Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÖTEL stø3tel2, r. l. m.; best. -n (PH 13: 184 (1803) osv.) ((†) -en Salé 112 (1664), Nyblæus Pharm. 42 (1846)); pl. -tlar.
Ordformer
(stotil 1678. stötel (-ell) 1538—1950. stötil (-ill) 1538—1788. stöttel (-ell) 1653 (: Stöttlar, pl.)—1713 (: Mortell stöttlar, pl.))
Etymologi
[fsv. stötil, sv. dial. stötel, stöttel, bakre ståndare på kälke; jfr mlt. stȫtel, fht. stōzil (t. stössel); till STÖTA, v.]
(numera mindre br.) stöt (se d. o. II 7); i sht om mortelstöt. Stötil som man stöter gatur iempna med. VarRerV 39 (1538). 6 st: små tohma Kruth tunnor .. 2 st: Stöthlar. Livrustk. 1943—45, s. 24 (1678). ”Stötel”, hwarmed man stampar drufworna i ett winkar. AJourn. 1814, nr 163, s. 1. Mortelstöt eller stötel .. (dvs.) Det redskap med vilket sönderstötningen i mortel utfördes. Sahlin SkånFärg. 206 (1928). Östergren (1950; betecknat ss. mindre vanligt). — jfr FORM-, JÄRN-, KRUT-, KÅL-, LADD-, MORTEL-, SMÖR-, STAMP-, TRÄ-, VINKARS-STÖTEL m. fl. — särsk. (†)
a) om murbräcka. 1VittAH 1: 203 (1755).
b) härdstöt. Rinman 1: 833 (1788).
Ssg: STÖTEL-MORTEL. (†) mortel för l. med stötel. ArkliR 1561, avd. 19. Därs. 1562, avd. 18.

 

Spalt S 14310 band 32, 1997

Webbansvarig