| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRID stri4d (ss. förled i formen strids- dock vanl. strit3s~ l. (vard.) stris2~), r. l. m. l. f. (Upp. 16: 14 (NT 1526) osv.) ((†) n. Bullernæsius Lögn. 16 (1619), KrigVAH 1805, s. 144); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
1) om enskild gång då (äv. om förhållandet att) två fientliga parter (individer l. styrkor) drabbar samman för att söka övervinna varandra, kamp (se KAMP, sbst.2 1) l. drabbning l. batalj o. d.; dels om sådan kamp med användande (väsentligen) blott av kroppens (lemmarnas, tändernas osv.) hjälp (se särsk. h), dels (o. företrädesvis) om sådan kamp (under krig l. krigsförhållanden) då två väpnade truppstyrkor drabbar samman, slag (se SLAG, sbst.1 4 b), särsk. om sådan sammandrabbning med mindre truppstyrkor l. av mindre betydelse för den slutliga utgången av den kraftmätning (det krig) vari kampen ingår, mindre fältslag, träffning l. dyl.; äv. i mer l. mindre klar personifikation. Hård, häftig, våldsam, förbittrad, blodig strid. Ordnad (förr äv. ordentlig, se ORDENTLIG 6), oordnad strid. Sluten strid, se SLUTEN 13 c. Hårda strider rasade på västfronten. Leverera strid. Strida en hopplös strid (jfr 2). Dra sig ur striden (jfr 2). Ge sig utan strid (jfr 2). Älska striden för stridens skull (jfr 2). Strid med blanka vapen. Soldats uppträdande under strid. Upp. 20: 8 (NT 1526; äv. i NT 1981). Thär wore (kämparna) Serkwi och Grotti .. grymma i strid. Verelius Gothr. 23 (1664; fisl. orig.: hildi grimi). Den fächtar aldrabäst, som uti kamp och Strid / Med sann Försichtighet sin Heta weet at twinga. CEldh hos Ehrenadler Tel. 678 (1723); jfr 2. Många år re’n voro svundna, / sedan Wendens stränder sågo / den förderfveliga striden (dvs. vid Svolder) / mellan Herrskarna i Norden. Geijer Skald. 141 (1815, 1835). Röda flögo stridens lansar. Tegnér (TegnS) 4: 12 (1822). Cavallin (1876: ordentlig). Strid föres anfallsvis, anfallsstrid, eller försvarsvis, försvarsstrid. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 5. I Spanien pågick (under 900-talet) oavbrutna strider. Kulturen 1950, s. 39. Nya strider på Nörrebro .. De våldsamma gatustriderna mellan unga husockupanter och poliser på Nörrebro i Köpenhamn fortsätter. SDS 13/1 1983, s. 36. — jfr ANFALLS-, ARTILLERI-, BAJONETT-, BARRIKAD-, BRÖDRA-, DEFENSIV-, EFTER-, ELD-, FJÄRR-, FRIHETS-, FRONTAL-, FÖRSVARS-, GAS-, GATU-, GIGANT-, GRÄNS-, HANDGEVÄRS-, HUVUD-, INFANTERI-, JAKT-, JÄTTE-, KAVALLERI-, LUFT-, MARK-, NATIONAL-, NATT-, NÄR-, OFFENSIV-, PARTISAN-, PÅK-, RAS-, REFORMATIONS-, RELIGIONS-, RETRÄTT-, RYTTAR-, SABEL-, SJÖ-, SKOGS-, SKÄRGÅRDS-, SLUT-, SLÄKT-, SMÅ-, TRON-, VAPEN-STRID m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Olijka fiender olijka strijdh. Grubb 583 (1665). Seger winnes ei utan strid. Kolmodin QvSp. 2: B 1 a (1750). Striden pröfvar klingan och nöden vännen. Tegnér (TegnS) 4: 19 (1823).
b) i förb. till strid (äv. striden) l. till strids (jfr i), i uttr. betecknande att ngn bereder sig l. är beredd för (en) strid l. beger sig iväg för att delta i (en) strid l. att ngt är avsett för strid o. d.; särsk. i uttr. gå till strids l. dra (ut) till strid(s). Upp. 16: 14 (NT 1526: försambla them til stridz). Athniel Kenas son .. drogh vth til strijdh. Dom. 3: 10 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Då är ey säker frijd / När Grannar alt omkring uthrusta sig till Strijd. CupVen. C 1 a (1669). Schück VittA 7: 157 (i handl. fr. 1804: gå till strids). Bister viking drog / Till strids i fordna tider. Sätherberg Dikt. 2: 93 (1863). Skall plutonchef icke själv kommendera laddning osv, kommenderar han: Färdiga till strid! TrängRegl. 1940, s. 76. Upp. 16: 14 (NT 1981: striden).
c) i förb. i strid, äv. i striden (jfr d), i uttr. betecknande att ngn ger sig ut l. iväg o. d. för att delta i strid(en) l. börjar en strid o. d.; särsk. i uttr. gå i striden, dra (ut) i strid(en). 4Mos. 32: 6 (Bib. 1541: dragha j strijdh; Bib. 1917: draga ut i krig). Israels Konung sadhe til Josaphat, Förklädh tigh och kom i strijdhena klädd j tijn klädher. 1Kon. 22: 30 (Därs.). Råka i strid. Schultze Ordb. 5121 (c. 1755). Draga ut i strid. Björkman (1889). SvH 2: 521 (1905: gingo .. i striden). Dra ut i striden för fäderneslandet. Östergren (1947). Inlåta sig i strid med el. mot ngn. SvHandordb. (1966).
d) i uttr. falla (äv. stupa) i strid(en) (jfr c), förr äv. bli i striden, falla (se FALLA II 2) l. stupa under strid(en). Många Gudfruchtiga Herrar äro .. i stridenne bliffne. Rothovius Äropr. D 2 a (1633). 1000 man hafwa stupat i striden. ÖoL (1852). Falla i strid(-en för sitt land). Östergren (1947).
e) (†) i uttr. hålla (en) strid (med ngn; jfr 2 a), föra (en) strid (med ngn), strida (med ngn). Upp. 19: 19 (NT 1526: hålla ena strijdh medh; NT 1981: strida mot). Tredje Gustaf var hans man. ”Hvad strider / Höll ej han med Rysslands stolta fru?” Runeberg 2: 88 (1848).
f) (†) i uttr. makt till strid, här (se HÄR, sbst. 1), truppstyrka; jfr j o. KRIGS-MAKT 2 a. 2Krön. 26: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: krigshär).
g) i uttr. (en) strid på liv och död, strid som gäller liv l. död; ofta i överförd l. bildl. anv. (jfr 2). Striden mellan de båda tidningarna var en strid på liv och död (jfr 2). SvTyHlex. (1851: en). Strid på liv och död. Östergren (1947).
h) i fråga om kamp mellan enskilda individer; dels i fråga om väpnad kamp i krig o. d. (särsk. i uttr. enskild strid l. strid man mot man); dels i fråga om envig o. d., dels i fråga om slagsmål (se d. o. 1; med l. utan användande av vapen l. tillhyggen). Upp. 12: 7 (NT 1526; mellan ärkeängeln Mikael o. draken samt deras änglar). I tjenstgörningen utom linien (vid kavalleriet) är enskilt strid och handgemäng hufvudsaken. KrigVAH 1805, s. 144. De gamla riddarnes enviges strider. Därs. s. 146; möjl. ssg. Hallström Händ. 140 (1927; om slagsmål). Jaktscener, troligen framställande shahen i strid med ett lejon. Sterner (o. Kinch) OrientMatt. 108 (1929). Strid man mot man. Östergren (1947). Martinson KärlekKr. 102 (1947; om slagsmål). — jfr CESTUS-, ENVIGES-, GLADIATORS-, KNYTNÄVS-STRID.
i) om kamp mellan djur; äv. i uttr. motsv. b. Grodornas och mössens strid. Sundén (1891). Vildgässen gingo .. till strids mot svanorna. Lagerlöf Holg. 2: 175 (1907). — jfr PARNINGS-STRID.
j) (numera föga br.) i utvidgad anv., om krig. Dalin (1854). Striden mellan Sverge och Ryssland 1808—09. Sundén (1891). — särsk. (†) i uttr. föra strid på (ett land), föra krig mot (ett land). Svart Gensw. H 3 a (1558).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 g, 3, 4); särsk.: konflikt, tvist, motsättning; vanl. om konflikt mellan enskilda personer l. grupper (äv. mellan stater o. d.). Kiv och strid. Split och strid. Gå till öppen strid. Ligga (vara, befinna sig) i strid (med ngn l. med ngn om ngt). Bilägga en strid. Råka (komma) i strid (med ngn). Ge (inlåta) sig i strid med ngn. Ta strid, gå till strids. Striden om marknaderna. Striden om den lediga professuren. Det står strid om honom, han är omstridd. Lemnius Pest. 14 (1572; uppl. 1917; om kamp mot sjukdom). Dhe twistige strijder, som upwuxne äre emellan Sweriges och Danmarckz Chrono. Stiernman Riksd. 764 (1624). Strid mellan kärlek och högmod. Kellgren (SVS) 5: 359 (1791). Messenii strider och oblida öden. Broocman SvSpr. 92 (1810). Striden på arbetsmarknaden står just nu om trettio öre mer i timmen. SDS 1980, nr 123, s. 1. — jfr ARVS-, FRIHETS-, FÖRFATTNINGS-, FÖRSVARS-, KLASS-, KONKURRENS-, KYRKO-, LÄRO-, LÖNE-, MAKT-, PARTI-, PATENT-, PENN-, PRIVILEGIE-, PUBLICITETS-, RANG-, RAS-, REFORM-, REFORMATIONS-, RELIGIONS-, REPRESENTATIONS-, RIKSDAGS-, RYTTAR-, RÄTTS-, RÖSTRÄTTS-, SAMHÄLLS-, SAMVETS-, SKOL-, SKRIFT-, SLUT-, SLÄKT-, SMÅ-, SPRÅK-, TANKE-, TULL-, UNGDOMS-, VAL-, ÄGO-STRID m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. hålla strid (med ngn om ngt; jfr 1 e), vara l. ligga i strid (med ngn om ngt); ingå en strid med ngt, ge sig i strid med ngt. Petrus .. som talte så förmätet, / Och hölt med andra strid om högsta äresätet. Lybecker 109 (c. 1715). Då förtwiflade oenighet, den striden du hållit, är skulden til dessa wåra kära Flyktingar (dvs. de som flytt fäderneslandet). Posten 1769, s. 476. Biberg 1: 134 (c. 1814: ingå).
b) om tävling l. tävlan; särsk. i fråga om sport (äv. om kamp mellan fisk o. fiskare vid sportfiske). Adlerbeth Buc. 19 (1807). De täflandes strid om priset. Sundén (1891). Alltid står striden tätt framför söderhamnarnes mål. NordIdrL 1900, s. 330. Hammarström Sportfiske 114 (1925; vid sportfiske). Dagens match blir en strid på kniven. SvHandordb. (1966). — jfr NÄR-, SEKUND-, SÅNG-, TÄVLINGS-STRID.
c) i fråga om kamp mellan olika krafter i naturen. Forsius Phys. 137 (1611; i fråga om vindar). Hetans strijd medh Kölden. Schroderus Comenius 59 (1639). När dessa olika strömdrag (dvs. polar- o. ekvatorialströmmar) mötas, taga genom deras strid och förening hafsströmmarne rigtningar, som äro olika i olika haf. Palmblad LbGeogr. 25 (1851). Elementernas .. strid. Sundén (1891).
d) i fråga om juridisk konflikt (förd inför domstol o. d.). KOF II. 2: 44 (c. 1655). Kuns sänker sig i gäld och fara, / Inunder hela fem års strid. Bellman Gell. 58 (1793). Strid om mark får ett slut, strid om en bihustru aldrig. Östergren (1947).
e) om konflikt rörande tankar l. åsikter o. d. i form av (het l. heta) diskussion(er) l. debatt(er) o. d. Teologisk, lärd, vetenskaplig strid. Publicistiska strider. Vitter strid. Stridens vågor gick höga på mötet. Politiska strider. Schück VittA 2: 226 (i handl. fr. 1691). Min vedervilja för en litterär strid. Gyllenborg Skald. 80 (1798). Den stora striden om Götha canal är ännu icke utkämpad. HT 1922, s. 174 (1829). I Upsala hade med anledning af Kants lära en strid uppstått, vid hvilken olika läger bildat sig. Wirsén i 3SAH 2: 168 (1887). Det blir nog en skarp strid på Allmänna kyrkliga mötet. HågkLivsintr. 15: 333 (i handl. fr. 1931). Siwertz i 3SAH LX. 1: 9 (1949; om debatt mellan två). En strid om ord. SvHandordb. (1966). — jfr ORD-STRID.
f) om livet (se LIV I 2, 7) uppfattat l. sett ss. en kamp (mot det onda l. mot den motsträviga naturen l. allt det som orsakar människan möda l. svårigheter o. d.); äv. om var o. en av de konflikter som möter en människa i denna kamp (äv. sammanfattande, om alla livets konflikter, ungefär liktydigt med: stridigheter). Livets strid. Livet är en strid. Striden för tillvaron, kampen för tillvaron (se KAMP, sbst.2 2 b slutet). Vara höjd över dagens strider. Wort liffwerne här påå jorden (är) icke annat än en stridh. OPetri 1: 50 (1526). Then sidste strijd, / Then jagh medh döden håller! Ps. 1695, 255: 10. Naturens tilstånd var en strid, Man mot Man. Kellgren (SVS) 5: 256 (1793). Här striddes våra fäders strid / Med tanke, svärd och plog. Runeberg 2: 4 (1846); jfr e. I Herrens namn du måste gå / från vänners krets till nya strider, / att lifvets goda säde så. Bloom HvitSvan. 265 (1916). Jag vill inte leva i split och strid. Spong Sjövinkel 429 (1949).
g) i religiöst spr., i fråga om kampen mellan Gud l. det goda o. Satan l. det onda l. i fråga om människans kamp mot synden o. d.; ofta motsv. h. Andans strijdh emoot kötit. FörsprRom. 4 b (NT 1526). För samma synda root (dvs. arvsyndens) skull bliffuer enn dageligh strijdh i menniskone (mellan gott o. ont). KOF 1: 189 (1575); jfr h. Christus skulle .. gå i kamp och strid med satan. Swedberg SabbRo 920 (1690, 1712). Ja Satan hafwer eij försummat någon tijd / Och ort, ther han förmått mot Jesum föra strijd. Spegel ÅPar. 6 (1711). Här var mellan ljuset / Och mörkret en strid; / Dock segrade ljuset / För evig tid. Franzén (o. Wallin) Profps. 1: 54 (1812). 1Tim. 1: 18 (NT 1981).
h) i fråga om psykisk (inre) kamp vars verkningar blott berör det egna jaget (jfr g); jfr STRIDA 2 g. En strid tycktes försiggå i hans inre. Uppta striden mot de onda tankarna. Om hoon (dvs. kärestan) seer någe blijd / På någon annan Karl strax böriar sigh en Strijdh / Vthi hans Siäl och Hugh, han ängslas, suckar, gråter. Lucidor (SVS) 111 (1669). Passionernas strid. Nordforss (1805). Efter en kort strid med sig själv bad han mig stiga in i sin lilla privatvåning. Siwertz JagFatt. 16 (1939). — jfr SINNES-, SJÄLS-, SJÄLV-STRID.
3) (†) bildl. (jfr 2, 4), om förhållandet att ngt kan bestridas l. motsägas l. motbevisas, i uttr. ngt är utan all strid, ngt är utan all gensägelse (se d. o. 1 b), ngt är helt obestridligt l. oemotsägligt. Schroderus Os. 2: 83 (1635).
4) bildl. (jfr 2, 3), om logiskt motsatsförhållande som består mellan två utsagor l. uppgifter l. (påstådda) sakförhållanden o. d., bristande logisk överensstämmelse, oöverensstämmelse, motsats, motsättning; i sht i uttr. (stå l. vara l. komma o. d.) i strid med l. mot ngt; äv. i sådana uttr. som (stå o. d.) i uppenbar (i sht förr äv. rak) strid med l. mot ngt. Fackklubbens handlande är i uppenbar strid med (l. mot) avtalets anda. Brunkman SvGr. 89 (1767: wore i strid imot hänne). Stahls sätt att philosophera .. står i rak strid emot hans egna grundsatser. Schlyter JurAfh. 1: 142 (1836). Två ögon logo själfullt himmelsblått / I öppen strid med skrynklorna kring munnen. Snoilsky 2: 106 (1881). De Geer Minn. 1: 189 (1892: komma i strid med). Lagbundenheter, som stå i direkt strid med fysikens och kemiens lagar. Bolin KemVerkst. 189 (1942). RiksdProp. 1973, nr 140, s. 4 (: i strid mot myndighets förbud). — jfr MOT-STRID. — särsk. (†) i uttr. komma i strid mellan ngt och ngt, komma i kläm mellan ngt o. ngt (se KLÄM, sbst.1 1 b), komma i knipa mellan ngt o. ngt. 2VittAH 22: 293 (1859, 1861).
(1, 2) -BODD, p. adj. [senare leden är p. pf. av bo, v.2, o. etymologiskt nära samhörig med bogen, adj.1] eg.: beredd l. färdig till strid; stridslysten l. påstridig o. d. Lind 2: 879 (1749). Därs. —
-DOGSE. stridsduglig (se d. o. 1). 1Sam. 31: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: stridbara). Schultze Ordb. 5123 (c. 1755). —
-FRI, -FRÅGA, se C. —
(2 f, h) -FULL. om levnad l. liv l. tid: full (se full, adj. 2 a) av strider, stridsfylld. Lehnberg Pred. 2: 308 (c. 1800; om levnad). ZTopelius (c. 1843) hos Vasenius Top. 2: 420 (om omvändelsetid). —
-FYLLD, -FÄRDIG, -GIRIG, -GOD, -GUD, -HAMMARE, se C. —
-KOLV, se C. —
-LUST, se C. —
(1, 2) -LYNT, p. adj. stridslysten på ett obstinat l. egensinnigt sätt, genstörtig o. d.; jfr strids-lynthet. Hiärne 1Hskr. 28 (c. 1715). Schultze Ordb. 2907 (c. 1755). —
-LYSTEN, -LYSTNAD, se C. —
(1, 2) -LÖS. som saknar l. är l. lever utan strid(er) l. tvist(er) o. d.; äv. ss. adv.; äv. motsv. strid, sbst. 2 h: som saknar (inslag av) samvetsstrider l. inre strider o. d.; jfr strids-fri. Lucidor (SVS) 256 (1672). Johansson HomIl. 21: 437 (1848; ss. adv.). (Kvinnan) är just älskvärdast med .. sin omedelbara, stridlösa tro och sedlighet. Claëson 2: 300 (1853). —
-MANLIG, -SAK, -SKRIFT, -SKÖLD, -SPETS, -STÄLLNING, -SÄLL, -SÄTT, -TEOLOGI, -VAN, -VAND, se C.
B (†): STRIDE-SKRIFT, se C.
C: STRIDS-AMMUNITION. mil. stridsladdad ammunition (se d. o. 2). SoldUndFlygv. 1944, s. 219. SAOL (1973). —
(1, 2) -ANDE l. -ANDA. ande besjälad l. utmärkt av stridslust.
2) motsv. ande VIII 5 a; ngn gg äv. i pl. Så fort striden blev het, livades hans stridsandar. Petri Ouchterlony 259 (1924). I Avdelning 110 var stridsandan starkast. Lo-Johansson Stat. 2: 94 (1937; i fråga om strejk). Truppen visar god stridsanda. IllSvOrdb. (1955). —
-ARM. (om ä. förh.) i fråga om strid med hugg- l. stickvapen o. d.: för strid brukad arm. LednHandterHugg. 1841, s. 10. —
(2, 2 e) -ARTIKEL. tidnings- l. tidskriftsartikel där ngn går till strids mot ngn l. ngt. IllSvLittH 2: 310 (1956). —
-AVSIKT~02 l. ~20. särsk. (mil.): avsikt (se d. o. 3 a) med en strid l. striden. Tingsten AnvTakt. 67 (1887). Reservs styrka bestämmes med hänsyn till läget och stridsavsikten. InfRegl. 1939, 2: 186 (1942). —
-AVSTÅND~02 l. ~20. mil. avstånd (se d. o. I 1) på vilket strid inleds l. förs med fienden; avstånd mellan stridande förband. Hägg Flottan 29 (1904). Stridsafståndet (vid sjöstriden) var omkring 5,000 meter. IllMilRevy 1904, s. 286. Tyske amiralen Brun, vilken .. skall ha gått till ankars innan stridsavstånd nåtts till .. fiendestyrkan. SvFlH 1: 160 (1942). —
-BANA, förr äv. (i bet. 3) -BAN. (strid- 1814—1847. strids- 1777—1889) [fsv. stridsban (i bet. 2)] (numera föga br.)
1) till 1: väg framåt i strid(en). Han fällde hvar Jotun, som stridsbanan stängde, / och segrande uppåt till sandberget trängde. Ling As. 72 (1833).
2) till 1, om stridsskådeplats. Lehnberg i 1SAH 3: 99 (1790, 1802). TalKrigVA 1828, s. 48. särsk. mer l. mindre bildl. (jfr strid, sbst. 2), om ngt som utgör ett område l. fält o. d. där strid(er) l. konflikt(er) o. d. äger rum, vädjobana o. d. Detta bräckliga lifwet, som ej annat är, än en wådelig stridsbana. Liljestråle Kempis 213 (1798); jfr strid, sbst. 2 f. Bremer GVerld. 2: 184 (1860; om karnevalsplats). Björkman (1889). särsk. bildl. (jfr strid, sbst. 2): strids- l. konfliktfylld (del av) levnadsbana. Atterbom Siare 4: 123 (1847). Rundgren Minn. 1: 168 (1856, 1870).
3) (förr) till 2 b, om bana (se bana, sbst.1 3) för tävling, tävlingsarena o. d.; särsk. om bana för tornering. TornSp. 29/5 1777, s. 35. Björkman (1889). —
-BANER. (förr) jfr -fana; särsk. i uttr. höja (äv. uppresa) sitt stridsbaner l. stridsbaneret, börja strid(en); äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). I Herrans namn vårt stridsbanér / Vi med förtröstan höja. FörslKyrkosång. 1814, 58: 1. Rogberg Pred. 1: 239 (1826: upprese). De franska upplysningsidéerna bär .. (J. H. Kellgren) fram som sitt stridsbaner. Österling i 3SAH LXII. 1: 17 (1951). Höja stridsbaneret. IllSvOrdb. (1955). —
-BARD.
2) (i vitter stil) skald som besjunger krigiska bedrifter; jfr bard, sbst.1 3. SvTidskr. 1931, s. 79. —
-BATALJON. (i sht om ä. förh.) bataljon utgörande stridsenhet. Hazelius Förel. 160 (1839). KrigVAT 1923, s. 340. —
-BATTERI. mil. om den del (inkluderande artilleripjäserna) av ett artillerikompani som betjänar batteriplatsen; jfr batteri 3. ArtillRegl. 1940, 2: 24. SoldILuftv. 1946, s. 8. —
-BEFATTNING. (numera föga br.) befattning (se d. o. 2 d) som skall uppehållas i strid. VFl. 1927, s. 54. SvFlH 3: 482 (1945). —
(1, 2) -BEREDD, p. adj. beredd (se d. o. 1) till strid, stridsfärdig. JGOxenstierna 4: 198 (1815; om stridsstyrkor i kamp mellan Satan o. Gud). Då en marscherande trupp icke är stridsberedd, måste den i fiendens närhet skydda sig. Tingsten o. Hasselrot 55 (1902). Kom in, sade skomakaren stridsberedd när det knackade på dörren. Fridegård Kvarnb. 181 (1944). —
-BEREDSKAP. mil. om förhållandet att soldat l. trupp o. d. är stridsberedd, beredskap (se d. o. 2) för strid; äv. i överförd l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2); förr äv. i uttr. full, halv stridsberedskap o. d. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 128 (1886). En fjerdedels stridsberedskap, det är på vanligt språk, fjerdedelen af manskapet vakna. SD(L) 1894, nr 255, s. 5. Wrangel SvFlBok 320 (1898: half). Är under rast ökad stridsberedskap till följd af fiendens närhet erforderlig, sker uppmarsch (osv.). FälttjRegl. 1900, s. 18. VFl. 1926, s. 26 (: Full). En andlig stridsberedskap. SvLittTidskr. 1960, s. 180. —
-BERÄTTELSE. (numera bl. mera tillf.) berättelse (se d. o. 2 a) om strid; jfr -rapport. KrigVAT 1849, s. 279. —
-BILD.
2) bild (se bild, sbst.1 3) av strid, samlad uppfattning om (förlopp l. resultat av) strid; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). SvTidskr. 1871, s. 437. SvD(A) 1961, nr 32, s. 3 (bildl.). —
-BOK. [jfr t. streitbuch (i bet. 2)]
2) till 2: bok som går till strids för l. mot ngn l. ngt. Muræus Arndt 1: 338 (1647). SvD 12/6 1976, s. 16. —
-BREV.
1) (†) till 1, om manifest (se manifest, sbst. 1) vari ngn förklarar sig vara i krig l. uppmanar till strid o. d. Œdman Bahusl. 178 (1746).
2) till 2 e: brev (se d. o. 3) ingående i förd strid. (O. Rudbecks) sista stridsbref till Bartholin. Atterbom Minnest. 1: 88 (1847). —
-BRODER. (i sht i vitter stil) stridskamrat (jfr broder 5); äv. oeg., om broderfolk ss. bundsförvant i strid. Florinus Nomencl. 117 (1678). Sätherberg Dikt. 1: 25 (1860, 1862; oeg.). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). KyrkohÅ 1927, s. 104 (1844). —
-BRUK.
2) bruk (se d. o. 1) i strid. KrigVAT 1845, s. 388. Stålhandskar för stridsbruk. Hildebrand Medelt. 1: 584 (1884). —
-BRYGGA. (om ä. förh.) på örlogsfartyg: stridsdäck; jfr brygga, sbst.1 4 a. Hornborg Segelsjöf. 148 (1923). —
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); särsk. dels om buller (se d. o. 3) l. rabalder som sådan strid vållar, dels om buller (se d. o. 6) l. orolighet(er) som strid(er) består av. Troligen anländer konungens folk i morgon vid dagningen, och den som då ej är undkommen, får lof att stanna qvar bland stridsbullret. Sparre Frisegl. 2: 62 (1832). Efter stridsbullret kring Det nya riket fann .. (Strindberg) det outhärdligt att vistas i Sverige. Lamm i 3SAH 50: 247 (1940). —
-BUSS. (numera föga br.) stridskämpe, kämpe; jfr buss, sbst.1 3 b. Reenhielm OTryggw. 241 (1691). Lidforss DQ 2: 251 (1892). —
-BÅGE. (förr) båge (se båge, sbst.1 1) för stridsbruk. Sak. 9: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: stridens bågar). —
-BÄLTE. (i sht om ä. förh.)
1) bälte (se d. o. 1 a) för stridsbruk. Cederblom SvAllmogedr. 21 (1921).
-BÖN. (i sht förr) bön (se bön, sbst.1 2 b) som bedes före drabbning; jfr -psalm. NF 12: 572 (1888). —
-DAG. [fsv. stridsdagher] dag för strid l. då strid äger l. ägt l. skall äga rum; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2), särsk.: dag av arbetskonflikt; jfr -stund, -tid. VarRerV 4 (1538). Hestar warda tilreedde til strijdzdaghen. Ordspr. 21: 31 (Bib. 1541). Min barndoms och ungdoms gryende stridsdagar. Wikner Vitt. 74 (1871). Efter fem stridsdagar arbetades det .. åter för fullt vid alla tidningstryckerier. SDS 4/5 1976, s. 7. —
-DANS. (om ä., i sht utomeuropeiska förh.) (magisk) dans utförd före strid (för att beveka makter o. d. till att ge seger), krigsdans; ngn gg äv. om segerdans (efter vunnen strid). Zeeländarne .. roade .. Herr Cook med en stridsdans, hwarunder de stampade med fötterna (osv.). Cook 2Resa 147 (1783). (Sv.) Stridsdans .. (fr.) Danse après un combat. Nordforss (1805). Bolinder FolkEur. 205 (1928). —
-DEL. mil. om varje enskild detalj (l. slag av detalj) som ingår i stridsmateriel l. stridsmedel. Splitteralstrande och pansarbrytande stridsdelar. SvStatskal. 1979, s. 114. Lavetter (robotpjäser) och stridsdelar till kustartilleriets kommande lätta kustrobotsystem RBS17. DN 29/6 1987, s. 10. —
(1, 2) -DETALJ. (†) särsk. till 2, om del av samling av stridsskrifter; jfr detalj 6 (a). SÖdmann (1817) i 2Saml. 4: 157. —
(1, 2) -DIKT. särsk. till 2: dikt (se dikt, sbst.1 3 a) vari en strid l. strider skildras l. vari ngn går till strids mot l. för ngn l. ngt. Stridsdikter i Körners anda. Östergren (1947). En ljungande stridsdikt mot kaffeförbudet. Därs. —
-DISPOSITION. mil. disposition (se d. o. 1 c) för strid; jfr -gruppera. Mankell Fältsl. 311 (1858). —
-DJUR. (i sht förr) djur för stridsbruk; jfr -elefant, -hingst, -hund, -häst, -kamp, sbst.1 Samtiden 1874, s. 122. —
-DOMARE.
1) till 1: domare (se d. o. 4) i strid; utom i fråga om fiktiva förh. bl. i slutet. Adlerbeth HorOd. 120 (1817). särsk. mil. i fråga om strids- l. fälttjänstövning: (högre) officer med uppgift att vara mellanhand mellan övningsledare o. trupp samt de mot varandra stående (övnings)trupperna ävensom att meddela trupp de verkningar som under verklig strid skulle ha inträffat (döda, sårade, eldverkan o. d.). KrigVAH 1883, s. 105. Tillsammans fem torpeder afskötos mot pansarbåten, hvilken af stridsdomarna förklarades sprängd. IllMilRevy 1898, s. 107. VFl. 1937, s. 164. jfr över-stridsdomare.
2) (förr) till 1 h: domare (se d. o. 4) vid envig l. duell. SP 1809, nr 22, s. 2 (vid duell). Arnell Scott Sjöfr. 291 (1829; vid envig). Auerbach (1913; vid mensur).
3) till 2 (särsk. 2 b): domare (se d. o. 4, särsk. 4 slutet) i strid (särsk. i idrottstävling); skiljedomare (se d. o. 3); äv. till 2 e, i fråga om konflikt rörande tankar l. åsikter o. d. Phidon .. insatte sig sjelf till stridsdomare i Olympia. Carlstedt Her. 2: 373 (1833). SKN 1841, s. 215 (i fråga om strid där de stridande skriver litterära verk). Balck Idr. 2: 620 (1887; vid kapprodd). Bonde (o. Klercker) HedvElChDagb. 1: 53 (1902; i fråga om tornering på 1700-talet).
Ssgr (till -domare 1 slutet; mil.): stridsdomar-, äv. stridsdomare-kvarter. jfr kvarter 14. SDS 1899, nr 364, s. 1.
-DRÄKT. dräkt (se d. o. II 2 a) för strid; särsk. om rustning; äv. oeg. l. bildl. (jfr strid, sbst. 2). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 131 (c. 1789: andelig stridsdrägt). Strindberg SvFolk. 1: 221 (1881; om rustning). GHT 1898, nr 105 B, s. 2 (för marinsoldat). Rig 1943, s. 146. —
-DUGLIG. duglig (se d. o. 2) för strid.
1) i sht mil. jfr strid-dogse, strids-god, -kunnig. KrigVAH 1881, s. 227 (om pansarfartyg). AntT XIX. 2: 85 (1911; om dolkar). Alla voro de stridsdugliga män. Alving IslSag. 1: 342 (1935).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr strid, sbst. 2); äv. i utvidgad anv., om ngns anblick o. d.: som vittnar om stridsduglighet. Höglund Branting 1: 382 (1928; om person). Till det yttre erbjöd Gottfrid en .. stridsduglig anblick. Hellström Storm 298 (1935).
Avledn. (till -duglig 1, 2): stridsduglighet, r. l. f. jfr duglighet 2 o. strids-förmåga, -värde. 2VittAH 26: 257 (1867, 1869; hos här). Höja arbetarklassens andliga stridsduglighet. Wigforss Minn. 2: 112 (i handl. fr. 1903). Hammarström Sportfiske 299 (1925; hos bäckröding). —
-DÅN. stridsbuller (se d. o. 1, 2). Hazelius Artill. 172 (1833). Siwertz JoDr. 225 (1928; bildl.). —
-DÄCK. (om ä. förh.) på örlogsfartyg: däck (se däck, sbst.1) varifrån strid föres; jfr -brygga. Hornborg Segelsjöf. 55 (1923; på feniciska krigsskepp). Landström SeglSkepp 115 (1969). —
-EGENSKAP~002, äv. ~200. jfr egenskap 3. Lefrén Förel. 2: 73 (1817; i fråga om trupper). VFl. 1911, s. 126 (i fråga om pansarfartyg). —
-ELD.
1) (numera föga br.) eld (se d. o. 1) från vårdkase antänd för att kalla till strid. PoetK 1816, 2: 56.
-ELEMENT. jfr element 3; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). Det är angeläget att i vår mot Snellman rigtade skrifvelse inga främmande stridselementer ingå. Runeberg (SVS) 9: 305 (1858). KrigVAT 1922, s. 242. —
-ENHET~02 l. ~20. mil. militär enhet (se d. o. II 5) för strid; äv. i oeg. anv. (jfr strid, sbst. 1 h); jfr -bataljon, -förband, -grupp, -pluton m. fl. Hazelius Förel. 176 (1839). Fatab. 1928, s. 117 (i fråga om slagsmål). Grupp är vid trängförbands strid i regel stridsenhet. TrängRegl. 1940, s. 288. —
-ERFAREN~020, p. adj. erfaren i strid(er); jfr -kunnig, -van, -vand, -övad. Runeberg (SVS) 3: 52 (1832; om kapten). —
-EXERCIS. (numera föga br.) exercis utgörande stridsövning. KrigVAT 1901, s. 144. IllMilRevy 1902, s. 280. —
-FACKLA. fackla tänd för att uppmana till strid; särsk. bildl. (jfr strid, sbst. 2); jfr -bloss. Ahnfelt KröntRiv. 2: 334 (1887). —
-FANA. (förr) fana för bruk ss. fälttecken i strid (jfr -baner, -märke, -tecken) l. vars hissande utgjorde tecken till strid (jfr -flagga); äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2), äv. i sådana uttr. som höja l. hissa stridsfanan, börja strid. Wallin Rel. 4: 189 (1832). Kolmodin Liv. 3: 149 (1832: hissa; i eg. bet.). Oscar II Mem. 2: 333 (1895: höjda stridsfanor; bildl.). NordRevy 1895, s. 370 (bildl.). —
-FANFAR. (i sht i vitter stil) fanfar utgörande stridssignal; i sht i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). (Klockringningen) är som en strålande stridsfanfar. Runeberg NDikt. 13 (1902). I kvinnokretsar hemma hos oss utgjorde Ellen Keys namn vid denna tid så gott som en stridsfanfar. Furuhjelm StigOron 271 (1935). ÅbKristHum. 1964, s. 34 (i jämförelse). —
-FARTYG~02 l. ~20. sjömil. bestyckat örlogsfartyg för användning i strid (jfr krigs-, örlogs-fartyg); motsatt: trängfartyg o. övningsfartyg; jfr -skepp. KrigVAT 1844, s. 507. (G. III:s) styrka uppgick .. (i juli 1790) till 195 stridsfartyg med en besättning af 14000 man. IllSvH 5: 336 (1879). UFlottMansk. 1945, s. 166.
(1 i) -FISK. zool. (individ av den i sydöstra Asien förekommande) fisken Betta splendens Regan (vars hannar är mycket stridslystna); numera i sht i uttr. siamesisk stridsfisk. Wilhelm SolLys. 104 (1913). DjurVärld 6: 502 (1962: siamesiska). —
-FLAGGA l. -FLAGG. (förr) jfr -fana. Schultze Ordb. 1158 (c. 1755). Kolmodin Liv. 2: 465 (1832: hissade). Agrell Sthm 6 (1892; bildl.). —
-FLOCK. (i vitter stil, i sht om ä. förh.) flock (se flock, sbst.1 3 e) utgörande stridsenhet. Adlerbeth Æn. 329 (1811). —
-FLYGNING. (numera bl. mera tillf.) flygning (se flyga 2) använd ss. stridsmedel (mot flygplan l. mål på mark l. vatten). FlygHb. 53 (1921). —
-FLYGPLAN~02 l. ~20. flygplan för stridsbruk, stridsflygmaskin; jfr -maskin, -plan 1. 2NF 33: 241 (1921). —
-FOLK. [fsv. stridsfolk] (numera i sht i skildring av ä. förh.) om krigsfolk l. soldater (jfr folk 5 d); äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). OPetri Kr. 27 (c. 1540). Den, som .. will inrätta kyrckio-lag, han ware först angelägen om at wärfva Christo et lefwande stridsfolck. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 35 (1738). Rydberg Vigg 15 (1875). —
(2) -FOND. (i sht i fackspr.) i arbetstagarorganisation: fond (se fond, sbst.1 II 2) för bruk vid facklig konflikt. Hansson ArbetarrörSv. 122 (1922). —
-FORM.
1) form (se d. o. I 3) av strid, stridssätt; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). NF 8: 548 (1884). Tingsten Liv 3: 154 (1963; bildl.).
2) (numera föga br.) abstr., äv. konkret: stridsformering; jfr form I 6. Batteriet är stridsformen. KrigVAT 1844, s. 182. (Kavalleriet) intager stridsform (linje). Tingsten o. Hasselrot 61 (1902). —
-FORMATION. (numera föga br.) konkret: stridsformering; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). Brigaden utgjorde den vanliga stridsformationen. Mankell Fältsl. 58 (1857). Spångberg StMän 1: 175 (1917; om organisation för självstyrelse i Ryssl.). Alm Eldhandv. 1: 148 (1933). —
-FORMERING. mil. sätt varpå trupp är formerad (l. fartyg o. d. formerade) till strid, stridsgruppering; äv. konkret, om den på visst sätt formerade truppen osv.; jfr -form 2, -formation. Nordensvan Takt. 70 (1884). Benämningen (brigad) förekommer första gången under 16:e årh. för att beteckna infanteriets stridsformering. 2NF 4: 143 (1905). VFl. 1914, s. 79 (i fråga om fartyg). SoldUndFlygv. 1944, s. 39. —
(2) -FOT. (i sht i vitter stil) bildl., i sådana uttr. som stå l. ställa sig l. komma på stridsfot med ngn l. ngt, vara på krigsfot (se d. o. b) resp. ge sig l. komma i strid med ngn l. ngt; jfr fot 5 (d) o. krigs-fot b. (Mrs. Thrale) ställde sig .. på stridsfot icke blott med sin familj, utan (osv.). Hirn JohnsonBoswell 115 (1922). Dens. GPostv. 288 (1926: kom på stridsfot med). Verelius, som .. stod på stridsfot med sina kolleger. Schück VittA 3: 16 (1933). —
-FRI. (strid- 1856. strids- 1884 osv.) fri (se d. o. 27) från strid(er); jfr strid-lös. Cygnæus 5: 355 (1856; om dagar).
-FRONT. front (se d. o. 2) i stridslinje l. front (se d. o. 2 e) utgörande stridslinje; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2), motsv. front 2 h. Sylvan Vial 2: 261 (1863). Lagercrantz Strindberg 441 (1979; bildl.). —
(2, 2 e) -FRÅGA. (strid- 1746—1805. strids- 1824 osv.) [jfr t. streitfrage] fråga (se fråga, sbst. 3) varom strid råder; jfr -punkt, -sak, -spörsmål, -ämne 2, -äpple. Dähnert 322 (1746). Stridsfrågan om den Österrikiska arfsföljden. Malmström Hist. 2: 256 (1863). Vetenskapliga stridsfrågor. Arcadius Folksk. 91 (1903). SvLittTidskr. 1961, s. 110. —
-FURSTE, äv. (numera bl. i högre stil) -FÖRSTE. [fsv. stridsförste, härförare; jfr mlt. strītvörste] (numera i sht i högre stil) eg.: furste (se d. o. 2) som leder l. lett en strid l. strider; särsk. bildl. (jfr strid, sbst. 2), särsk. om Kristus (jfr furste 2 b α α’); förr äv.: härförare, fältherre. Goderich skall hafva varit een mechtigh och lyckosam stridsförste. LPetri Kr. 6 (1559). Rogberg Pred. 1: 187 (1826; om Kristus). —
-FYLLD, p. adj. (strid- c. 1895. strids- 1922 osv.)
-FÄLT. fält (se d. o. 10) där en strid l. strider står l. stått, slagfält; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2); jfr -vall. Oldendorp 2: 17 (1788; bildl.). Lifwets ban är må hända ännu blott ett stridsfält. Ödmann AnvSkrift. 26 (1822); jfr strid, sbst. 2 f. Amiral Galte .. hade betjent sig af samma vind-förändring (som svenskarna) för att, såsom han förebar, på hafvet vinna ett friare stridsfält. Franzén Minnest. 3: 474 (1841). Strömholm Fält. 302 (1977). —
-FÄRDIG. (strid- 1804—1885. strids- 1816 osv.) färdig (se d. o. 4 a, b) för strid, stridsberedd; i sht förr äv. övergående i dels bet.: benägen för strid, som gärna går ut i strid, stridsglad l. stridslysten (jfr färdig 4 a γ), dels i bet.: duglig l. lämplig för strid, stridsduglig (se d. o. 1 o. jfr färdig 2 o. stridbar 1). En stridsfärdig, munter och rask kämpe. PoetK 1816, 2: 47. Landthären utgjordes .. af omkring 14,000 man friska och stridfärdiga. Malmström Hist. 2: 369 (1863). England var fordom Europas stridsfärdigaste makt. Samtiden 1873, s. 197. VLitt. 2: 487 (1903; om rustning). Eskadern löpte ut fullt stridsfärdig. Östergren (1947). särsk.
a) om ngns l. ngts ställning l. skick l. sinne l. ngns händer o. d.: som kännetecknas av beredskap (i sht förr äv. benägenhet) för strid. Pausanias .. befallte hvar och en intaga en stridsfärdig ställning. Emanuelsson Plut. 3: 143 (1843). Bolin Statsl. 1: 139 (1868; om mod). (De katolska kyrkornas silver) smälte bort under .. (E. XIV:s) slösande och stridfärdiga händer. Forssell Hist. 1: 223 (1869). (Batteriets) hastiga försättande i marsch- eller stridsfärdigt stånd. ExFältartill. 1893, 1: 180.
b) mer l. mindre bildl. (jfr strid, sbst. 2). Tidehvarfvets fördommar äro stridfärdige mot all högre upplysning, all ny förtjenst, allt ovanligt bemödande. Adlersparre PVetA 1804, s. 16. Cygnæus 1: 50 (1848; om lynne). Hans dispyter med den alltid stridsfärdiga kusinen urartade vanligtvis till gräl. Benedictsson Skåne 178 (1884). Vetterlund StDikt. 104 (1892, 1901; ss. adv.).
Avledn.: stridsfärdighet, r. l. f. KrigVAT 1834, s. 74. Den .. av gammalt rådande stridfärdigheten herrar och bönder emellan. Olsson Herdam. 2: 139 (i handl. fr. 1885). VFl. 1933, s. 169 (hos Sv:s kustflotta). —
-FÖRBANDSPLATS~002. i l. nära stridsområde placerad förbandsplats. RiksdRevStatsv. 1910, s. 622 (på örlogsfartyg). —
-FÖRBUND. förbund bildat för strid mot gemensam(ma) fiende(r).
-FÖRBUNDEN, p. adj. (†) som står i stridsförbund (med ngn); anträffat bl. i pl. substantiverat: allierade. PoetK 1817, 2: 16. —
-FÖRDELNING. sjömil. på örlogsfartyg: fördelning (se d. o. 3 a) för strid. NF 5: 657 (1882). UFlottMansk. 1945, s. 134. —
-FÖRENING.
1) (numera föga br.) till 1, om förhållandet att ett vapenslag är förenat med ett annat under strid. KrigVAT 1852, s. 714 (i öv. från t.).
-FÖRHÅLLANDE.
2) i bildl. anv. av 1 (jfr strid, sbst. 2), i pl.: förhållanden (se förhållande 4) som råder i (o. orsakar l. orsakat) en strid; äv. i sg.: förhållande (se d. o. 5) kännetecknat av strid. Atterbom (1838) i 3SAH LV. 2: 80 (i pl.). Dens. (1839) hos Ljunggren SAHist. 2: 103 (i sg.). DN 1976, nr 315, s. 4 (i pl. best.). —
-FÖRING. (numera föga br.) förande (se föra 15 a) av strid; äv. konkretare, om sätt att strida, stridssätt. (Man) skall finna, att sjelfva eldvapnen endast orsakat obetydliga förändringar i stridsföringen. KrigVAT 1853, s. 466. Därs. 1890, s. 257. —
-FÖRLÄGGNING. mil. förläggning (se förläggning, sbst.2 1 a) av stridsgrupperat förband (till så stor del som stridsberedskapen tillåter). ArtillRegl. 1940, 2: 68. —
-FÖRMÅGA. förmåga (se förmåga, sbst. 3 a) till strid, stridsduglighet; jfr -kraft 1. KrigVAH 1833, s. 2. 2UB 9: 570 (1906; hos krigsfartyg). —
-FÖRPOST~02 l. ~20. (numera föga br.) förpost i l. nära stridslinje (där risk för strid föreligger). Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 119 (1880). KrigVAT 1922, s. 294. —
-FÖRSUMLIGHET~0102 l. ~0200. försumlighet i strid l. under stridsförhållanden (se -förhållande 1). SFS 1962, s. 1873. —
-GAS. i sht mil. ss. stridsmedel använd l. avsedd giftgas l. (i utvidgad anv.) använt gift (i flytande l. fast form); jfr krigs-gas. Allmänförgiftande, hudskadande (äv. frätande), lungskadande stridsgas. Psykokemisk stridsgas, stridsgas som inverkar på den drabbades psyke. Näs-, svalg-, ögonretande stridsgas. KrigVAT 1922, s. 196. De s. k. frätande stridsgaserna, t. e. senapsgas. FörslGasI 1926, s. 10. Fosgen är en typisk försvinnande stridsgas. BonnierLex. 13: 732 (1966).
-GEVÄR. särsk. (†): stridsvapen, vapen (jfr gevär 1); äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). En trogen bön är deras (dvs. Guds barns) stridsgewär. Kolmodin QvSp. 2: 489 (1750). Hvarken känner han krig, eller stridsgevär eller hästar. Adlerbeth Ov. 75 (1818; lat. orig: tela). —
-GIRIG. (strid- 1797. strids- 1626) [jfr t. streitgierig] (†) stridslysten. Schroderus Liv. 72 (1626). KrigsmSH 1797, s. 105 (om folkslag). —
-GISSEL. (förr) ett slags stridsklubba försedd med ett antal taggbesatta kulor, var o. en fäst vid skaftet medelst en kort järnkedja l. dyl.; jfr -slaga. Alm BlVap. 173 (1932). —
-GLAD. benägen för strid, som gärna ger sig i strid (jfr -lysten o. glad, adj. 1 e); i sht i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); ofta i överförd anv., om ngt sakligt: kännetecknat av stridslystnad l. stridsglädje o. d. Den häftige och stridsglade bisk(op) Ketil. Hagström Herdam. 1: 370 (1897). Den svenska fosterlandskänslans manliga, stridsglada karaktär. SvH 10: 265 (1909). Hästen .. Detta eldiga och stridsglada djur. NDA 19/6 1932, Söndagsbil. s. 3; jfr strid, sbst. 1 i. Fransmännen skickade en division under den stridsglade veteranen general Baillou. Olzon Nevinson Vittne 207 (1936). —
-GLÄDJE. förhållandet l. egenskapen att vara stridsglad; jfr -lystnad. Taxvalpens .. envisa stridsglädje. Essén KessSthm 183 (1916). Liksom .. (O. Cromwell) förenar .. (fältmarskalk Montgomery) asketism med stridsglädje. SvD(A) 1958, nr 311, s. 4. Erik Lindorms .. stridsglädje som kåsör och revyförfattare. Forssell i 3SAH LXXXIII. 1: 133 (1975). —
-GNY. (i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt) stridsbuller l. stridslarm; jfr gny, sbst. 1 a. Ling As. 206 (1816). —
-GOD. (strid- 1818—1857. strids- 1815—1919) (numera föga br.) stridsduglig (se d. o. 1); jfr god 2 a. Wallin i 2SAH 7: 164 (1815; om svärd). Quennerstedt StrSkr. 2: 227 (1904, 1919; om män). —
-GREN. (förr) med en mina l. minor i främsta änden försedd gren (se gren, sbst.1 3 c) utgörande den mest framskjutna delen av ett mingalleri under en befästning. Busch Fästn. 136 (1880). —
-GRUPP. mil. o. sjömil. stridsenhet bestående av en grupp (se grupp, sbst.1 2) personer l. fartyg l. (olika) (armé)förband o. d.; särsk. (mil.) om var o. en av flera taktiska enheter vari fördelning (se d. o. 2 a) l. dyl. delas för stridsuppgifter; äv. mer l. mindre bildl. (jfr strid, sbst. 2). LfF 1872, s. 310 (om förh. på 1600-talet). Stridsgrupp utgöres, vad infanteriet beträffar, i regel av brigad eller regemente. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 17. Engdahl Stormsv. 70 (1935; i bild). SvFl. 1942, s. 50 (i pl., om grupper av örlogsfartyg). SohlmanSjölex. (1955).
Ssgr (numera bl. mera tillf.): stridsgrupps-, äv. stridsgrupp-befälhavare. (numera föga br.) Nordensvan Takt. 95 (1884).
-GRUPPERA, -ing. i sht mil. med avs. på trupp: gruppera (se d. o. 1 b slutet) för strid; särsk. dels ss. vbalsbst. -ing (se slutet), dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Bataljonen skall .. snabbt och säkert kunna stridsgrupperas. Tingsten InfUtbildnEx. 79 (1918). ArtillRegl. 1940, 2: 9 (i p. pf., om förband). särsk. ss. vbalsbst. -ing; äv. konkretare, om sätt varpå trupp är grupperad för strid. Tingsten InfUtbildnEx. 79 (1918). Med några meningar anger han gång på gång kompaniets olika stridsgrupperingar. BonnierLM 1954, s. 479. Tio skvadroner .. kunde ställas upp i stridsgruppering. Strömholm Fält. 239 (1977). —
-GUD. (strid- 1964. strids- c. 1750 osv.) relig. jfr krigs-gud. Murbeck CatArb. 1: 85 (c. 1750). ÅbKristHum. 1964, s. 46 (om guden Tor). —
-GYMNASTIK. mil. gymnastik med uppgift att höja stridsdugligheten; jfr -övning. PedT 1893, s. 113. —
-HAMMARE. (strid- 1759. strids- 1526 osv.) [fsv. stridshamar; jfr mlt. strīthamer, t. streithammer] (förr) (i sht under 1500- o. 1600-talen i Sv. använt, urspr. med huvud av sten, senare äv. av metall försett) slagvapen i form av en hammare (med kortare l. längre skaft); äv. enbart om hammarhuvudet; särsk. om sådant vapen hos vilket huvudets ena ända var hammarformad o. vars andra ända bildade en spets; senare ofta uppfattat på olika sätt; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2); jfr -gissel, -klubba m. fl. o. fusthammare, hjälm-krossare, pålyxa, sbst.2, ryttar-hammare. RA I. 1: 50 (1526). Talet (hos aposteln Johannes) giffuer migh en rätt stridzhammar, ther medh iagh kan klappa dieffuulen. PErici Musæus 1: 199 a (1582). Peder slog .. Oluf Eskilson i hufvudet medh en strishamar, då han på hästen satt. 3SthmTb. 10: 280 (1618). En stridshammare af järn, med skaft. Schück VittA 4: 439 (i handl. fr. 1744). Stridshammaren, en klubba med jerntaggar (morgonstjerna) och kedjelod (en jernstång med en vidkedjad slät eller taggig jernkula), var brukad i handgemäng. Strindberg SvFolk. 1: 314 (1882); jfr -gissel. 2UB 6: 316 (1904; om hjälmkrossare). Alm BlVap. 173 (1932). —
-HANDLING. handling (se d. o. 5) som ingår i l. utgör strid; äv.: handling som ger upphov till strid. KrigVAT 1892, s. 658. IllSvOrdb. (1955; äv. om handling som kan ge upphov till strid). —
-HANDSKE.
1) (förr) till 1: armerad (se armera 3 b) handske (se d. o. 1) för stridsbruk; äv. bildl. (jfr 2). Ling As. 149 (1816). Backman Dickens LysUts. 2: 99 (1861; bildl.).
2) bildl. (jfr 1), motsv. handske 1 c, i sådana uttr. som kasta l. slunga stridshandsken, äv. en stridshandske (mot l. åt ngn), förr äv. utslunga en stridshandske, utmana (ngn) till strid, upptaga l. ta upp stridshandsken, anta utmaningen till strid. SC 3: 166 (1822: uptaga). Bonaparte .. förklarade .. att han war färdig kasta stridshandsken åt det trolösa England. Ekelund NAllmH II. 2: 89 (1838). Cannelin (1921: utslunga). (R. Rollands) val av hjälte (i romanen Jean-Christophe) är en stridshandske, slungad mot Barrès. Strömberg ModFrLitt. 79 (1928). Hur menar kandidaten, frågade professor Schlegel, aldrig ovillig att ta upp en stridshandske. Ahlberg o. Lundquister Fåg. 182 (1936). Han kastade först ut en stridshandske på måfå i luften, och (osv.). Heerberger Dag 18 (1939). —
-HANE. [jfr t. streithahn]
1) (numera föga br.) till 1, 1 i: stridstupp (se d. o. 1); äv. om tupp som med sitt galande tänkes förebåda strid. Nordforss (1805). Nycander Storm 87 (1907).
2) bildl., = -tupp 2. Den egentliga stridshanen var Thorild. Nyblom i 3SAH 16: 91 (1901). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 193 (1915). —
-HERRE. (numera bl. i vitter stil, med ålderdomlig prägel) befälhavare i strid l. fältslag, fältherre; jfr herre 1 (a) o. krigs-herre. Julius Cæsar, som war en så oförlijklig Strijdz-Herre. Rosenfeldt Nav. a 3 a (1693). Fröding Eftersk. 1: 78 (1886, 1910). —
-HETTA. (i sht i vitter stil) bildl.: hetta (se hetta, sbst. 4 c) utvecklad i strid; äv. motsv. strid, sbst. 2. Strindberg FöreRödaR 23 (1872). Jensen Mickiewicz Tad. 243 (1898). —
-HINGST. (förr) jfr -häst o. -djur. PoetK 1820, 2: 69. Nu han rustad / rider sin stridshingst, / sköld i gehänget, / märingars hövding. Friesen RunSv. 33 (1928; i öv. av texten på Rökstenen). Edström Mossgrönt 1: 96 (1950). —
-HJÄLM. (i sht om ä. förh.) hjälm (se hjälm, sbst.1 2) för stridsbruk. UB 6: 116 (1875; om medeltida förh.). —
-HJÄLTE. (i sht i högre stil) stor l. ärorik krigare (l. härförare) l. stor osv. (krigs)kämpe (jfr hjälte, sbst.2 2); äv. (jfr hjälte, sbst.2 1): krigare (l. härförare) l. (krigs)kämpe; jfr krigs-hjälte. Kempa vthi thenna (dvs. den kristna) Troo och hennes bekennelse, een welligh Stridzhielte, emoot titt eghit Kött. PPGothus Und. Aa 6 b (1590). (I den heliga skrift) talas nock både om .. onatturl(ig)e stora jättar, som och wäldige stridzhieltar, som hafwa med storleken warit andre menniskior like, dåch med giärningarne otroligt mer uträttat. HT 1933, s. 408 (1608). Farväl, du store, stridshjälte, härlige fader; Följe dig held! Strindberg Svanehvit 118 (1902). (Sv.) stridshjälte .. (eng.) hero of [a hundred] fights. WoH (1904). —
-HUMÖR. humör kännetecknat av stridslust (se d. o. a); äv. motsv. strid, sbst. 1 h, i; numera vanl. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Jensen Mickiewicz Tad. 264 (1898). Hammarström Sportfiske 103 (1925; i fråga om fisk). En rå boxare på stridshumör. Wilhelm Jord 76 (1935). SvLittTidskr. 1963, s. 67 (i fråga om polemik). —
-HYMN. hymn som lovsjunger striden l. eggar till strid; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Forsslund TillFjälls 18 (1911; bildl.). Citat av stridshymner hos Tyrtaios. Siwertz JoDr. 107 (1928). —
-HÅG, äv. -HUG. (i sht i vitter stil) håg (se d. o. 3) för strid, stridslust. Hagberg Shaksp. 8: 216 (1849: stridshug). —
-HÅGAD, p. adj. hågad (se d. o. 2) för strid, som har stridshåg, stridslysten; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Heidenstam Svensk. 1: 86 (1908). Den fridsamme Agi Lindegren och .. den stridshågade Richard Berg. BohemAkademist. 9 (1931). —
-HÄRDAD, p. adj. härdad (se härda 3) i strid(er); särsk. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); äv. om ngt sakligt: som vittnar om sådan egenskap. Personligheter .. (med) ett stridshärdadt, arbetsbepröfvadt och blygsamt yttre. Frey 1848, s. 80. Sundström Ljug. 62 (1934; om tjädertuppar). —
-HÄST. (förr) ss. ridhäst (äv. ss. dragdjur o. d.) i strid använd (stor o. intränad) häst (jfr -hingst, -kamp, sbst.1, o. krigs-häst); äv. i överförd l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2); jfr -djur. Ehrenadler Tel. 948 (1723). Redan efter första (sång-)numret, vår gamla ”stridshäst” ”Hör oss, Svea”, bröts den is, som aldrig funnits. SD(A) 1900, nr 289, s. 5. Nyheterna från Paris voro för oss som trumpetsignaler för stridshästar. Rönnberg Konstn. 1: 54 (1931). —
-HÖNS. (i fackspr.) (från Indien o. Sydostasien härstammande) höns tillhörande en art vars tuppar urspr. uppfötts för användning ss. stridstuppar; jfr -springhöna. Möller Fjäderf. 11 (1885). DN(B) 16/4 1960, Bil. s. 3. —
-INSTRUMENT.
2) (i sht förr) instrument (se d. o. 3) för avgivande av stridssignal(er) o. dyl. l. för stridsmusik; jfr -basun, -horn, -lur, -trumma, -trumpet. Bruzelius Forns. 19 (1850). —
-IVER. iver att få gå ut i strid l. strida, stridslust o. d.; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Kolmodin Liv. 3: 145 (1832). Böök i 3SAH LXVIII. 2: 24 (1959). —
-KAMP, sbst.1 (numera föga br.) stridshäst; jfr kamp, sbst.1 1VittAH 1: 183 (1755). Sparre Frisegl. 2: 148 (1832). —
-KAMRAT. [jfr t. streitgenosse] kamrat i strid (jfr -broder, -kumpan); äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Ossian 3: 55 (1800). Ett .. pansarskepp, bredvid en svart obepansrad stridskamrat. Centerwall Hellas 78 (1888). Wigforss Minn. 1: 264 (1950; bildl.). —
-KAMRATSKAP~020 l. ~002. [jfr -kamrat] kamratskap mellan stridskamrater. Oscar II Mem. 3: 170 (1869). —
-KEDJA. (†) kedja (se kedja, sbst. 3 a γ) av till strid grupperad trupp. KrigVAH 1838, s. 29. KrigVAT 1857, s. 344. —
-KIL. (†) stridsyxa l. stridsklubba med kilformat huvud; jfr kil, sbst.2 II 1. Wettersten Forssa 134 (c. 1750). —
-KJORTEL. (†) om ett slags soldatmantel l. soldatkappa (buren under l. över harnesk); jfr -kläde. Tempeus Messenius 29 (1612). Sagum och Paludamentum woro (hos romarna) stridskiortlar, som nyttiades i örlogs tider. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 12 (1753). —
-KLUBBA. (om ä. l. utländska förh.) klubba för stridsbruk; jfr -gissel, -hammare, -kil, -kolv o. spik-klubba. Linc. (1640; under cæstus). (Det) säges .. att ärkebiskopen i Köln år 1172 och 1189 drog i strid, beväpnad med en stridsklubba. Alm BlVap. 169 (1932). —
-KOLONN. mil. kolonn (se d. o. 2 a) i stridsgruppering, stridsgrupperad kolonn. KrigVAT 1834, s. 90. —
-KOLV. (strid- 1727. strids- 1843—1938) [jfr t. streitkolbe(n)] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) stridsklubba. Lagerström Bunyan 2: 124 (1727). Jakobsson BevBeklädn. 403 (1938). —
-KON. sjömil. i torped för stridsbruk: kon (se d. o. a) innehållande torpedens stridsladdning; motsatt: exerciskon. SD 1899, nr 237, s. 3. —
-KONST. [fsv. stridskonst] (numera bl. med ålderdomlig prägel) konst (se d. o. 3 e) att föra en strid l. strider; krigskonst; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 g). Sådana diup ödmiukt och stoort tolamodh (som Kristus visat gentemot djävulen), är then rätta stridzkonsten, huilka Gudh fadher sielffuer j Christo berömer. PErici Musæus 1: 197 a (1582). Napoleon I:s stridskonst är ännu oupphunnen. Tingsten AnvTakt. Bih. 20 (1887). —
-KRAFT. [fsv. stridskrapter (i bet. 1); jfr t. streitkraft (i sht i pl. streitkräfte, i bet. 2)]
1) stridsstyrka (se d. o. 1); i sht förr äv.: kraft l. förmåga att strida. En Jägare-Trupp .. skall .. ådagalägga en stridskraft, djerfhet och rådighet, som både förvånar och modfäller en fiende. KrigVAH 1823, s. 100. Hvad (det icke pansrade) fartyget förlorar i stridskraft, vinner det i hastighet och manöverfärdighet. Därs. 1880, s. 116. (Infanteriet) måste .. besitta erforderlig strids- och stötkraft. KrigVAT 1923, s. 228.
2) i pl. (ngn gg äv. i sg., sammanfattande), i konkret anv., om alla de stridsmedel (i form av i sht trupper o. materiel, äv. befästningar o. d.) som finns ngnstädes l. som ngn l. (i sht) ett land o. d. har till sitt förfogande vid viss tidpunkt; jfr kraft 8 b o. -makt. Leopold 5: 326 (c. 1804, 1833). Grekernas stridskrafter till sjös skola .. ökas. SC 2: 59 (1821). Krigsmagten till lands .. eger så väl rörliga som fasta stridskrafter. Hazelius Förel. 1 (1839). Nu af prinsen själf jag har beordrats hit / med bud att Litwa genast sin stridskraft må stärka. Jensen Mickiewicz Tad. 182 (1898). Marina stridskrafter av i dag är synnerligen beroende av apparatur av alla slag. DN(A) 25/3 1964, s. 21. jfr sjö-stridskraft o. lant-, luft-, marin-, mark-stridskrafter. särsk. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Mäktigare stridskrafter än din vilja .. och ditt reflekterande förstånd .. kunna aldrig med hvarandra komma i strid. Wikner Tank. 165 (1872). Utveckling av stridskrafterna i rätt tid. Schuster Schacklex. 95 (1979). —
-KRAFTIG. (numera föga br.) som äger stridskraft. Hagberg Shaksp. 3: 291 (1848; eng. orig.: defensible). Den japanesiska .. jämförelsevis stridskraftiga flottan. KrigVAH 1895, s. 38. Tingsten InfUtbildnEx. 33 (1918; om skyttelinje). —
-KUMPAN. [fsv. stridskompan] stridskamrat; äv. (o. numera nästan bl.) i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Beskow (1841) i 3SAH XLVIII. 2: 121 (bildl.). Lundkvist Snapph. 60 (1968). —
-KUNNIG. kunnig (se d. o. II 2) i strid, stridsduglig; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). KrigVAH 1881, s. 34. En stridskunnig och kamplustig medkämpe i den begynnande fejden om och mot pietismen. KyrkohÅ 1927, s. 103. —
-KÄMPE. [fsv. stridskämpe] (i sht om antika l. fornnordiska förh.) kämpe (se kämpe, sbst.1 1) i strid; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); jfr -buss, -man. Konung Agnes Söner .. wore rika Män, käcka Strids-Kämpar. Peringskiöld Hkr. 1: 24 (1697; fisl. orig.: Hermenn miklir). Gent emot .. (G. I) stod Hans Brask såsom den gamla ordningens stridskämpe nästan ensam. IllSvH 3: 90 (1877). HT 1932, s. 127 (om K. XII). —
-KÄNNING. mil. förhållandet att ha (uppnått) sådan kontakt med fienden att strid nätt o. jämnt kan uppstå l. att mindre strid(er) l. början till strid(er) uppstår l. uppstått; jfr känning, sbst.2 5 b. På stridsfronten lös stridskänning med fienden. UNT 3/8 1918, s. 1. —
-LADDAD, p. adj. mil. om projektil l. vapen o. d.: försedd med stridsladdning resp. med sådana projektiler. SD 1899, nr 237, s. 3 (om torped). —
-LADDNING. mil. konkret: laddning (se ladda, v. 2 a) i stridsammunition; i sht i fråga om artilleri- l. pansarvärnsammunition. De Ron o. Virgin I. 4: 43 (1888; för artilleri). TrängRegl. 1940, s. 200. —
-LAG. [fsv. stridslagh] (numera föga br.) om krigslag (se d. o. 1); äv. i oeg. l. bildl. anv., särsk. i fråga om tävling (jfr strid, sbst. 2, 2 b, e). TornSp. 1799, Utm. s. 4 (i fråga om tornerspel). Leopold (SVS) II. 6: 113 (1821; i fråga om litterär strid). Peder Månssons (år 1522 skrivna) stridslag. Hildebrand Medelt. 2: 509 (1896). —
-LARM. larm (se d. o. 7) i l. från strid (jfr -buller 1); äv. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, o. -buller 2). Ling As. 208 (1816). Vindarnes stridslarm. Collan Dikt. 117 (1864). I bröstets läger vilda tankar brottas / och deras stridslarm hindrar mig att sofva. VLitt. 3: 470 (1902). Skon som krigaren bar i stridslarmet. Jes. 9: 5 (Bib. 1917). En polispipa skar som en sirén genom stridslarmet, och slagskämparna skingrades. Östergren (1947). —
-LEDARE.
1) i sht mil. till 1: ledare (se d. o. 1) i strid; jfr -ledning. Andersson SvH 40 (1943). SvD(A) 1962, nr 10, s. 7.
2) till 2 e, i tidning: ledare (se d. o. 13) som utgör en stridsartikel. Tingsten Liv 3: 64 (1963). —
-LEDNING. mil. ledning (se ledning, sbst.2 1) av strid; äv. konkret, om person l. (vanl.) om grupp av personer som utövar sådan ledning (jfr -ledare 1). Hazelius Förel. 210 (1839). IllMilRevy 1901, s. 248 (konkret). Taktisk stridsledning från en plattform på själva stridsplatsen. RiksdMot. 1975—76, nr 1159, s. 4.
Ssgr (mil.): stridslednings-central. plats som utgör centrum för stridsledning. SvD(A) 1962, nr 10, s. 7.
-LEK. lek (se lek, sbst. 1) som föreställer strid, krigslek, vapenlek; äv. oeg., om verklig strid. Björner Grym. 3 (1737). Einheriarne tillbringa sina dagar dels med fäster .. dels med stridslekar på Asgards slätter. Rydberg Gudas. 35 (1887). Samuelsson HALärovUpps. 481 (1952). —
-LINJE, förr äv. -LINEA. linje (se d. o. 3 b α, β, c) bildad av stridsgrupperad(e) trupp(er) resp. av stridsgrupperade örlogsfartyg; äv. övergående till att beteckna linje (se d. o. 1 c) l. smalt område inom vilket stridsverksamheten äger rum. Rappe Nordarm. 28 (1874). Första stridsliniens kompanier framgå i täta skyttelinier. KrigVAT 1890, s. 140. IllMilRevy 1904, s. 202 (i fråga om örlogsfartyg). (Materielreparationer i krig) måste i vissa fall utföras i omedelbar anslutning till stridslinjen. TT 1945, s. 237. särsk. i mer l. mindre bildl. anv., motsv. linje 1 c ζ (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Sjövall AlkÄrftl. 3 (1908). Man kan lätt få den uppfattningen att .. (F. Bremer o. E. Key), som så länge kämpade i första stridslinjen, var synnerligen stridbara naturer. SvLittTidskr. 1960, s. 126. —
(2 e) -LITTERATUR. litteratur vari ngn går till strids mot l. för ngn l. ngt. Lysander Almqvist 22 (1878). —
-LJUS. (numera bl. tillf.) tillräckligt ljus (se ljus, adj. 2, särsk. 2 b) för strid; särsk. i det opers. uttr. det är l. var stridsljust. Andra dagen, så snart det war stridsljust, härkläder sig Odd .. och seglar mot Hjalmar. Fryxell Ber. 1: 15 (1823). Än är stridsljus dag. Nybom SDikt. 1: 256 (1864, 1880). —
-LUR. (förr) jfr lur, sbst.3 1, o. -instrument 2; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). Tegnér (TegnS) 2: 68 (1812). (På en bildsten i Kiviks kungagrav) gå .. musikanter, som blåsa i krumböjda stridslurar. Nilsson Ur. 2: 30 (1862). Klercker Cuba 259 (1898; bildl.). —
-LUST, äv. -LUSTA. (strid- 1804. strids- 1794 osv.) lust (se d. o. 1) till (att börja) strid, stridslystnad; jfr -begär, -håg, -iver, -vilja, -yra. Stridslusten gnistrade i hans ögon. Ossian 1: 40 (1794). Litande på sina truppers stridslust och brinnande ifver att försvara hembygden ville (osv.). Schybergson FinlH 2: 334 (1889). VFl. 1929, s. 113 (: stridslusta). Han kände sitt bröst vidgas av stridslust. Han skulle visa att han inte var feg. Fridegård Offerrök 210 (1949). särsk.
a) motsv. dels 1 h, om lust till slagsmål, dels 1 i, i fråga om djurs lust att börja strid mot annat djur. Lejon och tigrar anfalla .. hwarandra af swartsjuka och stridslust. Holmström Ström NatLb. 1: 95 (1851). ÅbSvUndH 59: 45 (1919; i fråga om bråk mellan olika skolors elever).
b) i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Anjou Chir. 10 (1841). De christne .. kunna .. lätt förledas dertill, att genom en köttslig ifwer och stridslust sjelfwe åt sig fläta en martyrkrona. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 497 (1865). Motvilligt kastad in i virveln drives .. (Mäster Olof) vidare av sin stridslust. Lamm i 3SAH 50: 79 (1940).
Avledn. (numera bl. tillf.): stridslustig, adj. [jfr t. streitlustig] fylld av stridslust, stridslysten; äv. i bildl. anv. (motsv. -lust b). Cygnæus 4: 59 (1839; om ynglings drömmar). Bremer GVerld. 5: 245 (1862; om blick). (G. C. von Döbelns) soldater voro mera stridslustige kämpar än han sjelf. Svedelius i 2SAH 60: 165 (1883). Den i alla debatter ytterst stridslustiga fru Braddock. DN(A) 3/7 1956, s. 4. —
-LYNNE. lynne (se d. o. 2) präglat av stridslust; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). KrigVAT 1897, s. 329. En doktor Högberg, som parodierat de poetiska djärvheterna i dikten (Till min hembygd), fick i den kvicka och obarmhärtiga skämtdikten Eskulap pröva på Tegnérs stridslynne. SvLittH 2: 19 (1919). —
-LYNTHET~02 l. ~20. (mera tillf.) stridslystnad; särsk. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Gellerstedt i 3SAH 16: 47 (1901). —
-LYSTEN. (strid- 1804—1851. strids- 1833 osv.) som har stark stridslust, full av stridslust; jfr strid-bodd, -leken, -lynt o. strids-girig, -glad, -lustig. Adlerbeth Æn. 245 (1804). Unga raska drängar, som alla woro säkra skyttar, stridlystna och hugfulla. Afzelius Sag. 6: 243 (1851). Böök ResSchw. 126 (1932). särsk.
a) motsv. strid, sbst. 1 h, i (jfr -lust a), i fråga om kamp mellan djur l. mellan människa o. djur. Orrhanarne .. äro ännu mera stridslystne (än tjädertupparna). Holmström Ström NatLb. 2: 98 (1852). Hammarström Sportfiske 294 (1925; om fisk). Thulin Maurois Lélia 325 (1953; om tuppar).
b) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e, o. -lust b); äv. om ngns hjärta l. ton(fall) o. d. AJourn. 1815, nr 90, s. 1 (om hjärta). Det är knäfveln, hvad Aderton-männen blifvit stridslystna. Beskow (1845) i 3SAH LXVII. 3: 75. Hammenhög PoB 369 (1931; om tonfall). Sa hon det? sade Trix stridslystet. Netterström Ravn TrixRekl. 92 (1938). —
-LYSTNAD. (strid- 1803. strids- 1833 osv.) (stark) stridslust, (starkt) stridsbegär; äv. dels motsv. -lust a, dels i mer l. mindre bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e, o. -lust b); jfr -lynthet, -låga, -yra. Tänkare .. som företagit undersökningen utan fördom, fortsatt den utan stridlystnad. Ödman StrFörs. II. 1: 35 (1803). De eröfrade fanorna, uthängdes till folkets åskådande; och stolthet och stridslystnad började genomströmma hwarje bröst. Fryxell Ber. 6: 81 (1833). Därs. 149 (i fråga om envig). Under åren före 1909 och under detta år hade strejkkassorna vuxit och stridslystnaden med dessa. Laurin Minn. 4: 40 (1932). Kulturen 1952, s. 38 (hos tupp). —
(1, 2) -LÅGA. bildl., om brinnande stridslystnad (jfr låga, sbst.1 2, särsk. 2 c); ofta i uttr. betecknande att strid uppstår l. börjar. Stridslågan tänder hvart bröst. Ling As. 410 (1833). Av .. motsatta åsikters friktion uppblossade stridslågan. Oscar II Mem. 1: 31 (1874). Petri Ouchterlony 485 (1924). —
-LÄGE.
1) mil. för strid avpassat l. lämpligt läge (se d. o. 1). Då haubitsen är i stridsläge, utgör (osv.). BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 24 (1895).
2) läge (se d. o. 6) vari strid befinner sig; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Rappe Nordarm. 149 (1874). Påvebullorna ändrade alldeles stridsläget för Wyclif. KyrkohÅ 1937, s. 28. —
-LÄGER. läger (se d. o. 7) för stridskrafter; i sht bildl. (jfr strid, sbst. 2, 2 e), om stridande part l. parti l. fraktion o. d.; jfr läger 8 c. Wisén Oden 31 (1873; för stridskrafter). Hattarnas stridsläger. NF 5: 1236 (1882). —
-LÄRA. mil. lära (se lära, sbst. 2) om stridskonsten; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). KrigVAH 1839, s. 95. Schauman o. Christierson Gide 417 (1899; bildl.). SFS 1935, s. 350. —
(1, 2) -LÖSEN. (numera bl. mera tillf.) lösen (se d. o. II 1, 2) l. paroll l. slagord o. d. under vilken ngn l. ngra går till strids (mot ngn l. ngt). (K. XII:s) stridslösen: ära och fosterland. Beskow i 2SAH 40: 185 (1865). Sommarin ArbetslöshFörsäkr. 13 (1909). —
-MAKT. [jfr t. streitmacht] (numera bl. tillf.) krigsmakt (se d. o. 2, 2 b); här. KrigVAH 1837, s. 9. I början af februari 1714 uppbröt .. den ryska stridsmakten, 18,000 man stark. Schybergson FinlH 2: 34 (1889). England .. (måste) styra om att få ditsänd (dvs. till Medelhavet) en stridsmakt, tillräcklig att möta hvarje eventualitet. PT 1912, nr 162 A, s. 2. —
-MAN. [fsv. stridsman] (numera bl. i högre stil l. med ålderdomlig prägel) man (se man, sbst.2 5 c λ) som (oftast mer l. mindre yrkesmässigt) deltar l. brukar delta i l. deltagit i strid(er), krigsman l. soldat l. kämpe o. d. 2Tim. 2: 4 (NT 1526). Rijke Konungar, och gode stridzmen. Verelius Gothr. 18 (1664; fisl. orig.: hermenn mikler). Då en kämpe en gång gaf Iwar en örfil, slog denne honom straxt ihjäl med en käpp, som han hade i handen, och blef sedan ansedd som en stor stridsman. Fryxell Ber. 1: 31 (1823). JämtlHärjedH 1: 140 (1948; om förh. på 1100-talet). särsk. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e), om person som ivrigt kämpar för ideellt mål o. d. (särsk. för kyrkan l. kristendomen o. d.); äv.: stridslysten person. Lijdh och vmgell som en goodh Jesu Christi stridzman. 2Tim. 2: 3 (NT 1526; NT 1981: soldat). Detlev von Liliencron (1844—1909) har föga gemensamt med de litterära stridsmännen. Küntzel ModTyLitt. Wigforss Minn. 1: 264 (1950). särsk. (tillf.) om fisk som kämpar starkt emot när den nappat vid fiske. Hammarström Sportfiske 300 (1925).
Ssgr (numera bl. i högre stil l. med ålderdomlig prägel): stridsmanna-följe. följe (se d. o. 2 b) av stridsmän. Rydberg Gudas. 114 (1887).
-MANLIG. [avledn. av -man] (strid- 1784. strids- 1680—1820) (†) kännetecknad av de egenskaper som tillkommer en (god) krigsman (soldat): tapper l. modig (o. krigisk l. stridsduglig) o. d. Brask Pufendorf Hist. 4 (1680; om nationer). Dalin Montesquieu 14 (1755; om folk). Strinnholm Vas. 2: 236 (1820; om person).
Avledn. (†): stridsmanlighet, r. l. f. tapperhet l. mod i strid(er) (o. krigiskhet l. stridsduglighet). Brask Pufendorf Hist. 178 (1680). Weste FörslSAOB (c. 1817). —
-MANÖVER. (numera mindre br.) manöver (se d. o. 2, 3 a, b) företagen under strid l. stridsövning; numera nästan bl. i anv. motsv. manöver 2; jfr -rörelse. KrigVAT 1853, s. 468. Söderberg PrFlygl. 2: 20 (1939; om ett slags sväng med stridsflygplan). —
-MASKIN. (numera mindre br.) maskindrivet stridsfordon; numera bl.: stridsflygplan (ngn gg äv. i sg., sammanfattande, om stridsflyget). 2UB 9: 570 (1906; om krigsfartyg). Vid (världs-)krigets utbrott var .. sjöflygvapnet föga utvecklat som stridsmaskin. VFl. 1927, s. 109. Kriget 1939—1945 1: 284 (1945; om flygplan). —
-MASSA. (numera föga br.) i strid deltagande l. för strid tänkt truppmassa (jfr massa, sbst.2 5); i sht i pl. Sparre Frisegl. 2: 148 (1832). KrigVAH 1881, s. 32. —
-MAST. (förr) på större örlogsfartyg: (vid stridsförhållanden använd) mast med två l. tre kraftiga stöttor; äv.: militärmast. GHT 1898, nr 105 B, s. 2 (om militärmast). UFlottMansk. 1945, s. 214. —
-MATERIEL. mil. jfr materiel 1 a o. -tillbehöring. KrigVAH 1881, s. 226. Arméns hästar .. äro ett stridsmateriel, som (osv.). IllMilRevy 1904, s. 4. —
-MEDEL. [jfr t. streitmittel] i sht mil. om ngt (t. ex. vapen l. vapenslag) använt i l. för strid; äv. abstraktare: ngt som får användning (l. är en tillgång) i strid; jfr medel, sbst. 13, 13 b β, o. -gas, -kraft 2, -ämne 1. Artilleriet (har) varit det hufvudsakliga stridsmedlet (vid anfall o. försvar). Hazelius Bef. 363 (1836). Flygplanens stridsmedel utgöras af kulsprutor, lätta kanoner, bomber af alla slag och torpeder. 2NF 35: 893 (1923). De kemiska stridsmedlen. Smith OrgKemi 69 (1938). (G. I:s) kanske förnämsta stridsmedel var den utomordentliga överblick, han .. hade över sitt rikes resurser. SvFolket 3: 32 (1938). RiksdMot. 1972, nr 145, s. 16. jfr sjö-stridsmedel. särsk. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2); särsk.: i arbetskonflikt använt medel. Hedin Tal 1: 385 (1903). SDS 6/2 1989, s. 4. —
-METOD. metod att föra strid; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2); jfr -sätt. Stridsmetoderna på arbetsmarknaden. NFMånKr. 1939, s. 77. GHT 1/11 1941, s. 3. —
(1, 2) -MIN. (numera bl. tillf.) min (se min, sbst. 1) som ngn anlägger i strid l. visar l. tyder på stridslystnad; särsk. till 1. MarkallN 1: 51 (1820). —
-MODIG. [jfr -mod] (numera bl. tillf.) modig i strid, tapper. Adlerbeth Ant. 2: 111 (c. 1815; om nation). —
(1, 2 b) -MOMENT. i sht mil. moment (se d. o. 1) bestående av strid; äv. (sport.): tävlingsmoment. Nordensvan Takt. 165 (1884). IdrBl. 1935, julnr s. 48. —
-MULLER. jfr -buller 1, 2; äv.: muller som förebådar strid (jfr mullra, v.1 2 a); äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). Sparre HetKust. 232 (1934; från första världskriget). Ett varnande stridsmuller utsänds från böndernas organisation LRF. DN 11/6 1980, s. 28. —
-MUSIK. (förr) under strid utförd musik (med uppgift att egga till kamp). Arnell Scott Sjöfr. 116 (1829). —
-MÅL.
1) sjömil. föremål utgörande mål (se mål, sbst.5 2) vid stridsövning; särsk. om (bogserat) sådant mål för sjöartilleri. TLev. 1907, nr 47 B, s. 1 (för flottan). VFl. 1926, s. 108.
2) mål (se mål, sbst.5 6) l. syftemål med strid; äv.: anfallsmål (jfr mål, sbst.5 5) där strid väntar. Hastigheten att komma fram till stridsmålet är rytteriets hufvudegenskap. Hazelius Förel. 231 (1839). Fästningskriget skiljer sig från fältkriget däruti, att för den anfallande (armén) ortens eröfring är stridsmålet. 2NF 9: 320 (1908). —
-MÅLNING.
2) målning (se målning, sbst.1 1 c β) föreställande strid (jfr batalj-målning 1); äv. oeg. l. bildl., om stridsberättelse (jfr målning, sbst.1 2 a). Rydberg Varia 296 (1894; om berättelse). Fatab. 1933, s. 101. —
-MÄRS. (förr) på örlogsfartygs militärmast: märs (se märs, sbst. 2) för användning i strid; jfr -mast. SD(A) 1897, nr 423, s. 4. 2SvUppslB 20: 745 (1951). —
-MÄSSIG. i sht mil. som (nära) överensstämmer med l. sker under (förhållanden i l. (nära) uppfyller krav som ställs under) strid; äv. ss. adv. Stenfelt (1920; om skjutning). DN(B) 1961, nr 24, s. 5 (ss. adv.).
-MÖ. (om forntida, i sht fornnordiska förh.) mö (se d. o. 1) l. gudinna o. d. som deltog i strid(er); sköldmö. Rydberg Myt. 2: 215 (1889). Hjältedikten om Camilla, den unga italiska stridsmön. Hedén 3: 221 (1923). Östergren (1947: Ibl(and) för sköldmö, valkyria, amason). —
-ODUGLIG~020.
1) mil. om soldat l. trupp l. krigsfartyg o. d.: oduglig till strid. TSjöv. 1891, s. 56 (om fartyg). AB 1900, nr 252 A, s. 3 (om trupper). SDS 1901, nr 43, s. 3 (om person vid duell); jfr strid, sbst. 1 h.
2) i överförd l. bildl. anv. av 1 (jfr strid, sbst. 2); särsk. i fråga om tävling (jfr strid, sbst. 2 b). NordIdrL 1901, s. 313.
-OMRÅDE~020. område där strid pågår l. pågått (l. tänkes komma att pågå); jfr -plats, -terräng. KrigVAT 1847, s. 269. särsk. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2); särsk.: omtvistat område. HallHist. 1: 406 (1954). —
(2) -ORD. (i vitter stil) ord (särsk.: benämning) som är uttryck för aggressivitet l. (lätt) ger upphov till strid o. d. (Leopold) anses såsom uppfinnare af stridsordet Tyskeri. Franzén i 2SAH 15: 246 (1833). Lagerlöf Drottn. 52 (1899). —
-ORDER. mil. order (se d. o. 5 a) gällande (gruppering, anfallsmål o. d. för) strid. Tingsten AnvTakt. 90 (1887). —
-ORDNING. [jfr t. streitordnung (i bet. 1)]
1) mil. ordning (se d. o. 1 b α) för strid, stridsformering; jfr -gruppera slutet o. slag-ordning 2 a. KrigVAH 1805, s. 70. Den fasta, slutna stridsordningen. Därs. 1829, s. 348. Ett batteris marschkolonn kan formeras på 3 sätt: vanlig tågordning, stridsordning och ilmarschordning. Spak HbFältartill. 198 (1873). Östergren (1947).
2) sjömil. ordning (se d. o. 1 b β) för strid; ngn gg. äv. betecknande den på så sätt ordnade styrkan. En genombrytning af den egna stridsordningen .. skulle kunna förekommas derigenom, att (osv.). TSjöv. 1890, s. 388. Wrangel SvFlBok 321 (1898). —
-ORGAN. organ för strid.
2) till 2, motsv. organ 4 d. Bladet ”Polyfem” 1809—12, som blef den nya skolans (dvs. nyromantikens) första stridsorgan hos oss. 2NF 20: 273 (1913). —
-ORGANISATION.
1) mil. till 1, abstr. l. konkretare: organisation (se d. o. 2) för strid. Andersson SkånH 1: 243 (1947).
2) till 1, 2, konkret: organisation (se d. o. 3) med uppgift att föra strid(er). 2NF 27: 202 (1917). Pilsudski grundade 1906 i Lemberg och Krakau polska ”stridsorganisationer”. Därs. 37: 1059 (1925). —
-PACKNING. mil. lättare packning (se d. o. 2 a α) innefattande blott för strid nödvändiga vapen o. persedlar. IllMilRevy 1901, s. 178. —
-PATRULL.
1) mil. patrull (se patrull, sbst.2 2) utsänd från stridsgrupperat förband (för att skydda det mot överraskningsanfall). KrigVAH 1883, s. 132.
2) (förr) stridsenhet bestående av två till sex flygplan; jfr patrull, sbst.2 2 b. Jungstedt Flygv. 178 (1925). —
-PLAN.
2) (numera bl. tillf.) plan (se plan, sbst.1 II 1) åskådliggörande strid. 2VittAH 17: 329 (1839, 1846).
3) plan (se plan, sbst.1 II 2) för strid; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Johansson HomIl. 16: 120 (1848). Bolin Statsl. 1: 213 (1869; bildl.). FörslFälttjRegl. 1928, 2: 8. —
-PLATS. plats (se plats, sbst.1 1 c, 2) för strid (jfr plats, sbst.1 3); äv. motsv. strid, sbst. 1 h, i; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e, g); jfr -fält, -område, -terräng. Spegel GW Fff 2 b (1685). GT 1788, nr 26, s. 2 (om tjurfäktningsarena). SP 1809, nr 22, s. 2 (om plats för duell). Jorden är icke fridens boning; en stridsplats är den — ty här är en beständig strid emellan ljus och mörker, sanning och willfarelse. Hagberg Pred. 6: 36 (1820). Rydqvist (1845) i 3SAH LIX. 3: 296 (bildl.). Då brushannen kommer till stridsplatsen, ställer han sig (osv.). Finnilä BortPolcirk. 66 (1917). —
-POSITION. för strid intagen position (se d. o. I 1); äv. dels motsv. strid, sbst. 1 i, dels i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 b); jfr -ställning 1. KrigVAT 1849, s. 247. Frisendahl Skogsdjup. 161 (1925; i fråga om strid mellan riptuppar). Andersson i 3SAH LXVI. 2: 119 (1956; i fråga om ridderlig dust). —
(2 e) -PREDIKA. (†) predikan (se d. o. 2 b) i vilken ngn går till strids mot ngn l. ngt. Muræus Arndt 1: 339 (1647: strijdzpredikor, pl.). —
-PSALM. (i sht förr) psalm sjungen l. avsedd att sjungas före strid; jfr -bön. Böttiger 1: 117 (1832, 1856). Östergren (1947). —
(2 e) -PUNKT. [jfr t. streitpunkt, d. stridspunkt] (numera bl. mera tillf.) jfr punkt 9 o. -fråga. Lindblom Log. 308 (1836). —
-REDSKAP~02 l. ~20. (numera mindre br.) stridsvapen. 2VittAH 2: 135 (1791). AntT XVIII. 1: 86 (1905). —
-ROP. rop upphävt av anfallande i strid (jfr krigs-rop, här-skri 1); utom i skildring av ä. l. primitiva förh. numera nästan bl. i a, b; jfr -skrän, -tjut. Johansson HomOd. 15: 57 (1845). Snöbollarna veno i luften, och under höga stridsrop gingo kämparna mot varandra. MinnSvLärov. 1: 56 (1926). Indianernas stridsrop. Östergren (1947). särsk.
a) motsv. 1 i, om rop l. skri l. läte upphävt av stridslystet djur. Runeberg (SVS) 1: 183 (1831; upphävt av spelande orre).
b) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Icke mer hota oss förföljelsens stridsrop eller fanatismens bål. Valerius 2: 273 (1841). ”Kameran ljuger aldrig”, har varit .. (fotots) gärna höjda stridsrop. Fatab. 1955, s. 161. särsk. i sg. best., ss. namn på en av Frälsningsarmén sedan 1883 utgiven tidning. Stridsropet. ”Hvilket namn för en andlig tidskrift!” Stridsropet 1883, nr 1, s. 1. jfr (skämts.) Martinson Nässl. 194 (1935; om brännvinsliter).
Ssgr: stridsrops-, äv. stridsrop-möte. till -rop b slutet: möte varvid Stridsropet utdelas. UNT 18/2 1933, s. 2.
-väldig. (skämts., tillf.) väldig i fråga om upphävande av stridsrop. Bistert svarande, röt den stridsropväldige Thorild. MarkallN 1: 74 (1820); jfr -rop b. —
-RUSTAD, p. adj. rustad (se rusta, v.1 2) för strid. Böttiger 3: 5 (1843, 1858; om här). Bååth WagnerS 4: 193 (1908; om ryttare). —
-RUSTNING.
2) konkret: rustning (se rustning, sbst.2 2 b, c); äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). 3SAH LXXXIX. 2: 104 (1799). Hagström Herdam. 2: 216 (1898; bildl.). Medeltida riddare i full stridsrustning. Östergren (1947). —
(2) -RÄTT. särsk. (i fackspr.) i uttr. kvardröjande l. kvarlevande stridsrätt, rätt (se rätt, sbst.2 4) att gå till facklig strid under gällande fredsplikt. DN 30/9 1975, s. 1 (: kvardröjande). S. k. kvarlevande stridsrätt. SvD 3/6 1976, s. 2. —
-RÖRELSE. rörelse (se d. o. 2) ingående i stridsverksamhet; äv. i oeg. l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 b); jfr -manöver. KrigVAH 1827, s. 213. All stridsrörelse (vid värjfäktning) skall börja med handen, icke med foten. TIdr. 1883, s. 80. —
(2, 2 d, e) -SAK. (strid- 1699—1764. strids- 1749—1847) [jfr t. streitsache] (numera föga br.) sak (se sak, sbst. 6 e) varom strid äger l. ägt rum, stridsfråga; förr äv. dels om själva striden l. kontroversen l. dispyten, dels om rättssak (jfr sak, sbst. 1). En strjdsak, träta, kijf. Cellarius 105 (1699). (Sv.) Stridssak .. (fr.) Procès .. Dispute. Controverse. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
-SCEN.
1) scen (se d. o. 1 k) för strid, stridsskådeplats; äv. i oeg. l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Prärieblomman 1903, s. 26. TurÅ 1959, s. 186 (i fråga om orrspel).
2) scen (se d. o. 2 c, 3, särsk. 3 c) föreställande en strid. Kjellberg GrekRomK 96 (1932). IllSvLittH 1: 102 (1955; i Sturekrönikan). SagSed 1967, s. 110 (på bildsten). —
-SELE. mil. selliknande bäranordning för soldats personliga stridsutrustning. UNT 22/5 1948, s. 1. —
-SIGNAL. signal till strid; utom i skildring av ä. förh. numera företrädesvis i oeg. l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); jfr -fanfar. Nyblom i 2SAH 57: 147 (1880). (G. Brandes) år 1871 påbörjade .. föreläsningar ”Hovedströmninger i det 19:de Aarhundredes Litteratur” blevo en stridssignal mot de inom ett äldre släkte härskande idealen. Almquist VärldH 8: 649 (1938). —
(2 e) -SKALD. skald som i sin diktning manar till strid l. går l. gått till strids mot ngn l. ngt. Flodström SvFolk 340 (1918). —
-SKEDE. skede (se skede, sbst.2 4) av strid; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). Wieselgren Bild. 234 (1882, 1889; bildl.). VFl. 1905, s. 127. —
-SKEPP. (numera i sht i skildring av ä. förh.) örlogsskepp, krigsskepp. KrigVAT 1852, s. 205. SvFlH 3: 601 (1945; i fråga om förh. under vikingatiden). —
-SKJUTNING. mil. i stridsutbildning ingående övningsskjutning (med stridsladdad ammunition) under stridsmässiga (fältmässiga) förhållanden; äv. (sjömil.) om sådan skjutning med sjöartilleri o. d.; ngn gg äv. om det vid sådan skjutning ss. mål använda materialet. KrigVAH 1887, s. 194 (i fråga om sjöartilleri). Stridsskjutningen står .. kvar därute. Gehlin Gränstr. 68 (1953). SkjutlArm. 1956, mom. 399. —
-SKOLA. mil. skola för stridsutbildning av militärt befäl; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2). Medan det sedliga lifvet är i sin öfning och stridsskola. Nyblæus Forskn. III. 2: 256 (1890). Infanteriets stridsskola i Kvarn. DN(A) 24/10 1964, s. 32. —
(2 e) -SKRIFT. (strid- 1746—1884. stride- 1635. strids- 1647 osv.) [jfr t. streitschrift] skrift (se skrift, sbst.1 8) vari ngn går till strids mot l. för ngn l. ngt, polemisk skrift. Schroderus Os. 1: 719 (1635). En .. litet betydelig stridskrift om bokstäfwer och stafwelser. Hof Anm. 6 (1760). (Frihetsvisan, av biskop Thomas, är) en stridsskrift mot Karl Knutsson och hans politik. HT 1925, s. 243. BonnierLM 1954, s. 413.
-SKRÄN. (numera bl. tillf.) jfr -rop; särsk. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Kræmer Sydfr. 81 (1853). —
-SKÖLD. (strid- 1833. strids- 1794 osv.) (förr) sköld (se sköld, sbst.2 1) för strid; i vitter stil äv. i uttr. betecknande att ngn börjar strid l. ger tecken till strid. Slå, Ossian! slå din stridssköld, at de tusende vakna. Ossian 1: 45 (1794). Upp! låtom osz stridsskölden häfwa. Ling Gylfe 38 (1814). Fornv. 1978, s. 231. —
-SLAGA. (förr) slagvapen med långt huvud (försett med taggar), förenat med skaftet medelst en kedja l. dyl.; jfr -gissel, -klubba. Alm BlVap. 173 (1932). —
-SPANING. mil. mot stridsgrupperat förband (t. ex. av stridspatrull l. med tekniska medel) utförd spaning. KrigVAT 1922, s. 106. —
-SPETS. (strid- 1905. strids- 1898 osv.)
1) mil. o. sjömil. i torped l. pansarspränggranat: (främst belägen) anordning för detonering av stridskonens laddning. Wrangel SvFlBok 165 (1898). BonnierLex. 14: 587 (1966).
2) mil. i robot (se d. o. 2): främre del (äv. om var o. en av flera sådana delar) innehållande stridsladdningen (resp. stridsladdningar). DN(B) 1961, nr 2, s. 1. —
(2, 2 e) -SPÖRSMÅL~02 l. ~20. (numera mindre br.) stridsfråga. Castrén Creutz 43 (1917). Höglund Branting 1: 497 (1928). —
-STYRKA. (numera i sht om ä. förh.)
2) konkret: militär styrka l. truppstyrka l. fartygsstyrka för stridsbruk; jfr -kraft 2. Ahnfelt HofvLif 2: 62 (c. 1845: svenska stridsstyrkan; om Sv:s stridskrafter). BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. nr 4 (a), s. 9 (om fartygsstyrka). Stridsstyrkans och reservens styrka. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 11. SignTrpInstr. 1945, 1: 87. —
-STÄLLNING. (strid- 1839. strids- 1839 osv.) mil.
1) i fråga om trupp l. förband l. artilleripjäs o. d.: ställning l. gruppering i l. för strid; stundom äv.: (av en stridande parts här l. styrkor intagen) position vid l. för krigföring; jfr -position. Hazelius Förel. 203 (1839). KrigVAH 1885, s. 263 (i fråga om artilleripjäs). Anfallet på Polen hade skaffat .. (K. X G.) en stridsställning, från hvilken han kunde ingripa, hvar helst den europeiska oron gjorde det nödvändigt. 2NF 13: 958 (1910). HT 1938, s. 206 (i fråga om trupper till lands). särsk. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2): stridsberedd ställning l. position (se d. o. I 9) l. attityd som ngn intar. Hallström LevDikt 117 (1914). Människans ansikte och kropp är ett manöverfält, där alla vapenslag köra upp och inta stridsställning. Ruin Gyckl. 126 (1934). De skandinaviska makterna intogo sin traditionella stridsställning. SvFlH 2: 14 (1943). Vetenskapliga stridsställningar. IAndersson i 3SAH LXVI. 2: 170 (1956).
2) plats (terrängavsnitt) där stridsgrupperat förband intar l. intagit stridsställning (i bet. 1). 2VittAH 20: 21 (1849, 1852). FörslFälttjRegl. 1928, 2: 12 (för artilleri). Manskapet av första uppbådet sov i sina stridsställningar. Malmberg Werfel 40Dag. 227 (1935). HbHemvärn. 1: 360 (1950). jfr regel-, rygg-, sken-stridsställning. —
-STÄMNING.
-SÅNG. sång som handlar om l. avser att egga till strid (l. stridslust) l. som sjunges under strid; äv. (o. i fråga om moderna förh. bl.) i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Cook 3Resa 47 (1787; avseende att egga till stridslust). De ryckte fram till anfall under afsjungande af Sanct Görans visa såsom stridssång. Geijer SvFolkH 1: 259 (1832). Stridssång eller hjelteqväde. Atterbom PoesH 1: 55 (1848). Den svenska arbetarrörelsens stridssång Arbetets söner. Höglund Branting 1: 260 (1928). —
-SÅNGARE. person som författar l. författat stridssånger; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e), särsk. om person som skriver l. skrivit stridslitteratur. Den Spartanska stridssångaren (dvs. Tyrtaios). Lyceum I. 2: 118 (1810). —
-SÄLL. (strid- 1834. strids- 1814—1835) (†) som har (haft) stor framgång i strid(er), segersäll; anträffat bl. i överförd anv., med sakligt huvudord: präglad av l. medförande (stor) segerlycka. Geijer Skald. 129 (1814, 1835; om fana). Strinnholm Hist. 1: 287 (1834; om färd). —
-SÄTT. (strid- 1848. strids- 1792 osv.) sätt att föra strid; jfr -metod. EP 1792, nr 29, s. 3. Spridda strids-sättet (vid infanteriet) är lika gammalt som krigshistorien. KrigVAT 1836, s. 92. Det gifves 4 olika slags stridssätt: Anfall, Försvar, Förföljning och Återtåg. Spak HbFältartill. 213 (1873). InfRegl. 1939, 2: 194. särsk. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Järta (1825) i 3SAH XXXIX. 2: 107. Hedén SocialdemFramt. 3 (1908; i fråga om politisk strid). —
-TAG. särsk. (ngt vard.) bildl., till 2 e, i uttr. (vara) i stridstagen, (vara) på stridshumör. Lamm i 3SAH 50: 192 (1940). —
-TANK. (numera föga br.) stridsvagn (se d. o. 2); äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2 b), särsk. om boxare kännetecknad av mera råstyrka än teknik. Malm AskEld. 55 (1934). IdrBl. 1935, nr 42, s. 11 (om sluggande boxare). —
-TAPPLAGER~020. (förr) i lavett: tapplager vari kanons tappar vilade vid eldgivning. Nordensvan o. Krusenstjerna Hb. 1: 399 (1879). —
-TECKEN. tecken som utgör uppmaning till strid; äv. (o. vanl.) om stridsfana l. stridsbaner o. d. (jfr -märke); äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Gustaf III 2: 163 (1788). Då .. (soldaterna) kommit nära och stridstecknet var gifvet af anföraren, uppfylldes (osv.). Emanuelsson Plut. 4: 313 (1845). Högt öfver .. (demonstrationståget den 1 maj) svaja de röda fanorna som utmanande stridstecken. Brand 1906, nr 5, s. 7. —
(2 e) -TEOLOG. [jfr t. streittheologe] teol. polemiker (se d. o. 1) l. apologet. Lutheranismens stridsteologer. Lundström LPGothus 3: 9 (1898). —
(2 e) -TEOLOGI. (strid- 1755—1828) [av t. streittheologie] teol. polemik (se d. o. 1) l. apologetik. SvMerc. 1: 349 (1755). —
-TERRÄNG. terräng där strid förs l. förts l. skall föras; jfr -område, -plats. KrigVAH 1880, s. 30. —
-TID. jfr -dag. Sak. 14: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: drabbningens dag). Vi få .. icke fästa för stor vigt vid det, som Almqvist under stridstiden yrkar och framkastar. Lysander Almqvist 33 (1878). —
-TILLSKOTT~02 l. ~20. mil. konkret: tillskott (i sht av ammunition) för stridsbruk; äv. ss. måttsord, om viss kvantitet. ExInf. 1927, s. 143. Omkring ett och ett halvt stridstillskott av patroner. Därs. s. 240. —
-TJUT. jfr -rop; utom i skildring av ä. l. primitiva förh. numera bl. i oeg. l. bildl. anv., motsv. -rop b. Lundell (1893). Malmberg Värd. 239 (1937; bildl.). —
-TORN. [fsv. stridstorn (i bet. 1, 2)]
1) (förr) vid belägringsstrid använt torn (varifrån man kunde ta sig över murar o. d.). JWallin i 2SAH 7: 257 (1815).
-TRUMMA. (om ä. l. utländska förh.) jfr -instrument 2; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Skogen ekar av stridstrummornas larm och vildarna uppbådas. Hedin Pol 2: 280 (1911). I kommunaltjänstemännens högkvarter i Stockholm (hade man) slagit på stora stridstrumman. DN(A) 21/9 1963, s. 1. —
-TRUMPET. (om ä. l. utländska förh.) jfr -instrument 2; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); äv. i uttr. betecknande att ngn kallar till strid. PoetK 1815, 1: 112. Ack, när stridstrumpeten skallar, / och fader till tåget rustar sig. EGGeijer (1834) hos Marcus GeijerL 356. SD 1893, nr 34, s. 3 (bildl.). Den entusiasm, som besjälade alla, när stridstrumpeten ljöd. FinlÖde 39 (1927). DN 29/3 1990, s. A2. —
-TRÄFFEN. (†) om den (på en l. flera linjer ordnade) träffen som vid indelning i flera träffen stod främst o. utförde den egentliga stridsaktiviteten. KrigVAH 1885, s. 93. Tingsten FormTakt. 37 (1889). —
-TRÄNG. (om ä. förh.) om den del av truppträngen som medföljde stridsenheterna fram till stridslinjen; jfr bagage-träng. LbArtill. 54 (1883). ExInf. 1927, s. 209.
-TRÄNGSEL. under strid man mot man (vid handgemäng) uppkommen (tumultartad) trängsel; jfr -tummel, -tumult, -vimmel. Hazelius Förel. 290 (1839). KrigVAT 1840, s. 124. —
-TRÖTT. trött på (l. av) strid(er). En stridstrött flock (av soldater). Mimer 1839, s. 215. Stiernstedt Spegl. 202 (1936). —
-TUMMEL. jfr -trängsel; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Ling As. 220 (1816). Forsslund TillFjälls 52 (1911; bildl.). —
-TUMULT. jfr -trängsel; äv. i oeg. anv. (jfr strid, sbst. 1 h). PoetK 1814, 1: 99. Ares (Mars) var .. det vilda, besinningslösa stridstumultets (gud). Boëthius HistLäsn. 1: 77 (1895). Siwertz Fribilj. 45 (1943; i fråga om slagsmål). —
-TUPP.
1) (om utländska förh.) tupp (av hönssläktet, särsk. tillhörande stridshönsen) använd l. avsedd för tuppfäktning (jfr -hane 1); ofta i jämförelse. Nordforss (1805). Hjeltemod! .. uppbrusade Svanholm och reste sig lik en stridstupp. Topelius Fält. 3: 229 (1858). Siwertz Jord. 274 (1936).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e), om stridslysten (i sht yngre) person (man); i sht dels med tanke på slagsmål (jfr strid, sbst. 1 h), dels i fråga om åsiktsstrider; jfr -hane 2. Hellberg Samtida 10: 28 (1873). Kringstrykande studenter .. voro på en gång disputationsakternas stridstuppar och professorer i magi. NF 4: 1075 (1881). Nog fanns det (bland skolgossarna) stridstuppar, särskilt bland nykomlingar. DagbrKongo 231 (1911). Många bland 1830—50-talens tidningsmän voro riktiga stridstuppar. Publicistklubb. 24 (1924). —
-TYG. (†) stridsverktyg, stridsvapen. Schück VittA 2: 160 (i handl. fr. 1674). JGOxenstierna 4: 219 (1815). —
-UPPSTÄLLNING~020. (numera bl. om ä. förh.) särsk. konkretare: sätt på vilket förband är stridsgrupperat; förr äv. övergående i konkret anv., närmande sig bet.: stridsgrupperat förband. Tvenne stridsordningar eller strids-uppställningar: den slutna .. (o.) den öppna eller spridda. Hazelius Förel. 158 (1839). Linien var bataljonens på samma gång både grund- och strids-uppställning. KrigVAT 1857, s. 453. —
-UTBILDNING~020. mil. utbildning för strid; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). IllMilRevy 1902, s. 258. TSvLärov. 1951, s. 193 (bildl.). —
-UTVECKLA, -ing. (numera föga br.) sprida (förband) i stridsgruppering; nästan bl. dels i pass. övergående i deponentiell anv., dels ss. vbalsbst. -ing. Kompanis stridsgruppering och stridsutveckling. Tingsten InfUtbildnEx. 70 (1918). Bataljonerna Hallström och Snellman stridsutvecklades ganska hastigt. Hjalmarson KrigsmFinl. 228 (1919). Östergren (1947). —
-VAGN. [fsv. stridsvaghn (i bet. 1); jfr t. streitwagen (i bet. 1), fr. char de combat (i bet. 1), char d’assaut (i bet. 2)]
1) (om forntida l. medeltida förh.) av häst(ar) dragen (vanl. tvåhjulig) vagn utgörande stridsfordon (o. vanl. med tvåmansbesättning, en förare o. en stridande); äv. om ett slags med liar l. dyl. vid yttersidorna försett stridsfordon som kördes l. sköts fram mot fienden. Lucanierne bruka Stridswagnar med hwasza lijor. Ehrenadler Tel. 391 (1723). De Asiatiska folkslagens stridsvagnar. KrigVAT 1842, s. 1. VetenskIDag 151 (1940).
2) mil. (tidigast 1916 av engelsmännen i Frankrike använt) bepansrat, motordrivet stridsfordon; i sht o. numera bl. om ett terränggående, medelst krypkedjor framdrivet (banddrivet) sådant fordon, bestyckat med kanon(er) o. kulsprutor o. vanl. försett med ett vridbart torn; i fråga om förh. c. 1900 äv. om stridsfordon bestående av (bepansrad o.) kulsprutebestyckad automobil; äv. bildl. (jfr strid, sbst. 2); jfr -bil, -maskin, -tank o. pansar-bil, -vagn samt tank. Med kulsprutor försedda automobiler, ofta pansrade, kunna anses som en ny form af stridsvagnar. 2NF (1918); jfr 1. Stridsvagn med både hjul för landsvägsmarsch och band för marsch terrängledes. SvFörsvar 1928, nr 2, s. 26. Våldets stridsvagn allting krossar. Lagerkvist SångStrid 12 (1940). DN(A) 26/10 1964, s. 10. jfr sjö-stridsvagn.
Ssgr (utom i ssgn -häst till -vagn 2; mil.): stridsvagns-, äv. stridsvagn-anfall. jfr anfall, sbst.1 1. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 59.
-hindrande, p. adj. som hindrar stridsvagn(ar)s framryckning. GHT 1941, nr 100 A, s. 3 (om terräng).
-VALL. [efter fisl. (víg)vǫllr] stridsfält, slagfält; numera bl. ngn gg, bildl. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Lägg honom hastigt neder på stridswallen. Björner Grym 5 (1737; fisl. orig.: legg hann skiott ad velle). Rydberg Brev 2: 79 (1873; bildl.). —
-VAN. (strid- 1834—1863. strids- 1816 osv.) van vid strid, stridserfaren; äv. dels i utvidgad anv., om hand l. vapen o. d., dels i oeg. l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); jfr -vand. Ling As. 142 (1816; om blick). Vikingen höjer / Den stridsvana bågen. PoetK 1821, 1: 57. SvT 1852, nr 24, s. 4 (om hand). Norling Mänskl. 93 (1930; i oeg. anv., om person). HT 1933, s. 356 (om trupp). Fridegård Offerrök 253 (1949; om fiender). särsk. motsv. strid, sbst. 1 i, om djur. Rosendahl SkogÅbor 161 (1932; om hök). —
-VAND, p. adj. (strid- 1823. strids- 1857) (numera bl. tillf.) vand vid strid, stridsvan. Strinnholm Vas. 3: 419 (1823). —
-VAPEN. [fsv. stridsvapn] vapen för stridsbruk (motsatt t. ex.: jaktvapen); krigsvapen; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e); ofta i fråga om forntida förh.; jfr -gevär, -instrument 1, -lie, -redskap, -tyg, -verktyg. Kellgren (SVS) 4: 248 (1781). (Det) händer .. ej sällan, att deras (dvs. hårnålarnas) egarinnor använda dem mot hvarandra såsom stridsvapen. Atterbom Minn. 453 (1818). KrigVAH 1885, s. 331 (i pl., om vissa minbåtar). Du (dvs. Babel) var min hammare, mitt stridsvapen. Jer. 51: 20 (Bib. 1917). Ymer 1942, 3—4: 204 (i fråga om förh. under bronsåldern). —
-VEDERMÖDA~0020. (numera bl. tillf.) särsk. bildl., till 2 f: vedermöda upplevd under livets strid. L. Paulinus Gothus Stiernsköld C 3 b (1628). —
-VILJA. vilja till strid, stridslust; äv. i oeg. l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e). Mjöberg Stilstud. 113 (1911). Kihlman NordProf. 485 (1935; bildl.). —
-VIMMEL. jfr -trängsel; äv. i bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2, särsk. 2 e, f). Fryxell Ber. 6: 312 (1833). Denna känsla av att i drömmen höjas över jorden och dess stridsvimmel. 3Saml. 6: 21 (1926). Som tidskriftsredaktör hade Bagge sökt hålla sig ovan stridsvimlet. Spångberg BanbrHövd. 196 (1939). —
(2) -VIS, adv. (†) med l. medelst strid l. tävlan, i kamp. Wollimhaus Syll. (1649; under certatim). Cellarius 30 (1729). —
-VÄRDE. mil. o. sjömil. värde i l. för strid; stridsduglighet. (Vissa minbåtar är bland) de stridsvapen som har största användning och ett högt stridsvärde. KrigVAH 1885, s. 331. De österrikiska arméernas stridsvärde. 2NF 33: 225 (1921). —
-VÄRN. mil. konkret: i fältbefästning ingående värn utgörande skydd för stridande, stridsledande l. observerande trupp (jfr observations-, pjäs-, skytte-värn). 3NF (1933). jfr sken-stridsvärn. —
-YRA. extatisk l. exalterad stridslust l. stridslystnad o. d.; äv. i oeg. l. bildl. anv. (jfr strid, sbst. 2). Ling As. 220 (1816). IllSvOrdb. (1955; äv. bildl.). —
-YXA. [jfr t. streitaxt] (förr) (vanl. av fotfolk, äv. av ryttare använd) yxa för stridsbruk (i sht använd ss. huggvapen); jfr kast-, skägg-yxa o. tomahawk samt -kil. Verelius 203 (1681). Den s. k. dubbeleggade stridsyxan. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 26 (1962). särsk.
a) [efter sådana uttr. i eng. som bury resp. dig up the hatchet l. the tomahawk; uttr. syftar på ett bruk hos de nordamerikanska indianerna] i sådana uttr. som nedgräva (äv. begrava) stridsyxan, sluta strida, gräva upp stridsyxan, börja strida (på nytt); vanl. o. i fråga om moderna förh. bl. bildl. (jfr strid, sbst. 2). EngSvOrdb. 137 (1873: nedgräfwa). Björkman (1889: begrafva). MinnSvLärov. 2: 203 (1928: nedgrävts; bildl.). Lindgren MästBlomkv. 63 (1946: gräva upp). Ymer 1954, s. 133 (: grävt upp; om nordamerikansk indianstam 1877).
b) (mera tillf.) i uttr. betecknande att ngn (avlider o.) inte kan strida längre; särsk. bildl. (jfr strid, sbst. 2). Lamm i 3SAH LIII. 2: 367 (1942).
Ssgr: stridsyxe- l. stridsyx-folk. arkeol. om vart o. ett av de folk som uppbar stridsyxekulturerna. Fornv. 1930, s. 27. Selander LevLandsk. 314 (1955).
-kultur. arkeol. om var o. en av de (med de indoeuropeiska folkvandringarna sammanhängande) kulturer (se kultur 8) som under slutet av tredje årtusendet f. Kr. utbredde sig över Europa o. Norden (o. som kännetecknas av de praktfulla (strids)yxor som männen fick ss. gravgåvor). AntT XX. 1: 8 (1914). Malmer Stridsyx. 11 (1975).
(1, 2) -ÅTGÄRD~02 l. ~20. särsk. (i sht i fackspr.) till 2: åtgärd vid l. innebärande arbetskonflikt; i sht: av part på arbetsmarknaden vid öppen konflikt (då förhandlingar strandat) vidtagen åtgärd (t. ex. strejk, lockout, blockad), riktad mot motparten. Laglig l. lovlig, olaglig l. olovlig stridsåtgärd. SvDÅb. 12: 18 (1935). En .. tidsstudieman utgjorde orsaken till de anställdas spontana stridsåtgärder. MorgT 1948, nr 259, s. 4. Rig 1950, s. 118 (i fråga om förh. på 1700-talet). —
-ÄMNE.
1) till 1: ämne för stridsbruk; särsk. i uttr. kemiskt stridsämne, kemiskt stridsmedel. SvLäkT 1935, s. 456.
2) till 2, särsk. 2 e, oeg. l. bildl., om ngt (l. ngn) som är föremål för strid, konflikt- l. tvisteämne o. d.; jfr -fråga, -sak. Höpken 1: 428 (1773). Strindberg SvFolk. 2: 405 (1882; om person). Min hustru vill ha kallt i rummen och jag varmt. Det är ett ständigt stridsämne. Berg Lie Minn. 63 (1929). —
-ÄNDAMÅL~002, äv. ~200. ändamål l. syfte med strid l. ändamål osv. som avser strid. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. nr 4 a, s. 34. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 24. —
(2) -ÄPPLE. [med avs. på ordets ursprung se erisäpple] eg.: äpple varom strid äger l. ägt rum, omstritt äpple; bildl.: stridsämne, tvisteämne, tvistefråga. Geijer I. 4: 148 (1822). Systemfrågan skulle kunna kallas pomologiens stridsäple. Eneroth Pom. 1: 13 (1864). Rudolf Kjellén var ett stridsäpple .. bland studenterna. Ström UngdStrid. 102 (1940). Ett litet stridsäpple var utkastat, och vännen Gustaf hade bitit i det liksom hans friherrinna. Edström Mossgrönt 1: 135 (1950). —
(1 i) -ÖRN. zool. (den afrikanska) örnen Polemaëtus bellicosus Daud. (som är mycket stridslysten). 1Brehm 2: 304 (1875). DjurVärld 9: 65 (1961). —
-ÖVA. [jfr -övad, -övning] genomföra l. ägna sig åt stridsövning(ar); äv. tr.: låta (förband o. d.) genomgå stridsövning(ar). Vintereskadern stridsövade i hårt väder .. i södra Östersjön. UNT 17/3 1939, s. 6. Hemvärn och RK (Röda Korset) stridsöva i Sala. Östergren (cit. fr. 1942). SAOL (1950; äv. tr.). —
-ÖVNING. militär övning utgörande l. ingående i stridsutbildning; särsk. om sådan befälsövning utan trupp. TIdr. 1882, s. 203. 2NF (1918; om befälsövning utan trupp). Iron Duke .. degraderat till artilleriskolfartyg, utförde en serie stridsövningar. VFl. 1934, s. 147. jfr natt-stridsövning.
Spalt S 12621 band 31, 1991