Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MARK mar4k, sbst.1, r. l. f. (Joh. 4: 35 (NT 1526) osv.) ((†) m. Sahlstedt (1757), Strindberg HMin. 2: 123 (1905)); best. -en; pl. -er32 ((†) -ar KKD 5: 200 (1711)); förr äv. MARKA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(mark (-rch, -rck) 1526 osv. merk 1587. marka 15941642. markian, sg. best. 1631)
Etymologi
[fsv. mark; jfr dan. o. nor. mark, isl. mǫrk, (gräns)-skog, got. marka, fht. marcha, gräns, t. mark, feng. mearc, eng. mark, gräns, ävensom (inlånade från germ. spr.) fr. marche, gräns(land), it. marca, gräns- (land); sannol. besläktat med lat. margo, rand (se MARG, sbst.1). — Jfr KYMRER, MARBO, sbst.2, MARK, sbst.2, MARKIS, MARKMÄNNER, MARKOMANNER, MÄRKE]
1) [av t. mark] (förr) hist. gränsdistrikt, gränsland; i sht om vissa på särskilt sätt organiserade distrikt vid det frankiska rikets gränser, med markgrevar ss. styresmän l. ståthållare; jfr MARKGREVSKAP. Björkegren 1715 (1786). Mark Brandenburg. Weste (1807). På .. (slätten vid Wien) anlade Karl den store .. en ”mark” eller militärgräns emot kristenhetens fiender avarerna. Kjellén Storm. 1: 61 (1905).
2) landområde som befinner sig i naturtillstånd o. är beläget avsides i förh. till bebyggda trakter l. i utkanten av en by o. d.; i sht om dylikt område som är jämförelsevis slätt o. bevuxet med gräs, buskar, enstaka träd o. d.; utmark; vildmark; utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. i uttr. skog och mark l. med bestämning som närmare angiver landområdets karaktär, med bet. närmande sig 3; vanl. koll. Ströva omkring i skog och mark. VarRerV 40 (1538). (Gruvan är) belägen i wildene marcken. Johansson Noraskog 3: 118 (i handl. fr. 1581). Wij (dvs. lapparna) haffua icke rååd eller tilffelle ath leffua häär wp i marcken, wthan wij moste fför hungers skull, dragha nedher till siöös. HFinLappm. 4: 40 (1583); jfr b. Hvars och Eens bys lägenheter vthi åker och Engh, skogh och mark. CivInstr. 249 (1628). En man i Glimåkra socken .. blef motad i en mark, som han ville gå öfver. Wigström Folkd. 2: 111 (1881). Lapplands omätliga, tysta skogsvidder och öde marker. Sandström NatArb. 2: 119 (1910). — jfr ERE-, FINN-, FÄLADS-, UT-, VILD-, ÖDE-MARK. — särsk.
a) i ordspr.; möjl. äv. med anslutning till 3. Skogen haar Ögon, och marken Öron. Grubb 725 (1665). Som du roopar i marken, så får du och swaren til. Dens. 750.
b) om lappmark; numera bl. i ssgn LAPPMARK (l. elliptiskt härför). Torneå och Kemi Markor. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 25.
3) landområde, landsträcka, fält; ofta svårt att skilja dels från 2, dels från 5. — jfr ALLMÄNNINGS-, BET(ES)-, BY-, BÄR-, FÅR-, FÄ-, GATU-, HEMMANS-, HÄRADS-, JAKT-, KULTUR-, ODLINGS-, SLÅTTER-, STADS-, SVEDJE-, TOMT-, ÅKER-, ÄLG-, ÖVERLOPPS-MARK m. fl.
a) öppet fält; ofta om åker o. äng, ngn gg ss. markerad motsats till: vildmark; särsk. i uttr. som angiva att ngn befinner sig l. att ngt försiggår utanför gården l. byn l. staden l. för visst ändamål inhägnat område (ss. trädgård, kyrkogård), i det fria, utomhus o. d.; stundom med anslutning till 5; vanl. koll. (Vara o. d.) ute på marken l. markerna, ute i markerna l. marken. (Vara o. d.) i markerna, äv. i marken, förr äv. på marken. Lyffter vp idher öghon, och beseer markena, ty ath hon begynnar hwitna till skörden. Joh. 4: 35 (NT 1526; Bib. 1917: fälten). The heerdana wachtade theras hiord, / j markene ther the låghe. GudlVis. A 8 a (1530). Vthropat wardt öfwer all Diwr / I By och Marck .. / En lustigh fredh. Forsius Fosz 33 (1621). Afradhe .. Kallas Bondans slogh eller sädh som vthe på Marcken står. Stiernhielm Fateb. B 2 b (1643). Herren bygde sielf, af vrfiel giorde mark. Spegel ÖPar. 4 (1705). Han gick ock ibland allena ut på Marken til at spatzera. Lagerström Bunyan 1: 3 (1727). Den mördade som grävts ned uti markerna, får ej ro, förrän han funnits och jordats på kyrkogården. FoF 1914, s. 58. — särsk. (i fackspr.) i uttr. som angiva att en undersökning o. d. bedrives på ort o. ställe, på (öppna) fältet, i fria naturen, i det praktiska livet, i motsats till en laboratorieundersökning l. en enbart teoretisk undersökning o. d.; jfr FÄLT 2 b. Arbeten ”i marken”. Grönwall LUPr. 31/5 1927, s. 7.
b) landområde betraktat ss. ngns egendom l. ss. området för ett samhälle o. d., domän, ägor; äv. närmande sig bet.: ägovidd, areal. Stadzens marck. 1Krön. 6: 56 (”7”) (Bib. 1541). Samfäldt mark. Förordn. 20/7 1762, § 3. Till slut är jag väl häller icke längre herre här på min egen mark! Cederschiöld Riehl 2: 44 (1878). ”Du har vidsträckta marker, husbonde”, sade trälen. Heidenstam Svensk. 1: 76 (1908). År 1327 möta vi åter en tysk konung, Ludvig Bayraren, på italiensk mark. Grimberg VärldH 7: 253 (1936).
c) landområde betraktat med hänsyn till dess allmänna naturförhållanden, växtlighet, jordens beskaffenhet o. d., övergående i bet.: terräng, jord, jordmån; ofta svårt att skilja från 5. Jämn, slät, kuperad, sidländt, sank, oländig, bördig, skogbevuxen, kal mark. Halfwa landet nästan uppå södra sijdan (av Öland) är släät mark. Bolinus Dagb. 65 (1679). Stora Malms socken, .. till en stor del upptagen af steniga och skogiga marker. Höjer Sv. 1: 185 (1873). Norrbottens län har .. endast 36% skogbärande mark. Geete o. Grinndal 12 (1923). — jfr BACK-, FJÄLL-, GRUS-, GRÄS-, HAG-, HED-, KAL-, LJUNG-, MO-, MORÄN-, MOSS-, MYR-, RIS-, SANK-, SKOGS-, SLÄTT-, STÄPP-, TORV-, TRÄSK-, ÄNGS-MARK m. fl.
d) (utom i α numera bl. mera tillf.) allmännare; stundom närmande sig bet.: trakt. På then marckenne emoot rödha haffuet emellan Paran och Thophel. 5Mos. 1: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: på Hedmarken). De tidigast bebygda delarne (av Säters fögderi) voro markerna omkring elfven. Höjer Sv. 1: 389 (1874). På en mark som i Cederborghs tid hörde till parken, var en grotta anlagd. Böök ResSv. 127 (1924). — särsk.
α) (i eg. anv. i sht mil.) i uttr. vinna, förlora, mista mark, göra terrängvinst resp. terrängförlust; ofta bildl.: gripa omkring sig, göra framsteg, vinna (ökat) inflytande, ”vinna terräng” resp. gå bakåt, ”förlora terräng”. KrigVAT 1846, s. 277. Förlora mark. Rappe Nordarm. 204 (1874). Emellertid vunno de liberala åsigterna allt mera mark inom det allmänna tänkesättet. IllSvH 6: 98 (1881). Våra skyttar lyckas ej vinna mark, fast mera synes fienden .. vara öfverlägsen i eldstriden. KrigVAH 1885, s. 34.
β) (†) i uttr. den elyseiska marken, de elyseiska markerna, de elyseiska fälten. Ehrenadler Tel. 742 (1723). Lind (1749).
e) (i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr d α, β): ”område”, ”fält” o. d. Berättelsen rör sig .. på modern mark. Verd. 1892, s. 22. Att idyllen brett ut sig över vida marker av svensk diktning. NordT 1929, s. 235. — särsk.
α) (†) i sådana uttr. som marken är fri, ”fältet är fritt”; en öppen mark, ”ett öppet l. fritt fält”. Rydberg Ath. 160 (1876). Ännu i Almqvists dagar var .. historien, på flera områden, en öppen mark för fantasiens lekar. Lysander Almqvist 157 (1878).
β) med anslutning väsentligen till b: (ngns) ”område” l. ”domän”; jfr 5 d γ. SvTidskr. 1873, s. 513. Tankens och viljans marker. Norström Masskult. 164 (1910). Försöket att möta fackföreningsterrorismen på dess egen mark. SvD(A) 1930, nr 214, s. 3.
4) [jfr 3 a] (†) (öppet fält o. d. brukat ss.) slagfält, stridsfält; motsatt: befäst plats, fästning; äv. mer l. mindre oeg., i uttr. som beteckna strid(soperation) l. krig; oftast koll. G1R 9: 190 (1534). Han dödde j Marken som en man, / Then ärlighe Swen. Svart Gensw. F 3 b (1558). Krijgzfolcket som tiänar i Marcken så wäl som på Befästningerne. RARP 3: 383 (1644). Rymmer någon i marken ifrån flygande Fana eller Estandar, straffes til lif och ära. LMil. 1: 240 (1683). Fryxell Ber. 3: 286 (1828). — särsk.
a) i vissa stående uttr., ss. vara l. ligga l. vara stadd (ut)i marken, vara l. ligga i fält; (be)giva sig l. draga (ut)i marken, bege sig i fält, gå ut i krig; föra l. ställa trupper o. d. (ut)i marken, föra trupper o. d. i fält; möta ngn i marken, möta ngn på slagfältet, i strid; behålla l. vinna resp. tappa marken, stå kvar på stridsfältet ss. segrare, vinna drabbningen, behålla fältet resp. förlora drabbningen (o. vara tvungen att fly från slagfältet); jaga ngn ur marken, slå ngn (ut)ur l. av marken, driva ngn till flykt från slagfältet, tillfoga ngn nederlag; vika (ut)ur marken, uppgiva striden o. fly från slagfältet, rymma fältet; jfr FÄLT 10 b, c. Ath wij draghe så starcke emoth .. (Kristiern II) at wij kunne .. beholla marckena. G1R 7: 454 (1531). När the Romare lågho en tidh i markenne emoth theras fiendhar the latiner. LPetri Œc. 48 (1559). (Om) Konungen eller hans Folck wore för Fienderne stadde vthi Marcken. Chesnecopherus Skäl K 4 b (i handl. fr. 1561). Wijka vthur marken. Schroderus Liv. 91 (1626). Föra i Marken en wäldigh Krijgszhäär. Dens. Os. III. 2: 82 (1635). (Dückerts dragoner) jagade Saxerna ur marken. Mörk ÅmVetA 1750, s. 17. (G. I) hade .. alltid en glad och modfull här, att ställa i marken. Afzelius Sag. 6: 199 (1851). Topelius Planet. 2: 86 (1889).
b) [jfr dan. o. nor. føre i marken] bildl., i uttr. föra till marken, använda (ngt) ss. argument vid diskussion o. d. OPetri PEliæ a 2 b (1527).
5) om den fasta delen av jordklotets yta, jordyta; jord; särsk. om jordytan betraktad ss. det underlag varpå människor l. djur röra sig l. varpå byggnader o. d. uppföras l. ss. gräns för en fallrörelse o. d.; jfr 3. Falla, sjunka till marken, stundom till l. i mark. Gå till l. i marken. Slå l. kasta l. (numera mindre br.) stöta ngn till, äv. i (förr äv. vid) marken, stundom till l. i mark. Sträcka, äv. (numera knappast br.) lägga ngn till marken, stundom till mark. Kasta sig ned på marken. Ligga, sova på (bara) marken. Jämna ngt med marken, äv. mer l. mindre oeg.: helt nedriva, rasera, förinta. Nå ned till marken. Se ned i marken. Ta(ga) mark, från luften komma ned på marken (särsk. om flygmaskin). Skodher lilienar påå markenne hwrw the wexa. Mat. 6: 28 (NT 1526); jfr a. Jon .. slogh honom till marcken. UpplDomb. 3: 98 (1541). Nu medhan Snöön är på Marckenne. G1R 19: 140 (1548). (De hade) släpat (dem) aff och til i Stadhen, och stöt them widh Marken. Schroderus Os. 1: 446 (1635). Ett stycke (bro-)byggnad .. liggande på fast mark. 3SAH 5: 161 (1890). Längst nere i sockeln (av domkyrkans kor) vid själfva marken ser man de rundbågiga öppningar, som gifva ljus åt kryptan. Schück o. Lundahl Lb. 1: 103 (1901). (Flygmaskinen) tog mark på ett synnerligen misslyckat sätt. SvD(A) 1935, nr 231, s. 3. (†) I dag starck, i morgon til marck. Scherping Cober 2: 323 (1737). — jfr BAR-, FAST-, IS-MARK. — särsk.
a) om jordytan betraktad ss. vegetationsgrund. J skolen äta alt thet som marcken bäär. 3Mos. 25: 12 (Bib. 1541). Marken blomstras. Ps. 1549, Kal. s. 6 a. Om sommaren sköna, när marken hon gläds. A. Wallenius (c. 1650) i SvForns. 3: 109. Markens grönska. Tegnér (WB) 5: 180 (c. 1825). Låt din välsignelse hvila öfver markens gröda! Hb. 1894, s. 24. Barn sköto .. (i en viss trakt) liksom svampar ur marken. PT 1910, nr 60 A, s. 3.
b) om jordytan med inbegrepp av de övre jordskikten. Gräva en grop i marken. Florinus Voc. 134 (1695). Så snart kälen gått ur mark. Juhlin-Dannfelt 410 (1886).
c) (i sht i vitter stil) delvis med anslutning till 3, i sådana uttr. som bryta (upp) l. röja (ny) mark l. (nästan bl. bildl.) bereda mark o. d., obruten, nybruten, hårdbruten mark, (gm röjningsarbete l. på annat sätt) bearbeta jorden på ett område för odling resp. icke ännu bearbetad jord osv.; vanl. bildl., i fråga om förberedande arbete på ngt område, pionjärarbete, bearbetning av folkstämning o. d. Sven Dufva .. / .. bröt opp skog och mark. Runeberg 2: 49 (1846). Det har .. gällt att bearbeta opinionen bland personalen, och den är hårdbruten mark. Wägner Norrt. 96 (1908). Inte ens i Tyskland, där marken var så väl beredd (för ransonering av livsförnödenheter), har kortsystemet visat sig vara synnerligen lyckligt. SvD(A) 1916, nr 290, s. 9.
d) (i sht i vitter stil) bildl. (jfr c). I christendomens heliga mark, blomstrar en evig rättfärdighet. Wallin 1Pred. 3: 287 (c. 1830). — särsk.
α) i vissa stående uttr., ss. slå l. kasta l. sträcka l. (numera mindre br.) stöta till marken, omkullkasta, omintetgöra; besegra; falla till marken, gå omkull, gå om intet, förfela sin värkan, misslyckas, göra fiasko; jämna marken för ngn, ”jämna vägen” för ngn (se JÄMNA, v. 2 a slutet); marken bränner under fötterna o. d., se BRÄNNA, v. I 5 i ϑ, FOT 1 c; hålla sig på marken, ”hålla sig på jorden” (se JORD 4 c). Therföre haffuer iagh förtrampat folcken vthi minne wredhe .. och stött theras segher til markena. Jes. 63: 6 (Bib. 1541). Jag håller mig på marken (i mitt filologiska arbete). 3SAH XLVIII. 2: 181 (1842). (Kant) jämnade .. marken för Fichte och andra tänkare. Nyblæus Forskn. I. 2: 254 (1875). Danmark borde genom ett vinterfälttåg kastas till marken. 3SAH 6: 87 (1891). Sketchen föll ohjälpligt till marken. Hellström Malmros 19 (1931).
β) (†) i uttr. (ställa ngn) på bara l. blotta marken, på ”bar backe” (se BACKE, sbst.3 4 a slutet). At Rangius .. icke kan med hustru och barn aldeles ställas på blotta marken. HärnösDP 1696, s. 524. Schulthess (1885).
γ) för att beteckna grunden för ngn l. ngt; särsk. i sådana uttr. som känna marken svikta l. gunga l. (numera mindre br.) bäva under sina fötter, få (fast) mark (under fötterna), sätta marken i gungning, gungande mark; jfr 3 e β. Förmyndareregeringen kände marken bäfva under sina fötter. Carlson Hist. 2: 365 (1856). Ju mer Hippias kände marken gunga under sina fötter, dess våldsammare åtgärder tillgrep han. Grimberg VärldH 2: 289 (1927).
Ssgr: A (i allm. till 5): (5 b) MARK-ANALYS. kem. o. landt. jordanalys. Fornv. 1932, s. 42.
(5 b) -ANDNING. (i fackspr.) av bakteriers o. svampars livsvärksamhet förorsakad syresättning i jorden, varvid bl. a. kolsyra uppstår. LAHT 1925, s. 719. —
-ARBETE~020.
1) (i fackspr.) till 3 a slutet: fältarbete (se d. o. 2). SvGeogrÅb. 1933, s. 150.
2) (mera tillf.) till 3 a, 5: landtbruksarbete på åker o. äng. TLandtm. 1897, s. 41. —
-ARTILLERI. mil. för beskjutning av mål på marken; motsatt: luftvärnsartilleri, sjöartilleri. SvUppslB (1934).
(5 c) -BEREDA, -ning. skogsv. bearbeta marken på (ett skogsområde) för att åstadkomma lämplig grobädd för självsådd; vanl. ss. vbalsbst. -ning. Lundström Skog. 27 (1895). Markberedning för sjelfsådd. SDS 1898, nr 465, s. 2. Hygge som markberetts med ”finsk svedjeplog”. SvSkog. 607 (1928).
-BESKAFFENHET~0200 l. ~0102. särsk. till 3 c, 5 (b). —
-BETÄCKNING. konkret; särsk. om det lager av barr, löv o. dyl. l. (företrädesvis) den lågtväxande vegetation (ss. ris, mossor, lavar) som betäcker marken. BtRiksdP 1892, 7Hufvudtit. s. 56.
(5 b) -BIOLOGI. läran om de levande organismerna i marken. SvStatskal. 1927, s. 714. —
-BLOTTA, r. l. f. (i fackspr.) blotta i markbetäckningen. FoFl. 1906, s. 155. —
-BOLL. idrott. jfr -skott. IdrBl. 1924, nr 73, s. 8.
(3 c) -BONITET. skogsv. en skogsmarks godhet(sgrad) (med hänsyn till virkesproducerande förmåga o. förefintliga trädslag). SkogsvT 1912, s. 16. —
-BRAND. brand i markbetäckningen. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 87.
(5 c) -BRYTARE. (i vitter stil, mera tillf.) person som bryter mark; ofta bildl.: pionjär o. d. Skottsberg Båtf. 213 (1909).
-BYGGARE, m. l. r. zool. djur som bygger sitt bo på marken. VerdS 175: 41 (1911).
-FLORA. bot. omfattande de växter som bilda markbetäckningen (på ett område). HeimdFolkskr. 37: 13 (1896).
(5 b) -FUKTIGHET~002 l. ~200. fuktighet i marken. SkogsvT 1904, s. 5.
(5 b) -FYND. arkeol. jordfynd; motsatt: gravfynd. IllSvH 1: 122 (1876).
-FÅGEL.
1) zool. till 5: fågel som huvudsakligen vistas på marken. Thorell Zool. 2: 191 (1861).
2) (†) till 2, 3 a, bildl., nedsättande, om person. E14R 1561, 1: 226 b. —
-FÄSTE. fäste i l. på marken, kontakt med marken; särsk. i uttr. ta markfäste, släppa l. lämna markfästet o. d., för att beteckna att ett djur l. ett djurs fötter komma ned på marken från luften resp. höja sig över marken. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 73 (1836). I samma ögonblick som ett af hästens diagonala par fötter tar markfäste (osv.). Wrangel HbHästv. 306 (1885). När .. svärmen (av ljungpipare) tar markfäste, höres en sång. Rosenius SvFågl. 4: 71 (1931).
(3 c, 5 b) -FÖRBÄTTRING. i sht skogsv. jordförbättring. SkogsvT 1905, s. 318.
(3 c, 5 b) -FÖRSÄMRING. i sht skogsv. jordförsämring. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 239.
(3 a slutet) -FÖRSÖK. (i fackspr.) fältförsök. UtsädT 1908, s. 88.
(3) -FÖRVÄRV. Sthm 2: 245 (1897).
(3 c) -GODHET~20, äv. ~02. skogsv. = -bonitet. SvSkog. 748 (1928).
-GRAV, r. l. f. arkeol. grav av förhistorisk typ utan synligt minnesmärke (gravkulle l. dyl.) ovan jorden, flatmarksgrav; motsatt: stenkammargrav. Fornv. 1910, s. 1. —
-GREVE, se d. o. —
(2) -GÅRD. (†) avsides (i utmark l. dyl.) belägen gård. Gyllenius Diar. 280 (c. 1670).
(3) -HYRA, r. l. f. (i fackspr.) hyra för (tillfälligt) begagnande av ett markområde. SvD(A) 1920, nr 342, s. 5.
(3) -INNEHAVARE~00200. —
-JORD.
1) (mera tillf.) till 2: jord(område) som tillhör en utmark. Landsm. 1907, s. 75.
2) (†) till 3 a: åkerjord, ängsjord. Eneroth Pom. 2: 360 (1866). HbTrädg. 3: 111 (1872).
3) (mera tillf.) till 5 (b): ytjord. SvGeogrÅb. 1931, s. 99. —
-KRYPARE, r. l. m. idrott. = -boll. IdrBl. 1924, nr 74, s. 10.
(3) -KÖP, sbst.1 (sbst.2 se mark, sbst.3 ssgr) köp av markområde. SvD(A) 1926, nr 322, s. 11.
(3) -LAG, sbst.1, n. (sbst.2 se mark, sbst.3 ssgr). (mark- 1918 osv. marke- 17611902) (numera bl. tillf.) lag bildat av ägarna till angränsande jordegendomar l. till ett gemensamt markområde. ÅgerupArk. Brev 3/8 1761. Flodström SvFolk 407 (1918).
(2, 3 a) -LEDES. (folkligt o. i vitter stil) tvärs över åker och äng; tvärs över markerna; terrängledes; motsatt: vägledes. Landsm. 1: 657 (1880). Att .. rida markledes. SD(L) 1893, nr 301, s. 7. —
-LINJE. markytans konturlinje. EldhandvSkjutsk. 1: 57 (1876).
(5 b) -LUFT. (i fackspr.) luft som förekommer i de övre jordskikten (utfyllande de icke vätskefyllda mellanrummen mellan de fasta partiklarna). LB 1: 18 (1899).
(5 b) -LÄRA, r. l. f. läran om de lösa jordlagren (som bilda marken l. jordmånen), deras sammansättning o. uppkomstsätt, med hänsyn till den härav betingade lämpligheten för odling l. skogsbruk, pedologi. Juhlin-Dannfelt (1886).
-LÖPARE, r. l. m. bot. växt som vid fruktmognaden ryckes loss av vinden o. av denna drives omkring utefter marken, varvid fröna strös ut. Sernander SkandVeget. 12 (1901).
(2, 3 a) -LÖST, adv. [jfr ä. d. markløs(t); senare ssgsleden ombildning av -ledes, -leds] (†) = -ledes. (Månne flyktingarna icke ofta förbannat) Den stund dhe börja på så obetänkt et sluth / Att marklöst willja gå af detta landet (dvs. Sibirien) uth. KKD 5: 382 (c. 1711).
(3 a) -MUS. [jfr d. markmus] (numera föga br.) zool. sammanfattande benämning på olika sorkarter som leva på åkerfält o. d.; särsk. om åkersorken (Microtus agrestis Lin.). Långsvansad Markmus (Lemmus glareolus Schreb.). Nilsson Fauna 1: 362 (1847). 2NF (1912).
(jfr 3) -OMRÅDE~020. TT 1895, Byggn. s. 26. —
-PERSONAL. mil. vid flygförband tjänstgörande, icke flygande personal. Carleson Krigsflyg 16 (1940).
(5 b) -REAKTION. landt. (markskiktets kemiska reaktion beroende på) proportion(en) mellan de i markvätskan förekommande mängderna av vätejoner o. hydroxyljoner. LAHT 1926, s. 858. —
-RULLARE, r. l. m. bot. = -löpare. SvUppslB 30: 1259 (1937).
(3 a) -RUTA, r. l. f. [jfr t. wiesenraute] (†) bot. växten Thalictrum simplex Lin., backruta. Nyman HbBot. 298 (1858).
(3 a) -RÅTTA. [jfr d. markrotte] (numera knappast br.) zool. = -mus. Nilsson Dagb. 215 (1816, 1879). BiblJäg. 4: 237 (1897).
(3) -RÄNTA, r. l. f. (mark- 1912 osv. marks- 1684)
1) (förr) kam. ränta (skatteavgift, arrende) som åvilade ett markområde. LMil. 1: 382 (1684).
2) ekon. belopp varmed ett skogsområde o. d. förräntar sig. SkogsvT 1912, s. 493. Ssg (till -ränta 2): markränte-princip(en). ekon. princip för drivande av skogsbruk enligt vilken högsta möjliga förräntning av den till skogsbruket använda arealen eftersträvas; motsatt: skogsränteprincip(en). SkogsvT 1912, s. 312. —
-SCHEJDER, se d. o. —
-SIDA. jfr -yta 2. Hofvarnas marksida. TIdr. 1897, Julnr s. 14.
(3) -SKADA, r. l. f. skada (som berör odling l. anläggning o. d.) på ett markområde. SFS 1908, Bih. nr 5, s. 18. Ssg: markskade-ersättning. konkretare: ekonomisk godtgörelse för markskada. 2NF 38: 296 (1926).
(jfr 5 b) -SKIKT.
(2, 3) -SKILLNAD. (†) = -skäl. FörarbSvLag 7: 131 (1695).
-SKOTT. idrott. i bollspel: bollskott (särsk. målskott) som följer marken l. (i handboll) som skjutes mot marklinjen invid mål. Zettersten Tait 72 (1906).
-SKYDD. (i fackspr.)
1) av marken o. markbetäckningen bildat skydd för djur. Balck Idr. 2: 64 (1887).
2) vegetation som täcker och skyddar marken, markbetäckning. SkogsvT 1906, s. 378.
(2, 3) -SKÄL. (mark- 1820 osv. marka- 18911898. marke- 17261775) [fsv. markar skiäl, marka skiäl; jfr d. markskel] (numera bl. folkligt i vissa trakter) gränsskillnad mellan två l. flera byars (l. jordegendomars) marker, särsk. utmarker. Abrahamsson 484 (1726). Landsm. VIII. 3: 229 (c. 1900).
-SLAG, sbst.1 slag l. art av mark; särsk. till 3 c. SkogsvT 1906, s. 508. —
-SLAG, sbst.2 jäg. på marken förekommande spår (av villebråd) som kan uppfattas av luktsinnet. Balck Idr. 2: 57 (1887).
-SPANING. mil. spaning utförd av person l. truppförband som rör sig på marken; motsatt: flygspaning. KrigVAT 1922, s. 108. —
-STRID, r. l. m. mil. strid som försiggår på marken. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 19. —
-STRIDSKRAFTER~020, pl. mil. jfr -trupp. SDS 1942, nr 124, s. 5.
(3 a slutet) -STUDIUM. (i fackspr.) studium av en företeelse o. d. på ort o. ställe, i fria naturen. SkogsvT 1905, s. 318.
(jfr 3) -STYCKE, sbst.1 (sbst.2 se mark, sbst.3 ssgr). BtRiksdP 1888, I. 1: nr 4, s. 3. —
-STYRKA, r. l. f. mil. om marktrupper. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 13.
(5 b) -TEMPERATUR. (i fackspr.) markskiktets temperatur. Högbom Norrl. 276 (1906).
-TORN, n. (i fackspr.) byggt direkt på marken. Hildebrand Medelt. 2: 714 (1897).
-TRUPP. mil. trupp på marken, landttrupp; motsatt: flyg- o. marinförband; oftast i pl. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 9. —
-TRÅNG, adj. veter. om benställning l. (häst)-hov: som är för trång nedtill; äv. om häst: som har dylik benställning osv. Sjöstedt Husdj. 1: 99 (1859).
-TÄCKE. jfr -betäckning. Santesson Sv. 17 (1887).
(3) -UPPLÅTELSE~0200. BtRiksdP 1891, Saml. I. 1: nr 50, s. 6.
(5 b) -VATTEN. (i fackspr.) = -vätska 2. Geete o. Grinndal 19 (1923).
-VEGETATION. vegetation av låga växter som bilda markbetäckning. Andersson o. Birger 237 (1912).
-VID, adj. veter. om benställning l. (häst)hov: som är för vid nedtill; äv. om häst: som har dylik benställning osv. Sjöstedt Husdj. 1: 99 (1859).
-VIDE. bot. sälgarten Salix aurita Lin. Nyman HbBot. 341 (1858).
(3 d α) -VINNING. (mindre br.) landvinning; vanl. bildl. KarlstT 1895, nr 1719, s. 2 (bildl.). SkogsvT 1911, s. 268 (bildl.).
-VITTRING. geol. markens förvittring. LAHT 1926, s. 732.
(3, 5) -VÅRD. skogsv. om vårdåtgärder som ha avseende på marken på ett skogsområde. SkogsvT 1905, s. 239.
(2, 3 a) -VÄG. [fsv. marka vägher; jfr d. markvej] (i sht folkligt i vissa trakter) (mindre, privat) väg som förbinder en gård med dess ägor, väg över åker o. äng; väg som leder till l. går genom en bys l. gårds utmarker, skogsväg; motsatt: allmän väg, landsväg, byväg o. d. AntT VI. 5: 4 (1881). Hansson NVis. 27 (1907).
(3) -VÄRDE. ett markområdes värde; särsk. kam. om värdet av själva jorden (frånräknat värdena av grundförbättring, byggnads- och växtkapital), jordvärde. SkogsvT 1907, s. 257.
(5 b) -VÄRME. (i fackspr.) jfr -temperatur. FoFl. 1910, s. 266. —
-VÄTSKA, r. l. f.
1) (tillf.) till 5: vätska på marken. Smeds Malaxb. 216 (cit. fr. 1780).
2) (i fackspr.) till 5 b: vätska (med däri lösta ämnen, ss. syre, kolsyra, mineral) i de övre jordlagren, jordvatten. Juhlin-Dannfelt (1886).
-VÄXT, r. l. f.
1) växt tillhörande markvegetationen. SkogsvT 1911, s. 306.
2) bot. växt vars knoppar ligga i själva markytan l. omedelbart under denna o. därigm skyddas. Ymer 1908, s. 423. —
-YTA.
1) jordyta, mark. LAHT 1884, s. 34.
2) mot marken vänd yta l. sida av ngt (särsk. av hästsko). Billing Hipp. 265 (1836).
(3) -ÄGARE. BetVetANaturskyddskom. 1905, s. 9.
B (†): (2) MARKA-MAN, m. person som har del i en utmark. GbgMag. 1762, s. 307. Barchæus LandthHall. 71 (1773).
-SKÄL, se A.
C (†): MARKE-LAG, -SKÄL, se A.
D (†): MARKS-RÄNTA, se A.

 

Spalt M 315 band 16, 1942

Webbansvarig