Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÖT stø4t, om person m., om ngt sakligt r. l. m. (G1R 11: 15 (1536) osv.) ((†) n. TbLödöse 539 (1619)); best. -en; pl. -ar (ArkliR 1567, avd. 23, osv.) ((†) -er G1R 15: 307 (1543), Ilmoni Sjukd. 3: 433 (1853: anstöter)).
Ordformer
(stö- i ssg c. 1695 (: stöbottn). stöd (-dh) 1640 (: GråbergzStödh)—1651. stödt 1619. stöt (-öth, -öö-) 1524 (: [an]stööt) osv. stött, sg. 1529 (: wpstött)—1713 (: Mortill stött). stött, pl. 1688)
Etymologi
[fsv. stöter, m., stöt, n., mortelstöt; motsv. fd. stød, n. (d. stød), fvn. steytr, nor. nn. støyt, mlt. stōt, m., nl. stoot, ffris. stēt, fht. stōz, m. (t. stoss); till STÖTA, v. — Jfr ANSTÖT, STÖTIG]
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. i abstr. l. konkretare anv. 1) om handlingen att stöta (till) ngn l. ngt o. d., om vindstöt (a); om jordstöt (b); om elektrisk stöt (c). 2) om stöt med stötvapen. 3) om stöt i sporter. 4) i bildl. anv. av 1 o. 3 b. Härunder bl. a.: skada, bakslag (b); överraskande o. häftig militär attack, framstöt (c); impuls, incitament (e); om psykisk känsla som genomfar ngn likt en stöt (f); om ryck i sporter (g); i uttr. i stöten o. d., åt gången, i taget (h); om försök att vinna fördel l. lura ngn (i); inbrott, kupp (j). 5) om handlingen att stöta upp djur. 6) om ton utstött genom blåsinstrument, basunstöt o. d. 7) om ljud frambringat av person (med talapparaten) l. djur. 8) rekyl. 9) i uttr. ställd på stöt, om sågtand.
II. i konkret(are) anv., om ngt sakligt. 1) om föremål l. apparatdel med uppgift att stöta till ngt l. skydda mot stötar. 2) om skada uppkommen gm stötning. 3) om en tur i skånsk kadrilj. 4) om kyrkstöt. 5) skarv. 6) om musikalisk o. d. svävning. 7) om verktyg att stöta med, mortelstöt. 8) om lega varifrån villebråd stöts upp. 9) redningsmassa. 10) dagbrott av visst slag, sänkning. 11) om bergsspets l. fjälltopp. 12) i fråga om kolning, om vissa delar i resmila. 13) om packe av ark l. böcker. 14) i loge, om samling av kärvar före tröskning.
III. om person. 1) om kyrkstöt. 2) ss. nedsättande benämning på äldre man.
I. i abstr. l. konkretare anv.
1) motsv. STÖTA, v. I 1, om handlingen l. förhållandet att stöta l. stöta till ngn l. ngt; äv. om den kraftverkan (i sht i form av rörelse l. förflyttning) som uppkommer härav, stötande l. stötning; vanl. konkretare (jfr II), om enskild gång då ngn l. ngt stöter (till) ngn l. ngt l. ngra stöter samman; slag; skakning; sammanstötning; äv. motsv. STÖTA, v. I 1 h, ungefär liktydigt med: knuff. En hård, våldsam, lätt, lindrig stöt. En stöt i sidan. Tågets stötar mot skenskarvarna. Fartygets stöt mot bryggan. Några stötar med spettet och stenmuren gav vika. Glaset tål lätta stötar. Schroderus Dict. 137 (c. 1635). Falska Stenar / Som skijna Demantlijkt men äre bara Glaas / Som aff en lijten Stöt strax gånga vthi kraas. Lucidor (SVS) 111 (1669). Några oförmodade stöter .. satte wäl alla desse Partier (dvs. urverkets delar) i någon oordning, så at man började tydeligen se, at uret hade galen gång. Posten 1769, s. 1034. Hjärtat pressar medelst rytmiska stötar blodet genom ådersystemet. Rydberg FilosFörel. 1: 74 (1876). Han (fick) en så kraftig stöt för bröstet av ormen, att han föll omkull. Lagerlöf Holg. 2: 33 (1907). (Han) styrde båten .. med en välberäknad och mildrande sväng, liksom när en chaufför med ett ryck i ratten sneddar en trumma på landsvägen för att dämpa stöten. Böök ResSv. 225 (1924). Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. Apg. 12: 7 (NT 1981). — jfr ARMBÅGS-, HJÄRT-, HUVUD-, KOLV-, MOT-, RAMM-, SAMMAN-, SIDO-, SKEN-, UNDER-, ÄNKE-STÖT m. fl. — särsk.
a) om vind- l. luftstöt. GT 1786, nr 74, s. 5 (i pl., om stormstötar). Andedräkten kommer i korta, flämtande stötar. Olzon Llewellyn GrönDal 132 (1940); jfr 7. — jfr LUFT-, ORKAN-, VIND-STÖT m. fl.
b) om jordstöt. GT 1786, nr 13, s. 1. I de första dagarna af Februari (1826) kändes i Constantinopel tre starka stötar, som gjorde mycken skada på större byggnader. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 352. Lilliehöök Nohara JapAns. 36 (1936). — jfr JORD-, SKALV-STÖT.
c) om den (om en stöt i huvudmomentets bet. påminnande) verkan som en påkopplad elektrisk ström åstadkommer i en (levande) kropp; i sht i uttr. elektrisk stöt; äv. (el.-tekn.) om elektrisk laddning som (kortvarigt) genomfar en elektrisk ledare (ss. förled o. senare led i ssgr); jfr 4 f. Den bekante Musschenbroks stöt. VetAH 1747, s. 140. Om strömmen från en svagt laddad leydnerflaska får passera människokroppen, .. så erfar man häftiga ryckningar, i synnerhet i lederna (”en elektrisk stöt”). Moll Fys. 3: 29 (1899). Sanningen gick som en elektrisk stöt igenom mig. Siwertz Pagoden 149 (1954). — jfr STRÖM-STÖT.
2) motsv. STÖTA, v. I 1 c, om enskild (om)gång då stötvapen stötes mot l. in i ngn l. ngt; särsk. i fråga om fäktning; förr äv. i utvidgad anv., om träff med avskjuten pil. Göra en stöt, göra ett utfall med stötvapen. Christenn (gav) honom et stödt igönom lårett, så at han .. földht dödh. TbLödöse 539 (1619). Frigga honom medh bogan skiöt, / Han wölade (dvs. fäste sig vid) intet then stööt. Prytz OS G 3 b (1620). En dag kom han hem .. het öfwer det han fått ett par stötar af någon, som på Fägt-Scholan warit hans mästare. Bergeström IndBref 110 (1770). Upprepade gånger ha bajonetterna sprungit sönder, snart sagdt som glas, vid helt vanliga stötar mot bulvan. VL 1907, nr 11, s. 4. Lagergren Minn. 6: 137 (1927; i fråga om fäktning). (Spejaren) behövde bara sträcka ut sitt långa spjut och ge oss en stöt. Lindgren Mio 142 (1954). — jfr BAJONETT-, BANE-, DOLK-, DÖDS-, FLORETT-, HJÄRT-, KVINT-, NÅDE-, SEKUND-, SNED-, VÄRJ-STÖT m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. gå på stöt med ngn, fäkta med ngn. Schultze Ordb. 5076 (c. 1755).
b) i uttr. ngns sista stöt, sista stöten, se SIST, adj. I 1 c γ.
c) (†) i utvidgad anv. (l. elliptiskt för: AN- l. UPP-STÖT), om väpnat uppror; jfr 4 c. Saa [at] ider nade sig ther med icke skal förmoda nagon owilia, eller stööt, vtaff nagon. G1R 1: 253 (1524). Anm. till 2 c. Utgivaren av ovanstående källa har emenderat textens stööt till anstööt; jfr dock äv. Därs. 258: at hans nade sigh ther med icke skall formoda nagon owilia, eller vpstööt vtaff nagon.
3) sport. motsv. STÖTA, v. I 1 d; utom i a—c särsk. (numera mindre br.) om slag i boxning. Varje boxare bör .. öva sig i att utdela stötar mot boxbollen. IdrB 10: 16 (1913). Holmberg Boxas 85 (1921). — jfr HÖGER-, KONTRA-, SKEN-, SOLARPLEXUS-STÖT. — särsk.
a) motsv. STÖTA, v. I 1 d α, i fråga om kulstötning. Balck Idr. 2: 520 (1887). Nylander gör sina stötar som vid tyngdlyftning utan hjälp av vare sig sats eller kroppstyngd. IdrBl. 19⁄5 1924, s. 7. DN 24⁄9 1988, s. 33.
b) motsv. STÖTA, v. I 1 d γ, om enskild omgång som biljardboll stötes till; äv. (i fråga om trevallars karamboll) koll., om det sammanlagda antal sådana stötar man gör för att få viss poäng; äv. dels i uttr. vara i stöten (jfr 4 k), göra flera vackra stötar i rad, dels i uttr. ha stöten, vara i tur att stöta. En stöt med biljardstången på kulan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Vara i stöten, säjs i biljard-spel för Stöta lyckligt flere gånger å rad. Därs. Ziehrer hade just stöten, då hans hand skälfde mer än vanligt. Lindqvist Stud. 43 (1906). SvD(A) 1964, nr 107, s. 17 (koll.). jfr BRIKOLL-, KONST-, SIDO-, SNED-, UNDER-, ÖVER-STÖT.
c) i fråga om tyngdlyftning: (tävlingsgren bestående av) lyft varvid skivstång l. dyl. först i ett tempo med utfall l. knäböjning lyfts upp till axlarna o. sedan i ett tempo lyfts upp på helt sträckta armar (med utfall l. knäböjning); jfr PRESS, sbst.1 3, RYCK, sbst.1 5. NordIdrL 1900, s. 253. I sin bästa gren, stöten, stannade han .. på 210 kg. Idrottsboken 1979, s. 415.
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 1—3; jfr STÖTA, v. I 2, II 3; särsk.: anfall, angrepp, attack, chock; ofta i uttr. sista stöten l. ngns sista stöt, se SIST, adj. 1 c γ. Ett ogynnsamt ödes stötar. Han lät henne ta stötarna, själv vågade han inte ställa upp. Huru the .. såsom Christelige stridzmän allehanda stööt och anfectning .. (på grund av evangelium) vthstå och öffuerwinna mågha. PErici Musæus 4: 100 a (1582). Genom denna gerning (dvs. Nyköpings gästabud) hade Birger ment befästa sin Thron; men han gaf dermed sidste stöten til dess undergång. Dalin Hist. 2: 402 (1750). Allt tidnings ovettet om December Bladet har jag ännu ej sett, men väntar mig det och hoppas stå den stöten. Geijer Brev 315 (1839). Bekant med gubben (dvs. garvaremästaren) från min luffaretid, fick jag vid .. (fackföreningens) första framträdande hos honom ta den första stöten. Förbundet 1911, nr 1, s. 5. Helst skulle du lägga dig på något lantligt vilohem för ett par månader … Gärna i en trakt med gott fiske, tillade jag för att mildra stöten. Siwertz Förtr. 166 (1945). Edqvist Eldfl. 202 (1964). — jfr HUVUD-, HÄLSO-, PÅ-, SAMMAN-, UPP-STÖT. — särsk.
a) (†) i uttr. stå i närmaste stöten, (få) ta emot första stöten l. ”smällen”; komma värst uti stöten, råka mest illa ut. Den som illa kokar gröten, / han kommer, för attan i våld, / värst uti stöten. Blanche Våln. 415 (1847; i grötrim). ASScF 10: Minnestal 1: 12 (1872: närmaste).
b) om ngt ont som drabbar ngn, slag (se SLAG, sbst.1 15), skada; motgång, förfång, bakslag, knäck (se KNÄCK, sbst.1 3), ”törn”; svårighet; nackdel o. d. (erhålla, lida, förr äv. taga) en (svår l. hård o. d.) stöt. Ta stöten, få skadan l. förfånget o. d. Hans anseende fick en allvarlig stöt. Hans tro på godheten fick en stöt genom vännens agerande. OxBr. 10: 270 (1622). Separationen (dvs. delningen av Öster- och Västerbotten till två län) skeedde mäst till at göra landzhöfdingen Graan någon stööt. BtFinlH 2: 439 (1669). Ett stort jalousie (har) förorsakatz emillan Hans Maij:t af Preussen och Czaren, och meenar man såledz, dhen dhem emillan tillförene uprättade wänskap taget een märckelig stööt. KKD 5: 99 (1710). (President) Grant’s plan att småningom göra Sandwichsöarne vänligt stämda mot en anslutning till Amerika har .. för kort tid sedan lidit en hård och för honom säkerligen mycket oangenäm stöt. Samtiden 1873, s. 736. En förrädare mot samhället, som av feghet .. utlämnat handhavandet av ordningsmakten åt arbetarna .. och givit en stark stöt åt polisens prestige. Hellström Malmros 76 (1931). Trots sin ungdom .. hade hon fått sina stötar. Höijer RödaFanor 38 (1980). — jfr MOTGÅNGS-, OLYCKS-, SORGE-, TILL-STÖT.
c) mil. om (överraskande o. häftig) militär attack, militärt anfall, framstöt; äv. om sammanstötning mellan militära styrkor; förr äv.: (samman)drabbning. Brask Pufendorf Hist. 107 (1680; om sammandrabbningar). I ögonblicket kastade konungen (dvs. G. II A.) rhengrefvens regemente och Banérs ryttare i .. (Pappenheims) väg. Stöten var förfärlig, hästar och ryttare tumlade öfver hvarandra. Topelius Fält. 1: 24 (1853). I inledningen framhålles, att Ryssland är af Försynen kalladt till Europas herre .. Vägarne till målet äro mångahanda: oaflåtlig militärisk utbildning, .. slutligen en stöt mot Konstantinopel. Kjellén Stormakt. 2: 177 (1905). Sätta in en avgörande stöt mot fienden. SvHandordb. (1966). — jfr ANFALLS-, FRAM-, MOT-, OFFENSIV-, PANSAR-, SKEN-STÖT. — särsk. (vard.) i utvidgad anv., i uttr. göra en stöt, särsk. i fråga om uppvaktning av flicka (jfr STÖTA, v. II 3 b δ β). Landsm. 1937, s. 40.
d) (†) anstöt (se d. o. 7), förargelse (se d. o. 2 a). Thet war then helga Marie och hela Christenhetenne en hård stööt och förargelse, at honom (dvs. Kristus) wedersakade hans eghit folk. PErici Musæus 1: 86 a (1582). Christi passion och lijdande, hwilket är wår saligheet, Men Judarnas, särdeles Pharisæernes, största stöth, scandalum och förargelse. Sylvius Mornay 589 (1674).
e) impuls (se d. o. 3 a), incitament, tillskyndelse, stimulans; äv.: påminnelse, påstötning. Det syns som det mänskliga Sinnets förmögenheter hafva i sistförflutne Secler fått en almän stöt til upväckelse och utveckling. Kellgren (SVS) 5: 136 (1787). Han behöfver en stöt, för att ej slumra bort tiden. Weste FörslSAOB (c. 1817). Vid den kopparbergskommission som assessor Herman Odelberg förrättade 1782, väcktes tanken att införa stigarjournaler av ny och bättre typ. Detta gav stöten till det s. k. tabellverket. Lindroth Gruvbrytn. 1: 375 (1955).
f) om plötslig psykisk känsla l. upplevelse som genomfar ngn (o. mer l. mindre upplevs ss. en stöt, i bet. 1, särsk. bet. 1 c). 2VittAH 15: 367 (1819, 1839). När jag först anade att Stanny fått en väninna, sade hon, fick jag en stöt för bröstet. Krusenstjerna Pahlen 2: 244 (1930). Det gick en stöt genom det församlade lärarkollegiet. MinnHbgSkola 21: 16 (1954).
h) [fsv. at stöte] (vard.) i uttr. i stöten (jfr k), förr äv. å stöte, åt gången (se GÅNG II 1 j), i taget, per gång, äv.: i följd (se d. o. 4 d); äv. i uttr. i en stöt, på en enda gång (se d. o. II 1 b η), i en följd, utan uppehåll; förr äv. utan prep., allmännare, om omgång (se d. o. II 10 d) i kortspelet kambio. Pax som haar nu Landflycktigh warit / I många åhr å stöte. Brasck TyKr. H 2 b (1649). Vi (spela) dagligen en stöt (dvs. i kambio) till inventors ära. MoB 6: 185 (1788). Ett älskande par tycker vanligen icke om långa promenader i en stöt. Braun Calle 183 (1843). De talade länge i stöten och mycket. Geijerstam Gråkallt 40 (1882). Jag hade hjertat så beklämdt och sinnet så bedöfvadt, att jag icke kunde få fram tio ord i stöten. Tegnér Armfelt 1: 444 (1883). Olsson Mittåt 170 (1963).
i) [sannol. bildl. l. utvidgad anv. av c] (vard.) om försök (se d. o. 2) att erhålla ngt l. vinna en fördel o. d. (med tanke på att man eg. inte är berättigad till det man söker ernå); äv. om försök att lura ngn (särsk. i uttr. gå på (den) stöten o. d., bli lurad). En eller annan vilodag på ”sjukan” kan .. bli ett välkommet avbrott i ansträngningarna och har man tur kan det kanske lyckas med en ”stöt” vid sjukvisitationen. FolkFörsvar 1941, nr 19, s. 18. Den stöten gick jag inte på. Salje LivStränd. 15 (1967).
j) [sv. slang stöt (Landsm. 1910, s. 85)] (vard.) inbrott (se d. o. 2 a), inbrottsstöld; stöldkupp. De hade båda mycket snabbt kommit överens om, att Frasse måste göra en stöt. Koch GudVV 1: 231 (1916). Klockor, kikare, glasögon m. m. för c:a 10,000 kr. stals vid två stötar i oktober. GHT 1947, nr 266, s. 6. Fängelseåren hade förändrat honom .. Förr hade han också trott på den riskfria stöten. Fogelström StadVärld. 25 (1968).
k) (i sht. sport., vard.) motsv. 3 b; i uttr. (vara l. komma o. d.) i stöten (jfr h, 3 b), äv. i stöt, (vara l. komma osv.) i god form (se d. o. I 8) l. i god kondition (se d. o. 7) l. vid resp. i god vigör; (vara) i farten; äv. (numera mindre br.) i uttr. (vara l. komma) ur stöten, äv. ur stöt, (vara l. komma) i dålig form l. ur form. Weste (1807: vara i stöten). Nyttja tiden att vinna befordran medan ni är i stöten. När ni är el. kommit ur stöten, är det försent. Weste FörslSAOB (c. 1817). Sundström var (vid uttagningarna till OS) delvis ur stöt genom den förflutna veckans krävande jordbruksarbete. IdrBl. 3⁄6 1924, s. 4. I dag är jag inte i stöt. Östergren (1950). Steve Mahre — som vann sin andra raka storslalomseger på onsdagen — (har) kommit i stöten. GbgP 18⁄3 1982, s. 34.
5) jäg. motsv. STÖTA, v. I 5, II 12, om handlingen att stöta upp djur från dess lega; jfr II 8. SvD(B) 26⁄5 1943, s. 7. — jfr PÅ-STÖT.
6) motsv. STÖTA, v. I 6, om ljud (ton) frambringat gm blåsning i blåsinstrument; särsk. om basun-, horn- l. trumpetstöt; äv. i utvidgad anv., om ljudstöt given med ångvissla o. d. (ss. signal). (Fäherden) måste wetta sin plikt wara, att .. Kl. 6 om mårnarne, igenom stöt i Hornet, gifwa i gatorne tilkänna, att dhe som hafwa Kor, måge skaffa dhem för honom utom Staden. MeddNordM 1899—1900, s. 49 (1754). I detsamma clarinetters / Och trumpeters stötar ljödo. Oscar II I. 2: 177 (1859, 1886). Besättningen, som till största delen befann sig under däck, kallades av vakthavande styrmannen medelst upprepade stötar i ångvisslan till livbåtarna. TT 1941, Allm. s. 484. — jfr BASUN-, HORN-, LJUD-, TRUMPET-STÖT.
7) motsv. STÖTA, v. I 7, II 6 (i sht 6 a), om ljud frambringat av djur l. person; oftast om ljud frambringat av talapparaten (i sht om språkljud); särsk. om stämbandsklusil, särsk. [efter motsv. anv. av d. stød] (språkv.) om sådant (betydelseskiljande) ljud l. dynamisk accentuering i danska (av ord som i stort sett motsvarar de ord som i svenska har akut accent). Hof Skrifs. 13 (1753). Uti ăck t. ex. är icke sjelfva den stöt, som uppkommer vid luftens frampressande märkbart längre än uti āk. Aurén Ljudl. 73 (1869). Vid sådana toner, som uthållas mer än en taktdel, .. vilja barnen gerna ansätta den andra taktdelen med en stöt i tonen. Svensson Sångmet. 56 (1889). När .. (korpens) skrik är klart och kommer i tre eller fyra stötar .. bådar det vackert väder. Andersson Antol. 200 (1909). (Många talare) koncentrera röststyrkan i energiska stötar på de betonade stavelserna i några huvudord uti meningen. Ottelin OffentlTal. 2: 12 (1913). Stöten (i danskan), som kan förekomma inne i långa vokaler .. samt i tonande konsonanter efter kort vokal .., innebär bl. a. att röstspringan för ett ögonblick minskas, dock utan att helt tillslutas. BonnierLex. 3: 745 (1962). — jfr GLOTTIS-STÖT.
8) (i fackspr.) motsv. STÖTA, v. II 10, hos handeldvapen, om den stöt (i bet. 1) som uppstår till följd av rekyl (se d. o. 1). Svederus Jagt 364 (1831). Trycket (av krutkraften) mot laddningsrummets botten alstrar hos eldröret med dess underlag en tillbakagående rörelse, som .. hos handeldvapen (kallas) stöt. Billmanson Vap. 14 (1880). — jfr REKYL-STÖT.
9) [jfr t. uttr. auf den stoss] (numera föga br.) i uttr. ställd på stöt, om sågtand: stötställd. Tänderna (på en fogsvans) äro vanligen oliksidigt triangulära; deras ställning i anseende till handtaget är så, att sågen skär då man skjuter den ifrån sig, och går tom vid tillbakadragandet. Man utmärker denna egenskap genom uttrycket: tänderna äro ställda på stöt. Eneberg Karmarsch 1: 104 (1858). Varulex. Byggn. 2: 120 (1955).
II. i konkret(are) anv., om ngt sakligt.
A. med mer l. mindre klar anslutning till STÖTA, v.
1) (förr) motsv. STÖTA, v. I 1, II 1, om föremål l. apparatdel med uppgift att stöta till ngt l. att skydda mot stötar. De vågrätt liggande nålarna eller stötarna (på jacquardmaskinen) .. ha till ändamål att trycka platinerna .. ned från knifvarna och derefter med fjädrarnas tillhjelp åter påskjuta dem. UB 6: 445 (1874). — särsk.
a) på flintlås: från eldstålets lock utgående gren med uppgift att förhindra att det slog upp för högt, stötklack. KrigVAH 1811—15, s. 171.
b) [sannol. efter motsv. anv. av lt. stoot, ä. t., t. dial. stoss] tygremsa lagd under söm på kjolkant för att skydda mot nötning; i ssgn UPP-STÖT.
2) motsv. STÖTA, v. I 1 a, II 1, om skada uppkommen l. skadat ställe uppkommet gm stötning; kontusion (se d. o. 1); numera nästan bl. (trädg.) om skadat ställe l. fläck (se FLÄCK, sbst.1 1 a) på frukt uppkommet (uppkommen) gm stötning. Serenius E 2 b (1734). Stötar, eller Contusioner Omslås genast antingen med ättika, humble omslag, eller brännewin. Darelli Sockenapot. 216 (1760). Om .. ögat rodnar och blir inflammeradt .. så sättes blodiglar nära kring ögat, ådern öppnas .. Utwärtes stötar på ögat behandlas på samma sätt. Alm(Sthm) 1820, s. 41. Då den halländska frukten .. var sällsynt vacker, torde, därest den blifvit omsorgsfullt skördad, så att någon nämnvärd procent däraf icke behöft kasseras för stötar och klämmar, medelpriset (osv.). LAHT 1912, s. 78.
3) dans. motsv. STÖTA, v. I 1 (h), II 1 (d), om en tur i skånsk kadrilj. Folkdans. 42 (1923). Därefter utföres ”stöt”: motstående linjer gå mot hvarandra, man och dam släppa hvarandras händer och göra hastigt helt om genom att med en knyck snurra rundt på tå eller göra ett högt luftsprång med uppslängda ben. 2NF 36: 875 (1924). SvFolkdans. 123 (1964).
4) (förr) motsv. STÖTA, v. I 1 h, II 1 d, om kyrkstöt (se d. o. 1). Blef klockaren förordnat til kyrckiowäcktare at gå omkring med stöten. KulturbVg. 1: 42 (1688). — jfr KYRK-STÖT.
5) (i fackspr.) motsv. STÖTA, v. II 1 j β, II 2, om ställe där två föremål som förenas stöter emot varandra, skarv (se SKARV, sbst.3 2); särsk. (förr) om nitad skarv mellan plåtar i bordläggning, däck, skott o. d. på fartyg, växel. Förskalningen å takhvalfvet (i Gbgs domkyrka) har icke blifvit .. uppsatt med förskjutna ribbor, hvarföre anputsen öppnat sig i stötarna, så att hvarje brädlängd skönjes. Brunius Resa 1838 48 (1839). Stötarne i bordläggningen af lastångare öfverlappnitas i allmänhet. TT 1904, M. s. 40. Det förekommer också att man på hörnet anbringar en stående list, mot vilken panelbräderna få stöta med sned eller stum stöt. HantvB I. 6: 209 (1938). — jfr GERING-, RAK-, SNED-STÖT.
6) (†) motsv. STÖTA, v. I 2, II 3: (tydlig) svävning. Fock 1Fys. 269 (1853). Vid samklang af två toner med en ringa olikhet i tonhöjd höres tydligt en regelbunden växling af tonstyrkan. Man säger, att man hör sväfningar eller stötar. Moll Fys. 4: 18 (1901).
7) motsv. STÖTA, v. I 3, II 4, om föremål (vanl. i form av en stång l. dyl.) varmed ngt stötes; i sht om mortelstöt; äv. motsv. STÖTA, v. I 3 c, i sht (förr), om stötjärn (se d. o. 4); äv. bildl.; jfr STÖTEL. ArkliR 1556, avd. 2. (Gamla ogifta kvinnor) kallas .. en mortel utan stöt, / En klåcka utan kläp, et segel utan sköt. Triewald Lärespån 85 (1712). Formjärn, eller stöt, är det som stybbet hopstötes med, när det blir inslagit i härden. RålambSaml. nr 63, s. 105 (c. 1730). Slöjdaren 1881, s. 4. (om potatisstöt). Didring Malm 1: 218 (1914; om redskap för stötning av tvätt). Vägmaskinl. 335 (1945; ingående i stensättningsmaskin). — jfr DEG-, HÄRD-, JÄRN-, KRUT-, KÅL-, MORTEL-, POTATIS-, SMÖR-, TRÄ-STÖT m. fl. — särsk.
a) (†) om laddstock (se d. o. a) till kanon? Till Fälltt Archelidh .. Bullttar .. Stötar .. Skofflar. ArkliR 1567, avd. 23.
b) (†) Stöt .. (dvs.) Maskin, hvarmed kapeller och deglar formas. Dalin (1854).
8) jäg. motsv. STÖTA, v. I 5, II 12, om plats l. lega (se LEGA, sbst.1 II 2) från vilken jaktdjur (särsk. fågel) stötes l. stötts upp; jfr I 5. Stöt. (Dvs.) Stället, der fågel eller djur blifwit upskrämde. Anwändes i flera termer, såsom: ligga på Stöten; stå på Stöten m. m. Leijonflycht (1827). IllSvOrdb. (1955). — jfr UPP-STÖT.
9) motsv. STÖTA, v. II 1 a: om ”redningsmassa”; i ssgn SAND-STÖT.
B. med oklar anslutning till STÖTA, v., om ngt som brant höjer sig l. stupar l. om lodrät bergvägg l. pelarformig bildning l. om ngt som bildar en lodrät hög o. d.
10) [jfr motsv. anv. av t. stoss] bergv. dagbrott i form av stor, mer l. mindre lodrät fördjupning, sänkning; äv. om gruvöppning; förr äv. dels om bergfäste (se d. o. 2) l. band (se BAND, sbst.1 22 a) l. pelare (se d. o. 1 c), dels om utskjutande bergparti l. lös skuta (se SKUTA, sbst.1 2, o. jfr KASSE, sbst.4 1); jfr STOSS, sbst.2. Szå äre wij tiil frijdz, attu må lathe thom få en partt vtaff botnen, så mygit som är jnnen för then stöten nederst i gruffuon. G1R 11: 15 (1536). Tre famper tiock stööt emillan Skenckeborgzhalssen och Bondestöten. BlBergshV 20: 423 (1593). (En viss) klyft förmenes wara een stööt eller qwarstående stubb af den så kallade pumpegroop- eller windorts pelaren. Cletscher RelStKopparbg 43 (1696). Då ugnen var uppmurad på den så kallade Stöten i jerngrufvan, och belägenheten derigenom var sådan, att skorstenens öfra section, kunde med beqvämlighet åtkommas, så (osv.). VetAH 1820, s. 260. Det betydligaste raset (i Falu koppargruva) ägde rum år 1687, då den nu s. k. Stora stöten bildades, en gapande afgrund af 360 meters längd, 180 meters bredd och 87 meters djup. LbFolksk. 267 (1890). Lindroth Gruvbrytn. 1: 49 (1955). — jfr GRUV-STÖT.
11) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om bergsspets, fjälltopp; särsk. om den inom ett område högsta fjälltoppen; äv. om (fjälltopp med en) brant stupande bergvägg. Hiärne 1Hskr. 103 (c. 1715). De lägste (av fjälltopparna) kallas af Jämtarne Ruar, hvarpå följa Vålar, så Hågnar och sist Stötar, som äro de högste, samt merendels hafva något högt och brandt skär. VetAH 1763, s. 273. De kägelformiga stötar af porfyrartad bergart, hvilka, omgifna af sandsten, uppstiga utur de uråldriga bergen. JernkA 1828, 1: 411. (Helagsfjället) består af tre s. k. stötar (toppar). 2NF 11: 282 (1909). — jfr FJÄLL-STÖT.
12) (förr) i fråga om träkolning i resmila, om var o. en av de två inre sidorna av det veck som vid utkolningen av varmgången bildades i stybbet mellan den kolade o. okolade veden; äv. om (veck som tyder på) okolad ved i mila; i fråga om värmlandsresmila äv. om var o. en av milans två hälfter på vardera sidan av varmgången. Kolning med stående stötar, varvid elden efter varmgångens utkolning leddes koncentriskt från centrum mot milans fot. Kolning med gående stötar, varvid elden leddes från ömse sidor av varmgången till foten på milan. Milan går på stötar, kolas med stående stötar. Uhr Koln. 71 (1814; om okolad ved). När kolningen drager sig nedåt i midten, sjunker .. den öfverliggande delen af kullen efter, så att der bildas en fördjupning, omgifven af en ringformigt uppskjutande kant eller s. k. ”stöt”. Svedelius Koln. 116 (1872). SD(L) 1902, nr 482, s. 6 (: gå på stötar). Bergström Kol. 81 (1922: med stående stötar). HbSkogstekn. 687 (1922; i fråga om värmlandsresmila). Därs (: med gående stötar). — särsk. (†) i utvidgad anv., om kolhög som återstår efter utbränningen av tjärdal. ArkKem. II. 35: 22 (1907).
13) [jfr motsv. anv. av t. stoss o. dan. stød] bokb. o. boktr. om trave l. packe av ark, böcker o. d. (staplade för lagring, transport, häftning o. d.); äv. i allmännare bet., om packe av böcker. Stöt kallas hos bokbindare, en packa el. uppstaplad hög af böcker. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hela stöten (av våta pappersark) insättes i pressen och urpressas öfver planertråget. Thon o. Kirsch 31 (1856). Hon .. hjälpte till att ordna första stöten av böcker, som ett stadsbud bar över. Siwertz JoDr. 74 (1928). En ny stöt av Hasse Z:s skrifter, som Bonniers började ge ut i våras har nu kommit. UNT 24⁄9 1948, s. 8. GrafUppslB (1951).
14) (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) i loge (se LOGE, sbst.1 1) l. dyl., om (på en fjärdedel av golvet i sädeslada upplagd) samling av kärvar före tröskningen. Vid sädens inläggning bör tillses, att stöten är högst i midten, så att sädeskärfvarne komma att slutta utåt och vattnet sålunda ej kan intränga från sidorna. LB 2: 104 (1900). Levander DalBondek. 1: 434 (1943).
III. om person.
1) [sannol. elliptiskt för KYRK-STÖT] (om ä. förh.) kyrkstöt (se d. o. 2). KulturbVg. 1: 20 (1715). Kaplanen dem alla drog frammanför, / kommandostaf var musköten, och efter — ära den äras bör — med socknetygen kom stöten. Fredin Dan. 22 (1888). Göth AvGamlStam. 130 (1942).
2) [sv. dial. (gammal) stöt, ålderstigen, stum o. tjock person (Rääf Ydre 2: 87 (1859; i ordlistan)); jfr I 1 o. STÖTA, v. II 9] (vard.) ss. nedsättande benämning på äldre mansperson; i sht i uttr. en gammal stöt. (I en bok av signaturen Eld) får man veta att när man passerat gubbåldern (30 år) är man en stöt. GbgP 16⁄12 1961, s. 10. Ekelöf, han är allt bara en gammal stöt numera. Lundell Jack 159 (1976).
Ssgr (i allm. till I 1. Anm. Flera av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till stöta, v.): A: STÖT-ABSORBERANDE, p. pr. (i fackspr.) som upptar verkan av stötar. SvD 25⁄8 1973, s. 9.
(I 7) -ACCENT. (†) accent (se d. o. 1) som uppkommer gm stöt. Svahn Språklj. 120 (1882).
(I 4 c) -ARBETARE~0200. [efter ry. udárnyj rabótnik] bildl., om förh. i Sovjetunionen, i sht under Stalintiden: arbetare som gjorde exceptionellt stora arbetsprestationer (o. sålunda tillhörde socialismens ”stöttrupper”). (Tjeckoslovakiens ministerpresident) har .. inte gjort någon propaganda för stachanovmetoderna utan i stället framhållit, att arbetarna inte kommer att bli ”stötarbetare”, om de inte betalas anständigt. ST(A) 7⁄2 1951, s. 6. Stalins glansbild, stötarbetaren Stachanov. Hufvudstadsbl. 20⁄7 1989, s. 2.
(I 4 c) -ARMÉ. [jfr ry. udárnaja ármija] (numera bl. mera tillf.) armé med uppgift att utföra stötar; äv. mer l. mindre bildl. Denna stötarmé av patentpatriotiska medelsvenssöner. Ahlgren Veckopr. 142 (1940; bildl.). Två ryska stötarmeer ha krossats. SvD(A) 7⁄3 1943, s. 6.
-ARTAD, p. adj. som liknar l. påminner om en stöt(s). Krutgasens nästan stötartade verkan. Palmstierna Artill. 140 (1872).
-BELASTNING. (i fackspr.) belastning som utgörs av stötverkan; äv. (el.-tekn.) till I 1 c. SEN 39: 14 (1951). (Sängen) är provad genom 200 kilos stötbelastning 800.000 gånger. Form 1957, Ann. s. 94.
-BLECK. [jfr t. stossbleck] bleck (se bleck, sbst.3 2) utgörande stötskydd. Törngren Artill. 2: 24 (1795; på axel till kanonlavett). Där laddstocksrännan (på gevär fr. 1762) slutar är ett ”stötbleck” eller en ”stötklack” infälld i stocken. Alm Eldhandv. 1: 296 (1933).
-BOTTEN. [jfr t. stossboden (i bet. 3)]
1) (i fackspr.) till I 1, i vattenverksdamm: nedanför fallet anordnad botten (se d. o. I 3) av betong l. sten o. d., utgörande stötskydd (mot vattnets eroderande verkan). TurÅ 1914, s. 71.
2) (i fackspr.) till I 1, allmännare: botten (se d. o. I 1) varemot ngt stötes. TT 1892, s. 96.
3) vap. till I 1, i kanon, gevär o. d., om den bakre begränsningsytan i eldröret (mot vilken krutgasen vid avfyringen alstrar en stöt); jfr botten I 4. Grundell AnlArtill. 2: 29 (c. 1695). Stötbotten är (svans)skrufvens öfversta del och tillsluter (gevärs)pipans lopp. Källström Jagt 89 (1850). Granaten (säkras), varefter bakstycket (på granatkastaren) skruvas ur, stötbotten och eldrör göras noga rena och skadat tändstift bytes. InfRegl. 1945, 1: 77.
4) (numera bl. tillf.) till II 10: botten (se d. o. I 2) i stöt. WoJ (1891).
(I 4 c) -BRIGAD. [efter ry. udárnaja brigáda] (om förh. i Sovjetunionen, i sht under Stalintiden) arbetslag (jfr brigad 3) av stötarbetare; äv. i oeg. anv. Upsala(A) 11⁄5 1932, s. 1 (oeg.). Stiernstedt Ryskt 110 (1935).
(II 10) -BRYTNING. (numera föga br.) brytning (se bryta 9) i stöt, dagbrytning. JernkA 1870, s. 58.
-CENTRUM. fys. om centrum för en stöts riktningslinje; jfr -medelpunkt o. perkussions-centrum. Schulthess (1885). Ekman Mek. 471 (1919).
(I 4) -DOS. med. vid ett enda tillfälle given mycket stor dos av läkemedel. SvLäkT 1955, s. 1032.
Ssg (med.): stötdos-behandling. jfr behandling 2 e. 2SvUppslB (1953).
(I 4) -DOSERING. (mindre br.) med. medicinsk behandling gm givande av stötdos(er). SvD(A) 9⁄7 1950, s. 4.
-DYNA. dyna (se dyna, sbst.1 1, 4) utgörande stötskydd. (sluss)portens öfversta regel .. ligger en träbädd som stötdyna. TT 1898, Allm. s. 16.
-DÄMPANDE, p. pr. som åstadkommer stötdämpning. Östergren (1950). Vissa större spaningsrobotar (är) försedda med stötdämpande luftsäckar under vingar och kropp. ÅrLuft. 1961—62, s. 114.
(I 1, 8) -DÄMPARE. anordning för stötdämpning; i sht till I 1, särsk. om sådan anordning på bil (l. annat fordon) med uppgift att dämpa fjädringens rörelser efter stötar mot vägbana o. d.; ngn gg äv. om stötfångare på bil; äv. bildl. Frölich Lewis Babb. 38 (1923; om stötfångare). Eriksson Afr. 133 (1932; på gevär). De senaste årens textilkris har åsamkat flera av våra banker ganska kraftiga förluster .. Dessa har dock omedelbart uppfångats av de stötdämpare som värderegleringskontona utgör. Pokorny Aktier 46 (1957). Forna tiders bilar saknade ofta stötdämpare. DN(A) 20⁄9 1964, s. 8. Moderna sportskor med inbyggda stötdämpare i sulan. ForsknFramst. 1987, nr 5, s. 28.
Ssgr: stötdämpar-, äv. stötdämpare-fjäder. fjäder (se d. o. II 1) utgörande l. ingående i stötdämpare. Nerén BilB 1: 270 (1928).
-olja. olja för l. i hydraulisk stötdämpare. SvIndKal. 1941, TillverknReg. s. 298.
-DÄMPNING. dämpning (se dämpa, v.2 3) av en stöt l. stötar. Stötdämpning hos filt, kork, kautschuk etc. DN(A) 16⁄3 1914, s. 4.
-FALK. [jfr t. stossfalke; falken dödar l. bedövar efter en störtdykning sitt byte gm en stöt med fötterna] (†) om ett slags falk (sannol. slag- l. jaktfalk); jfr stöta ned 3. IErici Colerus 1: 287 (c. 1645).
-FLÄCK. i sht trädg. (om fläck (se fläck, sbst.1 1 a) som liknar) fläck uppkommen gm stöt; i sht om sådan fläck på frukt; jfr -märke. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 484 (på potatis). Skorv- och stötfläckar (på äpplen) får ej förekomma. DN(B) 2⁄10 1945, s. 9.
-FORMIG. som har formen av l. liknar en stöt l. stötar, särsk. till I 1 b. De stötformiga jordskalfven äro vanligen mest ödeläggande. Nathorst JordH 254 (1890).
-FRI. [jfr t. stossfrei] fri (se d. o. 27) från stötar.
1) till I 1; särsk. om (gång hos) fordon l. maskin: som icke stöter (se stöta, v. II 7 a). TT 1885, s. 130. På grund af sin stora omloppshastighet och stötfria gång lämpar sig ångturbinen synnerligen väl för direkt koppling till centrifugalpumpar. Därs. 1899, M. s. 71. SD(L) 1900, nr 579, s. 4 (om skenskarv). Dædalus 1949, Ann. s. 4 (om vätskeström i pump).
2) (†) till I 2, om person: skyddad mot stötar. KrigVAT 1855, s. 466.
-FÅNGARE. [jfr t. stossempfänger] stötskydd; numera bl. i fråga om fordon (i sht bil): fram- o. baktill placerat stötskydd (numera vanl. en gummiklädd metallskena) med uppgift att uppta stöt(ar) vid påkörning, ”kofångare” (se d. o. 2); äv. bildl. TT 1895, Byggn. s. 109 (på järnvägsräls). Om man har att köra mycket på guppiga vägar, bör man låta anbringa ”stötfångare”. Nerén HbAut. 1: 160 (1911). NDA 1929, nr 87, s. 8 (bildl., om person). Vid kollisionen träffades bilen av bussens stötfångare. SvD(A) 1935, nr 178, s. 9.
-GARN. [jfr t. stossgarn] (†) garn (se d. o. 1) använt l. avsett att beslå tågvirke l. segel med l. för tillverkning av skamfilningsskydd. Serenius Rrr 2 b (1734). Jungberg (1873).
(I 4 c) -GRUPP. [av t. stossgrupp] om förh. under världskrigen: mindre militär avdelning utgörande stöttrupp; äv. om liknande avdelning i civilt sammanhang. VFl. 1923, s. 10. De nazistiska hemliga ”stötgrupperna” i Sverige. GHT 1944, nr 271, s. 18. Hufvudstadsbl. 26⁄9 1988, s. 4 (i fråga om civilt liv).
(I 1 a, 7) -HOSTA. (numera föga br.) stötvis kommande hosta; jfr ret-hosta. Hygiea 1842, s. 24. Tholander Ordl. (1872).
(I 1, II 1) -HULT. (†) om stycke trä utgörande stötskydd; möjl. [jfr d. stødholt] om planka i botten på kanonlåda, varpå kanonens bakstycke vilar; jfr holt, sbst.1 3. Kom i stöthulth(et) på Nya Boijortte(n)s Äsping, kopp(er) Terni(n)g. SkeppsgR 1544.
-HÅLLFASTHET~002, äv. ~200. fys. hållfasthet (se d. o. a α) gentemot stötar. 2NF 19: 1452 (1913).
-HÄVERT. [jfr t. stossheber] tekn. hydraulisk vädur (se hydraulisk 2). UB 2: 198 (1873).
-INRÄTTNING~020. [jfr t. stossvorrichtung] i sht järnv. inrättning (se inrättning, sbst.2 2 b) utgörande stötskydd, buffert (se d. o. 1), stötdämpare. Till stötinrättning användas två buffertar å båda ändarna af hvarje fordons underrede. SFS 1905, nr 40, s. 4.
-JONISATION. [jfr t. stossjonisation] fys. o. kem. stötjonisering. Bergholm Fys. 3: 109 (1938).
-JONISERA. fys. o. kem. jonisera (ngt) gm stötjonisering. BokNat. Mater. 111 (1953).
-JONISERING. fys. o. kem. jonisering uppkommen gm att laddade partiklar i ett elektriskt fält får tillräcklig hastighet (o. energi) för att vid sammanstötning med atomer slita loss elektroner (varigm nya joner bildas), stötjonisation. 2NF 12: 828 (1909).
(II 12) -KOLA, -ning. (förr) om mila: kola (se kola, v.1 2) så att stötar av ofullständigt kolad ved bildas. Bergström Kol. 90 (1922: stötkolning). Benägenheten att ”stötkola” ökas, om milan är förhållandevis kort. HbSkogstekn. 676 (1922).
-KRAFT.
1) fys. till I 1: kraft (se d. o. 4) som (kan) utvecklas vid en stöt, stötande kraft; momentan kraft, momentankraft, impuls (se d. o. 2). Duræus Naturk. 26 (1759). Muskelkraften kan yttra sig som drag- eller stötkraft. Hartelius Sjukgymn. 7 (1870). Uti ejektorn, som i vissa fall används som vattenuppfordringsmaskin .. används det drifvande vattnets stötkraft som drifkraft på det uppfordrade passiva vattnet. 2NF 27: 619 (1918). Bergholm Fys. 5: 21 (1957). särsk. bildl. (jfr stöt I 4, stöta, v. I 2, II 3). Roosval RomK 199 (1930).
2) (numera bl. mera tillf.) till I 4 c: kraft (se d. o. 1, 1 b) utvecklad l. möjlig att utveckla i militär stöt; ngn gg äv. konkret, om militär styrka (se styrka, sbst. 16). Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 46 (1880). De tyska styrkornas stötkraft synes vara försvagad. NDA(A) 30⁄3 1918, s. 1. Den röda stötkraften samlades (under frihetskriget) i Tammerfors. Estlander 11Årt. 5: 274 (1930).
Avledn.: stötkraftig, adj. till -kraft 1—2: som har stötkraft; särsk. bildl. (jfr -kraft 1 slutet). Roosval RomK 202 (1930).
(I 2) -KRAGE. [efter t. stosskragen] (förr) på tornerrustning o. d.: uppstående krage med uppgift att ta emot o. avböja lansstöt. Fornv. 1926, s. 389.
-KULA. (förr) på lodbössas kolv baktill fäst kula utgörande stötskydd (då bössan sattes mot marken). Alm VapnH 166 (1927).
-KÄNSLIG. känslig (se d. o. 5) för stötar. Bolin OrgKem. 83 (1925; om nitroglycerin).
Avledn.: stötkänslighet, r. l. f. Bolin OrgKem. 83 (1925).
(I 4 g) -KÖRNING. sport. i travsport: (icke tillåten) körning varvid hästen i ett l. flera lopp avsiktligt hålls tillbaka o. sedan får gå för fullt i ett lopp där man spelar på den (o. därvid gör oskälig vinst). SvD 15⁄8 1970, s. 8.
-LINJE. jfr linje 1 c. Tallqvist (1898).
1) fys. o. fäkt. till I 1, 2: linje utgörande normalen mot beröringsytan vid en stöt, stötnormal. Hahnsson (1899; i fäktning). Bergholm Fys. 5: 22 (1957).
2) (numera föga br.) till I 1 b: förkastningslinje med ofta återkommande jordstötar. Ramsay GeolGr. 27 (1909). Ekbohrn (1936).
-LJUD.
1) till I 1: ljud alstrat av stöt; särsk. (numera mindre br.) stegljud. HantvB I. 4: 112 (1936). Då hjulen på en järnvägsvagn passera över en skenskarv, uppstår ett stötljud, som tydligt kan iakttagas. TSvLärov. 1944, s. 115. ByggnVärld. 1959, s. 520 (med kommentar att ordet stegljud bör användas).
2) (numera mindre br.) till I 7: explosiva, klusil; äv. speciellare, dels om ”knacklaut” i tyska, dels om stöt i danska; jfr -ton 2. Swartz Utdr. 2: 4 (1883). (Helt sluten stämbandsställning) då det ena stämbandet lägger sig något in över det andra, så att luftströmmens väg blir helt och hållet avspärrad något ögonblick, varefter pausen upplöses med ett stötljud. Danell SvLjudl. 10 (1911). Auerbach (1913; äv. om ”knacklaut”). (Indianflickans språk var) en salivbubblande mjuk musik, det var väs- och stötljud och underliga melodiska läspningar. Martinson Kap 90 (1933). SAOL (1973).
-MEDELPUNKT~002, äv. ~200. fys. jfr -centrum. Tallqvist (1898).
-MINA. [jfr t. stossmine] sjömil. mina som exploderar vid stöt. Busch Fästn. 43 (1880). 2NF 37: 550 (1925). UFlottMansk. 1945, s. 169.
-MINERA, -ing. (numera föga br.) utlägga stötminor; särsk. ss. vbalsbst. -ing, särsk. konkret, om utlagd mina l. utlagda minor. UnderbefIKustartill. 1945, s. 139 (: stötmineringarna, konkret).
-NORMAL. fys. normalen mot beröringsytan vid en stöt; jfr -linje 1. Ekman Mek. 450 (1919).
-PLÅT.
1) (numera bl. tillf.) till I 1: plåt med uppgift att uppta l. hämma verkan av stöt(ar). De Ron o. Virgin I. 4: 38 (1888).
2) i sht tekn. till II 5: skarvplåt. Nilsson Skeppsb. 176 (1932).
-PROV. i sht tekn. prov med uppgift att utröna stöthållfasthet. JernkA 1873, s. 191.
-PULS. tekn. puls (dvs. storhet kännetecknad av stegring o. avklingning under kort tid) åstadkommen av en stöt. TT 1967, s. 191 c.
-PUNKT. (i sht i fackspr.) punkt där stöt träffar l. träffat. Lind Af Hageby Minn. 459 (1860).
(I 1—3) -RIKTNING. riktning (se riktning, sbst.2 3) som stöt har; äv. bildl. (jfr stöt 4). Tallqvist (1898). Kreml har just nu inriktat sig på Främre Orienten, stötriktningen går mot Syrien – Egypten. LD 3⁄5 1958, s. 4.
-SKADA. gm stöt åstadkommen skada; kontusion (se d. o. 1); jfr -sår. Wistrand HbRättsmed. 489 (1853). Västerbotten 1979, s. 10.
-SKADAD, p. adj. skadad gm stöt. DN(B) 1960, nr 301, s. 9.
(I 1, 8) -SKYDD. konkret: skydd (se d. o. 2 b slutet) mot stöt(ar). SmnställnKrigsmat. 1: 26 (1942; till kulspruta). (Bukfenan på flygplanet) tjänstgör även som stötskydd vid landning med för hög nos. TT 1965, s. 76 a.
-SKYDDAD, p. adj. skyddad (se skydda, v.2 2 b) mot stöt(ar). Arbetet 4⁄11 1951, s. 5.
-SKÅL. [jfr t. stossschale] (†) på märsrå: skål (se skål, sbst.4 2) utgörande skydd mot skamfilning av mast l. rå. Röding 2: 737 (1796). Jungberg (1873).
-SÅR. jfr -skada. Wistrand HbRättsmed. 494 (1853).
-SÄKER. som motstår l. tål stöt(ar). Det fuktiga bomullskrutet (var) det stötsäkraste. KrigVAH 1893, s. 105. Lundkvist Spegel 132 (1953; om armbandsur). DN(A) 8⁄11 1964, s. 26 (om ishockeyhjälm).
(I 4 c) -TAKTIK. (numera bl. tillf.) taktik kännetecknad av stöt(ar). Rig 1943, s. 155. Den karolinska stöttaktiken .. dvs. den våldsamma attacken, som .. lika hastigt genomfördes som den ansattes. Seitz SvärdVärj. 318 (1955).
-TID. (i fackspr.) om den tid som en stöt varar l. som två sammanstötande kroppar är i beröring med varandra. Ekman Mek. 443 (1919). Bergholm Fys. 5: 21 (1957).
(I 7) -TON. (numera föga br.)
2) (numera mindre br.) om stöt (se stöt I 7) i danska; äv. om klusil; jfr -ljud 2. Landsm. 1: 82 (1879). 2SvUppslB (1953).
(I 4 c) -TRUPP. [av t. stosstruppe] (numera bl. tillf.) trupp (i sht elittrupp) med uppgift att utföra stötar, anfallstrupp, stormtrupp o. d.; kommandotrupp; äv. oeg. l. bildl., särsk.: förtrupp, avantgarde; jfr -arbetare, -armé, -brigad. KrigVAT 1894, s. 595. De tyska stöttrupperna äro .. specialiserade elitdetachement, som företaga detaljoperationer. UNT 3⁄11 1939, s. 6. Tories stöttrupper i parlamentet. GHT 1944, nr 260, s. 3. De minst ortstrogna stammarna (av svartvit flugsnappare) är de, som befinner sig i utbredningsområdets kanter och alltså kan förmodas utgöra stöttrupperna för artens spridning. FoFl. 1969, s. 213. SAOL (1973).
-TRYCK. (numera bl. tillf.) stötkraft (se -kraft 1). Tallqvist (1898).
-VERKAN. (i sht i fackspr.) av en stöt (l. stötar) uppkommen verkan; jfr -verkning. Hydraulisk stötverkan. TT 1902, V. s. 23. Ahlgren Atomkrig 42 (1946).
-VERKNING. stötverkan; i sht i pl. TT 1895, M. s. 54.
(I 1 a) -VIND. [jfr t. stosswind] (numera mindre br.) vind kännetecknad av vindstötar; vindstöt. Nilsson Dagb. 216 (1816, 1879). Mistralen utmärkte sig .. för ytterst häftiga stötvindar. SD(L) 1897, nr 288 B, s. 2.
-VINKEL. [jfr t. stosswinkel] vinkel angivande förhållandet mellan ngt som stöter o. ngt som stötes. Strindberg Fan. 17 (1907). TNCPubl. 43: 218 (1969).
(I 1, 4, 6, 7) -VIS, adv. o. adj.
I. ss. adv.: i (enskilda) stötar, med en stöt i taget (med avbrott emellan); intermittent; ryckvis; med en del l. avdelning l. ett moment o. d. i taget; på ett sätt som då man stöter; i fråga om tid: sporadiskt, då o. då, med (oregelbundna) mellanrum. De kämpande andades hårt och stötvis. Pappersbanan frammatas stötvis. Vinden kom stötvis. En stötvis återkommande ton. Lovén Anv. 3 (1838). Det var endast stötvis, vid ett eller annat stort tillfälle som rikskanslern segrade. Carlson Hist. 2: 392 (1856). Mycket ojämn puls, stötvis för snabb, dessemellan så godt som ingen. Hallström Sagodr. 111 (1910). (Flodhästarna) simma med stor snabbhet och kasta sig stötvis framåt. Hedin Pol 2: 182 (1911). Han andades häftigt och orden kom stötvis. SvOrdb. (1986).
II. ss. adj.: som kommer l. sker l. försiggår o. d. stötvis (i bet. I). De stötvisa krampaktiga sammandragningarne. 1LUÅ III. 2: nr 1, s. 59 (1866). Lundberg-Nyblom NItal. 115 (1890; om snyftningar). Dessa stötvisa salfvor, hvilka omöjliggjorde hvarje framryckning. Aminoff Krigsg. 262 (1904). SvOrdb. (1986; om andhämtning).
-VÅG. [jfr t. stosswelle]
1) fys. till I 1: vågrörelse kännetecknad av en ytterst snabb sammanpressning (med diskontinuitet i partikelhastigheten, ofta orsakad av explosion), chockvåg; särsk. om sådan tryckvåg i gas som har större hastighet än ljudet (o. uppfattas ss. en ”ljudbang”). JernkA 1932, s. 215 (i fråga om borrning). Stötvåg och bränder (efter en kärnvapenexplosion) dödar och skadar omedelbart. ICAKurir. 1985, nr 50, s. 9. I stället (för att operera njursten) krossar man stenarna utifrån med stötvåg medan patienten ligger nersänkt i vatten i ett badkar. GbgP 13⁄4 1985, s. 52.
2) (i fackspr.) till I 1 b: snabbt fortplantad havsvåg uppkommen gm kraftigt o. kortvarigt (submarint) jordskalv. 2NF 10: 989 (1908). Därs. 27: 619 (1918).
3) (i fackspr.) till I 1 b: våg uppkommen i jordskorpan l. manteln i samband med förkastning o. dyl. o. som orsakar jordskalv. Kjellén UnderjordInfl. 19 (1893).
(I 1, II 7) -YTA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 14308). (i sht i fackspr.) yta som träffa(t)s av l. vid en stöt; äv. om sådan yta på mortelstöt o. d. Då kalla stötar användes, öfverströkos dessa emellanåt å stötytan med talj. JernkA 1889, s. 415. Ahlberg FarmT 93 (1899; på mortelstöt). JernkA 1932, s. 209.
B (†): STÖTE-BULT. bult (se bult, sbst.1 11) vars huvud utgör stötskydd? Allehanda archelij Partzeler .. Jernnbultar .. Stöte bultar .. Ringe bultar. ArkliR 1563, avd. 14.
(III 1) -ROCK. rock (se rock, sbst.2 1) utgörande tjänsteplagg för kyrkstöt. KulturbVg. 3: 39 (1727).
Avledn.: STÖTIG, se d. o.

 

Spalt S 14262 band 32, 1997

Webbansvarig