Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PERKUSSION pær1kuʃω4n l. pär1-, l. -kɯ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(i sht förr äv. skrivet perc-)
Etymologi
[jfr t. perkussion, eng. o. fr. percussion; av lat. percussio (gen. -ōnis), vbalsbst. till percutere (se PERKUTERA)]
1) (utom i ssgr numera bl. mera tillf.; se dock slutet) stöt, slag, knackning. Pfeiffer (1837). UB 4: 648 (1873). särsk. (fullt br.) med. anslag (med finger l. hammare) mot ngn del av kroppsytan (direkt l. indirekt; jfr PLESSIMETER) för att utröna underliggande organs l. kroppsdels tillstånd, läge l. gränser. Collin Ordl. (1847). Petersson FysUnders. 18 (1908). Jacobæus HjärtBlodSj. 20 (1935).
2) (†) mus. konkret. Percussion .. (dvs.) en i physharmonikan .. anbringad, mekanisk inrättning, den der vid tangentens nedtryckning, låter en liten .. hammare anslå tungan. Höijer (1864).
Ssgr (till 1; i allm. vap.): PERKUSSIONS-ANSLAG~02. med. vid perkussion: ett fingers l. en hammares anslag mot en kroppsdel (direkt l. gm förmedling av en plessimeter). Petersson FysUnders. 33 (1908). —
-ANTÄNDNING~020. (om ä. förh.) antändning av en laddning gm anslag; särsk. (i handeldvapen): antändning medelst knallhatt. KrigVAH 1833, s. 12. Perkussions-antändningen med kopparhattar (vid artilleriet). Därs. 1844, s. 203. Själfförankrande mina med perkussionsantändning (spröt). VFl. 1917, s. 62. —
-BOMB. (†) bomb med nedslagsbrisad. KrigVAH 1844, s. 59. De Ron o. Virgin 3: 36 (1890). —
-BÖSSA. (om ä. förh.) jfr -gevär. Svederus Jagt 32 (1831). —
-CENTRUM. (†) fys. stötcentrum. NF (1888). Ekman Mek. 471 (1919). —
-FÄLT. med. område på människokroppen där perkussion utföres. Petersson FysUnders. 141 (1908). —
-GEVÄR. (om ä. förh.) gevär inrättat för antändning med knallhatt; gevär med perkussionsantändning, slaglåsgevär; motsatt: flintlåsgevär. KrigVAH 1833, s. 13. Perkussionsgeväret, uppfunnet 1818, blef allmänt först efter 1840. Keyland NordMJakt. 26 (1911). —
-GRANAT. (†) jfr -bomb. KrigVAT 1850, s. 427. Hygiea 1864, s. 231. —
-HAMMARE. med. liten hammare använd vid perkussion. NF 12: 1053 (1888). HbRödStjärn. 100 (1932). —
-INRÄTTNING~020. (om ä. förh.) i tändrör till granat: inrättning avsedd att utlösa nedslagskrevad. Holmberg Artill. 3: 26 (1883). UFlott. 3: 209 (1906). —
-INSTRUMENT. mus. slaginstrument (trummor, pukor, trianglar o. d.). Höijer (1864). 2SvUppslB (1952). —
-LJUD. med. ljud som förnimmes vid perkussion. TLäk. 1832, s. 152. —
-LÅS. (om ä. förh.) slaglås. JernkA 1826, 1: 217. Rig 1928, s. 88. —
-PUNKT. (†) fys. = -centrum. Chapman Skeppsb. 29 (1775). Bagge Fys. 81 (1835). —
-RÖR. på artilleriprojektil, granat o. d.: nedslagsrör. Gynther Förf. 6: 133 (1859; efter handl. fr. 1842). VaruhbTulltaxa 1: 556 (1931). 2SvUppslB (1952). —
-TON, r. l. m. med. = -ljud. Hygiea 1840, s. 154.

 

Spalt P 672 band 20, 1952

Webbansvarig