Publicerad 1899   Lämna synpunkter
BARD ba4rd, äfv. bar4d (i senare fallet vanl. utan sammansmältning af tungspets-r o. d till öfvertandljud; bárrd Almqvist), sbst.1, m.||(ig.); best. -en; pl. -er 40, äfv. (i sht i Sveal.) 32 ((†) -ar Biörner Inl. t. göt. häfd. 68, 70 (1738; jämte -er)).
Etymologi
[jfr d. barde, holl. bard, t. barde, eng. bard, fr. barde, senlat. bardus, af keltiskt ursprung (gaeliska bàrd osv.; se Littré, Murray)]
skald.
1) person med yrke att dikta o. föredraga sånger, i sht om krigiska bedrifter.
a) eg. hos de gamla kelterna. De gamle Gallers och Britanners Barder. Dalin Hist. 1: 249 (1747). Hvarje Famille (i de skotska högländerna) ägde altid innom sig en Skald, eller så kallad Bard, hvars göromål i synnerhet var att författa Sånger öfver sin Slägts och Tids Krigsbedrifter … Deras förnämsta Bard var Ossian. G. Knös Ossian 1: II (1794). Höjen, milde Barder, er röst, / Sjungen Mynas, den ljufvas, pris. Arfwidsson Oisian 1: 222 (1842). Runeberg 1: 421 (1844). En Irländsk bard / Mig spått att jag ej länge skulle lefva / I fall jag finge Richmond se. Hagberg Shaksp. 5: 247 (1848). Den Siste Bardens Sång Af Sir Walter Scott. J. Sandblad (1872; boktitel). Barderna .. i Britannien .. bildade ett ärftligt skrå. NF (1876). De cimbriske barderna .. besjöngo företrädesvis konung Artur och hans riddare. B. Meijer Därs. 4: 505 (1881). Davidsson Druid. hist. 58 (1899).
b) [jfr ex. från Ahnfelt nedan] hos de gamla germanerna, särsk. skandinaver o. tyskar. (Klassiska förf.) berätta, at hos Germanerna voro vissa Skalder, Barder kallade, som ibland, under liufligt harposlag med heroiska kväden, sungo de afsomnade .. Hjälltars både goda och onda bedrifter. Biörner Inl. t. göt. häfd. 68 (1738). Vid Hjeltens sida, fordna dar, / En Bard med gyldne harpan följde. Lidner 2: 34 (1792); jfr a. Franzén Skald. 1: 75 (1797, 1824). De fallne nerträda / till asarnes hof, / och barderna qväda / de bleknades lof. Tegnér 2: 118 (1811); jfr 3. Sätherberg Dikt. 1: 5 (1862). Tysk hänförelse har velat ur .. Tacitus’ ord (i Germania 3) ”baritus” eller ”barditus” draga slutsatser om tillvaron af en sångarorden (barder) i de tyska urskogarna, en slutledning, hvilken måste anses såsom .. hvilande på en förvexling mellan keltiska och germaniska förhållanden. Ahnfelt Verldslit. 2: 241 (1876).
c) hos andra folk. Bägge slagen af dessa vandrande Barder, högaktas och nytjas. Ödmann M. Park 281 (1800; om sångare bland negrerna i Sudan). Aztekiska barder. Edgren Montez. 51 (1898).
2) om vissa nyare skalder med anspråk att hafva fortsatt l. återupplifvat den gamla bardpoesien.
a) om vissa moderna walesiska skalder. jfr K. F. Johansson i NF 17: 1583 (1893) samt BARD-KONGRESS.
b) om Klopstock o. hans skola. jfr BARD-POESI 2, BARDA-TJUT.
3) [efter motsv. anv. i d. o. t.] (i sht i poetisk stil) om skald i allm., i sht sådan som behandlar fosterländska ämnen l. som i fråga om formen använder forntida förebilder. Thorild 1: 135 (c. 1785). Till hans ära / Jag helga lyran tar, som Bard, och Svensk, och fri. Lidner 1: 310 (c. 1790). Vid lyrors klang och barders röst / Och glada åskors dån, / Förblödda Svea, fatta tröst ..! Wallin Vitt. 1: 202 (1810). Gylfes bard. Tegnér 2: 442 (1815; om Ling). Thraciens Bard. J. G. Oxenstierna 4: 234 (1815; om Orfeus). Lefva din hugkomst skall, och Rysslands barder dig sjunga. Stagnelius 1: 14 (1817). Grånande, nordiske barden. Böttiger 3: 234 (1844; om Tegnér). Skottlands bard. Wirsén N. dikt. 55 (1880; om Walter Scott). — (skämts.) om obetydlig versmakare. En Bard i Skara, vid en högtid eldad, griper så till sin (lyra), utan att derföre tänka att krossa eder (dvs. Kellgrens) lyra. Thorild 3: 34 (1791).
Ssgr: A: (2 a) BARD-KONGRESS3~02. Eisteddfod, .. ett slags bardkongresser, som hållas i Wales för uppmuntrande af den walesiska poesien, musiken och literaturen. NF 4: 286 (1880).
-KVÄDE~20. särsk. till 2 b: Phragmén Ayrenhoff Hermanns död 63 (1828).
(1 a) -LITTERATUR~0002. NF 2: 1119 (1878).
-POESI~002.
1) till 1 a. Det är i Kelternas bardpoesi, man har att söka en af de stora hufvudkällorna till medeltidspoesiens vilda fantastik. C. R. Nyblom hos Wallis Verldshist. 3: 598 (1877). Bardpoesien har fortsatts ända in i vår tid. K. F. Johansson i NF 17: 1583 (1893); jfr BARD 2 a.
2) till 2 b. (Klopstocks s. k.) Bardiete .. gåfvo .., tillsammans med hänförelsen för .. Ossian, upphof åt den tyska bardpoesien. C. R. Nyblom i NF 8: 886 (1884).
(1 a) -SÅNG~2. B. Meijer i NF 4: 505 (1881). jfr B.
(1 a) -VÄSEN~20 l. -VÄSENDE ~200. (Efter Irlands eröfring) sjönk bardväsendet (därstädes) hastigt. NF 1: 1549 (1876). Vid midten af 1700-talet upphörde bardväsendet äfven i Skotland. Därs. 1550.
B [sannol. gm inflytande från o. sammanblandning med det å nästa spalt upptagna BARDA-]: (1 a) BARDA-SÅNG30~2, sbst.1 bards sång. Wikforss (1804, under bardenlied). Dalin (1850), Britiska bardasånger. Ahnfelt Verldslit. 2: 4 (1876). Wenström (1891). jfr A. Anm. Ordet är stundom svårt att skilja från BARDA-SÅNG, sbst.2 (se nästa spalt). jfr Kindblad (1867).
(2 b) -TJUT~2. [efter t. bardengebrüll] Det osmakliga bardatjutet hos (vissa tyska Klopstock-efterhärmare). Ahnfelt Verldslit. 2: 305 (1876).

 

Spalt B 308 band 2, 1899

Webbansvarig