Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BUSS bus4, sbst.1, l. (numera bl. i Finl.) BUSSE, m., i bet. 2 äfv. ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er RP 8: 116 (1640: handtverkzburser), Warnmark Epigr. L 3 a (1688)).
Ordformer
(burs 16401748. bursch 1677. bus 1621; busar, pl. 1710. buss 1609 osv. bussar, pl. Bellman 5: 149 (1788; rimmande med susar). busse 16951837. busser, nom. sg. 16861744)
Etymologi
[af ä. t. burs(e), (student)kamrat, motsv. t. bursch(e), af mnt., mht. burse (se BURSA)]
1) (†) man som tillhör en grupp af gm tjänst l. ställning l. verksamhet förenade l. likställda personer af underordnad (samhälls)ställning, kamrat; anträffadt bl. om meniga soldater, munkar, handtverksgesäller o. hoftjänare. Söderman ExBook 162 (1679). Hr Officerare och cammerater så ock bursar, i dag lärer det stå oss en action före. KKD 1: 49 (1705; i referat af ett tal af den kommenderande generalen). Vin, säd, oliver och sådant tillbehör, som bussarne lefva af i Clöstret. Eneman Resa 1: 98 (1712). Hofvet och dess bussar. Geijer I. 6: 236 (1840). — jfr ARTILLERI-, GARDES-, HANDTVERKS-, HOF-BUSS.
2) (obr. i Finl.) förtrolig vän, stallbroder, kumpan; numera nästan bl. (hvard.) i vissa uttr.: bli (vara) buss med ngn, bli (vara) förtrolig vän med ngn, bli (vara) buss(ar) l. goda bussar, bli (vara) goda vänner. Iagh haar en käring: hon ähr min buss. Asteropherus 34 (1609). Hälsa alla goda bussar, i synnerheet Kirstin Baner, Lisa, Anna Posse (osv.). EOxenstierna (1646) hos Horn Lefv. 187. Sylvius Mornay 397 (1674). Med dem .. var (han) Broor och Buss. SColumbus Vitt. 252 (c. 1678). (Hilmer) blef .. god Buss med (gossarna). Dalin Arg. 2: 204 (1734, 1754). Vi .. blevo buss med ställföreträdande guvernören i Metz. Hedin Front. 759 (1915).
3) i mera obestämd l. öfverförd anv.: (mer l. mindre förtrolig) benämning på (mans)person, ofta framhäfvande ett hurtigt, manhaftigt, mer l. mindre robust l. öfvermodigt väsen. — särsk.
a) (numera mindre br.) (hurtig, manhaftig) karl, (rask) ”gosse”, kärnkarl, krutgubbe; förr stundom mer l. mindre nedsättande: gynnare, sälle, kanalje. Om iagh ähr en retskafuens bus. Prytz G1 B 2 b (1621). Sägh osz hwadh tu äst för en busz, / Som dierfwes at göra osz sådant pusz. NHolgeri Troijenb. C 4 b (1632). Sådant är friska bussars seedh. Brasck FörlSon. G 4 a (1645). Elias .. hafuer och några af Adell j sin Slecht, som inthz äro beste Busserne. VDAkt. 1671, nr 109. Samma dräng .. är een otijdig busser. Därs. 1686, nr 182. KKD 6: 173 (1709). Sedan kom en Buss snarkandes, som bortslöste både sin och sin Hustrus Egendom. Dalin Arg. 1: nr 37, s. 6 (1733; uppl. 1754: Sälle). Stormbom är en man af sträng hederskänsla, en gammal dugtig buss. Carlén Ensl. 1: 218 (1846). — (mera tillf.) bildl. Bums! kom en fräsare (dvs. blixt), en hetsig buss. Atterbom 2: 111 (1827). Bremer Grann. 2: 164 (1837). jfr: I Öija socken (Södermanl.) voro sedan forna tider .. de starkaste och hurtigaste ynglingar i förbund, under namn af Bussar. Dybeck Runa 1850, s. 31. — jfr ADELS-, DRYCKES-, LUSTIG-, RUTE-, SJÖ-BUSS.
b) käck o. manhaftig krigare (oberoende af hans militära rang), kämpe; numera användt företrädesvis om Karl XII:s krigare, ”karolinerna”. Mycket äre mina Buszar / Begifne til at dricka. Peringskiöld Hkr. 1: 103 (1697; den isl. texten: reccar). Gref Meyerfeldt, en af K. Carls (XII:s) väl ansedde bussar. HSH 7: 275 (c. 1750). Några .. unge Bussar. Dalin Arg. 1: 132 (1754; uppl. 1733: unga Officerare). Gamle bussen Jakob Trast hade fått aflösning. Ahrenberg Stockj. 204 (1892). — bildl. Marsch, Bacchi bussar. Bellman SkrNS 1: 46 (c. 1770). — jfr KRIGS-BUSS.
Anm. Ett af Spegel (1712) uppgifvet BURSE i bet. ’bonde’ har eljes icke anträffats i litteraturen o. grundar sig trol. bl. på lärd anknytning till BUR, sbst.2
Afledn.: BUSSA, sbst.1 (†) f. till BUSS, sbst.1 2. Dalin Arg. 2: nr 45, s. 2 (1734; i uppl. 1754 utelämnas ordet).

 

Spalt B 4611 band 5, 1924

Webbansvarig