Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LJUS 4s, adj. -are. adv. -T. Anm. Den gamla formen ljusan (eg. ack. sg. m.) förekommer ännu i vissa uttr. (se 1 slutet, 2 b). En utvidgning av denna form föreligger i den förr stundom förekommande formen ljusande. Hildebrand MagNat. 265 (1650: i liusande låga); jfr 1 slutet. Dahlstierna (SVS) 151 (c. 1700: till liusande Dag); jfr 2 b. Palmstjerna Snapph. 1: 80 (1831: jagtslottet står uti en ljusande låga); jfr 1 slutet.
Ordformer
(ljus (lius m. m.) 1526 osv. ljuss (liuss m. m.) 15261720. lys 15911713. lyss 1683)
Etymologi
[fsv. lius, adj., motsv. d. lys, isl. lióss; sannol. en adjektivisk sa-avledn. av ieur. leuk: luk, lysa, i avljudsförh. till sanskr. ruksa-, klar; jfr fht. liehsen, klar, feng. līxan, skina. — Jfr LJUNGELD, LJUS, sbst., LUGN, LYKTA, sbst., LYSA, LÅGA]
1) som utsänder l. utstrålar ljus, som lyser (klart), lysande. En ljus himlakropp, stjärna. Ett ljust sken. En liws sky vmskygde them. Mat. 17: 5 (NT 1526). (Liksom) någre Stiernor (såsom Månen) jw nämare the iordenne äre, jw liusare synas the. Phrygius MRosengren A 6 b (1608). Nordskenet visar sig oftast med en ljus båge öfver norra horizonten. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Strömgren AstrMin. 1: 54 (1921). — särsk. om eld(slåga): som brinner klart; särsk. i uttr. (stå l. brinna o. d) i ljus l. (vanl.) ljusan (förr äv. ljusom) låga, förr äv. i ljusan brand. Hos. 7: 6 (Bib. 1541: j liwsom logha). At Herrans tempel sielf blef satt i liusan brand. Brenner Dikt. 1: 2 (1703, 1713). Tå altsammans står i liusan låga. Block Progn. 123 (1708). Branden var som Muspel ljus. Tegnér 1: 231 (1842). LbFolksk. 391 (1892). särsk. bildl., i fråga om känslor, uppror o. d. At Hiertat står i Bran’ / Och liusan Låga. Lucidor (SVS) 110 (1669). Upproret stod i ljus låga. Geijer II. 3: 80 (1834).
2) uppfylld av ljus; upplyst. — jfr HALV-, MÅN-, SOL-, SOMMAR-, STJÄRN-, VÅR-LJUS m. fl.
a) om rum, plats, område o. d.: upplyst; belyst (med naturligt ljus l. artificiell belysning); äv.: som har riklig l. obehindrad tillgång till dagsljus; stundom närmande sig bet.: solig; äv. i sådana opers. uttr. som det (l. här osv.) är l. blir ljust, särsk.: det råder osv. full dager. Cropsens liws är öghat, är thet så ath titt ögha är enfåldugt, så wardher thin hela kropper liwser. Mat. 6: 22 (NT 1526). Hwset war altsammans liwst aff Herrans herligheet. Hes. 43: 5 (Bib. 1541). Funten, widh hwilken barnet döpas skal, bör stå på itt .. ställe uti Kyrkian, .. ther liust är, och församblingen see kan när Döpelsen skeer. KOF II. 2: 34 (c. 1655). Et välstädadt, ljust, parfumeradt rum. Kellgren 3: 198 (1792). Den ljusa, breda Storgatan. Strindberg NRik. 1 (1882). SDS 1928, nr 51, s. 1. — särsk.
α) (numera icke i officiellt fackspr.) mil. om arrestlokal; äv. om arreststraff: som avtjänas i ljus arrestlokal (i ”låst ljust rum”). Han fick tre dagars ljus arrest. Ljusa arresten öppnas hvarje morgon, då städning sker. TjReglArm. 1858, 1: 319. Zetterström 25År 94 (1931).
β) [jfr d. den lyse galge, t. der lichte galgen] (förr) i uttr. hängas i (en) ljus galge, eg.: hängas i galge vid dagsljus (på morgonen); hängas offentligt. UpplDomb. 3: 117 (1541). (Han) hade .. warit wärd at blifwa hängd vthi en liusan Galgha. Schroderus Os. III. 2: 241 (1635).
b) om tid: då det är ljust; särsk. dels om tid av dygnet: då solen är uppe (över horisonten), dels om årstid: då solen är uppe länge över horisonten (så att dagarna äro långa o. nätterna korta). Intill ljusa morgonen, förr äv. ljus morgon. Ljusa dagen, ljusan dag, se DAG I 1 c; (midt) på ljusa dagen l. ljusan dag, se DAG I 1 c α. Under den ljusa årstiden. Nu går det mot ljusare tider (mot våren); jfr 7 c. Om wij .. bijdhe in til liws morghon. 2Kon. 7: 9 (Bib. 1541). Vid midsommarstiden äro nätterna i norden ljusast. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Himlen ler i vårens ljusa qvällar. Sätherberg Dikt. 1: 152 (1862). Vårt klimat med dess ljusa sommar och mörka vinter. Nilsson FestdVard. 108 (1925). (†) Om lys daghienn. SkrGbgJub. 6: 255 (1591).
3) om färg: som återkastar jämförelsevis mycket ljus, som mer l. mindre närmar sig den vita färgen; om yta l. föremål: som har dylik färg. Ljusa, glada färger. Ljus till färgen. Muræus Arndt 4: 75 (1648). Ett mycket ljust öl. Lindberg Ölbr. 75 (1885). Ljus bomullsklädning. Hedenstierna FruW 17 (1890). Svartblått, mörkblått och ljusare blått. Fatab. 1909, s. 178. Kalvkött eller kött av diverse fåglar o. d. ljust kött. 2NatLiv 102 (1930). — särsk.
a) i fråga om färgen på hår l. skägg: blond. Ljust hår. Ljus hårfärg. En ljus flicka. Ehrenadler Tel. 1004 (1723). Ljusa lockar. Tegnér (WB) 5: 121 (1820). Hellström Malmros 12 (1931).
b) ss. förled i ssg med färgbeteckning för att angiva en ljusare nyans av den ifrågavarande färgen.
4) i sht mus. om klang l. ton: som ligger högt o. är försedd med visst slag av övertoner; äv. om röst. De två hufvudsakliga klangfärgerna äro den ljusa och mörka. Beyer Sång. 29 (1887). En ljus, mycket omfångsrik sopranstämma. FinBiogrHb. 642 (1897). Kristinaklockans ljusa klang. Oterdahl Borgarh. 320 (1913).
5) bildl.: som äger l. vittnar om tankeklarhet, intelligens o. d.
a) om förstånd l. uppfattning, förr äv. om person: klar, klarsynt; skarp; intelligent. Ett liust förstånd. Spegel ÅPar. Föret. 1 (1711). Den ljusaste, sannaste, finaste af alla Æsthetiske Författare, Herr Marmontel. Kellgren (SVS) 2: 273 (1788). Många (av prästeståndet) äro utmärkta af ljust omdöme. Tegnér (WB) 7: 85 (1831). Lönnberg Skogsb. 178 (1881). — särsk. i uttr. ljust huvud, klart förstånd l. intellekt, klart huvud; äv.: person med klart förstånd; jfr LJUS-HUVUD. Berzelius Brev 8: 33 (1812; om person). Bengts Vargt. 78 (1915).
b) om tanke, idé o. d.: klar; lysande; snillrik; äv. ironiskt; särsk. i sådana uttr. som l. komma på en ljus idé l. den ljusa idén att osv. Lyceum 2: 132 (1811). Som en blixt for .. en ljus tanke genom hans turban. Lundgren MålAnt. 1: 215 (1870). Grip JunkG 114 (1926).
c) (numera knappast br.) i uttr. se (l. inse ngt) ljust, klart. Han .. ser ljust nog, at föra Sig sjelfvan. Tessin Bref 2: 7 (1754). Nu inser jag ganska ljust och tydligt, hvad spel man vill drifva med mig. CFDahlgren 4: 175 (1831).
d) om tid(savsnitt): då man tänker klart, då man röjer tankeklarhet l. intelligens; äv. (i fråga om sinnessjuka): då man har sitt förstånds fulla bruk. Han har sina ljusa stunder l. ögonblick, då han kan säga förträffliga saker. Wieselgren SvSkL 1: 204 (1833). (Karl VI i Frankrike) föll .. i vansinne, som med vexlande ljusare mellantider fortfor till hans död. Pallin MedeltH 84 (1872). (Den sjuke) befann sig i det tillstånd af beroende, hvilket vid ljusare ögonblick plägade oroa honom. Geijerstam LycklMänn. 217 (1899).
6) (†) bildl., om sakförhållande l. framställning o. d.: klar, tydlig; otvetydig, ostridig, obestridlig. Then sak är i sigh sielff claar och liwss nogh. G1R 6: 222 (1529). Klara och liwsa ord. FörsprDan. (Bib. 1541). Historien af ljusa exempel (på vattnets skadlighet) är full. Valerius 2: 20 (1809). Ynglingens förmåga att .. ljust samt begripligt meddela .. (sina tankar) åt andra. BerRevElLärov. 1824, Bil. K, s. 28.
7) bildl.: som vittnar om l. ger intryck av l. anledning till glädje, tillfredsställelse, tillförsikt, harmoni, lycka o. d.; glad; lycklig; harmonisk; leende; vänlig; hoppfull, lovande. Ljusa framtidsutsikter. Se den ljusa sidan av saken l. se ngt från den ljusa sidan. Det ser ljust l. ljusare ut för honom. Se l. framställa ngt i en ljus(are) dager. Se l. måla l. framställa ngt ljust i ljust, i en onyanserat fördelaktig l. ljus dager. Jesu milda och ljusa religion, som .. gifver ledning i mörkret. Wallin Rel. 1: 267 (1817, 1825). Ett par ljusa punkter under vistelsen i Linköping voro besök vid Löfstad och Finspong. De Geer Minn. 1: 19 (1892). Sörjd och saknad samt i ljusaste minne bevarad. SocDem(A) 1928, nr 168, s. 2 (i dödsannons). En stilla värme och ljus lycka. DN(A) 1932, nr 36, s. 9. — särsk.
a) (i sht i vitter l. högre stil) om sinne l. ansiktsuttryck, blick o. d., i sht förr äv. om person: glad; leende; harmonisk; öppen, frimodig. Wallin Vitt. 2: 305 (1811). Statt upp, var ljus, o mensklighet! Ps. 1819, 56: 7. Ett ljust leende bredde sig utöfver hans ansigte. Bremer Pres. 169 (1834). Öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg ingen sky. Runeberg 4: 281 (1836). (Hans) natur är öppen och ljus. SvD(A) 1933, nr 224, s. 5. jfr (†): Han är lyser i sit omgänge; redelig oc utan swek. Pfeif DeHabitu 284 (”264”) (1713).
b) i fråga om livssyn, tankar, förhoppningar o. d.: glad; hoppfull, optimistisk. Ha en ljus syn l. se ljust på livet l. tingen l. läget. När . (kvinnan) hafver födt barnet, .. då är blott rum för ljusa tankar. Wallin Rel. 3: 141 (1831). Han började sitt arbete med de ljusaste förväntningar. Olson JanP 15 (1918). En liten mycket livlig och mycket välvillig man, som såg ljust på tillvaron. Hellberg FrödingM 137 (1925).
c) om tid: då lyckliga förhållanden råda, lycklig osv. Hoppas på ljusare tider. En ljus framtid. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Lyckliga och ljusa arbetsår. SvD(A) 1930, nr 302, s. 13.
8) (vard.) i ironisk anv. av 7: som ger anledning till allt annat än tillfredsställelse l. tillförsikt, ”snygg”, ”trevlig”; dels om person, dels om situation l. förhållande; jfr LJUS-BLÅ 2 b, MÅN-LJUS, adj. Han är (mig) en ljus figur, fågel, gosse, pojke. Jo det var ljust! Nu ser det ljust ut för honom! StKopparbLT 1842, nr 22, s. 3. En ljus mor! .. du har vårdat ditt barn du, så att fan kunde gråta deråt! Blanche Våln. 429 (1847). Jo, du är ljus du! Ödman UngdM 1: 8 (1862, 1881). Det är ljusa pojkar, sa’ f-n om presterna. Granlund Ordspr. (c. 1880). (De gamla häxorna) voro just tre ljusa juveler! Dahllöf Vänersag. 145 (1912).
Ssgr (i allm. till 3; jfr LJUS, sbst. ssgr): A: (1) LJUS-ALF l. -ALV. [jfr d. lysalf, isl. liósalfr]
1) i den fornnordiska mytologien; om de alfer som enl. Snorres Edda bo i himmelen (Alfhem) o. äro ”mera strålande än solen”, i motsättning till de alfer som bo i jorden (svartalferna). SvFolkv. 3: 158 (1816). Holmberg Nordb. 586 (1854).
2) (i sht i poesi) vänligt o. hjälpsamt övernaturligt väsen; personifikation av godhet o. renhet l. ngn annan god egenskap. Tegnér (WB) 2: 99 (1812). Ariel, boren af vindar och toner, / ljusalf, som rår öfver länder och sjö. Söderberg Dikt. 83 (1901).
3) bildl.
a) (i sht i vitter stil) om människa, särsk. om (ljushårigt) barn. Afzelius Minn. 35, 66 (c. 1870). särsk. (numera mindre br.) ironiskt: ”ljus figur”; slyngel; jfr LJUS, adj. 8. Blanche RikaM 16 (1845). Auerbach (1911).
b) (i poesi) om föremål. Jag vet ett silke der det hoppar / LjusAlfer två med rosenknoppar. Tegnér (WB) 5: 8 (1822; om Ingeborgs barm). Pilträden bära guldgula fransar, / Tufvorna vagga ljusalfer små. CFDahlgren 1: 298 (1837).
-BETSAD, p. adj. betsad i ljus färgton. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 429 (1882). Möbler af ljusbetsadt trä. Lagerlöf Jerus. 2: 110 (1902).
-BLACK, adj. (numera knappast br.) Lind (1749; under falb). Ljusblacka Klädes-Byxor. DA 1808, nr 7, s. 3.
-BLACKT, n. (numera knappast br.) Hiärne Förb. 56 (1706).
-BLADIG. försedd med ljusa blad. HbTrädg. 5: 21 (1874).
-BLASKIG. (vard.) jfr BLASKIG 3. Ljusblaskiga ögon. Sundblad Ups. 200 (1884).
(7 a) -BLICKANDE, p. adj. (ljus- l. ljust-) (i vitter stil, tillf.) Östergren (1931).
-BLOMMIG. En .. ljusblommig ört. Juhlin-Dannfelt 430 (1886). Ljusblommiga musslinsklädningar. Wahlenberg Tolf 43 (1893).
(3 b) -BLOND, adj. Grafström Kond. 262 (1892). Finhyade och ljusblonda kvinnor. Flodström SvFolk 79 (1918).
(3 b) -BLÅ. [y. fsv. liusblar (PMånsson 488); jfr isl. liósblár]
1) eg. Broman Glys. 3: 699 (c. 1740). Ljusblå ögon. Tegnér (WB) 5: 76 (1825). Den allra ljusblåaste himmel. Atterbom Walpole Jer. 124 (1924).
2) bildl.
a) i fråga om sinnesstämning, optimism, idealitet o. d.: (naivt) godtrogen, lättrogen; jfr BLÅ-ÖGD slutet. Söderhjelm Brytn. 121 (1901). En ljusblå optimist. Essén Fob 123 (1919). Ett uttryck för den allra ljusblåaste sentimentalitet. TurÅ 1929, s. 263.
b) (vard.) ironiskt: (som är) alldeles på tok, urbota; ”snygg”; jfr LJUS, adj. 8. Fröding ESkr. 2: 43 (1891). ”Jo, det är ljusblått!” svor jag i häpen förbittring. Bergman Lappk. 39 (1904).
(3 b) -BLÅTT, n. KlädkamRSthm 1555 I, s. 18 a. En milslång sjö med näs och holmar förtonande i ljusblått och solrök. Rydberg Vap. 267 (1891).
-BONAD, p. adj. bonad i ljus färg. Ljusbonad ek. SD 1899, nr 505, s. 2.
(3 b) -BRUN. Granatenflycht Penn. 6 (1698). Lönnberg Cas. 52 (1882; om ögon).
(3 b) -BRUNT, n. Hiärne Förb. 57 (1706).
-BURRIG. om hår: ljus o. burrig. SvD(A) 1933, nr 175, s. 11.
-DUNKEL, se LJUS, sbst. ssgr.
-FLÄCKIG. försedd med ljusa fläckar. —
(3 b) -FUX. (i fackspr.) om häst resp. färg på häst; jfr FUX 3, 4. Ljus-fuchs: stöter .. i gult, ofta i grågult. Billing Hipp. 124 (1836). Nathorst LandtbrSk. 35 (1896; om häst).
-FÄRGAD, p. adj. BoupptSthm 1677, s. 129 b (1676).
(3 b) -GRÅ. VinkällRVarbg 1566.
(3 b) -GRÅTT, n. Hiärne Förb. 56 (1706).
(3 b) -GRÖN.
1) eg. BoupptSthm 20/1 1659. Mörka granar med ljusgröna skott. Lundegård Tit. 135 (1892).
2) (skämts. l. i vitter stil) bildl.: ungdomlig; omogen; jfr GRÖN, adj. 6 a. Knorring Cous. 1: 37 (1834). Ett par sommarmånader af min ljusgrönaste ungdomstid. Gellerstedt Hult 155 (1906).
(3 b) -GRÖNT, n. AHB 8: 27 (1862).
(3 b) -GUL. BtFinlH 3: 128 (1541). Liusgåla låckar. JGHallman Vitt. 214 (c. 1735).
(3 b) -GULT, n. Holmberg 1: 233 (1795).
-GYLDEN, r. l. m. (äv. -gyllen) (†) miner. ljus rödgylden, arseniksilverblände. Linné SystNat. (1735). Linné Stenr. 69 (c. 1747).
-GYLDIGT, n. [efter t. lichtes rotgültig(erz)] (†) miner. = -GYLDEN. Linné PlutoSv. 35 (1734).
(5 a) -HUVUD. (ngt vard.) person med klart ”huvud”, förstånd l. intellekt; snille; ofta i nekad sats l. ironiskt. Lindfors (1815). Du är just icke något ljushufvud, du. Bergman HNådT 261 (1910). DN(A) 1930, nr 4, s. 3 (ironiskt).
-HYAD, p. adj. ljushyllt. Torpson Eur. 1: 15 (1895).
-HYLLT, p. adj. Melin Prins. 22 (1885). Ljushyllta unga flickor. Jensen Audoux MClaireAt. 180 (1922).
(3 a) -HÅRIG. blond. Weste (1807).
(3 b) -ISABELL, m. l. r. (i fackspr.) om häst. Då lodet stöter lätt i gult, men ögonringarne samt lugg, mahn och svans äro hvita, kallas .. (hästarna) ljus-isabeller eller hermeliner. Billing Hipp. 122 (1836).
-KANTAD, p. adj. försedd med ljus(a) kant(er). Thomson Insect. 162 (1862).
-KLÄDD, p. adj. klädd i ljus dräkt resp. med ljus klädsel. —
-LAGD, p. adj. ljushyllt; blond; ljus. DA 1771, nr 39, s. 2. särsk. (tillf.) bildl.: ljus, glad, vänlig. Friherrinnan (svarade) långsamt och med ett leende, fast ej af ljuslagdaste slag. Almqvist AmH 1: 79 (1840).
(3 b) -LILA, n.
(3 b) -LILA, adj. DN(A) 1929, nr 208, s. 4.
(3 a) -LOCKIG. Ljuslockiga barn. Adlerbeth Æn. 270 (1804).
Avledn.: ljuslockighet, r. l. f.
(7) -LYNT, p. adj. om person l. sinnesstämning o. d.; jfr GLAD-LYNT. 3SAH 16: 61 (1901). Grebst Grängesbg 43 (1908).
-LÄTT. [jfr nyisl. lióslitaður] om person, med avs. på hårfärg o. hy: ljus, ljuslagd, blond. Leopold 3: 149 (1798, 1816). Holmberg Goldschmidt Kärleksh. XVII (1928). särsk. (i vitter stil) oeg. o. bildl. Ett ljuslett gräs. Atterbom SDikt. 1: 277 (1810, 1837). Mången ljuslett dröm. BEMalmström 6: 346 (1839).
Avledn.: ljuslätthet, r. l. f. (i sht i fackspr.) Björkman (1889). Nordenstreng EurMänRas. 105 (1917).
-LÖVAD, p. adj. Ljuslöfvade träd. Nordling Storstadsb. 54 (1890).
-LÖVIG. Lagerlöf Theokr. 144 (1884).
-MÅLAD, p. adj. —
-MÅLNING. särsk. bildl., till 7: framställning av förhållanden o. d. i (allt för) ljus o. fördelaktig dager; vanl. konkretare; motsatt: svartmålning. De överdrivna ljusmålningar, varmed svensk-amerikaner gärna undfägna sina fränder och vänner. Grimberg SvH 561 (1909).
-OCKRA, r. l. f., äv. (numera bl. i folkligt spr.) -OCKER. ljusgul järnockra, gulockra; äv. om färgtonen; jfr KYLLER-FÄRG. Lind (1749; under berg-gelb). TLev. 1904, nr 43, s. 3 (: ljusocker). Zorns färger voro ljusockra och röd cinnober. Engström Zorn 92 (1928).
(3 b) -RÖD. [fsv. liusrödher, isl. liósrauðr] Schroderus Comenius 337 (1639). Törnrosbusken med sina stora ljusröda blommor. Berlin Lrb. 80 (1876).
-RÖDING. zool. rödingen Salmo alpinus salvelinus Lin., storröding. Cederström Fiskodl. 255 (1857).
(3 b) -RÖDT, n. Almström KemTekn. 2: 488 (1845).
(3 a) -SKÄGGIG. Siwertz JoDr. 392 (1928).
(3 b) -SKÄR, adj. GHT 1897, nr 297 A, s. 2.
-SPRÄCKLIG, förr äv. -SPRÄCKLOT. Broman Glys. 3: 281 (c. 1730). Den ljusspräckliga stortorsken. Hemberg Kola 136 (1902).
-STAMMIG. om träd: som har ljus stam. Lagerlöf Holg. 2: 291 (1907).
-STRIMMIG. Eneroth Pom. 2: 355 (1866).
-TJÄRA, r. l. f. skogsv. På .. (tjärvattnets) yta flyter en produkt som egentligen är terpentin, men kallas .. ljustjära. Rejmers Koln. 19 (1868).
(3 b) -VIOLETT, n. 3SAH 5: 49 (1890).
(3 b) -VIOLETT, adj. Miniatursk. 54 (1784).
-ÖGD, p. adj. som har ljusa (särsk. ljusblå) ögon l. en ljus uppsyn; äv. bildl. BrölBesw. 177 (c. 1670). Ling As. 521 (1833; bildl.).
B (tillf.): LJUST-BLICKANDE, se A.
Avledn.: LJUSA, f. [jfr sv. dial. ljusa] (†) till 1 o. 2: ljus, sken, skimmer. IndSvec. (1641).
LJUSA, v., se LYSA, v.
LJUSAKTIG, adj.
1) (†) till 1: ljus, lysande. Luk. 11: 34 (NT 1526). (Vintergatan) synes såsom en irregulär ljusagtig zona. Melanderhjelm Astr. 1: 116 (1795).
2) (numera knappast br.) till 3: ljus (i färgen). Schistos (har) een liwszachtigh färgho. Forsius Min. 132 (c. 1613). Ljusagtig fin sand. Montan Segl. 63 (1787).
LJUSHET, r. l. f.
1) (numera bl. tillf.) till 1: ljus. (Kristus’) Ansichte .. (blev vid förklaringen) så förwandlat, at thet ganska wijdt öffuergick then klartlysande Solen vthi liwsheet. Phrygius HimLif. 14 (1615). BFerner (1761) i SvMerc. 1763, s. 813.
2) (numera bl. tillf.) till 2. Hårleman PVetA 1746, s. 29. Nya kyrkor öfvergå de gamla i ljushet. Adlerbeth FörslSAOB (1798). TT 1873, s. 27.
3) (i sht i fackspr.) till 3. Edelcrantz Telegr. 55 (1796). Tapeternas ljushet gör rummet gladt. Adlerbeth FörslSAOB (1798). HantvB I. 1: 320 (1934).
4) mus. till 4. SvTMusF 1920, s. 72.
LJUSLIG(EN), se d. o.
LJUSNA, v., LJUSNAD, LJUSNING, se LJUSNA, v.

 

Spalt L 989 band 16, 1941

Webbansvarig