Publicerad 1911   Lämna synpunkter
BITA bi3ta2 (bi`ta Weste), v. -er bi4ter (pass. -es 32 l. 40, l. bits bi4ts, äfv., i sht hvard., bit4s, hvard. i Götal. stundom bis4), bet be4t, beto be32, bitit bi3tit2, biten bi3ten2; o. BITAS (bi`tas Weste), hvard. BITS bis4, äfv. bi4ts l. bit4s, v. dep.; pr. ind. sg. bits bi4ts l. bit4s l., i sht hvard., bis4, stundom bites (jfr Tegnér Sv. rättstavn. 42 (1887)), imper. sg. bits, ipf. bets be4ts, betos, sup. bitits. vbalsbst. BITANDE (se d. o.), BITELSE (†, Månsson Åderlåt. 150 (1642)), BITNING; BITARE (se d. o.).
Ordformer
(inf. bitthe BtFH 2: 47 (1545); pr. sg. bitter Visb. 1: 72 (1573); p. pr. bittande Tranæus Medewij suurbr. 16 (1690). inf. bythe Hist. handl. XIII. 1: 132 (1564); pr. ind. sg. byter Petreius Beskr. 1: 94 (1615). — pr. ind. sg. pass. bijts Stiernhielm Fred. 8 (1649). — pr. ind. sg. dep. bites Horn Lefv. 53 (c. 1657), C. Alströmer (1760) hos Linné Bref I. 3: 17, NF 7: 23 (1883), Fröding Guit. 136 (1891; i vers) m. fl. bits Mont-Louis Fr. spr. 278 (1739), Almqvist (1844), Geijerstam K. Brandt 79 (1904) m. fl.; bijtz Grubb 38 (1665). ipf. ind. sg. bieth BtFH 2: 152 (1560). bett BtFH 2: 158 (1561). — ipf. ind. pl. bito 4 Mos. 21: 6 (Bib. 1541), Apg. 7: 54 (Därs.). bitto Upp. 16: 10 (Bib. 1541: sönderbitto), bitte Kalff H. Pedersson B 1 a (1644). bijte Verelius Herv. 67 (1672). betes (dep.) Rudbeck Atl. 2: 379 (1689; möjl. konj.), bete Dryselius Monarchsp. 406 (1691: ihiälbete), beto Nordberg K. XII 2: 442 (1740) osv. ipf. konj. sg. beeto Kiöping Resa 90 (1667). sup. bitit L. Petri Vigv. C 5 a (1538: inbitit), RA 2: 426 (1571: inbitidt), Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 3 (1654) osv. bittit Gl. Ter. 66 (c. 1555), Gustaf II Adolf 41 (c. 1620), L. P. Gothus Pest. 95 a (1623), Ångerm. domb. 16 juni 1638, fol. 133, m. fl. bijtit Schroderus Osiander III. 2: 146 (1635), Månsson Åderlåt. 102 (1642), Grubb 138, 299 (1665) m. fl.; bijtedt Carl IX (1597) i Hist. bibl. 2: 331. betit Växiö domk. akt. 1653, nr 296, be(e)tet Månsson Åderlåt. 27 (1642), N. Av. 6 nov. 1657, s. 2, Växiö domk. arkiv 1676, nr 281, m. fl. bitatt Consist. eccl. Abo. prot. 168 (1658). p. pf. bitin B. Olavi 50 a (1578), Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630: inbitin; under bita), Swedberg Schibb. 278 (1716: inbitin) m. fl.; biten L. P. Gothus Likpr. ö. J. Claesson 24 (1611: igenombiten) osv. bittin O. Petri Sal. A 2 b (1535: inbittin), 4 Mos. 21: 8 (Bib. 1541), Sigfridi F 8 a (1619: inbittin) m. fl. bijtin Grubb 270 (1665), Bromelius Chloris 24 (1694: afbijtin); bijten Arvidi 132 (1651), Risingh Landb. 10 (1671: affbijten). beten Växiö rådstur. prot. 16 april 1729 (: hundebeten), Linné Diet. 2: 64 (c. 1750: genombeten), Livin Kyrk. 136 (1781) m. fl. — p. pf. best. l. pl. bitne, -a Hambræus Erasmus B 11 a (1620: bebitna), Växiö domk. arkiv 1652, nr 132 (: inbitne) osv. bijtne Brahe Oec. 112 (1581: Frostbijtne), Linder Suurbr. krafft 46 (1718). betne, -a B. Olavi 153 a (1578), Hambræus Erasmus B 11 a (1620: aff betna), Linné Sk. 61 (1751: genombetna) m. fl. bettne, -a Vish. 16: 5 (Bib. 1541), Växiö domk. akt. 1654, nr 132 (: inbettna) m. fl.)
Etymologi
[fsv. bita, motsv. d. bide, nor. bita, isl. bíta, got. beitan, fsax. bītan, mnt. biten, holl. bijten, fht. bīzzan, t. beissen, feng. bītan, eng. bite, af en ieur. rot bhid, hvaraf äfv. sanskr. bhid, klyfva, tälja, skära, o. lat. findere, klyfva; jfr BESK, BET, sbst.1, 2, BETA, sbst.1, 2, BETA, v.1—5, BETE, sbst.1—4, BETEL, sbst.1—2, BETSEL, BETT, BETTE, BETTRA, BIT, BITSK, BITTER. Med afs. på stamvokalens växlingar i ipf. ind. pl., ipf. konj., sup. o. p. pf. jfr Hesselman i o. y i sv. 110 ff. (1909)]
Anm. I det följ. skiljas de deponentiella formerna från de öfriga. Participier upptagas under I.
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. BITA.
A) om skärande verktyg o. d.: tränga in, skära, o. i bet:r som utgå från denna; i allm. intr. (tr. i 1 a, b slutet, c slutet, 2 h slutet, α, i α, γ slutet); föremålet för verbets verksamhet angifves vid intr. anv. gm bestämning(ar) inledd(a) af prep. på, ngn gg i.
1) i eg. bem. o. i bild.
2) i oeg. anv., om annan yttre inverkan l. åverkan l. skada än gm skärande verktyg o. d. (l. tänder, se B): göra verkan; göra åverkan, skada.
3) i bildl. anv., om inverkan på själslifvet: göra intryck l. ”ta” på l. fastna hos l. inverka på ngn.
B) om tändernas intryckande i ngt o. i bet. som utgå från denna; föremålet för verbets verksamhet uttryckes i allm. gm direkt obj. (som betecknar hela den kropp af hvilken en del träffas af tänderna, medan denna del angifves gm en af prep. i inledd bestämning, t. ex. hunden bet gossen i benet), men äfv. gm bestämningar inledda af prep. (se 4 j, k, l, m, n, p, 5, 6, 7, 9).
4) i eg. bem. o. i bild.
5) beta.
6) om fiskar m. m.: nappa, ”ta”.
7) om ankare: taga fast.
8) om tänders läge när käkarna äro slutna.
9) sluta intill med yta mot yta.
10) tillfoga skada.
11) om kroppsliga plågor: göra ondt, smärta, plåga.
12) om själslidande: smärta, sticka, plåga.
13) förtala; snäsa.
II. BITAS.
1) i eg. bem.: hafva för vana l. för sed att sarga med tänderna, att bita, hålla på med att bita.
2) bildl.: ilsket tvista l. träta l. gräla.
Ordspråk o. ordspråksliknande talesätt anträffas under I 1 b, 2 i γ slutet, 4 a, i slutet, o, 5, II 1 a, d, e slutet.
I. BITA.
A)
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor., isl., mnt., holl., t. o. eng.] om eggvapen o. skärande verktyg (svärd, knif, sax, yxa, lie, borr osv.) o. d.: tränga in, åstadkomma en skåra l. skåror, skära, ”ta”. (Jag) weet .. en godhan stalbroder, som kan döffua wärior, at the skola intet bijta på tigh. Balck Ridd. B 1 b (1599). Lijen (började) blifwa slögh, och wille intet mera bijta. Lindner Tijdhfördriff 93 (1641). Blodhsteen .. är en så hård Steen, at icke Fijlen bijter på honom. Forsius Min. 130 (1643). Igenom trollerij .. (gjordes Balder) hård, så at ingen ting kunde bijta på honom, mera än Mistelthen. Rudbeck Atl. 2: 236 (1689). Knifven biter icke, das Messer ist stumpff. Lind (1749). Hur svenska stålet biter, / kom, låt oss pröfva på! Tegnér 2: 145 (1818). Med fingret pröfvar han dess (dvs. svärdets) egg, / den biter godt. Dens. 1: 129 (1822). Det svärd, som biter skarpast, är böjligast. Därs. 11 (1825). Sankt Görans lans bet djupt i drakens lunga. Dens. 2: 250 (1840). (I fornsagor omtalas stridsvapen som) beto i sten som i kläde. Nilsson Ur. 1: 147 (1843, 1866). En rustning af gull, som intet vapen kunde bita på. Sv. folks. 474 (1849). Ingen yxa biter på detta hårda träslag. Dalin (1850). Gellerstedt Gläntor 6 (1909). — särsk.
a) [jfr isl. ǫxin beit hann] (föga br.) tr. (jfr b slutet, c slutet, 2 h slutet, α, i α, γ slutet) tränga in i (ngt), göra en skåra l. skåror i (ngt), skära. Den här knifven är så hvass, så den biter smör (skämtsamt om en mycket slö knif). (De nämnda magiska pilarna) bita allt hvad dem visas, emedan de äro dvergasmide. Nilsson Ur. 1: 137 (1843, 1866; isl. originalet: alt munu þær hitta, þat er þeim er at skotit). (†) Skola dig icke ben blöda, / Ej eller bita sverdseggar. Björner Lodbr. 41 (1737; isl. nie bita þig eggiar); jfr: Ej biter dig svärdsägg. Fryxell Ber. 1: 71 (1823).
b) i ordspr. Thet är en ond kniff som icke bijter på en pungh. Sv. ords. C 5 a (1604). Bannor bijta intet til Beens. Grubb 38 (1665); jfr c. Hoot bijter meer än booth. Dens. 331; jfr c. Omild böön bijter intet. Dens. 613; jfr c. Ju tiockare Gräs, ju bättre bijter Lijan. Rudbeck Atl. 3: 334 (1698). — tr. Bannor bita inte hål på pannan. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 4 e.
c) i bild: ”ta”, träffa, göra verkan, uträtta ngt. Lijka som en foghel bortt faar och een swala flygher, altså bijter intet een oförtient banna (dvs. förbannelse). Ordspr. 26: 2 (Bib. 1541; öfv. 1904: så far en oförtjänt förbannelse förbi, Luther: ein vnuerdienet Fluch trifft nicht). Then stora öffuerdådigheet och sielffswold, som man her så gott som alment gör sigh til at synda, ther aff at swerdet icke så bijter som wel behöffdes. L. Petri Kyrkeord. 29 b (1571). De pilar hon (dvs. afunden) mig sänder, / De bita icke på den blanka sannings-sköld. Nordenflycht QT 1744, s. 15. (Det klandrande brefvet) är utgångit af Gudi och biter nog til bens på tid och dag. Växiö domk. akt. 1792, nr 475; jfr språkprofvet från Grubb 38 under b. Duktiga Moraler, som bita till benen. Livijn Tieck Mästerkatten 7 (1812). (Kellgren) hade, såsom utmanad (af Thorild), rätt att sjelf välja vapen, och han valde dem, som han bäst förde och som bäst beto: han valde löjets. Böttiger 5: 136 (1867). Mössorna .. hade genast till hands ett annat vapen, som bet skarpare och nådde flera. Malmström Hist. 5: 359 (1877). — (†) tr. Theras bannor (dvs. förbannelser) bijtha migh icke. Brasck Apg. L 1 b (1648).
2) [oeg. anv. af 1; jfr fsv. þa bet eigh sten älla skoghar huarce hans kiöt ok eigh hans kläþe, þa beet ängen eldar a þem hans fingre o. motsv. anv. i isl.] om annan kroppslig inverkan l. åverkan l. skada än gm eggvapen l. skärande verktyg l. tänder: göra verkan; göra åverkan (på), göra skada (på), skada, ”ta” hårdt. Loghen skal intet bijta vppå tigh. Jes. 43: 2 (Bib. 1541). Theste renare och subtiligare Herrans lekamen war .. theste meer beet plåghan vppå honom. L. Petri Chr. pina A 8 b (1573). När Högste Himlens Gud af them (dvs. israeliterna) sin dyrckan får, / .. Tå kan them intet ondt ell’ troldom bita på. Kolmodin Qv.-sp. 1: 205 (1732); jfr b. (Det elektriska) Slaget biter på rätt stora (kompass-)nålar. J. C. Wilcke i VetAH 1766, s. 300. Att spö ej skola bita på dig. Wigström Folkdiktn. 2: 410 (1881). — särsk.
a) om kulors, skotts o. d. förmåga att såra: ”ta”. Skott bita föga på deras (dvs. hvalrossarnas) tjocka slippriga hud. Nilsson Fauna 1: 325 (1847). Ingen stjerna skadar, / Ej trollskott biter, ingen hexa tjusar (vid jultiden). Hagberg Shaksp. 1: 279 (1847); jfr b. ”Skott biter icke på honom (dvs. vargen)”, säger Lappen. H. A. Widmark (c. 1870) hos Düben Lappl. 82. På storjägaren Johan Elg i Gåstjärn beto, då han var med i ryska kriget, inga kulor. N. Keyland i Fataburen 1906, s. 123.
b) (föga br.) om trolldom: göra (åsyftad) verkan. Leff (dvs. trolldom) skulle så bijta som lönt worde, Ty olönte wille icke .. thenna leffio karlar affgå. L. Petri Kyrkost. 70 a (1566). (Jag har) giordt dhet ondt är medh mina böner, sedan jagh hafwer sielf sedt dhem en och annan gång bijta. BtFH 2: 359 (1670; yttradt af en trollkvinna).
c) om tidens verkan: ej gå spårlöst förbi, lämna märken (hos), ”ta” (på). Kroppen förswagas och föråldras, men på Hiertat och Tungan allena bijter ingen Ålder. Schroderus Hoff. väck. 315 (1616). Herr Flygerman var en af dessa äldre ungkarlar, på hvilkas yttre åren icke bita. Runeberg 4: 246 (1836). Det biter hvarken år l. mödor på honom. Cavallin (1875). Jemna block, dem tiden ej bitit på. Wennerberg 1: 173 (1881). — i bild: skada, försvaga. (Författarinnan har) mången Qvins-Person det Låf och Vitsord gifvit, / Som hvarcken tid ell’ död så lättlig bita på. Brenner Dikt. 2: 26 (1721). Ej biter åldern på hans snilles bilder. Grafström 1: 64 (1847).
d) om solens inverkan, i sht i fråga om färg: ”ta” (på), bränna, bleka. Solen biter bättre om våren än om sommaren på väfvar, som skola blekas. Henne biter inte solen på, hon håller sig jämt blek. (Man) kan .. af Pergament skiära vt .. Figurer .. och klistra them på gröna Stetiner äplen fast med mundlim, medan the sittia på trän i växten, när nu solen skin på them, varda the .. röda, men vnder Pergamentet, ther solen ej kan bita på them, helt gröna. Broocman Hush. 4: 57 (1736). — jfr SOL-BITEN.
e) om föda: göra verkan, gifva hull. Han är ett af de magra nöten, så honom biter ingen mat på. Een (ko) är gammul, molkar lithet och bijter inthet foder på om wintren. Murenius Acta visit. 506 (1661).
f) om smitta, vaccinering o. d.: ”ta” (på ngn); slå an. På Barn biter denna (dvs. den syfilitiska) Smittan snarare, än på dem som äro något til åren. Alm. (Sthm) 1766, s. 39. Vare med den saken huru som helst, så bet koleran intet på oss. Svedelius Förfl. lif 130 (1887).
g) [jfr motsv. anv. i nor. samt fr. mordre] om färg: ”ta” (på), fästa (på), häfta vid. Färgen biter intet på klädet. Widegren (1788). Berzelius Kemi 5: 708 (1828).
h) [jfr motsv. anv. i eng. samt fr. mordre] fräta, etsa. Wärken gick sedermehr neder til Ögonen, hwar effter ett skarpt bittande watten icke allena rann, uthan corroderade Ögnlåcken. Tranæus Medewij suurbr. 16 (1690). Man stöper smält vax öfver metal-arbeten och ritar uti vaxet .. den ritning man åstundar; hvarpå slås Skedvatn, som ej biter på vaxet men fräter och uplöser metallen efter utritningen. Rothof Hush. 447 (1762); jfr α. Skedvatten biter icke på diamanten. Dalin (1850). Syror bita på metaller. Wenström o. Harlock (1904). — (†) tr. Chrysocolla .. förtärer eller bijter Köttet måtteligha. Forsius Min. 33 (1643). — jfr BORT-, IN-BITA samt GENOM-, IN-BITEN. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i holl. o. eng. samt fr. mordre] (i fackspr.) om person: låta (en plåt) frätas (af en syra), etsa. SvD(L) 1906, nr 62, s. 4. Etsare begagna nästan alltid termen ”bita plåten” om denna kemiska procedur att låta plåten kortare eller längre tid ”ligga i badet” och frätas af syran. Somliga etsare .. ”bita” sina plåtar endast en gång .., men flertalet föredrar att ge plåten flera ”bitningar”. 2 NF 7: 1006 (1907). — jfr INBITA.
β) om rost. Rost biter ej på denne knif, eld icke heller. Wigström Folkdiktn. 2: 253 (1881). — i bild. Si, ther et oförvanskligt arf / Har Gud åt tig besparat; / Thet ingen råst kan bita på. Kolmodin Duf. 121 (1734, 1745).
i) förorsaka en stickande, svidande känsla (i sht i huden); angripa (huden o. d.); sveda (om frost m. m.; se α β’). Somliga bruka .. bara Wijn (att tvätta nyfödda barn med), hwilket är altför skarpt, och bijter i dess späda Hud, hwarföre bäst är blanda det med halfft Watten. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 276 (1697). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. eng. samt lat. mordere] om köld, frost, kall vind o. d. Biter dig kölden i mäckan, / Säg, och jag smäller ett slag (med piskan), och vi dröja ej länge på vägen. Runeberg 1: 102 (1832). Skarpt biter luften, det är mycket kallt. Hagberg Shaksp. 1: 296 (1847). Nordanvinden biter mig i ansigtet, men hela mitt inre brinner. Blanche Våln. 12 (1847). Fartyget var halft nerisadt å vinden bet som nyslipade knifvar. Janson Gastar 169 (1902). Kölden biter genom märg och ben. Wenström o. Harlock (1904). — jfr FROST-, VIND-, VÄDER-BITEN. — särsk.
α’) opers. Vintern plågar genom sin ojemnhet; ena dagen biter det i kinden, andra dagen är det tö. Beckman Amer. stud. 1: 32 (1883). Det biter i nästippen. Cederschiöld Ordlekar 74 (1910).
β’) (mindre br.) sveda, skada. Hvar knopp .. (har) frosten bitit. Evers Fosterjord 156 (1909).
β) [jfr t. der rauch beisst (in) die augen] (mindre br.) i fråga om ögonen. Röken biter i ögonen. Möller (1790). Lindfors (1815).
γ) i bild. Rijks-Rådet .. Creutz .. skurar honom (dvs. den anklagade) rätt så väl, att iagh meenar det beet genom skinnet. Handl. om trulldomsv. i Dal. 194 (1669). Hans straff har redan börjat och biter skarpare än edra yxor. Blanche Engelbr. 20 (1846); jfr 1. Man gaf och fick (i en litterär strid) slängar, som ”beto i skinnet”, som en af deltagarne uttryckte sig. Sundblad Ups. 443 (1884). I stolta, hvad är er stolthet byggd på, hvad törstar den efter som trädet efter dagg? Afund, som förklär sig till beundran, hunger som biter skarpare än er egen. Hallström Leg. 131 (1908). — tr. Bannor bita skinn, men stryk tar ändå bättre in. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 1 a.
j) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t. o. eng.] i fråga om smak o. därmed förväxlade förnimmelser: kännas l. vara skarp l. besk l. bitter l. frän l. adstringerande; i allm. i uttr. bita på, förr äfv. i tungan. Saltsteenar, som hårde och salte äre, och bijta i Tungonne. Forsius Min. 18 (1643). Rökte en pipa Virginietobak: biter alt för starkt på tungan. Dalin Arg. 2: 336 (1734, 1754). Ätikan och pepparen biter på tungon. Lind (1749; under beissen). Lät det stå til des luten blifver så stark, at hon biter på tungan. Warg 723 (1755). O. Swartz i VetAH 1810, s. 15. Dalin (1850).
3) [bildl. anv. af 1; jfr motsv. anv. i d., nor., isl. o. eng.] om inverkan på själslifvet: göra intryck (på) l. ”ta” (på) l. fastna (hos) l. inverka (på ngn). Thet kan .. icke annars wara, än ther en sigh icke later retta medh miukom och sachtmodigom ordom, at han tå thet moste höra, som bätter bijter. L. Petri Chr. pina G 7 a (1573). De ähre så obstinati, att ingentingh biter på dem. Oxenst. brefv. 10: 313 (1631). Thetta talar iagh så eenfaldigt fram för Vngdomen, at thet en gångh må bijta på them och häffta. Rudbeckius Luther Cat. 52 (1667). Them, som ingen aga biter på. Kolmodin Duf. 62 (1734, 1745). Inga förmaningar bita på honom. Lind (1749; under verfangen). Det bet hvarken moral, lag eller Guds ord på henne. Linné Diet. 2: 222 (c. 1750). Sanning, förnuft och kiärlek bita icke på dem (dvs. fanatikerna). Höpken 2: 13 (1763). Jag är nu så förhärdad, att intet ovett biter på mig. Tegnér 5: 183 (1819). Gemena slaf, / På hvilken ej det minsta goda biter, / Men blott allt ondt. Hagberg Shaksp. 11: 307 (1851). Goda ord beto på dalkarlarne lika litet som onda. O. Alin i Ill. Sv. hist. 3: 37 (1878). Marianne .. var samma okonstlade varelse, som hon alltid varit. Stockholmsvintern hade icke bitit på henne. Kerfstedt Eva 181 (1888). Konsten är att kunna annonsera praktiskt, ofta och länge, så att det ”biter” på folk! GHT 1897, nr 60 A, s. 3. — särsk. [jfr motsv. anv. i isl., mnt. o. holl.] göra smärtsamt intryck (på), göra ondt, smärta, såra, sticka. Fattige Mäns Barn måste taga til godo med snubbor, trug och aga, hvilka äro intrycks skäl, som snart bita och länge häfta. Tessin Bref 1: 284 (1753). Lät Epigrammet bita och roa. Celsius Præs. i VetA 1768, s. 22. Ert utstuderade hån skulle bita ganska djupt och giftigt, om ni framför er hade en annan. Rydberg Frib. 501 (1857, 1866). Mest grämde det honom att inte vara betrodd längre. Det var en skam att bära, och den bet hårdare än .. fruktan för hustruns vrede. Geijerstam K. Brandt 191 (1904).
B)
4) [urspr. sannol.: klyfva l. dela med tänderna; jfr motsv. anv. i fsv., d., nor., isl., mnt., holl., t. o. eng.] fatta (ngt) med tänderna (l. motsv. mundelar) o. medelst käkarnas (l. motsv. mundelars) hoppressande göra intryck i (det) med tänderna (l. motsv. mundelar), sarga (äfv. om sargande till döds) med tänderna (l. motsv. mundelar); äfv. om medelst stickborst l. dyl. utförda angrepp som populärt uppfattas ss. bitande i nyssnämnda bem.: sticka; jfr BETT 2. Ricinus .. hundaflogha som biter hunden j öronen. Var. rer. 53 (1538). När en bliffuer bitin aff förgifftigh diwr. B. Olavi 50 a (1578). Vlffungen dräpes för then arten han hafwer at bijta Fåår. Laurinus Likpr. ö. J. Hänkelsson A 4 b (1632). Thet är lijka så som, när en welvtrustadt Man ladhe sigh nidh för en fluga och läte henne sticka och bijta sigh til dödz. Muræus Arndt 3: 88 (1648). Sij Cerberus han kommer! / Hör huru Käderne skallra! käre bijt mig icke. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). Andreas Jacobi .. sade sigh inthet weta om Simon haf(ve)r biti Sigfridum i handen eller inthet. Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 3 (1654). Och blef fru Ebba så ond på mig öfver de sista orden, att hon har måtta bitit mig. Horn Lefv. 85 (c. 1657). De, som uthi Italien warda bijtne af Spindlar eller Tarantler. Linder Suurbr. krafft 46 (1718). Okynnes hund, som biter folck eller fä, bör ej lös vara. BB 22: 6 (Lag 1734). Han sörgde för sin hund som beten var rätt illa. Livin Kyrk. 136 (1781). Han hade en gång haft en hund, som hette ’Fidele’, och det var en riktig baddare att bita råttor. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 75 (1870). Som en vildkatt hoppade han upp på honom och sökte bita honom i strupen. Melin Svarte vik. saga 82 (1910). — abs. Vlffuen .. wender (icke) igen at bijta, för än all fåren äro dödh som han öffuerkommer. P. Erici Musæus 2: 28 a (1582). Nyss uphämtade Iglar bita aldrasnarast. N. Gissler i VetAH 1758, s. 100. De insekter, som hafva bitande eller tuggande mundelar. Thorell Zool. 2: 339 (1865). — jfr AF-, BE-, BORT-, GENOM-, HOP-, IHJÄL-, IN-, ITU-, NED-, SAMMAN-, SÖNDER-, UPP-, UT-BITA samt HUND-BITEN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr under i o. o). Then Hunden bijter intet Diur, som twinges til Skogs. Botvidi Tree pred. 14 (1621, 1627); jfr: Dhen Hund man draar til Skogz, han bijter intet mång Diwr. Grubb 114 (1665). Alla Hundar bijta intet Räfwen. Grubb 20 (1665) [jfr d. alle hunde bide ikke ræven]. Dhen ena paddan bijter intet dhen andra. .. En Warg bijter intet dhen andra. Dens. 184 [jfr t. es beisst kein wolf den andern]. När Hunden ligger vnder, så blijr han bijtin aff alla. Dens. 270. Hans Räff bijter intet min Gåås .. (det är) Som man wille säya: Hans list skal fulle få mööthe. Dens. 310; jfr: Hans gås skall dock knappast få bita min räf. Wirsén Vis. 174 (1899) [efter fsv. dog skall hans gæs icke bita myna ræffwe i hæll (H. Gad)]. Hunger lährer Kattan bijta Mysz. Grubb 332 (1665). Mws som Moder, Katten bijter dhem båda. Dens. 534. Vlfwen bijter och räknade Fåår. Dens. 831. Sart bitr soltin lus .. En hungrig Luus biter sår: är ett Ordspråk om torfftige Vpbördzmän, som willia blifwa rijke af sine med-Borgares förseende (dvs. förseelser). Verelius Ind. 217 (1681) [jfr fsv. sarast bithir swlthin flugha]; jfr e. Var inte så arg, att du biter gäss, och inte så from, att gässen bita dig. Sv. ordspråksb. 92 (1865). Min hund biter icke dina harar (dvs. jag låter inte locka mig af dig). Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr: Din hund biter icke mina harar (dvs. jag skall nog veta att akta mig för dig). Uppteckn. fr. Smål. o. Västml. (1911). Det där angår mig inte, sa’ Jesper-Knekt, då hunden bet’en i träbenet. Högberg Vred. 2: 28 (1906). — abs. Vlfwen bijter intet dher han boor. Grubb 134 (1665). Klaga för Hunden, at Byckian beet. Dens. 416. Magra Muggor bijta wärst. Dens. 499. När Tanden blöder, bijter Wargen wärst. Dens. 590. Til en glupande Vlff, hörer en bijtande Hund. Dens. 807 [jfr d. der vil en bidende hund til en glubende ulv]. The hundar som mest skälla bita minst. Kullin Eng. gram. 90 (1744) [jfr d. de hunde som gø mest, bide minst]. Det biter inte allt som gapar. Granlund Ordspr. (c. 1880). Liten hund kan också bita. Därs. [jfr t. es beisst einen so schier ein kleiner hund als ein grosser].
b) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng. samt fr. mordre] om (giftiga) ormar: hugga (jfr II 1 c). Tå sende Herren ibland folcket brennande ormar the bito folcket. 4 Mos. 21: 6 (Bib. 1541). Om någhon wardt bittin aff orme, så såågh han på then koppar ormen (som Moses gjort), och bleff widh lijff. Därs. 9 (Därs.). I förvekna natt, hade 2:ne soldater .. blifvit bitne af en förgiftig huggorm. Humbla 413 (1740). 1 Brehm III. 1: 116 (1876). — jfr ORM-BITEN. — särsk.
α) abs. Linné Gotl. 306 (1745). Villarne säja, at han (dvs. skallerormen) sällan biter i Julii månad. H. P. Kalm i VetAH 1753, s. 54. När Ormen biter, flyter tillika gift in i såret, blandas med blodet och dödar. Retzius Djurr. 21 (1772).
β) i bild. Dan skal warda .. en huggorm på stijghenom, och bijta hesten j foten. 1 Mos. 49: 17 (Bib. 1541). jfr: På sidstonne bijter thet (dvs. vinet) såsom en orm, och stinger såsom en huggorm. Ordspr. 23: 32 (Bib. 1541).
c) (föga br.) om styng medelst gadd o. d.: sticka, stinga. En geting hade bitit honom i näsan. Topelius Sommarsjö 1: 51 (1897).
d) [jfr mnl. den appel biten] (†; jfr dock α o. β) med obj. hvilket ss. föremål för bitandet angifver ngt annat än en lefvande varelse (jfr p α, β, γ, ε, ζ, ϑ, κ, ν, π): fatta med tänderna, pressa tänderna mot l. in i (ngt). Hwj skal iagh bijta mitt kött medh mina tender. Job 13: 14 (Bib. 1541; Luther: was sol ich mein fleisch mit meinen zeenen beissen). När hon (dvs. Eva) dödsens äple bet. Ps. 1695, 157: 2. — särsk.
α) (enst.) i bild. När / Fjerran på Morvens strand Dunkomar / Bleknande bet min glafven med blodig tand (dvs. föll för mitt svärd). Runeberg 1: 377 (1844); jfr k α slutet.
β) [jfr t. der hund kann die härtesten knochen beissen] (föga br.) med tänderna l. käkarna krossa, bita sönder. Man (har) berättat mig om en gammal hustru i Odense, at hon kunde bita nötter, änskönt hon hade ingen tand i munnen. Sv. Merc. IV. 3: 190 (1759).
e) [jfr t. ein loch beissen, eng. to bite a wound] med obj. som betecknar bitandets resultat, i sht i uttr. bita hål på ngt. Peder oluffss Legge pigha .. hafuer bittit sin granne pigha Ett blodh sår i handen. Ångerm. domb. 16 nov. 1629, fol. 4. Tag (krut-)Cardusen .. Bijt öpning der på. Rosenfeldt Tourville 109 (1698). Bitna sår. Acrel Friska sår 47 (1745). Grodorna hade dragit på sig blåklockor, hvari de bitit hål för armarna. Beskow Sagor 53 (1903).
f) [jfr d. bide en tand løs, mnt. dot biten, t. die speisen recht klein beissen] med adj. som angifver följden af bitandet. En Hönas Graffskrifft dödh bijten aff Mickel Räf. Arvidi 132 (1651; kanske ssg). Stånd-Krokar, antingen med horn vid Kroken, eller ock dubbel mässingtrå, at Gjäddan ej må bita sig lös. Tiselius Vätter 1: 122 (1723); jfr o. Bita sina läppar blå. Polyfem II. 39: 2 (1810). Den ursinnige kaptenen bet sina läppar blodiga. Janson Costa Negra 2: 76 (1910); jfr p ζ. — i bild. Det ihåliga lifvet har förlorat sin kärna, och äfven de bättre bita sig fåfängt ömtända på det målade skalet. Tegnér 4: 27 (c. 1830); jfr o.
g) [jfr t. der narr hat ihn gebissen; den sv. anv. tyckes bero på idéassociation med galna hundars bitande (en hundbiten blir tokig o. får i viss mån hundnatur, i det han vill bitas liksom hunden)] (föga br.) göra tokig; smitta med sina (befängda) åsikter. Jag letade i mitt hufvud efter Grefvar och Grefvinnor. Jag tror jag var biten af fru v. P***, och smittad af hennes förnämhetssjuka. Bremer Grann. 1: 94 (1837). Jag har sett så många unga prester nu för tiden bitne af Kierkegaard och anstuckne af Parker. Topelius Vint. I. 2: 122 (1867, 1880). Hvad troll har bitit dig? .. Hur blef din håg vänd till denne man? Lagerlöf Drottn. 68 (1899).
h) [jfr fsv. haffwa hwaske bitha eller swpa, d. han har hverken at bide eller brænde, nor. dei hava korkje til bita elder slita, isl. hvárki at bíta né súpa, nt. dar is nikks to biten edder to bräken, holl. daer men noch te bijten noch te breken en vint, t. nichts zu beissen und zu brechen haben, ä. eng. he shall neither have to bite nor yet to sup] (†) närmande sig bet. äta (jfr m α), i uttr. hafva hvarken bita eller supa o. d., hafva hvarken att äta eller dricka. K(onung) Christern .. then ther .. så forlagt (dvs. ruinerat) ok beskattat Norigis inbyggiare ath the huaske haffua bijta eller supa. G. I:s reg. 8: 51 (1532). (Han har) så laget att then tijdh han bleff aff medh gårdhen, war ther hwarken bythe eller supe. Hist. handl. XIII. 1: 132 (1564). (Han) plågar och utsughar (bönderna), så att dhe snartt huarcken bijthe eller breckia haffua. Oxenst. brefv. 5: 15 (1612). Här i staden haffwer iag ingen tillita / Näst Gudh vtan edher om supa och bijta. Rondeletius 13 (1614). The fattiga äga huarken bita eller supa. Murenius Acta visit. 525 (1662). Han har hvarken at bita eller supa. Rhodin Ordspr. 62 (1807).
i) med prep. af i förb. bita ngt af ngt, gm bett (se d. o. 2) skilja ngt från ngt. Han bett fingren som är nest minste fingren aff Nilis Nilson. BtFH 2: 158 (1561). När the (dvs. myrorna) samla ihop sin föda til winteren, tå bita the bägge ändarna af hwart korn, hindrandes ther med, at thet skal intet gro. Spegel Pass. 180 (c. 1680). Fenris-Ulfven bet .. handen af Guden Tyr. Dalin Hist. 1: 128 (1747). — särsk. [jfr d. han har bidt hovedet af al skam; somme folk har bidt hovedet af skam og stukket det i barmen, t. er hat aller scham l. schande den kopf abgebissen; wer die scham einmal verloren hat, er hat sie für immer verloren] i bild, i uttr. hafva bitit hufvudet af skammen, (gm att göra ngt mycket skamligt) hafva visat sig icke blygas för ngt, hafva kväft l. dödat skamkänslan. Then som har bittit huffuodz (dvs. hufvudet) aff skammen. Gl. Ter. 66 (c. 1555). Den som en gång hafuer bijtedt hufuudett af skammen han må seden fare fordt. Carl IX (1597) i Hist. bibl. 2: 331. Dhen en gång haar bijtit Hufwudh aff skammen, han skiäms intet meer. Grubb 138 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 15 (1865). Han haar bijtidt Hufwud aff skammen, och stoppat henne i barmen. Grubb 299 (1665). Melin Dikt. 2: 145 (1904).
j) [jfr d. hunden bed efter barnet, t. der hund biss nach ihm] med prep. efter: (fåfängt) söka med tänderna fatta o. sarga (ngn l. ngt som aflägsnar sig l. befinner sig på ngt afstånd). Vlffuen .. bijter effter idher. L. Petri 2 Post. 49 b (1555). Han .. nappade och bet effter mig likasom en hund, hvilken hastigt rusar åstad åt något. Münchenberg Scriver Får. 197 (1725). Hunden biter efter ngn. Auerbach o. Blomqvist (1907).
k) [jfr d. bide i noget, holl. in iets bijten, t. in etw. beissen, äfvensom fr. mordre à l. dans qch.] med prep. i (jfr p γ, δ, ζ, η, μ, ν, ξ): gripa (ngt) med tänderna o. intrycka dem i (det). Här skall du få något att bita i, dvs. mat (jfr m α). Fruchten .. är inthet fast eller tätt, vthan lijka som man beeto vthi een Deegh. Kiöping Resa 90 (1667). (Bärsärkarna) drogo .. ut sin swerd, och bijte i skölldkantarna. Verelius Herv. 67 (1672). Stundom .. bet man (i äldre tider) i vaxet (på sigillet), som skulle tjena til lagligt bevis af samtycke. Lagerbring 1 Hist. 3: 597 (1776). Bita i ett stycke bröd, i ett äple, ett ben, en sten. Dalin (1850). Skomakaren med sin flottiga trut / han biter i lädret ock grinar så surt. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 240 (1886; barnrim). (Hunden) följde .. efter henne och bet i hennes klädningskjol, som om han velat hålla henne qvar. PT 1906, nr 223 A, s. 3. Gubben .. biter i mustascherna av otålighet. Lagerlöf Holg. 2: 48 (1907). — särsk.
α) i bild. (Smädelsens furier) bita uti de Länkar, hvarmed den gudomliga Rättvisan bundit dem! Thorild 3: 439 (1792). En murgröns / Ranka .. / Räcker tusen sinom tusen / Ständigt gröna blad .. åt frost att / Fåfängt bita i. Gellerstedt Dikt. 2: 95 (1881); jfr 2 i α. — särsk. [jfr t. hier ist stahl zu beissen (Scheffel)] (i vitter stil, föga br.) i uttr. bita i stål o. d., såras l. dödas med eggvapen. Bittert är att bita / i det blåa stål. Tegnér 1: 66 (1825). Här (i Dalarna) biter han (dvs. Jösse Eriksson) i yxeggen. Blanche Engelbr. 6 (1846).
β) (tillfällig anv.) bildl.: sticka, smärta. Åhöraren försökte göra sig döf och likgiltig som eljes, men orden beto i honom, smutsade honom, sårade honom mot hans vilja. Strindberg Hafsb. 80 (1890).
γ) med tänderna l. munnen (näbben osv.) omfatta (jfr l, n α). Midgards-ormen .. ligger kring alla länder i verlden och biter i sin svans. Dalin Hist. 1: 128 (1747); jfr o α. Å hvartdera af kolonnernas kapitäler ses en örn med utslagna vingar stå på och bita i ringen. Brunius Gotl. konsth. 3: 242 (1866).
l) med prep. om: med tänderna l. munnen omfatta (jfr k γ, n α). Hvartdera af .. murhörnens kapitäler prydes med ett menniskohufvud, hvilket biter om en bladslinga. Brunius Gotl. konsth. 3: 242 (1866).
m) [jfr motsv. uttr. i dan. o. holl.] med prep. (jfr p ζ, ϑ, κ, π). Då gulnade på tidens träd dess kronas prakt / och Nidhögg bet uppå dess rot. Tegnér 1: 141 (1822). — särsk.
α) [jfr d. give en noget at bide paa] (mindre br.) närmande sig bet. äta (jfr h). De ha ingenting att bita på. I kunnen väl gifva mig något, at bita uppå til Brännevinet. Anagrius Holberg Erasmus 8 (1756). Något att bita på. De quoi gruger. Nordforss (1805). Auerbach o. Blomqvist (1907).
β) (knappast br.) mer l. mindre bildl., om förtal (jfr 13 a); hacka på. Min (dvs. Kupidos) hammar smidde aldrig än två hierteband tilhopa, / At icke du (Momus), med bitter tand, på deras länkor bet. Nordenflycht QT 1745, s. 80. De män som lefva / På falskhet och på afund pläga bita / På allt som bättre är. Hagberg Shaksp. 5: 417 (1848; eng. dare bite the best).
γ) (†) bildl. i uttr. något att bita på o. d.
α’) [jfr d. noget at bide paa] svårigheter att kämpa mot. Then som synes sellast wara, han haffuer offta thet hårdesta at bijta vppå. Rudbeckius 3 Pred. A 2 a (1622). Dett ehr så verdens lop, at ingen slepper om endan, som Gud icke gifuer någet at bijta på i denna verdan. Oxenst. brefv. 11: 64 (1632). Er naget am Kummer-Tuche, han har en svår verld eller mycket at bita på. Lind (1749; under nagen). jfr: Hwad nöd, och bittert krut (dvs. ört) ther bijts vppå (i krig). Stiernhielm Fred. 8 (1649).
β’) [jfr d. noget at bide paa] ngt som tål att fundera på, ngt som är svårt att smälta l. att finna sig i. Sultan .. ställer honom (dvs. den nämnde rabbinen) för sig samt gifver honom detta att bita på: att, om han vore Messias, han då ville utstå ett prof och bevisa det. Eneman Resa 1: 49 (1711). Then som säger nej, til en annans ja, och ja til en annans nej, han contradicerar honom fullkomligen: och mer behöfves gemenligen icke. Men en hetzig motsägare är icke nögd med behofvet, vtan vil gifva sin motståndare mer at bita på. Rydelius Förn. 230 (1721, 1737). Jag gaf honom et ord at bita upå. Serenius (1734; under nip).
n) [jfr d. bide over noget] med prep. öfver.
α) med tänderna l. munnen l. näbben omfatta (jfr k γ, l); i uttr. bita ngn öfver ngt (en kroppsdel o. d.) (jfr p ι), med tänderna osv. omfatta ngt hos ngn. Bita öfver, ouvrir la bouche sur. Weste (1807). Kan du bita öfver en så tjock smörgås, min gosse lilla, så skall du få den. Almqvist (1844). Ur hålkälen framskjuta fyra djurhufvuden, hvilka bita öfver fyra ormar. Brunius Gotl. konsth. 2: 14 (1865). Ett lejon, hvilket med tassarna fasthåller en menniska, som det biter öfver nacken. Därs. 3: 46 (1866). Hon bet i ordlös förtviflan / öfver den blänkande skålens kant. Heidenstam Vallf. 49 (1888).
β) (föga br.) om tändernas sammanpressande för att hindra uttalandet af ord hvilka likasom vilja tränga sig fram. Esbern hade nära givit hals .. Men han bet över orden. E. Wigström i Landsm. XIII. 10: 34 (1894). Läpparna slöto sig fast till hvarandra, som om hon bitit öfver en hemlighet af fruktan att förråda den. Lundegård Dr. Marg. 1: 126 (1905). — i allmännare anv.: göra våld på l. undertrycka l. lägga band på (en sin egenskap, ett sitt begär o. d. som vill göra sig gällande). Bismarck .. var maktlysten och i viss mån äfven fåfäng .., men .. fåfängan bet han öfver, den fick aldrig göra honom vare sig till narr eller tölp. NDA 1909, nr 90, s. 5.
o) [jfr motsv. anv. i d.] refl. (jfr p β, ζ, λ, ο). Jag råkade bita mig i tungan. Sombliga (som hafva fallandesot) bijter sig i Tungan och Läppana. Lindh Husapot. 29 (1675); jfr p ζ. Bita sig i tungan, i läppen, i ett finger. Dalin (1850); jfr p ζ. Det är lika omöjligt som att bita sig i ryggen. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr p λ. — särsk.
α) [jfr d. slangen bider sig i sin egen hale] om ormar, fiskar o. d., i uttr. bita sig i stjärten, ligga i en ring o. omfatta stjärten med munnen. I stjerten bet sig (den serverade) gäddan. Tegnér 1: 216 (c. 1825). De gamle .. föreställde (evigheten) .., hållande i handen en orm som biter sig i stjerten. Deleen Fabell. 1: 409 (1831). Alla (mina rivaler o. jag) hade vi suvenirer, dem vi i tysthet kysste, och alla voro de ormar, och alla beto de sig i stjerten. F. Bremer i Nordstjernan 1845, s. 6. Dalin (1850). Wigström Folkdiktn. 2: 120 (1881).
β) [jfr t. sich beissen] (†) = II 1 d. The (dvs. vattenbina) bita sigh medh the andre Bijn wäldeligen, vthan för (bi-)Stocken. Hildebrand Magia nat. 181 (1654).
p) i vissa stående, i allm. mer l. mindre bildl. uttryck, hvilka här nedan anföras i alfabetisk följd efter de sbst. som ingå i dem.
α) [jfr lat. frenum mordere] (†) i bild, i uttr. bita betslet, vara otålig l. uppstudsig; jfr BETSEL 1 e α. I Borgelig rättfärdighet, / Man mig ei just för ondt beskylde, / Och fast jag stundom betzlet bet, / Strax men’sklig svaghet thet förgylde. Kolmodin Duf. 4 (1734, 1745).
β) i uttr. bita sig i fingrarna, i bet. α’ förr äfv. bita sina fingrar.
α’) (numera knappast br.) af förlägenhet l. villrådighet hålla fingrarna i munnen l. tugga på dem, suga på fingrarna (jfr ϑ). Der står han (dvs. bonden) mot en vägg, och sina fingrar biter, / Står törstig, hungrande. Stenhammar 138 (1795). Bita sig i fingrarne: ungues rodere. Lindfors (1815). Bita sig i fingren, stå förlägen, ej veta hvad man skall göra eller svara. Almqvist (1844).
β’) [jfr it. mordersi le dita, ångra sig] (föga br.) = o nedan. Denna sultanens envishet och påståelighet måste väcka makternas förargelse; och det är icke omöjligt, att han härmed har bitit sig i fingrarne. Morgonposten 1898, nr 51, s. 3.
γ) i bild i uttr. bita i gräset; i bet. α’, i sht i öfversättningar från klassiska l. romanska spr., ngn gg bita i stoftet l. mullen l. marken, förr äfv. bita stoftet.
α’) [jfr d. bide i græsset, holl. in het zand bijten, het gras l. den grond bijten, t. ins gras beissen, in die erde beissen, die erde beissen, eng. to bite the dust l. ground l. sand, fr. mordre la poussière l. la terre, it. mordere la polvere l. la terra, lat. humum l. arenam ore mordere, gr. ὀδὰξ ἑλεῖν γαῖαν l. οὖδας. Uttrycken torde bero på iakttagelsen, att dödligt sårade personer ofta i dödskampen bita i marken] stupa, falla; stundom allmännare: dö. Mången tapper Pålach måtte bijta i gräset. Petreius Beskr. 1: 10 (1615). Soldatesken hafwer .. betet i gräset. N. Av. 6 nov. 1657, s. 2. Grönländarne, som kommo til Dannemark, .. trånade .. bort och måste på slutet bita i gräset. Linné Diet. 2: 77 (c. 1750). Den skjutne (örnen) måste bita i gräset under ett slag af skyttens bösstock. J. Wallenberg 154 (1771). (Den dödligt sårade) nederfallande, förtviflad stoftet biter. J. G. Oxenstierna 5: 285 (c. 1817; i öfv. fr. it.). Modet bröts och, nyss så hotfull, / Krigaren stupande bet i mullen. Adlerbeth Hor. od. 66 (1817). Ett knä omsider till jorden / Sjunker, och nedersträckt snart måste jag bita i stoftet. Dens. Ov. 222 (1818). Vid Villmanstrand på näset, / Der hans farfar bet i gräset. Runeberg 2: 68 (1848). Dessa (dvs. Penelopes friare) tvingades då (af Odysseus o. hans män) till att bita i marken. Lagerlöf Hom. Od. 272 (1908).
β’) [bildl. anv. af α’] (föga br.) icke gå i land med sin uppgift, komma till korta, blifva bet. Man föresatte honom svårare frågor .. och här måste Nahum bita i gräset. C. F. Dahlgren 4: 123 (1831). De, som ej stupat för (ett så lärdt ord som) ”rationel”, måste omsider bita i gräset för ”identitet”, ”polaritet” .. o. s. v. Palmær Eldbr. 59 (1834). Wirsén Ton. o. sägn. 21 (1893).
γ’) [bildl. anv. af α’] (hvard., föga br.) göra bankrutt, ”stupa”. I går voro vi så godt som på bar backe, och i dag är det Commercerådet, som måste bita i gräset. Blanche En trappa upp 67 (1843). Rydqvist Statsekon. betr. 198 (1865).
δ) (föga br.) i bild i uttr. bita i försmådd kaka, göra ngt som man förut ansett sig för god till l. ansett vara under ens värdighet, supa den kålen man själf har spottat i. Men hur kär jag än redan då höll honom, .. ville jag ändå ej låta honom märka det ringaste, ty ännu var der så mycket högmod qvar att det kostade på att ”bita i försmådd kaka”. Carlén Rosen 1: 121 (1842, 1869).
ε) i uttr. bita kvist, beta l. bita af kvistar.
α’) jäg. Bita qvist .. Säges om björn och varg, då de i granskapet af idet eller lyan afbitit qvistar för att sammanbära till läger. Svederus Jagt 323 (1832).
β’) (†) bildl.: hafva det svårt? Går hon (dvs. själen) Vt til Kötet, / Ther har hon glädien mist, / Och fins i Diäfla mötet, / Ther får hon bita qwist. Bureus Nym. 4: 8 (1637).
ζ) [jfr d. bide sig i læberne, nor. bita seg i lippa og tegja, holl. op zijne lippen bijten, t. sich in l. auf die lippe(n) beissen, die lippen beissen, eng. to bite the lip, ä. eng. to bite upon the lips, äfvensom fr. se mordre les lèvres, lat. labra mordere, gr. δάκνειν χείλη] i uttr. bita sig i läppen l. läpparna l. bita i läppen l. läpparna, äfv. bita på läppen l. på sin läpp, ngn gg bita läpp, förr äfv. bita läpparna l. sina läppar o. d., (i allm. för att kunna behärska sin skrattlystnad l. sin vrede l. kväfva uttryck af smärta l. hålla tillbaka gråten o. d.) pressa tänderna mot endera läppen, i sht underläppen. Then som bijter leppanar han fulkompnar ondt. Ordspr. 16: 30 (Bib. 1541). Bita på läppen, uti irati et invidi. Linné Diet. 1: 118 (c. 1750). Mormor log och bet sig skälmskt i läppen, / Var så stolt för det hon hittat på. Lenngren 9 (1796). Derför en hvar .. med föttren / Ställe mot marken sig fast, läpparna bite af harm. (Elgström o.) Ingelgren 295 (1809). Förundrad, harmande, han sina läppar biter. J. G. Oxenstierna 5: 220 (c. 1817). Bita sig i läpparne, vara förargad, men ej våga tala. Almqvist (1844). Faster Berthe bet läpp (i förargelsen öfver att hennes brorsdotter ej blifvit uppmärksammad). Strindberg Utop. 26 (1885). Jag bet i läppen, vild af svartsjuk vrede. Fröding N. dikt. 116 (1894). (Ingrid) satt och bet i läpparna, kämpande med gråten. Lagerlöf Herrg. 193 (1899). George bet sig hårdt i underläppen. Hela staden tycktes känna honom. Janson Costa Negra 1: 65 (1910). — om dylikt bitande utan särskild orsak. Den ena af de små Brödren .. hade tagit sig den oseden, at han ständigt bet på sin läpp. Tessin Bref 1: 8 (1751).
η) i uttr. bita i marken l. mullen, se γ.
ϑ) [jfr holl. besluiteloos op sijn nagels bijten, t. an den nägeln beissen l. kauen, eng. be mindful, when invention fails, to scratch your head and bite your nails, äfvensom fr. mordre ses ongles o. lat. unges rodere] i uttr. bita på sina naglar, förr äfv. bita naglarna l. sina naglar, (af förlägenhet l. otålighet m. m.) tugga på naglarna (jfr β α’). Iag gnugge tanckfull mig i pannan som jag vill / Och bijte Naglarne från Morgon in till Qvällen, / Så tvungen Versen blir som nånsin i Pucellen (dvs. Chapelains dikt La Pucelle). Düben Boileau Sat. 36 (1722). Jag får .. klå mig bak örat och bijta på näglarna, at det då til äfventyrs må bättre taga lag. L. Möller (1737) hos Fürst Stobæus 121. Men Olof sina naglar bet; / Hans hjerta svällde högt af kärlek och förtret. Stagnelius 1: 66 (1813?).
ι) [jfr d. bide en over næsen] (†) i bild i uttr. bita ngn öfver näsan, hårdt snäsa ngn. Snæggia, Snäsa, bijta en öfwer Näsan, Duris & asperis verbis aliquem excipere. Verelius Ind. 236 (1681).
κ) [jfr d. jeg skal give ham en nød at bide] i bild i uttr. en (hård) nöt att bita på, en (stor) svårighet att öfvervinna, en hård nöt att knäcka, förr äfv. bita en hård nöt, taga itu med ngt svårt l. motbjudande, o. bita nöten, lösa svårigheten. Tvenne puncter voro hårda nötter att bita på. C. Gyldenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 318. A. Oxenstierna Bref 4: 276 (1646). Han ger honom en nöt at bita på. Mont-Louis Fr. spr. 277 (1739). Sättes denna frågan, skall jag hålla mig framme och biuda till att bita nöten. Linné Bref I. 2: 240 (1761). Bita en hård nöt; in einen sauren Apfel beissen. Möller (1790). Det var en nöt att bita, så hård, att mer än en tand dervid sprang sönder. Crusenstolpe Mor. 6: 147 (1844). Den nöten är hård att bita på, = Det är en svår, en äfventyrlig sak. Kindblad (1867).
λ) (hvard., föga br.) i bild i uttr. l. kunna bita sig i ryggen, icke få ngt med, få se hur ngt går ens näsa förbi, få se sig om. Vi sköta sjelfva vår jord, och Samiel Pomuchelskopp kan bita sig i ryggen. Backman Reuter Lifv. på l. 2: 107 (1870).
μ) i bild i uttr. bita i sten, misslyckas, misstaga sig, ”hugga i sten”. Blanche Våln. 232 (1847). Dens. Tafl. 3: 54 (1857).
ν) i uttr. bita (i) stoftet, se γ.
ξ) [jfr eng. to bite the thumb at] (förr) i uttr. bita i sin tumme, (för att visa ngn förakt l. för att förolämpa ngn) sticka tummen i munnen o. pressa tänderna mot den. Dher öfwer (att en annan tagit hans pipa) blef Leutnanten offenderat och begiärte ny pipa, beth i sin tomme, och sade, sådan hundzfott. Växiö rådstur. prot. 1701, s. 530.
ο) [jfr fr. se mordre les pouces de qch., ångra ngt] (hvard.) bildl. i uttr. bita sig i tummen, misstaga sig l. misslyckas i sina beräkningar l. i sitt företag, ”hoppa i galen tunna” (jfr β β’). Blanche Våln. 175 (1847). Slut med Napoleonsbeundran! .. Nej, aktningsvärde Spencer, där bet du dig allt ändå i tummen. Lindqvist Dagsl. 3: 197 (1904). Om så varit fallet, ha dock ryssarne säkerligen bitit sig i tummen. Aminoff S:t Petersburg 290 (1909). Emellertid tyckes man, som det heter, ha bitit sig i tummen den här gången och det obehärskade utbrottet af påfligt missnöje kan få besvärliga följder. NDA 1910, nr 153, s. 3.
π) [jfr fsv. gnizladho ok bito tannom, thu bither thina tändher, ä. d. bide tænder, fsax. thâr sie irô torn manag tandon bîtad, holl. op zijne tanden bijten, t. die zähne beissen, ä. eng. to bite the teeth] (†) i uttr. bita på tänderna, (af vrede l. förbittring) pressa tänderna mot hvarandra, bita sina tänder öfver ngn, sammanpressa tänderna af vrede mot ngn; jfr BITA SAMMAN. Nilss bredh stodh på gollffuedt och hadhe en knif i handen och beet på tenderna och sadhe iagh skall hemnas min broders skadhe. Växiö rådstur. prot. 1641, s. 979. Medan hans (dvs. den gudfruktiges) fiender bita sina tänder öfver honom, beder han för dem. Franzén Pred. 2: 196 (1842); jfr Job 16: 9 under BITA SAMMAN. Han blef ond (öfver tillrättavisningen), men teg och bet på tänderne, i högsta grad förbittrad. Knorring Förhoppn. 2: 419 (1843).
ρ) [jfr d. bide i det sure æble, isl. bíta á beisku, nt. in den sueren appel bieten, holl. door een zuren appel bijten, t. (in) den sauern apfel beissen] i bild i uttr. (nödgas) bita i det sura äpplet o. d., (nödgas) göra ngt som är en högeligen motbjudande. Så måste iagh tencke till att bijte i ett surt Eple. P. Nilsson (1610) i SUFH 3: 109. Bit i det sura äpplet, så godt först som sist, och arrendera ut både bruket och egendomen. Geijerstam K. Brandt 104 (1904). (†) Lichuell moste Jagh nu biite ij etth hårth äple. H. Bjelke (1588) i HSH 7: 35.
5) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor. o. isl.] (†) beta (se BETA, v.2 3). Hans hustrv kördde in siitt fää 5 köör igenom sin eijen gårdh och lätt bitthe sin grannes grees. BtFH 2: 47 (1545). Huarföre lagar tu så illa, at tin sverfader tager så monga inhysses folk uthij sit huuss, .. och bijter altidh gietan där hon bunden ähr. Växiö rådstur. prot. 1674, s. 47 (ordspr.) [jfr d. hvor man binder geden, der bider hun]; jfr 4. November. .. Boskapen kan bita på Rågbrådden. Salander Gårdsf. 22 (1727). Växer Hvetet för girigt, är det nyttigt at låta Fåren bita brudden när jorden är hård. Därs. 85.
6) [jfr motsv. anv. i d., isl., holl., t. o. eng., äfvensom fr. mordre à l’hameçon] (mindre br.) om fisk: nappa, ”ta”. I regnigt väder bita Forellerna som bäst. Meissner Handb. f. fisk. 40 (1801). Fisken biter på kroken. Almqvist (1844). (Grå hafsrudan) biter på krok med agn för annan slukfisk. Nilsson Fauna 4: 120 (1852). Abborren biter på somliga ställen icke på metmask, utan på helt andra beten. Strindberg Blomst. 39 (1888). jfr: En räf hade .. bitit på en giftbrock, och det gälde att få tag i den. Strömborg Runeberg IV. 1: 251 (1896). — särsk. [jfr motsv. anv. i d., holl. o. eng. samt fr.] mer l. mindre bildl., om antagande af försåtliga förslag l. anbud o. d.; i sht i förb. bita på kroken. Möller (1745; under mordre). Gustaf Adolph (var) .. för slug att bita på kroken. Crusenstolpe Mor. 6: 177 (1844). Bita på ett anbud, förslag. Dalin (1850). Jag trodde icke, att den slipade karlen skulle bita så lätt på kroken. Topelius Vint. I. 2: 349 (1880). Jag biter inte på så grof krok, jag gamla mört! Lange Luba 126 (1889).
7) [jfr holl. sijn ancker te laten bijten in eenen onbeweeglijcken grondt, eng. his anchor biting in the golden sand, fr. l’ancre mord le fond] om ankare: taga fast, få fäste. Ankaret .. bet med sin hulling i djupet. Tegnér 1: 20 (1825). — i bild. Det kommer en storm, som sliter ditt (Albions) bitande ankar, / Vräkande dig på din bank. Mellin S. dikt. 170 (1852).
8) tandtekn. om motstående tänders l. tandraders sätt att sluta till hvarandra, artikulera (se d. o. 2). Om bitningen är så djup att tänderna i öfre tandraden måste beslås. V. Bensow i Skand. tidskr. f. tandläk. 1887, s. 104. Den vänstra öfre mellersta och sidoframtanden beto något innanför den nedre framtandens och hörntandens spetsar. E. Sjöberg i Odontol. tidskr. 1897, s. 210. särsk. i uttr. taga bitning, taga aftryck af tand l. tandrad hvarigenom dess ställning till den motstående konstateras. E. Ekdahl i Odontol. tidskr. 1896, s. 157.
9) tekn. om det sätt på hvilket en yta sluter intill en annan; med prep. emot: sluta intill (ngt) med yta mot yta, så att intet tomrum uppstår. Dessa (dvs. håligheterna) igenkilas med stenflis eller skärf, men kilningen får ej ske så hårdt att stenen på något ställe lyftes eller rubbas, utan blott så att sten biter väl emot sten. Stål Byggn. 1: 246 (1834).
10) [bildl. anv. af 4] (†) tillfoga (ngn) skada, skada. Dödhen (hade) icke .. kunnet bijta honom (dvs. Kristus) j itt finger, om han sigh wäria och icke wälwilieliga giffua wille. P. Erici Musæus 1: 244 a (1582). (Kurfursten af Brandenburg) lätt sin Förstinna resa till Köningzberg, och .. hafwer hon .. bespottat den Swänske siuklige arméen i Lijfflandh .. som intet skulle (som hennes formalier hafwa warit) bijta hennes Herre. RARP 7: 173 (1660).
11) [bildl. anv. af 4] (†) om vissa kroppsliga plågor: göra ondt, smärta, plåga, sticka, knipa. Lijkasom öghnesalwe i förstone bither, ath öghonen rinna. L. Petri Gothus Tröstb. 38 b (1564). Bruun Bethonie Wijn .. brukas för vpkastning och Magans bijtelse. Månsson Åderlåt. 150 (1642). Sarbeitr .. Exulcerans, Som biter och gör ondt i Såret. Verelius Ind. 216 (1681).
12) [bildl. anv. af 4; jfr fsv. hulkin som bita hans samuit, d. det bider ham, at han altid maa være den modtagende, t. die sünde, das gewissen beisst, eng. so much your words me bite, lat. conscientia morderi] (†) om själslidande: smärta, sticka, plåga, göra (ngn) ondt l. illa. Hwadh bijter eder? Dödhen? Förfärer edher intet, Iagh Christus är edhart Lijff. Phrygius Him. lif. 28 (1615; framställdt ss. yttradt af Kristus till lärjungarna vid förklaringen). Han (dvs. Erik Johansson Vasa) har en son, then Gustaf heet, / hans faders dödh honom hårt beet. J. Messenius (c. 1630) i Hist. bibl. 1: 132. Thet bijter migh fast hierteligh, / At Paulus så förkoffrar sigh. Brasck Apg. F 4 b (1648). David sielf bet det i hiertat .., at han måste ibland Sauls hofbussar heta en narr. Hoffmann Förnöjs. 210 (1752). Så kan ock ingen stilla eller nedtysta den minsta synd, utan hon biter och fräter samvetet så, at ingen ting hjälper deremot. Borg Luther 1: 344 (1753).
13) [bildl. anv. af 4] med ord anfalla.
a) [jfr lat. mordere samt fsv. bakbita o. eng. backbite] (†) förtala (jfr 4 m β). (Namnkristna, som) bijta oc försmäda, belacka och förfölia .. sin fattiga nästa. Phrygius Him. lif. 179 (1615). O huru monge äre til Hofwa, som smickra medh en i Ansichtet, men på ryggen bijtan! Schroderus Hoflefv. 225 (1629).
b) [jfr motsv. anv. i d., nt., t. o. ä. eng., äfvensom fr. mordre] rikta ilskna ord till (ngn), ilsket snäsa, snäsa af (jfr II 2). Åh .. men ska du bita folk, när du hälsar på dåm? Envallsson Skärg. 40 (1789). Ja, jag är färdig straxt, och baxnar ej för det / Att bita eller först bli biten, hur han vill. Thomander 3: 474 (1826). Bit först och sedan smek, så tror ni allt är bra. Topelius Dram. 183 (1853, 1881). När hon hörde de mjuka tonfallen, rätade hon strax på sig och bet: — Men ni var för feg att säga mig det själf. Strindberg Hafsb. 236 (1890).
II. BITAS.
1) [jfr motsv. anv. i d. samt t. sich beissen] i eg. bem.: sarga med tänderna; hålla på med att bita (se I 4), upprepade gånger bita; hafva för vana l. för sed att sarga med tänderna, att bita. Bits hunden? Såg jag surt ut hemma, så sade de att jag ville bitas. Horn Lefv. 98 (c. 1657). (Viverra Ichneumon) Bites grymt då han blir arg. C. Alströmer (1760) hos Linné Bref I. 3: 17. En upstoppad Tiger .., som ser vild och arg ut, som han vore lefvandes och ville bitas. Björnståhl Resa 2: 81 (1773). Akta dig för papgojan, hon bits. Almqvist (1844). En gammal gårdvard, som grinar och visar tänderna, men aldrig bits. Lönnberg Skogsb. 28 (1881). Han (dvs. hästen) både bets och slogs. Skarstedt Herdam. 970 (1884). Berätta nu, sade han kort. Jag bits inte. Geijerstam K. Brandt 79 (1904). Solen sticker .. flugorna bitas. Hallström Sagodr. 54 (1910). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr d, e slutet). Den hund som skäller bits inte [jfr d. den hund der halser bider sjælden, ä. holl. blaffende honden bijten niet]. Hunden som mäst skiäller, han bijtz minst. Grubb 336 (1665) [jfr d. de hunde, som gø mest, bide minst]. Arga hundar skälla mer än de bits är ett sant ordspråk. J. Nyberg (1820) i 2 Saml. 27: 63. Låt hunden skälla, så bits han inte. Granlund Ordspr. (c. 1880). — Achta tigh för Hunden, Skuggen bijtz intet. Grubb 2 (1665) [jfr d. var dig for hunden, skyggen bider icke]. Lijka hwadh Hunden skiäller när han bijtz intet. Dens. 38. Biörneskinnet bijtz intet. Dens. 46. Döder Hund bijtz intet. Dens. 131. Om hunden bits, skall man inte bita igen. Granlund Ordspr. (c. 1880). När loppan bits, fruktar jag täcket. Hillman Sp. nov. 31 (1896). Ord ha ingen rumpa, och unga hundar bitas utan ond mening! Lundegård Dr. Marg. 1: 24 (1905).
b) [jfr d. det bids, t. es beisst] i uttr. det (den, han, hon) bits, tillrop till små barn för att skrämma dem från att röra vid ngt som kunde skada dem l. som de kunde skada. Vakta, det bits. Prenez garde! cela a des dents. Nordforss (1805). Akta dig, det bits! Dalin (1850).
c) om (giftiga) ormar (jfr I 4 b). Mose måste .. upresa en kopparorm .., den dock icke bets eller skadade någon. Borg Luther 2: 110 (1753). Blir han (dvs. huggormen) retad, bites han ofta. NF 7: 23 (1883).
d) i förb. bitas med ngn, hålla på med att bita l. upprepade gånger bita ngn o. af honom bitas igen. Tvenne hundar betes med hvarannan. Mont-Louis Fr. spr. 102 (1739). Det är altid bättre at gifva en hund en bit, än bitas med honom: säger ordspråket. Livin Kyrk. 73 (1781). Hundarne drifva vanligen .. gerna räf, isynnerhet om de förut bitits med honom. Källström Jagt 110 (1850, 1861).
e) recipr.: hålla på med att bita hvarandra, upprepade gånger bita hvarandra, vara inbegripna i slagsmål hvarvid tänderna användas som vapen, slåss. Hund-folket skulle bitas lika friskt om et ben. Dalin Arg. 2: 47 (1734, 1754). Det var mig omöjligt att få såfva för råttor, som betos ock krigade hela natten. J. G. Oxenstierna Dagb. 120 (1770). Hingstarne betos länge. Möller Jordbr. 93 (1881). Sins emellan fingo bröderna slåss så mycket de ville men .. aldrig sparkas, bitas eller rifvas. De Geer Minnen 1: 7 (1892). (Björnungarna) rullade .. om varandra, betos och klöstes och brummade. Lagerlöf Holg. 2: 107 (1907). — i ordspr. När twå Hundar bijtas om ett Been, så kommer dhen tridie och taret bortt. Grubb 577 (1665) [fsv. nar twa hwnda bitas wm eth been / then tridye thz borth taker han ær ey sen]; jfr: När hundarna bitas om ett ben, tar hvalpen bort det. Granlund Ordspr. (c. 1880). När hooen är thomm, så bijtas grijserna. Grubb 580 (1665); jfr: ”När krubban är tom, bitas hästarne”, säger ett gammalt ordspråk. VL 1894, nr 24, s. 4. Narrar bitas, men klokt folk sämjas. Widegren (1788); jfr 2. När björnarna bitas, kommer oxen undan. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) [jfr motsv. anv. i d. samt t. sich beissen] mer l. mindre bildl.
a) ilsket slåss l. tvista l. träta l. gräla. Om så är athi medh hwar annan bitens och frätens, så seer till athi icke ympsom vthaff hwar annan vpätne wardhen. Gal. 5: 15 (NT 1526). När Presterna bijtas, frågas effter ingen grund, huilken parten rätt eller orätt haffuer. P. Erici Musæus 2: 285 b (1582). Att manligen föra Krig utom sitt land, .. det höltz för ingen odygd, allenast de intet betes sin emillan. Rudbeck Atl. 2: 379 (1689; lat. modo dissidia et odia intestina ab eis abessent). (De trätlystna) träta och fräta, bitas och slitas, ramla och slamra, bulra och storma, rumora, örliga, kifwa och strida. Swedberg Sabb.-ro 1154 (1691, 1712). Det förnämsta .., som de Christna (i Jerusalem) .. sins emellan slitas och rifvas och bitas om .., är den så kallade Jesu uppståndelsekyrka. Eneman Resa 2: 131 (1712). De bitas och skälla jemt på hvarann. Almqvist (1844). Nu, England, återstår / Att bitas och att slitas om din sköna, / Din stolta krona utan egare. Hagberg Shaksp. 2: 320 (1847). Han är icke god att bitas med. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i utbrott af ilska l. häftighet gm ord l. handling såra andra l. göra andra illa. I dag är han retad som en fångad katt och vill bitas. Strindberg Tr. o. otr. 2: 62 (1890). Det är en strunt och en charlatan .., en mjeker som inte vågar bitas fastän han ville så gerna! Dens. Vid högre rätt 67 (1899).
Särskilda förbindelser:
BITA AF 10 4, äfv. UTAF 04. — jfr AFBITA.
1) [jfr fsv. bita af] (†) till I 2 h: fräta bort. Lägg thet (dvs. det nämnda plåstret) .. in i Näsan (i hvilken polyper växa), thet bijter thet onda köttet aff. Forsius Min. 68 (1643).
2) till 4.
a) gm bitande frånskilja (ngt från det som det är fäst vid). Balck Esop. 75 (1603). Dhen som bijter sigh Näsan aff, han skiämmer sitt Ansichte. Grubb 135 (1665). Med hvassa tänder betos blomstren af (af valparna). Nordlund Bitar 118 (1886). — i bild. Dödh hwarest äre nw thina tender? kom och bijth mich jtt finger åff. O. Petri 1 Post. 13 b (1528). Då bit dig, apa, klorna af. Thorild Straffs. 4 (1784).
b) i uttr. bita af en tand o. d., bita så att en tand brytes af.
c) med tänderna dela itu. Hon bet af tråden. — särsk.
α) [jfr d. bide en snaps over] (skämts.) oeg. i uttr. bita af supen o. d., dricka blott en del af supen. Jag har inte så skarpa tänder, så att jag kan bita af supen (skämtsam ursäkt för att man tömmer glaset i ett drag). Sundblad G. sed. 243 (1881, 1888). — abs. Esa fattar bägaren och dricker … — Bit inte af! Drick i botten! Pakkala Tjärk. 53 (1895).
β) bildl.: afbryta. Jim Cox bet af en kraftig ed på midten. Janson Costa Negra 1: 227 (1910).
d) gm bitande frånskilja yttersta ändan l. spetsen af (ngt); särsk. i förb. bita af en cigarr, med tänderna borttaga den spetsiga ändan af en cigarr. Fröken Henriette bet af cigarren med sina väl bibehållna framtänder, utan att vänta på pennknifven. Söderberg Främl. 119 (1903).
e) (†) i förb. bita af ett ben, gnaga af köttet på ett ben. Serenius (1734; under pick).
3) [jfr d. bide af] till I 13 b: gm en skarp l. snäsig replik afbryta (ett yttrande l. en talare) l. göra (en talare) svarslös l. afvisa (ngn), snäsa af. Om någon vågade yttra sig, bet hon alltid af detta yttrande med en hånfull motsägelse. Roos Skugg. 100 (1891). Mor Milla .. bet af honom (dvs. friaren). Bondesson Glimm. 66 (1892). (A. P. Danielsson) kunde med några skarpa sarkasmer ”bita utaf” en motståndare. VL 1897, nr 294 A, s. 2.
BITA BORT 10 4. — jfr BORTBITA.
1) till I 2. — särsk. (tillfällig anv.) till I 2 i α, i bild: ödelägga, förstöra. De inre delarna af vårt land (dvs. Finland), hvarest en hård natur och ännu hårdare tiders frostnätter .. bitit bort civilisationens .. planteringar. Cygnæus 2: 31 (1858).
2) till I 4. — särsk.
a) (föga br.) gm bitande afnöta (sina tänder). — särsk. i bild. i uttr. bita bort sina tänder på ngt, använda l. förbruka sitt skarpsinne, sin talang osv. på ngt. På den (dvs. niálssagan, hvilken förf. åtagit sig att illustrera) skall jag bita bort resten af mina tänder. Scholander 3: 307 (1871).
b) (föga br.) gm bett drifva bort. De större (svinen) bita gemenligen de smärre bort från maten. Dahlman Reddej. 90 (1743, 1772).
BITA EMOT 10 04, äfv. MOT 4. (numera föga br.) till I 4: eg.: bita igen, när man blir biten; besvara bett med bett; bildl.: göra motstånd, sätta sig till motvärn, motsätta sig. Bijta emoot, Remordere. Lex. Linc. (1640). RP 8: 134 (1640). Schenberg (1739). Kindblad (1867). Om herren skulle tänka sig att fundera på stinta här, så är jag (modern) inte den som biter emot. Högberg Vred. 3: 32 (1906). — särsk.: taga emot, ej gå lätt. Larsen (1884). Sundén (1885).
BITA FAST 10 4. till I 4. — jfr FASTBITA.
a) i eg. anv. (Doggen) bet fast i en handduk och lät henne snurra sig rundt omkring opp i luften. Geijerstam Mina pojkar 45 (1896). — refl. Dalin (1850). En björn sig biter fast i kejsarns arm. H. af Schultén i Världslitt. i urval 2: 26 (1887, 1902). När en större haj bitit sig fast vid kroken, var det ej möjligt för ett par starka män att draga honom från bottnen. Kolthoff Djur. lif 629 (1901); jfr BITA I 6.
b) oeg., om döda föremål: tränga in (i ngt) o. därigenom fastna (däri).
α) intr. Stäfven vända de mot hafvet. Ankaret, nedsläpt, / biter i bottnen fast. H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 439 (1902); jfr BITA I 7.
β) refl. Klara, du har mördat vårt barn! Gängorna i skrufven (som barnet sväljt) bita sig fast i den lille magen. Hedenstierna Jönsson 120 (1894). Pilar med långa svansar af brinnande blår beto sig fast i takets spånor. Heidenstam Karol. 2: 108 (1898).
c) mer l. mindre bildl.
α) refl.: (söka) få fäste, (söka) hålla sig kvar (ngnstädes); sätta sig fast, ej släppa. De djupt inrotade ”thussamakterna”, som bitit sig fast i min själ. Cygnæus (1845) hos Nervander Finl. kulturh. 98. Murgrön biter sig fast vid .. klippans .. kanter. Sparre Standaret 518 (1847). Som en moralisk skorstensfejarqvast / Han (dvs. lagkarlen) måste svärta ner, .. / Och sotet biter sig vid honom fast. C. V. A. Strandberg 5: 119 (1862). Tåren, då den upprinner ur rent hjerta, är ofta såsom ett andeligt regn, som bortsköljer det stoft, hvilket annars skulle bita sig fast uti sinnet. Genberg 1: 67 (1866). Jag erinrar mig knappt ett enda exempel på att någon velat bita sig fast vid taburetten, då han trott en öfvervägande mening önska hans afgång. De Geer Minnen 2: 265 (1892). Hur högt en gnista stiger, slocknar hon i mörker, om hon ingenstädes kan bita sig fast och tända. Heidenstam Birg. 280 (1901). Här och hvar (på bergen) beto sig några gräsknippen fast i skrefvorna. Janson Abrahams offer 133 (1901). Ryssarna hafva väl till en början blifvit tillbakaslagna öfverallt, men under reträtten .. bita de sig fast öfverallt i hvarje ställning, där någon möjlighet visar sig att kunna hålla stånd. VL 1904, nr 243, s. 5.
β) refl., om ngt som man hört l. sett: fästa sig (i minnet), ej lämna ens tankar. Långa stunder hörde hon alls icke hvad han sade. Så kom der en eller annan mening, hvilken bet sig fast ända in i hennes hjerta och ökade hennes förvirring och nedslagenhet. Heidenstam End. 244 (1889). Det händer mången, att han läst några verser, som bita sig fast i hans minne och gång på gång, liksom med hans egen röst, upprepas af hans tanke. Cederschiöld Skriftspr. 50 (1897, 1902).
γ) refl., om blick: skarpt riktas (på) o. häfta (vid ngn l. ngt). Drottningens blick bet sig fast vid honom och släppte icke. Lundegård Dr. Marg. 2: 74 (1906).
δ) refl.: fördjupa l. försänka sig l. gå upp (i ngt) l. hängifva sig (åt ngt), så att man ej kan få (det) ur sina tankar l. släppa (det) l. frigöra sig (därifrån). Du biter dig fast i dina egna beräkningar, så att du glömmer mina. Benedictsson Fru M. 262 (1887). Ett beslut, som han kände, att han bitit sig fast i för lifvet: att göra sig fri från denna kvinna. Strindberg Hafsb. 211 (1890). Så snart en person eller en sak intresserar mina läsare, så är rådet det: bit dig fast i den, fördjupa dig i den. B. O. Aurelius i Läsn. f. sv. folket 1907, s. 195.
ε) om sjukdom o. d. (jfr BITA I 11): få fast fot i organismen, inrota sig. Sjukdomen hade bitit så fast, att det såg nästan hopplöst ut. Öman Ungd. 196 (1889). — refl. Att gå och dras med det onda (i armen), tills det riktigt bitit sig fast, låg ej i hans natur. GHT 1895, nr 211 B, s. 2.
ζ) refl., om tankar, föreställningar o. d.: slå rot, rotfästa sig. Så länge öfvertygelsen om ett läroämnes nytta icke bitit sig fast i det allmänna medvetandet. S. Clason i Verdandi 1890, s. 153. Den tanken bet sig fast i hennes hjärta, att ingen bättring kunde finnas för henne, förr än hennes mor lyftat förbannelsen från hennes skuldror. Lagerlöf Berl. 1: 121 (1891). Ni tror, att en idé, som bitit sig fast i vår hjärna, låter sig fördrifvas. Hagberg Echegaray Gal. 18 (1902).
η) om kritik, klandersjuka o. d.: finna ngt tadelvärdt (hos ngt) o. klandrande utbreda sig däröfver, haka upp sig (på ngt). Gör han någon pjes, så irrar jag mig mycke, / Om inte den blir då ett verkligt mästerstycke. / Kabalen skall få svårt att bita fast i den. Leopold 1: 385 (1808, 1814). — refl. Det slags kritik .., som lik blodigeln biter sig fast på en fläck och suger. J. O. Höijer i Sv. litt.-fören. tidn. 1834, s. 402; jfr a. Bita sig fast vid ett uttryck. Dalin (1850).
BITA I 10 4, äfv. UTI 04. till I 2 g, om färg: intränga o. fästa sig. Påsklördagen kokades ägg, hälst hårda, så att färgen skulle få tid att bita i. E. Wigström i Landsm. VIII. 2: 17 (1891). L. Hagberg i Fataburen 1906, s. 134.
BITA I SIG 10 4 0. till I 4.
1) (tillfällig anv.) i eg. bem. När han (dvs. björnen) dricker, så likasom biter han i sig vattnet. Fischerström 2: 48 (1780).
2) (numera föga br.) bildl.: ej låta märka (hvad man tänker på), behålla för sig; ”svälja” (förtret, sorg, förebråelser o. d.), ”smälta”; jfr BITA IN 3 b. Jag hade då inte stor orsak till att vara glad. Men så bet jag så i mig, hvad jag hade i sinne, och sang. Horn Lefv. 56 (c. 1657). Mången vil ej hos en Herre bita i sig et löst ord, då han likvist kan vänta all befordran af honom. Weise 1: 128 (1769). Dessa år, då hon måste ”bita i sig” allt, som mannen icke brydde sig om att höra. Anholm Gog 117 (1895).
BITA IFRÅN SIG 10 04 0, äfv. FRÅN SIG 4 0.
1) till I 4: söka gm bitande hålla l. drifva (ngn) ifrån sig, gm bitande söka hindra (ngn) att komma intill sig. Petreius Beskr. 1: 86 (1614). Hindrich von Ahnen hade en godh häst, som slogh och beet ifrån sigh. C. Gyldenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 277. Wid pass Olufzmässa begynna (arbetsbina) bijta Watn-Bijn ifrån sig och sticka them til dödz. I. Erici Colerus 2: 105 (c. 1645). Myran .. när hon af någon blifwer reetat eller hindrat i sine wägar, reeser sig å ända, och vpspärrer sitt gaap til at bijta ifrån sig. Stiernhielm Är. 1 (1650). — särsk.
a) om djurhona som, då hon vill afvänja sina ungar, håller dem ifrån sig gm bett. Hur länge ungarna derefter följa modren, eller när hon biter dem ifrån sig, känner man ännu icke. Nilsson Fauna 1: 156 (1847).
b) i bild. Kan icke iagh bijta eller slå jfrå migh (mot ulfven, dvs. djäfvulen), så kan fulla han (dvs. Kristus). L. Petri 2 Post. 47 b (1555).
2) till I 13 b: gm skarpa ord l. snäsor afvisa den som tilltalar en, snäsa af, gifva svar på tal. (K. XIV J.) kände sitt folk, och den som bitit ifrån sig en gång, var sedermera litet mera fredad. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 262 (c. 1860). Det var rätt, bit ifrån sej, lilla pullan! Jolin Mjölnarfr. 81 (1865). E. Wigström i Landsm. XIII. 10: 13 (1894).
BITA IGEN 10 04. till I 4: besvara bett med bett. Dict. Hamb. (1700). Dalin (1850). Cavallin (1875). — bildl.: sätta sig till motvärn, hämnas, ”ge igen”. Bita igen .. hämnas, gifva så godt igen. Dalin (1850). Kindblad (1867). Bita .. igen, ställa sig till motvärn. Sundén (1885).
BITA IGENOM 10 040 l. 032, äfv. GENOM 40 l. 32.
1) till I 1 c: tränga igenom, såra. Mina små epigrammatiska nålstyng bita ej igenom en sådan buffelhud (som R:s). Tegnér 5: 367 (1824).
2) till I 2, särsk. till I 2 i. — särsk.
a) till I 2 i α. Almqvist (1844). Blåsten biter igenom. Dalin (1850).
b) till I 2 i γ: drabba hårdt. Assur skal förskreckt warda för Herrans röst, then honom medh rijs slåår, Ty rijset skal wel drabba och bijta igenom. Jes. 30: 32 (Bib. 1541); jfr 3.
3) till I 3: göra starkt intryck. Tala enom hårt och skarpt til, så at thet bijter igenom. Lex. Linc. (1640; under aculeus). — särsk. till I 3 slutet: starkt smärta, kännas. Gudh .. wil .. at hans befalningar, skola håldna warda, eller ock han wedhergörat (dvs. vedergälla det) medh sådana straff, som bijter igenom. L. Petri Mandr. E 5 a (1562); jfr 2.
4) till I 4: bita, så att tänderna m. m. tränga tvärs igenom. Om man sveper in sig i en kappa eller linnelakan, så bita myggorna igenom. Carlstedt Her. 1: 285 (1832). — refl.: med tändernas tillhjälp tränga igenom. Dalin (1850). bildl.: lyckas i ett företag. Almqvist (1844). Dalin (1850).
BITA IHJÄL 10 04. till I 4. Hans hund bieth ihiell sex lamb. BtFH 2: 152 (1560). Han (dvs. Viverra Ichneumon) bet ihjäl en stor hund på Skeppet. C. Alströmer (1760) hos Linné Bref I. 3: 17. Lagerlöf Holg. 2: 32 (1907). — jfr IHJÄLBITA.
BITA IHOP 10 04. till I 4, i uttr. bita ihop tänderna o. d., pressa tänderna mot hvarandra; jfr BITA SAMMAN, BITA TILLHOPA, BITA TILLSAMMAN. En Arab ifrån Egypten förstår icke de andra ifrån Maghreb .. när de tala: emedan de senare bita ihop tänderne och utomdes pronunciera .. annorlunda. Björnståhl Resa 1: 57 (1770). — särsk. ss. uttryck af harm l. vrede l. smärta l. beslutsamhet l. för att dölja l. kufva en sinnesrörelse o. d. Han bet tänderne i hop, stampade med föttern i Marken. Lagerström Bunyan 2: 202 (1727). Jag går alla dagar och biter ihop tänderna, att jag ej kan köpa alla instrument och hjälpredor för försök, som jag ser. Berzelius Reseant. 175 (1818). Djurtämjaren bet ihop tänderna af raseri. Blanche Våln. 745 (1847). Fulla två månader drogs han (dvs. målaren) förgäfves med taflan. Slutligen bet han ihop tänderna: ”Det måste gå!” hördes han ropa. Cederschiöld Riehl 2: 75 (1878). Denne måste skratta med, fastän han med all makt bet i hop munnen. Därs. 82. Grefvinnan biter ihop tänderna och betvingar sin rörelse. Lagerlöf Berl. 1: 270 (1891). — jfr HOPBITA.
BITA IN 10 4. — jfr INBITA.
1) till I 1: tränga in. I deras (dvs. fiskarnas) slembetäckta gap min krok / Skall bita in. Hagberg Shaksp. 12: 166 (1851).
2) till I 2: tränga in (i ngt) o. häfta vid, ”ta” (på ngt). (Den sjuke bocken) måste tvättas väl, at luten biter in. Livin Kyrk. 55 (1781). Färgen har en elak lukt. .. Biter starkt in i linne. J. P. Westring i VetAH 1795, s. 46. Jernsvärtans godhet för bokbindares användande af den samma på läder visar sig genom att den biter väl in vid användandet. AHB 111: 53 (1882). — särsk.
a) refl. bita sig in l. bita in sig (jfr c α). När Röken haffwer wäl bittidt sigh in allestädhes, vthi wäggerna, Springer och Klädher (kan rökningen efter den i pest aflidna afslutas). L. P. Gothus Pest. 95 a (1623). Färgen biter in sig color tenaciter adhærescit. Adressen 1775, sp. 328; jfr BITA I 2 g. Kaffefläckar gå bort med kallt vatten, men komma de i hett vatten bita de in sig. Langlet Husm. 610 (1884). För att .. förhindra att hästsvetten biter sig in i (lädret på seldonen). Wrangel Handb. f. hästv. 228 (1885).
b) till I 2 i: komma (huden o. d.) att svida. Hans första erinran om sin .. tillvaro var från en blåsig dag i Maj, då .. fint duggregn bet in i späda kinder. Hedenstierna Jönsson 249 (1894).
c) bildl., särsk.
α) refl., om hörselförnimmelser: liksom fastna l. dröja kvar (i hörselorganen). Hvarenda kväll .. föreläste (han) för sitt värdfolk, antingen de ville eller ej, så att hans knarrande stämma bet sig in i deras öron och kom dem att höra den långt efter sedan de ändtligen sagt godnatt. Wahlenberg Skymt. ans. 129 (1902).
β) om ngt som blir till vana l. natur. Då en ny smak uppkom, så förvånade sig den gamla smaken; och, emedan reglorna hos honom hunnit bita in och hårdna till natur, så ropade han gemenligen att den nya smaken ville förändra den evigt lika, allmänna mennisko-känslan. Geijer I. 5: 17 (1810). Kan tvånget .. bita in i hennes (dvs. människans) natur som vana, så sker det ju blott derigenom att hon uppgifvit allt anspråk på egen vilja. Därs. 30.
3) till I 4.
a) intr.: göra (ett) bett (i ngt). — särsk. i bild. Månadsskiftet hade bitit djupt in i månans glänsande skifva. Blanche Tafl. 2: 13 (1845, 1856).
b) (†) tr., bildl. = BITA I SIG 2. Det förtröt mig mycket, att alla märkte att jag var bedröfvat och inte den gången som alltid kunne bita in min sorg. Horn Lefv. 55 (c. 1657). (Han trodde) sig få att skryta utaf, huru jag skulle bita in en hop angripande utlåtelser. Crusenstolpe Portefeuille 3: 8 (cit. fr. c. 1720).
c) refl.: gm bett intränga l. arbeta sig in (i ngt). En liten madk som biter sich in j hudena på fäädh. Var. rer. 54 (1538). Jag bet mig in i en stor smörgås. F. Bremer i Nordstjernan 1845, s. 7. — i bild. Ju mera Thorkel bet sig in i denna den bittra erfarenhetens frukt, desto tätare tornade sig molnen kring hans barndomsideal. Jolin Ber. 6: 67 (1881).
BITA IN SIG 10 4 0, se BITA IN.
BITA ISÖNDER, se BITA SÖNDER.
BITA ITU 10 04. till I 4. En pojke, som bet en myra midt itu. Beskow Greta 47 (1901). — jfr ITUBITA.
BITA OMKRING SIG 10 04 0. till I 4. Münchenberg Scriver Får. 197 (1725). Lejonet .. bet omkring sig. Tessin Bref 1: 134 (1752). Han knuffade, sparkade och bet omkring sig som en galning. Blanche Våln. 69 (1847). Auerbach o. Blomqvist (1907). — i bild. Den grymma Afvunden, som biter omkring sig med en etterfull Tand. Ehrenadler Tel. 765 (1723).
BITA PÅ 10 4, äfv. UPPÅ 04.
1) [jfr fsv. bita pa] (föga br.) till I 1: intränga, ”ta”. Biterligit Sverd .. Swärd som wäl biter på. Verelius Ind. 35 (1681). Filen, knifven biter ej på, la lime n’y mord pas, le couteau ne l’entame pas. Weste (1807). Dalin (1850). — särsk. till I 1 c. Det var ej lätt att öfver honom rå, / Det skulle vara hugg som bet uppå. Runeberg 5: 49 (1860).
2) (föga br.) till I 2. — särsk.
a) till I 2 d: bleka, ”ta”. Solen biter icke på. Le soleil .. ne fait point perdre la couleur à. Nordforss (1805). Dalin (1850).
b) till I 2 f: ”ta”; slå an. Någre hafva, för mera säkerhet, låtit ympa sig, men ympningen har ej bitit på, om de förut haft antingen naturliga eller ympade koppor. Rosén Alm. (Gbg) 1759, s. 37.
c) till I 2 g: häfta vid, ”ta”. Thet som färgas skal, måste äfwen wara från alt fett fritt och reentwagit, eljest bijter ingen färg på. Linder Färg. 105 (1720). Möller (1745; under décreuser).
d) till I 2 i: kännas, ”ta”. De slås så det biter på. Verelius Ind. (1681; under afburdar).
3) (föga br.) till I 3: göra intryck, göra verkan. Gudz ord wil intet bita vppå, wil intet fasna och heffta. Swedberg Sabb.-ro 845 (1689, 1710); jfr 2. Hvarken goda ord, el(le)r alfvarsamma förmaningar kunna bita på. Växiö domk. akt. 1749, nr 452.
4) till I 6: nappa, nappa på. Torsken kom till hans krok och sade till flundran: ur vägen, det är jag, som skall bita på! Topelius Läsn. f. barn 7: 39 (1887, 1891). Vore ypperligt ändå, / om en stackars gädda ägde / nog förstånd att bita på. Lybeck Dikt. 1: 26 (1890). — bildl. i fråga om förslag: acceptera, gå in på, inlåta sig på. Hattarne begynte ropa på votering, hvilket Mössorne ej tordes bita på. D. Tilas i HSH 16: 217 (1769). Björnson kände sig vackert för, om jag ej skulle vilja bita på (dvs. inlåta mig på att illustrera) Arnljot Gellina. Scholander 3: 310 (1871).
BITA SAMMAN 10 32, äfv. 40. = BITA IHOP (se särsk. denna förb. slutet). Then som är migh wreedh, bijter samman tenderna offuer migh. Job 16: 9 (Bib. 1541). Agera medh Courage; Bijt tänderne samman. A. Oxenstierna Bref 4: 346 (1647). De bita sina tänder samman mot mig. Psalt. 35: 16 (öfv. 1904). — jfr SAMMANBITA.
BITA SIG FAST 10 0 4, se BITA FAST.
BITA SIG FRAM 10 0 4. till I 4. (Stackmyran) biter sig fram genom de hårdaste jordlager, ja några arter till och med genom lösare stenarter. Läsn. f. folket 1897, s. 68.
BITA SIG IN 10 0 4, se BITA IN.
BITA SIG TILLHOPA. (†) till I 9: komma med ytorna intill hvarandra; växa samman, växa ihop. Om Seenerna i Såret hafwa något bijtit sigh tilhopa. Månsson Åderlåt. 102 (1642).
BITA SIG UT 10 0 4, se BITA UT.
BITA SÖNDER 10 40, i södra Sv. äfv. BITA ISÖNDER 10 040. till I 4. Spegel Gl. 227 (1712). Sahlstedt (1773). Men Skällax, som hade vanliga hundfasoner, satte i med ett otäckt skall och var nära att alldeles bita i sönder Croesus’ lilla Pärla. H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 532 (1903). — i bild. En obarmhertigt kall Juninatt bet sönder sädesbrodden å de små tegarna vid backstugan. Hedenstierna Bond. 89 (1885); jfr BITA I 2 i α. — jfr SÖNDERBITA.
BITA TAG 10 4. till I 4, i uttr. bita tag i ngt, fatta ngt med tänderna. jfr: Fru Klara tog hårnålarna ur munnen, .. och i hårnålarnes ställe bet hon så att säga tag i de ord, hvilka Karl Anton utkastat. Geijerstam Lyckl. män. 243 (1899).
BITA TILL 10 4.
1) till I 4: göra ett (kraftigt) bett (se d. o. 2), hugga till med tänderna. Rålamb Constantin. resa 59 (1658, 1679). En villig hund biter gerna til. Sv. Merc. 1764, s. 706. Tänk om björnen ej funnit dem (dvs. barnen) riktigt döda, utan bitit till ett tag. Lagerlöf Berl. 1: 140 (1891). (Björnungen) bet inte till hårt, för han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund. Dens. Holg. 2: 107 (1907). — i bildl. Det var som om han känt vinden bita till kall och torr som i vinterväder. Hülphers Ångermanl. 215 (1900); jfr BITA I 2 i α.
2) till I 13 b: fara ut, snäsa till. Då hon en annan gång liksom i förbigående nämnde att hon sett honom med en ung blondin på Strandvägen, så bet han till med en vresig antydan. Öberg Makter 1: 60 (1906).
BITA TILLHOPA 10 032 l. 040. (föga br.) = BITA IHOP. Han hade beetet sina Tänder tilhopa så hårdt, at man hafwer most vplåta munnen på honom. Månsson Åderlåt. 27 (1642). — särsk. = BITA IHOP slutet. Tigerstedt .. / Bet tillhopa sina tänder / Och bröt ut i harm. Runeberg 2: 108 (1848).
BITA TILLSAMMAN(S) 10 032 l. 040. = BITA IHOP, särsk. BITA IHOP slutet. Then ogudhachtighe trughar then rettferdigha, och bijter sina tender tilsamman offuer honom. Psalt. 37: 12 (Bib. 1541). Widh samma tahl stegh Kyrkioherden Her Nilss upp, hötandhess Her Gabriel, bitandhess thänderna till sammans emot honom att the Knirkadhe. Växiö domk. arkiv 1676, nr 10. Adrastes beet sine tänder tilsammans af harm och raseri, när han såg sin Son och så många Höfwidzmän falla. Ehrenadler Tel. 691 (1723). Fryxell Ber. 9: 37 (1841).
BITA UPP 10 4. (numera knappast br.)
1) till I 2 h: fräta hål på. Thet .. som bijter vp och brenner öpet bölderna. B. Olavi 115 b (1578). Corrosiua, Äre the läkedomar Putrefactiua och caustica som bijter vp hwdhen och tärer henne medh kötet. Dens. 130 b.
2) till I 4: med tänderna göra hål på l. öppna. Dhen som wil haa Kiärnan, han måste först bijta vpp Nöthen. Grubb 109 (1665). Sv. Merc. IV. 3: 190 (1759).
BITA UT 10 4. till I 4.
a) (†) gm bett drifva ut. (Tiken sade till hunden, som ville drifva henne o. hennes valpar ut ur sitt hus:) Ästu så ondh som tu låtz? Så kom och bijt oss här vth. Balck Esop. 76 (1603).
b) refl.: gm bitande skaffa sig väg ut. Detta Diuret .. achtar .. på, när Crocodilen med öpet svalg sofver på Vatn-Stranden, då det löper genom dess Mund, in vti innersta Tarmarna, biter sig hastigt vt genom Buken, dödar så sin Fienda. Bliberg Acerra 918 (1737).
Ssgr (i allm. till I 4, II 1): A: BIT-APPARAT 3~002. De giftiga spindlarna ha ett par särskilda giftkörtlar, som utmynna å de båda kloformade bitapparaterna. 2 NF 12: 708 (1909).
-FÄRDIG~20. [jfr GRÅT-FÄRDIG] (tillfällig bildning) (Tiken låg) i sin korg och såg bitfärdig ut. Forsslund Djur 88 (1900).
-LUST~2. Till skydd mot bitlusten hos hästen .. kan användas munkorg. GHT 1897, nr 21 B, s. 2.
-MUN~2. zool. Många insekter hafva s. k. bitmun, d. v. s. bitande mundelar. Holmström Naturl. 194 (1888, 1895).
-SKALM. (†) käk. Schultze Ordb. 4184 (c. 1755).
-SÅR~2. bett (se d. o. 3) Swalin (1847). Helsov. 1893, s. 348. GHT 1898, nr 253 A, s. 2.
-VARG~2, m.||ig. tvär o. snäsig person, tvärvigg; jfr språkprofvet från Zilliacus under BITSK, äfvensom BITA I 13 b. Forssberg Min brorson 42 (1877). En gammal satirisk bitvarg till ämbetsman. O. Levertin i Ord o. bild 1892, s. 98. Den hyggligaste karl kan blifva en riktig bitvarg, om det går honom emot, när hans mage är tom. GHT 1898, nr 98 B, s. 2. VL 1908, nr 62, s. 3.
B [jfr GIFTAS-LYSTEN] (enst.): BITAS-LYSTEN 30~20. (Hunden) visade .. ett ondsindt, bitaslystet humör. Lundberg Husdj. sjukd. 145 (1868).

 

Spalt B 2802 band 4, 1911

Webbansvarig