bl. mera tillf.) pl., om Guds i ord (i bet. 3) uppenbarade vilja (befallningar, löften osv.), i sht sådan denna framträder i bibeln l. i Jesu yttranden l. i Nya testamentet; särsk.: (förkunnelse om) budskap(et) om Guds kärlek i o. genom Jesus; (i den kristna kyrkan framburet) vittnesbörd om Gud o. hans gärningar (ss. ett av nådemedlen); äv. i utvidgad anv., om bibeln (den heliga skrift); äv. mer l. mindre bildl.; utan närmare bestämning (t. ex. genitiv- l. adj.-attribut) numera bl. i sg. best. Guds ord, se under GUD 3 a. Livets ord, se LIV I 4 slutet. Ordets l. Guds ords tjänare (i sht i högre stil), särsk. om präst. Herrans oord bliffuer ewinnerligha. 1Petr. 1: 25 (NT 1526). (Gud) sender oss sin helga ordh. OPetri 2Post. 201 a (1530). Titt ord är mina fötters lychta, och itt liws på minom wäghom. Psalt. 119: 105 (Bib. 1541). Ordsens Tienare. Swebilius Cat. 2: 89 (1689). Ordet är .. det medel, genom hvilket frälsningsnåden kommer till alla. Melin Pred. 1: 16 (1844). Vi läsa i ordet. Cannelin (1921). Aulén AllmTron 280 (1923). — jfr BIBEL-, GUDS-, SKRIFT-ORD m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som förkunna l. predika, i sht förr äv. tala, förr äv. föra ordet l. Guds ord o. d., förkunna budskapet l. frambära vittnesbörd om Gud o. hans gärningar (Guds kärlek i o. genom Jesus), särsk. på grundval av bibelns (Nya testamentets) ord (i bet. 3). G1R 1: 254 (1524: predica). Tala oordhit vtan reddugha. Filipp. 1: 14 (NT 1526; Bib. 1917: förkunna Guds ord). Föra herrans ord. VDAkt. 1689, nr 1254.
b) (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) i sådana uttr. som arbeta l. tjäna (ut)i ordet, förr äv. i ord, förkunna l. predika Guds ord; särsk.: tjänstgöra ss. präst; äv. i uttr. ngns (med)broder (ut)i ordet, särsk. om präst betraktad ss. ngns ämbetsbroder. The som arbeta j oord och lärdom. 1Tim. 5: 17 (NT 1526; Bib. 1541: j ordet och lärdomen). En vår medbroder uthi ordet. OxBr. 12: 351 (1613). VDAkt. 1678, nr 249 (: tient). Wettersten Forssa 142 (c. 1750).
c) [efter gr. λόγος] i sht relig. o. filos. (med ngt växlande innebörd i olika religiösa uppfattningar o. filosofiska system) om en sida av gudomens väsen, tänkt ss. uppenbarande sig på olika sätt; särsk. (i kristendomen) om Guds son, Kristus, Jesus. I begynnelsen war oordhet, och oordhet war när gudhi, och gudh war oordhet. Joh. 1: 1 (NT 1526). Oordhet wort köt, och boodde ibland oss. Därs. 14. Fadhren, oordet, och then helghe ande. 1Joh. 5: 7 (Därs.). Hjertats och fantasiens .. lefvande åskådning af det Gudomliga Ordet, hvarhelst det ock uppenbarar sig, i Skrift, Natur eller sjelfkontemplation. Stagnelius (SVS) 4: 347 (1820). Schück AllmLittH 1: 312 (1919).
d) [delvis utgående från c (jfr Joh. 1: 3)] i uttr. som beteckna Guds ord ss. det varigm allt skapats, samt i användningar som närmast ansluta sig till dylika uttr.; jfr SKAPAR(E)-, SKAPELSE-ORD. Genom trona besinnom wij ath werlden är fulboordhat genom gudz oord. Ebr. 11: 3 (NT 1526). Wij troo på alzmectig gudh, / som all ting j sina oordhe, / skapat haffuer. GudlVis. A 4 b (1530). Den sedermera vidt utbredda mythen om det verldsskapande Ordet fanns .. redan i den gamla ariska mythologien. Claëson 1: 173 (1858). Levertin Dikt. 1 (1901).
f) [jfr motsv. anv. i d.; efter t. Gottes wort vom lande] (vard.) metonymiskt, i uttr. Guds ord på l. från landet, nedsättande, om lantpräst. Zeipel Set. 3—4: 165 (1847: från). Detta lilla magra och sjelfkära ”Guds ord på landet”. Wallengren Mann. 185 (1895). jfr: Hofpred(ikant) E(ngström) (1805—1846) var en ovanligt högväxt och starkt byggd man och kallades af folkhumorn ”Guds ord från landet”. Hagström Herdam. 1: 332 (1897).
9) [specialanv. av 1 o. 4] (utom i b bl. om ä. förh.) uttryck l. ord (i bet. 4) använt ss. igenkänningstecken l. krigsrop av stridsförband; fältrop; lösen; särsk. i uttr. ordet och lösen, om par av dylika uttryck l. ord, varav den senare delen (’lösen’) användes ss. svar på den förra (’ordet’): ’fältrop o. lösen’, ’paroll o. lösen’. Schroderus Comenius 705 (1639). Wårt ordh war (i slaget vid Dyna) medh Guds hielp. KFÅb. 1912, s. 381 (1701). Ordet och lösen. SvD 19/7 1931, Söndagsbil. s. 7 (om förh. i början på 1800-talet). — jfr FÄLT-, IGENKÄNNINGS-, LÖSEN-ORD. — särsk.
a) (†) i uttr. utdela l. (ut)giva l. giva ut ordet, utgiva lösen, utdela fältrop(et). RP 10: 264 (1643: gifva). Därs. 299 (: uthdela). Kurck Lefn. 92 (1705: gaf .. ut).
b) (numera bl. tillf.) oeg., om uttryck l. ord använt ss. (hemligt) överenskommet (igenkännings)tecken mellan två personer l. inom ett sällskap o. d.; äv. = LÖSEN II 2. Så kunde Symbolum Apostolicum kallas Apostlalössn. eller de Christnas lössn eller oohl. Columbus Ordesk. 27 (1678). Alltid, så länge vår kärlek andas, skall detta (dvs. orden Toute à Vous) vara det hemliga ordet oss emellan. Almqvist DrJ 13 (1834).
10) [specialanv. av 4] (utom i a numera bl. tillf.) ord (i bet. 4) som utgör lösningen på en gåta (en charad o. d.), lösningsord (se d. o. 1). Ordet til Charaden i N:o 35 är Köpman. GbgNyh. 1798, s. 291. (Finna) ordet till gåtan. Östergren (1934); jfr a. — särsk. mer l. mindre bildl.
a) (med ålderdomlig prägel) övergående i bet.: lösning, förklaring; äv. allmännare övergående i bet.: lösenord (se d. o. 3). VetAH 1814, s. 34. Vore ej menniskan sig sjelf en gåta, hvartill hon förlorat ordet redan i födslen (så osv.). Tegnér (WB) 3: 147 (1817). MinnCJBoström 104 (1897). Östergren (1934). jfr (†, i pl.): Till verldarnes gåta / Har Anima orden. Stagnelius (SVS) 2: 209 (1821).
b) (†) om ngt som förmår giva l. bidraga till (rätt) förståelse av ngt; jfr KLAV, sbst.1 3. Fahlcrantz 1: 56 (1835, 1863).
-ART. (ord- 1740—1859. orde- 1696) (†)
-AVDELNING~020. (numera knappast br.) uppdelning (av ett fonem, en mening, en versrad o. d.) i ord; äv. konkretare, övergående i bet.: mellanrum mellan ord (i skriven l. tryckt text). SvLitTidn. 1818, sp. 594 (konkretare). Strömborg SvSprSkol. 96 (1857). —
-AVLEDNING~020. språkv. bildning av ord gm avledning, avledning (se d. o. II); förr äv. om härledning (se d. o. a) av ord, etymologi. Norrmann Eschenbg 1: 356 (1817; om etymologi). Collinder IntrSpråkv. 152 (1941). —
(3, 4) -BEGREPP särsk. (i fackspr.): (enhetligt) begrepp som uttryckes med ett ord (l. en ordförbindelse); (ett) ords betydelsesfär. 2SAH 17: 46 (1824). Kræmer EnstafvOrd 31 (1882). Hygiea 1919, s. 100. —
(3, 4) -BEMÄRKELSE. (ord- 1811 osv. orda- 1747—1800) (numera bl. tillf.) ordbetydelse; äv. inskränktare: egentlig l. bokstavlig l. ordagrann betydelse hos ett ord. Nehrman Gift. 96 (1747). Wulf Köppen 2: 540 (1800; inskränktare). —
-BERÄKNING. särsk. (i sht i fackspr.) om beräkning av antalet (avgiftspliktiga) ord i telegram. SFS 1856, nr 51, s. 17. —
(3, 4) -BETYDELSE. (ord- 1824 osv. orda- 1790—1936) betydelse hos ett ord; äv. (numera mindre br.) om egentlig l. bokstavlig l. ordagrann betydelse hos ett ord l. uttryck l. ett ställe l. en passage i en skrift o. d.; jfr orda-förstånd. Möller (1790). Att taga allt (i bibeln) i egentlig mening, detta tilltro sig ordabetydelsens strängaste försvarare sjelfva icke. SvLittFT 1835, sp. 153. Göra anteckningar om förbisedda ord och växlande ordbetydelser (i äldre litteratur). Schück VittA 7: 418 (1943). —
-BILD.
2) (i sht i fackspr.) till 4, om skrivet l. tryckt ord ss. tecken l. symbol för ett talat; äv.: ordföreställning. Lyttkens Åskådn. 14 (1880). Palmér OPetrSpr. 1: 7 (1932; om ordföreställning).
Ssg (till -bild 2): ordbild-metod(en). pedag. metod för inlärande av konsten att läsa, varvid man utgår från hela ord (ordbilder); särsk. om dylik metod i den form som utbildades av lärarinnan Anna Kruse († 1931); jfr ord-metod(en). Kruse o. Löwenhielm Ordbildmet. 11 (1906). —
-BILDANDE, p. adj. (mera tillf.) särsk. med sakligt huvudord: som användes vid l. har avseende på ordbildning. 3SAH 6: 347 (1891). —
-BILDNING. [jfr t. wortbildung] bildning av ord; särsk. (i sht språkv.) om den process varigm nya ord bildas inom ett språk (särsk. gm sammansättning l. avledning o. d.), utan att de lånas från ett annat språk (jfr ord-lån); äv. om (läran om) det sätt varpå orden l. ett ord (i ett språk) på dylikt sätt bildas l. bildats; ofta i inskränktare anv., med bortseende från ordböjningen (ordböjningsläran); äv. konkret, om ord med tanke på hur det är bildat, språklig (ny)bildning; jfr bildning 3 d (slutet). Rask AnvIsl. XXI (1818). Ordbildningen, hvilken, föregången af Ljudläran, är ämnad att utgöra 3:e Bandet. Rydqvist SSL 1: VIII (1850). Uppfinningen af papperet och eldvapnet hafva .. medfört en betydande ordbildning. NordT 1892, s. 230. (Språkets systematiska form) röjer sig redan i ordbildningen. PedT 1900, s. 1. Söderhjelm Runebg 2: 135 (1906; konkret).
Ssgr (språkv.): ordbildnings-element. språkelement (fonem) använt för ordbildning (t. ex. avledningsändelse). Rydqvist SSL 5: 3 (1874).
Ssg: ordblind-klass. pedag. i folkskola: undervisningsavdelning för barn med läs- o. skrivsvårigheter (härrörande av ordblindhet), läsklass. PsykPedUppslB 1166 (1944). —
-BLINDHET~02 l. ~20. [efter t. wortblindheit, först använt av den tyske läkaren A. Kussmaul 1877] i sht med. art av afasi som yttrar sig i oförmåga (l. svårighet) att uppfatta tryckta l. skrivna ord, själsblindhet, alexi; jfr -dövhet. UpsLäkF 1885—86, s. 383. —
(3) -BLOMMA, r. l. f. (ord- 1831. orde- 1697) (†) = -blomster; anträffat bl. i pl. Runius (SVS) 2: 5 (1697). Nicander Minn. 27 (1831). —
(3) -BLOMSTER. (ord- 1722—1855. orde- 1722, 1737) (†) om (alltför) högtravande l. granna uttryck l. fraser; anträffat bl. i pl. Rydelius Förn. 171 (1722, 1737). Atterbom Siare VI. 2: 86 (1855). —
(3) -BLÅSA, r. l. f. (†) (skrytsam l. uppblåst) pratmakare; jfr blåsa, sbst. 6. Dalin Arg. 2: 328 (1734, 1754). —
(3) -BLÅST, r. l. m. (orda- 1733, 1754) (tillf.) i bild, om skrytsamt tal. Dalin Arg. 1: 132 (1733, 1754). —
-BOK, se d. o. —
-BROTT. (ord- 1797. orda- 1636) (†)
1) till 3, 4: förbrytelse bestående i användande av ord l. ordalag (i en skrift) som strida mot vad som i lag är tillåtet; jfr brott II. LBÄ 1: 28 (1797).
2) till 4: ordböjning l. (med inskränktare bet.) deklination (se d. o. III); jfr bryta 28. JBureus (c. 1635) hos Lindroth Bureus 106. —
(3, 4) -BRUK. (numera knappast br.) bruk l. användning av ord; sätt att använda ord; språkbruk. Boëthius Kant 55 (1797). Wulff SvRim. 5 (1898). —
(6) -BRYTARE. (mera tillf.) person som bryter sitt ord, löftesbrytare; jfr ord, sbst.2 6 e. Lagerlöf Holg. 2: 258 (1907). —
(4, 6) -BRYTNING. särsk. (†) till 4, konkret: till formen modifierat l. förändrat ord; (i förh. till det normala l. ursprungliga) förändrad form av ett ord. Hof PhilosGr. 38 (1782). 1SAH 1: 128 (1786). —
(3) -BRÅK. (ord- 1835. orda- c. 1780) (†) om (lärt) hårklyveri l. pedanteri som tar sig uttryck i ett tillkrånglat språk. Kellgren 3: 254 (c. 1780). SvLittFT 1835, sp. 319. —
(3, 4) -BYGGNAD. (numera bl. tillf.) om (längre l. kortare avsnitt av) framställning i tal l. skrift med särskild tanke på dess (konstnärliga) utformning; särsk.: period; äv.: sätt varpå ett ord är uppbyggt l. bildat l. varpå ett språks ord äro bildade; jfr -bildning. KyrkohÅ 1930, s. 162 (1742). (Språkets) allmänna ordbyggnad. 2SAH 1: 34 (1801). Strömborg SvSprSkol. 71 (1857; om period). —
-BYGGNING. pedag. handlingen att bygga upp ord av lösa bokstäver på en läsram, utgörande förberedande övning vid inlärande av konsten att läsa. Hammer o. Wallgren Intressemet. 16 (1906).
Ssg: ordbyggnings-metod(en). pedag. metod för inlärande av konsten att läsa varvid man låter barnen börja med ordbyggning ss. en förberedande övning; jfr intresse-metod(en). 2NF 16: 860 (1911). —
-BYTE.
1) till 3: samtal; vanl. med bibegrepp av att olika meningar l. åsikter (mer l. mindre häftigt) brytas mot varandra: diskussion l. dispyt l. tvist l. gräl; äv. om skriftlig diskussion osv.; jfr ord, sbst.2 3 h. 2SAH 17: 215 (1836). Verd. 1888, s. 50 (om samtal). Från ordbyte öfvergick det till handgripligheter. VL 1892, nr 278, s. 2. SvH 4: 118 (1904; om skriftlig dispyt).
2) (mera tillf.) till 4: byte av ord; utbyte av ett ord mot ett annat. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Lindquist RelRuntext. 2: 54 (1940). —
-BYTNING. (ord- 1639 (: Ordbytningzformen). orda- 1758—1759) (†) (meningsstörande) utbyte l. förväxling av ord; äv. övergående i bet.: omskrivning l. användande av (retoriska) figurer (troper). Stiernman PVetA 1758, s. 93. Denna konstiga rhetoriska ordabytning. SvMerc. V. 2: 151 (1759).
Ssg: ordbytnings-form. (†) sätt(et) att använda (retoriska) figurer (troper, metaforer) i sitt tal. Schroderus Comenius 751 (1639). —
-BÖJNING. språkv. ords böjning (se d. o. 4), flexion; stundom äv.: böjningssätt; stundom äv. övergående i bet.: (ord)böjningslära; förr äv. konkret: böjningsform. PoetK 1816, s. l. 2:a Bandet (skulle) upptaga Ordböjningens återstående delar. Rydqvist SSL 1: VIII (1850). Richert Ljudlag. 35 (1863; konkret). Ordböjningen i tornedalsfinskan. SFS 1939, s. 136.
Ssg: ordböjnings-lära, r. l. f. språkv. lära(n) om ordböjning(en), flexionslära. Rask AnvIsl. XXI (1818). —
-BÖRJAN. (ord- 1911 osv. orda- 1602) (numera bl. mera tillf.) språkv. början av (ett) ord; jfr -slut. JBureus (1602) i 3SAH 23: 295. LoW Inl. 32 (1911). —
-DELA. [jfr urdela, ordela, bedöma, slita (tvist) o. d.] (†) med avs. på ord: härleda (se d. o. 2 b α). Broman Glys. 1: 290 (1726). —
(3) -DIGER. (i vitter stil, numera bl. tillf.) med sakligt huvudord: ordrik, mångordig. Livijn 2: 272 (1834). —
(3, 4) -DIKT, r. l. f. (mera tillf.) poesi l. poem; stundom motsatt: tondikt; äv.: diktning som utmärkes av (strävan efter) användande av välljudande l. egenartade ord. Bergstedt Backylides 6 (1900). (Victor) Hugos orddikt med dess förkärlek för sonora, egendomliga, käcka rim. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 278 (1916). —
(3) -DJÄRV. (†) djärv l. oförsynt i sina uttryck. Serenius Eee 3 b (1734). Dens. R 3 a (1741, 1757). —
(3, 4) -DRÄKT. (i sht i vitter stil) om den språkliga form (det l. de ord) vari (varmed) en tanke l. ett begrepp uttryckes. NF 3: 890 (1879). —
-DUBBLETT. särsk. om ordpar bestående av två etymologiskt identiska ord som fått olika former (t. ex. apotek: butik). SpråkvSällskUpsF 1882—85, s. 81. Collinder IntrSpråkv. 35 (1941). —
-DÖVHET~02 l. ~20. [efter t. worttaubheit, först använt av den tyske läkaren A. Kussmaul 1877] i sht med. art av afasi som yttrar sig i oförmåga l. svårighet att förstå hörda ord; jfr -blindhet. UpsLäkF 1885—86, s. 388. —
(3) -FAGER. (ord- 1710 osv. orda- 1739) (numera bl. tillf. i vitter stil) som använder l. utmärkes av fagra (vältaliga l. högtravande) ord. Swedberg SabbRo Förmäle § 16 (1710). VLitt. 1: 18 (1902; om tal). —
(3) -FALL. (ordfall 1844—1911. ordefahl 1694) [jfr sv. dial. orafall, or(a)fal, ordafal, ordspråk, talesätt] (numera bl. ngn gg arkaiserande l. bygdemålsfärgat) om det sätt varpå ngn uttrycker sig (särsk. med tanke på talets l. språkets prosodiska beskaffenhet); ords l. uttrycks klang l. melodi; förr äv. övergående i bet.: ord (se d. o. 1, 3). Fråga henne om hon vill stå vedh det ordefahl hon svarat Pehr Jonsson i Gỹlteboda. VDAkt. 1694, nr 320. De mer eller mindre välljudande ordfallen. Franzén Pred. 4: 18 (1844). Högberg Baggb. 1: 150 (1911). —
-FAMILJ. [jfr t. wortfamilie, fr. famille de mots] språkv. grupp av etymologiskt besläktade ord. Svedelius FrGr. 149 (1814). —
(6) -FAST, adj. (ord- 1598 osv. orde- 1639) (med ålderdomlig prägel) som står vid l. håller sitt ord, ordhållig; stundom äv. i utvidgad anv., om löfte o. d.: pålitlig. RA I. 4: 792 (1598). Ordfast loven. Väring Vint. 262 (1927).
(3, 4) -FATTIG. [jfr t. wortarm] om språk l. person o. d.: som har litet ordförråd; om ordbok o. d.: som innehåller l. upptar få ord; om person stundom äv. övergående i bet.: ordkarg, fåordig; ngn gg äv. (om framställning): kortfattad, sammanträngd; jfr -rik. De vildas språk ær ordfattigt. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Tankdigra men ordfattiga utkast. Wieselgren SvSkL 1: 519 (1847). Ett ordfattigt Lexikon. Dalin (1853). Lagerlöf Länk. 81 (1894; om person). —
(3, 4) -FATTIGDOM~002, äv. ~200. [jfr -fattig] fattigdom på ord; egenskapen att vara ordfattig. Fries BotUtfl. 1: 54 (1843). —
(1, 4) -FLOCK. (ord- 1779—1857. orda- c. 1730) (numera knappast br.) grupp l. kategori av ord; förr äv.: samling av ord o. uttryck. Orda-flock eller samling af .. ord och ordalag. Ehrencrona (c. 1730; titel på handskrift). Rydqvist SSL 2: 57 (1857). —
-FLYTTNING. (†) språkv. omflyttning av orden (ändring av ordföljden) i en sats l. ett uttryck; ändrad l. från det normala avvikande ordställning. SvMerc. 2: 90 (1756). Meurman (1847). —
Ssgr (mera tillf.): ordfläte-lösare,
-lösning. —
(3) -FLÖDANDE, p. adj. (i vitter stil) som utmärkes av rikt flöde av ord; mångordig; jfr -flöde. Livijn 2: 259 (1834). —
(3) -FLÖDE. (i sht i vitter stil) flöde (se d. o. 2) av ord; svada; jfr -ström, -svall. Samtiden 1872, nr 28, s. 442. —
-FOGNING. (ord- 1782 osv. orda- 1753) [jfr d. ordføjning, t. wortfügung] språkv. syntaktisk sammanställning av två l. flera ord; vanl. dels: sätt varpå ord syntaktiskt sammanställas (i en mening l. ett språk) l. äro sammanställda (i en mening) o. d., dels konkret: syntaktisk förbindelse, uttryck bestående av två l. flera ord; förr äv.: sammansättning, kompositum. Borg Luther Föret. 87 (1753). 2SAH 1: 21 (1801; om sammansättning). Noreen VS 7: 34 (1906; konkret). särsk. (numera knappast br.) övergående i bet.: ordfogningslära, syntax. Hof PhilosGr. 83 (1782). Fryxell SvSpr. 76 (1824).
Ssgr (språkv.): ordfognings-lära, r. l. f. [jfr d. ordføjningslære] lära(n) om ordfogning, syntax. Rask AnvIsl. 221 (1818).
-FORM; pl. -er (OMartini Bew. I 3 a (1604) osv.) ((†) -ar Chesnecopherus Skäl D 3 a (i handl. fr. 1586)); förr äv. -FORMA; pl. -or. (ord- 1624 osv. orda- 1562—1948. orde- 1586—1732. ords- 1633) [jfr sv. dial. ordform, uttal, ävensom d. ordform (i bet. 1 o. 2), t. wortform (i bet. 2)]
1) till 3, om den form (se d. o. I 3) l. formulering l. lydelse som ett (längre l. kortare) språkligt uttryck l. en framställning o. d. har l. får l. som ges åt ett visst tankeinnehåll o. d., l. (konkretare) om språkligt uttryck osv. med särskild tanke på dess form; uttryckssätt; formulering; ordalydelse, ordalag; uttryck, fras; numera bl. ngn gg arkaiserande, i sådana uttr. som i så l. så beskaffade ord(a)-former; förr äv. övergående i bet.: formel. LPetri Exorc. C 5 b (1562). En .. Ordeform, ther effter the een allmenligh Troones Bekennelse ställa måtte. Schroderus Os. 1: 292 (1635). At de sig icke så stricte wid Ord-Formen af Contractet binda. LMil. 1: 205 (1683). Taga sina mått därefter, är .. en ur Fransyskan länt ordform. Hof Skrifs. 259 (1753). Hedborn 1: 46 (1835). I cirklade ordaformer. SvTeolKv. 1948, s. 97. särsk. (†)
b) om uttryck bestående av ett enda ord (se ord, sbst.2 4); stundom övergående i bet.: beteckning, benämning. Annerstedt UUH II. 1: 271 (i handl. fr. 1687). Talekonst är en mycket mera omfattande ordform, än vältalighet. 2SAH 2: 324 (1802).
2) i sht språkv. till 4: form (se d. o. I 3 b) vari ett l. flera ord uppträda; särsk. dels om grammatisk kategori (t. ex. ett verbs huvudformer) ss. karakteriserad av vissa formella kännetecken, dels (o. numera vanl.) konkretare: form av ett ord (t. ex. böjnings- l. sidoform), ord i viss form. Möller (1790). Ordformen är actif eller passif. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Gammaldags ordformer. Enberg SvSpr. XXXII (1836). Etzler Zig. 183 (1944).
Avledn.: ordformig, adj. (†) till -form 1; i uttr. ngts ordformiga konfirmation, om bekräftelse l. stadfästelse av ngt i dess befintliga ordalydelse. RARP 8: 199 (1660). —
(3) -FORMEL. (till ordalagen fixerad) formel, särsk. i motsättning till det tankeinnehåll som gm den uttryckes; stundom pregnant: tom l. innehållslös formel; jfr ord, sbst.2 3 u α. SC 1: 730 (1820; pregnant). PedT 1893, s. 83. —
(3) -FORMULÄR. (†) i fixerade ordalag avfattad lärosats o. d.; äv. allmännare: uttryck(ssätt); anträffat bl. i pl.; jfr -form 1, -formel. Cavallin Herdam. 3: 322 (cit. fr. 1697; allmännare). Wulf Köppen 2: 241 (1799). —
-FORSKNING. [jfr t. wortforschung] i sht språkv. vetenskapligt studium av ord o. deras historia. Wikforss 2: 1019 (1804). Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning. (1937; tidskriftstitel). —
(3, 4) -FOT. [efter t. wortfuss, först använt av skalden F. G. Klopstock († 1803)] metr. ord l. prosodiskt sammanhörande grupp av ord, betraktat (betraktad) ss. rytmisk enhet; jfr fot 7. Phosph. 1811, s. 501. 2NF 37: 924 (1925). —
(1, 3, 4) -FYND. (i sht i vitter stil) finnande l. påträffande av (förut okänt) ord l. uttryck; vanl. konkret, särsk.: välfunnet l. träffande ord l. uttryck; förr äv. med klandrande innebörd, om ord l. uttryck som utgör en språklig nybildning. Ingen föll dig an för ordfynd och grecismer. Bergklint Vitt. 29 (1772). Jag gjorde under mitt uppehåll i Värmeland några rätt märkeliga ordfynd. (Petersen o.) Säve Brevvexl. 50 (1853). NoK 98: 64 (1931; konkret). —
(1, 3, 4) -FYNDIG. som lätt finner (träffande) ord l. uttryck; uppfinningsrik l. fyndig i fråga om ord l. uttryck; äv. övergående i bet.: kvick, munvig; om sak: som visar l. ger uttryck åt dylik egenskap; jfr -hittig. (Sv.) Ordfyndig .. (fr.) Fertile en bons mots. Nordforss (1805). 1LundagKron. 172 (1918). Hagbergs ordfyndiga Shakspere-översättning. Östergren (1934). —
(3) -FÄSTA, v. (i skriftspr.) fixera (ngt) i ord, uppteckna, nedteckna; i sht i pass. o. i p. pf. Molin SvSpörsm. 29 (1905). —
(3, 4) -FÖLJD. [jfr t. wortfolge] språkv. sätt varpå l. ordning vari de olika orden l. leden i ett språkligt uttryck (en sats l. mening) följa (l. böra följa) på varandra; jfr -ställning; stundom äv. konkret(are), om (språkligt uttryck betraktat ss. en) följd (se d. o. 4 e) av ord; jfr -förbindelse. Rak ordföljd, kännetecknad av att subjektet går före predikatet. Omvänd l. inverterad ordföljd, kännetecknad av att subjektet följer efter predikatet. Moberg Gr. 54 (1815). Kræmer EnstafvOrd V (1882; konkretare). jfr bisats-ordföljd.
(2) -FÖR, adj. [jfr isl. orðfǿrr] (†) talför, pratsam; vältalig. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). Ekblad 85 (1764). —
(2) -FÖRA. (†) tala l. orda (om ngt); jfr ord, sbst.2 2 d. Lundberg Paulson Erasmus Föret. 12 b (1728). —
(2) -FÖRANDE, sbst.1, n. (†) förhållandet att föra ordet l. vara ordförande; ordförandeskap; särsk. i uttr. under ngns ordförande l. under ordförande av ngn; jfr ord, sbst.2 2 d, e. 2RARP 19: 4 (1755). AdP 1789, s. 5 (: under ordförande af). Under biskopens ordförande. SNilsson (1846) hos Berzelius Brev 14: 241. Hellberg Samtida 7: 16 (1872). —
-FÖRANDE, p. adj. o. sbst.2, se d. o. —
(2) -FÖRARE. [sv. dial. ordförare, ordförande; jfr d. ordfører, t. wortführer; jfr äv. fsv. ordhförare, utspridare av rykten (jfr ord, sbst.2 7)] (numera bl. tillf.) person som talar å ngns l. ngras vägnar l. för ngns l. ngras talan, talesman; äv.: förespråkare (för ngt); förr äv. dels: person som leder förhandlingarna (i en överläggande l. beslutande församling o. d.), ordförande, dels allmännare: person som yttrar sig bland ett antal församlade personer o. d., talare; jfr ord, sbst.2 2 d, e. 2RARP 18: 368 (1751). VDAkt. 1779, nr 385 (om talare). BotN 1840, s. 136 (om ordförande). 2SAH 54: 22 (1878; om förespråkare). De revolutionära förklaringar, med hvilka ”Unga Sveriges” kritiska ordförare väcka så ideell förargelse. SvD(L) 1903, nr 297, s. 4.
Avledn.: ordförarinna, r. l. f. [jfr d. ordførerinde, kvinnlig talesman] (†) kvinnlig ordförande. Hedenstierna HemHärd 259 (1889). Hirn Conrad FredlH 175 (1903). —
-FÖRBINDELSE. i sht språkv. konkret: syntaktisk förbindelse (se d. o. 1 e) av två l. flera ord; förr äv. abstr.: (läran om) det sätt varpå ord syntaktiskt sammanställas (i ett språk), syntax; jfr -fogning. Rydqvist SSL 1: VIII (1850; abstr.). Danell SvSpr. 14 (1927; konkret). —
-FÖRESTÄLLNING~0020. (i fackspr.) föreställning (se d. o. 11 b) om l. tankebild av ett ord; motsatt: realföreställning. Trana Psych. 2: 42 (1847). Herrlin Minnet 94 (1909). —
(3, 4) -FÖRKLARING. (ord- 1791 osv. orda- 1713) abstr. o. konkret(are): förklaring (se d. o. 4) av ords (l. uttrycks) innebörd l. betydelse (l. ursprung); numera vanl. om förklaring av (svårförståeliga) enskilda (i en text o. d. förekommande) ords betydelse; förr äv. övergående i bet.: skrift som innehåller förklaring(ar) till (orden i) en text l. utgöres av översättningar av ord (i en ordbok l. en text) till ett annat språk, stundom liktydigt med: glossar. Swedberg Dav. § 4 (1713). Bland många utkomna ordförklaringar öfver Aspö runskrift, torde den rætta ännu saknas. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Den, som försåge Webers tyska och latinska Lexicon Encyclicon .. med en Ungersk ordförklaring. LittT 1797, s. 508. Rydqvist SSL 4: 328 (1870; om glossar). Summariska ord- och sakförklaringar. SFS 1909, nr 28, s. 8. —
-FÖRKORTNING. förkortande av ett ord gm uteslutning av ngn del därav (i uttal l. skrift); ofta konkret: förkortad uttals- l. skrivform av ett ord. Lyceum 2: 56 (1811; konkret). —
((1 o.) 4) -FÖRRÅD. (ord- 1772 osv. orda- 1761. orde- 1696) [jfr t. wortvorrat] förråd (se förråd, sbst.3 1 b) av ord (o. uttryck); särsk. om sammanfattningen av alla de ord (o. uttryck) som brukas i ett språk l. en dialekt l. av en person l. i en skrift l. en samling av skrifter o. d.; jfr -skatt. Salberg Gr. 14 (1696). Språkens ord-förråd. Rudenschöld PVetA 1772, s. 8. Om vi ej äro böjda att .. stryka ut termen socialt elände ur vårt ordförråd. Lidforss OndMakt. 49 (1909). Att hennes ordförråd var ytterst begränsat. Bengtsson Linklater JuanAmer. 150 (1931). —
-FÖRSTÅND, se B. —
-FÖRTECKNING. [jfr t. wörterverzeichnis] jfr förteckning, sbst.2 2; särsk.: kortare (mera summarisk) ordlista. Wikforss 2: 1018 (1804). Ordförteckning över svenska språket. (1916; boktitel). —
(3, 4) -FÖRVRIDNING. [jfr t. wortverdrehung] (numera bl. tillf.) abstr. o. konkret, om förvrängning av ord l. uttryck med avseende på yttre form (uttal), i sht förr äv. med avseende på betydelse l. innebörd; jfr förvrida 3 a, b. JernkA 1827, Bih. s. 138. Lönnberg Kåre 20 (1887). —
(3, 4) -FÖRÄNDRING. (ord- 1811 osv. orda- 1759—1786) (mera tillf.) abstr. o. konkret(are), om förändring av ett ords form l. uttal l. av (enskilda ord i) ngts ordalydelse; i konkret anv. äv. övergående i bet.: från det normala språkbruket avvikande ordform (jfr förändring 3). Bælter JesuH 5: 339 (1759; i fråga om ordalagen i en bön). AGSilverstolpe Bokst. 75 (1811; i fråga om ords uttal). Befinnes ett .. telegram innehålla .. ordförändring, som strider mot språkbruket, äger (osv.). SFS 1909, nr 52, s. 12. —
-GEOGRAFI. [jfr t. wortgeographie] (nytt ord) språkv. vetenskap(en) om ords geografiska utbredning; jfr språk-geografi. TySvOrdb. 2767 (1932). Ordgeografi och språkhistoria. NordText. 9, Titelbl. (1936). —
-GEOGRAFISK. [jfr t. wortgeographisch] (nytt ord) språkv. adj. till -geografi. Ordgeografisk frågelista. (1934; boktitel). —
-GILL l. -GILD, adj. [sv. dial. ordgill (i bet. 2)] (†)
1) till 4, om skrivtecken: som betecknar ett helt ord; jfr -skrift. 3SAH 23: 284 (cit. fr. 1602; om runor).
(3) -GJUTARE. [sv. dial. or(a)gydare; jfr dan. o. nor. ordgyder] (†) pratsam l. sladderaktig person; pratmakare. ESparre (1587) hos Dahlgren Gl. Schultze Ordb. 1497 (c. 1755). —
-GRANN, se B. —
-GRANSKNING. (numera knappast br.) ordforskning. Hammarsköld SvVitt. 1: 338 (1818). Meurman (1847). —
(3, 4) -GRILLER, pl. (ord- 1726, 1730. orda- 1714) (†) om ord l. uttryck l. termer som vittna om ofruktbar, pedantisk lärdom. Swedberg Lefv. 303 (i handl. fr. 1714). Silvius Öfvercons. 61 (1726, 1730). —
-GRUPP. [jfr t. wortgruppe] i sht språkv. grupp av två l. flera (syntaktiskt sammanhörande) ord; äv. (föga br.) ss. beteckning för yttrande med l. utan satsform (äv. bestående av ett enskilt ord) som uttrycker en viss tanke (ett ”omdöme”), mening (se mening, sbst. 7), ”sats”. Rydqvist SSL 5: 119 (1874). Språkets uttryck för ett omdöme kallas ordgrupp. Brate SvSpr. 161 (1898). —
(3, 4) -GRÄL, sbst.1, m. (†) person som anmärker på ord (l. uttryck), ordryttare; grälmakare. Bergklint Vitt. 29 (1772). Meurman (1847). —
(3, 4) -GRÄL, sbst.2, n. (ord- 1785 osv. orda- 1756—1927 (arkaiserande)) (ngt ålderdomligt) ordstrid; särsk.: tvist om ord; förr äv. övergående i bet.: ofruktbar, pedantisk lärdom uttryckt i spetsfundiga ord, hårklyveri, spetsfundigheter o. d. Mennander PVetA 1756, s. 9. En Philosophie .. som .. bestod uti idel orda-gräl. Regnér Begr. 91 (1780). SymbLitt. 45 (1927). —
-GRÄNS. språkv. gräns mellan två ord i tal l. text (jfr -skillnad 1); äv.: geografisk gräns för ett ords förekomst l. utbredning. Noreen VS 7: 47 (1906). SagSed 1937, s. 42. —
(3, 4) -GYCKEL. (numera bl. tillf.) gyckel l. lek med ord; förr äv. om vits. Frey 1849, s. 185. Sturzen-Becker 1: 86 (1861; om vits). Bolander TidOro 34 (1923). —
(3, 4) -GYCKLERI3~002, ngn gg 1004 (o`rdgyckleri´Weste). (numera bl. ngn gg tillf.) = -gyckel. Weste (1807). —
-GÅTA. gåta där det gäller att finna l. angiva ett l. flera ord; särsk. dels om charad, dels om logogryf; äv. mer l. mindre bildl. Hubendick FlickLek. 73 (1879; om charad). Verd. 1890, s. 141 (bildl.). Östergren (1934; om logogryf). —
(2, 7) -GÄV. (†) allmänt känd l. omtalad; namnkunnig. LPetri Kr. 53 (1559). Schroderus Dict. 171 (c. 1635). —
(2) -HAVANDE, p. adj. [jfr t. worthabend] (numera bl. ngn gg tillf.) som för ordet (se ord, sbst.2 2 e), som är ordförande; äv. substantiverat. Ordhafwande Borgmestaren. KalmPriv. 1620, s. 46. BtÅboH I. 6: 132 (1634; substantiverat). Löfgren TenngjH I. 1: 172 (1925). —
(6) -HELIGHET. (†) egenskapen l. förhållandet att betrakta sitt givna ord ss. heligt (så att det icke får brytas)? De emot hvarannan stridande .. garantier vilja utmärka mindre ordhelighet (hos England) än tilförende. 2RA 3: 645 (1734; möjl. skrivfel för: ordhållighet). —
-HITTARE. (†) person som lätt finner (träffande) ord; jfr -bildare, -skapare. CGTessin (1744) hos Hernlund Laurel 6. GbgMag. 1759, s. 175. —
(1, 3, 4) -HITTEN, adj. [sv. dial. olhitten; senare ssgsleden avledn. av hitta, v.] (†) = -hittig. Lind (1749). Möller (1807).
(1, 3, 4) -HITTIG. (-ig 1712 osv. -og 1741. -ug c. 1678—1788) (i sht i vissa trakter) ordfyndig; jfr hitt-ordig. Columbus MålRoo 11 (c. 1678). Bååth Gudrun 37 (1900). —
(1, 3, 4) -HITTIGHET~002 l. ~200. (-ig- 1791 osv. -og- 1741) [jfr -hittig] (i sht i vissa trakter) ordfyndighet. Serenius (1741). —
(6) -HÅLL. (†) handlingen att uppfylla vad man lovat; äv.: ordhållighet. Verelius 56 (1681). Därs. 65. —
(6) -HÅLLEN, p. adj. [sv. dial. ordhållen; jfr dan. o. nor. ordholden] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ordhållig; äv. i utvidgad anv., om handlingssätt: som innebär l. visar ordhållighet. Verelius 65 (1681). 2RA 3: 645 (1734; i utvidgad anv.). Cedercreutz Typ. 2: 60 (1919).
Avledn.: ordhållenhet, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ordhållighet. Celsius G1 2: 265 (1753). —
(6) -HÅLLIG. [jfr ä. d. ordholdig, nor. dial. ordhaldig] som håller ord (se ord, sbst.2 6 d); äv. i utvidgad anv., med sakligt huvudord: som innebär l. visar ordhållighet; jfr -hållen. VDAkt. 1695, nr 13. Paul har nu .. börjat att visa sig .. på en .. föga ordhållig sida. Ahnfelt HofvLif 3: 204 (i handl. fr. 1800). Wrangel FornTid. 149 (1926).
Avledn.: ordhållighet, r. l. f. egenskapen att vara ordhållig. 2RARP 14: 533 (1743). särsk. (föga br.): förhållandet att ngt går i uppfyllelse l. slår in; jfr ord, sbst.2 6 d δ. SKN 1844, s. 202. —
-HÄCKLANDE, p. adj. (†) som innebär l. innehåller noggranna o. kritiska ordhistoriska studier. Stiernman PVetA 1758, s. 80. —
-HÄCKLARE. (†) person som anmärker på ord (deras stavning l. böjning o. d. i en skrift). SvMerc. IV. 4: 179 (1759). —
-HÄRLEDNING~020. i sht språkv.
(3) -KAMP, r. l. m. (numera bl. i ålderdomlig stil) strid med ord, ordstrid; disputation. Dalin Hist. III. 1: 169 (1761). SvH IX. 1: 217 (1909). —
(3) -KAPPAS l. -KÄPPAS. (†) strida l. tvista med ord. Spegel 331 (1712). Schultze Ordb. 2209 (c. 1755). —
(3, 4) -KARG. [jfr dan. o. nor. ordkarrig, t. wortkarg] sparsam med ord (om ngt l. ngn); som icke säger många ord; fåordig; tystlåten; äv. i utvidgad anv., om tal l. text l. (uttrycks)sätt o. d.: som utmärkes av fåordighet l. ordknapphet; jfr -njugg. Snellman Gift. 2: 134 (1842). Arfwidsson Oisian 2: 407 (1846; om text). Västerbottningen är ganska ordkarg. Västerb. 1941, s. 142. —
(3, 4) -KARGHET~02 l. ~20. [jfr t. wortkargheit; jfr -karg] egenskapen att vara ordkarg. SvLittFT 1838, sp. 526. —
(1, 3) -KAST, n. (ord- 1674—1910. orda- 1668—1732. orde- 1664) [sv. dial. ordkast, olkast, orakast; jfr nor. ordkast] (numera bl. ngn gg i ålderdomligt l. bygdemålsfärgat spr.) ordväxling; tvist, gräl; stundom äv. konkretare, om vad ngn säger l. kastar fram (vid en ordväxling l. debatt), replik; jfr -kastas. (De) kommo .. uthi ordekast med hvar andre. RARP 9: 255 (1664). Motsatserna brottas bättre i korsade ordkast. DN(N) 1909, nr 13911 B, s. 1. Högberg Frib. 286 (1910). —
(3) -KASTANDE, n. (ord- 1635—1672. orda- 1746) (numera knappast br.) = -kastning. Schroderus Os. III. 1: 254 (1635). Celsius G1 1: 332 (1746). —
(3) -KASTAS, v. dep., förr äv. -KASTA, v. (-a 1638. -as 1585—1934) [fsv. ordhkasta, sv. dial. ordkastas, olkastas, orakastas; jfr nor. ordkastes] (numera bl. ngn gg i ålderdomligt l. bygdemålsfärgat spr.) munhuggas l. disputera l. tvista l. gräla (med ngn om ngt); jfr -växla. 2SthmTb. 7: 158 (1585). Fränderna (kommo) att ordkastas om ett ljus, som tröt och ej nog hastigt tändes. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 209 (1864). Sådana här skojarpojkar ä’ roliga att ordkastas med. Högberg Frib. 283 (1910). Östergren (1934). jfr (†, refl.): Feltmarchalken (tog) mycket illa wid sig .. ordkastandes sig med Gref Piper. KKD 2: 249 (1718). —
(3) -KASTNING. [sv. dial. orakastning] (numera bl. ngn gg i ålderdomligt l. bygdemålsfärgat spr.) handlingen att munhuggas l. disputera l. tvista l. gräla; ordväxling; tvist, gräl. Wollimhaus Ind. (1652). Lundin StockhMinn. 1: 313 (1904). Östergren (1934). —
(3, 4) -KLANG. (ord- 1834 osv. orde- c. 1670) ords klang (se klang, sbst. I 1, 3); förr äv. konkretare, övergående i bet.: klingande (men tomma) ord. SColumbus Vitt. 86 (c. 1670). Geijer I. 8: 64 (1834; konkretare). En .. kärlek till den rent yttre ordklangen betog .. Nybom. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 62 (1916). —
-KLASS. (ord- 1815 osv. orde- 1696) [jfr dan. o. nor. ordklasse, t. wortklasse] i sht språkv. klass (se d. o. 6) av ord; vanl. om var o. en av de större grupper vari ett språks ord efter hävdvunnet bruk pläga indelas från grammatisk synpunkt (i svenskan numera vanl.: substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, prepositioner, konjunktioner o. interjektioner). De fyra bögielige delarne eller ordeclasserna, såsom nomen, pronomen, verbum och participium. Salberg Gr. 14 (1696). Schück SAHist. 6: 457 (i handl. fr. 1849; om viss kategori av lånord). SFS 1919, s. 2600. —
(3) -KLOK. (orda- 1781) [sv. dial. oraklok(er), olaklok] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som talar klokt o. förståndigt; talför l. (ord)fyndig. Livin Kyrk. 4 (1781). —
(3, 4) -KLYFT, r. l. f. [jfr d. ordkløgt; senare ssgsleden ytterst av lt. klüft, klücht (se klyftig, adj.2)] (†) vits l. ordlek. Holmberg 2: 435 (1795). Weste (1807). —
(3, 4) -KLYVARE. (ord- 1773 osv. orda- 1749) [jfr dan. o. nor. ordkløver, t. wortklauber] person som är benägen för ordklyveri. Lind (1749). Skickliga ordklyfvare. Uddgren 1Strindbg 140 (1909). —
(3, 4) -KLYVERI1004, äv. 3~002 (o`rdklyfveri´Weste). [jfr dan. o. nor. ordkløveri, t. wortklauberei] spetsfundigt utfunderande l. utredande av betydelsen (betydelserna) l. innebörden av ett ord l. en grupp av ord (utan aktgivande på den egentliga meningen l. på sammanhanget); ofta allmännare: hårklyveri l. ordrytteri l. tvist om ord; äv. konkretare, om enskilt fall härav: spetsfundighet o. d.; förr äv. om vitsar; jfr klyva, v.2 5 c. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Weste (1807; om vitsar). Att sysslandet med filosofiska frågor af de praktiskt anlagda romarne .. betraktades såsom ett ordklyfveri. Janzon Hor. 12 (1899). Grammatikernas ordklyfverier. Söderhjelm ItRenäss. 66 (1907). SvFolket 5: 103 (1939). —
-KLYVNING.
2) (†) till 4: uppdelning l. analys av ord; särsk. om ords uppdelning i stavelser. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Meurman (1847). —
(3, 4) -KNAPP, adj. [jfr d. ordknap, nor. ordknapp]
1) om person: fåordig; ordkarg; äv. i utvidgad anv., om ngns väsen o. d. 2SAH 26: 208 (1852). SvD(A) 1931, nr 97, s. 3 (i utvidgad anv.).
2) om framställning, stil o. d.: som utmärkes av korthet l. fåordighet l. koncentration. PedT 1891, s. 256. —
(3, 4) -KNAPPHET~02 l. ~20. [jfr d. ordknaphed, nor. ordknapphet; jfr -knapp] egenskapen att vara ordknapp.
-KONST. (ord- 1839 osv. orda- 1902—1947. orde- 1647)
1) (†) till 3: teoretisk kunskap l. vetenskap (kännetecknad av lärda termer o. uttryckssätt); jfr konst 2. Muræus Arndt 1: A 1 b (1647).
2) (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) till 3: skicklighet i att lägga sina ord, vältalighet; stundom med bibegrepp av tomhet l. falskhet; jfr konst 3. Att med din tungas svek / Din ordkonst öfva. Palmblad SophSorg. 337 (1839). Steffen Krig 4: 61 (1917).
3) (i vitter stil) till 3, 4: litterär konst (se d. o. 4); särsk. om dylik konst som utmärkes av utpräglat intresse för formen l. av estetiskt värkningsfullt ordval o. d. OoB 1892, s. 374. Ordkonst och bildkonst. Lagerkvist (1913; boktitel). (Johannes V. Jensens) främsta tillgång är en makalös ordkonst. NoK 98: 66 (1931).
4) till 3, 4: konstgrepp l. knep i fråga om användning av ord l. uttryck; nästan bl. (mera tillf.) i pl.; jfr konst 7. Den gamla logikens skolastiska ordkonster. Östergren (1934). —
(3) -KONSTLARE. [jfr t. wortkünstler] (†) person som utvecklar (överdriven l. missriktad) konstfärdighet i uttryckssätt. Thorild Gransk. 1784, 1: 58. —
(3) -KONSTLERI. [jfr t. wortkünstelei] (†) utvecklande av (överdriven l. missriktad) konstfärdighet (l. av förkonstling) i uttryckssätt. JournLTh. 1812, nr 287, s. 2. Atterbom Siare 5: 9 (1849). —
(3, 4) -KONSTNÄR~02 l. ~20. (i sht i vitter stil) person som skickligt l. konstnärligt kan bruka språket o. dess ord l. uttryck l. vid behov skapa nya ord osv.; vanl. om författare, i sht sådan som visar utpräglat intresse för formen l. utpräglad konstnärlighet i ordval o. d. Som musikalisk ordkonstnär intager .. Stagnelius ett aktadt rum i vår vitterhet. Böttiger 5: 318 (1871, 1874). Demosthenes, alla tiders största ordkonstnär. Centerwall Hellas 100 (1888). —
(3, 4) -KRAM, n. (ord- 1803 osv. orda- 1830) [jfr t. wortkram] (numera i sht i vitter stil) om (granna, men) tomma l. innehållslösa ord; (innehållslöst) svammel, (meningslös) svada; jfr -prål. Regnér Begr. 119 (1803). 2NF 20: 274 (1913). —
-KRETS. språkv.
2) [jfr d. ordkreds] till 4, om sammanfattningen av med varandra (ur ngn viss synpunkt) samhörande ord. SkrSamfStilforskn. 2: 8 (1936). —
(3, 4) -KRIG. (ord- 1674 osv. orda- 1709—1789. orde- 1747) [jfr t. wortkrieg] (numera i sht med ålderdomlig l. skämtsam prägel) ordstrid; polemik; äv.: strid om ord. Lucidor (SVS) 445 (1674). Om .. Ständernas utslag bör kallas dom eller ej, är et ordakrig. Lagerbring 1Hist. 2: 545 (1773). Heidenstam Svensk. 2: 252 (1910). —
(3, 4) -KRUS. (ord- 1722—1847. orda- 1716—1758. orde- 1722) (†)
2) ordprål; svassande l. högtravande ord (se ord, sbst.2 3); floskler; äv.: retorisk figur. Swedberg Schibb. d 3 a (1716). Rydelius Förn. 191 (1722, 1737; om retorisk figur). Meurman (1847).
3) krusande (se krusa, v. 4, 5 a) l. fjäskiga ord l. uttryck; krus (se krus, sbst.2 4, 5). Kolmodin QvSp. 1: 74 (1732). Nordforss (1805). —
(3) -KRÅNGEL. (†) (användande av) tillkrånglade uttryck. Schück SAHist. 2: 557 (i handl. fr. 1804). JournLTh. 1811, s. 1110. —
(3, 4) -KRÄMARE. [jfr d. ordkræmmer, t. wortkrämer] (numera knappast br.) person som (på ett beräknande sätt l. för vinnings skull) använder (granna, men) tomma l. innehållslösa ord l. kommer med l. ägnar sig åt värklighetsfrämmande l. sofistiska utredningar o. d.; äv.: pratmakare. Schroderus Waldt 61 (1616; om okunniga advokater). Slike personer (som drottning Kristina) fordra loftal och samla hungriga ordkrämare omkring sig. Wieselgren SvSkL 3: 326 (1835). TLär. 1847—48, s. 2. Dalin (1853; om pratmakare). Cannelin (1921). —
(2, 3) -KUNNIG. (i vitter stil, föga br.) som har lätt för att finna ord l. uttrycka sig. Runeberg 1: 6 (1832). Rydberg RomD 83 (1877). jfr mång-ordkunnig. —
-KUNSKAP~02 l. ~20. kunskap l. kännedom om ord o. deras betydelse; särsk. (ofta med mer l. mindre klandrande innebörd) om dylik kunskap i motsättning till kännedom om själva de ting l. begrepp som med orden betecknas; jfr sak-kunskap. Columbus Ordesk. 46 (1678). Steril ordkunskap vid undervisningen. 2NF 24: 669 (1916). —
(3, 4) -KVICKHET~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) ordfyndighet; spiritualitet; särsk.: vitsighet; äv. konkret: kvickt yttrande, särsk.: vits. Dalin (1853; konkret). Sturzen-Becker 1: 86 (1861). En infallsrik ordkvickhet af fransk karaktär. 2Saml. 31: 198 (1910). Ordkvickheten eller ordleken (vitsen). Wrangel Dikten 166 (1912). Östergren (1934). —
(1 (k)) -KVÄDE. (ord- 1669—1769. orda- 1669—1739. -qwädi 1717) [fsv. ordhqvädhe, ordha qvädhe] (†) (allmänt) talesätt; särsk.: ordspråk. Ordkuäde kuäder så: Alt bettre seent än aller. Lucidor (SVS) 121 (1669). BtVLand 5: 116 (1764). Ihre (1769). —
(3) -KYNNE. (numera bl. tillf.) jfr kynne 2 c; äv. konkret(are): skickligt l. fyndigt uttryck l. uttryckssätt (jfr kynne 2 a δ). Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663). Obs! 1947, nr 18, s. 19 (rubrik). —
(3) -KÅPA. (†) bildl., om ord som användas för att överskyla ngt. Som .. oskuld ey någon ohrdkåpa höwer, dy beder iahg (osv.). 3Saml. 7: 46 (1670). —
(3) -KÄLLA. (i vitter stil, tillf.) bildl.; jfr källa 2 a. Mina tanckar ble förstörda / Grumlig wart ord-kiällans Flod. Runius (SVS) 2: 49 (1706). —
(3) -KÄMPE. (numera bl. i ålderdomlig stil) person som deltar i ordstrid; debattör; stundom övergående i bet.: förespråkare l. förkämpe (för ngt). Det gamla och nya skolsystemets ordkämpar. KrigVAT 1843, s. 306. Tiden 1848, nr 90, s. 1. —
(3) -KÄMPNING. (ord- 1739. orda- c. 1755) (†) = -kamp. Schenberg (1739). Schultze Ordb. 2212 (c. 1755). —
(3, 4) -LAG, sbst.1, r. l. f. l. m. (numera bl. tillf.) regel som gäller (stavningen av) ett enskilt ord l. enskilda ord; förr äv. om syntaktisk språklag l., sammanfattande, om syntaktiska språklagar. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). 2SAH 1: 18 (1801). —
-LAG, sbst.2, se B. —
-LEDNING. [jfr t. wortleitung] (†)
1) etymologisk förklaring av ord, etymologi (se d. o. 1, 2). SvMerc. 3: 1184 (1758). Schulthess (1885).
2) avledning (se d. o. II). Knippe af knäppa, vigt af väga (m. fl.) .. röja ingendera sin slägtskap med stamordet, genom den art af vokalvexling, som man velat fastställa för dessa ordledningar. 2SAH 1: 16 (1801); jfr 1. Därs. 185.
-LEK. (ord- 1734 osv. orda- 1734—1934. orde- 1735) [jfr t. wortspiel, fr. jeu de mots (båda i bet. 2)]
1) (numera bl. mera tillf.) till 4, om olika (sällskaps)lekar vari det gäller att finna l. bilda l. använda ord som uppfylla vissa givna förutsättningar l. att utläsa vissa ord o. d.; jfr ord, sbst.2 4 g. SvForns. 3: 442 (1842). SvLek. 1: 42 (1883).
2) till 3, 4, om lekfull användning av ord (i tal l. skrift) o. d., lek med ord; särsk.
a) om användning av ord l. uttryck på ett sätt som ger l. avser att ge intryck av sinnrikhet l. spiritualitet l. kvickhet; särsk. om användning av homonyma l. snarlika l. flertydiga ord l. uttryck i syfte att nå en komisk effekt; stundom med mer l. mindre nedsättande innebörd; utom ngn gg i vitter stil (i formen orda-lek) numera nästan bl. konkretare, om enskilt fall av dylik användning l. om muntligt yttrande l. passage i skrift vari ord l. uttryck användas på detta sätt; jfr lek, sbst. 2 g, o. vits. En oöversättlig ordlek. Aldrig är någon ting osmakeligare, än Pedantiske ord-lekar. Dalin Arg. 2: 90 (1734, 1754). Mycket konstig orda-lek / Ei på dessa bladen vankar. Kolmodin QvSp. 2: c 3 a (1750). En liten artig ordlek, att jag icke förföljer de liberala, för det att jag processar emot Fristedt. Palmær Eldbr. 100 (1839). (I förnamnet Ciacco) låg en ordlek; ty i den äldre Toskanska dialekten betydde detta ord äfven gödsvin. 2SAH 50: 261 (1874). Marknadsgycklarnas ordalek. Östergren (1934). Johnson (o. Alexanderson-Lundström) Sartre Mur. 19 (1946).
b) (numera bl. mera tillf.) om jonglerande l. bollande med ord (utan klart fattad l. allvarligt menad innebörd); i sht förr äv. dels om spetsfundig användning av ord, dels om löslig l. ogrundad sammanställning av (snarlika) ord för ådagaläggande av ett ords ursprung. SvMerc. 1761, s. 137. Därs. 1765, s. 210 (i fråga om ords etymologi). Huru denna dygdelära .. tyckes öfvergå til en ordlek, endast tjenlig, at upväcka och underhålla tvister. Fremling KantGrund. 20 (1798). Steffen Krig 4: 80 (1917).
c) (orda-) (i vitter stil, med ålderdomlig prägel) om litterär framställning; företrädesvis om poesi (av lättare art); jfr lek, sbst. 2 h. Ordalek och Småkonst. Strindberg Fagerv. 293 (1902). —
(3, 4) -LEKA, v. använda l. göra en ordlek (se d. o. 2 a) l. ordlekar; vitsa (med ngt); i sht ss. vbalsbst. -ande. Wrangel Frihetst. 258 (1895). Levertin 23: 221 (1906). Noreen VS 7: 81 (1906). —
(3, 4) -LEKANDE, p. adj. som använder l. innehåller l. innebär l. har avseende på en ordlek (se d. o. 2 a) l. ordlekar. Atterbom Siare 5: 129 (1849). —
-LISTA, r. l. f.; förr äv. -LIST. (ord- 1690 osv. orda- 1690—1878. orde- 1663—1729) lista l. förteckning över ord (uppgjord i ngt visst syfte); särsk. dels om (vanl. alfabetisk) förteckning över (det viktigaste) ordförrådet i ett språk l. en dialekt l. ett fackspråk o. dyl. l. över en viss del av ordförrådet i ett språk osv. (t. ex. främmande ord, föråldrade ord o. d.) utan ngn utförligare behandling av orden (med hänsyn till användning l. betydelse o. d.), stundom med summariskt angivande av betydelserna (på samma språk som de behandlade orden tillhöra l. på ett l. flera andra språk), dels om kortare förteckning över (svårfattliga l. ovanliga) ord i en text o. d., avsedd till hjälp för förståelsen av texten osv. o. innehållande förklaring l. översättning av de upptagna orden; förr äv. övergående i bet.; sakregister. Ordlista över, förr äv. (up)på föråldrade (l. främmande o. d.) ord, förr äv. på (i en skrift behandlade) saker. Ordlista till en nybörjarbok i engelska. Orde-List Oppå the Ord förnemligast, som särskilt finnas i Wäst-Götha Lagen. Stiernhielm WgL 100 (1663). Ordalista på dhe förnämste Ting, som uthi bemelte Book beskrifwas. Hadorph Catal. 7 (1690). Genom ordlistor bestämma rättskrifningen. 2SAH 1: Föret. 68 (1801). Ord-lista till Peder Månssons skrifter. FSS I. 3: 43 (1845). Ordlista öfver svenska språket utgifven af Svenska Akademien. (1874; boktitel). En nautisk och kommersiell ordlista på fem språk. VFl. 1937, s. 48. jfr dialekt-, rättstavnings-ordlista. —
(3, 4) -LJUD. (ord- 1812 osv. orda- 1700—1791) [jfr dan. o. nor. ordlyd, ävensom t. wortlaut] (numera bl. mera tillf.) ordklang; ords ljudform; förr äv. om uttal (av orden i ett språk). Det Fransöska Språketz rätta utnämnande och Orda-Liud. Österling Prononc. (1700; i boktiteln). 2SAH 17: 5 (1824). Hygiea 1919, s. 76. särsk. (†) i uttr. tomma ordljud, tomma ord. JournLTh. 1812, nr 287, s. 3. —
(1, 3) -LJUV. (†) vänlig l. hövlig l. artig i sitt tal; umgängsam, tillgänglig; jfr god-talig. Serenius A 4 a (1734). Schultze Ordb. 2802 (c. 1755). —
-LYDELSE, se B. —
-LYSTARE. [senare ssgsleden vbalsbst. till lysta, v.3] (†) = -ryttare 1. Sylvius Mornay 678 (1674). —
(3, 4) -LYTA. (†) utskämma l. smäda (ngn) med ord. Spegel 331 (1712). Schultze Ordb. 2802 (c. 1755; angivet ss. föråldrat). —
-LÄNGD. (ord- 1882 osv. orda- 1755—1782)
2) (†) ordlista; ordregister; äv.: ordförråd. Möller PrincBot. 42 (1755; om ordregister). HH XXXII. 1: 80 (1779; om ordförråd). Porthan BrSamt. 1: 54 (1782).
Ssg: ordlängds-balans. språkv. till -längd 1: förhållandet att kvantiteten hos de i ett ord ingående språkljuden regleras efter ordets längd (så att långa ljud undergå förkortning i längre ord). NoB 1927, s. 36. —
-LÄRA, r. l. f. (ord- 1810 osv. orde- 1696) [jfr d. ordlære, t. wortlehre] språkv. lära(n) om orden (o. deras språkriktiga användning); numera företrädesvis dels ss. sammanfattande benämning på ordböjnings- o. ordbildningslära, formlära, morfologi, dels i inskränktare anv., om ordbildningslära. Salberg Gr. 20 (1696). Noreen VS 7: 97 (1914; om ordbildningslära). Danell SvSpr. 7 (1927). —
(3, 4) -LÄRD, p. adj. (†) som besitter stor lärdom i fråga om ord o. deras betydelse; stundom övergående i bet.: språklärd; äv. (med klandrande innebörd): som äger ensidigt teoretisk lärdom (saknar praktisk erfarenhet); anträffat bl. i mer l. mindre substantivisk anv. (Lektorer o. professorer i ekonomi) borde ej vara ordlärde, utan värklärde. Dalin Arg. 1: 334 (1733, 1754). LittT 1796, s. 493. —
(3, 4) -LÄXA, r. l. f. (ord- 1843 osv. orda- 1732) (numera bl. tillf.) läxa (se läxa, sbst. 5) som innebär inlärande av ordkunskap l. ensidigt teoretiska insikter; förr äv.: ordformel, ordramsa. Blotta ordaläxor, / Och annat kockleri ha ingen kraft. Kolmodin QvSp. 1: 418 (1732). BerRevElLärov. 1843, Bil. S, s. 99. —
-LÖS, adj. (ord- 1522 osv. orda- 1561—1716. orde- c. 1618 —c. 1696) [fsv. orþlös (i bet. 2), sv. dial. olles, årdlaus (i bet. 1 o. 2)]
a) om person: som icke säger ngt l. som icke kan frambringa ett ord; stum, tyst; förstummad. Dahlstierna (SVS) 210 (c. 1696). Han blev nästan ordlös av tacksamhet och glädje. Sörlin UFolk 69 (1929).
b) med sakligt huvudord (l. ss. adv.): som äger rum l. förflyter utan ord; som icke uttryckes l. kan uttryckas i ord; stum. Möller (1790). En ordlös längtan. Bremer NVerld. 2: 223 (1853). (Havets) ordlöst klagande sång. Ekelund Syn. 62 (1901). En ordlös stund. Karlén FinNov. 106 (1930).
2) (†) till 6 (i): som icke håller ord, icke ordhållig; trolös; opålitlig; ovederhäftig; äv. i utvidgad anv., om ngns hjärta o. d.; jfr lös 17. RA I. 1: 3 (1522). Rom. 1: 31 (NT 1526). Brahe Kr. 45 (c. 1585; om hjärta). Een lättferdig och ordlööss menniska (skall) migh dhet (dvs. vissa beskyllningar) oppå sagt hafva. GotlArk. 1929, s. 39 (1665). Then ordlöse, som går ifrå ord och lofwen. Swedberg Dödst. 430 (1711).
Avledn.: ordlöshet, r. l. f.
2) (†) till -lös 2: egenskapen att icke vara ordhållig; trolöshet; opålitlighet; äv. konkretare, om handlingssätt o. d. som vittnar om dylik egenskap. RARP 7: 88 (1660). Dalin Hist. 2: 60 (1750; konkretare). —
(3, 4) -MAGI. (i fackspr.) magi som bygger på föreställningen om vissa ords o. uttrycks magiska krafter. FoF 1933, s. 138. —
(3, 4) -MAKARE. [jfr d. ordmager, t. wortmacher] (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) person som skapar nya (olämpliga) ord l. använder invecklade (o. pretentiösa, men innehållstomma) ord; äv.: pratmakare. Lindfors (1824). Segerstedt Händ. 287 (1926). —
(3, 4) -MAKERI3~002 l. 1004. [jfr d. ordmageri] (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel); jfr -makare. Lindfors (1824). SvTidskr. 1874, s. 119. ÅbSvUndH 63: 23 (1942). —
-MATERIAL, n. (i sht i fackspr.) om ord (l. delar av ord) betraktade ss. material för språkliga uttryck l. för vers o. dyl. l. för språkliga undersökningar o. d. ASScF 16: 165 (1888). Svårigheter att inpassa ordmaterialet i versskemat. Castrén StormaktstDiktn. 207 (1907). —
-MELLANRUM~002. mellanrum mellan ord i skriven l. tryckt text; ngn gg äv. om mellanrum l. paus mellan orden i tal. Kræmer Metr. 1: 38 (1874; i tal). HantvB I. 5: 72 (1937). —
-MELODI.
1) (mera tillf.) till 3: melodi (se d. o. 3) som framträder hos l. utmärker en följd av med varandra förbundna språkliga uttryck; jfr språk-melodi. Bergström LittNat. 121 (1889). 2NF 32: 991 (1921).
2) i sht språkv. till 4: melodi (se d. o. 3) som framträder hos l. utmärker ett enskilt ord. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. Föret. III (1885). —
-MENING. (ord- 1797 (i bet. 1), 1801 (i bet. 3) osv. orda- 1790 (i bet. 1) osv.)
1) (numera nästan bl. i formen ordamening) (med ngt ålderdomlig prägel) till 3 (o. 4): (bokstavlig) innebörd l. mening (hos med varandra till ett sammanhang förbundna ord) i ett yttrande l. en framställning l. text o. d.; jfr orda-förstånd. Rosenstein 1: 200 (1790). Skriftens enkla ordamening. 2NF 1: 1154 (1904).
2) (i formen ordmening) (tillf.) till 3, 4: mening l. innebörd uttryckt gm (ss.) ”normala” (uppfattade) ord. Refrängstavelser utan ordmening. NysvSt. 1921, s. 220.
3) (i formen ord-mening) (numera bl. tillf.) till 4, om enskilt ords innebörd l. betydelse. 2SAH 1: 22 (1801). —
-METOD(EN). pedag. metod för inlärande av konsten att läsa varvid man utgår från hela ord (ordbilder); jfr ordbild-metod(en). Svedbom Sätt. 25 (1854). —
(3, 4) -MINNE.
1) förmågan att minnas (enskilda) ord (o. deras betydelse); äv. om förmågan att minnas (ordalagen i) en text o. d.; stundom motsatt: sakminne. Callerholm Stowe 299 (1852). Bergmark Nervsj. 38 (1931).
2) (i sht i fackspr.) minnesföreställning av ord; i sht i pl. Schéele Själsl. 315 (1895). Hygiea 1919, s. 76.
Ssg: ordminnes-metod(en). (tillf.) till -minne 1, om undervisningsmetod som (i motsats till åskådlig undervisning) bygger på inlärandet av lästa ord (läst text). SvLitTidn. 1813, sp. 767. —
(3) -MJUK. [jfr nyisl. orðmjúkur, som talar vackert] (†) som talar vänliga l. milda ord. Een ordmiwk tunga beweker thet som beenhårdt är. LPetri SalOrdspr. 25: 15 (1561). —
(3) -MUSIK. (i sht i vitter stil) om musikaliskt välljud hos (en följd av med varandra förbundna) språkliga uttryck l. en dikt o. d. Fröding Eftersk. 2: 130 (1894, 1910). —
(3, 4) -MÅLNING. (i sht i vitter stil) om handlingen l. konsten att måla i ord (se måla, v.2 4 a β); äv. konkret(are), om ordmålande skildring l. dikt o. d. Rydberg KultFörel. 1: 145 (1884). Almquist VärldH 6: 494 (1929; konkretare).
(3, 4) -MÄNGD. (numera bl. tillf.) mängd av ord; ordrikedom; mångordighet. Schultze Ordb. 2961 (c. 1755). Hammarsköld SvVitt. 2: 93 (1819). —
(3, 4) -MÄRKARE. [jfr t. wortmerker] (numera bl. tillf.) person som märker ord. Schultze Ordb. 2919 (c. 1755). SvD(A) 1917, nr 26 B, s. 4. —
-MÄRKE.
1) (i fackspr.) varumärke som består av ett (l. flera) ord; motsatt: figurmärke. BtRiksdP 1897, I. 1: nr 17, s. 24.
2) (enst., †) iakttagelse angående ord (med avs. på användning l. betydelse o. d.); anträffat bl. i pl.; jfr märke, sbst.1 13. Columbus Ordesk. 84 (1678). —
(2, 3) -MÄSTARE, sbst.1 (sbst.2, se sp. 1138) (i vitter stil, tillf.) mästare i konsten att lägga sina ord l. att använda språket, (framstående) ordkonstnär. Rydberg KultFörel. 4: 122 (1887). —
(3, 4) -MÄTNING. (†) konkretare, om versmått (vari ord inpassas l. äro inpassade); anträffat bl. i pl. SvMerc. 3: 1027 (1758). —
-MÖNSTRAN, f. [senare ssgsleden vbalsbst. till mönstra, v.2] (†) (kritisk) granskning o. förklaring av ord l. ords innebörd. 3Saml. 7: 83 (1670). —
(3, 4) -MÖRJA. (numera bl. ngn gg tillf.) = -röra. 2VittAH 11: 276 (1819, 1822). SvT 1852, nr 16, s. 1. särsk. (†) i pl. Leopold 5: 202 (c. 1827). —
(3, 4) -NJUGG. (i sht i skriftspr.) ordkarg; ordknapp. Möller Föret. 2 b (1782). En ordnjugg, fast trivsam kamrat. Lindqvist Herrgårdsh. 142 (1921). —
(3, 4) -NJUGGHET~02 l. ~20. [jfr -njugg] (i sht i skriftspr.) ordkarghet; ordknapphet. Nordforss (1805). —
(3, 4) -ORDNING. [jfr t. wortordnung] (†) ordföljd; äv. om syntax l. syntaktiska språklagar (med avs. på ordföljd). Schroderus Comenius 747 (1639). Columbus Ordesk. 101 (1678). —
(3, 4) -PEDANT. (mera tillf.) person som använder (orden i) språket på ett (lärt) pedantiskt sätt l. som i sitt språk visar prov på (pedantisk) lärdom. Schück AllmLittH 3: 287 (1921). —
(3, 4) -PRAKT. (ord- 1797 osv. orda- 1930. orde- 1672) (i vitter stil) (användning av) praktfulla l. prunkande l. prålande ord; jfr -prunk, -prål. Lucidor (SVS) 196 (1672). Tegnérs ordprakt. Mjöberg Lb. 461 (1910). —
(3, 4) -PRUNK. [jfr t. wortprunk] (i vitter stil) (användning av) prunkande ord; jfr -prål. Lucidor (SVS) 245 (1672). —
(3, 4) -PRUNKANDE, p. adj. (i vitter stil) jfr -prunk. Ett .. ordprunkande språk. Leopold 5: 173 (c. 1825). —
(3, 4) -PRÅL. (ord- 1741 osv. orda- 1728—1899) (i sht i vitter stil) (användning av) prålande l. svassande ord; bombasm, svulst(ighet); äv. övergående i bet.: (tomt) skryt; förr ngn gg äv. utan nedsättande innebörd: ordprakt. Lundberg Paulson Erasmus 61 (1728). Han (dvs. skalden) bör berömma Dygd med alraljufsta stämma, / I högsta ordaprål. Nordenflycht Skaldek. 5 (1744). Cnattingius SnE 99 (1819; om skryt). (Han) framför ärendet, i ordprål klädt. Kullberg Tasso 1: 127 (1860). SvD(A) 1929, nr 29, s. 8. —
(3, 4) -PRÅLIG. [jfr -prål] (numera knappast br.) som utmärkes av ordprål; svulstig, bombastisk. Ordprålig rhetorik. 3SAH XLI. 2: 110 (1835). Wahlfisk KatUnd. 185 (1889). —
(3, 4) -PRÅNG. (ord- 1740—1855. orda- 1680—c. 1830. orde- 1687—1810) [jfr ä. d. ordprang, ävensom t. wortgepränge] (†) i sg. o. pl.: ordprål; ordkram. Hiärne Suurbr. Föret. 4 b (1680). Annerstedt UUH Bih. 2: 286 (1687: ordeprångh; rättat efter handskr.). Serenius EngÅkerm. Fört. 3 (1727; i pl.). Atterbom Minnest. 2: 234 (1855). —
(3) -PÄRLA, r. l. f. (ord- 1942 osv. orde- 1706) (i vitter stil, tillf.) i pl., bildl., om vackra ord (varmed ngn lovprisas). Tin Orde-Perlor blij / Hållne för förgyllta Pillor (dvs. piller). Runius (SVS) 2: 49 (1706). —
-RAMSA, r. l. f. ramsa av ord; särsk. om dylik ramsa utan begriplig mening. Schück SvLitH 1: 386 (1889). 3SAH LIII. 2: 210 (1942). —
(1, 3, 4) -RAPP, adj. [jfr d. ordrap, nor. ordrapp] snabb (o. fyndig) i (tal o.) svar. En ordrapp piga. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 213 (1918). —
-REDA, r. l. f. (ord- 1791. orda- 1744) (†) utredning av ords (betydelse o.) ursprung. Faggot ÅmVetA 1744, s. 7. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
-REGISTER. (ord- 1805 osv. orda- 1723—1788. orde- 1706) [jfr t. wortregister] register över ord; numera vanl. om (alfabetiskt) register över de i ett arbete behandlade orden; i sht förr äv. om (alfabetiskt) register över (svårfattliga l. ovanliga) ord i en text o. d., ofta med (kortfattad) förklaring av deras innebörd o. d. (jfr -lista); förr äv. allmännare, om (alfabetiskt) sakregister (till en bok l. skrift o. d.). Ordregister till, förr äv. över en skrift o. d., förr äv. på ämnen (som behandlas i en skrift o. d.). Ett fullkommeligit Orde-Register På alla the materier, som uti detta Justitiæ-Wärket begrijpas. Schmedeman Just. Reg. a 1 a (1706). Schück SAHist. 5: 504 (i handl. fr. 1843: över). Rydqvist SSL 2: 496 (1860). MeijerbArk. 2: 141 (1939). —
(3, 4) -RIDANDE, p. adj. (mera tillf.) som rider på ord. En ordridande pedant. HT 1916, s. 85 (1819). —
(3, 4) -RIDARE. (ord- 1791. orda- 1749) (†) ordryttare. Lind 1: 1840 (1749). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
-RIK. (ord- 1617 osv. orda- 1716—1803. orde- 1633—1711) [jfr t. wortreich]
1) till 3, 4; om person (jfr 2), stundom äv. om ngns tunga o. d.: som uttrycker sig mångordigt l. vidlyftigt, mångordig; om framställning o. d.: som utmärkes av mångordighet l. vidlyftighet. Theras Ordrijke Predicaner. L. Paulinus Gothus Ratio 41 (1617). Schroderus Albert. 2: 122 (1638; om tunga). Anna hade aldrig varit ordrik. Oterdahl Borgarh. 22 (1913).
2) till 4; om språk l. ordbok l. lexikograf o. d.: som har resp. innehåller l. upptar ett stort ordförråd. Columbus Ordesk. 58 (1678; om lexikograf). Det .. ord- och ljudrika ryska språket. Jensen Puschkin 11 (1889). —
2) till 4; motsv. -rik 2: egenskapen att ha (l. upptaga) ett stort ordförråd; stundom konkretare, övergående i bet.: ordförråd. Columbus Ordesk. 2 (1678). Att ordrikedomen under tiden från utarbetandet av Ihres ordbok .. till närvarande tid (dvs. 1849) kunde anses ungefärligen tiodubblad. Schück SAHist. 6: 455 (i handl. fr. 1849). —
-RIKTIGHET. (†) (läran om) språkriktighet med avs. på ords användning l. former l. stavning o. d. Salberg Gr. 20 (1696). Järta 2: 113 (1839). —
-RIM. (ord- 1875—1936. orde- 1688) (föga br.) om rim vari ord rimma med varandra (motsatt: tankerim); särsk. metr. om rim vars rimord äro identiska l. homonyma (motsatt: stamrim, avledningsrim m. fl.); förr äv. (i pl.) om rimmande verser, rim. Warnmark Epigr. D 3 a (1688). UVTF 12: 124 (1875). Risberg SvVersTeori 2: 217 (1936). —
-ROT. i sht språkv. om det element hos ett ord (l. en grupp samhöriga ord) som återstår, sedan alla affix l. bildningselement (ss. prefix, avlednings- o. böjningsändelser o. d.) avlägsnats, rot; jfr -stam. Lindfors (1824). Rydqvist SSL 5: 2 (1874). Larsson Kunsk. 162 (1909). —
-ROTARE. [avledn. av -rot med anslutning till rota, böka] (vard., mindre br.) nedsättande benämning på språkforskare. Strindberg HMin. 2: 364 (1905). UNT 1924, nr 8857, s. 3. —
(3, 4) -RYTTARE.
1) person som på ett småaktigt l. pedantiskt sätt fäster sig vid l. hakar upp sig (o. anmärker) på ord; äv.: person som använder (l. tolkar) ord på ett spetsfundigt sätt; stundom äv.: vitsmakare; förr äv.: person som ägnar sig åt spetsfundigt utfunderande l. utredande av ords betydelse o. ursprung. Lit på du har .. ordryttare marga och arga. Runius (SVS) 1: 290 (1713). Sevillas namn var i älsta tiderna Hispalis, som skall vara Feniciska, och hvarom Spanjens lärde och ordryttare må disputera. Agrell Maroco 2: 359 (1800, 1807). Att Sokrates .. avslöjat .. (sofisterna) som simpla ordryttare. Grimberg VärldH 3: 26 (1928). GHT 1944, nr 43, s. 3 (om vitsmakare).
(3, 4) -RYTTERI1004, äv. 3~002 (o`rdrytteri´Weste). handlingen att på ett småaktigt l. pedantiskt sätt fästa sig vid l. haka upp sig (o. anmärka) på ord; tvist om ord; äv.: spetsfundigt användande av ord, hårklyveri, sofistik; stundom äv.: (användning av) ordlekar, vitsmakeri. SvMerc. 1765, Föret. 2. (Shakspeare) stod under inflytande af den samtida engelska teaterns smak för misslyckade ordrytterier. Schück Shaksp. 2: 57 (1916). Att man .. stundom förföll till tomt ordrytteri, till ofruktbar sofistik. NoK 59: 19 (1926). —
(3, 4) -RÄCKA, r. l. f. (mera tillf.) räcka l. följd av ord (i ett yttrande l. en ordbok o. d.). Replikernas ordräckor. Söderhjelm Upps. 42 (1903). —
(3) -RÄDD. (numera bl. tillf., i vitter stil) försiktig l. reserverad i sina yttranden; rädd för att tala om ngt. Serenius Zz 4 b (1734). Ahlin Jungfr. 200 (1947). —
-RÄTT, adj. (ord- 1843 osv. orda- 1873—1910) [jfr d. ordret] (numera bl. mera tillf.) ordagrann. Wetterbergh Sign. 141 (1843). FoF 1942, s. 95. —
(3, 4) -RÖRA, r. l. f. (numera bl. tillf.) virrvarr l. röra av ord; ”trams”; förr äv. i pl. Leopold 6: 327 (1813; i pl.). Vetterlund StDikt. 76 (1894, 1901). —
(1 (k)) -SAGA. (†) ordspråk l. (allmänt) talesätt. Swenske Ordsedher, Eller Ordsaghor. (1604; boktitel). —
(2, 3) -SAMFÄRDSEL~020. (i fackspr.) samfärdsel l. kommunikationer med avs. på sändande av meddelanden mellan olika orter (medelst telegraf l. telefon o. d.). HandInd. 393 (1926). —
-SAMLING. (ord- 1791 osv. orda- 1788—1792)
1) (†) till 3, 4: mängd av med varandra till ett sammanhang förbundna ord; jfr -mängd. EP 1792, nr 47, s. 3.
2) till 4: samling av enskilda ord; nästan bl. konkret, särsk. om samling av ord som excerperats ur litteratur l. upptecknats ur levande tal. Schück VittA 6: 408 (i handl. fr. 1788). Ordsamlingen ur Spegel (för en svensk ordbok). 3SAH XLVIII. 2: 255 (1843). GotlArk. 1930, s. 63. jfr dialekt-ordsamling. —
-SAMMANSTÄLLNING~0020. abstr. o. konkret; särsk.
a) syntaktisk sammanställning av två l. flera ord; ngn gg äv. med inbegrepp av sammansättning; jfr -fogning. Ljunggren Est. 1: 201 (1856). Här avsedda (varu-)benämningar äro .. ägg i ordsammanställning såsom äggpulver (osv.). SFS 1917, s. 969.
b) språkv. sammanställning av etymologiskt samhöriga ord (ur olika språk) i syfte att belysa l. förklara (ett l. flera) ords ursprung. Richert Ljudl. 16 (1863). —
-SAMMANSÄTTNING~0020. i sht språkv. ordbildning gm sammansättning; äv. konkret, om ord som är bildat på dylikt sätt; ngn gg (i icke fackmässigt spr.) äv.: ordsammanställning (se d. o. a). Höijer 4: 488 (1798). SFS 1909, nr 52, s. 11 (konkret). Alexanderson Sartre Frist. 336 (1949; om ordsammanställning). —
(1 (k)) -SED. (ord- 1528—1885. orda- 1615—1670. orde- c. 1540—1729) [fsv. ordhsidher] (†) uttryckssätt som är gängse (bland en grupp människor) l. som ofta brukas av ngn; (gängse l. ofta brukat) uttryck; (allmänt) talesätt; särsk.: ordspråk. OPetri 1Post. 91 a (1528). Allmennelighe Ordsedher brukas offta för almenneligh lagh. Dens. 4: 304 (c. 1540). Swenske Ordsedher. (1604; boktitel). Wij Swenske hafwe vthi een gammal ordhsedh: Vnger nimmer, gammal håller. Skytte Und. A 4 b (1604). Een Swänsk Sölfwermark (betalas) medh tijo öre rätteligen at säya, eller effter gemeene ordseden medh tiugu öre Kopparmynt. Stiernman Com. 2: 352 (1643). Salberg Gr. 24 (1696). Schulthess (1885). —
(3 4) -SKAPELSE. särsk. till 4; abstr. o. (vanl.) konkret; jfr -bildning. 2SAH 1: 209 (1801; konkret). Lyth SvSpr. 54 (1848; abstr.). —
((1,) 4) -SKATT. (ord- 1873 osv. orda- 1685) [jfr t. wortschatz] ordförråd; jfr språk-skatt. Spegel GW 21 (1685). Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 497. Upplandslagens ordskatt. Schagerström (1911; boktitel). —
-SKIFTE. (ord- 1729 osv. orda- 1722 osv. orde- 1660) [fsv. orþa skipti]
1) (i sht i skriftspr.) till 3: ordväxling, ordbyte. RARP 8: 126 (1660). SvD(A) 1932, nr 123, s. 4. särsk. [jfr motsv. anv. i d.] (mera tillf.) övergående i bet.: dialog (i ett drama). Hedén 3: 179 (1916). Söderhjelm Levertin 2: 209 (1917).
2) (†) till 4; eg.: förhållandet att ett ord förändras till ett annat (gm avledning o. d.); anträffat bl. konkretare, övergående i bet.: par av med varandra besläktade ord (av vilka det ena är avlett av det andra). Slägtskapen emellan sjelfva vokalljuden, som omvexla i ett ordskifte (t. ex. emellan ljuden a och ä i fast, fästa). 2SAH 17: 61 (1824). —
-SKILLNAD.
1) (mera tillf.) gräns mellan de enskilda orden i ett yttrande l. en framställning (i sht i skrift). 2NF 6: 1500 (1907).
2) i sht språkv. åtskillnad l. olikhet mellan olika ord; företrädesvis i fråga om skiljaktig stavning av homonyma ord. 2SAH 1: Föret. 34 (1801).
Ssgr (i allm. till -skillnad 2; i sht språkv.): ordskillnads-bokstavering. (†) stavning varigm homonyma ord åtskiljas gm olika stavsätt. AGSilverstolpe Bokst. 41 (1811).
-grundsats. ortografisk grundsats innebärande att homonyma ord böra åtskiljas i skrift gm olika stavsätt. Hazelius Rättst. 1: 39 (1870).
-tecken. 1) till -skillnad 1: (skriv)tecken som tjänar att utmärka gränsen mellan de enskilda orden i en text. SkrHSamfU VII. 3: 12 (1901). jfr: Vi européer finna det naturligt att som ordskillnadstecken använda blott ett tomt mellanrum i raden. UVTF 12: 8 (1875). 2) (tillf.) till -skillnad 2: skrivtecken som användes för att till stavsättet åtskilja homonyma ord. AGSilverstolpe Bokst. 42 (1811). —
(3) -SKRAMMEL. (numera bl. mera tillf.) (användning av) braskande l. svassande (men innehållslösa) ord; jfr -prål. JournLTh. 1811, s. 1110. Barocksmakens .. ordskrammel. SvLittH 1: 305 (1919). —
-SKRIFT. [jfr t. wortschrift] i sht språkv. skrift(system) vari varje tecken l. figur betecknar ett helt ord (motsatt: bild-, stavelse-, bokstavsskrift); ngn gg äv. allmännare, om skrift(system) vari ett språks ord (i motsats till de begrepp de beteckna) på ett l. annat sätt återges gm skrivtecken. Pettersson HebrGr. 4 (1829). Grimberg VärldH 10: 62 (1941; allmännare). —
-SKRIVNING. (ord- 1812. orda- 1756—1760) [jfr d. ordskrivning, t. wortschreibung] särsk. (†): rättstavning, ortografi. SvMerc. 2: 298 (1756). JournLTh. 1812, nr 149, s. 3. —
(3) -SKRUD. (ord- 1900 osv. orda- 1902) (i vitter stil) språkdräkt; stundom äv. om omsvep l. förskönande omskrivningar o. d. Lidforss Vetensk. 10 (1900). Den sanning, som I sagt mig, / så naken, utan ordaskrud. VLitt. 2: 451 (1902). —
(3, 4) -SKRYLLANDE, p. adj. (†) som utmärkes av överflödig (o. pretentiös) mångordighet. Atterbom Siare 4: 240 (1847). —
(3) -SKUM, n. (i vitter stil) bildl., om (praktfulla, men) tomma l. innehållslösa ord (som icke ge ngn behållning). Tegnér (WB) 3: 340 (1818). —
(3) -SKVALLER. [jfr dan. o. nor. ordskvalder] (†) tomt prat l. värdelösa utredningar o. d. Schroderus Os. 1: 140 (1635). —
-SKYDD, n. (i fackspr.) skydd av ordmärken. TRetsvid. 1910, s. 409. —
(3, 4) -SKÄMT. [jfr t. wortscherz] (numera bl. tillf.) skämt(ande) i tal l. skrift; äv.: ordlekande skämt, vits. Lucidor (SVS) 247 (1672). Sturzen-Becker 1: 86 (1861; om vits). Söderblom UrRelH 160 (1915). —
-SLAG. (ord- 1837 osv. orda- 1555—1787. orde- 1696. ords- 1590; jfr orda-lag 2 anm.) [y. fsv. ordhaslagh (Troj. 147)]
2) (†) till 3: uttryck(ssätt); talesätt; tal; särsk. i uttr. få ett annat ordaslag (om ngn), yttra sig på annat sätt (om ngn). LPetri 2Post. 91 b (1555: få). Dens. Sir. 27: 23 (1561: om). PPGothus Und. K 7 b (1590). jfr Swedberg Schibb. 364 (1716).
3) (numera bl. mera tillf.) till 4: slag l. art av ord; förr äv. ss. beteckning för ordklass. Tiällmann Gr. 158 (1696; om ordklass). Beckman SvSpr. 112 (1904). —
-SLUT, n.
1) (†) filos. till 3: slutledning, syllogism; i uttr. tvåspetsigt ordslut, = dilemma 1 a. Lallerstedt Slutk. 16 (1739).
2) i sht språkv. till 4, om den del av ett ord som utgör dess slut; stundom äv. övergående i bet.: gräns mellan två ord (i en text o. d.), befinnande sig omedelbart efter det första ordets slut. I vidsträckt mening förstås .. (med cesur) hvarje i det inre af en vers förekommande ordslut. NF 3: 201 (1878). NordKult. 7: 20 (1947). —
(3) -SMEKNING. (i vitter stil, tillf.) (användning av) smickrande l. inställsamma ord. Lucidor (SVS) 377 (1674). —
(3, 4) -SMIDERI1004 l. 3~002. (numera bl. tillf.) jfr -makeri. Nordforss (1805). Berg Fröding 103 (1910). —
(3) -SNARA, r. l. f. (orda- 1728) (numera bl. tillf.) om yttrande l. argument o. d. varigm man söker snärja ngn. Lundberg Paulson Erasmus 39 (1728). —
(3) -SNILLE. [jfr dan. o. nor. ordsnilde, isl. orðsnilli] (†)
1) egenskapen l. förmågan att uttrycka sig vältaligt l. snillrikt l. kvickt; vältalighet l. snillrikhet l. kvickhet. Serenius Ppp 2 a (1734). Schultze Ordb. 4634 (c. 1755).
(3) -SNÄLL. [jfr dan. o. nor. ordsnild, isl. orðsnjallr] (numera bl. ngn gg arkaiserande) vältalig; snillrik l. kvick. Serenius Ppp 2 a (1734). Heidenstam Folkung. 1: 48 (1905). —
(3, 4) -SPEL. (ord- 1745—1921. orda- 1759—1790. ords- 1932) [jfr d. ordspil, nor. ordspill, t. wortspiel] (numera föga br.) lek med ord; särsk. om användning av ord l. uttryck på ett sätt som ger l. avser att ge intryck av sinnrikhet l. spiritualitet l. kvickhet; i sht förr äv. konkretare: ordlek (se d. o. 2 a). Möller 1: 60 (1745). Sturzen-Becker SvSkönl. 154 (1845). Wulff Petrarcab. 102 (1905; konkretare). HågkLivsintr. 13: 49 (1932). särsk. (numera knappast br.) om jonglerande l. bollande med ord (utan klart fattad l. allvarligt menad innebörd); äv. övergående i bet.: spetsfundig l. sofistisk användning av ord; jfr -lek 2 b. (Bibelord) som .. tycktes honom hafva en hel annan mening, än den man med et ord-spel ville draga derutur. ÄSvBiogr. 1—6: 119 (1777). Rydberg 2: 330 (c. 1870). —
-SPETS. (†)
1) [jfr t. spitze, spetsigt yttrande, fr. pointe, kvickhet, vits] till 3, 4: spetsigt l. kvickt uttryck. SvLittFT 1833, sp. 389.
(3) -SPILLAN. (numera bl. ngn gg arkaiserande) om förhållandet att (i onödan) yttra l. utbreda sig om ngt; (onödigt) vidlyftigt ordande; i sht i satser l. uttr. med nekande innebörd. Rademine Knigge 1: 120 (1804). Högberg JesuBr. 2: 234 (1915). —
-SPRÅK, se d. o. —
-STAM. (ord- 1858 osv. orde- 1748) [jfr t. wortstamm] språkv. om den del av ett böjt ord (l. en grupp sammanhörande böjningsformer av ett ord) som återstår, sedan böjningsändelsen (-ändelserna) avlägsnats, stam; äv. om (ord)rot. Laurel Skrivl. 10 (1748). Rydqvist SSL 5: 27 (1874; om ordrot). Ordroten tillsammans med afledningen bildar ordstammen. NF 1: 206 (1875). —
-STAV; pl. -stäver. [jfr sv. dial. olstav, n., bokstav, ävensom isl. orðstafr, runa; jfr äv. fsv. ordhstaf, n., om (ballad)strof l. dansvisa] (numera bl. tillf., skämts.) bokstav. GbgMP 1949, nr 117, s. 7.
Ssg: ordstava-rad. (†) alfabetisk förteckning; i uttr. ordstavarad på (ord), över (ord). Verelius Herv. Bb 2 a (1672). —
(3, 4) -STIL. (†) stil l. skrivsätt som utmärkes av l. lägger an på sinnrik l. konstnärlig användning av ord. Thorild (SVS) 3: 145 (1792). LBÄ 1: 93 (1797). —
(3, 4) -STRID. (ord- c. 1755 osv. orda- c. 1700—1807. orde- c. 1715) [jfr dan. o. nor. ordstrid, t. wortstreit, ävensom isl. orðastríð, n.] strid med ord (i tal l. skrift); dispyt l. debatt l. träta; äv. om disputation (se d. o. 3). Isogæus Segersk. 1340 b (c. 1700). (Lars) hade afgått med seger i offentliga ordstrider med katoliker. Rydberg Vap. 173 (1891). SvRiksd. I. 3: 62 (1933). särsk.: tvist om ord (deras betydelse o. riktiga användning o. d.) l. om hur ett visst tankeinnehåll riktigt bör uttryckas o. d.; jfr ord, sbst.2 3 t, u. Sahlstedt (1773). SvTeolKv. 1930, s. 165. —
-STUDIUM l. (i konkretare anv.) -STUDIE. i sht språkv. abstr. o. (i formen -studie) konkret(are): (vetenskaplig) undersökning av ord med avs. på användning, betydelse, historia, ursprung o. d.; i sht i pl. Mjöberg Stilstud. 267 (1911; i pl.). —
-STUM.
-STUMHET~02 l. ~20. [efter t. wortstummheit] i sht med. art av afasi som yttrar sig i oförmåga l. svårighet att frambringa ord, motorisk afasi; jfr -stum 2. Herrlin Minnet 31 (1909). —
-STYMPNING. (numera bl. tillf.) abstr. o. konkret(are), om förkortning (i sht i vers) av ett ord gm utelämnande av ett l. flera däri ingående ljud; jfr elision. FinKyrkohSP 4: 364 (1819). —
(3, 4) -STÅT. (ord- 1710 osv. orda- 1705—1934) (i vitter stil) ordprakt; ordprål. Spegel ÖPar. 69 (1705). —
(1, 3) -STÄD l. -STÄDE, n. (-städ 1679. -städe 1758) [finlandssv. dial. ordstäd (i bet. 1); senare leden sannol. avledn. av det ord som föreligger i sv. dial. sta, istadig, isl. staðr, istadig (jfr städ); med avs. på bet. jfr nor. dial. ordstøda, f., ordstøde, n., stående uttryck, talesätt, ävensom ordstäv] (†)
2) omkväde, stäv (i visa). Rudbeck Atl. 1: 370 (1679). Anm. Det hos Rudbeck Atl. 1: 648 (1679) förekommande ordstad (med bet.: omkväde, stäv) torde snarast vara tryckfel för ordstäd, men kan möjl. äv. representera en biform med a [jfr fsv. istaþ, istädh, stigbygel (se i-städ)]. —
(3, 4) -STÄLLD, p. adj. [jfr finlandssv. dial. ordställa, bringa ur fattningen, göra svarslös] (†) som icke kan l. som har svårt för att finna ord för att uttrycka ngt, som lider brist på ord; äv.: stum, tyst, ordlös (se d. o. 1 a); äv. i uttr. (aldrig) vara ordställd på ngt, (aldrig) sakna ord för (att framlägga l. anföra) ngt. Swedberg SabbRo 1354 (1687, 1712). På vrsecht är en brotzlig aldrig ordstellt. Dens. Dödst. 55 (1711). Schultze Ordb. 4843 (c. 1755). —
(3, 4) -STÄLLNING. (ord- 1791 osv. orda- 1869) [jfr t. wortstellung] i sht språkv. (sätt för) ord(en)s placering i förh. till varandra (i satser l. meningar); äv. konkretare, om enskilt fall av dylik placering; jfr -följd, -fogning. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Onaturliga ordställningar. Hedén 4: 259 (1923). särsk. (†) allmännare: formulering; äv. konkret: ordfogning; uttryck, vändning. Lyceum I. 2: 73 (1810). (Hans tal) hade vissa ordställningar som sällan begagnas utom, hvad man kallar, bildade kretsar. Sparre Stand. 310 (1847). I recessens egen ordaställning (kan man) se ett slags reservation för biskoparnes .. eganderätt till godsen. Forssell Hist. 1: 162 (1869). Rydqvist SSL 5: 72 (1874; om ordfogning). Svedelius Repr. 195 (1889). —
-STÄV, se d. o. —
-SUMMEL, n. [senare leden sammanhörande med sumla, hopblanda] (†) koll.: blandade anteckningar l. iakttagelser om ord (deras användning l. betydelse o. d.). Columbus Ordesk. 84 (1678; i kapitelrubrik). —
(3) -SVALL. (ord- 1798 osv. orda- 1866) [jfr t. wortschwall] ordflöde; (onödig) mångordighet; (tom) svada; jfr -ström. Carolina 69 (1798). SDS(A) 1932, nr 138, s. 8. —
(3) -SVAMMEL. i sg., förr äv. i pl., om osammanhängande l. innehållslöst (mångordigt) prat, svammel. AB 1845, nr 53, s. 2. Wingård Minn. 6: 53 (1847; i pl.). —
(3, 4) -SVASSANDE, n. (numera bl. tillf.) (användning av) svassande l. prålande ord; förr äv.: spetsfundigt l. slugt prat o. d. Linc. (1640; under argutatio). —
(3, 4) -SVASSANDE, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) som använder l. utmärkes av ordprål. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 129 (1898). —
(3, 4) -SVASSARE. (numera bl. tillf.) person som är benägen för ordprål; förr äv. person som är benägen för spetsfundigt l. slugt prat o. d. Linc. (1640; under argutator). —
(3) -SVEK. (†) om (användning av) ord varigm man bedrager l. snärjer l. söker bedraga l. snärja ngn. Möller 2: 1419 (1785). Ling BlotSven 10 (1824). —
(3) -SVEP. (ord- 1773—1847. orda- 1728—1732) (†) i sg. l. pl., om vidlyftigt (ordrikt) uttryckssätt (som icke går rakt på sak l. icke ger klart besked om ngt); vidlyftiga (o. oklara) utläggningar l. meningar l. perioder; omskrivning(ar); äv. om uttryckssätt varigm man söker få reda på ngt på omvägar l. gm list (jfr -svek). Lundberg Paulson Erasmus 144 (1728). Kolmodin QvSp. 1: 119 (1732; i sg.). I mörka saker behöfver en domare ofta bruka ordsvep vid ransakningen. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Välklingande ordsvep eller perioder. SvLittFT 1835, sp. 2. Atterbom Minnest. 1: 7 (1847). —
(1 o) -SÄNDNING l. -SÄNDING. [efter isl. orðsending; jfr dan. o. nor. ordsending] (†) budskap; hälsning. Verelius Gothr. 28 (1664). Lönnberg Holmfr. 268 (1895). —
-SÄTT, se B. —
-TAXA. [jfr t. worttaxe, fr. taxe par mots] (i sht i fackspr.) taxa för ordavgifter vid telegrafering; äv.: ordavgift. Petersens TelegrTar. 3 (1880). SFS 1891, nr 27, s. 1 (om ordavgift). —
-TECKEN. [jfr t. wortzeichen] särsk.
1) (†) till 1, 3, 4, 9 (b): lösen (se d. o. II 1); lösenord (se d. o. 1). Linc. Gggg 5 b (1640). Brunius Metr. 14 (1836).
(3, 4) -TERM. (ord- 1765—1776. orda- 1740—1832. orde- 1731) (†) term; ord; ordalag; anträffat bl. i pl. Cavallin Herdam. 4: 378 (i handl. fr. 1731). Sahlstedt CritSaml. 615 (1765; om termer). Sparre Frisegl. 1: 117 (1832). —
(3, 4) -TOLKNING. (numera bl. mera tillf.) abstr. o. konkret(are): tolkning l. förklaring av ord; äv. om översättning av en text o. d. varvid avseende huvudsakligen fästes vid korrekt återgivande av orden (i motsats till stilen l. den litterära formen o. d.). Weste (1807). JGOxenstierna 4: VIII (1815). —
((3 o) 4) -TROGEN. (ord- 1833 osv. orda- 1873—1934) [jfr t. wortgetreu] (i skriftspr.) ordagrann; jfr bokstavs-trogen. Tranér Anakr. 231 (1833). Johanson SpeglL 69 (1926). —
(3, 4) -TROHET~02 l. ~20. [jfr t. worttreue] (i skriftspr.) i fråga om återgivande (av ett yttrande) l. översättning o. d.: förhållandet att överensstämma med det ursprungliga l. originalet med avs. på orden l. ordalagen, ordagrannhet. SvLittFT 1834, sp. 7. Söderhjelm Prof. 18 (1913). —
(3) -TRÄNGD, p. adj. (ord- 1739 osv. orda- 1749) (numera bl. tillf.) talträngd; förr äv. i utvidgad anv.: klandersjuk. Salvius BrudGrafskr. 54 (1739, 1757). Lind 1: 1514 (1749; i utvidgad anv.). UNT 1932, nr 11317, s. 9. —
(3, 4) -TRÄTA, r. l. f. (ord- 1746 osv. orda- 1526—1927. orde- 1635—1744) (skarp) ordstrid; särsk.: (skarp) tvist om ord. 1Tim. 6: 4 (NT 1526). Hjelmqvist Källa 48 (1893; om tvist om ord). Väring Vint. 17 (1927). —
(3, 4) -TVIST. (ord- 1791 osv. orda- 1700—1934. orde- 1759) jfr -strid, -träta. ConsAcAboP 8: 70 (1700). 3SAH 2: 465 (1887). —
-TYDNING. (ord- 1791 osv. orda- 1690) [jfr t. wortdeutung] (numera bl. tillf.) abstr. o. konkret(are): tydning l. tolkning l. förklaring av ord; förr äv. (i sht i förb. med prep. över l. på): ordbok (över ett språk) l. glossar (till en text); jfr -förklaring. Hadorph Catal. 7 (1690: på). Därs. 25 (: öfwer). Richert Ljudlag. 11 (1863). —
-UPPTECKNING~020. abstr. o. konkret(are): uppteckning av ord (särsk. ur en dialekt o. d.); förr äv.: ordförteckning, ordsamling. Ljunggren SAHist. 2: 417 (i handl. fr. 1812; om ordsamling). UpplFmT 19: 7 (1898). —
(3, 4) -VAL, n. (ord- 1801 osv. orda- 1761—1934) val av ord (vid uttryckande av tanke l. känsla i tal l. skrift); äv. konkret, om det valda (använda) ordet l. de valda (använda) orden (i ett språkligt uttryck l. en framställning o. d.), stundom övergående i bet.: ordförråd (som kommer till användning). Nordenflycht Fruent. 32 (1761). Knappheten i det ordval, inom hvilket den Franska poesien under en viss tid kom att inskränka sig. 2SAH 58: 62 (1882). Han är inte kräsen i ordvalet. Lundegård Prom. 2: 94 (1893). 3SAH 50: 55 (1940). —
(1, 3) -VASS, adj. [jfr nor. ordhvass, isl. orðhvass] (mera tillf.) som använder l. utmärkes av skarpa l. bitande ord. Den ordhvassa striden. Ling As. 237 (1833). Den ordhvasse prosten Stenhammar. Bååth-Holmberg Morf. 1: 203 (1910). —
(3, 4) -VIG, adj. (ord- 1835 (: ordvighet) osv. orda- 1732) [sv. dial. olvig] (numera bl. mera tillf.) vältalig; talför; ordfyndig. Kolmodin QvSp. 1: 422 (1732). GHT 1945, nr 228, s. 8.
-VIKT. (ord- 1753—1863. orda- 1720) (†)
1) språkv. om huvudaccenten i ett ord; äv. om accent (se d. o. 1) på ett ord i satsen varigm detta framhäves i förh. till vissa andra ord (jfr sats-accent). Hof Skrifs. 14 (1753). Hvarje ord, som uttalas starkare än vissa andra ord i en sats, säges hafva ordvigt. Nordvall Modersm. 14 (1863).
2) ordvalör; äv.: vikt l. betydelse (se d. o. 5 a) hos (ett) ord. Sahlstedt Hoffart. Förord 2 b (1720). Bergklint MSam. 1: 168 (1781). —
(3) -VIS, adj. (ord- 1814 osv. orda- 1737) [jfr isl. orðvíss] (numera bl. tillf.) som talar vist l. klokt l. förstår att lägga sina ord väl l. att använda de rätta orden; äv. (med klandrande innebörd): förnumstig l. självklok i sitt tal. Björner Alf 41 (1737; isl. orig.: ordviser). VFl. 1911, s. 155 (klandrande). —
(3, 4) -VRIDARE. (ord- 1791. orda- 1753) (†) ordvrängare. Borg Luther 2: 449 (1753). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
(3, 4) -VRÄNGNING. (ord- 1791 osv. orda- 1882) abstr. l. konkret(are): (för)vrängning l. misstydning l. förvanskning av ngns l. ngts ord; (spetsfundigt) förvrängd tolkning av ords innebörd; sofisteri; ngn gg äv. om förvrängning av ord med avs. på dess yttre form (uttal). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Ordvrängningen Falallelej (i stället för Fahlenderlein). CFDahlgren 5: 56 (1832). Advokatknep och ordvrängningar. Grimberg VärldH 3: 11 (1928). —
(3, 4) -VÄNDNING.
2) (†) handlingen att använda ngns (klandrande) uttryck (i mer l. mindre förändrad form) emot denne själv. Crusenstolpe Närv. 523 (i handl. fr. 1800).
3) konkretare: ordförbindelse; uttryck; vändning; i sht förr äv. dels (abstraktare): sätt att uttrycka sig, dels: tvetydigt uttryck(ssätt); förr äv.: bildligt l. figurligt uttryck(ssätt), trop. Bergklint MSam. 1: 173 (1781). Hof PhilosGr. 4 (1782; om trop). Almqvist GMim. 3: 37 (1842; om tvetydigt uttryckssätt). Jensen France HvitSten. 224 (1905; abstraktare). Ordvändningar som gömma på en tafatt, egendomligt rörande poesi. OoB 1930, s. 654.
(3, 4) -VÄSEN l. -VÄSENDE. (ord- 1678. orda- 1720) (†) om sådant som har med språk(et) att göra; särsk. (i pl.): språkform, språkskick, språk. Columbus Ordesk. 56 (1678). Swedenborg RebNat. 1: 299 (1720; i pl.). —
-VÄV. (ord- 1740 osv. orda- 1710—1758. orde- 1678) om ordfogning l. framställning o. d.
a) (i vitter stil, numera bl. tillf.) i mer l. mindre utförd bild: ”väv” av ord. Huru ganska väl står thet hvar ärbar qvinna, / När hon sin ordaväf af höflighet vet spinna. Kolmodin QvSp. 1: 408 (1732). Sahlstedt TuppSag. 7 (1758).
b) (†) bildl.: ordfogning; syntax; äv. allmännare, dels om framställningsform l. stil, dels konkretare, om tal l. oration; äv. pregnant: handlingen l. förmågan att på ett (konstrikt o.) syntaktiskt språkriktigt sätt foga orden samman till satser o. meningar. Columbus Ordesk. 106 (1678; om oration). At vårt Svenska språk til sin construction eller ordaväf merendels följer Latinen. Swedberg Schibb. 146 (1716). Palmfelt Ecl. Dedik. 12 (1740; pregnant). Borg Luther Föret. 79 (1753; om framställningsform). —
(3) -VÄXLA, v., förr äv. -VÄXLAS, v. dep. (ord- 1688 osv. orde- 1731. -a 1688 osv. -as 1728—1833) [jfr t. wortwechseln] växla l. byta ord (med ngn om ngt); numera företrädesvis (mera tillf.) med bibegrepp av att olika meningar l. åsikter (mer l. mindre häftigt) brytas mot varandra: diskutera l. disputera l. tvista l. gräla o. d. ConsAcAboP 6: 325 (1688). Lundberg Paulson Erasmus 145 (1728: härom). (Prästen) tycktes liksom ordväxla med den döde, till hvilken han stälde sitt tal. Cook 3Resa 167 (1787). Jag hörde dem livligt ordväxla i rummet bredvid. Östergren (1934). —
(3) -VÄXLANDE, n. (ord- 1680 osv. orde- 1693) (numera bl. tillf.) ordväxling. Brask Pufendorf Hist. 229 (1680). —
(3) -VÄXLARE. (†)
(3) -VÄXLING. (ord- 1671 osv. orda- 1759. orde- c. 1655—1718) handlingen att växla l. byta ord (med ngn om ngt); samtal; numera företrädesvis med bibegrepp av att olika meningar (mer l. mindre häftigt) brytas mot varandra: diskussion l. dispyt l. debatt l. tvist l. gräl o. d.; i sht förr äv. om disputation (se d. o. 3); jfr -byte, -skifte, -strid. Komma l. råka l. inlåta sig i ordväxling (med ngn om ngt), förr äv. komma till l. lägga sig uti ordväxling (med ngn). KOF II. 2: 351 (c. 1655). ConsAcAboP 6: 596 (1690: kommit til). Gelanor talte honom trösteligen til, och efter liten ordwechsling frågade han (osv.). Weise 321 (1697). KKD 2: 235 (1718: läggia). Bælter Cerem. 55 (1760; om disputation). Den högröstade ordväxlingen hade kallat ett par poliskonstaplar till platsen. Hellström Malmros 320 (1931). —
-ÄMNE. (numera bl. tillf.) språkv. om del av ord, betraktad ss. material för ordbildning i ett språk; särsk. om ordstam l. ordrot. Rydqvist SSL 5: 4 (1874). Cederschiöld Framtidssv. 21 (1917). —
-ÄTARE. (ord- 1600—1734. ords- c. 1635) (†)
2) till 1, 3, 6: person som icke håller ord l. som far med lögn o. svek; löftesbrytare l. bedragare o. d. UppsDP 2/4 1600. VRP 1712, s. 399.
B (Anm. Hithörande ssgr ha, i den mån de fortfarande äro brukliga, i allm. (utom i vissa trakter i starkt bygdemålsfärgat spr.) en mer l. mindre starkt framträdande ålderdomlig prägel — undantag utgöra bl. ssgrna orda-grann, -lag, -lydelse — o. ersättas i normalprosa i regel av motsv. ssgr av typ A. I ssgrna orda-förstånd, -grann, -lag är typ B den numera ensamt brukliga, i ssgn orda-lydelse nästan den enda brukliga o. i ssgn orda-sätt vida vanligare än typ A. Ang. ssgrna orda-lek o. orda-mening se ord-lek o. ord-mening): (3) ORDA-AVTRYCK. (†) bildl., i uttr. ordaavtryck av ngt, troget uttryck för ngt i ord. Wulf Köppen 2: 438 (1799). —
-BEMÄRKELSE, -BETYDELSE, se A. —
-BLÅST, se A. —
-BROTT, -BRÅK, -BYTNING, se A. —
(3) -BÅNG. [jfr isl. orðabang, ordstrid, käbbel, kiv] (†) käbbel l. träta (med användande av smädliga l. starka ord). Dalin Vitt. II. 6: 21 (1736). —
-BÖRJAN, se A. —
-EGENDOM. (†) om ord betraktat ss. ett språks egendom (se d. o. I 2 f); anträffat bl. i pl. Stiernhielm Fateb. Föret. 3 b (1643). —
-FAGER, -FEJD, se A. —
-FLOCK, se A. —
-FOGNING, -FORM, se A. —
-FÖRKLARING, se A. —
(1, 3, 7) -FÖRNING. [fsv. ordhförning] (†) (osannfärdigt) rykte; anträffat bl. i pl. Verelius Gothr. 82 (1664). —
-FÖRRÅD, se A. —
(3, 4) -FÖRSTÅND. (ord- 1680—1807. orda- 1643 osv. orde- 1672—1689) [jfr t. wortverstand] innebörd l. betydelse l. mening hos (ett enskilt l., vanl., flera med varandra till ett sammanhang förbundna) ord; (i ett l. flera ord uttryckt) mening l. innebörd; särsk. om den egentliga l. bokstavliga meningen hos (ett l. flera) ord; numera bl. (i sht i skriftspr.) med starkt ålderdomlig prägel, i sht i uttr. rätta ordaförståndet. Muræus AndRec. 22 (1643). Detta Evangelium är til sitt orda-förstånd klart och tydeligit i sig sjelft. Borg Luther 2: 705 (1753). Laotse (var) ingalunda den förste, som i (det kinesiska ordet) Tao (dvs. väg) inlade mer än ordaförståndet ger vid handen. Söderblom UrRelH 9 (1915). Missta sig om rätta ordaförståndet. Östergren (1934). särsk.
b) (†) övergående i bet.: (riktig) uppfattning av ords innebörd; äv.: begripande l. förstående av ords innebörd. På ordaförståndet och meningen wahr nog brist (vid läsning utantill av katekesen). KyrkohÅ 1934, s. 270 (1715). SvT 1852, nr 209, s. 3. —
-FÖRÄNDRING, se A. —
-GRANN. (ord- 1710 (i bet. 1), 1811 (i bet. 2)—1848 (i bet. 2). orda- 1791 osv.) [sv. dial. olgrann (i bet. 1); jfr d. (dial.) ordgran (i bet. 1, 2), nor. (dial.) ordgrann (i bet. 2)]
1) (ord-) (†) till 3, 4: noggrann l. nogräknad i valet av ord; äv.: som hänger upp sig på l. lätt tar anstöt av andras ord l. uttryck. Swedberg SabbRo Förmäle § 16 (1710). (Eng.) Pettish, .. (sv.) snar-sticken, ordgran. Serenius Rr 4 b (1734). Schultze Ordb. 1597 (c. 1755).
2) till (3 o.) 4: exakt med avs. på ordalagen l. ordalydelsen; särsk. om återgivande (av ett yttrande l. en text o. d.) l. översättning o. d., stundom äv. om översättare o. d.: som överensstämmer med det ursprungliga yttrandet l. texten osv. resp. återger originalet ord för ord (se ord, sbst.2 4 c); överensstämmande med l. trogen mot originalet osv. med avs. på orden l. ordalydelsen (jfr bokstavs-grann); äv. om översättning av l. motsvarighet till enskilt ord: som återger l. motsvarar ett ord i dettas (l. dess leders) egentliga l. bokstavliga betydelse; ofta ss. adv.: med full överensstämmelse i ordalydelsen, ord för ord, äv. i fråga om enskilt ord: efter ordets (l. dess leders) egentliga l. bokstavliga betydelse (jfr ord, sbst.2 4 b); äv. oeg. l. bildl. Wallquist EcclSaml. 5—8: 225 (1791). En läsbok med ordagrann, mellanradig öfversättning. BerRevElLärov. 1832, s. 38. (Jag) skyndade .. besvara Herr Cancellie Rådets Embetsskrifvelse .. utan att nogare observera dess ordagranna innehåll. Schück VittA 8: 289 (i handl. fr. 1834). Risberg Aisch. III (1890; om översättare). Ordagrant, om ock icke bokstafsgrant lika, har denna vers (från NT 1526) .. fortplantat sig till normalupplagan af Nya Testamentet 1884. 3SAH 6: 388 (1891). (Den grekiska termen etnologi) är en ordagrann motsvarighet till det tyska uttrycket ”Volkskunde”. Nilsson FestdVard. 11 (1925). FoFl. 1944, s. 204 (bildl.). särsk. (numera bl. ngn gg tillf.) ss. adv. i utvidgad anv.
a) i fråga om innebörd l. mening hos yttrande l. uttryck o. d.: efter ordalydelsen, efter bokstaven; bokstavligen (se d. o. 3); äv. allmännare (i fråga om pliktuppfyllelse o. d.): till punkt o. pricka. Knorring Ståndsp. 3: 141 (1838; allmännare). Nordström Samh. 2: 408 (1840). Alla religionens symboler trampades ordagrant under fötterna (under franska revolutionen). Samtiden 1874, s. 313. Zetterholm Faulkner LättjVin 25 (1944).
b) i fråga om genomläsning av bok: fullständigt (ord för ord) från början till slut. JGRichert (c. 1857) hos Warburg Richert 2: 354. —
-GRILLER, -GRÄL, -KAST, -KASTANDE, se A. —
(3) -KLANDER. (orda- 1695. orde- 1695) (†) jur. muntligen framställt anspråk på att förklaras hava bättre rätt till ngt än innehavaren, klander (se d. o. 1). FörarbSvLag 4: 198 (1695). Därs. 7: 197. —
-KLOK, -KLYVARE, -KONST, -KRAM, -KRIG, -KRUS, -KVÄDE, -KÄMPNING, se A. —
(3) -KÄPPING, r. l. f. (-kiäpp-) [senare leden vbalsbst. till käppas (se kappas)] (†) ordstrid. Spegel 331 (1712). —
(3) -LAG, n.; pl. = ((†) -er BraheBrevväxl. 1: 175 (1669)). (ord- 1663—1853. orda- 1630 osv. orde- 1593—1756. ords- (ordz-), se anm. nedan under 2)
1) (†) sätt att lägga sina ord; sätt att uttrycka ngt i ord; uttryckssätt; formulering; äv.: (yttre) form hos ett språkligt uttryck l. en framställning l. text o. d., språkform; äv. (övergående i 2): konstruktion (se d. o. 5) l. konstruktionssätt. RA I. 3: 154 (1593). Skall Predikanterna i gemeen icke vara effterlåtit, att framstella bönerna med sitt egit ordelagh. KOF II. 1: 218 (1659). At .. (västgötalagen) är vrgammal, betyger Målet, och Ordlaget. Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663). En wett-skap om alle .. (språkets) delar ok ordelag, hwilken wetskap ifrån gamle tider kallas Grammatica. Columbus Ordesk. 47 (1678); jfr 2. SvLittFT 1838, sp. 518. jfr betygans-ordalag.
2) (†) konkretare: uttryck; fras; (allmänt) talesätt; äv.: (vetenskaplig) term l. beteckning; äv. pregnant: tomt ord; i pl. stundom svårt att skilja från 3. BraheBrevväxl. 1: 175 (1669). Däd ordelaget: han har inte klyfwit däd oohlet först. Columbus Ordesk. 22 (1678). (Lärjungarnas) förråd af Latinska glosor och ordelag .. är fattigt. Skolordn. 1724, s. 19. Molander Förespel Föret. 2 (1753; om termer). Skall jag med Brutus öfvertygas, / At Dygden är et Ordalag? 1Saml. 1—6: 216 (1773). Äfven om et och annat ordalag i katekesen ändrades, t. ex. .. Maka i stället för Hustru. VLBibl. Brev 8/9 1808. Rydqvist SSL 5: 142 (1874). Anm. Den hos IErici Colerus 1: 253 (c. 1645) (i bet. 2) förekommande formen ordzlagh torde bero på sammanblandning med ord-slag (jfr d. o. 2).
3) [utvecklat ur 2] i pl., om med varandra till ett sammanhang förbundna ord l. uttryck (utan utpräglad tanke på vart särskilt av dessa): ord (se ord, sbst.2 3); ofta med särskild tanke på formen i motsats till det gm orden uttryckta tankeinnehållet: ord (se ord, sbst.2 3 t), formuleringar; stundom övergående i bet.: ordalydelse; i ä. språkpr. stundom svårt att skilja från 2. At jag icke kommer til Er (dvs. damerna) som en smickrande Cavalier, at med söta ordalag utan mening vinna Eder vänskap. Dalin Arg. 1: 16 (1732, 1754); jfr 2. AnderssonBrevväxl. 1: 30 (1842). En lycklig tillfällighet har till vår tid bevarat ordalagen av fem kungabrev från nordens medeltid. JmtFmT 7: 102 (1919). 3SAH LIV. 2: 4 (1943). särsk. i uttr. (ut)i (så l. så beskaffade) ordalag, med (så l. så beskaffade) ord (se ord, sbst.2 3) l. uttryck, i l. med (så l. så beskaffade) formuleringar, i (så l. så beskaffad) form(ulering). I hovsamma, väl valda ordalag. Dalin Vitt. II. 6: 190 (1754). 3SAH LII. 2: 563 (1941). —
-LEK, -LISTA, -LJUD, se A. —
(3) -LOPP. (†) om uttryckssätt l. stil i en framställning; äv. om (värdelös) ordstrid. Nordenflycht QT 1746—47, Dedik. 2. CAEhrensvärd Brev 2: 81 (1795; om ordstrid). —
(3, 4) -LYDELSE. (ord- 1805—1940. orda- 1770 osv.) sätt varpå orden lyda (i ett yttrande l. en framställning l. text o. d.); (ordagrann) lydelse (se lydelse, sbst.2 2) l. formulering; jfr -lag 3. PH 9: 311 (1770). Att .. (Lindbloms katekesöversättnings) avvikelser från Luther mera torde vara avvikelser från ordalydelsen än från meningen. KyrkohÅ 1926, s. 144. särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. enligt ordalydelsen, i ordets egentliga mening. Topelius Dagb. 2: 111 (1835).
-LYMN, f.? [senare ssgsleden vbalsbst. till ljomma; jfr lymming, ävensom Lindroth Bureus 317, 320 (1912)] (enst., †) accent. JBureus (c. 1635) hos Lindroth Bureus 106. —
(3, 4) -LÄMPA, r. l. f. (†)
1) uttryckssätt l. stil; särsk.: konstmässigt l. smakfullt (o. hovsamt) uttryckssätt. Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663). Schultze Ordb. 2528 (c. 1755).
2) konkretare: uttryck, fras; (allmänt) talesätt. Spegel 331 (1712). Schultze Ordb. 2599 (c. 1755). —
-LÄNGD, se A. —
-LÄTE. (†) om de språkljud tillsammantagna som bilda ett ord, ordklang. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 113 (i pl.). —
-LÄXA, -LÖS, se A. —
-MENING, se A. —
-PRAKT, -PRÅL, -PRÅNG, se A. —
(3) -PÅSE. (-påsa) (†) i det bildl. uttr. tömma sin ordapåse, avsluta l. bli färdig med vad man har att säga. Kolmodin QvSp. 1: 419 (1732). —
-REDA, -REGISTER, -RIDARE, -RIK, se A. —
-RÄFST. (†) ordforskning, etymologi. JBureus (c. 1635) hos Lindroth Bureus 106; jfr Därs. 321. —
-RÄTT, se A. —
-SAMLING, -SED, -SKATT, se A. —
-SKIFTE, se A. —
(3, 4) -SKIPELSE. (†) uttryck, fras. Swenska språket, uti alla sina ord och ordaskipelser. Serenius Föret. 2 a (1741). —
-SKRIVNING, -SKRUD, se A. —
(3) -SKRÄV. (†) pladder, (värdelöst l. onyttigt) prat. Swedberg Schibb. 364 (1716). Schultze Ordb. 4390 (c. 1755). —
(3, 4) -SKÖTSEL. (orda- 1946. orde- 1678) (framställning l. lära om) språkvård; numera bl. ngn gg arkaiserande med anspelning på titeln på nedan anförda arbete av Columbus. En swensk orde-skötsel angånde bokstäfwer, ord, ok ordesätt. Columbus (1678; boktitel). Åtskilliga av .. (1600-talets) studerade män ivrade för den svenska ordaskötseln. Ljunggren Språkv. 8 (1946). —
-SLAG, se A. —
(3) -SLAMMER. (†) (värdelöst l. onyttigt l. tomt) prat l. pladder l. rabblande. Borg Luther 1: 239 (1753). AnderssonBrevväxl. 1: 242 (1851). —
-SNARA, se A. —
(3) -SOLK. (†) koll., om ord l. uttryck varigm ngn smutskastas l. kränkes. Swedberg Försw. 141 (1719). —
-SPEL, se A. —
(3) -STRAFF. (orda- 1582—1682. orde- c. 1655) (†) tillrättavisning; strafftal. PErici Musæus 2: 220 a (1582). KOF 3: 43 (1682). —
-STRID, -STÅT, -STÄLLNING, se A. —
-SVALL, -SVEP, se A. —
(3) -SVEV, n. [senare leden vbalsbst. till sv. dial. sveva, svänga, sno, veva runt (jfr svev); med avs. på bet. jfr nor. dial. sveivetal, prat som är fullt med omsvep l. krumbukter] (†) ordrikt, omskrivande uttryckssätt, omskrivningar; jfr ord-svep, omsvev 2. Björner Kämp. Föret. 5 (1737). —
(3) -SÄTT. (ord- 1598—1934. orda- 1542 osv. orde- 1592—1785)
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) sätt varpå ngn uttrycker sig l. varpå ngt (ett begrepp l. tankeinnehåll o. d.) uttryckes l. är uttryckt i ord; uttryckssätt; formulering; ordalydelse; äv.: (yttre) form hos ett språkligt uttryck l. en framställning l. en text o. d., språkform; stundom svårt att skilja från 2. At man vthi Nattwarden bruka skal .. samma ordasett, som Euangelisterna scriffua, at Christus sielffuer vthi första Nattwarden brukat haffuer. LPetri DialNattw. B 2 a (1562); möjl. till 2. PErici Musæus 2: 370 b (1582). Att .. (den svenska bibeln) i ordesättet skal den hebraiske ok grekiske texten vara liikmätig. OxBr. 12: 18 (1615). Kommo vell Richs-Rådh öffvereens in re ipsa (dvs. i själva saken), men discreperade uthi ordesättedt. RP 5: 209 (1635). Med sitt fina sinne för stiltroheten sörjde Runeberg .. för, att ordasättet skulle öfverensstämma med versens karaktär. Söderhjelm Runebg 2: 351 (1906). (N. N:s) ordasätt .. växlar mellan hån och hot, då han skildrar det nuvarande läget. SvD(A) 1929, nr 76, s. 4; jfr 2. särsk.
a) (†) i uttr. ordasätt (till) att tala (och skriva) (jfr 2 a), uttryckssätt (i tal o. skrift); ordasätt att uttala, uttalssätt, uttal. Schroderus Os. 1: 417 (1635). Ingen byter ett lenare ordsätt at uthtala i swårare. Rudbeck Atl. 1: 32 (1679). Därs. 2: 502 (1689).
c) övergående i bet.: språkbruk; förr äv. i uttr. på ngns ordasätt, efter ngns språkbruk, i l. på ngns språk. Dahlstierna (SVS) 119 (1698: På). (Hans) yrke bestod uti att hålla kor. Han kallades derföre efter ordasättet i Stockholm, Kogubbe. Almqvist Lad. 3 (1840).
d) (†) övergående i bet.: innehåll (efter ordalydelsen); i uttr. förklaringen och ordasättet uppå (ett textstycke), om redogörelse för innehållet i (ett textstycke). NJacobi ENilsdr B 2 a (1623).
2) (med ålderdomlig prägel) konkretare: uttryck; fras; (allmänt) talesätt; i pl. äv.: ordalag (se d. o. 3) l. formuleringar; i sht förr äv.: (vetenskaplig l. fackspråklig) term l. beteckning; stundom svårt att skilja från 1. När Trulkarla .. haffua syn besynnerligh ordasätt, och wissa formor .. ther the noghot wilia wiya. LPetri DialMess. 24 b (1542). Huad man gärne seer, däd säger man och gärne: såsom ett gammelt ordsätt är. RA I. 4: 630 (1598). Biurman FrSpr. 16 (1729; om term). Han vidrörde mer än i allmänna ordasätt de laster, som förstörde folket. Wieselgren SvSkL 1: 502 (1847). SvD(B) 1945, nr 259, s. 4. särsk. (†) i vissa uttr.
a) ordasätt (till) att tala (jfr 1 a), uttryck, fras. Schroderus Comenius 747 (1639). Serenius (1741).
b) yttra sig l. utföra ngt på (så l. så beskaffade) ordasätt, yttra sig l. framställa ngt med användning av (så l. så beskaffade) uttryck l. ordalag. Rudbeck Bref 149 (1677). Nordström Samh. 2: 411 (1840). —
-SÄTTNING. [jfr d. ordsætning, ävensom nor. dial. ordsetning, formulering, uttryck, isl. orðasetning, formulering] (†) ordställning. 2VittAH 2: 116 (1787, 1791). —
-TERM, se A. —
(3 r) -TRO, r. l. f. (†) om religiös tro som tar sig uttryck bl. i ord (icke i gärningar); jfr gärninga-tro. Swedberg Cat. 638 (1709). —
-TROGEN, -TRÄNGD, -TRÄTA, -TVIST, -TYDNING, -VAL, -VIG, -VIKT, -VIS, -VRIDARE, -VRÄNGNING, se A. —
(3, 4) -VÅRD. (†) sorgfällighet i uttryckssätt (o. ordval); jfr -skötsel. Hagström Herdam. 3: 473 (i handl. fr. c. 1700). —
-VÄSEN, -VÄV, -VÄXLING, se A.
C (†): ORDE-ART, -BLOMMA, -BLOMSTER, se A. —
-FALL, -FAST, -FORM, -FÖRRÅD, se A. —
-FÖRSTÅND, se B. —
(3 r) -HELIG. vars fromhet yttrar sig bl. i ord (icke i gärningar). Columbus BiblW H 1 b (c. 1670). —
-KAST, se A. —
-KLANDER, se B. —
-KLANG, -KLASS, -KONST, -KRIG, -KRUS, se A. —
-LAG, n., se B. —
-LEK, -LIST(A), -LÄRA, -LÖS, -PRAKT, -PRÅNG, -PÄRLA, -REGISTER, -RIK, -RIM, se A. —
-SED, se A. —
-SKIFTE, se A. —
-SKÖTSEL, se B. —
-SLAG, se A. —
-STAM, se A. —
-STRAFF, se B. —
-STRID, se A. —
-TERM, se A. —
-TRÄTA, -TVIST, se A. —
(1, 3) -VIS, adv. i en text: varje del l. vart uttryck för sig, styckevis. Troones Articklar finnes i Skrifften Ordewijs. Emporagrius Cat. A 4 b (1669). —
-VÄV, -VÄXLA, -VÄXLING, se A.
D (†): ORDS-FORM, se A. —
(3) -SKIFTNING. handlingen att växla (ngra) ord, kort samtal; jfr ord-skifte. Girs E14 99 (c. 1630). —
-SLAG, -ÄTARE, se A.
-ORDAD, p. adj. (†) till 3; ss. senare led i ssg: (så l. så beskaffad) i sitt tal; se kring-ordad. —
ORDIG, adj. [jfr fsv. ordhogher, talför, munvig, sv. dial. årduger, pratsam, mångordig] till 3, 4.
2) ss. senare led i ssgr: som innehåller l. yttrar l. använder (så l. så många l. så l. så beskaffade) ord l. som är (så l. så beskaffad) i sitt tal; jfr bett-, bråd-, få-, hitt-, kort-, mång-, stor-ordig m. fl. —
ORDLIG, adj.; adv. -en (†, JournLTh. 1812, nr 157, s. 1, Leopold 4: 165 (c. 1820)), -t. (ord- 1749 osv. orde- 1818) [jfr d. ordlig, t. wörtlich] (numera bl. mera tillf.) till 3, 4: som består av ord; som har avseende på orden l. ordalagen l. ordalydelsen (av en framställning l. en text o. d.); jfr verbal. Lind (1749; under wörtlich). Ordliga ändringar (i en text). DN 1903, nr 11776 A, s. 2. Ordliga uttryck för känslor. Mörne Liv 194 (1925). särsk.
a) (†) i uttr. i ngts ordliga mening, i ngts (strängt) efter orden l. ordalydelsen tolkade l. uppfattade mening, i ngts bokstavliga mening; i ordligaste mening, i egentligaste mening. Leopold 3: 285 (1816). Atterbom PhilH 373 (1835).
b) (numera knappast br.) ordagrann. Ordlig öfversättning. Altén Schachm. Föret. (1798). Atterbom Siare 5: 276 (1849). —
Spalt O 1081 band 19, 1950