Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOCKA lok3a2, v.2 -ade ((†) pres. sg. -er Stiernhielm Herc. 199 (1648), KyrkohÅ 1910, s. 105 (1666); sup. -ett SthmTb. 17/7 1587, Därs. 24/7 1587, -itt JönkTb. 146 (1544)); äv. (i bet. 1 d) LOCKAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ELSE, -NING, se avledn.; jfr LOCK, sbst.3
Ordformer
(loch- 1640 (: lochninger). lock- (-å-) 1526 osv. lok- 1534. låk- 16551709)
Etymologi
[fsv. lokka, lukka, vänligt förmå l. övertala; jfr d. lokke, isl. lokka, mnt. locken, fht. lockôn (t. locken), lucken, feng. loccian; jfr äv. lit. lugoti, bedja inställsamt; trol. till LJUGA]
1) på ett vänligt sätt (gm löften, förespeglingar o. d.) söka förmå (ngn till ngt) l. väcka (ngns) håg l. lust (till ngt), fresta l. övertala l. förleda l. ägga (ngn till ngt); ofta: på detta sätt söka förmå (ngn) att närma sig l. att begiva sig (till l. från ngn l. ngt); äv. abs. Den är icke svår att locka som gärna vill hoppa (ordspr.). Så see wij och ath .. (Kristus i sitt evangelium) icke nödgar, vtan wenligha lockar och sägher (osv.). FörsprNT 3 a (1526). Om skalckar locka tigh, så fölgh icke. Ordspr. 1: 10 (Bib. 1541). Wij skole fruchta och elska Gudh, så at wij icke draghe, locke eller tubbe ifrå wår nästa, hans hustru eller tiensta folck etc. Cat. 1567, s. A 8 b; jfr b. En qwinna lockade mannen til at synda. Spegel Pass. 309 (c. 1680). Wij .. begynte på att locka hem Bönderna, som härtills hollit sig undan i skogarna. KKD 6: 152 (1708). Säger någor at han blifvit tvungen, eller trugad, lockad, eller förledd, at gifva skuldebref ut. UB 4: 3 (Lag 1734). (Det var Napoleon III) som genom sin förkärlek för Vichy lockade hit stora skaror af besökare. Ödman VexlBild. 146 (1893). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) förleda (ngn, i sht kvinna) till könsumgänge l. otukt, förföra (ngn). Om någhor lockar een jungfru .. och läghrar henne. 2Mos. 22: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: förför). En enkia .. hafuer låtidh låcka sigh vthi sin änkedom. ÄARäfst 147 (1596). Sylwan SvLit. 123 (1903).
b) övertala (tjänare) att lämna sin husbonde (o. träda i en annans tjänst); numera bl. i sådana uttr. som locka ngn ifrån ngn, locka ngn ur tjänsten o. d. Thaa bleff Hans Gulsmed aff dömt .. för han lokadhe mester Hanss stadde hion. JönkTb. 129 (1534). Hvar som lockar legohion ifrån annan; böte (osv.). HB 14: 7 (Lag 1734). (Finnes) han hafva lockat arbetare utur sin rätta tjenst, böte (osv.). MasmästOrdn. 1766, s. B 2 b.
c) (†) intr., i uttr. locka för ngn, söka ställa sig in hos ngn, tala väl l. lirka med ngn (för att förmå honom till ngt). (De) taladhe .. til Simsons hustru, Locka för tinom man at han vthsägher oss gåtona. Dom. 14: 15 (Bib. 1541). The quinfolk, som eder epter stå medh machtt, / .. / The locke för tigh och siunge, / lijke som the hade tigh kähr. Visb. 1: 26 (1572).
d) (i vissa trakter) dep., i uttr. lockas med ngn, söka ställa sig in hos ngn, tala väl l. lirka med ngn (för att förmå honom till ngt); smickra ngn. Schroderus Dict. 267 (c. 1635). Hwilken (dvs. satan) .. til en tid lockades med osz, giörande osz stora löfften. Swedberg SabbRo 1197 (1697, 1712). (Tärnan) begynte .. lockas med .. prinsessan, rosade henne öfver höfvan. SvFolks. 313 (1849). Högberg Baggböl. 1: 123 (1911). NDA 1914, nr 63, s. 5.
e) (enst.) i p. pr. i överförd anv., om beteende. Med lekande lockande later. Stiernhielm Herc. 22 (1648, 1668).
2) [eg. specialfall av 1] (medelst frambringande av vissa ljud, utläggande av mat o. d.) förmå djur att närma sig; äv. i uttr. locka på ngn; äv. abs.: frambringa lockton(er). Locka (på) hunden. Han lockade sijn Hund. Lindner Tijdhfördr. 82 (1641). Han var ut att locka foglar. Topelius Dagb. 1: 72 (1833). Långt borta hördes vallpigorna locka korna. Lagerlöf Saga 149 (1908). — särsk.
a) i mer l. mindre bildl. uttr. som eg. o. urspr. åsyfta olika metoder vid jakt l. fångst. Locka ngn i fällan (jfr FÄLLA, sbst.1 2 b), i sitt l. sina garn (jfr GARN 2 c), i (förr äv. ) sitt l. sina nät. OxBr. 5: 435 (1627). Humbla Landcr. 295 (1740). Bælter JesuH 6: 317 (1760: på detta nät). En skogsnufva kom fram till .. (jägaren) och lockade honom i sina garn. Wigström Folkd. 2: 365 (1881). Locka fienden i en fälla. Hahr ArkitH 34 (1902). jfr: En pipa siunger liufft och lätt, / När hon Foghlen lockar i nätt. Forsius Fosz 33 (1621).
b) om fågel, ngn gg äv. om fyrfota djur: med ett visst slags läte kalla till sig (sina ungar l. modern l. en individ av motsatt kön); äv. abs.: frambringa ett dylikt läte. Brummer 98 (1789). En sothöna lockade sin make. Rydberg Vap. 311 (1891). När .. (fjällpiparen) lockar, mjukt och klagande. Rosenius SvFågl. 1: 8 (1913).
3) (†) bedraga (ngn) gm att icke hålla givna löften; anträffat bl. i p. pf. Jag hörer, att Kalm får ej nu Gr. Pipers stipendium, fast det var lofvadt, .. jag (har) alltså blifvit lockad. Linné SvArb. 124 (1747).
4) oeg. o. bildl. (jfr 2 a).
a) (†) om toner l. instrument: ”smeka”, tjusa. Stiernhielm Herc. 286 (1648, 1668; i bild). Det ljud som låckar ömt mitt öra / Til sjelfva hjertat tränger sig. Lenngren (SVS) 2: 11 (1781).
b) (i sht i vitter stil) få fram, framkalla, framlocka (ngt ur ngt); äv. med saksubj. (Det är) swårt, at locka Penningen vhr dhen girigas pung. Grubb 374 (1665). När Sunnan med ett sakta sus, / .. / U’r dahlen Gräset låckar. Frese VerldslD 55 (1717, 1726). Hvarje blick hans öga skickar, / Lockar tacksamhetens tår. Bellman (BellmS) 2: 153 (c. 1790). (Ett) porträtt, som .. lockade tårar ur min mors öga. Jolin MSmith 50 (1847). Svärd lockar svärd ur skidan. SvOrdspråksb. 85 (1865). 2SAH 57: 54 (1880). När hon lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar. Topelius Vint. II. 1: 244 (1881). Andersson Antol. 6 (1909).
c) i uttr. angivande att ngt gm sin beskaffenhet l. dyl. inbjuder till en viss handling l. dyl. l. utgör en lockelse till att begiva sig till en viss plats. Penningar och ähra, lockar mången til lähra. Grubb 669 (1665). Laxfisket lockade .. Norrmän öfver fjällen till dessa elfvers utlopp. Geijer SvFolkH 1: 92 (1832). Det underbara läget (har) lockat till ett rikligt användande av balkonger och stora fönster på dessa fasader. SvD(A) 1930, nr 322, s. 3.
d) i uttr. angivande att ngt utövar (stark) dragning (på ngn), särsk. så att han vill undersöka l. äga l. uppleva l. njuta l. förvärkliga det; ofta i p. pr. i adjektivisk anv. Ett lockande anbud. Intet är å osz (dvs. fyra sibyllor), som locka kan en Man. Stiernhielm Parn. 1: 2 (1651, 1668). Efter något ögnande (i tidningen) träffade jag en lockande rubrik. Palmær Eldbr. 131 (1848). Friheten, som ständigt lockade henne, men som hon aldrig kunde nå. Cederschiöld Riehl 2: 25 (1878). Understöd lockar mer än arbete. SvD(A) 1934, nr 7, s. 5.
Särskilda förbindelser: LOCKA AV10 4, äv. UTAV04. jfr AVLOCKA.
1) till 1; i uttr. locka av ngn ngt, förmå l. förleda ngn att lämna ifrån sig ngt. 2SthmTb. 3: 49 (1553). Jöns Bengtzons son Anders, haf(ve)r låckat aff hans lille styffson Magno nogra stycken böker. VRP 1646, s. 182.
2) jäg. till 2; vid jakt: gm lockning förmå (hund) att gå från ståndet l. drevet. Greiff Jagt 85 (1828). Knöppel SvRidd. 196 (1912).
LOCKA BORT10 4. till 1. OPetri Kr. 190 (c. 1540). jfr BORTLOCKA.
LOCKA FRAM10 4. [fsv. lokka fram] jfr FRAMLOCKA.
1) till 1, = FRAMLOCKA 1. G1R 26: 50 (1556). Högberg Utböl. 2: 193 (1912).
2) = FRAMLOCKA 2; jfr LOCKA, v.2 4 b. Så kan tiläfwentyrs thett ene snack locke thett andra fram. G1R 14: 337 (1542).
LOCKA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. jfr LOCKA, v.2 1 samt FRÅNLOCKA.
1) = LOCKA AV 1. Locka ifrån ngn ngt. SthmTb. 24/7 1587.
2) locka bort (ngn från ngn). RA I. 1: 281 (1540). At wij icke .. skole locke .. wår näste hans tienere eller tienerinno ifrån. Cat. 1604, s. E 2 a.
LOCKA IHOP10 04, l. TILLHOPA040, äv. 032, äv. (mindre br.) HOP4. till 1 o. 2; äv. oeg. Dahlberg Dagb. 23 (c. 1660; uppl. 1912). (Reddejanbör) i rättan tid locka ihop gässen. Broocman Hush. 1: 70 (1736).
LOCKA IN10 4. jfr INLOCKA.
1) till 1; äv. bildl. Swedberg SabbRo Föret. § 3 (1712). (Han hade) under högkonjunkturens sista år låtit locka sig in i affärslivet. Hellström Malmros 9 (1931).
2) till 2: gm lockmat l. dyl. förmå (djur) att bege sig in (ngnstädes). Aken Reseap. 336 (1746). Locka in hönsen. Björkman (1889).
LOCKA MED SIG10 4 0. till 1. VDAkt. 1688, nr 358. Lockar Gesäll annan Gesäll .. med sig på Krog (osv.). SPF 1824, s. 328.
LOCKA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. till 1. Nordenflycht Svea 11 (1746; bildl.).
LOCKA PÅ10 4. särsk. jäg. till 2: (under jakt) kalla (hunden l. hundarna) till sig (l. till spåret); vanl. abs. Svederus Jagt 151 (1831). Faller haren på stället, bör man .. ej locka på, utan låta drefvet gå sin gilla gång. Balck Idr. 2: 49 (1887).
LOCKA TILL SIG10 4 0. till 1 o. 2. Lockandes till sigh the ostadugha siälar. 2Petr. 2: 14 (NT 1526). Locka hunden till dig! ÖoL (1852).
LOCKA UPP 10 4, äv. OPP4.
1) till 1. Det är .. af Pipans liud, som .. (guldfisken) lockas up uti vatnet. SvSaml. 3—6: 123 (1765).
2) jäg. till 2: (efter slutad jakt) medelst lockrop, signal l. dyl. samla (hundarna) kring sig. Wetterhoff Skog 2: 146 (1887).
LOCKA UR10 4, förr äv. UTUR. till 1: gm övertalning o. d. förmå (ngn) att meddela (ngt, i sht en hemlighet l. dyl.). Locka ur ngn sanningen. At .. låcka utur dem, alt hvad de veta. Tessin Bref 1: 264 (1753).
LOCKA UT10 4. [fsv. lokka ut, i bet. 2] jfr LOCKA, v.2 1, samt UTLOCKA. särsk.
1) i uttr. locka ut ngt ur ngn, locka ur ngn ngt. Hagberg Shaksp. 1: 387 (1847). Låt oss locka ut ur henne hvad hon vet. CVAStrandberg 2: 190 (1865).
2) gm övertalning o. d. förmå (ngn) att bege sig ut; i bildl. anv. äv. med sakligt subj. 1Mack. 10: 77 (Bib. 1541). En vacker Söndag låckar i .. (England) ut ung och gammal. Geijer Brev 81 (1810).
Ssgr: A: (2) LOCK-AND. (i sht förr) jäg. fångad and som (vid andjakt) användes att locka andra änder. Weste (1807).
(2) -BETA, r. l. f., l. -BETE, sbst.1, m. (lock- 17311847. locke- c. 16451814) (†) = -BETE, sbst.2 IErici Colerus 1: 158 (c. 1645). Atterbom Siare 4: 170 (1847; bildl.).
(2) -BETE, sbst.2, n. i sht jäg. o. fisk. = BETE, sbst.2 1; äv. bildl. Möller (1790). NoK 86: 79 (1928; bildl.).
(2) -BIT. (lock- 1734 osv. locke- 1747) (numera bl. tillf.) = -BETE, sbst.2 Serenius M 4 a (1734). Topelius Vint. I. 2: 299 (1860, 1880).
-DUVA, r. l. f. (lock- 1865 osv. locke- 1685)
1) (i sht förr) jäg. till 2, om duva använd ss. lockfågel (vid jakt på rovfågel). Hahr HbJäg. 194 (1865). Björkman (1889).
2) (†) om tamduvor, med särskild tanke på deras kuttrande (liksom lockande) läte; jfr LOCKA, v.2 2 b. Spegel GW 169 (1685).
(2) -FISKE. fisk. om sådant fiske varvid fisken medelst bete l. dyl. lockas till fångstredskapet; äv. konkretare, om plats särskilt lämplig för dylikt fiske; motsatt: spärrfiske. VMagEkonPolP 1823, § 38. Fatab. 1918, s. 94.
(2) -FÅGEL. (lock- 1639 osv. locke- 16201764. locko- 15411748) (i sht förr) jäg. (tam l. uppstoppad) fågel som användes (vid jakt) för att locka andra fåglar; äv. bildl. Syr. 11: 30 (”12”) (Bib. 1541). Bergman Patr. 57 (1928; bildl.).
(2) -HORN. (i vissa trakter) horn (se d. o. 5) varmed vallhjon locka på kreaturen. Landsm. 1: 428 (1880; fr. Norrl.). Karlfeldt FlPom. 30 (1906).
-LJUD. särsk. till 2 b, om de(t) ljud som djur, i sht fåglar, frambringa vid lockning. Thorell Zool. 2: 176 (1861; i fråga om fåglar). (Renkalven) utstöter sitt klagande lockljud. Hemberg ObanStig. 258 (1896).
(2) -LÅT. låt (sjungen l. spelad på kohorn l. dyl.) varmed kreaturen lockas; äv. bildl. Eichhorn Stud. 1: 32 (1869). Vinterg. 1894, s. 23 (bildl.).
(2 b) -LÄTE. = -LJUD. Berg Sjöf. 102 (1910).
(2) -MAT. (lock- 1709 osv. locke- 17231806. locko- 16891739) = -BETE, sbst.2 Swedberg SabbRo 333 (1689, 1710; i bild). Fryxell Ber. 4: 44 (1830; bildl.).
-MEDEL. (lock- 1805 osv. locke- 17471825)
1) till 1: medel att locka ngn till (att göra) ngt. Berch Hush. 205 (1747). PedT 1892, s. 83.
2) jäg. o. fisk. till 2 = -BETE, sbst.2 Schultze Fisk. 168 (1778).
(2) -ORD. (ofta ljudhärmande) ord som användes för att locka husdjur. Landsm. 1: 196 (1879).
(2) -PIPA, r. l. f. (lock- 1745 osv. locke- 15821749) jäg. pipa varmed jägare locka djur, i sht fåglar, inom skotthåll o. d.; äv. bildl. PErici Musæus 5: 270 b (1582; bildl.). Berlin Lsb. 91 (1852; om järppipa).
(2 (b)) -REN, m. l. f. l. r. (i fråga om i sht äldre lapska förh.) renko som användes för att vid renjakt locka vildrenar (i sht rentjurar). Porthan 5: 72 (c. 1790). 3NF 12: 762 (1930).
(2) -ROP. Wikforss 2: 77 (1804). särsk. till 2 b. BiblJäg. 4: 113 (1897).
(2) -SKYTTE. jäg. jakt varvid skytten lockar villebrådet gm efterhärmning av dess egna locktoner (vanl. medelst lockpipa o. d.). Balck Idr. 2: 71 (1887).
-SPEL. (lock- 1734. locke- 1806) särsk. (förr) till 2, om uppstoppat mindre jaktdjur medelst vilket jaktfalkar dresserades att fånga ett byte. Serenius (1734; under lure). Gravander Buffon 3: 77 (1806).
(2) -TON, r. l. m. jfr -LÅT; äv. bildl. Med alla möjliga locktoner har man bjudit till att kalla fram (populariteten). Kullberg Portf. 227 (1850). Vallhjonens locktoner. Ödman UngdM 1: 127 (1874, 1881). särsk. till 2 b; jfr -LJUD. (Sommargyllingen) har en hög hvisslande lockton. Nilsson Fauna II. 1: 161 (1835). Källström Jagt 197 (1850).
B (†): (1) LOCKE-BARN. (locke- 15591681. locko- 1653) [jfr ä. d. lokkebarn] litet barn (eg.: barn som man kan locka till ngt). LPetri Kr. 97 (1559). VDAkt. 1681, nr 221.
-BETA, -BIT, se A.
-BRÖD. särsk. bildl., till 1; jfr LOCK-MEDEL 1. Grubb 841 (1665). (Vid barnuppfostran behövs) Ett Låkke-Bröd, Sött Ord, hwar mä ders Styfhet läskas. Warnmark Epigr. B 1 b (1688).
-DUVA, -FÅGEL, -MAT, -MEDEL, -PIPA, -SPEL, se A.
C (†): LOCKO-BARN, se B.
-FÅGEL, -MAT, se A.
Avledn.: LOCKAN, r. l. m. l. f. l. n. [fsv. lokkan] (†)
1) till 1, = LOCK, sbst.3 1. Medh lockan och hoot. PErici Musæus 5: 177 a (1582). Kolmodin Rök. 48 (1728).
2) till 2, = LOCK, sbst.3 2. Hunden böria och mit lockan effterlacka. Dahlstierna (SVS) 324 (c. 1696).
LOCKARE, m.||ig. till 1.
a) (numera bl. tillf.) frestare, förledare. Linc. (1640). Ekblad 177 (1764).
b) (i vissa trakter) i vissa lekar: deltagare från ett parti, vilken lockar en deltagare ur motpartiet att ”kulla” (se KULLA, v.2). Balck Idr. 1: 463 (1886).
LOCKELSE, r. l. f.
1) till 1: försök till att locka ngn (till ngt); äv. (o. vanl.) konkretare: förledande ord, förespegling(ar). Hasselroth Campe 274 (1794). Genom list eller lockelser. Wisén Oden 34 (1873).
2) till 4 d: frestelse, dragningskraft; tjusning, trollmakt; äv. konkretare. Nöjets, rikedomens lockelser. Kolmodin Liv. 1: 242 (1831). Våren söderut (i Sverge) har .. sin lockelse. SvD(A) 1935, nr 107, s. 3. särsk. (föga br.) schack. = FÖRFÖRELSE 1 b. SDS 1926, nr 205, s. 12.
LOCKNING, r. l. f.
1) (numera föga br.) till 1: lockande, lockelse, frestelse. Linc. (1640; under illecebra). Lockningen att emot Guds förbud äta af Kunskapsträdet. Atterbom PhilH 262 (1835). Vetterlund Skissbl. 34 (1910, 1914).
2) jäg. till 2, om handlingen att vid jakt locka villebrådet till en viss plats; i sht i uttr. skjuta för, på, förr äv. efter, med lockning. Fischerström Mäl. 166 (1785: ). Svederus Jagt 135 (1831: med). Nilsson Fauna II. 2: 57 (1835: för). Att om höstarne skjuta (fågel) efter lockning. HLilljebjörn Hågk. 1: 31 (1865).
3) till 2, konkret: lockton; locklåt. Söderberg Dikt. 54 (1901; från koskälla). (Vallhjonen utförde) tämligen komplicerade ”låtar” och ”lockningar”. Berg SkansenVagnh. 24 (1926).

 

Spalt L 1014 band 16, 1941

Webbansvarig