Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUVUD 3vud2, äv. huv3-, n.; best. -et; pl. -en (OxBr. 5: 11 (1612) osv.) l. = (Upp. 13: 1 (NT 1526) osv.) ((†) -er RA 1: 575 (1548), 2Saml. 4: 183 (1738)); pl. best. -ena (Kurck Lefn. 93 (1705), Bolin Statsl. 1: 34 (1868) osv.), äv. (numera bl., föga br., i södra Sv.) -en (Upp. 9: 17 (NT 1526), Nordvall Modersm. 39 (1863)) ((†) -erna Rålamb 14: 8 (1690), 2Saml. 4: 183 (1738)); i talspr. äv. HUVU 3vu2 l. huv3– l. HUVE 3ve2 l. huv3-, n.; best. huvut (SvOrds. C 7 a (1604) osv.) resp. huvet (SvOrds. C 6 a (1604) osv.), i best. anv. äv. utan slutartikel (Runius Dud. 2: 75 (c. 1710: hufwu), STopelius (1830) hos Vasenius Top. 1: 330 (: hufvu)); pl. huvun (OxBr. 5: 6 (1612) osv.) resp. huven (Adlerbeth Poët. 2: 308 (1803) osv.); pl. best. huvuna (Carl XII Bref 322 (1704) osv.) resp. huvena (Nordvall Modersm. 39 (1863) osv.). Anm. Böjningsformerna huvut, huvun, huvuna resp. huvet, huven, huvena användas i talspr. ofta äv. av personer som i sg. obest. bruka formen huvud.
Ordformer
(hofvud (-ffv-, -ffu-, -dh m. fl. former) 15411747. hofvu(d)t (-ffu-, -dht m. fl. former) c. 1540 (: hoffuut saken)1545. hoffued 15251587. hoffve(d)t 1525 (: hoffuedtscatthen), 15571563 (: hoffuet kleder). ho(f)fwd(h) 1525 (: Hoffwd bolster)1660. hoffdena, sg. best. oblik kasusform 1559. hoffuit 15611583 (: Hoffuit liner, pl.). huvud (-f(v)-, -ffu-, -dh m. fl. former) 1521 osv. hufvut (-ffu-, -dt m. fl. former) 1523c. 1600. hu(f)fwd(h) 15451661. huwdeth, sg. best. 1523. huf(f)ved(h) 1556 (: huffvedlag)1645. hufvet (-ffu-, -ett m. fl. former) 1544c. 1657. huvod (-ffu- m. fl. former) 1531 (: huffuod gården)1535. huve (-f-, -fv- m. fl. former) 16041928. huvu (-fv-, -ffu-) 1543 (: huffuutogh)1928. Enbart ss. förled i ssgr hava följande former anträffats: hof(f)da- 1541 (: hoffdagerd)1616 (: hofdadyna). hof(f)de- 1549 (: leke hoffdebolst)1681 (: hofdedyna). hoff(v)o- 1583 (: Hoffuolina)1591 (: hoffolöst, n. sg.). hofuod- 1662 (: hofuodvärck). håfwud- 1663 (: HåfwudIntention). håffwdh- 1569 (: håffwdh-zeder). hoffu- 1563 (: Hoffubol[s]ther). hoffuid- 1601 (: hoffuidsuman). hofft- 1548 (: Hofft harnesk). hu(h)- 1681 (: Huhduckz bandh) 1799 (: huduckar). hu(u)d- (hwd-) 1574 (: huudstelle)1655 (: hudbulster). hude- 1649 (: hudebulster). huv- (-f-) 1637 (: hufdyne)1768 (: hufdyna). huwff- 1528 (: huwffgårdh). huwd- c. 1630 (: huwdprydnat). huffda- 1529 (: hwffdabolster)1578 (: huffda bolster). huf(f)de- 1546 (: huffde bulstra)1782 (: Hufdedyner). hufdu- 1650 (: Hufdubolstrar). hufte- 1599 (: hufte hyende). hwued- 1527 (: hwuedsaken). huffuit- 1583 (: Huffuit lina). huffwodt- 1537 (: huffwodt Summa). hwud- 1529 (: hwudh breffuet). huffude- 1568 (: huffudebulster). hugut- (-wt-) 1529 (: hugut tiende)1530 (: hugwt Quittancia). hyfvud- 1710 (: Hyfvudvärck). höfda- 1602 (: höfdastafvar)1797 (: höfda dyna). höfde- 1548 (: höfdebolstrar)1791 (: Höfde dyner). höffvedt- 1556 (: höffvedt saken). Med avs. på ordets former i ssgrna HUCKLE, HUVUDMAN, HUVUDSAK, HUVUDSAKLIG, HUVUDSTYCKE, HÖVITSMAN se d. o.)
Etymologi
[fsv. hovuþ, huwuþ, hoffuidh, hwffuit m. fl. former, dat. sg. höfþe, hufdhe, hofþe m. fl. former, fgutn. hafuþ, sv. dial. hove, huve, höve; jfr d. hoved, nor. hovud, isl. hǫfuð, haufuð, got. haubiþ, fsax. hōbid, mnt. hovet, fht. houbit, t. haupt, feng. hēafod, eng. head; av germ. hauƀiða-, hauƀuða-, sannol. en omformning av ieur. kapṷet (motsv. lat. caput; jfr lat. capillus, huvudhår, capedo, skål, sanskr. kapāla-, skål, skalle, kapucchalam, hår på bakhuvudet, ävensom CHEF, DAKAPO, DEKAPITERA, KAPITEL m. fl.) under inflytande av ieur. koṷp- (motsv. lit. kaũpas, hop; jfr HOBBE, HOP, HUV, HÖFT, KUPA). Grundbet. är sannol.: skål. Formen huvud antages av Kock SvLjudh. 1: 420 (1906) hava uppkommit ur hovud gm ”tilljämning”. — Jfr HUCKLE, -HUVAD, HUVDAMÅL, HÖVD, HÖVDA, -HÖVDAD, HÖVDING, HÖVITSMAN]
1) i fråga om människan o. övriga ryggradsdjur: den (vanl. gm en hals från den övriga kroppen skilda) kroppsdel som utgör säte för hjärnan, munnen o. de högre sinnesorganen; i fråga om andra djur benämning på den ena ändan av kroppen för så vidt den har en rundad form o. är mer l. mindre tydligt avgränsad från den övriga kroppen samt är plats för munvärktyg (o. högre sinnesorgan); äv. om kranium; stundom med tanke företrädesvis l. enbart på huvudets övre l. översta parti (hjärnskålen l. hjässan); äv. om (målad l. skulpterad osv.) bild av huvud (l. kranium); i ssgr äv. om huvudets främre resp. bakre del. Ett vackert huvud. Stort huvud och litet vett. Ett lockigt huvud. Sätta hatten på huvudet. Betäcka huvudet o. d., se BETÄCKA 4 b. Blotta huvudet o. d., se BLOTTA, v.1 1 a β. Klia l. riva sig i huvudet (för att befria sig från klåda l. på grund av villrådighet l. bekymmer). Klappa ngn på huvudet. (De) wridho samman ena törnekrone, och satte på hans huffwudh. Mat. 27: 29 (NT 1526). En part rände i siön medh hest och harnesk och hölle ther een long stund at icke syntes offwan watnet meer än huffwudet. Svart G1 28 (1561). Enkannerliga är thet fasligit, at ock håren må resas på hofwudet, at höra thet föräldrar kunna förbanna och alt ondt tilönska sin barn. Swedberg SabbRo 412 (1688, 1710). En förskräckelig Vatn-Orm, Hydra Lernæa kallad, som sades hafva 50 hufvuden. Wennerdahl 287 (1748). Synorgan förekomma allmänt hos de med hufvud försedda formerna (av blötdjur). Tullberg Djurr. 267 (1885). Rädd och försagd läste jag min aftonbön, släckte lampan och drog täcket över huvudet. Vesterlund Skolm. 84 (1924). — jfr AZTEK-, BAGG-, BAK-, BANDMASK-, BARN(A)-, BEN-, BOCK-, BUFFEL-, DJUR-, DÖD-, FISK-, FLICK-, FÅR-, FÖR-, GET-, GOSS-, GUBB-, GÅS-, GÄDD-, HUND-, HÄST-, KRISTUS-, MÄNNISKO-, ORM-, OX-, SILL-, TÄNKAR(E)-, ÖRN-HUVUD m. fl. — särsk.
a) i uttr. (i)från huvud till fot (ngn gg från huvud till fötterna), från topp till tå, från hjässan till fotabjället; allmännare l. bildl. (jfr j): alltigenom. KKD 4: 88 (1711). Christelig enfald / klädde från hufvud till fot den sjuttiårige gubben. Tegnér (WB) 3: 109 (1820). Östergren (1928).
b) i uttr. som beteckna olika sätt att röra på l. hålla huvudet (ofta rörelse l. hållning gm vilken ngn medvetet l. omedvetet uttrycker en känsla l. sinnesstämning o. d., ss. gillande l. stolthet l. trots l. livsmod resp. ogillande l. vägran l. modlöshet l. nedslagenhet l. vördnad l. underkastelse o. d.); ofta bildl. (jfr j). Vrida på huvudet. Sitta och nicka med huvudet (på grund av sömnighet). Skaka l. rista på huvudet, äv. (i högre stil) skaka l. rista huvudet (för att uttrycka ogillande, stundom i förening med förvåning l. beklagande). Med högburet huvud. The som gingo ther fram hädde honom och riste huffwudhen och sadhe. Mat. 27: 39 (NT 1526; Bib. 1917: skakade huvudet). Men thå thetta begynnar ath skee, seen vpp, och löffter idhor huffwudh vpp för thy thå nalkas idhor förlösning. Luk. 21: 28 (NT 1526). Mången Fördom .. bär sitt hufvud högt. LBÄ 23—24: 25 (1799). Böja icke jordens Store .. sina stolta hufvuden för stjernan öfver Bethlehem? Tegnér (WB) 3: 160 (1817). Medelklassen började hålla sitt hufvud högt både samfäldt och individuellt. Björkman Chaucer 24 (1906). — särsk. i uttr. hänga med (äv., i sht förr, hänga) huvudet (förr äv. huvud), stundom sitt huvud, (på grund av modlöshet l. nedslagenhet) hålla huvudet sänkt ned mot bröstet; ofta bildl. Jes. 58: 5 (Bib. 1541). (Han) hängde hufvud som han vore nästan död. HdlCollMed. 8/9 1746. Inte ä’ det värdt att hänga hufv’et för så lite’, menade Lind tröstande. — Vi få väl se tiden an å’ vänta. Janson Par. 143 (1900).
c) i uttr. som beteckna intagande av en ställning med huvudet ned och benen upp. Stå på huvud(et) (jfr nedan samt d), stå så att man stöder med hjässan mot ett underlag; äv. oeg.: stå på händerna. 2VittAH 14: 374 (1838). Cronholm Minnesbl. 22 (1908). — särsk. i bildl. uttr. (jfr j).
α) stå på huvud(et) (jfr ovan), vara vänd upp och ned. Ther ser man skog och berg i siö på hufvud stå. Kolmodin QvSp. 1: 117 (1732).
β) (vard.) stå på huvudet i ngt, (stå lutad l. böjd över o.) vara intensivt upptagen av l. sysselsatt med ngt. Min hustru skall kunna något annat, än blott och bart stå på hufvudet i sin gryta. Almqvist AMay 86 (1838).
γ) ställa l. vända l. sätta ngt på huvudet, vända upp o. ned på ngt; nästan bl. med mer l. mindre abstrakt obj. Ljunggren Est. 2: 19 (1860). En granskning av visorna själva visar också att .. (författaren) ställt saken alldeles på huvudet. Sydow Godafton 13 (1917).
d) i uttr. som beteckna hopp l. fall o. d. med huvudet (hjässan) före o. i bildl. uttr. (se nedan) som närmast ansluta sig härtill. Hoppa på huvudet (i vattnet). Falla, ramla på huvudet. Stå på huvudet (jfr c) över ngt, (vard.) (hålla på att) ramla över ngt. TIdr. 1896, s. 460. Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Nordström Amer. 45 (1923). — särsk. i bildl. uttr. (jfr j) betecknande rörelse l. handling som sker brådstörtat l. burdus (utan att man har l. ger sig tid till eftertanke).
α) (vard.) komma l. begiva sig o. d. på huvudet (ut ur l. in i ngt). Nyblom Osterut 16 (1908). I dag är det så varmt, att jag tror att det här året hoppar öfver våren och beger sig direkt på hufvudet in i sommarn. Engström 5Bok 163 (1910).
β) över hals och huvud, hals över huvud o. d., se HALS 1 j.
e) i uttr. (hava, få, finna, skaffa ngn l. sig o. d.) tak över huvudet, förr äv. hus över l. om huvud, (hava osv.) ett ställe där man befinner sig under tak l. inom hus; (hava osv.) bostad. Hafve tak öffver hufvudett. OxBr. 5: 3 (1612). Hon seer sig ingen utväg, hvarmedelst hon kan .. sig huus öfver hufvud förskaffa. VRP 27/8 1735. Och på thet Adjunctus Weisman må få hus om hufvud. VDAkt. 1758, nr 469. Var finna tak över huvudet, rädda den ömtåliga stassen? Bergman JoH 21 (1926).
f) (i högre stil) i sådana uttr. som luta sitt huvud (mot, förr äv. till ngt), lägga sig till vila (med huvudet mot ngt), lägga sitt huvud till vila, lägga sig till vila, äv. bildl.: avsomna, dö (jfr j), förr äv. luta sitt huvud under eget tak, vila under eget tak, icke äga ngn koja att luta sitt huvud under, icke äga ngn koja att vila i o. d. Menniskionas son haffuer intit ther han må lwta sitt hwffwudh till. Mat. 8: 20 (NT 1526; Bib. 1917: vila sitt huvud). At iag en gång finge med roo luta mitt hufwud under eget taack. VDAkt. 1713, nr 49. Då jag .. icke äger någon koja at luta mit hufvud under. Därs. 1792, nr 524. Innan testator lagt sitt trötta hufvud till hvila hade (osv.). Rundgren i 3SAH 2: 55 (1887).
g) i en mångfald uttr. som beteckna (avlivning l. död gm) huvudets skiljande från kroppen (jfr i β) l. som anspela på huvudets betydelse för livets behållande; äv. bildl. (jfr j): liv. Hugga huvudet av ngn, äv. (numera mindre br.) avslå l. slå av ngns huvud. Mista huvudet. Det kommer att kosta honom hans huvud. Med sitt huvud ansvara för ngt. Det gäller huvudet. Det måste du akta dig för, om ditt huvud är dig kärt. Rädda, riskera sitt huvud. Våga sitt huvud (på ngt). (Herodes) lät affhugga Johannis huffwudh. Mat. 14: 10 (NT 1526). Och wile iag (dvs. Agneta Horn) myket heler hafwa mist mit hufwet än iag wile wigas wedh honom (dvs. Erik Sparre). Horn Lefv. 76 (”74”) (c. 1657; rättat efter hskr.). Måns Bryntesson fick, som man vet, med hufvudet plikta för sin skuld. Rydberg Vap. 292 (1891). På misshagliga personer satt huvudet särdeles löst. NorstedtVärldH 15: 112 (1928). — särsk.
α) (†) i uttr. straffa (ngn) till huvudet, straffa (ngn) gm halshuggning l. med livets förlust. Om de finnas brotzlige, så straffas de, som mest äre skyldige, till hufvudet och de andre medh möijelige böther. RP 9: 338 (1642).
β) [jfr t. einem den kopf vor die füsse legen lassen; uttr. syfta på huvudets placering efter halshuggningsakten] (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. lägga (förr äv. skjuta) ngns huvud mellan hans fötter l. mellan fötterna på honom o. d., förr äv. lägga ngns huvud vid hans rumpa, avliva ngn. Deres hufuud Skulle läggies widh deres Rumpe. SthmTb. 9/6 1599. Den som sätter sigh moot vachten, så skall hufvudet skiutas emellan föttren på honom. RP 9: 76 (1642). De (dvs. riksens råd) syftat åt Sverges hjerterötter, / Och hufvu’na lades för deras fötter. Snoilsky 4: 52 (1887).
γ) i det bildl. uttr. bita huvudet av skammen, se BITA I 4 i slutet.
h) om huvudet ss. säte för hjärnan; äv. om hjärnan samt i uttr. som beteckna till hjärnskålen l. ansiktet knutna organförnimmelser, särsk. sådana av olustbetonat slag (ss. nervsmärtor i pannan över ögonen); ofta (närmande sig l. övergående i bet. 2) i fråga om (till större l. mindre omtöckning av medvetandet l. brist på självkontroll ledande) invärkan av olika gifter på hjärnan vid feber l. berusningstillstånd. Känna sig tung i huvudet. Det går l. snurrar rundt i huvudet på mig. (Lat.) Laborare ex capite, (sv.) At haffua ondt j hoffuudet. VarRerV 19 b (1579). Iag war så yr i mit hufve at iag mate liga J några dagar. Horn Lefv. 47 (c. 1657; rättat efter hskr.). Bergman Chef. 246 (1924). — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. med bet.: förtära alkohol, vara l. bliva berusad l. ”glad” l. ”påstruken”. (Stiernhielm) talte något tvifvelachtigt om den Christne Religion, hälst när han fick något i hufvudet. SColumbus Vitt. 258 (c. 1678). När Bob inte har något i hufvudet, så är han den mest stillsamma menniska i verlden. Backman Dickens Pickw. 2: 343 (1871). Han är besvärlig när han har fått litet i hufvudet. WoH (1904). — i numera obr. anv. Och när han haffuer huffuedet fult med ööl, dåå weet han platt inthet. G1R 16: 721 (1544). At få i hufvudet blott utaf det man druckit två buteljer på egen del .. fy! det är skam. Envallsson Hofsl. 47 (1786).
β) i uttr. med bet.: göra (ngn) berusad l. ”glad” l. ”påstruken”; äv. bildl., i fråga om omdömeslöshet, övermod, brist på andlig jämvikt o. d. l. stiga (ngn) åt huvudet, äv. (numera föga br.) gå i huvudet, ngn gg slå l. slå sig i huvudet. (Eng.) Heady wine, (sv.) vin som slår i hufvudet. Serenius Bb 4 a (1734). Har punschen gått er åt hufvudet, fader Thorkel? Jolin Mjölnarfr. 55 (1865). De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Lagerlöf Saga 119 (1908). Östergren (1928).
i) med tanke företrädesvis på huvudets höjd.
α) i uttr. vara (l. bliva) huvudet (förr äv. huvud) l. ett huvud högre, stundom längre (än ngn l. än förut l. dyl.), vara (l. bliva) en huvudlängd större (än ngn osv.); ofta bildl. (jfr j), med tanke på andliga egenskaper l. makt o. myndighet l. dyl. Saul .. war .. hoffuudhet höghre än alt folcket. 1Sam. 9: 2 (Bib. 1541; Luther: eins heubts lenger, denn alles volck). (K. XII) sade nu (1715 i Ystad) till honom (dvs. Arvid Horn): Gref Arved, ni har blifvit ett hufvud längre sen jag såg ehr sist. Alluderande åt Gref Horns styrande uppförande under tiden. HSH 7: 244 (c. 1800). (Redan vid 16 års ålder var Alfred Nobel) både i kunskaper och andlig mognad .. huvudet högre än sin åldersklass. Schück i 3SAH XXXVII. 1: 25 (1926).
β) i uttr. göra (ngn) l. bli(va) ett huvud kortare (förr äv. stäckre), (låta) halshugga (ngn) resp. bliva halshuggen; jfr g. RARP 8: 141 (1660). Grimberg VärldH 4: 390 (1930).
j) i bild o. en mångfald stående bildl. uttr. (jfr a, b, c slutet, d slutet, f, g, h β, i α). Samla glödande kol på ngns huvud o. d., se GLÖDA 1 b α. Lyfta l. sticka l. resa upp huvudet, (åter) börja göra sig gällande l. framträda (efter att hava varit kuvad l. dämpad l. återhållen). Sade Rijkz-Cantzlern .. att det än är tijd att draga hufvudet uthur nätet. RP 8: 347 (1640). Det kufvade Mösspartiet lyfte åter upp hufvudet vid den riksdag, som (osv.). Ekelund 1FädH II. 2: 82 (1831). Det är bättre att se denna sak rakt i ansigtet och icke gömma hufvudet som strutsen och tro, att allting är öfver. PT 1908, nr 108 A, s. 3. — särsk.
α) i uttr. bjuda (ngn) huvudet o. d., se BJUDA 21 a.
β) [jfr blodig panna (se BLODIG 1 b)] (numera föga br.) i sådana uttr. som drivas tillbaka l. tillbakavisas o. d. med blodigt huvud (blodiga huvuden), avvisas osv. med kännbara förluster i sårade o. döda. Hwar på skedde någre häfftige Utfall och Skärmyslor, men de uproriske woro altid med blodige Hufwud drefne tilbaka. Dryselius Måne 155 (1694). Så anföll Smigelski med 800 man d. 3 Jan. (1705) en postering nära Petrikau, men blef tillbakavisad med blodigt hufvud. Mankell Krigsm. 1: 369 (1865).
γ) (vard., föga br.) i uttr. ge, förr äv. slå (ngn) på huvudet, ”ge (ngn) på pälsen”, taga (ngn) i upptuktelse. De (makter) som wilja sittja stilla utropas för wänner: de andra will kongen slå på hufwudet. Hermelin BrBarck 9 (1702). Samtiden 1874, s. 824.
δ) [jfr t. einen beim kopfe nehmen] (†; se dock slutet) i uttr. l. taga (ngn) vid huvudet, taga (ngn) för huvudet (jfr nedan), få fast resp. fasttaga l. fängsla l. gripa (ngn); äv. bildl. Effter wij gierne såge att mann .. motte få dem widh huffuudet medh penninger och hwadh annet the medh sigh hafue. HB 2: 341 (1598). Brask Pufendorf Hist. 40 (1680). Carlson Hist. 3: 197 (1874; bildl.). — särsk. (numera föga br.) i uttr. taga (ngn) för huvudet (jfr ovan), ställa (ngn) till ansvar, (gm förebråelser) taga (ngn) i upptuktelse. Samtiden 1873, s. 799. Att taga grefve Ehrensvärd för hufvudet för detta (dvs. för överskridandet av flottanslaget) skulle ju i själfva verket endast varit att göra honom ansvarig för marinförvaltningens synder. NDAVL 1911, nr 132, s. 3. Östergren (1928).
ε) i uttr. med bet.: gå på utan hänsyn l. besinning, icke vika från sin mening, nödvändigt vilja driva sin vilja igenom, möta l. förorsaka att man möter oövervinneliga hinder l. oövervinneligt motstånd o. d.
α’) [jfr t. mit dem kopf wider die wand laufen] (vard.) köra l. ränna l. stöta (stundom rusa med, förr äv. löpa med) huvudet (förr äv. huvud) i l. mot väggen. Then som wågar, han winner. Men man måste så wåga, at man intet löper medh hufwudet i wäggen. Isogæus Segersk. 623 (c. 1700). Hans (dvs. K. XII:s) ärlighet .. rusade blindt med hufvudet mot väggen. Topelius Fält. 4: 128 (1864). Han aktade sig noga för att köra huvudet i väggen. Han kunde göra motstånd länge, men han kompromissade alltid till sist. Segerstedt Händ. 322 (1926).
β’) [jfr t. mit dem kopf durch die wand wollen] (†) löpa l. ränna med huvudet (i)genom väggen. Hamarinus Bielke C 1 b (1647). Spegel GW 286 (1685).
γ’) [jfr ä. t. mit dem kopf hindurch, hinaus wollen] (†) löpa l. gå igenom med huvudet, uppträda fräckt; äv. med obj.: hänsynslöst l. fräckt l. självrådigt behandla l. handlägga (ngt). (Ragvald Knaphövde) dristade .. mykit på sich sielff och wille alt löpa i genom med hoffwudet, och forachtade andra. OPetri Kr. 58 (c. 1540). Then ogudhachtighe löper igenom medh hoffuudhet. Ordspr. 21: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: En ogudaktig man uppträder fräckt). AOxenstierna Bref 4: 23 (1642).
ζ) i sådana uttr. som ha(va) göromål upp över huvudet, vara överhopad med göromål; stundom vara djupt över huvudet i l. inne i ngt, vara helt upptagen l. absorberad av l. fördjupad i ngt. Dalin (1852). (Frieriet) kom så oväntadt, att Kristin ingenting visste, förr än hon var djupt öfver hufvudet i den mest stormande, högljudda gråt. Hallström Brilj. 85 (1896).
η) i uttr. taga sig (äv. taga) vatten (förr äv. vattnet) över huvudet, inlåta sig på l. åtaga sig ngt vartill ens krafter äro otillräckliga. SvOrds. C 7 a (1604). Förf. har på många ställen tydligen tagit sig vatten öfver hufvudet. Klockhoff ESkr. 231 (1866). Rönnberg Bredbolstad 90 (1907).
ϑ) [jfr t. einem über den kopf wachsen] i uttr. växa ngn över huvudet, förr äv. gå över ngns huvud l. ngn över huvudet, bliva mera betydande än ngn, bliva ngn övermäktig. Synderna äro gångna honom ofwer hoffwdit, och äro honom en twng byrda wordhen. OPetri MenFall M 5 b (1526). Det kom .. en tid, då Uppsalabiskopen eller ärkebiskopen åtminstone i betydelse för den närmaste trakten snart sagdt växte konungen öfver hufvudet. Uppl. 1: 240 (1902).
ι) i sådana uttr. som sätta sin fot på l. träda på ngns huvud, förr äv. kliva, stiga ngn på huvudet, sätta sig på ngns huvud, göra sig till herre över ngn, kuva ngn l. hålla ngn kuvad, tyrannisera ngn. Giffuer tu enom loff at sättia sigh vthi tijno knä, så will han och strax gärna klijffua tigh vppå hoffuudet. Balck Es. 160 (1603). Brask Pufendorf Hist. 394 (1680). Den slaf, i stoftet kröp, nu på mit hufvud träder. Kellgren 3: 40 (1792).
κ) (†) i uttr. komma l. sätta ngn ngn över huvudet, sätta ngn i överordnad ställning till ngn, göra ngn till styresman över ngn, sätta l. draga sig ngn över huvudet, skaffa sig ngn till styresman l. behärskare. Hwath synnerligh skade .. eder Doomkirkio .. öfwer gaangith ær med .. vthlænske men eder vtöfwer huwdeth satthe moth helge körkies scrifwne Lagh. G1R 1: 52 (1523). Atj wti sinnet hafwa Komma os hær Naagen wtlænsk herre wtöfwer huwdeth. Därs. 164. Schroderus Liv. 813 (1626).
λ) (i högre stil) i uttr. draga ngt över sitt huvud (förr äv. få ngt utöver huvudet), åsamka sig l. ådraga sig l. erhålla ngt, draga ngn l. sig ngt över huvudet, åsamka ngn l. sig ngt, förr äv. föra ngn ngt över huvudet, påföra ngn ngt, komma ngn att drabbas av ngt l. att råka ut för ngt, önska ngn ngt över huvudet, önska att ngn drabbas av ngt. G1R 7: 68 (1530). The drogho sigh Gudz Straff öfwer Hufwudet. Schroderus Os. 2: 689 (1635). Någre tilltroo deres behändigheet att draga oförmärkt oss (dvs. adeln) öfwer huffwudet hwad dem lyster. RARP 4: 490 (1650). Den .. fahra och olycka, som de å alla sijdor omträngiande Fiender .. sökia at föra osz öfwer hufwudet. SthmStadsord. 2: 281 (1712). De (dvs. de gamla, förr mäktiga släkterna) viste hvad den sist hållna (riksdagen) genom sina beslut hade dragit dem öfver hufvudet. Carlson Hist. 4: 6 (1875).
μ) (†) i uttr. ligga ngn på l. över huvudet, hänga ngn över huvudet (jfr ν), påvila, tynga, trycka, besvära ngn o. d. G1R 4: 8 (1527). (Adeln kunde icke nu lämna) de teknede Söderländische penniger .. för de månge beswären dem henger öfwer hufwudet. RARP 1: 130 (1630). Så ligga de (dvs. slavarna) ock Clöstret öfver hufvudet .. och njuta af Clöstret uppehälle och kläder. Eneman Resa 2: 80 (1712).
ν) i uttr. hänga över ngns huvud l. (numera föga br.) ngn över huvudet (jfr μ), äv. (numera föga br.) stå l. vara ngn över huvudet, omedelbart hota ngn, vara omedelbart förestående för ngn. Schroderus Os. III. 2: 105 (1635). Hon (dvs. människan) har haft kunskap men intet förstånd, så att hon icke har mera kunnat se den fara som hänger henne öfver hufvudet, än en sofvande. Schartau Und. 36 (1799). (Faran) är stor och förfärlig, och står er öfver hufvudet. Gumælius Bonde 285 (1828). Östergren (1928).
ξ) (†) i uttr. hava ngn över huvud(et), (oväntat l. plötsligt) hava ngn över sig; komma ngn över huvudet, överraska ngn. Så framptt then förrädere hopen icke blif:r föriagadt, Haf:r wij seden Rijdzen mz öf:r hufudh. UrkFinlÖ I. 2: 13 (1597). Loenbom Stenbock 2: 28 (1758). Om somrarne voro ämbets- och tjenstemännen aldrig säkra, att icke Konungen (dvs. K. XI) kom dem öfver hufvudet. Afzelius Sag. X. 1: 76 (1864).
ο) i uttr. över huvud(et) l. över huvud taget, i allmänhet o. d., se ÖVERHUVUD, adv.
2) om huvudet (i bet. 1) ss. organ för ngns själsliv; vanl. bildl.
a) med tanke företrädesvis på (huvudet ss. säte för) ngns intellektuella utrustning l. förmåga att uppfatta l. uttänka l. bedöma l. penetrera l. inhämta saker o. ting: förstånd, intelligens, intellekt, ingenium. Hava ett briljant, godt, klart, ljust, redigt (förr äv. snällt) huvud. Vara klent l. väl utrustad å huvudets vägnar. Ett dåligt, klent huvud. Anstränga, bry, bråka (förr äv. bryta) sitt huvud l. huvudet (med, förr äv. på ngt). (Vi) lijda ther vtöffuer mykit bekymber atuj sielffue skole bryta vort huffwt på the Tydzske breff her vt skriffuas skole. G1R 10: 9 (1535). Aff Naturen hade han itt snelt och förståndigt hufwudh, och ett gott minne. Petreius Beskr. 2: 96 (1614). Vår Herre (har) hvarken skapat språket eller Hufvuderna i Sverige sämre än annorstädes. CGTessin (1738) i 2Saml. 4: 183. Ett dåligt hufvud hade han, men hjertat det var godt. Runeberg 2: 57 (1846). — särsk.
α) i uttr. slå, stundom luta (förr äv. lägga l. stöta) sina (kloka) huvuden ihop l. tillsammans o. d., etablera samarbete vid uttänkande l. övervägande av ngt. Fördhenskul stötte the Hufwuden samman, huru the bäst kunde komma ther ifrån. Girs G1 111 (”113”) (c. 1630). När de stora luta sina hufvud tilsamman, får de små släppa till håret. Rhodin Ordspr. 100 (1807). Jag och magister Browallius har slagit våra kloka huven ihop och bestämt det. Hellström Lekh. 87 (1927).
β) [möjl. urspr. med tanke på yx- l. hammarhuvud] (ngt vard.) i uttr. ha(va) huvud(et) på skaft (förr äv. skaftet), hava ett utmärkt godt förstånd, vara skarpsinnig l. klyftig l. fyndig; äv. en karl med huvud(et) på skaft o. d., en utmärkt förståndig l. skarpsinnig l. fyndig karl. (Fr.) C’est un homme de tête, (sv.) Den karlen har hufvudet på skaftet. Mont-Louis FrSpr. 286 (1739). Det var en karl med hufvud på skaft. Melin Dikt. 2: 131 (1904).
γ) pregnant: godt förstånd, goda fattningsgåvor. Om man skyller mig för oreda, mig, som är känd för hufvud och kunskaper? Almqvist DrJ 226 (1834). Satan till huvud på pojke! Bergman JoH 215 (1926). — särsk. i sådana uttr. som en man med huvud (förr äv. av huvud). Man har beskrifvit mig honom, såsom .. en ganska kapabel Domare och en man af hufvud. Leopold (1805) i 2Saml. 9: 54. Michael Choræus, fadern, skall hafva varit en man med hufvud och kunskaper. Snoilsky i 3SAH 9: 21 (1894).
δ) i fråga om begåvning l. anlag för ngt visst. — jfr AFFÄRS-, LÄS-, STUDIE-HUVUD m. fl. — särsk.
α’) i uttr. hava huvud för ngt, hava begåvning l. fallenhet l. anlag för ngt; förr äv. hava ett godt huvud på ngt, väl förstå sig på ngt. Utan til at rosa mig sielf, så har jag et godt hufvud på skälmstycken. Knöppel Blindeb. 4 (1746). Huru vill du af mig göra en duglig köpman? För sådana Kalkyler har jag hvarken hufvud eller håg? Carlén Köpm. 2: 266 (1860). Östergren (1928).
β’) i sådana uttr. som matematiskt, metafysiskt huvud, matematisk, metafysisk begåvning; numera företrädesvis i förb. med kvalificerande bestämning, ss. i uttr. hans goda matematiska huvud. Han (dvs. herr de Moivre) talte altid om gagneliga saker, och det med en tydelighet, som nogsamt vitnade om hans Matematiska hufvud. SvMerc. 3: 163 (1757). Rosenstein 1: 87 (1787).
b) med särskild tanke på (huvudet ss. säte för) ngns tanke- l. föreställningsvärksamhet; äv. om tänkandet i dess samband med l. beroende av ngns temperament l. känslo- l. viljeliv; äv. med tanke företrädesvis l. enbart på känslo- l. viljelivet: sinne, ande; stundom [möjl. eg. utgående från a] liktydigt med: sinnesnärvaro, besinning. Bevara huvudet kallt (i en nervpåfrestande situation); jfr a. Förlora, mista, tappa huvudet. Vara het om huvudet, kort för l. om huvudet, se HET 4 a η resp. KORT, adj. Diupe-besinnande Hiern-brott; höge Latiniske fratsor / Fly som en Orm; the willa titt Hufwud, och kränkia tijn Hälsa. Stiernhielm Herc. 161 (1648, 1668); jfr a. Allt detta och mera till for igenom mitt hufvud, under det att jag .. dukade kaffebordet. Lönnberg Syrend. 15 (1888). Förutsedd redan av mäster Johan Wolfgang vandrade den (dvs. den fantiserade idealgestalten) genom Dostojevskis heta huvud in i Nietzsches. Bergman JoH 7 (1926). — särsk.
α) [möjl. delvis utgående från a] (†) i uttr. av sitt (eget) huvud, av egen uppfinning, av egen fatabur; äv.: av sig själv, utan andras tillskyndan, på eget bevåg l. initiativ. G1R 12: 227 (1539). (Epifanius har) stundom skrifwit thet man icke wäl gilla kan, hwilket han somt aff sitt egit Hufwudh, som och aff androm fattat hade. Schroderus Os. 1: 491 (1635).
β) i uttr. (göra ngt) i huvudet, (göra ngt, särsk. lösa räkneuppgifter o. d.) med begagnande enbart av tankekraften (utan hjälp av pänna o. d.). Barnet (måste) öfvas att med färdighet räkna i hufvudet. FörslSkolordn. 1817, s. 116. Mozart hade .. för vana att komponera sina värk ”i hufvudet” och icke nedskrifva dem, förrän de stodo fullkomligt klara och färdiga för hans tanke. Wegelius MusH 313 (1892).
γ) i uttr. som beteckna att ngt befinner sig l. kommer i ngns tankar l. blir klart för ngn o. d.
α’) (†) i uttr. falla, komma, rinna (ngn) i huvudet, falla (ngn) in. (Det) ran mig i hufwut, att (osv.). Rudbeck Atl. 1: Dedik. 1 (1679). Det har fallit Gref Barck i hufvudet att fira sin födelsedag här. JGOxenstierna Dagb. 188 (1771). Runeberg ESkr. 2: 315 (1844).
β’) (†) i uttr. ligga, sitta, stå ngn i huvud(et), befinna sig i ngns medvetande; sysselsätta ngns tankar; stundom närmande sig bet.: irritera, förtörna ngn. Thesse argumenter sade Rijkz-Cantzlern liggia Regeringen i hufvudet, och fördenskull begära the gode Herrars råd. RP 8: 639 (1641). Nu stod Disa i hufwud, huru hon skulle få sitt nät jempt i endarna. Rudbeck Atl. 2: 217 (1689). Det ligger H:s M:t i hufwudet, at man brukat trupperna utom dess wetenskap ock tilstånd. Hermelin BrBarck 158 (1708). Den katholska kyrkan låg mig ännu i hufvudet. Atterbom Minn. 203 (1817).
γ’) [jfr t. einen vor den kopf schlagen] (numera föga br.) i uttr. slå (ngn) för huvudet (jfr ι), (plötsligt o. med förvåning) gå upp l. bliva klar(t) för (ngn); frappera (ngn), ”slå” (ngn). Då genast slog det mig för hufwudet: ach, ach, sade jag wed mig sielf, .. si der orsaken til bedröfwelsen. Österling Ter. 1: 23 (1699). Falk begärde en tidning och erhöll ”Den Obesticklige”. Med ens slog det honom för hufvudet att han glömt se efter hvad den skrifvit om hans dikter. Strindberg RödaR 298 (1879). WoH (1904).
δ) i uttr. som beteckna att ngn har ngt i sitt medvetande l. har sitt sinne fyllt av ngt l. att ngn tänker på l. uppfattar l. planerar l. får för sig ngt l. bringas att tänka på l. uppfatta l. tro ngt o. d.
α’) i uttr. hava (ngt) i huvudet l. i sitt huvud, hava (ngt) i sitt medvetande, tänka på (ngt); äv.: hava (ngt) i sinnet, planera (ngt); hava huvudet fullt av ngt, vara uppfylld av ngt; med huvudet fullt av ngt, uppfylld av ngt. Iagh weet icke hwad (socinianerna) för nyie Politier vthi Hufwudet hafwa. Brask Pufendorf Hist. 458 (1680). Hästen .. hade stundom ängen och den goda hafreblandningen i hufvudet, när han gick under öfning. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). Langlet Husm. 9 (1884). En av direktionens fruar kom hem från ett besök i Wiesbaden med huvudet fullt av idéer för badortens kontinentala utveckling. Nilsson FestdVard. 33 (1925).
β’) (ngt vard.) i uttr. (ngt) i sitt huvud l. i huvudet, äv. få sig (ngt) i huvudet, få den l. den idén (att osv.); få för sig (ngt); börja tro (ngt); bliva övertygad om (ngt); föresätta sig (ngt); i nekande o. därmed jämförliga satser: (icke kunna) förmå sig till att tro på (ngt), begripa, förstå. Sultan fick i hufvudet, at han, til detta ansenliga Fält-tåget, borde utskrifva en stor pålaga öfver hela landet. Nordberg C12 2: 77 (1740). När en gammal Qvinna fått sig i hufvudet, at draga til F – – -, är det ej mera möjeligt at afråda henne derifrån. Ekelund Fielding 312 (1765). Emellertid fick konsistoriet i sitt hufvud 1702, att han (dvs. apotekaren) ej kunde behöfva disponera hela det stenhus hvari han bodde. Annerstedt Rudbeck Bref ccxxiii (1905). Hon kunde inte få i sitt huvud, att Gudmund menade väl med henne. Lagerlöf Saga 38 (1908).
γ’) (vard.) i uttr. (icke) få (ngt) i huvudet på ngn l. i ngns huvud, (icke) få ngn att tro l. uppfatta l. begripa (ngt). SvTyHlex. (1851).
δ’) i uttr. sätta (ngt) i huvudet på ngn l. i ngns huvud o. d., inbilla (ngn ngt); äv. sätta sig (ngt) i huvudet, sätta sig (ngt) i sinnet, föresätta sig (ngt). Jag undrar högeligen, hvem som hafver satt eder detta i hufvudet. Lagerström Bunyan 2: 17 (1727). Hvad de bägge qvinnorna också må hafva satt i hufvudet på honom, skall han (osv.). Fahlcrantz Lessing Gal. 105 (1821). När jag engång satt mig någonting i hufvudet, utför jag det också. Tavaststjerna Inföd. 178 (1887).
ε) i uttr. som beteckna att man upphör l. får ngn att upphöra med att tänka på l. tro l. vilja ngt: (ngt) ur sitt l. ngns huvud l. ur huvudet (på ngn), slå (ngt) ur huvudet l. sitt huvud, taga (ngt) ur huvudet på ngn l. ur ngns huvud o. d. Och måste i slå såldaten (som ni vill gifta er med) vr ert hufwe ty thet är fåfänga tanckar det blir inte af. Horn Lefv. 80 (c. 1657; rättat efter hskr.). Jag .. måste för denna gången slå alla förhoppningar till en Rhen-resa ur hufvudet. Atterbom Minn. 533 (1818). Ingen kan nu mer ta ur hufvudet på mig, att icke er vän är kanhända en person af det högsta anseende. Remmer Riv. 19 (1827). Auerbach (1909).
ζ) i uttr. efter ngns (sitt, sitt eget) huvud (ngn gg äv. huvud och sinne), efter ngns (sitt eget) tycke (utan hänsyn till andras mening). Allt skulle gå efter hans huvud. Syr. 10: 26 (Bib. 1541). Tu wilt at hwar man skal retta sigh effter titt Huffuudt. Balck Ridd. E 8 b (1599). Jag mottog .. inga råd utan gick efter mitt eget hufvud. Wetterbergh GNord 88 (1862). Det var nog inte så ovanligt häruppe, att var och en handlade efter sitt huvud. Lagerlöf Holg. 2: 343 (1907).
η) i uttr. följa sitt eget huvud (förr äv. följa sitt eget huvud och sinne efter), (utan hänsyn till andras mening) rätta sig efter sitt eget tycke, göra som man själv finner bäst vara. Then som Gudz bodh håller, han fölier icke sitt eghit hoffuudh. Syr. 21: 11 (Bib. 1541). Denne gången så fölljer jag mit egit hufvud. Lagerström Tart. 59 (1730). Geijerstam LycklMänn. 249 (1899).
ϑ) i uttr. ha(va) sitt (förr äv. ett) huvud för sig (stundom för sig själv), stundom (i sht i Finl.) ha(va) sitt eget huvud, förr äv. ha(va) sitt huvud à part l. särdeles huvud för sig, gå sin egen väg, hava sina egna meningar, vara originell l. besynnerlig. Hwar och en haar sitt huffud a part, likasom de Rigenska gässen. Ekeblad Bref 1: 192 (1652; rättat efter hskr.). Enkannerlig, (dvs.) den som har särdeles Hufwud för sig. Verelius 57 (1681). (Han) hafwer ett hofwud för sig sielf. Swedberg Schibb. 117 (1716). Denne mannen har sit eget hufvud: han påckar och tar icke råd. Porthan BrefSamt. 1: 116 (1785). Järta hade alltid sitt hufvud för sig. PT 1911, nr 35 A, s. 3.
ι) [jfr t. einen vor den kopf stoszen, schlagen] i uttr. stöta, förr äv. slå (jfr γ γ’) ngn l. ngt för huvudet, såra l. förtreta l. förtörna ngn l. ngt, illa beröra ngn l. ngt, väcka anstöt hos ngn l. ngt. Thett (har) stött theres hugmod för hufudett, att (osv.). G1R 21: 236 (1550). Dock på dedt man icke aldeles slår Frantzosen för huffvudet, approberade Hans Excell:ce dee gode Herrers rådh. RP 6: 746 (1636). Ibland stötte dock Krates folk för huvudet genom sitt franka uppträdande. OoB 1928, s. 200.
3) om varelse (särsk. människa) ss. bärare l. ägare av huvud (i bet. 1 o. 2).
a) motsv. 1.
α) (i högre stil) i uttr. (ett) grått huvud, om gammal o. gråhårig person. För itt grått hoffuudh skalt tu vpstå, och ära the gamla. 3Mos. 19: 32 (Bib. 1541). Gustafsson Köping 23 (1894).
β) [jfr t. gekröntes haupt; möjl. eg. utgående från 4 b α] i uttr. (ett) krönt huvud, (krönt) furste (konung, kejsare osv.). RP 7: 16 (1637). Låtsande undervisa de krönta hufvudena, meddelar .. (Machiavelli) stora lärdomar åt folken. Bolin Statsl. 1: 34 (1868).
γ) (i fackspr.; se dock β’) om individ ss. en av de enheter varav ett visst antal är sammansatt; äv. om djur. Giff hwart Hufwud ther af (dvs. av ett på visst sätt behandlat bröd) een lijten Beta, så skadar them (dvs. nötkreaturen) intet. IErici Colerus 2: 14 (c. 1645). Dalin Hist. 2: 244 (1750). Sveriges manliga arbetarestock räknade 1880 vid pass 650,000 hufvuden. Fahlbeck Stånd 182 (1892). Löjtnanten grefve Cl. von Rosen har ökat sitt stora stall med tre hufvuden. SD(L) 1897, nr 381, s. 2. — särsk.
α’) [efter lat. per capita] i uttr. per huvud, per individ, på individen, efter antalet individer, efter huvud(en), efter antalet individer, var individ för sig, individ för individ, förr äv. från huvud till huvud l. huvud ifrån huvud, var individ för sig. Tagher een summo aff hela Jsraels barnas menigheet, effter theras slechter och theras fädhers hws och nampn, alt thet som mankön är, frå hoffuudh til hoffuudh. 4Mos. 1: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: var person för sig). Schroderus Os. 2: 730 (1635). Det tredje (ståndet) .. önskade, att alla tre skulle utgöra en gemensam församling, och att omröstningen skulle ske efter hufvud (per capita). Pallin NTidH 176 (1878). Nationalförmögenheten belöpte sig för 50 år sedan till 1,100 à 1,200 kr. pr individ, nu öfverstiger den 2,000 kr. pr hufvud. SDS 1906, nr 252 A, s. 3. Personlig skatt, som uttages per hufvud. 2NF 37: 880 (1925).
β’) [efter lat. quot capita, tot sensus] (fullt br.) i ordspråket så många huvuden, så många sinnen. Brahe Oec. 30 (1581; uppl. 1920). PedT 1913, s. 105. Östergren (1928).
b) motsv. 2, om människa med särskild tanke på hennes själsliv.
α) motsv. 2 a, med bestämning karakteriserande ngn efter hans förstånd l. ingenium l. begåvning; i sådana uttr. som (ett) godt, klokt, klyftigt, kvickt, ljust, redigt, skarpt, klent, oredigt, svagt huvud. (Djävulen) vthwäl .. til sina Propheter .. skarpsinnigh hoffuud. PErici Musæus 2: 202 a (1582). På ringa Orter finnes offta kloka Hufwud. Grubb 7 (1665). Denne Tegman var ett lysande hufvud, men ej i egentlig mening läskarl. JKSöderberg (1847) hos Wrangel Räm. 10. Temple är tvivelsutan ett av den engelska kyrkans bästa huvud och en av dess friskaste viljor i nutiden. SvTeolKv. 1928, s. 216. — jfr AFFÄRS-, BLOCK-, BLY-, DUM-, FINANS-, FÅR-, GALNA-, GET-, GÅS-, LJUS-, LÄS-, PUND-, RÄKNE-, SLUG-, STUDIE-HUVUD m. fl.
β) motsv. 2 b, om människa med särskild tanke på hennes tänkesätt, temperament, känslo- l. viljeliv: ande, ”själ”; särsk. i sådana uttr. som (ett) oroligt l. envist l. energiskt l. underligt l. konstigt (förr äv. sällsamt l. enträtet o. d.) huvud. De orolige huffvuden, som .. vrånge meeninger .. fatta kune. OxBr. 5: 11 (1612). Några egensinnige och eenträtne hufvuden der i Rådet. RP 8: 110 (1640). Du är, i sanning, / Ett envist hufvud. Atterbom 1: 91 (1824). Grimberg VärldH 4: 77 (1930). — jfr BRUS-, FINN-, GRÖT-, TJUR-, TROTS-HUVUD. — särsk. i uttr. (vara) ett huvud för sig. Ullman FlickÄra 170 (1909). Leonhard Fredrik Rääf .. (var) ett huvud för sig och en man för sig. SvLittH 2: 100 (1919).
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. 2), med särskild tanke på huvudet ss. (innehållande) kroppens förnämsta organ (som har makt över l. omsorg om de övriga kroppsdelarna l. tager initiativet till de handlingar kroppen utför).
a) i bild. Ath al hufvedens anfechting bör billigt alle lidhemott angå oc betreffe. RA 1: 260 (1540). Tå huffuuet är krankt bedröffuas all lemmarna. SvOrds. C 6 a (1604). Den moderna vetenskapens ande har genomträngt .. (psykologien) och förnyat henne till hufvud och lemmar. Rein Psyk. 1: 315 (1876).
b) bildl.
α) ss. självständigt ord; särsk. (i sht i högre stil): styresman, ledare, anförare, överhuvud, huvudman o. d.; numera nästan bl. (jfr dock α’) med av en gen. (l. possessivt pron.) l. ett prep.-uttr. bestående bestämning angivande ngt vars ledare l. styresman osv. ngn är. (Påven) säghes wara jtt huffwut ofuer alla werdzliga offuerheet. OPetri 1Post. 50 a (1528). At the wille vthkåra sigh en wisz Herre then theras Konung och huffwud wara kunde. Svart Ähr. 65 (1560). (Wallin hade) blifvit den svenska kyrkans hufvud. Crusenstolpe Ställn. 10: 10 (1844). Mannen tillkommer såsom hustruns målsman och familjens hufvud förvaltningen af både hustruns enskilda gods och Makarnes samfälda. Olivecrona LagbGift. 3 (1851). Hallström GrAntw. 130 (1899). — jfr FAMILJE-, ÄTTE-HUVUD. — särsk.
α’) (numera mindre br.) i uttr. (vara, stå, komma, bringa ngt) under ett (gemensamt) (förr äv. under ens) huvud, (vara osv.) under en gemensam ledare l. styresman (resp. under gemensam ledning). Att föga hoppning vara kan om någer förlijkning emellan bägge rikerne, så frampt icke the effter thenne Konungens dödh i Poland kunne bringes under ens hufvud. OxBr. 1: 678 (1631). Mankell Fältsl. 261 (1858).
β’) [efter gr. κεφαλή] (i religiöst spr.) om Kristus i förhållande till församlingen l. kyrkan l. den enskilda människan l. om Gud i förhållande till Kristus. Christus är hwar och ens mandz huffuudh, .. men gudh är Christi huffuudh. 1Kor. 11: 3 (NT 1526). Ef. 1: 22 (Därs.). Wårt hofwud, Christus Jesus, .. segrade öfwer (djävulen). Swedberg Dödst. 160 (1711). Lofvad vare Du, barmhärtige Frälsare, Herre Jesus Kristus, Du kyrkans hufvud och våra själars herde. Hb. 1894, s. 222.
γ’) [efter gr. κεφαλή] (numera bl. i bibeln l. med anslutning till bibeln) om mannen i förhållande till kvinnan (hustrun). Mannen är qwinnonnas huffuudh. 1Kor. 11: 3 (NT 1526). Hustrun bör ärkänna Mannen såsom sitt hufvud. Nehrman InlJurCiv. 211 (1729). Man vare Man i sit hus; ty Man är Qvinnones hufvud. Nicander GSann. 41 (1766). — särsk. i numera obr. anv. Iag wärnlös änkia, som hufwud och man mist. VDAkt. 1712, nr 42. Min man, mit hufvud och försvar, är vorden död. Kolmodin QvSp. 1: 452 (1732).
δ’) [jfr ä. t. hohes, oberstes haupt] (†) med bestämning angivande ngn ss. den högsta styresmannen över ngt l. ss. en av de högsta styresmännen ngnstädes resp. ss. en styresman av hög rangställning l., allmännare, ss. en högt uppsatt l. framstående person; i sådana uttr. som högsta l. översta huvud, (ett) förnämt, högt, stort, suveränt huvud; särsk. om furste (konung l. kejsare o. d.). Påfwens Heligheet, Keyserlige May.tt och alle Christelige Konungar, såsom the högste Hufwuden vthi Christenheten. G1R 1: 20 (1521). De i detta kriget (dvs. K. X G:s krig mot Polen) intresserade höga hufvudena .., som voro romerska kejsaren, konungen uti Polen, kurfursten af Brandenburg (osv.). Kurck Lefn. 149 (1705). Hr Magistern som ähr dhenne Scholens högsta hufwud och förswar. VDAkt. 1706, nr 116. Att dhe höga hufwud högwyrdige herrar Biskoperna låta sig wårda om det allmänna bästa. Därs. 1719, nr 125. Stor vieziern svarade, at det alldrig vore brukligit, at et souveraint hufvud lånte penningar åt den andra. KFÅb. 1913, s. 301 (c. 1730). Franzén Minnest. 1: 94 (1813).
ε’) (numera bl. ngn gg i bibeln) den förnämsta l. ledande staden inom ett område; huvudstad. Lübeck .. ett huffuudtt till the Tyske anszse städher. G1R 1: 82 (1523). Thenne stad (dvs. Sthm) är Huwodet och endels låset for hela Swerige. Därs. 10: 271 (1535). Damascus är hoffuudhet j Syrien. Jes. 7: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: Damaskus är Arams huvud). Den kring hela Europa strödda Hanse-Republiquen, hvars Hufvud var Lybeck. SthmStCal. 1763, s. 5.
ζ’) (†) upphovsman, anstiftare. Then finnes wel j lynköpungx stict, som hoffuudeth ær til then stemplingh. G1R 4: 175 (1527). Ett anslag på Sverige, där be:te Jören haffver varitt huffueded före. AOxenstierna 2: 266 (1616). Schultze Ordb. 1842 (c. 1755).
η’) (†) upphov, ”roten” till ngt, orsak. Detta är hufvudet och anledningen till hela Clösterbyggnaden på det rummet. Eneman Resa 2: 48 (1712). Thomander 2: 92 (1831).
β) ss. prefix.
α’) för att beteckna att ngn l. ngt på ett l. annat sätt intager en ledande ställning l. i sitt slag är (tillhör) den l. det förnämsta (de förnämsta) av ett visst antal personer l. saker; särsk. i fråga om ngt som är störst l. tillhör det största i sitt slag l. utgör den största delen (en av de största delarna) av ngt l. som är det väsentliga i ngt; äv i fråga om ngn l. ngt som är den drivande kraften (en av de drivande krafterna) i ngt l. som har den största andelen (en av de största andelarna) i ngt.
β’) (numera knappast br.) med allmänt förstärkande innebörd: ärke-.
5) om olika föremål o. d. som äro avsedda för huvudet (i bet. 1).
a) (numera föga br.) om hattkulle. Hatt .. af mörkt strå med högt hufvud. Iduna(Mod.) 1864, s. 42.
b) i fråga om säng l. likkista o. d.: huvudända. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 147 (i handl. fr. 1695). Vid lik-kistans hufvud stod en äldre vän till den aflidne. Strindberg Kamm. 3: 69 (1907). — jfr SÄNG-HUVUD.
6) om föremål av olika slag som gm form l. läge (l. bådadera i förening) erinra om ett huvud (i bet. 1); särsk. om översta l. yttersta delen av ngt (speciellt då denna utgör en mer l. mindre huvudlik utvidgning); ofta (särsk. i fackspr.) om olika delar av redskap, byggnadsvärk l. byggnadsdelar o. d.; äv. (i sht i högre stil) med personifierande uppfattning av det som äger ”huvudet”. (Vägaren fick icke) före lodett (på besmanet) vthi wägande ifrå stierten, vthan ifrå hufwudett. BtÅboH I. 4: 12 (1626). Kathedralens grundlinea .. är enligt Vesterländskt bruk ett Latinskt kors, hvars stam är längre än dess hufvud och armar. Brunius Metr. 47 (1836). (Laddstockens) tjockare ända kallas hufvudet. Jochnick Handgev. 22 (1854). En moraklocka med högt fodral och rundt hufvud stod i ena hörnet. Benedictsson Eftersk. 81 (c. 1885). Kragknapp .. mekaniskt huvud av äkta gulddoublé. KatalÅhlénHolm 1916, s. 264. (†) Hoffuudhet aff stolen war rundt baak til. 1Kon. 10: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: tronens ryggstycke var ovantill avrundat). — jfr ANKAR(E)-, ANSATS-, AXEL-, BETINGS-, BJÄLK-, BOCK-, BOM-, BORR-, BRANDPOST-, BRO-, BUFFERT-, BÄLG-, CIRKEL-, DEL-, DELNINGS-, DÖD-, ESEL-, FORS-, FRÄS-, GJUT-, GÖT-, HAMMAR(E)-, KANON-, NOT-, PELAR(E)-, PIP-, PIR-, PÅL-, ROCK-, RO(DE)R-, RÄFS-, SJUNK-, SPARR-, STOLP-, YX-HUVUD m. fl. — särsk.
a) å spikar, skruvar, hästskosöm, nålar o. d. König Mec. 97 (1752). Träskruf med kullriga hufvud. TLev. 1912, nr 3, s. 2. — jfr KNAPPNÅLS-, NIT-, NÅL-, PLATT-, SKRUV-, SPIK-HUVUD. — särsk. i det bildl. uttr. slå, äv. träffa huvudet på spiken, äv. (numera föga br.) slå l. träffa spiken (midt) på huvudet, på pricken träffa det rätta. Han slog spijken på Hufwudet. Grubb 304 (1665). Åtskillige tro sig träffa spiken midt på hufvudet, då de anse luftsyra såsom en förändrad luft. VetAH 1775, s. 101. Ofta der jag förgäfves grubblat och studerat, slår hon med ett ord spiken på hufvudet och gör allt klart för mig. Bremer Dal. 84 (1845). Inom mig tyckte jag, att kungen genom att karakterisera frågan (dvs. ståthållarfrågan) såsom ”hufvudsakligen norsk” hade slagit hufvudet på spiken. De Geer Minn. 1: 200 (1892). Grimberg VärldH 4: 434 (1930).
b) (bygdemålsfärgat resp. i vitter stil) om bärgstopp (ofta kupolliknande l. avrundad sådan); i vitter stil vanl. med personifierande uppfattning av bärget. Sylvius Curtius 545 (1682). Hufwud och Kulle är på wårt måhl alt dhet som högdt är. Rudbeck Atl. 2: 93 (1689). Högst uppe dock nedanom själfva hufvudet (på Oljebärget) kom jag till en .. grotta. Wallin Bref 89 (1847). Landsm. VI. 3: 25 (1887). — jfr BÄRG-HUVUD.
c) (bygdemålsfärgat) udde, ända av bärg, (hög) bärgsudde o. d. Resan fölgde nu Östrasidan förbi Efverlöf til Väfvered, vid Rammele klints norra hufvud. Linné Sk. 274 (1751). Weste (1807). (†) Hufvud af gott hopp (dvs. Godahoppsudden). SColumbus Vitt. 102 (c. 1670) [efter port. cabo de Boa esperança].
d) astr. benämning på den å vissa (för blotta ögat synliga) kometer förekommande ljusstarkaste delen (bestående av en stjärnliknande förtätning o. en densamma omgivande töckenartad massa med mer l. mindre obestämda konturer). VetAH 1746, s. 227. 2NF 14: 622 (1910).
e) zool. i uttr. simmande huvudet, benämning på den till klumpfisksläktet hörande fisken Orthagoriscus mola Bl. Schn., solfisk. 2NF 14: 359 (1910).
f) i fråga om växter; särsk. om klotformiga bildningar av en mängd i olika varv liggande blad (ss. hos vissa kål- l. sallatsorter) l. klotformiga blomställningar (ss. hos blomkål); bot. benämning på blomställningar i vilka blommorna äro oskaftade o. utgå från ett icke förlängt, men stundom åt sidorna utbredt, skivformigt l. halvklotformigt fäste. Sätta huvud (förr äv. skjuta i huvuden, vara knuten i huvuden), om kål l. sallat o. d.: bilda huvuden (resp. hava bildat huvuden). Man måste noga ränsa Masken af dem (dvs. kålplantorna), när dhe hafwa skutit i Hufwun. Rålamb 14: 16 (1690). Hufvud (Capitulum) kallas, när många blommor sitta tätt tillsamman til skapnad af et helt klot. Haartman Linné Indeln. K 4 a (1753). Skårman Forssell 214 (1898). — jfr AX-, BET-, BLOM-, BLOMKÅLS-, FRUKT-, FRÖ-, KRUSKÅLS-, KÅL-, SALLATS-, TISTEL-, VALLMO-, VITKÅLS-HUVUD m. fl. — särsk.
α) (†) om den klubb- l. klotformiga frukten hos vallmo. Tag Bladen, Blomstren och Huffwuden aff Walmoger. IErici Colerus 1: 241 (c. 1645).
β) bot. övre, utvidgade delen av en glandel. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 194. Af ett kort, encelligt skaft samt ett tvåcelligt hufvud bestående glandler. Areschoug TropVäxt. 32 (1905).
γ) (i vitter stil) om trädkrona; i sht med personifierande uppfattning av trädet. Nordenflycht (SVS) 3: 123 (1759). Unga träden de grönskande hufvud / Vagga i vinden. Arfwidsson Oisian 2: 518 (1846).
δ) (i vitter stil) om blomma ss. avslutningen av växt l. gren; i sht med personifierande uppfattning av växten. Blommorna .. luta / Mot jorden tankfullt sina hufvud neder. Stagnelius (SVS) 2: 143 (c. 1822). Då regnet upphört att strömma, höja blommorna upp sina sänkta hufvuden. Carlén Köpm. 2: 574 (1860).
ε) (i vitter stil) om spetsen av spirande gräs- l. sädesstrå; i sht med personifierande uppfattning av strået. GFGyllenborg Vitt. 1: 184 (1759, 1795). Det späda gräset .. sticker upp sitt lilla hufvud. Rydqvist i 2SAH 12: 369 (1827).
g) med. o. zool. om olika delar i människo- l. djurkroppen; särsk. om organdelar som bilda en ansvälld o. från organets övriga massa mer l. mindre tydligt avgränsad (övre l. nedre) ända. Hoorn Jordg. 1: 117 (1697; om manslemmens ollon). Bitestikelns såkallade hufvud. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 169. — jfr STRUP-HUVUD. — särsk
α) å ben: ledknapp. Vid öfre ändan (av lårpipan) ser man .. dess runda stora hufvud, med olika tiock bråsk öfverdragit. Rosenstein Comp. 77 (1736). Rydberg Varia 165 (1894). — jfr BEN-, LED-, LÅRBENS-, REVBENS-HUVUD.
β) å sädescell. I ena ändan har .. (sädescellen) en ansvällning, hufvudet, af skiflik form, från ytan sedd oval, på kant af smal päronform. VerdS 88—89: 15 (1900).
γ) å muskel. Sundström Huxley 45 (1874). (Man talar) om muskelns ”hufvud” (dess centralt belägna ända), om dess ”svans” (dess oftast i en längre sena utdragna perifera ända) samt kallar mellanstycket muskelns ”kropp” l. ”buk”. 2NF 18: 1463 (1913).
h) (numera föga br.) med. om var särskild ända av en bindel. Man åtskiljer tre delar af en (kirurgisk) bindel, nemligen den medlersta eller så kallade kroppen af bindlen och bägge ändar, hufvuden. Schützercrantz LaFaye 290 (1763). Alm- (Sthm) 1819, s. 44.
i) boktr.
α) benämning på den översta, av en upphöjd bokstavs- l. sifferbild o. d. bestående delen av en boktryckstyp. Hasselquist Boktr. 9 (1905). Elge BoktrK. 7 (1915).
β) om inledande tryck ovanför l. på sidan om en tabell o. d.; äv. om tryckt uppgift överst på brevpapper o. d. om avsändarens namn o. adress o. d. Tabells första rad bör alltid skiljas från hufvudet med minst en rads mellanslag. Nordin Boktr. 146 (1881). — jfr BREV-, TABELL-HUVUD.
7) [jfr motsv. anv. i ä. d. samt i schweiz. t.; jfr äv. OX-HUVUD] (†) ett slags mått? Huit löck — 10 huffuud. TullbSthm 12/8 1560.
8) [efter lat. caput mortuum; jfr DOTKOPP II] (†) kem. om bottensats i en retort efter skedd destillation; i ssgn DÖD-HUVUD.
Ssgr (i allm. till 4 b β α’ o. därvid i ett stort antal fall tänkta i motsättning till ssgr med BI-): A (†): HOF- l. HU- l. HUF-DYNA, -KLÄDE, -KUDDE, -LAG, -LÖS, se B.
B: HUVUD-ACCENT. språkv. den starkaste dynamiska accenten i ett ord o. d., huvudton; äv.: den starkaste av språkets dynamiska accenter (använd äv. i enstaviga ord). Egnell Irving Språkl. 20 (1834). Regeln att i enkla inhemska ord lägga hufvudaccenten på rotstafvelsen. NordT 1908, s. 338.
-AFFÄR. särsk. konkret, motsatt: filial. —
-AGENT, m.||ig. generalagent. SvT 1852, nr 14, s. 1. 2NF 1: 341 (1903).
-AKTION.
1) (†) huvuddrabbning. HSH 5: 115 (1645). Därs. 7: 324 (1742).
2) [efter t. haupt- und staats-aktion] (numera knappast br.) i uttr. huvud- och statsaktion l. stats- och huvudaktion, viktig statshandling l. statsangelägenhet; äv. bildl. Denna fråga (dvs. kontraktet med Schön & C:o blir säkert) en af riksdagens hufvud- och statsaktioner. Liljecrona RiksdKul. 282 (1840). (Ofelias resa till Orleans) behandlades i familjkretsen såsom en riktig ”hufvud- och statsaktion”. Callerholm Stowe 187 (1852).
-AKTÖR. (numera mindre br.) var särskild av de förnämsta agerande i ngt; huvudperson; innehavare av huvudroll i ett skådespel. SP 1792, nr 65, s. 2. (Koren) är (hos Klopstock) nästan dramats huvudaktör. Blanck NordRenäss. 157 (1911). särsk. (†) om huvudperson i ett skådespel l. en roman l. diktcykel o. d. Oden, en Hufvud-Aktör i Eddorna, .. omtalas (ofta) i Ossians Sånger. 2VittAH 7: 379 (1797, 1802). LHammarsköld i Phosph. 1811, s. 27.
-ALTARE l. (numera sällan) -ALTAR. Wikforss 1: 756 (1804). Fornv. 1926, s. 142.
-ANFALL~02, äv. ~20. SP 1792, nr 181, s. 1. VFl. 1908, s. 152.
-ANGELÄGENHET~10200, äv. ~10102. LoW (1862). Schybergson FinlH 2: 401 (1889).
-ANGREPP~02, äv. ~20. Fryxell Ber. 7: 233 (1838). Snoilsky i 3SAH 14: 57 (1899).
-ANLEDNING~020. jfr -ORSAK. Eichhorn Stud. 3: 257 (1881).
-ANSTIFTARE~0200. Palmblad Fornk. 2: 22 (1844).
-APPARAT. telef. åt abonnent upplåten telefonapparat som är förbunden med telefonstationen gm en från denna utgående abonnentledning (huvudledning); ändstationsapparat. SFS 1920, s. 1673. All uppringning av huvudapparat sker av stationen. RTKatal. 1924, IV. 1: XI. —
-ARBETE~020, äv. ~200.
1) till 2 a: arbete med huvudet; tankearbete. Möller 2: 121 (1785).
2) till 4 b β α’: förnämsta l. viktigaste arbete(t). Möller (1790). Hufvudarbetet är gjordt. Cavallin (1875). SFS 1905, Bih. nr 2, s. 14. särsk. konkret, om bok l. konstvärk, som utgör det förnämsta l. ett av de förnämsta arbetena på ngt visst område l. i en viss författares l. konstnärs produktion. Lindfors (1815; med hänv. till hufvudbok). (Herbarts) pedagogiska hufvudarbeten. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 299 (1900). Clasons huvudarbete är Nordiska museets väldiga byggnad i Stockholm. NordT 1928, s. 32.
-ARGUMENT. Phrygius HimLif. 161 (1615). NoK 9: 21 (1922).
-ARM, r. l. m. särsk. i fråga om flod l. bärgskedja. Atterbom Minn. 44 (i senare bearbetat brev fr. 1817). 2NF 32: 302 (1921).
-ARMÉ. RP 6: 45 (1636). Den i .. (Böhmen) samlade österrikiska hufvudarméen. Nordensvan Mainfältt. 4 (1894).
-ART. huvudslag, huvudform. Man plägar vanligen antaga fyra hufvudarter af temperament. Rademine Knigge 1: 108 (1804). Vasenius Världsb. 23 (1900). särsk. bot. den form av en växtart som anses representera artens typ; motsatt: varietet. BotN 1840, s. 58. 3NF (1929).
-ARTIKEL. särsk.
1) (numera föga br.) var särskild av de viktigaste trossatserna i en troslära. Monge aff then Christeliga läronnes Hoffuudarticlar. LPetri 1Post. Förspr. 7 a (1555). Hagström Herdam. 3: 143 (1899; efter handl. fr. 1740).
2) vart särskilt av de förnämsta varuslagen i export l. import l. fabrikation l. handel. PT 1791, nr 55, s. 3. I ett företag tillverkas ofta flera huvudartiklar, för vilka olika anläggningar finnas. Ramstedt BokförGr. 13 (1915).
-ARVINGE~020, äv. ~200. Lind (1749; under haupt-erbe). GHT 1898, nr 243, s. 3.
-ARVSYND(EN). (†) The see allenast på the groffua vthwertes synderna, och intit påå huffuudh arffsynden, j huilko naturen aflat och född är. FörsprRom. 3 b (NT 1526).
-AVDELNING~020. Oldendorp 1: 249 (1786). (Boken) består af 3:ne hufvudafdelningar. Hasselroth Campe 2 (1794). Hufvudafdelningen af den ryska örlogsflottan. Schybergson FinlH 2: 274 (1889). Av hovrättens (dvs. Svea hovrätts) åtta divisioner bilda fem, däribland åttonde divisionen, första huvudavdelningen. SFS 1923, s. 398.
-AVSEENDE, n. (†) huvudsyfte, huvudavsikt. 2RA 1: 616 (1723). Höpken 2: 675 (1771).
-AVSIKT~02, äv. ~20. Oelreich 115 (1755).
-AVSKED~02 l. ~20. [jfr t. hauptabschied] riksdagsbeslut, avsked (se d. o. II 3); motsatt: biavsked (se d. o. 1). Hildebrand Statsförf. 384 (1896; i fråga om förhållanden i början av 1600-talet). 2NF 1: 290 (1903).
-AVTAL~02, äv. ~20. jur. avtal (köp, lån, gåva m. m.) som för sin giltighet icke kräver tillvaron av ett annat obligationsförhållande; motsatt: biavtal. Schrevelius CivR 2: 366 (1847). Björling CivR 158 (1908).
-AXEL. (i fackspr.) ngts förnämsta axel (i detta ords olika bet.), principalaxel; jfr AXEL, sbst.1 TT 1872, s. 204 (i fråga om maskin). Ön (Timor) skiljer sig från de andra Sundaöarna genom läget af sin hufvudaxel (s. v. — n. ö. i st. f. v. — ö.). NF 16: 338 (1891). Byggnadens hufvudaxel. PT 1901, nr 135, s. 3. Ellips och hyperbel ha två brännpunkter; den genom dem gående linjen kallas huvudaxel. BonnierKL 6: 1095 (1925). särsk.
a) fys. vid ett optiskt system bestående av ett antal brytande medier som äro begränsade av centrerade sfäriska ytor: rät linje lagd gm de sfäriska ytornas medelpunkter. UB 2: 262 (1873). Moll Fys. 4: 67 (1901).
b) miner. å kristall med tre l. fyra axlar av vilka 2 resp. 3 äro likvärdiga: axel som står vinkelrätt mot de likvärdiga axlarnas plan. ASjögren Min. 7 (1865). Svenonius Stenr. 12 (1888).
c) bot. huvudstam; axel av första ordningen. Agardh Bot. 1: 308 (1830). Skårman Forssell 169 (1898).
(1) -BAND. [fsv. hovudhband] (numera föga br.) bindel om huvudet; pannband; hårband. VarRerV 22 b (1579). Arnell Scott 20 (1829).
-BANER, [fsv. hovudhbaner]
1) (i fråga om ä. förh.) kungligt baner; riksbaner; det förnämsta baneret i en här (armé). Widh konungens huffuudhbaneer Danabroka, lågho (i slaget vid Brunkebärg år 1471) meer än femhundrat slagne. OPetri Kr. 272 (c. 1540). Spak Fan. 4 (1890).
2) herald. benämning på den med den avlidnes eget släktvapen försedda vapensköld som i ä. tid fram till början av 1800-talet (tillsammans med anvapen, se d. o.) bars i liktåget vid en adelsmans begravning o. uppsattes i kyrkan. Stiernman Com. 3: 237 (1664). Fleetwod Herald. 18 (1917).
-BANGÅRD~02 l. ~20. (i sht i fråga om utländska förh.) centralbangård. Sthm 3: 117 (1897). Rönnholm EkonGeogr. 241 (1907).
(4 b β β’) -BEDRAGARE. (†) ärkebedragare. RARP 4: 632 (1651). Heinrich (1814).
-BEGREPP. särsk.: grundbegrepp, element; i sht i pl. Huvudbegreppen af Fäderneslandets Lag- och Statskunskap. FörslSkolordn. 1817, s. 2. Östergren (1928).
(1) -BEKLÄDNAD. Westerberg EurNat. 116 (1848).
-BESTÅNDSDEL~020 l. ~002. Berzelius Kemi 1: 382 (1808). Arrhenius Kem. 131 (1919).
-BETINGELSE. 2NF 3: 380 (1904). Nilsson PrimKult. 107 (1923).
-BEVIS. särsk. jur. den bevisning som förebringas av bevisskyldig part; motsatt: motbevis. Schrevelius CivPr. 258 (1853). BonnierKL 8: 289 (1926).
(1) -BINDEL.
1) (i sht i fråga om ä. förh.) ss. prydnad buret band omkring huvudet, pannband; äv.: diadem. Verelius 52 (1681). 2Mos. 28: 4 (Bib. 1917).
2) med. bandage omkring huvudet. Svalin Ordl. (1847).
(1) -BINNIKA. (†) = -BINDEL 1. GripshR 1551.
-BOK, pl. -böcker.
1) (†) i bibeln: kanonisk bok. FörsprJak. (NT 1526). The sanskyllighe Canoniske eller Skrifftenes Hufwudböker. Schroderus Os. 1: 59 (1635).
2) (†) sammanfattande översiktlig framställning av ett visst kunskapsområde. Sammanfatta een hufvudboock åm alla ricksäns berghvärcks tilståndh åch vilkår. OxBr. 11: 355 (1646).
3) (numera föga br.) den förnämsta l. en av de förnämsta böckerna på ngt visst område, huvudarbete. Students hufvud-böker i thenna disciplinen. Rydelius Förn. 55 (1719, 1737). (Botins) ”Beskrifning om svenska hemman och jordagods” .. (anses) ännu i dag .. som en hufvudbok uti Sveriges kameral- och drätsel-verk. Ljunggren SVH 3: 114 (1878).
4) bokhåll. om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämna en samlad framställning av ngt; numera företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick av ngns alla tillgångar, skulder, inkomster o. utgifter under en viss tid. SthmTb. 25/4 1547 (bet. oviss). LReg. 397 (1628). Extract uthaf Handelsmannen, Sahl: Lars Linderotz Huffwudbook, ifrån A:o 1670. till A:m 1676. BoupptSthm 1677, s. 858 a, Bil. Stats-Contoirets hufvud-bok .. består i en Inkomsts räkning uppå de medel, som utur Ränterierne, eller andra tilstötande ådror, influtit, och uti en anordnings räkning på utgifterne. Tessin Bref 2: 280 (1755). BonnierKL 2: 205 (1922). jfr RIKS-HUVUDBOK.
(1) -BOLSTER. (huvud- (hoffud- m. fl. former) 15251852. hufda- (hofda-) 15291578. hufde- (hofde-, hude-, höfde-) 15461671. hufdu- 1650) [fsv. hofdha bulster, hovudhbulster] (†) huvudkudde. G1R 2: 267 (1525). Hufvud-Bolster med Fjäder och fint Var. PH 6: 4358 (1756). ÖoL (1852).
(1) -BONAD, r. l. m., förr äv. -BONA, r. l. m. l. f. [fsv. hovudhbonadher] föremål varmed huvudet beklädes l. utsmyckas, huvudbeklädnad; numera företrädesvis om klädesplagg i eg. mening (hatt, mössa, huvudkläde o. d.); förr äv. om diadem, peruk m. m. 1Mos. 38: 18 (Bib. 1541). Then wederstyggeliga hofwudbonaden, then the fontangier kalla. Swedberg Dödst. 53 (1711). Före inträde i öfverordnads rum eller tält iakttages: .. att hufvudbonad aftages. TjReglArm. 1889, s. 31. SvKulturb. 1—2: 287 (1929).
(1) -BOTTEN. (föga br.) hårbotten. Håret började bli tunt och den hvita hufvudbottnen skymtade fram. Lundegård Tit. 387 (1892). Östergren (1928).
(4 b β β’) -BOV l. -BOVE l. -BOVER. (†) ärkebov. The .. måghe quitte warda widh en så argh dieffuuls menniskio och hoffuud boffua. LPetri ChrPina K 4 b (1572). Lagerström Bunyan 2: 174 (1727).
-BREV. [fsv. hovudhbref] (†) originalbrev, originalhandling. G1R 6: 97 (1529). Botin Hem. 2: 83 (1756).
-BROTT,
1) (†) till 1 (h): huvudvärk; äv.: influensa, snuva o. d. (som är förenad med huvudvärk); jfr -BRÅTA. Blef tu icke .. vthi någre wekor plågader af hufwudhbrott och snufwa? Phrygius MRosengren A 3 a (1608). Linné GenMorb. 10 (1763).
2) (†) till 2 a: ansträngning av huvudet, huvudbry. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 69 (1539). Kolmodin QvSp. 2: 219 (1750).
(2 a) -BRY, n. (med bekymmer l. villrådighet förenad) ansträngning av tankeförmågan; jfr -BROTT 2, -BRÅK. Vålla (ngn) huvudbry. Göra sig (mycket) huvudbry. Warnmark UtvSiälGlädie A 2 a (1686). Jagh seer utaf eder brefv, at I måtte hafva stort hufvudhbry och arbete dher medh Pålackarna. Carl XII Bref 325 (1704). Cronholm Minnesbl. 207 (1908).
(2 a) -BRYDD, p. adj. (†) som har huvudbry. Jag hafver fuller nu i hast och hel hufvudbrydd skrifvit. JLöngreen (1742) i UrFinlH 276. SvMerc. 2: 651 (1757).
(2 a) -BRYDERI, förr äv. -BRYERI. (numera knappast br.) huvudbry. Mitt swåra omaak och hufwud bryerj. VDAkt. 1715, nr 337. Tholander Ordl. (c. 1870).
(1 h) -BRYLLA, f. [med syftning på växtens egenskap att vid förtäring framkalla yrsel] (†) gräset Lolium temulentum Lin., dårrepe; jfr SVIMMEL. Bromelius Chl. 59 (1694).
(2 a) -BRÅK. (numera föga br.) ansträngning av huvudet (tankeförmågan, uppfattningsförmågan); huvudbry. OxBr. 10: 267 (1622). Och nu var han qvitt sin läsning och hans hufvudbråk var slut. CVAStrandberg 1: 255 (c. 1870). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanligt).
(1 (h)) -BRÅTA l. -BROTTA, r. l. f., l. -BROTE, m. [fsv. hovudhbruti, sv. dial. huvudbråta] (†) = -BROTT 1. VarRerV 15 (1538). För snuffuo och hoffuudbrota. BOlavi 24 a (1578). Tholander Ordl. (c. 1870).
-BY. särsk. (†): stad. I Swerige hafwer fordom warit 10 Hufwudbyar eller Städer. Rudbeck Atl. 1: 645 (1679).
-BYGD. Hildebrand Medelt. 1: 34 (1879). Huvudbygderna för olivkulturen äro Apulien .. samt Sicilien, Arnodalen och Rivieran. Rönnholm EkonGeogr. 201 (1907).
-BYGGNAD, äv. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr.) -BYGGNING. förnämsta byggnaden på en gård; förnämsta delen av ett byggnadskomplex. Möller (1745; under corps). Roos Strejk. 70 (1892). De båda från hufvudbyggnaden vinkelrätt utgående flyglarna. Snoilsky i 3SAH 17: 150 (1902).
-BÖJELSE. (numera föga br.) dominerande intresse(riktning); äv.: grunddrift. Dalin Montesquieu 208 (1755). Rytteri och Sjöfart var hans (dvs. Christian IV:s) hufvudböjelse. SvMerc. 1765, s. 227. (Människan) är med sina tre hufvudböjelser, som äro vällust, girighet och högmod, vänd til verlden. Nohrborg 191 (c. 1765). Berndtson (1880).
-BÖJNING. särsk. till 1 b: handlingen att böja huvudet.
a) gymn. abstr. Det bör anmärkas, att hufvudböjning framåt i allmänhet ej bör göras så ofta som bakåt. Hartelius Sjukgymn. 54 (1870). Wretlind Läk. 3: 98 (1895).
b) konkretare, om den enskilda akten. Djafar Ibn Hamkal red upp bredvid kaptenen och hälsade med en hufvudböjning. Janson Lögn. 180 (1912).
-CESUR. metr. om den rytmiskt mest betydande cesuren i en versrad med flera dylika. Kræmer Metr. 1: 93 (1874). Wrangel Dikten 145 (1912).
-DAL. om större dal i förh. till mindre dal som utgör en förgrening av l. mynnar ut i densamma; äv. (numera knappast br.) om dal som skiljer större bärgsträckningar (i motsats till dal som utgör sänka i en särskild bärgsträcka). KrigVAH 1807, s. 93. Sjögren Torneträsk 62 (1909).
-DEL. största l. viktigaste del av ngt; äv.: var särskild av de delar varav ngt i första hand är sammansatt, primär del. Dijkman AntEccl. 39 (1678, 1703). Predikat och Subjekt äro Satsens Hufvuddelar. Svedbom Satsl. 9 (1843). Kroppens hufvuddelar äro bålen, hufvudet och lemmarne (armar och ben). Berlin Lsb. 2 (1852). Jämtland omfattar huvuddelen av Jämtlands län. Flodström Naturförh. 3 (1918).
-DIKE. landt. större dike som bildar avlopp för de övriga, mindre dikena på ett jordstycke; avloppsdike. Rålamb 13: 15 (1690). Grotenfelt JordbrMet. 216 (1899).
-DIMENSION. (i fackspr.) om vart särskilt av ngts (i sht en teknisk konstruktions) viktigaste mått; särsk. skeppsb. i fråga om fartyg. SFS 1864, nr 81, s. 2. Ett fartygs hufvuddimensioner äro längd, bredd, djupgående, konstruktionsdjup, malladt djup och djup i rummet. 2NF (1909). BonnierKL (1924).
(1) -DOK. (numera bl. i fråga om ä. o. utländska förh. samt i poesi l. högre stil) dok (se d. o. 1). Lind (1749; under kopff-schleyer). Stagnelius (SVS) 3: 73 (1817).
-DOKUMENT. PH 5: 3081 (1751). Blanck NordRenäss. 148 (1911).
-DRABBNING. Brask Pufendorf Hist. 165 (1680).
-DRAG.
1) motsv. DRAG I 26 b slutet, 28: väsentligt l. dominerande l. viktigaste l. mest framträdande drag (hos ngn l. ngt); i sht i pl.; i pl. äv.: grundlinjer, stora drag (av ngt). Oldendorp 1: 23 (1786). Ett trumpet allvar, en befallande herrsklystnad och egoism .. utgjorde hufvuddragen af hans karakter. Carlén Repr. 15 (1839). Hufvuddragen af Sveriges nuvarande statsförfattning samt af dess centrala och kommunala förvaltning. SFS 1906, nr 10, s. 19.
2) biodl. motsv. DRAG II: den till ett l. flera bestämda slag av växter knutna viktigaste insamlingen av honung o. frömjöl; äv. om sammanfattningen av de växter varifrån denna insamling äger rum. De trakter, som hafva hufvuddraget under hösten på ljung. Leverén Bisköts. 12 (1900). Hufvuddraget består till största delen av fruktblom och klöver, varför honungen får en vacker, ljus färg. TurÅ 1916, s. 396.
(1) -DRÄKT. (†) huvudbonad; äv. om peruk. Schroderus Os. 1: 734 (1635). Bremer GVerld. 6: 50 (1862).
(1) -DUK. [fsv. hovuþduker, hofþaduker] stycke tyg o. d. som, vanl. viket i trekant, användes ss. huvudbonad av kvinnor (utom bland allmogen numera nästan bl. vid vissa sysslor, ss. städning l. bakning); huvudkläde. Petreius Beskr. 1: 100 (1614). (Torpflickan) gick med huvudduken långt framskjuten i pannan. Lagerlöf Saga 38 (1908). SvKulturb. 1—2: 288 (1929).
-DYGD. [fsv. hovudhdyghdh] (var särskild av ngns) förnämsta l. mest framträdande dygd(er); äv.: kardinaldygd. (Man) pläghar .. alment tala om fyra hoffuud dygder, them hwar och en som wel wil leffua, behöffua skal. LPetri ChrPred. C 4 a (1561). Ordning och noggrannhet är en hufvuddygd hos den preussiska styrelsen och preussiska folket. Kullberg Bref 1: 44 (1844). Östergren (1928).
(1) -DYNA. (hoff- 1549. huvud- (hoffved- m. fl. former) 1544 osv. hufda- (hofda-, höfda-) 16161797. hufde- (hofde-, höfde-) 15871791) [fsv. hovuþdyna, hofþa dyna] (numera mindre br.) huvudkudde; särsk. om mera långsträckt sådan. BtFinlH 3: 230 (1549). Tvenne Hufdedyner eller så kallade Långdyner. BoupptVäxjö 1782. Klint (1906).
-DÄCK. sjöt. ett fartygs förnämsta fullständiga däck, på handelsfartyg vanl. det däck som närmast täcker lastrummen. NF 4: 66 (1880). NoK 13: 206 (1922).
-EGENSKAP~102, äv. ~200. grundegenskap, förhärskande l. dominerande egenskap; äv. (numera föga br.): viktig l. nödvändig egenskap. Wår Guds hufwud-egenskap är, at wara god och Nådig. Sahlstedt Hoffart. 9 (1720). Den genom dem (dvs. kedjestyngsmaskinerna) frambragta sömmen saknar en hufvudegenskap, varaktighet. Wolter Symask. 20 (1866). WoH (1904).
-ELEMENT. (i sht i vetenskaplig framställning) huvudbeståndsdel; grundelement; huvudfaktor. Atterbom i Phosph. 1810, s. 101. Det andra hufvudelementet i målarkonsten är färggifningen l. koloriten. 2NF 19: 188 (1913).
-ENTRÉ. jfr -INGÅNG. Utställningens hufvudentré. AB(L) 1895, nr 255, s. 4. 2NF 28: 595 (1918).
-EPOK. Atterbom i Phosph. 1810, s. 120. Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning. Söderwall (1870; boktitel). Fornv. 1922, s. 224.
-EXEMPLAR. förnämsta exemplaret av skrivelse, dokument, ritning o. d. som utfärdas i flera exemplar. SFS 1895, nr 105, s. 3.
-FAKTOR, r. l. m. jfr FAKTOR II 2. SvT 1852, nr 14, s. 3. En versform, som har alliteration till hufvudfaktor. NordT 1895, s. 554. 2NF 38: 104 (1925).
-FAKTUM. grundläggande faktum; grundfaktum; faktum (l. vart särskilt av de fakta) som i ett visst sammanhang är(o) viktigast. Lyceum I. 2: 42 (1810). Vi .. redogöra för några af de hufvudfakta, som hithörande undersökningar gifvit vid handen. EkonS 2: 20 (1894). 2NF 2: 1182 (1904).
-FALL.
1) (tillf.) motsv. FALL I 1 i, i fråga om vattenfall. Bergstrand Geol. 63 (1868). Rhenfallet .. störtar sig i tre hufvudfall utför en brant klippvägg och genom fyra höga, delvis skogbevuxna klippor. TT 1899, Allm. s. 265.
2) motsv. FALL XII 4, i fråga om omständigheter o. d. Biberg 1: 64 (c. 1814). Friesen UpplRunsten. 22 (1913).
-FASAD. Palmstedt Resedagb. 57 (1778). På tomtens södra del är hufvudbyggnaden belägen, med hufvudfasaden åt Roslagsgatan. Friesen Inbj. 1891, s. 77. Wrangel TessPal. 3 (1912).
(jfr 4 b β α’) -FAT, sbst.1 (†) stort fat?, stort laggkärl? BoupptSthm 9/4 1607. Hufwudfaat med Jernfötter och beslag. Därs. 25/4 1646.
(1) -FAT, sbst.2 [jfr fsv. fat, klädesplagg, nor. hovudfat, huvudbeklädnad] (†) huvudlag? Itt huffuud fatt aff Schomagarnes egit ledher. Skråordn. 311 (1546). Läder tömar — 2 paar(;) Hufudh Faat — 1(;) Biörn skinn — 1/2. BoupptSthm 15/4 1603.
-FEL. Sahlstedt Hoffart. Bih. 3 (1720). Hufvudfelet med Kungl. teatern .. är ju, att (osv.). PT 1899, nr 49, s. 3.
-FIENDE.
1) till 4 b β α’: (var särskild av ngns) förnämsta fiende(r). LPetri 3Post. 63 a (1555). Fredrik II. .. förskaffade sig .. betydliga medel til krigets utförande mot sina hufvudfiender. Lefrén Förel. 3: 254 (1817).
2) (numera knappast br.) till 4 b β β’: hätsk, oförsonlig fiende, dödsfiende. I politiken hade de (dvs. Tessin o. Warmholtz) varit hufvudfiender. Snoilsky i 3SAH 17: 155 (1902).
-FIGUR. särsk. motsv. FIGUR 4 o. 5, i fråga om tavla o. d. resp. roman l. skådespel l. sällskap o. d.: (var särskild av de) viktigaste l. mest framträdande figur(erna). Hasselroth Campe 197 (1794). Hufvudfigurerna hos Liliencron äro den adlige godsherrn, officern i krig eller på manöver, den muntre, kringvandrande artisten och den unga flickan. 2NF 16: 495 (1911). Huvudfiguren i en muntert stilad jättefontän. Bergman LBrenn. 72 (1928; i bild).
-FLOD. [fsv. hovudhflodh]
1) (numera mindre br.) (var särskild av de) förnämsta flod(erna) inom ett område; jfr -STRÖM. Holm NSv. 54 (1702). Norrlands 8 hufvudfloder. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 35 (1853). Hufvudfloden (i Härjedalen) är .. Ljusnan. IllSv. 2: XIII (1882).
2) om större flod i motsättning till mindre som mynnar ut i densamma. Vanligen uppkommer ett större vattudrag derigenom, att hufvudfloden upptager flera mindre, hvilka kallas bi- eller tillfloder. Palmblad LbGeogr. 24 (1835). 2NF 37: 600 (1925).
3) (†) (stor l. viktig) flodarm. Och vthaff Eden gick en ström til at watna Lustgården, och han deladhe sigh j fyra hoffuudh flodher. 1Mos. 2: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: grenar).
(1 h) -FLOG. (†) ”flygande” smärtförnimmelser i huvudet. Vnderstundom hade jagh .. häfftige huffvudh flogh .. och mäst stodh Stinget eller floget igenom wänstra ögat up j huffvudet. Gyllenius Diar. 330 (c. 1670).
(1 (h)) -FLOTT, n. (†) = -FLUSS. Schroderus Os. III. 1: 19 (1635). För Tandawee och Hufwudflott. Bondepract. C 4 b (1662; da. orig.: Hoffvitflud).
-FLOTTA, r. l. f. huvudavdelning(en) av en flotta. AOxenstierna Bref 4: 177 (1645). Mankell Fältsl. 760 (1859).
(1 (h)) -FLUSS. (numera knappast br.) katarr i näsan o. dess bihålor; huvudvärk i förening med dylik katarr. IErici Colerus 1: 351 (c. 1645). Landshöfdingen Baron Cederström siuknade härstädes af en svår Hufvudfluss. NoraskogArk. 6: 30 (1768). NF 7: 16 (1883).
-FORM, pl. -er.
1) till 1: huvudets form. Nilsson Fauna 1: 461 (1847). Östergren (1928).
2) till 4 b β α’: (var särskild av de) viktigaste l. dominerande l. mest framträdande form(erna) av l. för ngt. Hazelius Bef. 266 (1836). De tvenne hufvudformer, i hvilka den antichristliga rigtningen uppträdt. Melin JesuL 4: Förord (1851). Såsom hufvudformer för det mänskliga samhällslifvet betrakta vi hemmet, kultursamhället, riket, förbundsriket och världsriket. FestskrBurman 299 (1910). särsk.
a) bot. o. zool. den förnämsta formen av en växt- l. djurart (ett växt- l. djursläkte); den form av en växt- l. djurart som anses representera artens typ. Hisinger Ant. 5: 130 (1831). 2NF 11: 1217 (1909).
b) språkv.
α) (numera mindre br.) grundform; motsatt: böjningsform. Leopold i 2SAH 17: 151 (1824). Tegnér SvRättstavn. 38 (1887).
β) vart särskilt av de formsystem (i de moderna språken aktivum o. passivum) som bilda huvudavdelningarna inom verbparadigmet; jfr GENUS 2. ELönnrot i Suomi 1841, 5: 39. Brate SvSpr. 119 (1898).
γ) (knappast br.) aktiv l. s-lös form av ett verb. 2NF (1909). Östergren (1928).
(1) FOTING. [med avs. på utländska förebilder o. anledningen till namnet se CEFALOPOD] zool. individ l. art av den högsta klassen (Cephalopoda) av blötdjuren, cefalopod, bläckfisk (se d. o. 2). Dalin 2: 766 (1855). 3NF (1929).
-FRÅGA, r. l. f.
1) (tillf.) motsv. FRÅGA, sbst. 1: viktigaste fråga (som framställes i ngt visst sammanhang). Nu ändtligen framkom hufvudfrågan ”tycker kusin om mig?” Bremer Hem. 1: 312 (1839).
2) motsv. FRÅGA, sbst. 3: ämne l. ärende l. angelägenhet l. problem osv. som i ett visst sammanhang är viktigast l. hör till de viktigaste. At man skulle granneligen gifwa acht på rätta Hufwudfrågan vthi thetta Samtalet. Schroderus Os. III. 2: 314 (1635). Forssell i 3SAH 3: 118 (1888).
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, r. l. f. särsk. till 4 b β α’.
1) förhärskande l. dominerande färg (i bet. 1 o. 2). Uggla Herald. 28 (1746). Hela dekorationen är hållen i en glad och livlig färgskala med rött och blått som huvudfärger. Fredr1Tid 14 (1924).
2) var särskild av de färger (rödt, orange, gult, grönt, blått, indigo o. violett) som tydligt kunna skiljas från varandra i den färgskala som uppstår vid solljusets brytning i ett prisma. Det är af naturkunnigheten bekant, att dagsljuset, eller det som kallas vitt, består af 7 sammanblandade hufvudfärgor. Bergman Jordkl. 267 (1766). Thunberg KroppByggn. 103 (1907).
-FÄSTE. (i fråga om ä. förh. o. i vitter stil) huvudfästning. Schroderus Os. III. 2: 342 (1635). Fatab. 1928, s. 209.
-FÄSTNING. fästning som inom ett område är den förnämsta l. tillhör de förnämsta; äv. (i fråga om ä. förh.) om kärnfästning i förhållande till dess utanvärk. Brask PufendorfHist. 82 (1680). Hollands hufvudfästning, Bergen-op-Zoom, .. föll .. i .. (fransmännens) händer. Snoilsky i 3SAH 17: 135 (1902).
-FÖRBANDSPLATS~002 l. ~020. mil. av sjukvårdskompani l. del därav anordnad förbandsplats. Tingsten AnvTakt. 126 (1887). KorprUSjukv. 106 (1916).
-FÖREMÅL~102, äv. ~200.
1) (numera föga br.) det varpå ngns strävanden l. önskningar företrädesvis gå ut; huvudsyfte; huvudändamål. Ännu är Freden, midtunder Kriget, Hufvud-föremålet för nästan alla Makter, och de hafva den äfven alla af nöden. GT 1788, nr 92, s. 2. Forssell i 3SAH 3: 265 (1888).
2) det varpå en handling l. värksamhet l. känsla företrädesvis är riktad. Atterbom Minn. 531 (1818). Farabi valde logiken till hufvudföremål för sitt studium. NF 4: 1019 (1881).
-FÖRHANDLING. jur. den del av en process i vilken saken i sin helhet framställes för rätten av parterna; motsatt: förundersökning resp. förberedande skriftväxling. NF 5: 399 (1882). Kallenberg CivPr. 2: 112 (1927).
-FÖRRÅD. Lefrén Förel. 1: 215 (1818). Regementets förråd af intendenturmateriel indelas i hufvudförråd och kompaniförråd. SFS 1907, nr 105, s. 12. Döss o. Lannge (1908).
(4 b β β’) -FÖRRÄDARE. (†) ärkeförrädare. En slijk skalk och huffwedt Förrädere. G1R 16: 186 (1544). Tegel G1 2: 193 (1622).
-FÖRSVARSLINJE ~0200 l. ~0020. mil. den linje inom ett (förstärkt) försvarsområde som i det längsta skall hållas (o. åt vilken sådan sträckning bör givas, att den så långt som möjligt är undandragen fiendens insyn från marken o. luften). KrigVAH 1881, s. 67. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 56.
-FÖRÄNDRING. särsk. (†) huvudslag; huvudtyp. Så blifver altid den anförde satsen riktig, at Stålet är midt imellan de andra tvenne järnets hufvud-förändringar. VetAH 1787, s. 5. Retzius FlVirg. 44 (1809).
(1 h) -GALEN. (†)
1) yr i huvudet, förvirrad, förryckt. (Copernicus är) Så Hufwud galen at han talar uti Yrsla. Spegel GW 156 (1685). Schultze Ordb. 1409 (c. 1755).
2) om dryck: som gör ngn yr i huvudet l. förryckt. (Sv.) Huvudgalet öl, (lat.) Cerevisia insanum reddens. Schultze Ordb. 1409 (c. 1755).
-GATA. Rudbeck Atl. 4: 157 (1702). Man såg tysta, mörka skaror samla sig öfverallt på stadens hufvudgata. SydsvD 1870, nr 113, s. 1. Siwertz Varuh. 5 (1926).
-GLOSA. språkv. benämning på glosa i förhållande till annan dylik varav den bestämmes, principal glosa. Noreen VS 5: 168 (1906). SoS 1914, s. 215. —
-GRAV. särsk. bef. om den stora yttergraven omedelbart framför huvudvallen på en fästning l. ett särskilt fäste. Wikforss 1: 757 (1804). NF 4: 581 (1881).
-GREN.
1) i eg. anv., i fråga om träd; särsk. (i sht i fackspr.) dels om gren i förh. till annan gren (bigren, sidogren) som utgår från densamma, dels om var särskild större, direkt från stammen utgående gren. Ahlich 172 (1722). Så länge (frukt-)trädet är litet, bör det icke få hafva flera än 3 eller 4 hufvudgrenar. Berlin Lsb. 176 (1852). Geete o. Grinndal 37 (1923).
2) i bildl. o. överförd anv.; särsk. i fråga om folk- l. språkfamiljer l. värksamhetsgrenar. Fernow Värmel. 31 (1773). Dessa (finska) stammar (i det inre av Ryssland) delas i två hufvudgrenar. Nilsson Ur. I. 4: 38 (1843). Detta näringsfång (dvs. fisket) .. delar sig .. i tvenne hufvudgrenar. Palmblad Norige 98 (1846). TT 1895, Allm. s. 22.
-GREPP. (†)
1) till 4 b β α’: tillvägagångssätt som på ngt visst område är det förnämsta l. tillhör de förnämsta; huvudmetod, huvudmedel; jfr GREPP 2 b. Triewald Förel. 1: 211 (1728, 1735). Purgationer, klister, vomitiv och fasta, hafva varit .. (de egyptiska läkarnas) hufvudgrep. Lagerbring HistLit. 128 (1748).
2) till 4 b β β’: godt ”tag”. Ett hufvudgrep af Hielp. Linné Bref I. 2: 174 (1751).
-GRUND, r. l. m.
1) (var särskild av de) förnämsta grundval(arna) för ngt; numera knappast br. utom (i sht i pl.) i fråga om åsikter (livsåskådning o. d.). Then rette .. kärnan och hoffuudhgrunden, vppå hwilken hwar och en Christen menniskios andeligha öffning och saligheet lagd är. Balck Musæus B 4 a (1596). Frid med Gud .. är hufvudgrunden för en rätt christens lycksalighet. Wallin Rel. 1: 26 (1810, 1825). Huvudgrunderna för den modärna livsåskådningen. Östergren (1928). särsk. (†) i pl.: (en läras l. vetenskaps o. d.) första grunder, element. Hufvud-grunderna af Christna Läran. Lagerbring 2Hist. 1: 116 (1778). DA 1793, nr 89, s. 3.
2) huvudorsak; huvudfaktor; äv.: huvudskäl; stundom: huvudargument. Muræus Arndt 2: 307 (1648). Förkärleken för Fabian från Oscars sida hade troligen sin hufvudgrund i den omständigheten, att modren mest älskade den yngste sonen. Schwartz Pos. 247 (1863). En hufvudgrund, hvarmed man velat rättfärdiga införseln af utländska ord, är, som man vet, att (osv.). SvTidskr. 1873, s. 500. Linder Om -er 21 (1890).
3) huvudprincip, huvudgrundsats. DA 1771, nr 4, s. 2. Både längd och tjocklek i fyrkant utgöra hufvudgrunden för balkars klassificerande. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 20.
-GRUNDSATS~02, äv. ~20. huvudprincip. AdP 1800, s. 988. Mankell Fältsl. 820 (1859). Schück (o. Warburg) LittH 1: 182 (1896).
-GRUPP. Brunius SkK 521 (1850). De svenska dialekterna inom Sverge kunna indelas i .. fem huvudgrupper. Flodström SvFolk 196 (1918).
-GÅNG, pl. -ar.
1) (tillf.) abstr., motsv. GÅNG I 11: de stora dragen (av ett förlopp). Vi (skola) här endast i korthet .. antyda händelsernas hufvudgång. Schybergson FinlH 1: 297 (1887). PedT 1899, s. 6.
2) konkret: gång (se d. o. III) som ngnstädes är den förnämsta l. tillhör de förnämsta.
a) motsv. GÅNG III 1, om olika slag av vägar l. passager. De gingo nu tvärsöfver hufvudgången (i trädgården). Snellman Gift. 2—3: 120 (1842). FolkskV 1901, s. 157.
b) geol. o. bärgv. motsv. GÅNG III 2, om bärgarts- l. mineralgång. Rinman (1788). TT 1895, K. s. 25.
-GÅRD. (huvud- 1528 osv. höfde- c. 1645) [fsv. hovudhgardher] om gård i förh. till utgård l. torp o. d. som lyder under densamma; äv. om den förnämsta av ngns l. en släkts gårdar; förr äv. om mangårdsbyggnaden på en gård i motsättning till uthus o. d. G1R 5: 116 (1528). Lähns skilnaden löper fram emillan hufwudgården och ladugården. HTSkån. 1: 192 (i handl. fr. 1658). LAHT 1913, s. 74.
-GÄLD. [fsv. hovuþgiäld] särsk. (†) om lånat kapital i motsättning till därå fallande ränta. Betala thet lähnt war, både til Ränta och Hufwudgälden. Sjöl. 1667, Bodm. 4. Fischerström 2: 259 (1780).
-GÄLDENÄR. dels (i fackspr.) om gäldenär i motsättning till person som gått i borgen för honom, dels om ngns största gäldenär. VDAkt. 1760, nr 35. Kallenberg CivPr. 1: 917 (1924).
-GÄLL, n. (†) stort o. indräktigt pastorat. Ther stora huffuod gield lösa bliffua, skole wij ther vm bliffua åtspordt, .. så ath then sådana gield besitia skall, skall först komma och presentera siig for oss. G1R 8: 324 (1533). KOF II. 2: 243 (c. 1655).
(1) -GÄRD. (huvud- 1635 osv. hofda- (hoffta-) 1541. hufde- (hoffde-, höfde-) c. 16001732) [fsv. hovudhgärdh, hofþagärþ] i en säng o. d. anordnat, av en l. flera kuddar o. d. bestående särskilt underlag för huvudet; äv. allmännare, om ngt varpå en liggande vilar sitt huvud; äv. närmande sig l. övergående i bet.: huvudända. 1Mos. 47: 31 (Bib. 1541). På ljungen är min säng beskärd, / En sten får bli min hufvudgärd. Arnell Scott 98 (1829). Sjuksystern .. satt .. vid huvudgärden. Hallström Händ. 203 (1927).
-HANDLING.
1) (numera föga br.) förnämsta, viktigaste delen av ett händelseförlopp. Biberg 3: 160 (c. 1823). Hufvudhandlingen i Hussula var myteri, i Likala förräderi, i Anjala uppror. Beskow i 2SAH 42: 122 (1867).
2) (i fackspr.) inom sig slutet händelseförlopp som i ett litterärt arbete (ss. ett drama l. en roman) bildar det väsentliga (l. enda) föremålet för framställningen. Nyblæus Forskn. I. 1: 170 (1873, 1879). Episoderna äro (i Calderons dramer) satta i förbindelse med huvudhandlingen. Sylwan (o. Bring) 1: 221 (1910).
3) (i fackspr.) aktstycke som i ett visst sammanhang är det förnämsta l. tillhör de förnämsta. SFS 1891, nr 58, s. 9. Östergren (1928).
(1) -HARNESK. (i fråga om ä. förh.) harnesk för huvudet, hjälm. HH 2: 26 (1548). Spak BlVap. 24 (1890; möjl. efter handl. fr. 1606).
(1 h) -HIRA l. -HYRA, r. l. f. (†) yrsel, svindel; sinnesförvirring. Så höghe .. Bergzklippor .., thet man näpligh vthan Hufwudhyra, ther vthföre see kan. Schroderus Liv. 848 (1626). Huffwuhyra. Schroderus Dict. 25 (c. 1635).
(1 d) -HOPP. simn. hopp på huvudet (i vatten). Balck Idr. 2: 391 (1887). 2NF 25: 565 (1916).
(4 b β β’) -HORA, f. (†) ärkehora. ÅngermDomb. 1647, s. 73.
(1) -HYENDE. (huvud- 1814. hufte- 1599) (†) huvudkudde. ArvskifteSthm 1599. Heinrich (1814; med hänv. till hufvudkudde).
-HYRA, se -HIRA.
(1) -HÅLLARE, r. l. m. om olika redskap varmed huvudet hålles uppe l. i rätt läge, t. ex. fotogr. om nackstöd för huvudet vid fotografering. Hygiea 1852, s. 217. PriskurFotogrArtikl. 1900. s. 371.
(1) -HÅR. [fsv. hovudhhar]
1) vart särskilt hårstrå på huvudet (hjärnskålspartiet). Äro ock idhor hoffuudhåår all reknat. Mat. 10: 30 (Bib. 1541). Han, på ett hufvudhår, / Oss skada ej förmår. Ps. 1819, 124: 3. Ymer 1905, s. 81.
2) sammanfattning(en) av ngns hårstrån på huvudet (hjärnskålspartiet). (Synderskan) begynte wäta hans fötter medh tårar, och torkadhe medh sitt hoffuudhåår. Luk. 7: 38 (Bib. 1541).
(1 b) -HÄNGANDE, n. (tillf.) förhållande(t) att hänga med huvudet; äv. bildl. Herrenhutiskt hufvud-hängande. SvLitTidn. 1819, sp. 615.
(1 b) -HÄNGANDE, p. adj. (föga br.) som hänger med huvudet; vanl. bildl. Tråkiga, hufvudhängande menniskor. Dagen 1898, nr 235, s. 2.
(1 b) -HÄNGARE, m. (mindre br.) person som hänger med huvudet; vanl. bildl. SvLitTidn. 1821, sp. 544. Auerbach (1909).
-HÄR, r. l. m. huvuddel(en) av en här. Holmberg 1: 989 (1795). IllMilRevy 1905, s. 57.
-HÄRD. bildl. Den nordiska odlingens .. hufvudhärdar, universiteten. Weibull LundLundag. 250 (1869). 2NF 38: 156 (1925).
-IDÉ. ledande l. dominerande idé; grundidé. (Det) är möjeligit, at en och annan omständighet icke är aldehles sammanstämmande med hufvud-idéen. Höpken 2: 147 (1749). Schleiermachers lära är egentligen ett filosofiskt förandligande af Christendomens hufvudidé. Agardh BlSkr. 1: 335 (1836). Sylwan (o. Bing) 1: 144 (1910).
-INDELNING~020. första l. allmännaste indelning, grundindelning. Afzelius Log. 62 (1839). Sthm 1: 623 (1897).
-INGÅNG~02, äv. ~20. jfr -ENTRÉ. Wikforss 1: 757 (1804). Kyrkans hufvudingång. Cornell NorrlKyrklK 16 (1918).
-INKOMST~02, äv. ~20. Palmblad Norige 247 (1846). Johansson Noraskog 2: 131 (1882).
-INNEHÅLL~102, äv. ~200. de stora dragen av l. det viktigaste l. väsentligaste i innehållet (i en skrift l. en tankebyggnad o. d.). Rydén Pontoppidan 165 (1766). Låta lärjungarne fritt återberätta ett poems hufvudinnehåll. Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 67 (1896).
-INTERVENIENT. jur. person som gör huvudintervention. 2NF 11: 1220 (1909). Kallenberg CivPr. 1: 1086 (1924).
-INTERVENTION. jur. i fråga om rättegång: intervention vid vilken intervenienten ss. kärande anhängiggör ny process mot båda de ursprungliga parterna ss. svarande; principal intervention. 2NF (1909). Kallenberg CivPr. 1: 1086 (1924).
-INTRESSE. Berndtson (1880). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 300 (1900).
-INTRYCK~02, äv. ~20.
1) (†) vart särskilt av de intryck som på ett mera väsentligt sätt öva inflytande på ngn. De omständigheter som gjorde hufvudintrycken på hans ungdom. Atterbom i Phosph. 1811, s. 38.
2) det förnämsta intryck som ngn l. ngt giver. Santesson Sv. 255 (1887). I hufvudstadens centralkyrkor är .. hufvudintrycket af det inre harmoniskt. Sthm 2: 105 (1897).
-IRRING. särsk. (†) var särskild av de viktigaste tvistigheterna mellan två parter. Desse tree förtalde hufvudhirringer .. voro vid Flakesiöbäck skuttne under en opman (dvs. skiljedomare). AOxenstierna 2: 89 (1612). SvTr. V. 1: 213 (1613).
-JAKT.
1) till 1: hos vissa vilda folkslag (särsk. sådana som tillhöra det indokinesiska kulturskiktet) förekommande bruk att gm jakt l. överfall l. krigiska infall på andra stammars områden förskaffa sig människohuvuden till troféer l. prydnader o. d. Swahn Bock 248 (1884).
2) (förr) jäg. till 4 b β α’; i fråga om avjagning å djur (särsk. varg) på större område; dels om den väsentliga, slutliga delen av jakten, dels om den jaktplats som är utsedd för huvuddelen av deltagarna i jakten, dels (o. i allm.) om den plats där jakttyget är uppställt l. om jakttyget o. det stillastående manskapet, dels om det mot jakttyget framskridande drevet. Brummer 75 (1789). Hahr HbJäg. 9 (1865).
(1) -JÄGARE. person som övar huvudjakt (i bet. 1). Hufvudjägarna på Borneo. Swahn Bock (1884; boktitel). Nilsson PrimKult. 59 (1923).
-KARAKTÄR. särsk.
1) sammanfattning(en) av de egenskaper l. drag som huvudsakligen bestämma ngts karaktär; äv. (i sht i fackspr.): huvudegenskap, grundegenskap. Trendelenburg GrSpr. 258 (1801). Organismens morfologiska hufvudkaraktärer. 2NF 18: 657 (1912). särsk. i fråga om vilje- l. känslolivet. En flegmatisk maklighet .. utgör javanarens hufvudkaraktär. (Bladh o.) Hornstedt 140 (1784). Ljunggren Est. 1: 147 (1856).
2) (föga br.) huvudperson (i en litterär produkt). Hufvudcharakteren (i komedien Cendrillon) är misslyckad, och de öfriga idel gamla bekanta. Phosph. 1811, s. 40. NoK 29: 132 (1924).
-KASSA. förnämsta kassan i en institution l. affär o. d.; förnämsta avdelningen av en kassa. SFS 1875, nr 5, s. 1. Döss o. Lannge (1908).
-KASSÖR. person som handhaver huvudkassa. SFS 1897, nr 86, s. 13. Döss o. Lannge 194 (1911).
(1) -KLANG. mus. klang som uppstår gm utnyttjande av huvudets resonansrum. Henningsson Välläsn. 7 (1907). SDS 1929, nr 40, s. 7.
(1) -KLUT. (i sht förr) ett slags kvinnlig huvudbonad bestående av ett (stärkt) trekantigt stycke tyg; klut; jfr -KLÄDE. 2:ne stärkte Panneljn el. hufvudklutar. VRP 16/4 1729. Lagerlöf Holg. 1: 12 (1906).
(1) -KLÄDE. (huvud- (hoffuet- m. fl. former) 1526 osv. hu- 16551749. huu- 1678) [fsv. hovudhklädhe] huvudduk; äv. om dok o. d.; jfr -KLUT, HUCKLE. Gl1Kor. 11: 10 (NT 1526). Norrl. 14: 72 (1926). SvKulturb. 1—2: 288 (1929).
-KNOPP.
1) (vard., skämts.) till 1 o. 2: huvud, skalle, ’knopp’. Kolmodin QvSp. 2: 239 (1750). Mor hon tänkte visst, hvad jag tror, / att jag inte var riktig i hufvudknoppen. Melin Dikt. 1: 120 (1888). Laurén Stenvall Bröd. 97 (1919).
2) bot. till 4 b β α’, om den först bildade av ett antal från samma ställe utgående axillärknoppar. Areschoug LbBot. 122 (1863). Geete o. Grinndal 37 (1923).
-KNUT. (vard.) bildl.: kärnpunkt; särsk.: den viktigaste uppgiften, huvudsvårighet, huvudproblem, huvudfråga. Mont-Louis FrSpr. 274 (1739). ”.. Hvarest skall då vårt hemliga möte äga rum?” — ”Ja, se det är hufvudknuten! ..” Sparre Frisegl. 3: 95 (1832). BL 12: 7 (1845). Auerbach (1909).
(1 b) -KNYCK. knyck på huvudet. Disa .. kastade med en huvudknyck tillbaka håret i pannan. Nycander Herrg. 16 (1912). Stjernstedt Liw. 74 (1925).
(1) -KNÅP. (†) ”finess” i hårklädsel l. frisyr. En hälsning, en dans, en klädprydning, et hufvudknåp, et mode kan hos en sådan (dvs. Evas dotter) ha den värkan, at (osv.). Dalin Arg. 1: 40 (1733, 1754). Bergius Småsak. 4: 100 (1756; sannol. efter Dalin).
-KONTOR.
1) till 4 b β α’; motsatt: avdelnings- l. filialkontor. FiskSocAssRegl. 1746, s. 3 a. Bankens hufvudkontor skall vara i Linköping, hvarest ock bolagsstämmorna skola hållas. SFS 1891, Bih. nr 78, s. 4.
2) (vard., skämts.) till 1 o. 2: huvud. —
-KRAFT.
1) (†) till 2 a: tankeförmåga. Rec:s hufvud- eller tankekraft. Boström 3: 80 (1834).
2) (†) till 4 b β α’: (var särskild av) ngts l. ngns förnämsta kraft(er) l. medel; stundom: den (det) huvudsakliga ”roten” l. upphovet (till ngt). Otroo, så som en root, musten, och hoffuudhcrafften till alla synd. FörsprRom. 2 a (NT 1526). Ikullstötningen, som är ryttarens hufvudkraft, är det för fotkarlen farligaste. Hazelius Förel. 301 (1839).
3) till 4 b β α’, i pl.: förnämsta stridskrafter, huvuddelen av stridskrafterna. Sveriges hufvudkrafter voro vända åt ett annat håll, för att afvärja den vida mäktigare fienden. Palmblad Norige 273 (1846). HT 1918, s. 85.
-KRAN. kran å huvudledning (se d. o. 2). Brännes gas, bör man hvarje afton tillse att hufvudkranen blifvit stängd, när gasen släckes. Langlet Husm. 941 (1884).
(1) -KUDDE, förr äv. -KUDDA. (huf- 1768. hufde- 1659. huvud- 1669 osv.) kudde att vila huvudet på; kudde i l. till huvudgärden på en säng; äv. oeg. l. bildl.: underlag för huvudet; jfr DYNA, HUVUD-DYNA. En lithen hufdekudde. BoupptSthm 4/3 1659. Med min ytterrock över mig och min lilla resväska .. till huvudkudde. Wulff 85År 330 (1929).
(1) -KULLE l. -KULL. (†) huvudskål; bakhuvud; hjässa. Comenius OrbPict. 229 (1683). (Barnets) vertex eller Hufwud-Kulle. Hoorn Jordg. 1: 179 (1697). Dalin (1852; med hänv. till hjesse).
(jfr 1 d) -KULLS, adv. [sv. dial. (Blek.) huekölls] (†) huvudstupa. Officerare och gemene .. hofwe sig hufwutkuls utföre igen. Spegel Dagb. 73 (1680).
-KURS. i fråga om undervisning; särsk. om den längsta av de kurser som hållas vid en folkhögskola l. landtmannaskola. SFS 1919, s. 2513. Därs. 1923, s. 601.
-KVARTER. kvarter för ledningen i krigstid av hären (o. flottan) l. under vissa förhållanden för ledningen av härgrupp (armégrupp); vanl. om (stora) högkvarteret; äv. bildl. ConsEcclAboP 127 (1658). Gifvit i Vårt Hufvud-quarter Krummelse d. .. 5 Sept. 1706. Carolus. Nordberg C12 1: 700 (1740). SvD(A) 1929, nr 260, s. 4 (bildl.).
(1 (h)) -KVAV, sbst. (†) jfr -FLUSS. Linc. (1640; under catarrhus). (Sv.) Hufwud-qwaf .. (lat.) gravedo capitis, pituita viscida. Spegel 356 (1712).
-KVITTENS. numera bl. (tillf.) om huvudexemplar av kvitto; förr äv.: kvitto varpå ngn sammanfört allt det som han i olika poster mottagit av en annan. G1R 4: 265 (1527). Meurman (1846).
-KYRKA. [fsv. hovudhkirkia] kyrka som i en stad l. ett visst kyrkligt område är den förnämsta l. tillhör de förnämsta; särsk. om en moderförsamlings (förnämsta) kyrka i förh. till kyrka i annexförsamling. Schroderus Os. 2: 331 (1635). Cornell NorrlKyrklK 52 (1918).
(6 f) -KÅL. [fsv. hovudhkal] kål vars blad knyta sig till ett huvud; särsk. om kålsorter (av gruppen Brassica oleracea capitata Lin.) med tätt, fast huvud av jämna, släta blad. VarRerV 57 (1538). Hellström NorrlJordbr. 441 (1917).
-KÅR. huvudavdelning av armé o. d. Loenbom Stenbock 1: 66 (1757). Auerbach (1909).
-KÄLLA. särsk. bildl.
1) källa som för ngt är den förnämsta l. tillhör de förnämsta.
a) i fråga om källa för inhämtande av uppgifter l. kunskap. GRosén (1771) hos Nohrborg Föret. § 3. Hufvudkällan för den Svenska befolkningsstatistiken äro de, genom kyrkolagen af år 1686, anbefallde kyrkoböckerna. (Agardh o.) Ljungberg III. 2: 2 (1857). Fornv. 1926, s. 29.
b) i fråga om källa varifrån man hämtar inkomster l. rikedomar o. d. För at skaffa penningar åt Staten äro tvänne hufvudkällor at tilgå, Nödvändighets- och Öfverflödsvaror. SP 1792, nr 154, s. 1. Palmblad LbGeogr. 268 (1835).
2) (numera knappast br.) huvudorsak, huvudfaktor. VDAkt. 1779, nr 502. Skilsmässan från Gud sker, genom synden, som är hufvudkällan till all olycksalighet. Hagberg Pred. 1: 85 (1814). LAHT 1902, s. 125.
-KÄNNEMÄRKE~1020. Fischerström 4: 352 (c. 1795). Det egendomliga förfarandet i fråga om h (dvs. att det stundom bortfaller) anses allmänt och med rätta som ett hufvudkännemärke för den s. k. rospiggskan. Uppl. 2: 540 (1908).
-KÄRANDE, m.||ig. jur. kärande i huvudmål; motsatt: genkärande. Schrevelius CivPr. 253 (1853). Kallenberg CivPr. 1: 406 (1918).
-KÄROMÅL~102, äv. ~200. jur. huvudkärandes käromål, käromål i huvudmål; motsatt: genkäromål. 1NJA 1874, s. 301. Kallenberg CivPr. 1: 406 (1918).
(1) -LAD. (†) huvudlag. Biällrer till ett hufwudhladh för en Häst. BoupptSthm 1674, s. 55 a (1672). BoupptVäxjö 1754.
(1) -LAG, n. (huvud- (huvu-, huved-, hoffuit- m. fl. former) 1541 osv. huf- 17541763) (i fackspr.) den del av ett betsels remtyg som anbringas på hästens huvud; motsatt: tyglar. VaruhusR 1541. Skråordn. 317 (1546). Hufvudlaget består af nackremmen, sidoremmarne, pannremmen, käkremmen, nosremmen och skygglapparne. Wrangel HbHästv. 435 (1885). RedNordM 1923, s. 12.
(6 f) -LAKTUK l. -LAKTUKA. (†) huvudsallat. (Lat.) Lactuca capitata. (sv.) Huffwudhlacktuk. Franckenius Spec. C 4 b (1638). Linné Ungd. 1: 255 (1730).
-LAND.
1) land l. landskap som inom ett område resp. ett förbund o. d. är det (tillhör de) främsta l. ledande. Danmark hade, af tillfälliga mer än af naturliga skäl, blifvit hufvudlandet i unionen. Geijer I. 6: 232 (1840). I Södermanland, ett af det gamla Svithjods hufvudland, .. finnas .. tvänne (Sigurds)-runristningar. 2VittAH 26: 325 (1869). Östra Europas hufvudland, Ryssland. EkonS 2: 22 (1894). Grimberg SvH 274 (1907).
2) största l. förnämsta delen av ett land(område); land l. landskap där huvudmassan av ett folk l. en folkgrupp är bosatt; land i förhållande till besittning utanför detsamma. Besittningar kallas i almänhet alla de Länder, som ägas utom Hufvud-Landet. Regnér Begr. 99 (1780). Gåslandet är en låg, af grässlätter och otaliga små sjöar upptagen kuststräcka, som utskjuter från Novaja Semljas hufvudland. Nordenskiöld Vega 1: 69 (1880). Svensén Jord. 169 (1885).
3) land l. landområde där ngt har sitt starkaste stöd l. sin rikaste blomstring o. d. Sverige .. prisades (under 1600-talet) öfver Europa såsom protestantismens hufvudland. Forssell Stud. 1: 108 (1867, 1875). Grimberg VärldH 4: 135 (1930).
-LED, r. l. m. särsk.: var särskild av de leder varav en beviskedja, en satsfogning o. d. i första hand är sammansatt. Pipon SprGr. 29 (1872). Östergren (1928).
-LEDARE, m.||ig. Maria (Stuart) var en bland (den katolska) reaktionens hufvudledare. NF 4: 419 (1881). 2NF 3: 935 (1905).
-LEDNING.
1) abstr.: den väsentliga ledningen (av ngt). Fryxell Ber. 8: 123 (1838). Den kraftfulla, men despotiska J. Kr. Toll erhöll hufvudledningen af krigsväsendet. Schybergson FinlH 2: 234 (1889).
2) konkret: större ledning (för vätska, gaser, elektrisk ström m. m.) i motsättning till mindre ledning som utgår från densamma. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 73. 2NF 34: Suppl. 845 (1923).
-LEGA. (förr) större pänningsumma som indelt soldat l. båtsman erhöll av sina rotebönder vid inträdet i tjänsten. ÅngermDomb. 1647, s. 60. LMil. 1: 313 (1683). Abrahamsson 69 (1726).
-LIGGARE, r. l. m. särsk. vid museum: liggare för successivt antecknande av de förvärv som införlivas med samlingarna, ankomstjournal. 2NF 18: 1422 (1913). RedNordM 1920, s. 6.
(1) -LIK, adj. i sht bot. lik ett huvud. Hartman Fl. LXXIII (1838). Hufvudlika blomknippen. 2NF 20: 408 (1913).
-LIKARE, r. l. m. i fråga om mått för längd o. massa: likare som är direkt jämförd med prototypen o. näst efter denna äger högsta vitsord; i fråga om areometrar: likare som äger högsta vitsord. SFS 1878, nr 49, s. 2. Därs. 1913, s. 777.
(1) -LIN, förr äv. -LINA. (-lin 1851 osv. -lina (-lyna) 15531675) [fsv. hovuþlin] (i fackspr.) till den liturgiska dräkten i ä. tid hörande linnekläde som lades om prästens hals, skuldror o. bröst, stundom äv. över huvudet, ”amictus”, ”humerale”; jfr HALS-LIN. Messe rede .. Huffuod Liina aff Rött Damask, medt fingers brede gul bindikor om kring — 1 st. GripshInvent. 1553. Fornv. 1910, s. 170.
-LINJE, förr äv. -LINEA. särsk.
1) till 4 b β α’: linje som ngnstädes är den (tillhör de) förnämsta l. viktigaste; grundläggande l. dominerande linje; linje som utmärker ngts huvudriktning; i pl. äv.: konturer, grunddrag; äv. bildl. Rålamb 8: 6 (1691). Figurens hufvudlinier. Adler Meyer 270 (1894). Den tidens kurser .. voro (ej) så vidlyftiga som i våra dagar; i så godt som alla ämnen bibringades eleverna kännedom blott af hufvudlinjerna. Gripenberg Kadettk. 123 (1912). särsk.
a) mus. var särskild av linjerna i notskriftens femlinjesystem; motsatt: hjälplinje. Möller LbMus. 5 (1880).
b) om huvudväg l. stambana o. d. Frey 1848, s. 359. Hufvudlinien (på den stora sibiriska banan) från Tscheljabinsk till Strjetensk skulle .. utgöra 4,438 verst. 2UB 9: 313 (1905).
c) i fråga om släktlinjer. Anrep SvSlägtb. 3: 436 (1875). Östergren (1928).
2) boktr. till 6 i β: grov begränsningslinje upptill i tabell o. d. Nordin Boktr. 143 (1881).
(4 b β β’) -LJUGARE. [fsv. hovudhliughare] (†) storljugare, i högsta grad osannfärdig person. BtFinlH 3: 414 (1558). Men at jag skulle återkallat min ord, det hafwer ingen sagt utan en Hufwudliugare. Bergius Småsak. 2: 40 (i handl. fr. 1677).
-LOTT. [fsv. hovuþluter]
1) jur. var särskild av de (lika) lotter vari ngt (särsk. ett arv) i första hand skiftas för att fördelas på ett antal personer; äv. (numera föga br.) om huvudbeståndsdelen av ngns andel i arv l. annat gods. Finner någor sin (arvs-)lott sämre vara, .. söke .. (jämkning) hos Domaren, .. (som då) nämne .. tvänne goda män, som lotterna öfverse och jämnka, .. doch så, at hvar sin hufvudlott behåller. ÄB 13: 1 (Lag 1734). Det enklaste (sättet) .. är, att arfvet skiftas i lika delar eller hufvudlotter efter personernas antal. Palmén JurHb. 136 (1859).
2) bankv., jur. var särskild av de lika lotter vari ett bankbolags grundfond är fördelad o. vilkas ägare äro personligt o. subsidiärt solidariskt ansvariga för bankens förbindelser; motsatt: kommanditlott. SFS 1902, Bih. nr 118, s. 5. Därs. 1921, s. 1109.
Ssgr (till -LOTT 2; bankv. o. jur.): huvudlott-brev. SFS 1903, nr 101, s. 9.
(4 b β β’) -LUR, m.||ig. (†) stor ”lurifax”, ärkeskälm. Brobergen 46 (1696, 1708). Ullenius Ro § 65 (1730).
(1) -LUS. zool. lusen Pediculus capitis Lin. (som lever som parasit på den hårbevuxna delen av huvudet hos människor). Linné PVetA 1739, s. 16. Stuxberg (o. Floderus) 1: 722 (1901).
-LÄNGA, r. l. f. Zetterstedt SvLappm. 2: 192 (1822). Själva prästgårdens (i Gärdslösa) huvudlänga .. är ombyggd och tillbyggd. Böök ResSv. 94 (1924).
-LÄNGD. särsk. till 1: huvudets längd. Nilsson Fauna 1: 330 (1847). Därs. 4: 7 (1852). särsk. sport. i sådana uttr. som segra, vinna o. d. med en huvudlängd, i fråga om hästkapplöpning. TIdr. 1882, s. 61. Östergren (1928).
-LÄRARE. Svensson BellLanc. 28 (1819). I förening med åtskilliga yngre akademiske lärare grundade han (dvs. B. E. Hildebrand) ett privat läroverk, det s. k. Lyceum, blef en af dess hufvudlärare. Odhner i 2SAH 62: 33 (1885). SFS 1921, s. 1394. särsk.: person (ordinarie lärare) som i en läroanstalt är den främste representanten för (intager en ledande ställning med avs. på undervisningen i) ett särskilt ämne. SFS 1862, nr 25, s. 3. Vid högre allmänt läroverk är lektor hufvudlärare i de ämnen, som äro förenade med hans tjänst. Därs. 1905, nr 6, s. 48.
(4 b β β’) -LÖDDARE. (-lödiere) (†) ärkeskälm. Lasze Erichson, .. en hufuudhlödiere, som månge onde konster drifuer. ÄARäfst 150 (1596).
(4 b β β’) -LÖGN. (†) stor lögn. Han hörer och förnimmer .. att honom föres slige huffwud lögner vpå. G1R 12: 262 (1539). Heinrich (1814).
-LÖS. (huvud- (hoffuud- m. fl. former) 1558 osv. hufv’(i vers) c. 1700) [fsv. hovudhlös] särsk.
1) till 1: som saknar huvud; särsk.: som blivit berövad sitt huvud, som fått huvudet avhugget. Få wij (dvs. danskarna) them (dvs. svenskarna) först vnder wår kloffue, / Hoffuudlöse skole the tå legge sigh soffue. Svart Gensv. G 2 b (1558). TLev. 1900, nr 35, s. 2.
2) till 2: obetänksam, tanklös; oförståndig, oförnuftig, vettlös; förr äv.: obegåvad; numera företrädesvis ss. adv. l. i överförd anv., om sak (handling, beteende o. d.). HSH 9: 73 (1591). Nog at vi vete, det de Svenske, om de rätt besinna sig, äro likså litet hufvudlöse som annat folk. Dalin Arg. 2: 400 (1734, 1754). Och pängar kommo, pängar östes ut / så hufvudlöst, som blott en kvinna kan det. Fallström VDikt. 1: 288 (1887, 1899). Hon .. skämde trots faderns protester bort honom på det huvudlösaste vis. Siwertz Varuh. 161 (1926).
3) (numera bl. i högre l. arkaiserande stil) till 4 b α: som saknar överhuvud l. ledare; särsk. i ordspr. illa strider huvudlös här; förr äv. i överförd anv., om tillstånd o. d. SvOrds. B 2 b (1604). Stenkilska Ätten var .. på svärdsidan utgången och Svearike kastadt i et farligt och hufvudlöst tilstånd. Dalin Hist. 2: 72 (1750). Topelius Planet. 1: 167 (1889).
Avledn.: huvudlöshet, r. l. f. särsk. till -LÖS 2. FBurman i 1SAH 4: 48 (1791, 1809). Missnöjet öfver konungens hufvudlöshet och envishet voro i ständigt stigande. Tegnér Armfelt 3: 80 (1887).
-MAKT.
1) till 4 b β α’.
a) abstr.: huvuddelen av makten. En republikansk styrelseform med hufvudmakten lagd i adelns händer. Schybergson FinlH 2: 237 (1889).
b) konkret: makt (stat) som inom ett område l. i ett förbund o. d. är den (tillhör de) förnämsta l. ledande. Höpken 2: 170 (1752). Sverige (hade) förtjenat belöning af koalitionens hufvudmakt redan genom sin nya hållning mot Ryssland. Forssell i 3SAH 3: 183 (1888).
2) (†) till 4 b β β’, i uttr. med huvudmakt, med större (avsevärd) kraft. (Det) synes förnämligen tränne Stater wara, hwilka medh Hufwudmacht Tydskland angrijpa kunde, nämbligen Turcken, Huuset Österrijke, och Franckrijke. Brask Pufendorf Hist. 329 (1680).
-MAN, se d. o. —
-MANUAL. mus. i orgel: den manual vilken de flesta (o. starkaste) stämmorna blivit tilldelade. Höijer (1864). Hennerberg (o. Norlind) 1: 4 (1912).
-MASSA. största l. övervägande delen av en mängd l. massa, (en mängds l. massas) huvudbeståndsdel; flertal (se d. o. 3). VetAH 1813, s. 221. I hela Norige .. består bergens hufvudmassa af Gneiss. Palmblad LbGeogr. 105 (1851). Hufvudmassan af .. (ortnamnen på -inge o. -unge) torde .. kunna anses gå tillbaka till heden tid. Uppl. 1: 416 (1903).
-MEDEL. Bergklint Vitt. 136 (1761).
-METOD.
-MOMENT.
1) (vart särskilt av de) viktigaste moment(en) i l. av ngt; huvudpunkt. LittT 1795, s. 10. Det gifves i hvarje handling ett hufvudmoment, innefattande dess flesta eller vigtigaste syften. Lagerbielke i 2SAH 15: 50 (1832). En kort sammanfattning af svaromålets hufvudmomenter. Englund Ged. 110 (1853). 2NF 12: 339 (1909).
2) (i fackspr.) i ordboksartikel: första, grundläggande avdelningen av ett moment. —
-MOTIV.
1) (var särskild av de) förnämsta bevekelsegrund(erna) för ngn l. ngt. Wulf Köppen 1: 173 (1799). LärovKomBet. 1884—85, 1: 7.
2) i fråga om diktning: huvudsakligt motiv, grundmotiv. Hammarsköld SvVitt. 2: 98 (1819). (Provence) skapade .. en dikt, där för första gången erotiken var huvudmotivet. Sylwan (o. Bing) 1: 53 (1910).
(1) -MUSKEL. var särskild av huvudets muskler. Hernquist Hästanat. 29 (1778). Müller LbAnat. 120 (1905).
-MYNT. nat.-ekon. om det mynt i ett land som (med full vikt o. halt) är präglat i den metall varpå landets pänningväsen är grundat resp. om vart särskilt av de till olika valörer präglade slagen av detta mynt; motsatt: skiljemynt; särsk. om myntenheten; äv. om den använda metallen. RARP 17: 154 (1710). Af guld skola tvänne hufvudmynt präglas, det ena å tio och det andra å tjugo kronor. SFS 1873, nr 31, s. 2. Sommarin EkonL 1: 163 (1915).
-MÅL, sbst.1
1) (†) det varpå en handling företrädesvis är riktad. Hans (dvs. Tarquinius’) namn har varit hufvudmål för alle dem, som talat emot Tyranner. Dalin Montesquieu 4 (1755).
2) om det huvudsakliga målet l. vart o. ett av de huvudsakliga målen för en strävan; förr äv.: huvudsaklig(t) yrke l. sysselsättning l. strävan l. avsikt. (Kvinno-)Könets öfriga afsickter skulle alla vika för det hufvud-målet at behaga dem (dvs. männen). Nordenflycht Fruent. 6 (1761). Uti sådane svåra och tryckande omstendigheter var Rådets hufvudmåhl at försörja arméen. Höpken 2: 654 (1765). Kunnoge män som gjordt blomsterskötselen til deras hufvudmål, förstå icke allenast underhjelpa naturen, utan äfven att försköna den samma. Fischerström 2: 158 (1780). Ett af de hufvudmål, hvartill man sträfvar inom den moderna mejerihandteringen, är att åstadkomma en så hygienisk mjölkproduktion som möjligt. LAHT 1906, s. 48.
-MÅL, sbst.2 huvudmåltid. Vi äta hufvudmålet om middagen, och om afton något sparsammare. Westerdahl Häls. 103 (1764). Östergren (1928).
-MÅL, sbst.3
1) (†) huvudspråk. Svenskan .. är et ibland andre Hufuudhmål och allene Gudz höge wärk. JBureus (c. 1620) hos Lindroth Bureus 74.
2) (†) huvudsak, huvudangelägenhet, huvudfråga. Dalin Arg. 2: 35 (1734, 1754). Sedan .. Collector gjort påminnelse om alla obehöriga personers afträde .., skreds slutel: til sjelfva hufvudmålet och omröstningen. VDAkt. 1789, nr 397.
3) jur. om rättegångsmål i förh. till annat dylikt som i följd av intervention l. genstämning o. d. uppstått i samband med detsamma. Schrevelius CivPr. 18 (1853). Kallenberg CivPr. 1: 406 (1918).
-MÅLTID~02, äv. ~20. Frukost kl. 11 eller 12 på dagen och middag kl. 5 äro grekernas hufvudmåltider. Bremer GVerld. 5: 36 (1862). 2NF 19: 201 (1913).
-MÅTT.
1) till 1: vart särskilt av de mått som angiva huvudets storleksförhållanden. Ymer 1905, s. 79.
2) till 4 b β α’.
a) (tillf.) mått som vid ett visst slag av mätning huvudsakligen användes. SPF 1848, s. 139.
b) vart särskilt av de mått hos ngt som äro av den största betydelsen för bedömandet av dess storleksförhållanden l. form. Brunius GotlK 1: II (1864). Fartygens hufvudmått utrönas genom skeppsmätning. Lang FinlSjör. 1: 92 (1890). 2UB 9: 529 (1906).
-MÄRKE. särsk. till 4 b β α’.
1) (†) (ngts) förnämsta kännemärke. Fischerström 4: 491 (c. 1795).
2) (i fråga om ä. förh.) huvudbanér. Tingsten AnvTakt. Bih. 7 (1887).
3) (†) vad ngn i främsta rummet uppställt ss. ett mål l. en ledstjärna; huvudsyfte; huvudföremål (för ngns omsorger). Möller (1807). Det rätta skall i all tid bli mitt hufvudmärke. Almqvist DrJ 408 (1834). Konungens främsta hufvudmärke var Göteborgs försvar emot de anryckande Danskarne. Beskow i 2SAH 42: 243 (1867). Framföralt skall det ju vara norska frågan, som är hufvudmärket för hans (dvs. statsminister Boströms) omsorger. Dagen 1898, nr 34, s. 1.
(4 b β α’) -MÄSTARE. (†) huvudsaklige upphovsmannen (till ngt). Tomas de Aquino är fast huffwudh mestaren til sådana läro. OPetri 1Post. 143 a (1528).
-NERV. särsk. bot. till 4 b β α’, om grövre bladnerv, varifrån sidonerver (binerver) utgå. VetAH 1787, s. 264. 3NF 3: 465 (1924).
(1) -NICKARE(N), r. l. m. anat. huvudets nickmuskel. Hartelius Anat. 76 (1867). Hufvudnickaren (M(usculus) sterno-cleido-mastoideus). Müller LbAnat. 127 (1905).
-NYCKEL. nyckel som är konstruerad på ett visst sätt med tanke på att den skall passa till ett större antal (enklare) lås (ss. till alla l. flertalet lås i ett hus l. en våning); jfr DYRK. Lind (1749; under haupt-schlüssel). En hufvudnyckel .. (är) en sådan, der axets hela inre del är borta, så att det endast består af tvenne mot hvarandra vända, smala hakar. ArbB 211 (1887). HbSkogstekn. 211 (1922). särsk. bildl. VetAH 1742, s. 116. I mångt och mycket torde man rent af kunna säga, att associationsbegreppet är hufvudnyckeln till hela den speciella psykologien. Schéele Själsl. 215 (1895).
-NÄRING. var särskild av ett områdes l. ett folks förnämsta l. huvudsakliga näringsgrenar; förr äv. i fråga om den enskilde: (ngns) förnämsta l. huvudsakliga näringsfång. NorrlS 1: 48 (c. 1770). En af Landets hufvudnäringar. 2VittAH 8: 161 (1794, 1808). Hufvudnäringen (på ön Sachalin), fisket, har vuxit i omfattning. 2NF 38: 154 (1925).
-OMSTÄNDIGHET~0102, äv. ~0200. Då man i akt tager dessa tre Hufvud-omständigheter (vid författandet av verser), finner man väl, at man icke just i första språnget löper uppå Parnassen. Dalin i 1VittAH 1: 113 (1755). Östergren (1928).
-ORD. (Eng.) A leading word, (sv.) hufvud ord. Serenius Hh 3 a (1734).
1) (i sht i religiös framställning) viktig(t) ord l. begrepp l. utsago o. d. Hvart och et af dessa ord (dvs. omvändelse ifrån synden o. tron på Jesus, syndares saliggörare) äro hufvudord, hvilkas betydelse bör vara unga och gamla ganska väl bekant, af den catechetiska grundläggningen. Rydén Pontoppidan 184 (1766). Aulén AllmTron 10 (1923).
2) språkv.
a) (†) sammanfattande benämning på substantiv, adjektiv o. verb (stundom jämte adverb o. interjektioner). Laurel Räfst 22 (1756). Svedelius FrGr. 238 (1814).
b) [efter t. hauptwort] (numera knappast br.) substantiv. Lindfors Bröder 5 (1806). Nordvall Modersm. 21 (1863).
c) (†) verb. Svedbom Satsl. 18 (1843). Thorelius SvSpr. 6 (1867).
d) om ord i förh. till annat ord varav det bestämmes. Boivie SvSpr. 394 (1834). NordT 1928, s. 217.
e) (†) subjekt. Almqvist AllmSpr. 56 (1829). Strömborg SvSprSkol. 71 (1857).
f) (numera bl. tillf.) om den viktigaste delen av ett sammansatt ord (som är bestämmande i fråga om ordets ordklass). Enberg SvSpr. 233 (1836). Rydqvist SSL 5: 42 (1874).
g) (numera knappast br.) om ordstam i förh. till böjningsändelser. Leopold i 2SAH 1: 75 (1801).
-ORGAN.
1) i eg. anv., om vart särskilt av en kropps viktigare organ resp. om det viktigaste organet för en kroppslig funktion. LittT 1796, s. 238. Röstens hufvudorgan. Setterblad Mackenzie 15 (1887).
2) bildl.; särsk. om pressorgan. De oppositionela hufvudorganerna, Aftonbladet och Dagligt Allehanda. Wieselgren Samt. 49 (1871, 1880). Sylwan ModPress. 139 (1906).
-ORSAK~02, äv. ~20. Therföre är thet aff nödhenne, at wij först see til, hwadh retta hoffuud orsaken warit haffuer, til sådana (judarnas) iemmer (under det romerska herraväldet). LPetri 2Post. 303 a (1555). 2NF 2: 53 (1904).
-ORT.
1) ort som inom ett område är den (tillhör de) förnämsta (centrala, ledande). SP 1792, nr 211, s. 3. Vid mynningen (av Klarälven) ligger Tingvalla, landskapets hufvudort. HOHHildebrand i 3SAH 12: 207 (1897).
2) stamort; ort där ngt företrädesvis hör hemma l. bedrives o. d. Atterbom Minn. 58 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Sheffield .., stor fabriksstad .., hufvudort för tillverkningen af stålvaror. Roth 1Geogr. 143 (1881). (Sthm) blef en hufvudort för den omgifvande landsbygdens handel. Sthm 1: 73 (1897).
3) bärgv. större l. viktigare ort i gruva. Wetterdal Grufbr. 192 (1878). 5SvGeolU 6: 151 (1915).
(1 h) -OS. (†) huvudvärk? Ingen kinkighet öfver en liten hosta, litet hufvudos, litet magref etc. Dalin Arg. 2: 426 (1734, 1754).
-OVÄN ~ωvän2 l. ~20. [fsv. hovudhovin] (numera knappast br.) person som är (tillhör) ngns främsta ovän- (ner); förr äv. (jfr HUVUD 4 b β β’): mycket stor ovän, dödsfiende. Lind (1749; under haupt-feind). Dessa båda Generaler voro hufvud-ovänner. Loenbom Stenbock 3: 23 (1760). Söderwall 1: 511 (1888).
(1) -PANNA, sbst.1 [fsv. hovudhpanna] (†) huvudskål. Hann hade nhär klöffwed honom hwffwudhpannen i tw stycker. MHelsing (c. 1562) i HT 1914, s. 250. VocLib. avd. 18 (c. 1580).
(4 b β α’) -PANNA, sbst.2 tekn. om den förnämsta av ett antal samhöriga ångpannor; äv. om den huvudsakliga delen av en ångpanna; ofta motsatt: förvärmare. TT 1874, s. 88. VFl. 1911, s. 4.
-PART.
1) (i fackspr.) var särskild av de av mindre parter sammansatta större parter varav en lina bildas. JernkA 1885, s. 440.
2) största parten (delen) av ngt. Verd. 1884, s. 83. Av regementsstabens (löner) utbetaltes huvudparten direkt från krigskollegium. HT 1922, s. 240.
-PARTI. parti (i detta ords olika bet.) som är det (tillhör de) förnämsta l. mest framträdande; särsk.
1) om politiskt parti o. d. Reuterdahl SKH 1: 450 (1838). De båda olika hufvudpartierna (i första kammaren), det konservativa och det s. k. skånska. De Geer Minn. 2: 133 (1892).
2) konst. om parti på en tavla l. dekorerad yta o. d. Eichhorn Stud. 2: 94 (1872). Hahr ArkitH 164 (1902).
3) om parti (roll) i en opera. Setterblad Mackenzie 102 (1887). Alla som sjöngo hufvudpartierna (i operan Afrikanskanvid dess första uppförande å Kungl. operan i Sthm 1867) äro döda. Hellander Teat. 71 (1898).
-PASSION.
1) (†) till 1: till huvudet lokaliserat lidande (sjukdom). En beswärlig hufwudpassion och bröstsiuka med andra kranckheter. VDAkt. 1718, nr 303. Linné Diet. 2: 11 (c. 1750).
2) till 4 b β α’: dominerande passion. (Personer) hvilkas hufvud-Passion Jagt är. Botin Hem. 1: 7 (1755). WoH (1904).
-PELARE.
1) byggn. Brunius Metr. 50 (1836). Lundadomen .. (visar) en markerad omväxling i långhuset af hufvud- och bipelare. Wrangel ByggnH 19 (1904).
2) bildl.: grundpelare, hörnsten o. d. Rosenstein 3: 61 (1786). Så gjorde Zwingli .. predestinationsläran till en huvudpelare i kristendomen. KristlStudSkriftser. 56: 89 (1916).
-PERSON.
1) person som i en grupp l. ett sällskap l. företag o. d. är den (tillhör de) förnämsta l. dominerande l. ledande. Alla hufvudpersoner (i sammansvärjningen) yppades och allt vad som behöfde vetas, blef kunnigt. HSH 9: 110 (c. 1800). (Kadin som äktat sultanens syssling) fick aldrig taga flera hustrur och han måste alltid betrakta henne som husets hufvudperson. Heidenstam End. 93 (1889). särsk. i fråga om litterär framställning (roman l. drama o. d.). I Förstonne bör osz geffua granna acht på Huffuudpersonen i thenna Historia. PJGothus Hunnius Oxenst. A 5 a (1600). Cederschiöld Ordlek. 213 (1910).
2) statist. person som i ett hushåll l. ett yrke icke tillhör kategorien biträden l. medhjälpare o. d. Hufvudpersonerne, Biträdarne och Betjäningen i hvart Ämbete och hvar näring specificeras. VetAH 1809, s. 77. (I fastighetslängden) införas under hvarje fastighet der boende familjers eller hushålls hufvudpersoner. SFS 1894, nr 62, s. 4.
3) jur. person vars rättsliga ställning icke är beroende av annan persons. Dör fadern under barns minderårighet, blir barnet liksom modern hufvudperson och kan ej ändra nationalitet genom t. ex. moderns omgifte med utlänning. 2NF 17: 1380 (1912).
(1 (h)) -PILLER. (†) piller mot ”huvudfluss” l. huvudvärk. Kostelige Hufwud Pillor och Brötzocker Hufwud och Kroppen til rensa aff Flusserne och förstopning. HdlCollMed. 10/7 1683, s. 307. ApotT 1739, s. 56.
-PJÄS. särsk. spelt. i fråga om schackspel. Hufvud-pjeserne (i schack) bestå af Kong, Drottning, tvenne Torn, tvenne Löpare och tvenne Hästar. Königstedt Schacksp. 19 (1806). Wigforss Schack 9 (1923).
-PLAN, sbst.1, n. fys. vart särskilt av tvenne plan lagda vinkelrätt mot huvudaxeln till ett optiskt system (särsk. en lins l. ett centrerat system av linser). NF 6: 1581 (1883). BonnierKL 7: 584 (1925).
-PLAN, sbst.2, r. l. m. huvudavsikt o. d. Wulf Köppen 1: 769 (1799). Mankell Fältsl. 116 (1857).
-PLANET. astr. om planet i motsättning till drabant resp. asteroid. Triewald Förel. 1: 105 (1728, 1735). 2NF 17: 1051 (1912).
-PLATS.
1) (tillf.) förnämsta öppna platsen ngnstädes; äv.: plats där ngt (en utställning o. d.) huvudsakligen är förlagt. På sjelfva hufvudplatsen i lägret och invid fältherrens tält flöto nu allas röster tillsamman i en enda. Kolmodin Liv. 2: 416 (1832). TT 1897, Allm. s. 350.
2) (†) större l. viktigare ort; huvudfästning; huvudpunkt (se d. o. 2). OxBr. 3: 480 (1634). AOxenstierna 1: 595 (1644).
3) (numera knappast br.) = -ORT 2. Hufvudplatsen för .. jernexporten från Sverige. Mellin Nov. 3: 552 (1840, 1867). Bergman GotlGeogr. 44 (1870).
-PORTAL. Lundell (1893). Hahr ArkitH 336 (1902).
-POST, sbst.1 mil.
1) (†) huvudpunkt (se d. o. 2). Hans Maij:tt (ville) någre orter .. fortificera, .. förnembligast Croneborg, som den considerabelste, hwilken som een hufwudh post syntes wara för lijten och altså högeligen af nöden uthij ett större real wärk att inneslutas. Dahlberg Dagb. 133 (c. 1660; uppl. 1912).
2) (i fråga om ä. l. utländska förh.) till bevakning av viktigare väg o. d. avdelad styrka (i allm. ett kompani); förpostkompani. KrigsmSH 1803, s. 150. KrigVAH 1882, s. 23.
-POST, sbst.2 å räkning, förteckning av inkomster l. utgifter o. d.: post som är den (tillhör de) viktigaste l. största. Debetsedeln innehåller två hufvudposter statsskatt, nämligen bevillning och inkomstskatt. PT 1908, nr 191 A, s. 2.
-POSTKONTOR~102. i större stad: postväsendets huvudkontor, centralpostkontor. Jungberg (1873). Hufvudpostkontoret i Stockholm. Sthm 3: 189 (1897). Östergren (1928).
-PRINCIP. grundprincip. Efter thenna hufvud principen hafve Vi .. alt jemt inrättat våra steg. HSH 9: 298 (1743). KrigVAH 1884, s. 187.
-PROBLEM. Lyceum I. 2: 29 (1810). NF 4: 1269 (1881).
-PRODUKT. Serenius Ggg 1 a (1734). Landets hufvudprodukter. Svedelius Statsk. 4: 74 (1869). Lindberg Svagdr. 59 (1892).
-PRYDNAD. [jfr fsv. hovudhprydhilse] särsk. till 1: föremål (finare huvudbonad, diadem, smycke o. d. resp. hår l. horn o. d.) varmed huvudet prydes l. är prydt. Axehielm (c. 1630; under bindel). Männen (hos mandanerna) använde synnerligen ståtliga hufvudprydnader af fjädrar samt piggsvinstaggar i olika färger. 2NF 17: 724 (1912).
-PUNKT. särsk.
1) fys. till 4 b β α’, i fråga om ett optiskt system: var särskild av de olika huvudplanens skärningspunkter med huvudaxeln. NF (1883). 2NF 16: 724 (1911).
2) mil. till 4 b β α’: punkt som i ett strategiskt system l. i en ställning o. d. är den (tillhör de) viktigaste. KrigVAH 1827, s. 249. Warschau blir hufvudpunkten i Polens fasta försvarssystem. Därs. 1883, s. 211. TSjöv. 1890, s. 18.
3) till 4 b β α’: punkt som i en lära l. i en överenskommelse l. ett fördrag l. en muntlig l. skriftlig framställning o. d. är den (tillhör de) viktigaste; äv.: kärnpunkt, huvudsak. Ludvigsson Norman 9 (c. 1550). Jag antager dessa villkor; låt oss sätta upp hufvudpunkterna. Hagberg Shaksp. 6: 23 (1849). En hufvudpunkt vid fabrikationen (av konstsmör) är .., att den vid smältningen (av talgen) använda temperaturen är så låg som möjligt. AHB 128: 13 (1887). En huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: (osv.). Ebr. 8: 1 (Bib. 1917).
4) (†) astr. till 6: zenit, zenitpunkt. Förbemelte Zodiacus medh the siw Planeters lop kan icke komma så högt vp til wår hoffuud punct. Busch Com. A 2 b (1573). VetAH 1744, s. 151.
(4 b α, β α’) -REDAKTÖR. chefredaktör. Atterbom (1848) i 3SAH XXXVII. 2: 355. 2NF 28: 1305 (1919).
Avledn.: huvudredaktörskap. (-redaktörsskap 1851. -redaktörskap 1875 osv.) NVexjöBl. 1851, nr 35, s. 2. Östergren (1928).
-REDARE. (i fackspr.) den delägare i ett partrederi som är utsedd att vara rederiets värkställande organ; jfr KORRESPONDENT-REDARE. DA 1825, nr 56, s. 1. SFS 1916, s. 530.
-REGEL, förr äv. -REGLA, r. l. f. huvudgrundsats, huvudprincip; grundregel. Brask Pufendorf Hist. 86 (1680). En hufvudregel vid uppfostran är .., att kropps- och tankearbete böra omvexla. SvFlicksk. 312 (1888).
-REGISTER. SthmTb. 16/5 1590 (bet. oviss). särsk.: det förnämsta registret i ett bokvärk; register till ett bokvärks alla delar (motsatt: register till de särskilda delarna). Lindfors (1815). Snoilsky i 3SAH 17: 184 (1902).
-RESULTAT. Atterbom Minn. 25 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Hufvudresultaten af den företagna undersökningen. SFS 1894, Bih. nr 78, s. 10.
-RIKTNING.
1) i eg. anv.: allmän riktning (med bortseende från smärre avvikelser). Transporterna (av fångar) böra afgå på bestämda tider, följa en anbefalld march-route och vissa hufvud-riktningar. Oscar I Straff 139 (1840). Sthm 1: 29 (1897).
2) var särskild av de förnämsta av de olika allmänna riktningar som göra sig gällande på ngt visst område l. i en viss fråga o. d. Hwasser VSkr. 3: 337 (1858). De olika åsigter, som gjort sig gällande om hvad som bör göras .. torde kunna hänföras till två stora hufvudriktningar. SydsvD 1870, nr 202, s. 2.
-RITNING. byggn. o. tekn.
1) om originalritning i motsättning till kopia. Att kopiorna måste vara exakta kopior af hufvudritningen säger sig själf. Andrée Uppfinn. 13 (1892).
2) på grundval av en l. flera skisser uppgjord ritning visande en totalbild av ngt l. av ett större parti (en huvudavdelning) av ngt (o. avsedd att underställas en myndighet till godkännande l. prövning). TT 1880, s. 124. Hufvudritningarna (till lärovärkshus), som böra vara utförda i skalan 1 : 100, skola omfatta planer af alla våningarna (osv.). Bergqvist UndPlanRealsk. 156 (i handl. fr. 1905). 2NF 25: 961 (1917).
-ROLL. roll som i ett teaterstycke o. d. är den (tillhör de) förnämsta; ofta bildl. Actörerne Kelly och Palmer .. spelte hufvudrolerne (i operan). PT 1791, nr 18, s. 3. Ännu vid Riksdagarne (under Ulrika Eleonoras regering) spelar militairen af gammal vana en hufvudrole. HSH 7: 252 (c. 1800). 2NF 37: 781 (1925).
-ROT. [fsv. hovudhrot]
1) bot. rot utvecklad av det i fröet befintliga rotämnet, primär rot, primrot; ofta om dylik rot i förh. till dess grenar (sidorötter) l. till birötter; jfr PÅL-ROT. Bergman Jordkl. 385 (1766). Jönsson Gagnv. 148 (1910).
2) (numera knappast br.) bildl.: det varifrån ngt företrädesvis utgår; huvudorsak. Hvarje veterinär (kan) intyga att mången envis ögon-, bröst-, mag- eller hudsjukdom .. haft sin hufvudrot i stalluftens förgiftade beskaffenhet. Wrangel HbHästv. 95 (1884). Fornv. 1921, s. 59. (†) Hufvud roten af all ogudachtighet låg odödat uti honom. Lagerström Bunyan 3: 183 (1744).
-RUBRIK. allmännare l. överordnad rubrik l. benämning. Polyfem II. 39: 3 (1810). Grundregalen .. i Sverige kunna sammanfattas under tre hufvudrubriker: skogsregalet, .. vattenregalet .. och bergsregalet. NF 6: 83 (1882). PedT 1896, s. 425.
(1 b) -RUNKANDE, n. (numera knappast br.) jfr -RUNKNING. Han (svarade) mig .. medh wreedt modh och huffwudhrunkande. VDAkt. 1681, nr 388.
(1 b) -RUNKNING. (föga br.) runkning (skakning) på huvudet. Man .. frågade, men fick allenast hufvudrunkningar till tyst och ominöst svar. Almqvist TreFr. 1: 150 (1842). Östergren (1928).
-RÅ. [fsv. hovudhra] (†) = -RÖR. BtFinlH 3: 24 (1533). Thessa (allmänningar) hafwa sina wissa Hufwudråå, ståndandes vti the Rum ther .. Krookmål sig inmänger. Raam Åkerm. 77 (1670). 2VittAH 14: 166 (1828, 1838).
(4 b β β’) -RÅD. (†) utomordentlig(t) råd l. utväg. Herr Severus mente sig funnit et hufvudråd, då han hindrade sin qvicka Son från dylika roligheter. Dalin Arg. 2: 39 (1734, 1754). Loenbom Stenbock 4: 43 (1765).
(2 b) -RÄKNARE. (tillf.) person som är (så l. så) skicklig att räkna i huvudet. PedT 1897, s. 105. Verkliga matematici äro som bekant vanligen dåliga huvudräknare. PopVetAfh. 32: 26 (1909).
-RÄKNING.
1) till 2 b: räkning i huvudet (särsk. ss. övningsuppgift vid undervisning). Dahm Skolm. 84 (1846). Hufvudräkning bör flitigt öfvas, dock endast korta stunder åt gången och blott ifråga om enkla uppgifter med små siffertal. SFS 1906, nr 10, s. 27.
2) bokhåll. till 4 b β α’: sammanfattande (slut)räkning (över ngt), generalräkning, översiktsräkning; äv.: konto. RP 8: 502 (1641). Konsistoriets räkenskap (har) innehållit .. ett sammandrag af alla i de särskilda räkenskaperna ingående s. k. hufvudräkningarna. RiksdRevStatsv. 1901, s. 679.
Ssg (till -RÄKNING 1): huvudräknings-övning. i sht pedag. Normalpl. 1878, s. 10. SFS 1919, s. 2622.
-RÄNTA, r. l. f.
1) (†) huvudsaklig inkomst (av en gård o. d.). Brahe Oec. 64 (1581; uppl. 1920).
2) (förr) kam. jordeboksränta som utgjordes i produkter av en orts huvudnäring l. som var den jordebokspersedel som uppgick till det högsta värdet. LReg. 395 (1628). Botin Hem. 2: 138 (1756). Rabenius Kam. § 300 (1825). HT 1922, s. 218.
Ssg (till -RÄNTA 2): huvudränte-persedel. kam. SFS 1829, s. 179. 3NF 10: 173 (1929).
-RÖR. vart särskilt av de förnämsta råmärkena på en gränslinje; särsk. om råmärke där gränslinjen bildar vinkel; jfr -RÅ. UpplDomb. 2: 28 (1578). Råstenar .. stå, der rågång kröker, s. k. hufvud- eller knärör. Juhlin-Dannfelt 341 (1896).
-RÖRELSE. särsk. till 1 b: rörelse med huvudet. Balck Idr. 3: 140 (1888). VLitt. 1: 604 (1903).
(1) -RÖST. mus. ett slags falsett omfattande kvinnoröstens höjdtoner; äv. allmännare: falsett. Sånglära 11 (1814). 2NF (1909).
-SAK, -SAKLIG, se d. o. —
(6 f) -SALLAD l. -SALLAT. sallatvarietet (Lactuca sativa capitata Lin.) som bildar huvud. Ahlich 77 (1722). Jönsson Gagnv. 145 (1910).
-SANNING. sanning (sats, princip) av stor vikt; fundamental, grundläggande sanning. Religionens hufvudsanningar. AJRetzius (1788) i HTSkån. 4: 64. Östergren (1928).
-SATS.
1) (i fackspr.) huvudprincip; huvudtes. HSH 9: 286 (1743). Energetikens första huvudsats är energiprincipen. BonnierKL (1924).
2) språkv. sats som icke utgör bestämning till en annan (i satssammanhanget föreliggande l. blott tänkt) sats; ofta om dylik sats i förh. till egna bestämningar av satsform, överordnad sats. Moberg Gr. 49 (1815). Beckman SvSpr. 201 (1904).
Ssg: huvudsats-bindning. språkv. till -SATS 2: satsbindning vari lederna bestå av huvudsatser. Svedbom Satsl. 83 (1843). Beckman SvSpr. 219 (1904).
-SED. (†) viktig sed (som man icke kan åsidosätta). Emoth gammelt bruk och håffwdh-zeder. 2Saml. 9: 162 (1569).
-SEPTIMACKORD~1002. (mindre br.) mus. dominantseptimackord, motsatt: biseptimackord. Mankell Lb. 126 (1835). Höijer 452 (1864).
-SIDA.
1) i eg. anv.; ofta: huvudfasad. Platsen, hvaråt hon (dvs. domkyrkan i Milano) vänder hufvudsidan, är ej .. tillräckligt stor och fri. Nicander Minn. 1: 281 (1831). Lundin Alp. 58 (1883). särsk. (i fackspr.) å mynt: framsida. 1VittAH 4: 35 (1783). Norrmann Eschenbg 1: 89 (1817).
2) (föga br.) bildl. Biberg 1: 216 (c. 1820). Det herskande pathos är endast en sida, om ock en hufvudsida af en menniskas hufvudkarakter. Ljunggren Est. 1: 147 (1856).
-SIGNAL. särsk. järnv. å bangård: fast signalinrättning som ger kör- o. stoppsignal samt lämnar upplysning om på vilket spår infart skall äga rum; motsatt: försignal. TT 1899, Byggn. s. 61. BonnierKL 6: 348 (1925).
(1) -SILVER. [fsv. hovudhsilf] (i skildring av ä. förh.) silversmycke avsedt att bäras på huvudet. Tu huitt huffwett Solff, medh någonn forgylningh. G1R 13: 283 (1541). Karlin KultM 53 (1888).
(1 (h)) -SJUK. (†) som har ”huvudsjuka”. Voigt Alm. 1684, s. A 9 a. Serenius EngÅkerm. 266 (1727).
(1 (h)) -SJUKA. (†) = -SJUKDOM 1. Schroderus Os. 2: 599 (1635). Fallande Soott och andra fahrlige Hufwudsiukor. Palmchron SundhSp. 127 (1642). (Tinninge-Plåster) är mycket proberadt emot Tandvärk, allahanda Hufvudsjuka och Flussar, Halssjuka, Svulnader och annat. Bruno Gumm. 13 (1762). Huru som Jag .. varit Plågad af en starck Huvud sjuka och farligit svimblande. VDAkt. 1782, nr 398. Tholander Ordl. (c. 1870).
-SJUKDOM~20, äv. ~02.
1) (†) till 1 (h): till huvudet lokaliserad sjukdom (huvudvärk l. ”huvudfluss” l. hjärnsjukdom l. yrsel o. d.); jfr -SJUKA. Linc. (1640; under cephalalgia). (Huvudådern) slås vp i Hufwudsiukdomar. Palmchron SundhSp. 312 (1642). Polyfem I. 30—31: 5 (1810).
2) till 4 b β α’: grundsjukdom, motsatt: komplikation(er) l. följdsjukdom. Läkemedel nyttjade dels emot hufvudsjukdomen, dels emot komplikationerna. Phosph. 1810, s. 251.
(1) -SKADA, r. l. f. (gm yttre våld åstadkommen) skada å huvudet. Rålamb 13: 174 (1690). SDS 1895, nr 69, s. 2.
(1 b) -SKAKNING. skakning på huvudet (t. ex. ss. uttryck för ogillande). PoetK 1817, 2: 41. Jag gör aldrig något utan min mans tillåtelse, sade hon med en bestämd huvudskakning. Wägner Nyck. 25 (1921).
(4 b β β’) -SKALK, m. (†) ärkeskälm; stor (lismande) ränksmidare. Ordspr. 24: 8 (Bib. 1541). Then store förräder och hufuudh schalch, Swen Gertorm. G1R 16: 2 (1544). Liljestråle Fid. 164 (1772). Heinrich (1814).
(1) -SKALLE. [fsv. hovudhskalle] huvudets benbyggnad, kranium, skalle; äv.: hjärnskål; äv.: dödskalle. VarRerV 5 (1538). (Burgrav anser) At våra Svenske Soldaters Hufvudskallar äro starckare än Tyskarnas. Rosenstein Comp. 44 (1736). Wretlind Läk. 2: 8 (1894).
-SKALLE-PLATS. (-skalla- 1526) [jfr t. schädelstätte, lat. calvariæ locus, gr. κρανίου τόπος, förklarande övers. av det hebr. namnet Golgata]
1) (i bibeln) benämning på en plats i det forntida Jerusalem vilken sannol. fått sitt namn på grund av likheten med en kal hjässa. The komo till thz rwmet som kallas Golgatha, thz är till huffwudhskallaplatzen. Mat. 27: 33 (NT 1526; Bib. 1917: en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats)).
2) (numera bl. tillf.) plats där människor l. djur dödas, avrättningsplats o. d.; äv. bildl. Linc. (1640). Strindberg Skärk. 186 (1888; om klint där fåglar sluka sina rov).
3) (vard., skämts.) skalle, huvud. Kyrkoherden ref sin grånade hufvudskalleplats och funderade. Engström Glasög. 175 (1911). Johansson RödaHuv. 2—3: 195 (1917).
-SKATT. [y. fsv. hovudhskatter (i bet. 2)]
1) (i fackspr.) till 3 a γ: skatt (t. ex. mantalspängar) som utgår pr huvud, oberoende av inkomst l. förmögenhet; jfr KOPP-SKATT. Schroderus Os. III. 1: 246 (1635). 3NF (1929).
2) (förr) kam. till 4 b β α’: jordeboksränta, årlig ränta. G1R 2: 27 (1525). UpplFmT X. 2: Bil. 3, s. 29 (cit. fr. 1539). GR 21: 124 (1550).
-SKEDE. Rydberg Urpatr. 54 (1873). Inom ögruppen finnas avlagringar från så gott som alla de stora huvudskedena i jordens historia. Ymer 1917, s. 207.
-SKEPP.
1) (i skildring av ä. förh.) skepp som i en flotta är det (tillhör de) förnämsta. At hans N(åde) wille lata komma sitt största hwffwdskep med någhor annor småskep vtj Öresund. G1R 8: 72 (1532). Hildebrand Medelt. 2: 867 (1898).
2) i kyrka: midtskepp. Brunius Metr. 70 (1836). Hahr ArkitH 211 (1902).
-SKILLNAD. Atterbom Minn. 158 (1818). Inom skrivstilarna ha vi i nyare tid samma huvudskillnad mellan en germansk och en latinsk stil som inom tryckstilarna. Flodström SvFolk 236 (1918).
(1) -SKINN. Djurets hufvud-skinn. LMil. 2: Föret. 14 a (1764). Dalin (1852).
(1) -SKORV. [fsv. hovudhskorver] (†) ondskorv (i huvudet), ”favus”. För Hufwudskorff och Ansichtes Häfwelse. Bondepract. C 4 b (1662; da. orig.: Hoffvet skurff). TLäk. 1835, s. 305.
-SKOTT.
1) jäg. till 1: skott som träffar i huvudet. BiblJäg. 4: 61 (1897).
2) bot. o. trädg. till 4 b β α’: en växts första, stambildande skott; skott i förh. till andra skott som utgå från detsamma. Lundström Warming 84 (1882). 3NF 1: 357 (1923).
-SKRIFT.
1) skrift som är den (tillhör de) förnämsta i en författares produktion l. på ngt visst område o. d., huvudarbete; numera bl. (tillf.) om skrift i förh. till andra skrifter som utgöra tillägg (l. följdskrifter) till densamma. Botin Utk. 629 (1764). 2NF 23: 1305 (1916).
2) (†) autentisk skrift. (Det) hafwer icke stått Kyrkionne frijt at förkasta Apostlarnas Hufwudhskriffter. Schroderus Os. III. 1: 308 (1635; lat. orig.: authentica Apostolorum scripta).
3) (i fackspr.) originalhandling, motsatt: kopia; äv. abstraktare, i uttr. i huvudskrift, i original. RB 14: 4 (Lag 1734). Kyrkjoherdens svar, som allerödmiukast i hufvudskrifft bifogas. VDAkt. 1760, nr 225. Kallenberg CivPr. 2: 291 (1928).
-SKULD. huvudsaklig skuld (till ngt), förnämsta skulden. Oelreich 846 (1755). Att det är den onaturligt uppdrifna nationalismen, som bär hufvudskulden till detta världskrig. Schück i 3SAH 28: 5 (1916).
(1) -SKULT. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) huvudskål, skalle. En dödh Menniskios Hufwuskult. AJGothus Theoria 144 (”143”) (1647). Ett elakt ärr öfver hufvudskulten. Melin Dikt. 2: 153 (1904).
-SKÅL. [fsv. hovudhskal] hjärnskål; äv. om huvudets hela benbyggnad, kranium, (huvud)skalle. Een quinna kastadhe itt stycke aff en quernesteen nedh på AbiMelechs hoffuudh, och slogh honom hoffuudh skålena sönder. Dom. 9: 53 (Bib. 1541). Svenson Sinnessj. 7 (1907).
Ssgr: huvudskåls-ben. anat. särsk. om vart särskilt av de ben varav hjärnskålen är sammansatt. Alm(Sthm) 1762, s. 30.
-bildning. anat. särsk. om hjärnskålens bildning (form). Palmblad LbGeogr. 70 (1851).
-brott. med. brott på hjärnskålen. Martin Bensj. 46 (1782).
-form, pl. -er. anat. särsk. om hjärnskålens form. Nilsson Ur. I. 2: 5 (1838).
(6) -SKÅR. (†) i fråga om slåtter: mellan liesträngarna kvarstående rand av längre stubb; jfr HÖVD. Carleson Hush. 193 (1756).
-SKÄL. Stiernhielm Arch. Q 1 a (1644). (I all dom) skal .. tydeliga .. utsättas .. the hufvudskiäl, och then lag, ther å slutet grundas. RB 24: 3 (Lag 1734). Ett hufvudskäl till detta klenmodiga råd var att (osv.). Schybergson FinlH 2: 114 (1889).
(4 b β β’) -SKÄLM. (†) jfr -SKALK. Linc. (1640; under pestis). Lindfors (1815).
-SKÖLD.
1) zool. till 1, i fråga om vissa leddjur: skal som täcker huvudet; jfr HALS-SKÖLD. Thunberg Resa 1: 172 (1788). Klintberg Gotl. 6 (1909).
2) herald. till 4 b β α’, benämning på den största av två l. flera på varandra lagda sköldar. Uggla Herald. 138 (1746). 2NF 5: 1290 (1906).
-SLAG, sbst.1 huvuddrabbning. Schultze Ordb. 4486 (c. 1755). Ett väntadt hufvudslag mellan väst- och östarméerna. IllMilRevy 1899, s. 237.
-SLAG, sbst.2 vart särskilt av de förnämsta slagen av ngt, huvudart, huvudform. 2VittAH 2: 132 (1791). Straffen kunna indelas i tvenne hufvudslag. Oscar I Straff 4 (1840). Fahlbeck NatFörm. 61 (1890).
-SLAKTNING. (numera knappast br.) huvuddrabbning. LPetri Kr. 32 (1559). ÖoL (1852; med hänv. till hufvudbatalj).
(1) -SMOG. (huvud- (hoffuud- m. fl. former) 15361753. huvuds- (hoffuudz-) 1541) [fsv. hovudhsmugh] (†)
1) å klädesplagg: halsöppning; jfr HALS-SMOG. Hans klädhers hoffuudsmogh. Psalt. 133: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: linningen på hans kläder). 2Mos. 39: 23 (Bib. 1541).
2) [eg.: plagg med öppning för halsen] halslin, huvudlin, ”krage”; äv. oeg. (Fågeln) Cugogos säger man it Hufwudsmog skal bära / Så glimmande som Eeld. Spegel GW 210 (1685). 1 Hufvudsmog af pärlor. Fornv. 1910, s. 176 (1693). Därs. s. 177 (1753). särsk. [sannol. efter Spegel o. med ordet uppfattat ss. betecknande ett slags huvudprydnad] bildl. Tin krantz och hufvudsmog, thet är, förstånd och heder, / Fördärfvar, tråder hon (dvs. otukten) i dy och äfja neder. Kolmodin QvSp. 1: 135 (1732). Tårar! doch I kiära tårar, / Ären Christnas hufvudsmog. Dens. Dufv. 53 (1734).
(1) -SMYCKE. jfr -PRYDNAD. Linc. (1640). Qvinliga hufvudsmycken. FinMus. 1897, s. 24.
-SNITT. särsk. fys. o. miner. till 4 b β α’: principalsnitt, principalsektion; (huvud)symmetriplan; kristallopt. plan lagt parallellt med en enaxlig kristalls optiska axel. HSjögren Min. 34 (1880). Moll Fys. 4: 46 (1901). NoK 41—42: 251 (1925).
-SOCKEN. (numera föga br.) moderförsamling. HärnösDP 1694, s. 297. Cavallin Herdam. 3: 363 (1856).
(1 (h)) -SOT, r. l. f. [fsv. hovudhsot] (†) sjukdom i huvudet, huvudvärk o. d.; jfr -SJUKA, -SJUKDOM. JBureus (c. 1630) i 3SAH 23: 101. Men nu, i vår i synnerhet, äro mine krafter af Hufvud- och Bröst-sot samt Trånesiuka så utmattade, at (osv.). VDAkt. 1751, nr 172.
-SPRÅK.
1) (numera knappast br.) språkv. om vart särskilt av de språk i förh. till vilka övriga språk utgöra dialekter l. dotterspråk o. d.; stamspråk; moderspråk; jfr GRUND-SPRÅK. Wårt Språk är itt Hufwudspråk. Arvidi 2 (1651). Alla Hufwudspråk äro skedde i förbistringen, men Hufwudspråkens afkomne och små åtskilningar äro skedde genom tijderna. Rudbeck Atl. 1: 44 (1679). Rydqvist SSL 1: 19 (1850).
2) (†) originalspråk. ACanuti ESkytte C 4 a (1642). Forntidens Författare böra .. hälst läsas .. på deras hufvudspråk. 2VittAH 2: 577 (1787, 1791).
3) dominerande l. förhärskande språk; vart särskilt av de viktigaste språken inom ett område. Under århundradena närmast före och efter vår tideräknings början var arameiskan det semitiska hufvudspråket. UVTF 12: 48 (1875). Nyström Svedelius 3: 113 (1888).
4) pedag. i fråga om språkundervisning l. språkstudier: språk som utgör huvudämne (se d. o. 4). Det torde väl nu mer få anses som ett axiom, att .. ett språk måste behandlas såsom hufvudspråk, och att detta hufvudspråk behöfver mycken tid. PedBl. 1875, s. 146. 2NF 36: 639 (1924).
5) (†) viktig utsaga l. sentens o. d.; särsk. om viktigt bibelspråk. Schroderus Os. III. 1: 329 (1635). Dalin (1852).
-SPÅR. järnv. vart särskilt av de spår som huvudsakligen tagas i anspråk för trafiken (med tidtabellsenliga tåg); äv. i inskränktare bem., om det (bangårds)-spår som företrädesvis användes ss. tågspår. AB 1865, nr 31, s. 3. SFS 1911, Bih. nr 6, s. 60.
-SPÄNNING. elektrotekn. spänning(en) mellan generatorpolerna vid trefasström. Elfving Starkstr. 42 (1909). BonnierKL (1924).
-SPÖRSMÅL~02, äv. ~20. huvudfråga. Rydén Pontoppidan 116 (1766). 2NF 14: 750 (1910).
-STAD, se d. o. —
-STAM. (var särskild av ngts) förnämsta stam(mar).
1) i eg. anv., i fråga om träd.
a) motsatt: gren o. d. Ahlich 169 (1722). Geete o. Grinndal 37 (1923).
b) skogsv. var särskild av de grövsta stammarna inom ett trädbestånd. Där hufvudstammarna inom ett bestånd särskildt utmärkas, sker detta genom en oljefärgsring rundt om trädet. SkogsvT 1904, s. 76.
2) oeg. o. bildl. Berzelius Kemi 6: 99 (1830; i fråga om blodådror). Nordenskjöld Polarv. 120 (1907; i fråga om flodsystem). särsk.
a) om ett antal personer l. djur l. folk- l. djurslag o. d. som bilda huvudmassan av o. kärnan i ett kollektivt helt. Eneman Resa 2: 283 (1712). Spanska Nationen är en blandning af åtskilliga folkslag, hvaraf likväl Vestgötherne utgöra hufvudstammen. SP 1809, nr 13, s. 2. Hufvudstammen (av kolonisterna) skulle bestå af fattigt, men hederligt, arbetsfört och arbetsvilligt folk. 2NF 33: 955 (1922).
b) den förnämsta l. dominerande av ett antal folkstammar; var särskild av de viktigaste folkstammarna inom ett område l. av ett folk o. d.; ras; huvudgren. (Forssell o.) Grafström 110 (1832). Menniskoslägtet indelas i 5 hufvudstammar eller såkallade Racer. Palmblad LbGeogr. 85 (1835). NSvTidskr. 1889, s. 433. De tre grekiska hufvudstammarna. Boëthius HistLäsn. 1: 71 (1895).
-STATION. station (i detta ords olika betydelser) som är den (tillhör de) förnämsta; särsk.
1) mil. dels om den förnämsta l. var särskild av de förnämsta förläggningsorterna för stridskrafterna till lands l. sjöss, dels om huvuddelen av ett truppförband (t. ex. generalstaben) i förhållande till dess avskilda delar. Lefrén Förel. 1: 107 (1818). Flottan utgör en korps, hvars hufvud-station .. är Carlskrona. ReglStyrFl. 1836, s. 13. Personalen vid intendenturcorpsens hufvudstation. SFS 1893, nr 7, s. 1. Generalstabens huvudstation. Därs. 1916, s. 257.
2) i fråga om järnvägs-, kraft-, post-, telegrafstationer o. d. NDA 1861, nr 117, s. 1. SFS 1920, s. 1147.
-STAV. (huvud- 1602 osv. höfda- 1602c. 1640) [jfr isl. hǫfuðstafr]
1) (i sht i fråga om fornnordisk l. forngermansk vers) metr. benämning på det (den) allittererande ljudet (ljudförbindelsen) i andra raden av ett allittererande verspar. SvLitTidn. 1819, sp. 694. Brate SvSpr. 219 (1898).
2) paleogr. å skrivtecken: lodrätt streck varifrån de streck (kännestreck, bistavar) utgå vilka ge skrivtecknet dess karakteristiska utseende; särsk. i fråga om runor. NF 7: 1545 (1884; i fråga om gr. bokstaven κ). Friesen (o. Grape) CodArg. 58 (1928).
3) (†) (stor) begynnelsebokstav; initialbokstav. JBureus (1602) i 3SAH 3: 295. Höfdastavarne .., som nu almënt brukas större än textestafarna. Dens. (c. 1640) hos Lindroth Bureus 121. Broman Gl. (1736).
-STAVELSE. språkv. dels om stamstavelsen i ord l. ssgsleder med enstavig stam, dels om den starkast betonade stavelsen i ett ord l. en orddel. Leopold i 2SAH 1: 20 (1801). Moberg Gr. 15 (1815). Uppl. 2: 544 (1908).
-STEN. (†) Then stenen som bygninges mennenar bort kastadhe, han är bliffuen en huffwudhsteen j hörnet. Mat. 21: 42 (NT 1526; Bib. 1541: en hörnsteen).
-STIL. konst. huvudslag av stil; förhärskande, dominerande stil. I hellenernas arkitektur framträda tvenne ursprungliga hufvudstilar, den doriska och den joniska. Hahr ArkitH 49 (1902). Kyrkans hufvudstil. 2NF 33: 750 (1922).
-STJÄRNA. astr. stjärna som inom en stjärngrupp (stjärnbild, dubbelstjärna o. d.) är den (tillhör de) största. Cronstrand ÅrsbVetA 1828, s. 14. (Stjärnbilden Lejonet) innehåller fyra hufvudstjernor. Lindhagen Astr. 133 (1858). ASScF XXIII. 8: 10 (1897).
-STOD.
1) (†) stödjepelare (i bildl. bem.). Gråt Swea Rike gråt! at slijke Hufwud stodar (som L. v. der Linde), / Så tidlig falla-kull. Lucidor (SVS) 197 (1672).
2) (numera föga br.) huvudpart; förr äv.: huvudstol (se -STOL, sbst.2) SvMerc. 1764, s. 816. Endast hufvudstoden hade blifvit återgulden, utan att om interesset någon fråga uppkommit. Calonius 4: 101 (1796). (Min bror skulle av de ärvda egendomarna övertaga) Dalsbruk med hufvudstoden af de stora skogsegendomarna. Ramsay Barnaår 4: 4 (1905).
(1) -STOL, sbst.1, förr äv. -STULLE. [jfr likbetydande d. hovedstol; senare ssgsleden är sannol. etymol. identisk med fsv. stol, av ett vitt band bestående kyrkligt ämbetstecken, av lat. stola (se STOLA)] (bygdemålsfärgat) den del av en seles remtyg som lägges om hästens huvud; huvudlag; betsel. BoupptSthm 19/7 1653. HT 1922, s. 216.
-STOL, sbst.2 [fsv. hovudhstol; av mnt. hovetstol (jfr t. hauptstuhl); senare ssgsleden är mnt. stol, eg.: grund(val), pängar som utlånas mot ränta] (i sht i fackspr.) (ut)lånat l. donerat l. fonderat kapital i motsats till därå fallande ränta; äv. (knappast i fackspr.) allmännare, om huvudmassan l. huvudparten av egendom, inkomster o. d. OPetri Tb. 83 (1525; uppl. 1929). Vederlagedz och morgongåffvens huffvudhstool. OxBr. 1: 72 (1614). Academien har fåt et nytt Stipendium, om 3000 Dal. S:mt i Hufvudstol. SvMag. 1766, s. 925. Sommarin EkonL 1: 149 (1915).
-STOMME. huvudsaklig l. grundläggande del av ngt, ”kärna”, grundstomme. Forssell Hist. II. 1: 7 (c. 1871, 1875). Vi kritisera .. utgående från Koralpsalmboken av 1921, både dess huvudstomme av de gamla 500 numren, och de .. nya numren. Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 3 (1922).
(4 b β β’) -STORM, sbst.1 (†) utomordentlig, fruktansvärd storm. Dhå kom en huffuud storm på them, szå att szamma skiip war j stor fara. SthmTb. 4/2 1548. Dahlberg Dagb. 242 (1682; uppl. 1912).
-STORM, sbst.2 (numera mindre br.) mil. stormning som avser en fästnings l. ställnings fall. NAv. 2/10 1656, nr 2, s. 4. Lät oss en Hufvudstorm uppå Cartago våga. Knöppel Reg. 10 (1741). Forssell G2A 30 (1894).
-STRAFF. jur. Hellborn StrafflBrottsenh. 137 (1895). Man .. bör vara ytterst försigtig med dessa (förut nämnda) utöfver hufvudstraffet verkande bistraff. Thyrén StrafflRef. 1: 120 (1910).
-STRECK, sbst.1 [efter ä. t. hauptstreich] (†) mil. avgörande aktion l. drabbning. I then resolution .. at wågha med .. (kurfursten av Brandenburg) vthi thens Aldrahögstes Nampn .. ett Hufwudstreck. RelSegWittstock 1636, s. A 2 b. Brask Pufendorf Hist. 68 (1680).
-STRECK, sbst.2 särsk. (i fackspr.) huvudväderstreck; på kompass: kardinalstreck. Rålamb 4: 20 (1690). Nord, Syd, Ost och Väst kallas hufvudstreck (kardinalstreck). UFlott. 2: 99 (1904).
-STRID. [fsv. hovudhstridh] viktigaste strid; strid som avser ett avgörande; ofta om det viktigaste skedet av en strid, motsatt: avantgardes- l. förpoststrid resp. återtågsstrid; förr äv. (jfr HUVUD 4 b β β’): stor l. svår strid. OPetri Kr. 28 (c. 1540). Innan hufvudstriden börjat, böra de slutna afdelningarna så mycket som möjligt undandragas fiendens eld. Tingsten FormTakt. 21 (1889).
-STRÄCKNING.
1) gymn. till 1: sträckning av huvudet bakåt (efter huvudböjning). Wretlind Läk. 3: 98 (1895).
2) till 4 b β α’: (en bärgsträckas o. d.) huvudriktning. Detta högland omgifves i n. och s. af breda och höga bergkanter, hvilkas hufvudsträckning går från v. till ö. Palmblad LbGeogr. 36 (1835). Uppl. 2: 485 (1908).
-STRÖM.
1) strömdrag som i ett förgrenat vattendrag l. inom ett visst område är det (tillhör de) förnämsta; jfr -FLOD. Columbus BiblW A 1 b (1674). Fennia III. 9: 6 (1890).
2) bildl., om ström av vandrande människor o. d. Hufvudströmmen af friluftsälskande hufvudstadsbor plägar .. gå .. ut till Djurgården. DN 1898, nr 10058 B, s. 4.
-STRÖMBRYTARE~0200. elektrotekn. strömbrytare varmed ström avstänges l. påsläppes för ett system av ledningar. TT 1900, Allm. s. 281. SFS 1904, nr 10, s. 6.
(1) -STRÖNING. (†) av en paljett o. d. bestående huvudprydnad. Förgyltte hoffued ströninger til pigors behoff. BtFinlH 4: 216 (1563). SthmTb. 1568, s. 74 a.
-STUDIUM. Linné Bref I. 1: 76 (1759). Lärare och studenter, som hafva franskan till hufvudstudium. Verd. 1892, s. 188.
(1 d) -STUPA, förr äv. -STUPO l. -STUPE, adv. (o. adj.). (-stupa 1566 osv. -stupe 15591709. -stupo 15551732) [fsv. hovudhstupo; jfr isl. hǫfuðsteypa, sbst., anträffat bl. i oblik form ss. adv. (i uttr. fara hǫfuðsteypu)]
I. adv.
1) med huvudet först (ned), på huvudet; äv. med försvagad bet.: handlöst; stundom svårt att skilja från 2. BtFinlH 2: 189 (1566). (Calixtus) bleff bundin widh en Steen, och kastat Hufwudstupa genom itt Fönster vthi en Brunn. Schroderus Os. 1: 163 (1635). Jag skulle .. störta honom hufwud stupa utföre någon brant högd. Österling Ter. 2: 279 (1700). Just som solen gick upp, störtade sig .. (strömgubben) våldsamt och huvudstupa i bäcken och försvann. Norrl. 14: 45 (1926).
2) bildl.: utan (tid till) eftertanke l. besinning, brådstörtat, hals över huvud, ”bums”, ”hux flux”; stundom svårt att skilja från 1. Kasta sig huvudstupa in i ngt. LPetri 1Post. M 4 b (1555). Szå bleff thå bådhe Jeppe och Knut (dvs. danskarna) / Kört hoffwudhstupe af landet vth. Hund E14 217 (1605). Den högdragna .. grefvinnan .. fann för godt, att hufvudstupa försona sig med sin syster och svåger. Crusenstolpe Tess. 2: 18 (1847). Från konversation gick man öfver till samtal och var hufvudstupa inne på frågorna. Strindberg TrOtr. 2: 52 (1890). SvD(A) 1930, nr 200, s. 6.
II. (mindre br.) adj.: som sker l. kommer l. uppstår brådstörtat l. hals över huvud. Skillnaden emellan hufvudstupa reformer och hufvudlösa reformer är oftast mindre än man vanligen tror. Livijn 2: 325 (1842). Hennes huvudstupa flykt från hemmet. Stjernstedt Sneck. 329 (1924). Östergren (1928).
(1 d) -STUPAD, p. adj.; adv. (†) -at (HC12H). [till -STUPA med anslutning till p. pf.-former på -ad. jfr -STUPANDES]
1) (†) som (vid fall) kommer på huvudet; äv.: brådstörtad; äv. i uttr. med bet.: hals över huvud begiva sig (ngnstädes hän). (Thore) hade gådt hufwudstupad uti siön, så framt hans folk icke hade tagit emot honom. Peringskiöld Hkr. 1: 600 (1697). At Ryssen dragit sitt folck utur Finland, Ingermanland oc Lijfland och går hufwudstupat åt Polen. HC12H 2: 78 (c. 1711). (Sv.) Falla hufvudstupad, (eng.) To fall headlong. Widegren (1788). Redan ett par timmar efter nattens inbrott befann sig hela lithauiska hären i villervalla och hufvudstupad flykt. Fryxell Ber. 11: 153 (1843).
2) obst. om fosterläge resp. om förlossning, med särskild tanke på fostrets läge: som karakteriseras av att huvudet vänder nedåt. Hufvudstupad längdriktnings-förlossning. TLäk. 1834, s. 248. NF 5: 693 (1882).
-STYCKE, se d. o. —
(1 d) -STUPANDES, adv. [till -STUPA med anslutning till p. pr.-former på -andes] (†) huvudstupa (se d. o. I). UrkFinlÖ I. 2: 180 (1597).
-STYRKA, r. l. f. särsk. mil. o. sjömil. huvuddelen av en här (armé) l. ett truppförband l. en flotta. SP 1792, nr 166, s. 3. Efter förtruppen följer på lämpligt afstånd avantgardets hufvudstyrka. Tingsten o. Hasselrot 57 (1902).
-STÄLLE, äv. -STÄLL? (†)
1) [jfr t. haupt-, kopf-gestell] (†) till 1: betseltyg, huvudlag; jfr -STOL, sbst.1 BtFinlH 4: 199 (1563). En godh och starck Sadhel, medh Förbygel och Hindertygh, sampt Hufwudställe. PrivRA 1617—26, s. C 4 b. Hufwudställen enkla och dubbla med Munstycken och Tyglar. Grundell UnderrArtill. 218 (1705). Wrangel HbHästv. 259 (1885).
2) till 4 b β α’: större bordsställ? Et hufwud-ställe wog 3 löd. M:kr, 6 lod. Loenbom Upl. 2: 21 (1563; i förteckning över saker hörande till en skänkskiva).
-STÄLLNING.
1) till 1; särsk. ridk. om ridhästs sätt att hålla huvudet. Wrangel HbHästv. 282 (1885). Gå med stadig huvudställning. Hamilton Ridn. 69 (1923).
2) mil. till 4 b β α’: försvarsställning för huvudkrafterna. Dalin (1852). Nordensvan Mainfältt. 205 (1894).
3) (†) till 4 b β α’: (ngts) allmänna ståndpunkt l. inriktning. Den mästförtjente bör befordras, utan at yngre må kunna honom derifrån utestänga. Sådan är hufvudställningen af Grundlagarne, och derpå syfta de tydeligen. PH 6: 4111 (1756). Chydenius 345 (1778).
-STÄMMA, sbst.1 mus. särsk. dels om melodiförande stämma, dels (o. vanl.) om orgelstämma med ngt av fottalen 32, 16, 8, 4, 2 och 1; jfr GRUND-STÄMMA 2. Den som spelar hufvudstemman. Möller (1755; under accompagnateur). Hennerberg (o. Norlind) 1: 111 (1912). Jeanson (o. Rabe) 1: 40 (1927).
-STÄMMA, sbst.2 (†) huvudstam (å växt); äv. bildl., om folkstam. RelCur. 197 (1682). Åtskilliga .. (grekisktalande) folkslag och Stater, af hvilka Dorier och Jonier voro tvänne hufvudstämmor. Trendelenburg GrSpr. Anm. 10 (1801).
-STÄMNING, sbst.1 förhärskande stämning; grundstämning. LittT 1796, s. 373. (Arkitekten har i Dramatiska teatern) särskildt i salongen sökt förena modern detaljbehandling med en gustaviansk hufvudstämning. 2NF 16: 533 (1911).
-STÄMNING, sbst.2 jur. primär stämning, av huvudkärande uttagen stämning; motsatt: genstämning. Schrevelius CivPr. 234 (1853). NF 6: 1580 (1883). 2NF 11: 1221 (1909).
-STÖD.
1) till 1: (anordning till) stöd för huvudet. Af särskild vikt är det, att patientens hufvud hvilar fullt stadigt i hufvudstödet. Lenhardtson Tandl. 49 (1897). Lugn Egypt. 2: 165 (1924).
2) till 4 b β α’: vad som utgör det främsta stödet (ett av de främsta stöden) för ngt. RARP 4: 491 (1650). Ärkebiskopen Gustaf Trolles maktställning .. bildade ett af hufvudstöden för konung Kristierns välde. Uppl. 1: 251 (1902).
-STÖDJEPUNKT~102, äv. -STÖDPUNKT~02. mil. om stark fästning o. d. för landt- l. sjöstridskrafternas räkning. KrigVAH 1888, s. 154. 2NF 22: 1278 (1915).
-STÖT.
1) till 1: stöt i huvudet. (Dryckesgillet) slöts med Näsekuffar och Hufvudstötar. Weise 1: 28 (1769).
2) till 4 b β α’: stöt som i ett antal l. en serie av dylika är den (tillhör de) kraftigaste; äv. bildl. NF 7: 1348 (1884; om jordstöt). 2NF 33: 234 (1921; om anfallsstöt).
-SUMMA. [fsv. hovudhsumma (i bet. 1)]
1) (†) kapital, särsk. i motsats till därå utgående ränta; huvudstol; äv. om kapitalinsats i ett företag. OPetri Tb. 156 (1527; uppl. 1929). In om warande tijdh må ingen (delägare i Söderkompaniet) sin Hufwudh-Summa vthtaga eij heller nyia Participanter intagas. Stiernman Com. 1: 934 (1626). Schenberg (1739).
2) (numera bl. tillf.) totalsumma, summa uppkommen gm sammanläggning av andra summor; äv.: var särskild av de förnämsta summorna i en räkning (ett bokslut, en stat o. d.). BoupptSthm 1673, s. 1035 a, Bil. När dessa bägge summor afdragas af hufvudsumman, återstår vid pass 1,380,000, som lära utgöra antalet af Rikets Allmoge med hustrur, barn och tienstefolk. Fennia XVI. 3: 11 (1755). Hufvudsummorna å denna Hufvudtitel skulle i följd häraf blifva: för ständiga utgifter .. R:mt R:dr 2,553,700: — (osv.). BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, s. 13.
3) (kort sammanfattning av) det väsentliga (i ngt); vad ngt väsentligen går ut på; kontenta; äv.: huvudsak. Huffuudhsumman vthaff bodhit är kerleken. 1Tim. 1: 5 (NT 1526; Bib. 1917: förmaningens ändamål). Pred. 12: 13 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Se der således, i sitt sammandrag, hufvudsumman af denna förutgående undersökning. Leopold i 2SAH 1: 131 (1801). Framåt, det var hufvudsumman. Runeberg 5: 70 (1860). Hvad är hufvudsumman af lagens bud? Kat. 1878, nr 12.
(1 h, 2) -SVAG. [sv. dial. hovusvag, huvusvag] (numera knappast br. utom i starkt bygdemålsfärgat spr.) som lider av svindel l. yrsel; äv.: förryckt, sinnessjuk, vansinnig; äv.: som har ett svagt förstånd, dum, svagsint. Wollimhaus Ind. (1652). Dher efter blef Karin så hufwudhswagh, at grannar och någrannar j soknen moste achta henne. BtFinlH 2: 324 (1670). En Gudlös .. / Tror .. / Att den som frommer är, är dumb och hufwudswag. Düben Boileau Sat. 23 (1722). (Den bärgtagne) var hufvudsvag ock yr efter bärget i flere veckors tid (efter det han kommit ut). Landsm. 6: XII (1886). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.).
Avledn.: huvudsvaghet, r. l. f. (i fråga om bruklighet jfr ovan). JBureus (c. 1630) i 2Saml. 4: 37. Björkman (1889).
(1) -SVÅL. benämning på den (hårbeklädda) huden över hjärnskålen. Hoorn Siphra 110 (1715). (Wiegelands) bruna hår var kortklippt tätt in till hufvudsvålen. Lundegård Prom. 1: 68 (1893).
-SYFTE. Hasselroth Campe 4 (1794). Andre anse straffets hufvudsyfte vara att åstadkomma moralisk förbättring. Wisén i 3SAH 4: 156 (1889). NoK 59: 16 (1926).
-SYFTEMÅL ~102, äv. ~200. huvudsyfte. Læstadius 1Journ. 54 (1831). Det är först senare som ernåendet av positiva förmåner har blivit huvudsyftemålet med den religiösa kulten. NoK 27: 112 (1923).
-SYMMETRIPLAN, n. miner. De planer i hvilka flere symmetriaxlar af lika värde ligga kallas hufvudsymmetriplaner. HSjögren Min. 14 (1880).
-SYND. [fsv. hovuþsynd] teol. grundläggande synd (som ger upphov till andra synder); äv. om var särskild av den gamla kristna kyrkans sju dödssynder; förr äv. (jfr HUVUD 4 b β β’) allmännare: svår synd. Schroderus Os. III. 1: 190 (1635). Betänker i Jesu Namn at olydnad är en trolldoms och hufvud-synd framför alla synder. Murbeck CatArb. 6: 141 (c. 1750). Ur arfsynden såsom källa och hufvudsynd härflyta de olika verksynderna. 2NF 1: 1427 (1904). Fehrman OrientK 86 (1920). Beckman ÄVgL 6 (1924).
(4 b β β’) -SYNDARE, (†) svår syndare. LPetri 3Post. 52 a (1555).
-SYNPUNKT~02, äv. ~20. dominerande l. förhärskande synpunkt. Lyceum I. 2: 43 (1810). Rudin OrdUngd. 1: 105 (1894).
-SYSSELSÄTTNING~1020. Förr var jagt hans hufvudsysselsättning. Blanche Bild. 4: 217 (1865). Östergren (1928).
-SYSSLA, r. l. f. syssla varåt ngn företrädesvis ägnar sig; äv.: huvudsysselsättning, huvudgöromål; förr äv.: huvuduppgift. At jag så offta blandar in sådana saker, som intet synes höra til hofwudsydzlon, som är at handla om språket och thesz tilbörliga wigt. Swedberg Schibb. 175 (1716). En hustrus egentliga hufvudsysslor börja först hösttiden, då männerna slå sig till ro. Zeipel Set. 2: 265 (1847). Innehavaren av stadsfogdetjänsten i Björneborg .. bör handhava denna tjänst såsom sin huvudsyssla. FFS 1918, nr 175, s. 14.
(1) -SÅR. [fsv. hovuþsar] sår i huvudet. G1R 8: 133 (1532). Tholander Ordl. (c. 1870).
-SÄDE. landt. huvudsädesslag. Hufvudsädet i Särna är korn. Hisinger Ant. 1: 24 (1819). 2NF 27: 1353 (1918).
-SÄDESSLAG ~102. landt. sädesslag som företrädesvis odlas (inom ett visst område l. på viss mark). På svedjemarken är kornet hufvudsädesslaget. Grotenfelt LandtbrFinl. 79 (1896). 3NF 2: 101 (1923).
-SÄTE.
1) mera abstrakt: förhållandet att huvudsakligen l. företrädesvis residera l. vistas l. finnas (ngnstädes); i sådana uttr. som hava, taga sitt huvudsäte (ngnstädes); äv. bildl. Brask Pufendorf Hist. 180 (1680). Blodet ansågs leda sitt ursprung från och ha sitt huvudsäte i levern. NoK 30: 11 (1924).
2) konkret.
a) (†) residensstad; huvudstad; huvudort. At fleere Konungslige hufvudsäte och städer voro i rijket, än itt. LPetri Kr. 37 (1559). Rijksens hufwudsäte Stockholm. Lagförsl. 22 (1609). Frey 1850, s. 473.
b) (numera föga br.) plats l. område l. gård o. d. som utgör ngns huvudsakliga l. egentliga boningsort l. bostad; äv. (numera knappast br.): sätesgård. RP 8: 425 (1641). Skole the (dvs. adelsmännen) ey widare måge vthsträckia fredzmijlen än til Hufwudsätet. Stiernman Riksd. Bih. 327 (1644). Erkebiskoparnas hufvudsäte .. låg i staden Lund och omtalas redan 1294. Brunius SkK 414 (1850). Redan 1839 .. är han (dvs. P. Wickenberg) temligen på det klara med, att Paris för framtiden kommer att bli hans ”hufvudsäte”. SDS 1901, nr 174, s. 2.
c) (i sht i vitter stil) ställe dit ngt huvudsakligen är förlagt l. där ngt huvudsakligen har sin plats l. där ngt företrädesvis utövas l. bedrives l. blomstrar, huvudort (se d. o. 2). Wulf Köppen 1: 216 (1799). Upsala .. är att betrakta såsom det högsta och förnämsta hufvudsätet för Asadyrkan i Sverige och kanske hela Norden. Holmberg Nordb. 616 (1854). Huvudsätena för bomullsindustrien äro Polen .., Centralryssland .. och S:t Petersburg-Narva. Rönnholm EkonGeogr. 91 (1907).
-TAL, sbst.1
1) (i fackspr.) till 3 a γ: antal huvuden (individer), antal. Skattmästarna höllo en Mönstring .. hwart fämte Åhr, tå skattades Hufwudtalet på Borgerskapet. Schroderus Liv. 917 (1626). 2NF 2: 1188 (1904). särsk. i uttr. efter huvudtal(et), efter antalet individer; per capita, per huvud. UB 4: 12 (Lag 1734). Vinst och förlust fördelas mellan bolagsmännen efter hufvudtalet. SFS 1895, nr 64, s. 3. Utom vid val af ordförande, hvilken utses efter hufvudtalet, äger bolagsman .. rösträtt i förhållande till antalet af ägande aktier i banken. Därs. 1908, Bih. nr 19, s. 8. Pension för barn delas emellan dem efter huvudtalet. Därs. 1926, s. 1099.
2) (†) till 4 b β α’: grundtal. Möller (1745; under cardinal, adj.). Svedelius FrGr. 282 (1814).
-TAL, sbst.2 det förnämsta anförandet (vid en festlighet l. i en debatt o. d.). —
-TANKE. viktigaste l. ledande tanke; grundtanke. Oelreich 191 (1755). Det föredrag, för hvars hufvudtankar här redogjorts. Billing i 3SAH 15: 47 (1900).
-TEMA. mus. det viktigaste (vanl. det första) temat i ett musikstycke (l. i en enskild sats i en komposition); ofta bildl. Rydén Pontoppidan 242 (1766; bildl.). Norlind AMusH 477 (1921).
-TES. En avhandling vars huvudtes .. enhälligt nedkritiserades. SocDem(A) 1922, nr 255, s. 5.
-TIONDE, sbst. [fsv. hovuþtionde; jfr fnor. hofuðtíund] (förr) tionde som, från början av 1200-talet fram till reformationen, i Skara stift (möjl. äv. andra landsändar) utgjordes med en tiondedel av förmögenheten o. skulle erläggas dels vid arvskifte, dels ss. bot för ngn dödssynd, dels då en kyrka invigdes, i vilket fall den dock erlades enbart (o. med vissa undantag) av socknens jordägare. G1R 4: 309 (1527). Hildebrand Medelt. 3: 848 (1903). Beckman ÄVgL 5 (1924).
(6 f) -TISTEL. [jfr t. kugeldistel] (†) bot. tisteln Echinops sphærocephalus Lin. (med klotrundt blomhuvud), bolltistel. Franckenius Spec. B 1 b (1659). Rudbeck HortBot. 24 (1685).
-TITEL.
1) (ngns l. ngts) egentliga l. förnämsta titel; särsk. i fråga om böcker o. d.; äv. om en skriftseries titel i förh. till de särskilda titlarna på seriens olika skrifter. Den under hufvudtiteln ”Ur vår tids forskning” utkommande, särdeles spridda samling skrifter … Wieselgren Samt. 184 (1880). Smutstitel kallas den titel, som föregår huvudtiteln i en bok. Elge BoktrK 109 (1915).
2) i fråga om riksstaten l. kommunal budget: var särskild av de generella rubriker under vilka de olika anslagen alltefter sitt samband med varandra sammanföras; även om sammanfattningen av de olika anslagen under en dylik rubrik l. om det allmänna värksamhetsområde som en dylik rubrik representerar. Första, andra, tredje (osv.) huvudtiteln. RF 1809, § 62. Grunder i afseende å dispositionen af besparingarne å hufvudtitlarne. SFS 1893, Bih. nr 41, s. 9. Wigforss Riksbudg. 50 (1927).
-TON ~tω2n. särsk.
1) (numera knappast br.) mus. (en skalas l. ett ackords) grundton; tonika; (den) ton på vars diatoniska skala ett musikstycke är grundat; förr äv.: huvudtonart. Londée Kellner 45 (1739). Mecklin BegTonk. 13 (1802). BonnierKL (1924).
2) i sht konst. förhärskande färgton, grundton. Ljunggren Est. 2: 170 (1860). Landskapets ljust askvioletta hufvudton. Centerwall Hellas 216 (1888). Östergren (1928).
3) språkv. huvudaccent. Tullberg SvRättskr. 47 (1862). 3NF 1: 81 (1923).
Avledn.: huvudtonig, adj. språkv. till -TON 3: som har huvudton, helstark. Noreen Pros. 11 (1897). Dens. VS 2: 189 (1908).
-TONART~20, äv. ~02. mus. förhärskande tonart i ett musikstycke; tonart med vilken ett musikstycke börjar o. slutar. Norman MusUpps. 68 (1883, 1888). 3NF (1929).
-TOPP. (huvud- 17411916. huvuds- 1750)
1) (†) till 1: hjässa. Hammarberg Herdinn. 30 (1741). Utaf vår hufvudstopp är kronan fallen ned. Kolmodin QvSp. 2: 100 (1750).
2) (tillf.) till 4 b β α’: var särskild av ett bärgmassivs högsta toppar. 2NF 23: 1287 (1916).
-TORN. På hufvudtornet (av domen i Milano) står Madonnan. Kræmer Sydfr. 111 (1853). särsk. (i fackspr.) i medeltida borg: högt fästnings- (slotts-)torn, ”kärna”, donjong. (Laholms slott) utgjordes liksom Helsingborgs af en kringbyggd kärna eller ett hufvudtorn. Brunius Resa 1838 4 (1839). Lagerlöf Holg. 2: 234 (1907).
-TRAPPA. Atterbom Minn. 260 (1817). (Ekipaget) stannade vid hufvudtrappan. Lundegård Tit. 55 (1892).
-TRYCK. språkv. huvudaccent, huvudton. Brate SvSpr. 9 (1898). Beckman SvSpr. 3 (1904).
Avledn.: huvudtryckig, adj. (föga br.) språkv. som har huvudtryck, huvudtonig. Huvudtryckig ultima. Landsm. XVIII. 5: 12 (1902). Mjöberg Stilstud. 152 (1911).
(4 b β α’, β’) -TRÄTA, f. (†) stor l. huvudsaklig kontrovers l. stridighet. Denne hufvudhträtta, som lengie hafuer ståndett rijken imillan. AOxenstierna 2: 97 (1612). RP 6: 392 (1636).
-TYP. jfr -FORM. Med den kännedom, vi för närvarande äga af de Cryptogama vextformerne, torde sålunda minst 4 olika hufvudtyper bland dem kunna uppvisas. Agardh Vextsyst. 90 (1858). Hahr ArkitH 247 (1902).
-TÅG. sjöt.
1) (†) till 4 b β α’: vant; möjl. äv. allmännare, om grovt tåg l. om tåg tillhörande ett fartygs stående tackling. SkeppsgR 1543. Ett Skiep af 100. foot lång öfver Stäfven får 6. Hufvud Tåg på hvar sida uppå Stormasten. Rajalin Skiepzb. 183 (1730). Fryxell Ber. 3: 160 (1828; i fråga om förh. år 1535).
2) till 6, å trål: tåg som bildar framkanten av trålmynningens övre sida. VFl. 1907, s. 24.
-UPPGIFT~02, äv. ~20. viktigaste uppgift, egentlig l. huvudsaklig uppgift. Hava ngt till huvuduppgift. Lutteman Schulze 246 (1799). SFS 1908, nr 18, s. 2.
-UPPMÄRKSAMHET~0200 l. ~0102. huvudsaklig uppmärksamhet. (Aristoteles har i läran om poesien) egnat hufvuduppmärksamheten åt tragedien. Nyblom i 3SAH 8: 244 (1893). Almquist Wennerbg 132 (1917).
-VAKT. (†) mil. dels om truppstyrka (kompani) som utsätter fältvakt m. m., dels om högvakt. OxBr. 8: 464 (1645). Stockholm hade .. nu (dvs. 1809) två hufvudvakter: vid kungliga slottet och vid Kungsbacken. Crusenstolpe Mor. 6: 321 (1844). TjReglArm. 1858, 2: 35.
-VALL. bef. vid fästning av äldre typ: till ett bröstvärn formad, hög o. bred jordvall omedelbart innanför yttergraven. Loenbom Stenbock 1: 38 (1757). 2NF 9: 313 (1908).
-VAPEN.
1) i fråga om stridsvapen. (Husarernas) hufvudvapen var den 19 fot långa piken. Mankell Fältsl. 490 (1859). Ekman NorrlJakt 275 (1910).
2) i sht mil. i fråga om vapenslag (stridskrafter). Lefrén Förel. 1: 128 (1818). Fotfolket är af flera skäl sjelfskrifvet såsom det hufvudvapen, som till öfvervägande antal bör ingå i hären. Holmberg Artill. 4: 5 (1886).
-VAPENSLAG~102. De tre hufvudvapenslagen, infanteriet, kavaleriet och artilleriet. Tingsten FormTakt. 2 (1889). SFS 1901, nr 16, s. 1.
-VATTEN. särsk.
1) (†) till 1: huvudvattusot. VetAH 1756, s. 157.
2) (†) till 1 (h): ”vatten” mot huvudvärk (”huvudfluss”) o. d. Lindh Huuszapot. 3 (1675). Förfarenheten skall lära hwar och en, at detta gyldene Hufwud-Wattnet, har ändå andra oräkneliga Dygder, dem jag här Widlöfftigheten till att undanwijka, förtijga will. Roberg Beynon 11 (1697). Keyser Carls Hufwudwatn. ApotT 1698, s. 78. ÅgerupArk. Räkn. 1750.
(1) -VATTUSOT~102, äv. -VATTENSOT ~102. med. vattusot i huvudet, ”hydrocephalus”; vanl. (förr ofta i uttr. inre l. invärtes huvudvattusot) om hjärnvattusot; förr äv. i uttr. yttre l. utvärtes huvudvattusot, om vätskeanhopning mellan hjärnhinnan o. hjärnytan. Rosenstein i Alm(Gbg) 1768, s. 37. Invärtes Hufvud-vattusot. Dens. BarnSjukd. 415 (1771). Cederschiöld HbBarnm. 159 (1822). Auerbach (1909).
-VERB. språkv. benämning på det i nominalform uppträdande självständiga verbet i ett sammansatt tempus; motsatt: hjälpverb. Moberg Gr. 40 (1815). Beckman SvSpr. 142 (1904).
(1) -VIDD. Uppgiva huvudvidden vid beställning av mössa o. d. SvD(A) 1915, nr 337, s. 5.
-VIKT.
1) (†) den vikt (viktsort, viktsystem) som i ett lands handel o. köpenskap huvudsakligen brukas; motsatt: specialvikt. Hufvudvigten öfver hela riket, är then som Victualie Vigt kallas. FörordnMåhlMåttVigt 29/5 1739, s. B 2 b. Rikets allmänna hufvudvigt. Alm(Sthm) 1821, s. 39.
2) (föga br.) huvudaccent, huvudton. Nordvall Modersm. 14 (1863).
3) om ngts betonande l. framhållande l. behandlande ss. det huvudsakliga l. mest väsentliga; i sådana uttr. som lägga huvudvikten på ngt, med huvudvikten lagd på ngt; äv. i sådana uttr. som huvudvikten ligger l. (mera sällan) vilar på ngt, ngt är viktigast, förr äv. huvudvikten av ngt utgöres av ngt, det viktigaste l. mest väsentliga l. betydelsefulla av ngt utgöres av ngt. Bolin Statsl. 1: 402 (1870). (Smörtunnorna) göras i form af en stympad kägla och hufvudvigten ligger uppå att de äro omsorgsfult och väl gjorda samt rena, hvita och prydliga. SmSkrLandth. 29: 39 (1886). Det är .. på konstruktionen av ett lämpligt ljudrum .. som jag lägger huvudvikten. Berg Akust. 8 (1921). Ågrens anteckningar om .. Nordinska samlingen, med huvudvikten lagd på dess tillkomsthistoria. NordT 1922, s. 149.
(2) -VILL. (†) sinnesförvirrad, förryckt. PErici Musæus 2: 65 a (1582). Gustaf II Adolf 538 (1629).
(1 h, 2) -VILLA, r. l. f. [fsv. hovudhvilla] (†)
1) yrsel; sinnesförvirring; förryckthet; svagsinthet. Svart G1 150 (1561). Bloden förlop honom, ther aff han och begynte fantasere och tale i hufuud willo. SthmTb. 15/6 1594. SvMerc. 2: 257 (1756).
2) vad som gör (ngn) yr l. sinnesförvirrad l. förryckt. Tobaak är en penningespilla, hufwudwilla, och luchtar illa. Törning 152 (1677).
3) giftväxten Datura Stramonium Lin. (som användes ss. narkotiskt medel), ”spikklubba”. Rudbeck HortBot. 36 (1685).
-VILLKOR~02, äv. ~20. PT 1791, nr 7, s. 3 (i fråga om fredsvillkor). En senare erfarenhet har ådagalagt att storskiftet i sjelfva verket var ett hufvudvilkor för det finska jordbrukets utveckling. Schybergson FinlH 2: 171 (1889).
-VINST. Lindfors (1815). särsk. om var särskild av de största vinsterna i lotteri. Utfaller Hufvudvinst å någon af de Lottsedlar, för hvilka (osv.). DA 1824, nr 155, s. 2. Östergren (1928).
-VITTNE. särsk. i fråga om rättegång. Serenius Kkk 2 b (1734). Wägner NattS 175 (1926).
-VOTERING. slutvotering. I hufvudvoteringen segrade regeringens af utskottet tillstyrkta förslag med 142 röster mot 82. ST 1892, nr 272, s. 1. Reuterskiöld Grundlag. 523 (1925).
(1 b) -VRIDNING. särsk. gymn. Hartelius SjukGymn. 67 (1870). Wide MedGymn. 119 (1895).
-VÄDER. (†) (vind från) huvudväderstreck. Schroderus Comenius 56 (1639). Thunberg Resa 3: 138 (1791).
-VÄDERSTRECK~102. vart särskilt av de för ortsbestämning grundläggande fyra (l. åtta) väderstrecken (norr, öster, söder och väster, ävensom nordost, sydost, sydväst o. nordväst); äv. (mindre br.): kardinalstreck (å kompass). Rålamb 4: 1 (1690). Lundell (1893).
-VÄG. Vi .. kommo på en väg, som tycktes hafva varit den gamla hufvudvägen till borgen. Atterbom Minn. 121 (1817). VästerbK 1927, nr 154, s. 5.
(1 h) -VÄRK, sbst.1, r. l. m. [fsv. hovudhvärker, hovudhs värker] värk (smärtförnimmelser) i huvudet, ondt i huvudet; jfr MIGRÄN. Anemisk, hyperemisk, reumatisk, toxisk huvudvärk (med.). Halvsidig huvudvärk (med.). Plågas av en svår huvudvärk. VarRerV 15 (1538). BOlavi 1 a (1578). Ända sedan mitt 23 år hade jag varit besvärad af en periodisk hufvudvärk. Berzelius Själfbiogr. 72 (c. 1845). Wretlind Läk. 9—10: 100 (1901).
Ssgr: huvudvärks-anfall. 2NF 18: 455 (1912).
-pulver. om acetylsyre- l. aspirinpulver o. d. Söderström LäkKvacksalv. 59 (1926).
-VÄRK, sbst.2, n.
1) (†) den förnämsta l. huvudsakliga delen av ett arbete l. företag l. en aktion o. d.; (företag som är) huvudangelägenhet; huvudsak. RP 8: 252 (1640). Det jordiska (får) icke .. blifva vårt hufvudvärk. Bælter JesuH 4: 178 (1757). Alt tilstyrker, at af denna näringsgrenen (dvs. ladugårdsskötseln) göra et hufvudverk. Fischerström 2: 484 (1780).
2) (†) om huvudavdelning av ämbetsvärk o. d.; äv.: vart särskilt av ett lands viktigaste ämbetsvärk. LReg. 388 (1734). At bestyra et så stort Rikets hufvudvärk (som tullvärket). Oelreich 789 (1755).
3) (†) om industriell anläggning (gruva, järnbruk o. d.) som inom ett område l. på ngt visst gebit l. för en viss ägare är den (tillhör de) förnämsta. OxBr. 11: 309 (1648). Kengis Järn-bruk, såsom det äldsta, anses ännu vara Hufvud-verk för denne rörelsen inom Socknen. Hülphers Norrl. V. 1: 261 (1789).
4) bef. försvarsvärk som inom en fästning l. befästningsanläggning l. inom ett visst område är den (tillhör de) viktigaste. VetAH 1743, s. 237. Törngren Artill. 2: 148 (1795). Schybergson FinlH 2: 154 (1889).
5) (numera knappast br.) mus. om huvudmanual i orgel. Hülphers Mus. 306 (1773). Drake Töpfer 75 (1850).
6) (ngns) förnämsta l. viktigaste värk; huvudarbete. Frey 1841, s. 34. Tessins hufvudverk, slottet, som .. är Stockholms skönaste prydnad. Eichhorn Stud. 1: 181 (1869). Kocks Svensk akcent 1878—85, hvilket .. arbete tills dato är hufvudverket inom svenska accentläran. Noreen VS 1: 292 (1904).
-VÄRKSTAD~20 l. ~02. benämning på var särskild av vissa på olika platser förlagda större värkstäder för underhåll av den statens järnvägar tillhörande rullande materiellen. SFS 1917, s. 2413. SvStatskal. 1931, s. 537.
(1 h, 2) -YR. yr i huvudet; som gripits av svindel; vimmelkantig; förr äv.: förryckt, galen o. d. Schroderus Comenius 281 (1639). Her Magnus Næstadius .. hafer 6. Barn, och een Huffwudyr sohn aff otijdigt studerande. VDR 1701, Verif. 790. Jag bombarderade Domaren så kiäckt med Latin, at han blef aldeles hufwud-yhr. Lagerström Westph. 81 (1737). Pojken (på gåsryggen) blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund. Lagerlöf Holg. 1: 22 (1906). särsk. (†): rörd av starka drycker, ”pirum”. Dalin (1852). Schulthess (1885).
(1 h, 2) -YRA, r. l. f. (†): tillstånd(et) att vara yr i huvudet; yrsel; svindel; förryckthet, galenskap. Neglikerne tiena emot .. huffudhyra. SynodA 2: 50 (1586); möjl. till -HYRA. Huruledes .. (hon) utj een så .. häfftig hufwud ijhra är råkat, att hon både natt och dag måste som ett oskiäligt Creatur hållas bunden. VDAkt. 1689, nr 635. Lantingshausen Young 2: 89 (1790). ÖoL (1852).
-YRKE.
1) (†) huvudsaklig(t) värksamhet l. bemödande l. värksamhetsområde l. studieområde o. d., huvudsysselsättning, huvudstudium, huvudintresse. Antiqviteterna och Götiska språket voro .. dess (dvs. Sotbergs) hufvudyrke. Rosenstein 1: 40 (1783). Så mycket jag förmått, har jag sökt att göra versen lätt, naturlig, flytande … Detta har varit mitt hufvudyrke. Lannerstierna Vitt. 75 (1790). BL 1: 8 (1835).
2) (†) huvudnäring (inom ett land). Det sades at Örlogsflottor .. äro nödvändige för en stat, hvars hufvudyrke är handel och sjöfart. Lefrén Förel. 3: 190 (1817).
3) huvudsakligt yrke (näringsfång). Hava ngt till huvudyrke. (Hjertström) delade .. sig emellan landthushållningen såsom hufvudyrke och handeln såsom binäring. Valerius 2: 269 (1840). En af mina ungdomsbekanta, hvars hufvudyrke .. varit att åt flickor .. uppsätta de .. hufvudbonader, som benämnas klut. EWigström i Landsm. VIII. 1: 5 (1887).
(1 h, 2) -YRSEL, förr äv. -YRSLA. [fsv. hovudhörsl] (numera knappast br.) tillstånd(et) att vara yr i huvudet; yrsel, feberyrsel; svindel; förr äv.: förryckthet, galenskap. Linc. (1640; under phronetis). Hans .. hustru .. har .. råkat .. i .. Samvets qval, och hufvudyrsel. 2Saml. 1: 154 (1742). Menniskor få hufvudyrsel af Bokollon om de ätas rå och till myckenhet. Ström Skogsh. 47 (1822). Dalin (1852).
-ÅDER, äv. (numera företrädesvis i pl. för ersättande av den felande pl.-formen av -åder) -ÅDRA.
1) till 1.
a) (tillf.) blod- l. pulsåder i huvudet. Möller (1790).
b) [efter nylat. (vena) cephalica] (†) anat. benämning på olika blodådror (på armen l. handen) gm vilkas öppnande man i äldre tid vid vissa sjukdomar ville minska blodmängden i huvudet. Annen dagen ther effther (sedan man slagit medianen på ena armen) skall man lathe slå huffvedhådhren på then andre honden. G1R 25: 634 (1555). WoH (1904; om yttre armven).
2) till 4 b β α’.
a) anat. om större blod- l. pulsåder i motsats till dess förgreningar. Möller 1: 1090 (1782). WoH (1904).
b) i utvidgad l. bildl. anv., i fråga om ett system av vattendrag l. trafikådror o. d.: åder som är den (tillhör de) största l. viktigaste. VetAH 1751, s. 15. Gatan är hufvudådern för stadens samfärdsel. Waldenström Österl. 79 (1895). Älvarnas källflöden, bivattendrag och huvudådror. VerdS 192: 38 (1913).
-ÄLV. älv som inom ett område är den (tillhör de) största; äv. om huvudflod i förh. till biflod(er). Palmblad LbGeogr. 60 (1835). Norrlands huvudälvar. HbSkogstekn. 301 (1922).
-ÄMNE.
1) (numera bl. tillf.) ämne varav ngt huvudsakligen består. Bergman Jordkl. 91 (1766). Sand och grus är hufvudämnet i det öfversta jordhvarfvet. Hisinger Ant. 4: 40 (1828).
2) (†) huvudändamål, huvudsyfte; huvudmål. Nu återstod det andra hufvudämnet, som man föresatt sig igenomdrifva vid denna Riksdag. Schönberg Bref 3: 7 (1778). GLOxenstierna i 1SAH 3: 329 (1790, 1802).
3) (numera mindre br., se dock slutet) huvudföremål (se d. o. 2). Snart blef .. det Etruriska kriget hufvudämnet för dess (dvs. romerska senatens) omsorg. Kolmodin Liv. 2: 433 (1832). Tegnér Armfelt 3: 422 (1887). särsk. (fullt br.) om det huvudsakliga l. egentliga ämnet för en muntlig l. skriftlig framställning, samtal l. överläggning o. d. Huvudämnet för (förr äv. av) en skrift. SP 1809, nr 11, s. 3. Härefter öfvergick .. (författaren) till hufvudämnet, fru Lenngrens skaldskap. Wirsén i 3SAH 2: 466 (1887). I den yttre salongen var politiken hufvudämnet. De Geer Minn. 1: 67 (1892).
4) läroämne l. forskningsgren som ngn företrädesvis studerar (studerat) l. som på en viss studielinje utgör det (ett av de) viktigaste. SydsvD 1870, nr 202, s. 2. Klassiska språk, vitterhet och historia blefvo hans (dvs. Svedelius’) hufvudämnen i kandidatexamen. LVetA IV. 4: 4 (1904, 1909). Siwertz JoDr. 47 (1928).
-ÄNDA, r. l. f.
1) till 1: den ända av en kropp där huvudet är beläget. Vid hufvudändan (på blodigeln) är buken alltid ljus och mot sidorna svartagtig. Lovén Anv. 53 (1838). VerdS 88—89: 50 (1900).
2) till 1 o. 5 b; å säng l. likkista o. d.: ända där huvudet placeras. PH 6: 3868 (1755). Rig 1918, s. 37.
-ÄNDAMÅL~102. huvudsakligt l. väsentligt ändamål; huvudsyfte. 2RA 1: 299 (1723).
-ÄRENDE. huvudsakligt ärende, huvudangelägenhet. AOxenstierna Bref 4: 49 (1641). Vi veta blott, af Saxo, att ett af hufvudärenderna (på kyrkomötet i Linköping) var svensk erkebiskops insättande. Reuterdahl SKH 1: 510 (1838).
C [i vissa fall möjl. eg. utgående från HÖVD] (†): HUVDA- l. HOVDA- l. HÖVDA-BOLSTER, -DYNA, -GÄRD, se B.
-MÅL, se HUVDAMÅL.
-STAV, se B.
D [i vissa fall möjl. eg. utgående från HÖVD] (†): HUVDE- l. HUDE- l. HUFTE- l. HOVDE- l. HÖVDE-BOLSTER, -DYNA, -GÅRD, -GÄRD, -HYENDE, -KUDDE, se B.
E (†): HUVDU-BOLSTER, se B.
F (†): HUVUDS-MAN, se HUVUDMAN.
-SMOG, -TOPP, se B.

 

Spalt H 1525 band 11, 1932

Webbansvarig