| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GUD gɯ4d, i vissa vardagliga, stående uttr. (se II 1 e, 8 b α o. ssgr A) GU gɯ4 resp. gɯ1 (rimmande med nu, tu Brasck Apg. I 2 a, I 3 a (1648)), m. ((†) användt om gudinna 1Kon. 11: 33 (Bib. 1541; öv. 1788: Gudinna). — Anm. Ordet är anträffat två ggr i n. pl.: Bland gudh och menniskior du enast ähr, / Som (osv.). Asteropherus 13 (1609; möjl. bör -ar suppleras från följ. sbst.). Är han een aff wår Gudh? Brasck Apg. H 4 a (1648; i rim));
gen. sg. obest. guds gut4s (vid synnerligen vårdat uttal gud4s, vard. ofta gus4; jfr stavningarna gu(d)tz resp. guss nedan) samt (när ordet föregås av vissa bestämningsord, ss. obest. art., pron. l. gen.-bestämning, t. ex. en, min, hans, de kristnes) gɯ4ds; dat. sg. gud o. (numera bl. i vissa stående uttr.) gudi gɯ3di2, stundom 40;
Anm. Uttr. med Gudi i nyare sv. äro i de flesta fall att uppfatta ss. (direkta l. indirekta) citat från bibeln l. av dennas språkbruk påvärkade religiösa fraser. Vid sidan av uttr. med Gudi förekomma redan i den äldsta nysv. (liksom redan i fsv.) motsv. uttr. med Gud. I vanligt okonstlat talspr. förekomma numera knappt andra uttr. än Gudi lov o. Gudi nog. De fall, då formen Gudi är den uteslutande förekommande, äro upptagna under II 2;
sg. best. guden (Anm. I bet. II, III är ordet vanl., i bet. I ngn gg likvärdigt med ett egennamn o. antager icke bestämda artikeln)
pl. (nästan bl. i bet. I) gudar (jfr första anm. ovan) ((†) guder TbLödöse 83 (1587), KKD 7: 98 (1705)).
Anm. 1:o till I o. II. Ingen skarp gräns föreligger mellan dessa bet., i det att ursprungligen den som uteslutande dyrkade en viss gud icke därför förnekade andra gudars tillvaro o. makt. Ett sådant (”henoteistiskt”) betraktelsesätt förutsättes av många uttr. i bibeln (särskilt i Gamla testamentet). Först under den profetiska tiden stadgades begreppet, att Israels Gud är den ende, sanne Guden o. andra gudar endast väsenlösa skuggor. I överensstämmelse med denna åskådning undergingo uttrycken från en äldre uppfattning en modifikation i sin betydelse, då de alltjämt kommo till användning. Äv. i grek. förekommer tidigt (redan hos Homerus) ϑεός utan artikel o. i en användning som förutsätter mer l. mindre fullständig övergång till bet. II l. III. — 2:o till II. I Bibeln (särsk. GT) växla Gud o. Herren ävensom Herren Gud ss. benämningar alltefter de olika ord som den hebreiska grundtexten har. I modern sv. är Herren mindre br. om Gud utanför det religiösa språket (när i Klag. 3: 66 står: ”Herrens himmel”, skulle vi nu säga: Guds himmel); dock förekommer det i vissa vardagliga, folkliga uttr.: det var ett Herrans väder, ett Herrans mörker l. dyl. Likaså: Vad i Herrans namn vill du här? — 3:o För judarna blev Guds namn så heligt att de slutligen icke vågade uttala det. I stället använde de dels det vanliga ordet för: herre, dels helt andra ord, t. ex. himmelen (Dan. 4: 23) l. Han (1Mack. 2: 61). Dessa ord hava i denna bet. övertagits av de moderna spr., o. särsk. himmelen (liksom äv. försynen) användes med förkärlek under upplysningstiden o. ett stycke in på 1800-talet; jfr följ. sprprov.: Den tilltagande osed, att utur ett Andeligt Tal bannlysa det höga, det lifgifvande namnet: Gud. Ödmann AnvPred. 104 (1807). Användningen av pl.-formen gudar i modern sv. (liksom i andra moderna spr.) i vissa stående uttr. (se I g) utgår visserligen oftast från liknande anv. i de klassiska språken, men har stadgats o. bibehållits på grund av obenägenheten att i vardagligt tal använda Guds namn.
I. enl. ursprunglig, hednisk (polyteistisk) åskådning: mytiskt (nästan alltid ss. personligt uppfattat) väsen med större l. mindre makt vilket är föremål för åkallan o. dyrkan; jfr AVGUD, DEMON; äv. (ofta poetiskt l. bildl.) om väsen som föreställes ss. personifikation av ngn företeelse o. ss. denna företeelses behärskare. Krigets, åskans, läkekonstens, sångens gud. De hedniska gudarna. Höga, eviga gudar. Falska gudar. Upptagas bland gudarna. En gud i människogestalt. Tillbedja, tjäna främmande gudar (äv. bildl., t. ex., skämts., för att beteckna otrohet i äktenskapet). Vårens, kärlekens gud. Ändoch ath noghre äro som kallas gudhar, hwadh thet är j himmelen eller påå iordenne .., Så haffua wij doch allena en gudh. 1Kor. 8: 5 (NT 1526); jfr II. Hwilken Gudh som nu swarar medh eelden, han ware Gudh. 1Kon. 18: 24 (Bib. 1541). Gudhanar göre migh thet och thet, om iagh icke (osv.). Därs. 19: 2 (Därs.; i ed); jfr II 8 e. (Många) menniskior .. hålla .. sool och måna .. för gudhar. Vish. 13: 2 (Därs.). Then Lärd är, och ther hoos är wijs; Är gudom Lijk. Stiernhielm Parn. 1: 4 (1651, 1668) [jfr 1Mos. 3: 5 (Vulg.): eritis sicut dii, scientes bonum et malum]. (Riksäpplet) bekrönes med ett gyllende Kors, fordom den Hedniska Gudens .. Kännemärke, men nu de Christnas .. Segertekn. Peringskiöld MonUpl. 12 (1710). Det bor en Gud i Sången. Tegnér (WB) 2: 67 (1811). Hit anländ i sin blomsterzir / Är Vårens unga Gud. Stagnelius (SVS) 2: 307 (c. 1820). O den som nu med dig fick dö, / och segrande till Gudar fore / i famnen på sin bleka mö! Tegnér (WB) 5: 44 (1825); jfr II 1 i. Vi (människor), / Halft stoft, halft gudar. Thomander 3: 71 (1826). Det allra heligaste (i tämplet), cellan med gudens bild. Hahr ArkitH 11 (1902). Skulle jag avstå från min vinmust, som gör både gudar och människor glada, och (osv.). Dom. 9: 13 (Bib. 1917); jfr II 1 d. — jfr ASA-, AV-, CITTER-, ELD-, FAMILJE-, FOLK-, FRIDS-, FRUKTBARHETS-, HALV-, HAVS-, HEDNA-, HELVETES-, HEM-, HIMMELS-, HUS-, HUVUD-, HÄLSO-, HÄR-, JORD-, KORN-, KRIGS-, KULT-, KÄMPA-, KÄRLEKS-, LAND-, LJUS-, LOKAL-, MÅN-, NATIONAL-, NATUR-, ORAKEL-, PEST-, PLANET-, RANG-, RIKS-, RÄGN-, SEGER-, SJÖ-, SKALDE-, SKAPAR-, SKOGS-, SKUR(D)-, SKYDDS-, SKÄRM-, SKÖRDE-, SMEDJE-, SOL-, SOLDAT-, SPÅDOMS-, STADS-, STAM-, STOR-, STORM-, STRIDS-, STRÖM-, SÄDES-, SÄR-, SÖMN-, TORG-, TOTEM-, UNDER-, UNDERJORDS-, VALL-, VALLMO-, VANA-, VATTEN-, VIN-, VIND-, VÄDER-, VÄXTLIGHETS-, ÅKERBRUKS-, ÅSK-, ÄRINGS-, ÖGONBLICKS-, ÖVER-GUD m. fl. — särsk.
a) (mera tillf.) i sg. obest., ss. epitet omedelbart framför namnet på en gud. Gud Amor. Tegnér (WB) 4: 26 (1822). Gud Mammon. Rydberg Dikt. 2: 41 (1891).
b) (†) i uttr. Tor(e) gud (äv. skrivet som ett ord), guden Tor. Om thenna gudhen pläghade the almenneliga sweria och seya, Ja Thore gudh, Ney Thore gudh, som än nw när gambla bönder i brukning är. OPetri Kr. 12 (c. 1540); jfr Hyltén-Cavallius Vär. 1: 232 (1863). Schroderus JMCr. 11 (1620). På Thorsdags-natten ”spinner Thoregud och Frigge”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 188 (1863). — [jfr under II 8 c] i sammansatta eder. Ey Thore Gudz män, thz för sigh gick. Rondeletius 66 (1614). Ja töre gusztre på Bonnen ska han (dvs. ”herremannen”). Tidfördrijf A 5 b (c. 1625; i dial. spr.).
c) i uttr. gudars Gud, se II 1 a.
d) (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. denna världens gud o. d., om djävulen. Thenne werldennes gudh haffuer förblindat theras sinne. 2Kor. 4: 4 (NT 1526; Bib. 1917: denna tidsålders gud). Sahlstedt Hofart. 52 (1720).
e) (numera föga br.) i uttr. den lille guden o. d., pregnant, om Amor l. Kupido. Lilla Gudens pijlar. Skogekiär Bärgbo Ven. 1 (c. 1650, 1680). Björkman (1889).
f) om bild l. symbol av en gud, gudabild; äv. mer l. mindre bildl. (Av cederträ) gör han en gudh, och tilbedher thet. Jes. 44: 15 (Bib. 1541). Det är bara koppar(-pängar), Per — / Med Görtzens gudar på. Snoilsky 3: 35 (1883; om K. XII:s mynttecken, med bilder av Jupiter, Merkurius osv.). Den lille Ruster brände inga gudar under den färden. Han förbannade ej flöjtspelet eller kavaljerslifvet (osv.). Lagerlöf Länk. 233 (1894). — särsk. (†) om helgonbild l. dyl.; i sht om rysk ikon. Timofej Sarpenka (salubjöd på marknaden i Nyen): Mårdar, dwelck, .. wax, ryske gudar (osv.). ASScF 18: 497 (1650). AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 232. — jfr GULD-, MAMMONS-, SILVER-, STEN-GUD m. fl.
g) [ofta med direkt motsvarighet i lat. l. gr.; jfr anm. 3:o slutet sp. 1245] (vard.) i pl., i åtskilliga talesätt som ännu användas oberoende av den talandes monoteistiska uppfattning för övrigt. Ännu leva de gamla gudar [jfr Geijer I. 3: 191 (1811), ävensom första språkprovet från Grubb under II 1 c], bildl., särsk. för att beteckna att saken icke är förtvivlad, att mod o. hopp, livslust osv. finns kvar (trots ålder o. motgångar l. dyl.). Den gudarna älska, dör ung [efter gr. (Menander) ὃν οἱ ϑεοὶ φιλοῦσιν, ἀποϑνήσκει νέος]. Det ligger i gudarnas knän l. sköte [efter gr. (Homerus) ϑεῶν ἐν γούνασι κεῖται], förr äv. det står till gudarna [jfr t. das stehet bei den göttern, ävensom cit. fr. 1534 under II 1], det är ovisst. Ett nöje, en syn för gudar, som är värd(t) att njutas, ses av gudarna, dvs. utomordentligt stor, härlig osv. Det vete gudarna, det är ovisst (jfr II 1 e). Hvad (på vår jaktutfärd) fångas kan, står till gudarna. Ekeblad Bref 1: 120 (1652). En stund för gudar! Atterbom FB 138 (c. 1855). Gudarna vet hur det går (i skrivningen). EFries (1879) hos Cederschiöld Banbr. 60. En syn för gudar. SDS 1903, nr 76, s. 2. Alla gudar, hur han älskade henne! Öberg Son. 113 (1905); jfr II 5.
h) (vard.) i jämförelser o. i predikativ anv., mer l. mindre bildl. Stolt, skön, lycklig som en gud. Tå .. kom Daniell kröger .. och sadhe, om the gode men (i rådhusrätten) .. war rådmenn, så wåre the doch ingen gudher (dvs. de kunde döma orätt). TbLödöse 83 (1587); jfr anm. vid k. Har jag inte skött dina affärer som en ängel? .. (Svar:) Du har skött dem som en gud. Geijerstam Aldrig 95 (1891). Jag skrider fram på terrassen, lycksalig som en gud. Strindberg TrOtr. 4: 199 (1897).
i) om person som är föremål för gudomlig dyrkan (antingen redan i livstiden l. efter sin död). Efter wår fadher hädhan skild, och en gudh worden är. 2Mack. 11: 23 (Bib. 1541). Teokratiska stater, där konungen samtidigt är gud och ur sin gudomlighet härleder sin enväldiga maktfullkomlighet. Nilsson PrimRel. 96 (1911).
j) [jfr lat. unus illis deus nummus est] oeg. l. bildl., om person l. idé l. sak som ngn sätter sitt hopp o. sin lit till, älskar, vördar, dyrkar osv. Theras bwk (är) theras gudh. Filipp. 3: 19 (NT 1526). Thesse hafwa .. en Gudh som heter Mammon, thet är, Godz och Penningar. Rudbeckius Luther Cat. 29 (1667). Glädje och punch (voro) dess gudar. Ehrenheim Tess. 23 (cit. fr. c. 1760). Per blef hennes (dvs. hustruns) gud, men hon tillbad honom i tysthet. Benedictsson Ber. 67 (1885). Sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand (dvs. som lita på sitt svärd). Job 12: 6 (Bib. 1917).
k) bildl., om person (stundom äv. idé) som allmänt hyllas o. firas; särsk. dels (numera föga br.) om högt uppsatt person, dels (vard., mindre br.) om person som är på modet: ”pamp”. Jordens Gudar plä behaga / At ringa folk på porten jaga, / Som våga sanning föredraga. Kellgren 2: 202 (1781). Ej, hopen lik, / För dagens gudar han sitt hufvud böjde. BEMalmström 6: 122 (1851). Kunna våra skämttidningar aldrig finna nya gudar att skoja med. NDA 1913, nr 142, s. 5. Van Dongen, stor gud här för tillfället, rätt styv karl för resten. Cederschiöld Artist. 39 (1915).
Anm. till k. På åtskilliga ställen i den gamla bibeln o. därav beroende litteratur betecknar gudar enl. traditionell uppfattning [liksom hebr. elōhīm ännu så hos Gesenius Hwb. (1886)] överhetspersoner l. domare. Gudhar heta domarena (hos israeliterna). Gl2Mos. 22: 8 (Bib. 1541). Thet är intet nogh at wij bidia Gud i Himmelen, wij måste jemwäl bedia Gudarna på Jorden, Konungen och hans Råd, at (osv.). Spegel Oliw. B 3 b (1675). I Bib. 1917 kvarstår gudar i Psalt. 82, där ”Ordförkl.” nämner att ”somliga” anse att ordet avser ”änglar”.
II. [benämningarna på de attribut o. handlingar som i svenskt språk tilläggas Gud, liksom uttrycken för människornas förhållande till honom, äro i de allra flesta fall rena översättningar av motsv. hebreiska l. grekiska uttr. Äv. i den profana, förkristna grekiskan förekomma motsv. uttr. i stor utsträckning] enl. kristen l. gammaltestamentlig (l. överhuvudtaget monoteistisk) åskådning: benämning på världens evige och allsmäktige skapare och uppehållare (för övrigt med begreppsinnehållet växlande efter olika tider, religioner o. individer; jfr anm. 1:o före I).
1) i allm. Gud i (förr äv. av) himmelen. Den ende, sanne Guden (förr äv. Gud). Den allsmäktige, evige Guden (äv., numera bl. i liturgiskt spr. Gud). Gud den allsmäktige (äv., numera bl. i liturgiskt spr., Gud allsmäktig l. allsmäktig Gud). Gud den högste. Den gode Guden. Nådens, fridens, kärlekens Gud (i sht i högre stil). Lova, prisa, tacka Gud. Tro på, förtrösta på Gud. Kärleken till Gud. Herren Gud. Eder alle her med alzmectiigh gudh Befalendis. GR 1: 2 (1521). J kunnen icke tiena gudhi och mammone. Mat. 6: 24 (NT 1526). Iach stigher vp till min fadher, och idhar fadher, och till min gudh, och idhar gudh. Joh. 20: 17 (Därs.). Gudh war medh honom. Apg. 7: 9 (Därs.). Tiena then leffuande och sannom gudh. 1Tess. 1: 9 (Därs.). Gudh är kerleken. 1Joh. 4: 8 (Därs.). Menniskionnas wredhe gör icke thet rett är för gudhi. Jak. 1: 20 (Därs.). Then .. (ett rent hjärta) haffuer, han är gudhi welkommen. OPetri Clost. C 1 b (1528); jfr 2 d. Ee huad lycke the kunne få, står till gud. GR 9: 147 (1534). Gudh then höghste. 1Mos. 14: 20 (Bib. 1541). Hempndennes Gudh Herren betalar honom. Jer. 51: 56 (Därs.; Bib. 1917: Se, Herren är en vedergällningens Gud; han lönar till fullo). Han kom ther nedh in (dvs. genom isen i vattnet) vnder både armana, doch halp Gudh .. att han kom wähl ther vp igen. Svart G1 12 (1561). Nu är Swerige blifwit en Man, och alle hafwa wi en Herre och Gud. Loenbom HistMärkv. 1: 181 (yttrande tillskrivet Nicolaus Bothniensis på Uppsala möte 1593). Jag är alleen tin Herre Guder / Tag tig för andra Gudar wahr. JMatthiæ 3: 55 (1657). Then store Gudens Tienst och dyrckan. Kyrkol. 2: 1 (1686). Gudi min saak heemställer jagh. Ps. 1695, 384: 1 (i Ps. 1819, 468: 1 ändrat till: Gud! dig). Allt som Gud behagar. Möller (1790). Jag vill dig Gudi befalla, / Min brud, både natt och dag! Atterbom SDikt. 2: 215 (1814, 1838). Ett Gudi behagligt verk. Auerbach (1909). Zeus kallas redan hos Homeros stundom helt enkelt Gud. Söderblom ÖversRelH 42 (1912). Många andra oerhörda och Gudi misshagliga gärningar. Schück i 3SAH 27: 158 (1915). — särsk.
a) [efter motsv. uttr. i hebr.] (numera bl. i citat från bibeln) i uttr. (alla) gudars Gud, gudarnas Gud, Gud den högste. Psalt. 136: 2 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Guderness Gudher och himellenss herre bevahre digh till lif och siel. KKD 7: 98 (1705; i brev, slutönskan till brevskrivarens hustru). Gyllenborg Skald. 29 (1798). — om Jupiter, gudarnas konung. Gyllenborg Bält 104 (1785).
b) i uttr. i vilka treenighetsbegreppet speciellt framträder. Gud Fader, Gud Son, Guds Son, Gud den Helige ande o. d. (se FADER 6 b, ANDE VII 1 b, SON). I Guds Faders och Sons och den Helige andes namn. Jesus Christus tin Frälsare, är Gud oc menniskia i en ovplöslig person. Emporagrius Cat. H 7 b (1669). I den treenige Gudens namn! Bergman JoH 126 (1926). — särsk.
α) om Kristus. Christus .. Hwilkin som är gudh öffuer all ting. Rom. 9: 5 (NT 1526). Ordet, den enfödde Guden, som var i Faderns sköte. JulhälsnLinköp. 1909, s. 6.
β) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†; se dock slutet) väsentligen liktydigt med: Kristus; i sht i uttr. Guds död, Kristus’ död (om uttr.:s anv. i eder se 8 c), Guds lekamen, Kristus’ lekamen. Arum epter Gudz byrd Tusendhe femhundrade tiugu oc pa thet första. GR 1: 4 (1521; i datering). Huar oc en må berätta sigh oc tagha sijn gudh oc skapare (dvs. begå nattvarden) när honum tyckis. Därs. 6: 306 (1529). Gudz lechame. SthmTb. 29/3 1546. — särsk. [ytterst efter kyrkogr. ϑεοτόκος, äv. ϑεομήτωρ] (numera bl. i anslutning till katolskt uttryckssätt) i uttr. Guds moder, om jungfru Maria. OPetri MenFall I 4 a (1526). Ps. 1695, 122: 5. Klint (1906).
c) i många ordspr., av vilka här ett ringa urval anföres. Gud låter icke gäcka sig [efter Gal. 6: 7]. Människan spår, men Gud rår. Gudh giffuer wäll Oxan, män icke strax wedh Hornen (dvs. med bindsle, färdig att taga o. använda). Balck Es. 221 (1603). Dhen gamble Gudhen lefwer än. Grubb 104 (1665). Gudh skoop ingen hastigheet. Dens. 280. Hwar för sigh, Gudh för osz alla. Dens. 356. Håll med Gud, så håller han med dig. Granlund Ordspr. (c. 1880). Far och mor äro goda, men Gud är bättre. Därs.
d) [jfr fsv. firi guþi ok mannom] i sammanställningar med andra ord (sbst. l. pron.); numera ofta starkt vard., med den eg. bet. förbleknad o. huvudsakligen innebärande en förstärkning. Både Gud och ditt eget samvete måste säga dig att (osv.). Han är skyldig Gud och hela världen (var man). Han tror inte på varken Gud eller fan. Osz skeer för gudt och all werdenn (dvs. alldeles uppenbart) orett. GR 8: 286 (1533). Thet är mången man .. som meenar, at han hafwer Gudh och alt godt, när han hafwer Guld och Penningar. Rudbeckius Luther Cat. 29 (1667). ”Herr hofmarskalken känner också Gud och hela verlden”, yttrade notarien. Wetterbergh SamhKärna 2: 10 (1857). — i numera obr. förb. (Emedan Kristiern II) gudj oc alla retuisa saa fraagonghen ær. GR 1: 30 (1521). The skula gudj oc oss vel kompne wara. Därs. 31; jfr 2 d. Som .. wij med gud och alle Man well betyge kunne. Därs. 18: 173 (1546). jfr: Gudh och inthet, rëtt Gudh och alzinthz (assinteth) för Gudh och ingeshanda är en sedh tala i Ångerm. Bureus Suml. 22 (c. 1600; rättat efter hskr).
e) ss. subj. till veta.
α) mera eg. Gudh weet thz. 2Kor. 12: 3 (NT 1526). Scriffuit ther som gudh well weth, om Sancte Erici Regis affthen Arom etc 1529. GR 6: 377 (1529; i brevavslutning; förf. vill icke röja sin vistelseort).
β) [jfr profangrek. εἰ ὀρϑῶς ἢ μή, ϑεὸς οἶδεν] (vard.) i uttr. Gud vet, äv. gu vet (äv. skrivet som ett ord, i senare tid äv. med meningslös negation), vete Gud, Gud må veta, förr äv. (se γ’) Gud skall veta o. d.; i grunden liktydigt med: jag vet icke, det är inte godt att veta, det är ovisst o. d. Gud vet när det blir vår i år. Skall man .. ther till beskattas (osv.) .. Thå må gud wetta huad skäll och rätt är. GR 9: 175 (1534). Huadh der af blifuer, wet gudh, men iagh intett. VDAkt. 1653, nr 239. Gut vett nu om dhett uthj våhr tidh blif(ve)r fredh. KKD 7: 73 (1704). Tvi! — Hvad är det för en mölja? .. (Svar:) Ja, det vete Gud. Wennerberg 2: 169 (1850, 1882). Gudvet om han (dvs. lillen) känner igen sin mamma! Bergman Kerrm. 280 (1927). särsk.
α’) ss. svar på fråga: jag vet inte; l. ss. en reservation: kanske ändå. VDAkt. 1702, nr 273. Visserligen hör hon det ej. Fast gu vet. Kanske hon hör. Bergman JoH 209 (1926).
β’) [jfr liknande anv. av jag vet icke] i uttr. som ersätta ett indefinit pronomen l. däremot svarande förb.; i fråga om ngt som man icke kan l. vill giva ordentligt l. närmare besked om; ofta för att antyda att ngt är mycket betydelsefullt (resp. betydelselöst) l. underligt l. av tvivelaktigt värde; i senare tid äv. i den nekade formen Gud vet icke med samma bet. The .. haffua tagit seg ith opror förre .. emote oss gud wett för huad saker (dvs. av en l. annan anledning). GR 6: 70 (1529). Det åkande sällskapet (hade) tillryggalagt en Gud vet huru lång stund. Almqvist TreFr. 1: 98 (1842). Man talar om politik, om theater (osv.) .. samt Gud vete icke allt. Blanche Våln. 494 (1847). Han har .. varit lärare i Gud vet hur många ämnen. Segerstedt Händ. 313 (1921, 1926).
γ’) (†) i uttr. Gud skall veta (jfr 8 b). Gudh skall weta huru man skall bära sigh åth. VDAkt. 1674, nr 166. Därs. 1680, nr 177.
γ) i bedyrande l. bekräftande uttr.; se 8 b.
f) [jfr liknande uttr. i förkristlig gr.] (numera bl. i religiöst färgat spr.; huvudsakligen inom frireligiösa kretsar) i uttr. om Gud vill (vill Gud, i skrift stundom förkortat v. G. l. om G. v., förr äv. ensamt Gud vill), ss. inskott i utsaga (i sht rörande framtiden), för att undvika ett sken av tvärsäkerhet; i grunden liktydigt med: med Guds hjälp (jfr under 3 g), hoppas jag l. dyl. Nästa söndag, då trefaldighetsdagen infaller, blir predikan, om Gud vill, i vanlig tid (åtm. ännu in på 1890-talet vanlig formulering i meddelande från predikstolen). Jak. 4: 15 (NT 1526). Wårom son gåår thet (om Gudh wil) wel. Tob. 10: 6 (Bib. 1541; Luther: ob Gott wil). Och morghon, wil Gudh, få wij höra (predikas) om then vppenbarelsen som (osv.). PErici Musæus 2: 19 a (1582). Som Jag, gud vil, täncker resa bort i dessa dagar. HdlCollMed. 19/12 1750. Vill Gud, nog blir det någon råd / ännu för gamla Sverge. Melin Dikt. 2: 48 (1904). — jfr (†): Vill gud helsan — hinna vi nog ändå taga upp Summorna. VLBibl. Brev 22/1 1821.
g) i vissa uttr. som beteckna ngn ss. tillhörande det (katolska) andliga ståndet (jfr 3 a): fader i Gud(i) (jfr l), om (katolsk) andlig, se FADER 7 c α. — tjäna Gud(i), helgad åt Gud(i). Strinnholm Hist. 4: 214 (1852).
h) (†) i uttr. den (han) är Gud(i) kärast som .., den är lyckligast som ..; i grunden liktydigt med: då gäller det (att komma först l. dyl.). Ther och nogot byte vore for honden han är thå gudi kärast, szom best kunde rappa tiil sig. GR 9: 318 (1534). Petreius Beskr. 4: 11 (1615). D. 19 October blef brygan .. färdig .., då den war gudi kiärast, som först öfwerkomma kunde. KKD 2: 20 (1704).
i) [jfr εἰς ϑεοὺς ἀπέρχεσϑαι redan i förkristlig gr.] (i religiöst färgat spr.; jfr slutet) i uttr. som betyda: (saligen) avlida resp. vara avliden; numera bl. i uttr. gå till Gud, vara hos Gud, vanl. ss. ett försynt uttr. för: dö, vara död; förr ofta i uttr. salig hos Gud. Et menigt landryckte .. Ath wij .. skulle vtij Gudh afflidne och döde wara. GR 12: 250 (1539). The .. som döde, och i Gudz rolighet wåre. Därs. 17: 606 (1545). H. F. N:des här broder, (nu mere hoos Gudh) Hertig Ulrich. AOxenstierna 2: 7 (1607). Min i Gud hädangångne .. Faders föredöme. Finland 105 (cit. fr. 1882). Hoppe (1892). jfr: Iesus wiste .. ath han war vthgången aff gudhi, och ath han skulle gåå til gudh. Joh. 13: 3 (NT 1526). — särsk. (nästan vulg.) oeg., i uttr. ngt gick till Gud, om föremål, för att beteckna det ss. förstört. Var har du porslinsbålen? Den gick till Gud.
j) i uttr. Gud med oss. Mat. 1: 23 (NT 1526; gr. μεϑ’ ἡμῶν ὁ ϑεός). — särsk. (förr) ss. härskri l. fältrop. Hela Storfurstens Häär ropade öffuerliudt, Gudh medh oss, och the stormade til på alla sijdhor. Men Tattaren ropade til Mahomet om hielp. Petreius Beskr. 1: 78 (1614).
k) ss. obj. i vissa stående förb.: fresta, förr äv. försöka Gud, se FRESTA I 1 a γ resp. FÖRSÖKA 2 a α. — frukta Gud. särsk. i uttr. de som frukta (I som frukten) Gud, i Nya testamentet, t. ex. Apg. 13: 16, 26, benämning på de s. k. portens proselyter. Se för övr. FRUKTA, v.1 3. — hava Gud för ögonen. [ytterst efter motsv. uttr. i hebr.] (numera bl. i religiöst färgat spr.) komma ihåg (tänka på) Gud (o. därigenom avhållas från synd), förr äv.: vara from; i sht i förmaningar till ungt folk, i stället för en direkt förmaning att taga sig till vara för synd. Woldzwerkare stå effter minne siäl, och haffua intet Gudh för öghon. Psalt. 54: 5 (Bib. 1541). (G. I) Rådde honom till att haffua Gudh för ögon, och wachta sigh för högmodh. Svart G1 138 (1561). Til (”hospitalens förmyndare”) skola taghas the, som hafwa Gudh för ögon och äre godhe, oberychtadhe män. Rudbeckius Kyrkiost. 52 (c. 1635). Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754). — taga Gud i hågen. [väl eg.: besinna Guds makt l. dyl.; jfr sista språkprovet] (vard.) övervinna sina betänkligheter, bemanna sig; i sht förr äv.: komma på bättre tankar, besinna sig (se BESINNA II 7), bättra sig. Atterbom (1838) i 2Saml. 11: 7. Måhända dog han .. af delirium … Möjligtvis tog han Gud i hågen och förändrade sitt lefnadssätt. Lilljebjörn Minn. 25 (1874). Låt oss då taga Gud i hågen och försöka den enda förnuftiga utvägen. Lundell Rättstafn. 99 (1886). Böök Geijer Minn. 70 (1915). jfr (†): Nu seen i huru här står till, tagen gudh i hugen och till Styrkio, Nembl:n att blifwa min wähn. VDAkt. 1718, nr 316.
l) styrt av prep. i vissa stående uttr.: i Gud (äv. i Gudi). [ytterst efter gr. (NT) ἐν τῷ ϑεῷ] Idhart lijff är fördoldt medh Christo j gudhi. Kol. 3: 3 (NT 1526). — med Gud (äv. Gudi). [ytterst efter gr. σὺν ϑεῷ, äv. vanl. i profangrekiska ss. formelartat inskott i mening] särsk. ss. formel, ungefär liktydigt med i Guds namn (se under 3 h). Nu gack med gudi, son af min själ! / det är kanhända vårt sista farväl. Sturzen-Becker 5: 173 (1844, 1862). Nu gå vi med Gud. Bergman Mark. 142 (1919).
2) i vissa fasta förb. i vilka uteslutande användes (l. har användts) den gamla dativformen Gudi.
a) Gudi klagat (förr äv. Gudi beklageligen, Gudi klagan värdt), vanl. med förbleknad bet.: dessvärre, tyvärr; jfr Gud bättre under BÄTTRA I 6. Rudbeckius KonReg. 212 (1615). Såssom iag, Gudi beklagel:n råkadt uthi den stoora olyckan (osv.). VDAkt. 1723, nr 24. Thorild 3: 413 (1794). (Skogens träd) höra ju, Gudi klagat, till det där gamla som dvärgarna sammangaddat sig att utrota och förinta. Forsslund Djur 95 (1900).
b) Gudi lov, se 6 a.
c) Gudi nog, i senaste tid stundom skrivet i ett ord gudinog104. (hopskrivet Högberg osv.) [jfr nt. gode noog, t. dial. (Schweiz) gotte-g’nueg. Uttr. står säkerligen i sammanhang med den redan i fsv. anträffade frasen Gud och nog, t. gott und genug (jfr uttr. Gud och allt godt under 1 d). Gudi har här sjunkit ned till ett förstärkningsord. Jfr THjelmqvist i FestskrSöderwall 31 ff. o. i SoS 1912, s. 222 f.] (vard.) alldeles nog, mer än nog; i överflöd. Vthi dalomen är sädh Gudhi nogh. Psalt. 65: 14 (öv. 1536). LPetri 1Post. Z 7 a (1555). Jag har Gudi nog af en (angripare). Strandberg Lustsp. 2: 87 (1865). Hittills hade (titeln) ”skeppare” varit gudinog för kofferdister. Högberg Frib. 22 (1910).
d) Gudi välkommen. [jfr motsv. anv. i fsv. (ST 473 (c. 1430)) samt liknande uttr. i isl., ävensom t. gott willkommen; jfr Gudi och oss välkommen under 1 d] (†) synnerligen välkommen. Gudi välkommen: hoc est, valde gratus advenis. Ihre (1769).
e) Gudi lärd. [jfr gr. (1Tess. 4: 9) ϑεοδίδακτος] (†) av Gud upplyst; jfr GUDS-LÄRD. Thet är een stoor Åthskildnat, emellan en Gudi Lärdz och (en) högt studeratz Mans Wijsheet. Preutz Kempis 328 (1675).
3) i gen. Guds i förbindelser av mera fast natur, av vilka många delvis övergått till ssgr, trol. ganska tidigt, fastän skrivna som två ord.
a) i sht relig. i fråga om person (varelse, ting) som för den vanliga uppfattningen står särskilt nära Gud (i jämförelse med vanliga personer l. varelser l. ting); samt i uttr. som röra det religiösa l. andliga livet (i motsats till det dagliga l. världsliga). — särsk.: Guds bord. [y. fsv. gudz bordh; jfr mlat. (Gregorius) hoc convivium Dei] (numera mindre br.) om den heliga nattvarden, Herrens bord; jfr GUDS-BORD. Man plägar almenneliga gå til gudz bordh om påschana. OPetri 1Post. A 4 a (1528). VinkällRSthm 1584. SynodA 2: 61 (1610). WoH (1904). — Guds bud (ofta i uttr. tio Guds bud), om dekalogen, första huvudstycket i katekesen; se BUD 2 b; jfr GUDS-BUD; Guds lag, särsk. i motsats till världslig lag, se LAG, r. l. m. — Guds dyrkare. (†) jfr GUDS-DYRKARE. Apg. 22: 3 (NT 1526; Bib. 1541: haffuandes nijt om Gudh). — Guds folk, eg. om Israels barn; i överförd anv. om den kristna församlingen som inträdde i Israels barns ställning i förh. till Gud; se FOLK 1 c. — Guds församling, den kristna församlingen; jfr FÖRSAMLING 3 b. Apg. 20: 28 (NT 1526). — Guds hus, se HUS; jfr GUDS-HUS. — Guds kyrka, se KYRKA. — Guds kyrkogård. (†) jfr GUDS-ÅKER. Ett rysligt slagsmål på sjelfva Guds kyrkogård. Almqvist Smar. 443 (1845). — Guds man, se MAN, m.; jfr GUDS MAN. — Guds människa. (†) gudfruktig människa; kristen människa; kristen lärare; jfr GUDS-MÄNNISKA. Ath en gudz menniskia skall wara fullboorda. 2Tim. 3: 17 (NT 1526; ännu i öv. 1861). Ludvigsson Norman 1 (c. 1550). — Guds ord. Guds i ord uppenbarade vilja (löften, hotelser, befallningar osv.); i sht förr ofta liktydigt med: bibeln (den heliga skrift); äv. (i sht i folkligt spr.) om andaktsbok l. predikan l. överhuvud skrift l. förkunnelse l. uttryck av uppbyggligt innehåll; jfr GUDS-ORD. Guds ords tjänare, (i sht i högre stil) om präst. (Kristiern II har) emot .. all Christeligh Ordinantz låtet afflifwa Gudz Ordz Tiänare, Biskopar och Präster. GR 1: 23 (1521). Med Gudtz Ord och andre ämbetez requisiter. VDAkt. 1671, nr 25. (Kusken) läste i Guds ord. Lagerlöf Troll 2: 22 (1921). (†) Aldrig ett Gudz ord kommer af hennes Hiärta. Dalin Arg. 2: nr 45 (”35”), s. 2 (1734; uppl. 1754: fromt). särsk. (vard.) i talesättet: det är inte Guds ord allt vad han (vad prästen) säger o. d., det är icke att tro l. lita på. Serenius (1734; under gospel). — Guds profet, se PROFET. — Guds rike. [ytterst efter gr. (Septuag. o. NT) (ἡ) βασιλεία (τοῦ) ϑεοῦ; jfr hebr. malchut adonaj, malchut ʃamajim] i sht relig. eg.: rike där Gud är konung, motsatt de världsliga monarkierna o. bestämt att efterträda dessa i tidens fullbordan; i Nya testamentet liktydigt med det högre, andliga (i sin fullhet det kommande livet tillhörande) riket, ”himmelriket”, motsatt: ”världen”; för övr. fattat olika inom olika religiösa o. filosofiska åskådningar. Gudz rijke är icke maat iller dryck, vthan rettferdugheet och fridh och frögd j them helgha anda. Rom. 14: 17 (NT 1526). (”Visheten”) leedhsaghadhe then rettferdigha .. och wijste honom Gudz Rike, och lät honom förstå hwadh heligt är. Vish. 10: 10 (Bib. 1541; med syftning på patriarken Jakobs dröm). Vår tröghet och likgiltighet för Guds rike. Rundgren Minn. 2: 211 (1870, 1883). Kant (bestämde) filosofiskt .. Guds rike ss. de sedliga ändamålens rike. BonnierKL (1924). — Guds tider, gudstjänst, se TID. — Guds tjänare, se TJÄNARE; jfr GUDS-TJÄNARE. — Guds tjänst. särsk. (†) = GUDSTJÄNST. GR 2: 84 (1525). Så lenge gudtz tieniste warar i kyrckionn. TbLödöse 42 (1587). — Guds vän. [jfr fsv. (ST 83 (c. 1430): hon .. wardh een stoor gudz win vm sidhe] förr äv. i tilltal (vid anropande av ngns barmhärtighet); jfr GUDS-VÄN. Abraham troodde gudhi, och thet wort honom reknat till rettferdugheet, och wort kallat gudz ven. Jak. 2: 23 (NT 1526). Gode Gudz wenner gifwe migh, / Een liten penning gunsteligh. Brasck Apg. B 1 b (1648). Salig frid är dödens gåfva / Åt en Guds och Jesu vän. Ps. 1819, 491: 4. särsk. rel.-hist. i sht i pl., om medlemmarna av ett visst hemligt, religiöst brödraskap under 1300- o. 1400-talen; jfr GUDS-VÄN 2. Ekbohrn 280 (1904). — Guds ämbete. [fsv. gudz ämbite] (†) gudstjänst, mässa o. d. (Om) thet hendher någor at dö .. (under gudstjänst-)förbod .., ta skal gudz ämbete göras för them (dvs. de skola få kristlig begravning). Bureus Suml. 50 (cit. fr. 1527).
b) (numera i sht i folkligt spr.) för att beteckna ngt ss. skapat l. beskärt av Gud (o. som människan därför har att emottaga o. använda osv. på tillbörligt sätt, med tacksamhet, vördnad, undergivenhet o. d.); särsk. dels om tiden, dagen (i utvidgad anv. äv. om natten), väderleken (jfr under c), solen o. d., dels om naturprodukter, ss. växande gröda o. i allm. vad som tjänar till uppehälle; äv. allmännare om sådant i naturen som på oss gör ett upplyftande l. värmande intryck. Guds blå himmel, Guds klara sol, Guds fria natur. Iagh wil .. förhöya min stool vp offuer Gudz stiernor. Jes. 14: 13 (Bib. 1541). Gudz gröna jord. Swedberg SabbRo 135 (1704, 1710). En uf kan sänka sig (dvs. drunkna) i Guds klara vatten. Almqvist TreFr. 1: 57 (1842; yttrat av en bondgumma). Skörden .. som mognade därute under Guds sol och regn. Quennerstedt StrSkr. 1: 372 (1909, 1919). Guds lärkor i skyn. Karlfeldt FlBell. 111 (1918). — särsk. i vissa fasta förb.: Guds dag (i sg. best. ngn gg hopskrivet: Tavaststjerna Aho Folkl. 98 (1886)), äv. Guds dager, o. i allm. om tiden. (Han) stiäl bort Guds dag och låter ligga all gierningen. Dalin Arg. 2: 77 (1734, 1754). (Fången) fick blott se Guds blåa dager genom ett svart galler. Almqvist God. 95 (1838). särsk. (vard.) i uttr. hela Guds dagen, hela Guds långa (ofta skrivet o. uttalat som ett ord — jfr 8 f: gudslånga) dagen l. natten l. tiden o. d. Se för övr. under DAG I 1 a. Hela Guds långa natt. Lind (1749; under nacht-lang). Envallsson Kung. 25 (1784). Hela den gudslånga da’n. Braun Dikt. 1: 185 (1837). Under hela den Guds långa tiden. Almqvist Grimst. 25 (1839). Flickungen vakade öfver mej hela Guds långa nätterna. Blanche Våln. 656 (1847). — Guds gruta. (i Finl.; i folkspr.) i förb. inte en Guds gruta, inte en matbit. Vendell SvFras. 8 (1903). — Guds gåva. [fsv. gudz gawa; jfr d. guds gaver, t. gottes gabe] jfr GUDS-GÅVA; särsk. (i folkligt spr.) om mat o. dryck; förr äv. om årets skörd l. andra materiella förmåner. GR 19: 62 (1548). Det är ändå mycket bättre .. (att bjuda vaktmästaren toddy) än att kasta Guds gåfvor på den där usle jägmästaren. Geijerstam LycklMänn. 229 (1899). särsk. [jfr d; jfr motsv. anv. av gudsgaver i d.] (numera knappast br.) stor mängd l. massa (av ngt); i pl. äv. med bet. av ett adv.: i mängd l. i massa. SUFinlH 2: 356 (1607). Så hoppas jag, i däta innevarande åhr een stor Gudz gåfva koppar skall tillverkas. OxBr. 11: 336 (1648). Örfijlar wanckade Gudz gåfwor nogh. Chronander Bel. I 2 b (1649). Det bästa är Norden, .. / Der fins .. / .. jern och karlar, malt och bröd, / Och flickor sen Guds gåfvor. JournLTh. 1811, s. 85. — Guds kålgård. [jfr vår Herres kålgård i samma anv. Uttr. torde snarast utgå från Hes. 28: 13 (Vulg.: In deliciis paradisi Dei fuisti); jfr dock äv. sådana uttr. som leva som en get i en kåltäppa] eg.: det jordiska paradiset, Eden; bl. i bildl. l. överförd anv. (numera endast ngn gg arkaiserande) i vissa stående förb.: sitta l. vara l. komma (som) i Guds kålgård, må som i Guds kålgård o. d., hava överflöd på allting, må godt, hava (resp. få) det bra på alla sätt osv. Prest, borgare och bonde sittia nu i Gudz kåhlgårdh (i jämförelse med forna tider). RARP 4: 429 (1650; yttrande av P. Brahe d. y. i anledn. av de ofrälse ståndens klagomål på riksdagen). Be:te Capellan har fördetta suttit i gudz kålgård och åtniutit stora förmåner, hwar igenom han är Rijk worden. VDAkt. 1705, nr 354. Læstadius 2Journ. 259 (1833). Högberg Frib. 235 (1910). — Guds lån.
c) [specialfall av b] om ngt förödande l. skadligt; särsk. om svår sjukdom; i vissa uttr.: Guds hand. [jfr t. gottes-hand, slag, apoplexi; jfr äv. Job 19: 21 (Bib. 1541): Gudz hand haffuer kommet widh migh] (†) om kallbrand; jfr GUDS-HAND 1. (Lat.) Sphacelismus. (Sv.) Guds Hand. Linné GenMorb. 8 (1763). Tholander Ordl. (c. 1870). — Guds plåga. (†) om svår landsplåga; särsk. [jfr Hab. 3: 5] om pest. Tette gräselige närwarandes owäder, rägnn, och andre swåre Gudtz plåger, som wij dagligen .. för ögenen haffwe. GR 16: 379 (1544). Vm then Gudz plåge pestilentzien får .. öffwerhånden ther i Staden. HB 1: 199 (1572). — Guds väder (o. vind). [jfr Herrans väder] (numera föga br.) storm o. d.; äv. bildl. Effter wår senningebud .. aff gudz væder fforhindradis och icke framkomme .. på förelagdan tijd. GR 4: 285 (1527). Därs. 15: 368 (1543). Guds väder drar sig tungt samman över vårt land. Hallström K11 28 (1918).
d) (i sht vard.) om ngt av Gud beskärt (jfr b) l. (i bibeln) [efter motsv. anv. i hebr.] skapat, med bibetydelse av att det är synnerligen stort l. betydelsefullt; stundom med förbleknad bet. o. blott för att beteckna ngt ss. synnerligen framstående l. stort. Det var en Guds nåd att han fick dö, annars hade han supit opp hela gården. Det var ett Guds under, att någon slapp undan med livet. Det var en (stor) Guds lycka att, till all Guds lycka (stundom skrivet som ett ord gudslycka). Thet taal om korsit, är en galenskap them som förtappas, men oss .. är thet en gudz krafft. 1Kor. 1: 18 (NT 1526). Tijn (dvs. Herrens) rettferdigheet ståår såsom Gudz bergh. Psalt. 36: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: såsom väldiga berg). Widegren (1788). Det var då en gudslycka, att något annat kommit emellan. Högberg Baggböl. 2: 126 (1911). — särsk. i vissa uttr.: (vid) Guds hälsa. (†) vid all önsklig hälsa. Att min käre bror än vid Guds hälssa stadd är. Ekeblad Bref 1: 261 (1653; rättat efter hskr.). — Guds välsignad. (vard.) Det var en Guds välsignad morgon med många glada idéer och beslut. Blomberg Överg. 8 (1915). — Guds välsignelse.
β) (vard., i folkligt spr.) om överflöd (av ngt materiellt godt). Där var Guds välsignelse med mat, undfägnaden var övermåttan riklig. Björkman (1889). — Guds ära. [jfr ä. d. Guds ære i motsv. anv.] (†) mängd, överflöd. Der ehr en Gudz era aff malm i förrath (på Grythyttans bruk). OxBr. 11: 97 (1640); jfr b.
e) i namn på växter, läkemedel o. d.: Guds hand. [jfr d. gudshaand, mnt. godeshant. Gud torde här urspr. varit liktydigt med: Kristus; jfr mlat. palma Christi ss. namn på växten] (i vissa trakter) örten Orchis maculata Lin. med handlika ”stamknölar”, Jungfru Marie hand, Herrans hand, äv. kallad Guds och hin ondes (djävulens), satans hand; äv. benämning på den under året utvuxna, ljusa stamknölen (se för övr. under DJÄVUL 1 h γ). Pontén Fl. 45 (1847; om stamknölen). 4GbgVSH V—VI. 3: 41 (1903; fr. Västergötland). — Guds hands plåster. [efter d. Gudshaands-plåster, nylat. emplastrum manus dei] farm. = Guds nådes plåster. PharmComp. 28 (1891). Lindgren Läkem. (1891, 1919). — Guds nycklar. [Gud torde här urspr. hava varit liktydigt med: Kristus; jfr dels Luk. 8: 43—44, dels det förhållandet att Jesus’ l. Kristus’ namn ofta förekommer i signeriformler för att stämma blod] (i vissa trakter) benämning på örten Potentilla Tormentilla Lin., blodrot (se d. o. 1). LandtbrTDal. 1907, juni s. 28 (fr. Rättvik). — Guds nådes gräs. (äv. skrivet nåde-gräs, nådesgräs) [jfr t. gottesgnadenkraut i bet. α, β]
α) (numera knappast br.) = Guds nådes ört; äv. kallad bitter Guds nådes gräs. Franckenius Spec. C 3 a (1638: Nåde-). Rudbeck HortBot. 50 (1685). ApotT 1698, s. 37 (: Nåde-). Lind 1: 856 (1749: nåde-).
β) (föga br.) örten Geranium Robertianum Lin., stinknäva; jfr GIKT-GRÄS 2. (Lat.) Geranium Rupertianum .. (sv.) Robberts Tranenäff, Robberts Ichtgräs, Gudz Nåde gräs. Franckenius Spec. C 1 a (1659). Bromelius Chl. 37 (1694). — Guds nådes plåster. [efter t. gottes gnadenpflaster l. nylat. emplastrum gratiæ Dei, som dock synes ha haft annan sammansättning] farm. blyplåster med åtskilliga tillsatser, bland folket betraktat ss. ett universalmedel; jfr Guds hands plåster. Lindgren Läkem. (1902). — Guds nådes tistel. farm. (den ss. läkemedel förr högt värderade drogen av) tisteln Cnicus benedictus Lin., kardbenedikt. Lindgren Läkem. (1902). — Guds nådes ört. farm. (drogen av) örten Gratiola officinalis Lin., jordgalla; jfr Guds nådes gräs α. Lindgren Läkem. (1902, 1919). — Guds öga. [jfr KRISTÖGA, fr. œil de Christ ss. benämning på Aster Amellus Lin. med vackra himmelsblå strålblommor] (i vissa trakter) örten Gentiana Pneumonanthe Lin., med stora, vackert mörkblå blommor. Larsson FlVerml. 64 (1859; fr. Jösse h:d).
f) [fsv. for (för) guz skyld (skuld)] i prep.-uttr. för Guds skull, äv. (numera i sht i folkligt spr.) för Guds och Kristi skull (i sht förr äv. skuld), av kärlek till Gud, för att vara Gud till behag.
α) (†) mera eg.: i fråga om ngn god (av Gud befalld) gärning, särsk. ett barmhärtighetsvärk, liktydigt med: av barmhärtighet. Giffue wij edher til för gudtz skuld .. all then dell szom j emote osz .. bedriffuit .. haffue. GR 6: 88 (1529). (Han har) haft .. (hitte-)barnet hoss sigh för Gudz skull i fyre dagar. BtÅboH I. 4: 70 (1629). För Guds skull hjelp mig, nådig Myra! / (Svar:) För Guds skull gör en Myra intet stort. GFGyllenborg Vitt. 2: 43 (1795); jfr β. Lindfors (1815).
β) (numera i sht vard.) för att giva eftertryck åt en uppmaning l. begäran l. önskan (jfr 8); i sht numera ofta med den eg. betydelsen av Gud alldeles undanskymd: för allt i världen, för all del. Säg för Guds skull ingenting till honom om saken! GR 1: 25 (1521). (Djävulen) är .. såsom en slätt katt, men wachta tigh, wachta tigh (säger iagh) för Gudz skul för honom. Balck Ridd. B 7 a (1599). Agardh (hade) för Guds och Christi skull bedt, att han måtte slippa komma i Constit.-utskottet. Liljecrona RiksdKul. 38 (1840). ”Till bryggan, gossar,” ropte han, ”för Guds skull, i gevär!” Runeberg 2: 53 (1846).
g) i åtskilliga andra stående förb.: Guds allmosa, ande, bank, se förb:s andra led. — Guds barn. särsk. (vard.) i uttr. han är inte av Guds bästa barn o. d., ironiskt för: det är en skurk l. bov o. d. Kundkretsen tillhör ju icke heller alltid guds bästa barn. Vallentin London 147 (1912). Se för övr. BARN I 5 a. — Guds beläte, se BELÄTE 2 a, b. — Guds dag.
β) se under b ovan. — Guds dom, finger, folk, se förb:s andra led. — Guds frid (l. fred); jfr GUDS-FRED. Kol. 3: 15 (NT 1526). särsk. α) ss. hälsningsformel, se FRED 2 d α. β) (vard.) i uttr. (det är som) Guds fred — yx(e)skaft, se YXSKAFT. — Guds fruktan. [y. fsv. gudz fryktan] α) (numera föga br.) fruktan för Gud, fruktande av Gud; jfr GUDS-FRUKTAN. 1Mos. 20: 11 (Bib. 1541). Gudz fruchtan tiänar til alt. Grubb 281 (1665; ordspr.). β) (†) av Gud uppväckt fruktan. Een Gudz fruchtan kom offuer the stedher som lågho ther om kring. 1Mos. 35: 5 (Bib. 1541). — Guds fånge. (†) om av sjukdom oför l. vanför person. BtFinlH 2: 234 (1588). Se för övr. FÅNGE 1 d α. — Guds förbund. [jfr FÖRBUND 4 e α] (i bibliskt spr.) förbund med Gud. (Efraims barn) höllo icke Gudz förbund. Psalt. 78: 10 (Bib. 1541). — Guds försmädare. (numera knappast br.) gudsförsmädare. (Man) hiwlbråkadhe .. then Gudz försmädharen och stora ogerningesmannen. 2Mack. 13: 6 (Bib. 1541; om en som berövat Jerusalems tempel dess dyrbarheter; möjl. ssg). SB 2: 1 (Lag 1734). — Guds försyn, se FÖRSYN 2, 4. — Guds hand. vanl. ungefär liktydigt med: Guds makt. Thet är gräszelighit falla vthi leffuandes gudz hender. Ebr. 10: 31 (NT 1526). The rettferdighas siälar äro j Gudz hand. Vish. 3: 1 (Bib. 1541). särsk. α) [jfr lat. diis in manu est] (i sht i folkligt spr.) i uttr. det står i Guds hand o. d., det beror på Gud o. d.; ofta liktydigt med: det är omöjligt för mig att på förhand veta l. avgöra o. d. När Swärd drages vth, står segeren i Gudz handh. Grubb 585 (1665). Björkman (1889). β) om Orchis, se e.
γ) om kallbrand, se c. — Guds hjälp, se HJÄLP. — Guds lås, förr äv. ngn gg Guds lås och nyckel. [jfr fsv. (ÖstgL.) Nu stial man korn af akre ute ok brytær guzs las. Ang. förklaringen av uttr. jfr språkprovet 1689 nedan] (i folkligt spr., numera föga br.) i uttr. vara l. stå under Guds lås (och nyckel), stöld under Guds lås o. d., i fråga om sådant som icke förvaras i tillåst hus, i sht i fråga om markens gröda. Något tiuffuerij .. som bestod vtij något åhlafyskess wittiande och åhlarss bort stiälande vnder gudz lååss. VDAkt. 1654, nr 9. De saker, hvilka eij wäl förwaras kunna, som är säden på åckeren, boskap på marken, hvilket säijes wara under Gudz låås, derföre att ingen kan derom sättia låås annan, än den högste Gud genom sitt budh. FörarbSvLag. 1: 77 (1689). Därs. 4: 430 (1696). ”Sädes- och halmstackar”, som stå under Guds lås. Därs. 8: 74 (1731). Där denna möjlighet (för ägaren att själv vårda sitt) icke finnes till, där bör egendomen sättas under Guds och lagens lås. LBÄ 33—35: 82 (1800). — Guds makt. 2Mack. 9: 17 (Bib. 1541). särsk. (numera bl. vard., föga br.) i uttr. med (förr äv. på) Guds makt, liktydigt med: med Guds hjälp, om Gud vill. 1Petr. 1: 5 (NT 1526). Jag tänker på Guds makt göra min far emot. Almqvist Col. 23 (1835). Lilljebjörn Minn. 162 (1874). — Guds namn. jfr GUDS-NAMN. Rom. 2: 24 (NT 1526). särsk. α) i uttr. i Guds namn, i folkligt spr. äv. förstärkt: i Guds och Jesu namn.
α’) [jfr fsv. wy wyliom .. i gudz nampn aastadh dragha] eg. innebärande att ett påbörjat l. förestående företag o. d. ställes under Guds beskydd; numera ofta vard. i satser som innebära ett medgivande l. tillåtande, vanl. för att antyda att den talande anser företaget riskabelt, men att han icke vill sätta sig däremot, äv.: på vinst o. förlust. Hans lön är liten, och hon har ingenting, men låt dem i Guds namn gifta sig! Mika 4: 5 (Bib. 1541). Sofwer i Gudz Nampn! SpråckOrdb. 195 (1703; godnattsönskan). Cavallin (1875). Låt dem då i Guds namn ramla, / när de icke orka stå. Fröding Eftersk. 1: 34 (1887, 1910; om våra ”gamle gudar”).
β’) (vard.) ss. förstärkande uttr. efter ett frågeord; kan ersättas med: i all världen, i himmelens namn, i fridens namn. Vad i Guds namn gör du (vill du, tänker du på)? Hwad j Gudz nampn menar tu tigh skola finna för hielp hoos them, som sigh sielffua icke hielpa kunna. LPetri 2Post. 50 a (1555). Hvem i Guds namn bad er slakta svinet? Nordström Borg. 21 (1909). β) (†) = Guds allmosa; jfr GUDS-NAMNS-GIFT. Ähr giffuidt till allmosso ell(e)r Gudz Nampn ått Någre fattighe .. wijnn 2 1/2 kanna. VinkällRSthm 1594. — Guds nåd o. nåde. [nåde eg. gammal pl.-form; jfr fsv. meth gudz nadhe (i konungs- o. biskopstitel), meþ gudz naþom; jfr motsv. titulatur i mlat. o. övriga kulturspr. Titulaturen förekommer redan i de biskopliga underskrifterna på konciliet i Efesus 431. Jfr inledningsorden till åtskilliga epistlar, t. ex.: ”Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel”. 1Kor. 1: 1 (Bib. 1917)] α) i uttr. med (sällan av) Guds nåde (äv. med resp. av Guds nåd), i konungens titel; äv. (i Sverge bl. under den katolska tiden) i biskopars o. andra prelaters titel. Wj Göstaff Af Gudz naadt vtwaldt tiil Swerigis ok Götes konungh etc helsom (osv.). GR 1: 65 (1523). Därs. 80. β) i sht hist., i uttr. vara konung (l. dyl.) av (sällan med) Guds nåde, konungadömet (l. dyl.) av Guds nåde o. d., för att beteckna konungamakten osv. ss. härledande sig från Gud o. oberoende av folkets vilja. Konungadömet med guds nåde. DN 1864, nr 1, s. 1. Även den romerske kejsaren blev (liksom Persiens monark) en från sina undersåtar avskild envåldshärskare av Guds nåde. Nilsson RomKejs. 1: 246 (1921). γ) bildl., i uttr. en skald, en konstnär osv. av (sällan med) Guds nåde, en som Gud själv skapat till skald osv., en äkta l. gudabenådad skald osv. GHT 1898, nr 11 B, s. 1. — Guds skickelse. α) (†) Guds förordnande. Hoo sigh vpsetter emoot wellogheten han vpsetter sigh emoot gudz skikkilse. Rom. 13: 2 (NT 1526; Luther: Gottis ordnung; öv. 1774: Guds förordnande). β) (numera bl. i folkligt spr.) Guds förfogande angående inträffandet av ngt, närmande sig bet.: öde; vanl. om lycklig händelse osv.: försynens skickelse. Det var en Guds skickelse att .., det var en Guds lycka att .., det var alltför lyckligt att … Linc. (1640; under fatum). — Guds son, se SON. — På Guds vägnar. (†) från Gud, gm Guds skickelse. Vm .. en eller flere aff Landzknecterne .. på gudz vegna siuck eller kranck vorde. GR 10: 52 (1535) [jfr c]. — Guds ängel. jfr GUDS-ÄNGEL. α) eg. Er lilla syster har blivit en Guds ängel, dvs. är död. Luk. 15: 10 (NT 1526). Mat. 22: 30 (Bib. 1541). β) (vard.) bildl., om människa; i sht om skönt, snällt o. oskyldigt barn; stundom om skön kvinna. Björkman (1889). WoH (1904). — Guds ära, se d samt ÄRA, sbst.
4) [jfr sv. dial. (Skäne) de ä gussens sanning, inte ett gussens gråne (dvs. grand), nor. gudsens sandhed, d. (vard.) en gudsens lykke. Anv. av best. form är svår att förklara; jfr dock uttr. dagsens sanning. I fråga om förb. med sanning jfr Guds sanning (Rom. 1: 25)] (†) i uttr. Gudsens sanning, den rena, absoluta sanningen. Det är Gudsens sanning. Ahnfelt StudM 2: 403 (cit. fr. c. 1855; uppl. 1882). — [jfr liknande uttr. under 8 b, f] ss. bedyrande uttr., med prep. för. Thet dogh för gudzens sanningh icke santh ær. GR 4: 75 (1527).
5) i tilltalsform; äv. övergående till ett slags interjektion; ofta i förening med synonyma ord l. förstärkt med attribut. Stoor och vnderligh äro thin werk gudh alzwållugh. Upp. 15: 3 (NT 1526). Herre min Gudh stoor äro tijn vnder. Psalt. 40: 6 (Bib. 1541). O Gud! vår broder Abels blod / Till dig från jorden ropar. Ps. 1819, 122: 1. Herre du Gud! öfvergif mig icke. Palmstjerna Snapph. 2: 180 (1831). — (vard.) med ordets eg. betydelse mer l. mindre undanskymd l. förbleknad, övergående till ett slags interjektion för att uttrycka olika känslor ss. sorg, förtvivlan, häpnad, otålighet, förtjusning m. m.: det var oerhört, förskräckligt l. dyl. Min Gud, så du bär dig åt! Herre Gud (i himmelen), är han nu där igen? Store Gud! vad har hon gjort? Rättfärdige Gud! Du gode Gud! O Gud, vad han var söt! Gud, vad det är vackert! Ach gudh, ach gudh, huru skolle wÿ bäre osz ååt? Holof. 6 (c. 1580). Du stoora Gudh! har iagh och sådant folck i mit rijke. KKD 5: 179 (1710). (Man fruktar) at Sederna lätteligen skämmas under umgänge med ringare Barn. Herre min Gud! Lanærus Försök 124 (1788). (Då) var du en aderton års flicka, och Gud, min Gud! hvad du var vacker. Rydberg Vap. 56 (1891). Gud fader, så rädd jag är. Hellström Kusk. 103 (1910). — särsk. i uttr. Gud hjälp (äv. skrivet i ett ord, förr äv. hjälp Gud), se HJÄLPA, v. — jfr HERREGUD. — Anm. Ang. anv. av gudar på liknande sätt se under I g.
6) i uttr. i vilka ngn uttrycker l. uppmanas att uttrycka sin tacksamhet mot Gud för ngt; stundom med försvagad bet., betecknande att ngn är glad (o. nöjd) att ngt är så l. så; särsk. i uttr. Gud(i) vare lov (l. tack), Gud(i) vare ära, förr äv. Gudi ärat, Gudi ära. Gudi vare loff för sina velsignade naade. GR 1: 54 (1523). Per Erichsson må tacka Gudh att han må sittia Nederst. RARP 3: 238 (1642). Dhen 30 (dec.) .. gik Hellsinborg öfwer (dvs. kapitulerade), Gud sie tak. Carl XI AlmAnt. 10 (1676). Gudi allena ähran. Hiärne Berghl. 461 (1687). KKD 1: 237 (1709). Gud vare lof för det. Almqvist DrJ 113 (1834). Crusenstolpe Mor. 2: 43 (1840). — särsk.
a) i uttr. Gudi lov32 4, äv. 40 4, oftast uttalat som ett ord o. sammanskrivet gudilov104 l. 302, stundom 401. (skrivet i två ord RARP 1: 49 (1627) osv.; som ett ord Wahlbom IVetA 1765, s. 14 osv. — gud- Fröding Stänk 119 (1896)) ofta (vard.) med förbleknad bet.: lyckligtvis; stundom med att-sats; jfr c. (Jag) har ock, Gudi låf, et godt samvete. 2RARP 4: 504 (1727). Vår tids fördragsamhet, som gudilof allt mer tilltar. Elgström (o. Ingelgren) 187 (c. 1809). Gudi lof jag reder mig. Wetterbergh GNord 12 (1862). ”Nu kommer gudilov en sådan där blodtörstig satan bort ur livet,” tänkte de. Lagerlöf LöwR 93 (1925). (†) Så att wårt fädernessland nu en tidh lång dess Gudj loff vthj en Christeligh .. Troo .. lefwat hafwer. RARP 1: 49 (1627).
b) [jfr fsv. gud hawe .. looff, sv. dial. gualov] (†) i uttr. Gud have lov. GR 1: 54 (1523). Gudh hafwe loff jagh färdigh (dvs. frisk, helbrägda) är. Brasck Apg. F 1 a (1648).
c) [jfr d. gudskelov, gud ske lov] i uttr. Gud ske lov4 0 4, ofta uttalat som ett ord o. sammanskrivet gudskelov guʃ1elå4v l. 401 l. 302 l. (med emfatisk betoning) 4 0 4. (skrivet i tre ord Svart G1 21 (1561) osv.; skrivet som ett ord VDAkt. 1711, nr 385 (: Gudi-) osv. — gud- Petreius Beskr. 3: 22 (1615) osv. gudi- Svart G1 21 (1561), ÅgerupArk. Brev 14/1 1743. guskelov Cederschiöld Artist. 42 (1915)) Gud vare lov; ofta (vard.) med förbleknad bet.: det var väl l. lyckligt, lyckligtvis, dess bättre. (De) begynte .. skiuta medh sine hakebössor … Doch (. Gudi skee loff.) kunde the icke göra någen till ett finger såår. Svart G1 33 (1561). Ve, der ligger slagtarboden (dvs. den ”digra” frun)! / Gudskelof att gatan höll. Tegnér (WB) 3: 78 (1819). Hur står det till med er ..? .. Bra, gudskelof! Hagberg Shaksp. 1: 323 (1847). Fröding Guit. 81 (1891). särsk. (†) bestämt av dess. Ther höres och, thesz Gud skee Lof, af inga Sorger. Stiernhielm Fägn. 106 (1643, 1668). PrivBergsbr. 1649, 1: a 2 b. jfr (†): Herre gudi ske lof att altt är så wäl aflupitt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 27 (1690).
7) i önskesatser med Gud ss. subj.; äv. (ofta vard.; i sht i folkligt spr.) i sådana fall där den egentliga betydelsen är försvagad o. uttrycket blivit likvärdigt med en interj. Gud bevare (bevars, bevare Gud), Gud bättre (mig, det), Gud fri mig (oss), Gud förbarme (sig), Gud förbjude, Gud förlåte mig (mina synder), Gud give, Gud hjälpe (mig, oss), nåde, råde, signe, tröste (mig, oss), se under de särskilda verben. Gudt hans siæl nadhe. GR 1: 44 (1523; formelaktigt tillägg efter namnet på en avliden person). Gudh ware medh idher på wäghenom. Tob. 5: 17 (Bib. 1541). Gudh straffe tigh om tu icke ähr stilla i kyrkian. VDP 1658, s. 306. Gudh wälsigne eder Måltijdh. SpråckOrdb. 91 (1703). — jfr GUBEVARS, GUBÄTTRE, GUNÅDA, GUNÅS, GUSINNA.
8) i eder o. bedyranden. — särsk.
a) i bedyrandet så sant (som) Gud lever. 2Sam. 2: 27 (Bib. 1541). — (vard., nästan vulg.) med betydelse av en ed (jfr b). Så sant gudh lefwer om icke iag hwar dag har hafft min skrifware på slottet. ÅgerupArk. Brev 25/5 1707.
b) i uttr. där Gud åberopas ss. vittne l. borgen för sannfärdigheten av ngt l. vilka hava sin utgångspunkt i ett sådant åberopande, men mer l. mindre övergått till rena kraftuttryck l. rent av svordomar, somliga äv. till uttr. för sorg o. bedrövelse. Sannerligen för (förr äv. sant för) (levande) Gud, äv. ensamt för Gud (jfr FÖR, prep. 1 d slutet). Vid (levande) Gud (enstaka äv. levande Gud). Gud är mitt vittne att osv., Gud vet (med mer l. mindre vardaglig prägel äv. det vet Gud, Gud må veta, Gud ska(ll) veta, det ska(ll) Gud veta), förr äv. Gud känne, Herre Gud vet, vet min Gud (jfr 1 e). Huilkit iach i alle motte kerlige förskylle vill Thet gud kenne. GR 1: 45 (1523). (Vi) akthe .. ecke .. legge eder nw nogen nyy twnge vppa Æn doch för gudi oss vel om trenkt haffde. Därs. 197 (1524). Iagh förmår nw sant för gud intet lenger. VDAkt. 1668, nr 100. Sannerlig för Gud har jag .. någon sett, som så oförväget rider (som Eders Kungl. Maj:t). THästv. 1833—34, s. 351 (1697). Att äfven detta är nytt och originellt, det skall gud veta. Sturzen-Becker 1: 102 (1861). Vid Gud (om) jag det gör. Björkman (1889). Vid själfva guden, / Du, du .. har visat bort mig. Hallström GrAntw. 26 (1899). Cannelin (1921). — särsk.
α) (starkt vard., i sht i folkligt spr.) i de jämförelsevis lindriga svordomarna ja gu (jagu, jaggu), nej gu (nejgu, nägu, näggu), äv. (ja) min gud (mingu) samt i den vulgära eden min själ och Gud, vanl. efterföljda av sats l. satsdel med närmare utveckling. Ja gu tror jag han blev arg. Ja gu är det sant (äv., med samma bet.: är det icke sant). PJAngermannus Visit. 99 (1605). Ihre DissJurForm. 4 (1746). ”Har ni sett hans herrlighets postkarriol ..?” .. ”Nej, min själ och Gud, om jag det gjort!” Backman Dickens Pickw. 2: 112 (1871). Nej gu’ om jag begriper. Tavaststjerna Inföd. 79 (1887).
c) [jfr d. guds, t. gottes i liknande anv. Gud är här väl oftast = Kristus (jfr 1 b β). Jfr fsv. (ST 63 (c. 1430)) Thu skalt ey swäria vm gudz hälgha lykama, ey vm hans pyno, .. ey om hans dyra blodh] i svordomar i vilka gen. Guds ingår, numera bl. ngn gg, arkaiserande, i uttr. Guds död (se DÖD, sbst. 5 b β). jfr: Eedherne pläga widh thetta settet gemeenliga brukas, Gudz dödh, Gudz dyra fem vnder, Wors herres harda dödh och pina, Gudz blodh och lungor, Och otalig mong annor sett. OPetri 4: 378 (1539). — särsk.: Guds blam, Guds blod, se BLAM, sbst.2, BLOD. — Guds blom, se BLAM, sbst.2 — Guds död (äv. sammanskrivet Gudsdöd, gusdö, guste, gustö), se DÖD, sbst. 5 b β. — Guds fannikan. (gusfannikan) [i fråga om sammanställningen av Gud o. fan jfr nt. Gotts Düwel o. liknande uttr. (Mensing Wb. (1927))] se FANKEN anm. — Guds fälten (felten). jfr GUDS-BÄLTINGEN. Eÿ gudz felten, iag hade icke trot thet skole slå feel. Holof. 15 (c. 1580). — Guds hunglade, se HUNGLADE. — Guds lander. [möjl. tryckfel för länder; jfr språkprovet fr. 1539 ovan] Gudz lander, kom och war ey seen. Kolmodinus Gen. B 7 a (1659). — Guds män. (gus män, gussmän, guste mänt) eg.: vid Guds män, dvs. helgon. Ey Gudz män, huru är nu druckit. Rondeletius 14 (1614). Ihre DissJurForm. 11 (1746). — Guds slapperment, se SLAPPERMENT. Bark Bref 1: 196 (1704). — Guds tramen. (gudz stramen Aschaneus. gus(s)tram(m)e-ner Tidfördrijf A 6 a, A 7 a, A 7 b (c. 1625)) [trol. sammanblandning av olika svordomar. Urspr. sannol. = ”Guds tre (heliga) män”. Formen stramen synes närmast ansluta sig till nt. gotts strammi, gott strami, dvs. Gud straffe mig. Äv. anslutning till TRAMEN, förr vanlig benämning på den onde, torde ha spelat in] Gudz stramen, hade the icke mehr än Iagh, / Så måtte Wy få lefua alle widh et lagh. Aschaneus HwsRegl. 15 (1614). Tidfördrijf A 7 a (c. 1625). — Guds tre (gusstre), se I b slutet. — Guds tro. [väl en kontamination av andra svordomar med Guds o. (på) min tro] Ney Gudz troo! hall lite stilla / Så ska du få höra. Kolmodinus Gen. E 1 a (1659; lagt i munnen på en bonde).
d) i uttr. för Gudsens sanning, se 4 slutet.
e) i uttr. i vilka ngn bedyrar ngt vid sin önskan om Guds hjälp l. nedkallar Guds straff i händelse av falsk ed; ofta (vulg.) övergående till en svordom. Så sant mig Gud hjälpe (förr äv.: så mig Gud hjälpe, sant mig Gud hjälpe, i ed inför domstol o. d.: så sant mig Gud hjälpe till liv och själ), Gud straffe mig, fördöme mig (vulgärt äv.: Gud förbanne mig), om jag ljuger (om jag inte gör så l. så osv.). GR 2: 8 (1525). Därs. 39. Därs. 6: 88 (1529). Gudh göre migh thet och thet om (osv.). 2Kon. 6: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: straffe mig). Så sandt Gudh hielpe till lif och siäl. RA 2: 30 (1561). OxBr. 8: 402 (1643). Hon bekräfta (sitt påstående) med så många gud förbanne mig och gud straffe mig. Ekeblad Bref 1: 392 (1655). Gud låte mig aldrig bli salig. Ihre DissJurForm. 5 (1746). — i numera obr. uttr. Iak beder mik swa gud til hielp Iomfru Maria oc sancte Eric Konung at iak skal (osv.). GR 1: 1 (1521). (Jag) weet mig sedan ingen hemwist, så sant mig gud huld. VDAkt. 1676, nr 99. Tage mig Gud, är det sant .. är det icke sant. Ihre DissJurForm. 4 (1746). Gud .. låt mig sjunka ned, döda mig, förbanna mig, låt mig ej gå af stället, låt handen, foten, &c. gå af. Därs. 5.
f) [jfr 3 d] (i folkligt spr.) i gen. Guds ss. förstärkning till adj. i bedyrande uttr.; i sht i förb. Guds evig, äv. sammanskrivet gussevig [jfr EVIG 2 b]. Det var en Guds evig lycka, att hon inte var karl den gången, för då (osv.). Hülphers Ångermanl. 46 (1900). ”Nej, se det var då en gusseviga lögn!” Högberg Storf. 217 (1915).
III. vid ett (mer l. mindre) teoretiskt betraktelsesätt: vad som står bakom o. är upphov till l. behärskar o. ingriper i tillvaron; det gudomliga, gudomen, gudomligheten, värklighetens yttersta grund, det i o. genom sig varande l. absoluta; ofta fattat ss. ett personligt väsen o. i så fall (fast med annan utgångspunkt) närmande sig l. sammanfallande med bet. II; i vissa (i sht antika) filosofier äv., med anslutning till I, ss. benämning på princip av lägre ordning l. på flera vid sidan av varandra förekommande principer (l. ”makter”). Det finns en Gud. Förneka Guds tillvaro. Bevisen för Guds existens. (Sv.) Gudh .. (lat.) præstans æternaque natura. Helsingius N 2 a (1587). Stiernhielm Arch. A 2 b (1644; om Platos Gud). Lycksaligheten fordrar en Gud; d. ä. et öfverväsende, som har den magt, at kunna upfylla den dygdiges önskningar. Fremling KantGrund. Föret. 2 (1798). Gud — det absoluta, eller det väsendet, som är i och genom sig sjelf. Boström 1: 112 (c. 1830). Monaden .., den första och manliga Guden, förnuftet .. herskar i fixstjernhimmelen och fattas genom förnuftet. Dyaden .., den andra och qvinliga Guden, herskar i planethimmelen och fattas både genom sinnet och förnuftet. Dens. 2: 28 (1838; i ref. av den grek. filosofen Xenokrates, † 314 f. Kr.). Förnuftet såsom blott sådant, det oändliga Förnuftet, är Gud. Dens. Propæd. 27 (1859). Thales bekanta (sats) .. ”i allt finnas gudar”. Schéele Själsl. 23 (1894). I Platons filosofi identifierades Gud med det godas idé. Göransson UndersRel. II. 2: 215 (1906).
(jfr II 3 a) -BRODER. [fsv. gudhbroder; jfr d. gudbroder, person som är döpt på samma gång som en annan] (tillf.) ngns broder gm dop; jfr -BARN. Meurman (1846; övers. fr. ry.). Lagerlöf Antikr. 52 (1897; i fråga om förh. på Sicilien). —
(jfr II 3 a) -DOTTER. (gu- 1773—1916. gud- 1652 osv. gun- 1629) [fsv. guþdottir; jfr d. guddatter, isl. guðdóttir, eng. god-daughter] jfr -BARN. JTBureus (1629) i 2Saml. 4: 119. Rosenkindade bruden / är guddotter åt mig, hon har vuxit opp med de mina. Tegnér (WB) 9: 143 (1841). Bergroth FinlSv. 50 (1916). Jfr B. —
-DYRKAN, -DYRKARE, se E. —
(jfr II 3 a) -FADER, sbst.2; vard. vanl. GUDFAR l. (i bet. 2 alltid) GUFFAR l. GUFAR guf3~fa2r l. gɯ3~, i vissa trakter 4~1, best. -n l. -en; pl. -fäder. (gud- 1528 osv. guds- (gudz-) OPetri Kr. 108 (c. 1540), BoupptSthm 20/12 1673. gu- (guuf-) BoupptSthm 15/9 1676, Modin GTåsjö 266 (1916: storgufar); guf- 1603—1916. -fader c. 1540 osv. -far c. 1630 osv.) [fsv. guþfaþir (pl. -fädhir), andlig fader, dopförrättare, ”gudfader”, manlig fadder, d. gudfader, manlig fadder, isl. guðfaðir, manlig fadder, ”gudfader”, nor. gudfader (guffar), eng. godfather; jfr GOD-FADER 1]
1) manligt dopvittne, manlig fadder; numera nästan bl. om den förnämste av de manliga faddrarna som står längst fram (jämte gudmodern) o. eventuellt håller barnet vid dopet l. mottager det av prästen efter dopet. Herr Esbjörn begge deras gudfar var: / Hvarannan de ej måtte ega. SvFolkv. 1: 124. OPetri Sacr. C 2 b (1528). Dog ett gudbarn, var det vanligt, att gudfadern bestod kista och gudmodern svepning, men sedan voro ju förpliktelserna slut. Rig 1925, s. 144. (†) Keysar Otto hafwer stått Gudfader åt Swen (Tveskägg). Peringskiöld Hkr. 1: 232 (1697). (tillf.) bildl.; jfr FADDER 1 b δ. Smakens Guffar. MarkallN 2: XII (1821; hånfullt om P. A. Wallmark). Hedlund var alltjämt ”gudfadern för .. (Viktor Rydbergs) arbeten”, den som å hans vägnar uppgjorde med förläggarne. Warburg Rydbg 1: 181 (1900).
2) [jfr FADDER 2] (i folkligt spr.) oeg., om äldre, vördad person; särsk. vid hälsning o. tilltal. God dag, god dag, Guffar lilla! hur står det til nu för tiden? Envallsson Hofsl. 14 (1786). Levertin Diktare 117 (1898). om större djur (äv. ss. noanamn). Det var ej så godt den tiden, som nu, att vara på skogen. Guffarn (dvs. björnen) var ofta framme. Landsm. 1: 235 (1879). Denne store guffaren. Bondeson MVK 66 (1894, 1903; om en abborre).
Ssg (till -FAR 2): guffars-tuppa. [guffar är här möjl. liktydigt med Gud; jfr -FADER, sbst.1] (i Dalarna) benämning på örten Orchis maculata Lin., Guds hand, Jungfru Marie hand. Dybeck Runa 1850, s. 7. —
-FIENTLIGHET, se E. —
-FÖRBANNAD, -FÖRGÄTARE, -FÖRGÄTEN, -FÖRGÄTENHET, se E. —
-FÖRLÅTEN, p. adj. [jfr d. gud(s)forladt, t. gottverlassen] (†) eg.: av Gud övergiven; ogudaktig. Sådane Gudförlåtne Sällar. OfferdalKArk. N I 1, s. 84 (1713). —
-FÖRNEKANDE, p. adj., -FÖRSMÄDANDE, se E. —
(jfr II 3 a) -FÖRÄLDRAR, pl. (föga br.) sammanfattande benämning på gudfader o. gudmoder. Lagerlöf Kejs. 20 (1914). —
-HÄNGIVEN, -HÄNGIVENHET, se E. —
-INGIVELSE ~0200. (gud- 1826—1843. guda- 1835—1897) inspiration. Thomander 3: 443 (1826). Janzon Ov. 17 (1897). —
-INGIVEN~020, p. adj. (gud- 1842 osv. guda- 1846 osv.) inspirerad. Nybom SDikt. 2: 239 (1842, 1880). Den gudingifne siaren. Melin Pred. 3: 50 (1852; om profeten Jesaja). Det nya och det gamla testamentets skrifter äro med afseende på sitt ursprung gudingifna, inspirerade. Ahnfelt o. Bergqvist 6 (1895). —
-INSPIRERAD, -LIK, -LIKHET, -LIKNANDE, se B. —
-LÄRD, se E. —
-LÖS. (gud- 1680 osv. guda- c. 1810—1871. gude- 1531—c. 1715. guds- 1713—1750) [jfr d. gudløs, t. gottlos; jfr äv. isl. goðlauss, som saknar Guds beskydd o. d.] som icke tror på Gud, som lever som om han icke trodde på Gud, ogudaktig; stundom: ateistisk; om sak: som vittnar om l. röjer l. är en frukt av ett dylikt sinnelag hos den handlande; äv. med den eg. betydelsen undanskymd: avskyvärd, nedrig, vederstygglig. Then Gudzförrädaren, gudelöse kättaren, och Sweriges Rijges Förderfwaren Göstaff Erichsson. GR 7: 542 (1531; i brev från Gustav Trolle). Flere gudlöse påfund, hvilka på et malitieuxt sätt röra crönte hufvuden. 2RARP 5: 131 (1727). Ej må .. uti Rikets Krigsmagt någor antagas och lidas, som uppenbarligen gudlös är. Krigsart. 1795, 1: 2. Gudlöst ocker. Weste (1807). Gudlöst tal. WoH (1904). Den rättfärdige Lot, som svårt pinades av de gudlösa människornas lösaktiga vandel. 2Petr. 2: 7 (Bib. 1917). Dalin Synon. 194 (1925). jfr: (Ordet) Gudlös vet gemene man ej af, säges ock af rätt få i gement tal, och förekommer mig, som man utur Tyskan tagit och giort det, i stället för det Svänska ogudaktig. Hof Skrifs. 251 (1753). —
-LÖSHET—0~2, äv. ~20. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara gudlös; tal l. handling som är ett utslag av denna egenskap. Nehrman JurCr. 110 (1756). För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven, / I Herrans lag står själens dödsdom skrifven. Ps. 1819, 463: 7 (Ps. 1695: synden). De frireligiösa partikamrater, som stötte sig på hans gudlösheter. Segerstedt Händ. 310 (1921, 1926). —
-MAN, m. (†) gudamänniska. SRosén (1740) i KyrkohÅ 1911, MoA. s. 87. Gud-mannen Christus. Lind (1749; under gott-mensch). Jfr E. —
(jfr II 3 a) -MODER l. -MOR, vard. vanl. GUMMOR gum3~mω2r l. GUMOR gɯ3~, i vissa trakter 4~1; pl. gudmödrar. (gud- 1528 osv. gu- Barckhusen Cotossichin 21 (1669) osv. gum- JTBureus (1603) i 2Saml. 4: 29 osv. -moder 1561 osv. -mor c. 1620 osv.) [fsv. guþmoþir; jfr d. gudmoder, nor. gudmor, eng. godmother; jfr GOD-MODER] eg.: kvinnlig fadder; numera nästan alltid om den förnämsta av kvinnofaddrarna, vilken bär barnet till dopet (o. mottager det av prästen efter dopförrättningen). OPetri Sacr. C 2 b (1528). När barnet håltz öfwer Funten, spör Predicanten efter barnsens nampn, och Gudhfadher och Gudhmodher säye barnsens nampn. ChristOrdn. E 4 b (1602). (Min son) Thomæ .. Gummöd(rar voro) Brijta Anders dotter och hustru Anna Sven Olsons. JTBureus (1603) i 2Saml. 4: 29. Faddrarne bjudas altid parvis, man och qvinna mot hvarandra, Gumodren inberäknad. Rääf Ydre 1: 123 (1856). jfr HJÄLP-, LILL-, STOR-GUDMODER.
-MÄNNISKA, -MÄNSKLIG, se B. —
-NÅDLIG, -NÅDLIGHET, se E. —
-SALIG. (gud- 1741. guda- 1844) [efter t. (t. ex. hos Luther) gottselig; jfr ä. d. gudsalig] (†) from, gudfruktig; jfr GUDLIG. (Hon) som varit gudsalig och nu var en skiöka. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 58. Sturzen-Becker 5: 62 (1844, 1862). —
-SIVA-LAG, n. (-siva-, -sive-, -sivja-, -sivjo-, -sivo-. gud- 1716 osv. guds- 1726) [av fsv. gudsivalagh, gudzövalag m. fl. former, av guþsivi (se GUD-SÖV) o. LAG, n.] jur. i skildring av medeltida nordiska rättsförh.: andlig skyldskap (mellan den som döpt l. konfirmerat en annans barn, barnet o. dess föräldrar samt dem som varit vittnen vid dopet l. konfirmationen). Swedberg Schibb. 334 (1716). 2NF (1908). —
-SIVJO-SPJÄLL. (-sivjo-, -sivo-) [fsv. guþsiva spiæl, för gudsivalagh spiæl; se GUD-SÖV o. SPJÄLL, kränkning; jfr isl. guðsifjaspell] jur. i skildring av medeltida nordiska rättsförh.: kränkning av andlig skyldskap gm köttsligt umgänge. Swedberg Schibb. 334 (1716). Schultze Ordb. 4786 (c. 1755). —
-SKÄNKT, se B. —
(jfr II 3 a) -SON, vard. vanl. GUSON gɯ3~ l. GUSSON gus3~. (gud- 1619 osv. guds- OxBr. 3: 480 (1634). gu- 1765 osv. gus- 1623 osv.) [jfr dan. o. nor. gudsøn, eng. godson, ävensom GOD-SON] manligt gudbarn. AJGothus ThesEp. 4: 64 (1619). Jfr B, E. —
(jfr II 3 a) -SYSKON, pl. [jfr d. gudsøskende] (föga br.) sammanfattande benämning på ”gudbroder” o. ”gudsyster”. OPetri Sacr. D 1 b (1528). Lagerlöf Antikr. 52 (1897; i fråga om förh. på Sicilien). —
(jfr II 3 a) -SYSTER, vard. äv. GUSYSTER gɯ3~. [jfr d. gudsøster, ä. eng. god-sister] (tillf.) jfr -BRODER. Meurman (1846; övers. fr. ry.). Lagerlöf Antikr. 52 (1897; i fråga om förh. på Sicilien). —
(jfr II 3 a) -SÖV. (anträffat bl. i pl. gudz-övär) [fsv. guþsivi, gudhsiver, gudzsöff, guzsowir; jfr isl. guðsifi, eng. gossip] (†) person som står i andlig skyldskap till ngn. Them vij nu kallom Gudz-övär. JTBureus (1602) hos Lindroth Bureus 100. —
-UNGE, se d. o. —
-VILLIG, adv. -en. (†) gudshängiven, from. Alla offer skulle fordomo ske aff gudwilligo Hierta. Prytz MStenbock C 2 b (1633). UrFinlH 544 (1639). —
(jfr II 3 a) -VÄV. [efter isl. goðvefr, motsv. fsax. goduwebbi, ffris. godweb, feng. godwebb, fht. gotaweppi. Ordet har i de germ. språken anslutit sig till GUD, men dess första led är möjl. eg. arab. kutun, bomull (se KATTUN); se Falk AnordKleiderk. 65 (1919)] i skildring av medeltida (fornnordiska) förh.: benämning på vissa slags dyrbara vävnader. Hildebrand Sturl. 1: 87 (1869). (En) bänkdyna med gudväf. Heidenstam Folkung. 1: 60 (1905). —
-ÄLSKANDE, p. adj. (gud- 1624 osv. guda- c. 1777— c. 1830) [jfr d. gudelskende] (numera föga br.) Thyselius HandlLärov. 2: 218 (1624). Jag blef på et lagligt sätt kallad (till ett pastorat) af en Gudälskande Fru. JHMörk (1756) i 2Saml. 9: 134. Wirsén EKey 72 (1900).
B (Anm. Ssgr av denna typ tillhöra i allm. den högre stilen l. det poetiska språket, men i vissa ssgr, ss. -GOD, -GRANN, -MAT, -RÄTT, sbst.1, äv. vardagsspråket, varvid adjektiviska ssgr emfatiskt ofta uttalas som två ord. Första leden har ofta adjektivisk (i de vard. ssgrna rent förstärkande; jfr II 3 d, 8 f) bet. o. kan då vanl. ersättas med en förb. med adj. gudomlig l. (i bildl. anv.) härlig o. d. Om ssgn gudamänniska (som alltjämt användes om Kristus) undantages, ansluta sig ssgrna numera nästan alltid till I l. III. Under den neologiska tiden (upplysningstiden) förekomma ofta ssgr som höra till II; jfr t. ex. GUDA-LÄRA = teologi. Numera användes i kristen l. allmänt religiös bet. ssgr med GUDS- (man säger gudsbegrepp, icke gudabegrepp) l. omskrivning med gudomlig): GUDA-ANDE, äv. -ANDA. (i högre stil) Guds ande, gudomlig ande. Ehrenadler Tel. 372 (1723). Af en gudaande upplifvades detta (jordiska) stoft. Wallin 2Pred. 1: 144 (1823; i fråga om människans skapelse). BL 18: 223 (1850). —
-ART. (guda- 1843. guds- c. 1540) (föga br.) Gudz arten gick (genom syndafallet) bort, och Dieffuuls arten kom j gen. OPetri MenSkap. 26 (c. 1540). Ingelman 132 (1843). —
-BARN.
1) till I: barn av en gud l. av gudar, gudomligt barn; eg. o. bildl. LejonkDr. 106 (1689). Phantasien .., det lätta, rosenmantlade gudabarn. Tegnér (WB) 3: 159 (1817). Lundegård Tit. 321 (1892).
2) [jfr d. gudebarn] (numera knappast br.) till II 1 b; om barnet Jesus. Thorild 1: 10 (1778). Vi hylla gudabarnet i sin krubba. Wirsén Jul. 28 (1887). Anm. Ordets anv. i bet. 2 klandras av Rydqvist SSL 5: 48 (1874) o. BerFolksk. 1905—10, LundStift s. 10. Jfr A, E. —
-BEGREPP, se E. —
-BEKÄMPARE. [jfr gr. (Apg. 5: 39) ϑεομάχοι] (tillf.) gudarnas bekämpare. Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn. Runeberg 1: 384 (1844). —
-BELÄTE~020. (numera bl. i religiöst spr.) = -BILD; äv. bildl. Rudbeckius KonReg. 141 (1615). Fallet, fallet är Babel! Alla dess gudabeläten äro nedbrutna till jorden. Jes. 21: 9 (Bib. 1917). Jfr E. —
-BENÅDAD, p. adj. (guda- 1897 osv. guds- 1906) De gudabenådade skalderna. SD(L) 1897, nr 532, s. 3. En huvudstad i ett gudabenådat land. Athena 156 (1917; om Alexandria). —
-BILD. äv. bildl. Hans Guda-bild (dvs. älskade). Dalin Arg. 2: 96 (1734, 1754). En naken gudabild av trä. Nilsson FestdVard. 163 (1925). Jfr E. —
-BLOD.
1) till I: blod av en gud, gudomligt blod; äv. bildl. Alcides Guda-blod uti hans ådror rinner. Ristell Mer. 2 (1774). Vetterlund StudDikt. 82 (1894, 1901). särsk. [jfr BLOD 5 e, ävensom lat. (Horatius) reges deorum sanguis] (enst.) ättling av gudar; om konung. Den gudabloden / vill hem till Oden. Tegnér (WB) 5: 106 (1825; om kung Helge).
2) (†) till II 1 b β, om Kristus’ blod. SRosén (1743) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 76. Rutström SionNS 94 (1778). —
-BLOSS. (i poesi) gudomligt bloss; oftast bildl. GFGyllenborg Vitt. 1: 139 (1782, 1795). Tegnér (WB) 1: 127 (1804). —
-BOREN, äv. -BUREN, p. adj. [jfr gr. ϑεόγονος] om person o. sak. Dalin Arg. 1: 246 (1733, 1754). Den gudaborne andens himlalängtan. Rudin OrdUngd. 1: 80 (1894). —
-BRAND. (numera knappast br.) gudomlig låga; bildl. Tegnér (WB) 1: 64 (1803). Snillets gudabrand. Atterbom i Phosph. 1810, s. 158. Bergman MedeltPoesi 141 (1899). —
-BUD, se E. —
-BÄLTE. (enst.) om Tors starkhetsbälte, ”megingjord”. Men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna, / UtgårdaLoke sitter på sin thron ännu. Tegnér (WB) 5: 152 (1822). —
-BÄRG. [jfr Guds bärg i Gamla testamentet, särsk. om Horeb (Sinai)] bärg som är en bostad för gudar (l. för en gud); äv. bildl. Tegnér (WB) 3: 92 (1820; om parnassen). Hedningarnes gudaberg, Olympus, Kaukasus, och du jätte ibland bergen, Himalaja. Melin Pred. 2: 30 (1847). —
-DIKT. (†) dikt (”fabel”) om en gud l. om gudar; mytologi. De hedniska gudadickterna. Möller (1745; under mythologien). Leopold 5: 144 (c. 1820). —
-DOTTER.
1) dotter av en gud l. av gudar. Ehrenadler Tel. 880 (1723; om Venus). Dalin Arg. 1: 189 (1733, 1754; om ”Ärbarheten”).
2) (†) till I k. Nordenflycht QT 1748—50, s. 19 (1741; om drottningen). Rydberg Sing. 73 (1894). Jfr A. —
-DRIFT. (†)
1) till II: religiositet, fromhet. Uthtyd .. (Skriftens) mörcke rum, befrämia Guda-drifften. Düben Boileau Sat. 45 (1722).
2) inspiration. När det sanna snillet af sin inneboende fria, men ordnade gudadrift, fördes i egna, nya banor. Wallin Vitt. 2: 347 (1836). Atterbom FB 128 (c. 1855). —
-DRYCK, förr äv. -DRICK. dels eg., om gudars dryck (jfr NEKTAR), dels mer l. mindre bildl. Cellarius 231 (1729). Nöjets ljufva Gudadrick. Kellgren 3: 101 (1781). Den skummande mjölken .. syntes oss vara en rigtig gudadryck. Bremer Grann. 1: 185 (1837). —
-DRÖM. bildl.: härlig, himmelsk dröm. VFPalmblad i Phosph. 1810, s. 33. Hvar är .. ditt fordna allvar? Hvar / .. Ärans gudadröm? Tegnér (WB) 2: 65 (1811). —
-DYRKAN, -DYRKARE, se E. —
-ELD. (numera föga br.) gudomlig eld, himmelsk eld; oftast mer l. mindre bildl. En Gudaeld lyste utur denne unge Krigsmannens ögon. Ehrenadler Tel. 688 (1723). En gnista af guda-elden (dvs. snillet). Beskow Minnesb. 1: 104 (1854, 1860). —
-FADER. gudars fader; t. ex. om Jupiter l. Oden. Gudafadren, Jupiter. Lysander Föredr. 32 (1855). Jfr A. —
-FIENTLIG, se E. —
-FLAMMA, r. l. f. jfr -ELD. Stagnelius (SVS) 3: 34 (1814). Ps. 1819, 148: 4. Tegnér (WB) 9: 138 (1841). —
-FLÄKT. [jfr 1Mos. 2: 7] (numera knappast br.) gudomlig fläkt, himmelsk fläkt; vanl. mer l. mindre bildl. Lidner 2: 67 (c. 1790). Wieselgren SvSkL 3: 415 (1835). —
-FRID.
1) till I: mellan gudarna rådande l. av gudarna upprätthållen fred. Strinnholm Hist. 1: 170 (1834). Den gudafrid, som herrskade i Frejs eller Yngve Frejs dagar. Därs. 5: Reg. 60 (1854).
2) se E. —
-FRÖJD. gudomlig l. himmelsk fröjd; utomordentlig fröjd. Odel Sincl. 81 (1739). Ach sällhet! guda-fröjd! jag börjar smaka dig! Creutz Vitt. 36 (1761). Rydberg Faust 271 (1878). —
(II) -FÖDERSKA. [ytterst efter gr. ϑεοτόκος; jfr GUDS-FÖDARINNA] i sht rel.-hist. om Maria ss. Jesus’ moder. Strinnholm Hist. 2: 314 (1836). KyrkohÅ 1912, s. 29. —
-FÖRAKT, se E. —
-FÖRAKTARE. föraktare av gudarna. Den förmätna Gudaföraktarn Mezentius. Adlerbeth Æn. 189 (1804). Rydberg Myt. 2: 165 (1889). Jfr E. —
-FÖRGÄTEN, se E. —
-FÖRMÅGA. gudomlig förmåga. O Zevs! .. / .. visa din Guda-förmåga! Leopold 2: 197 (1815). NF 6: 237 (1882). —
-FÖRNEKARE, se E. —
-FÖRSAMLING. Ehrenadler Tel. 62 (1723). Jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jes. 14: 13 (Bib. 1917) [efter hebr. hal-mo‛ed]. —
-GESTALT. gestalt av en gud; gudomlig l. himmelsk gestalt. VFPalmblad i Phosph. 1810, s. 294. De Olympiska Gudagestalterna. Tegnér (WB) 4: 113 (1824). Fatab. 1919, s. 21. Jfr E. —
-GLANS. gudomlig l. himmelsk glans. Ehrenadler Tel. 432 (1723). För skaldens hänförda blick reser sig nu hela den nordiska fornvärlden i all sin gudaglans. Blanck NordRenäss. 334 (1911). Jfr E. —
-GNISTA, r. l. f. [jfr t. götterfunke; anv. synes återgå till den klassiska åsikten att själen var en eld av himmelskt urspr.] oftast mer l. mindre bildl.; särsk. (ngt vard.) i uttr. ha gudagnistan, om konstnär o. d.: ha geni. GFGyllenborg Vitt. 3: 12 (1774, 1797). Ett ondt (näml. dryckenskapen) som .. förmörkade förståndet och döfvade gudagnistan i menniskosjälen. SvT 1852, nr 183, s. 1. Mången frestar konstnärsbanan utan att ha gudagnistan. Segerstedt Händ. 121 (1926). —
-GOD. (i sht vard.) översvinnligt l. övermåttan god. Här är gudagodt att vara. Wennerberg 2: 161 (1850, 1882). Vår gudagoda Mamma. Tegnér Armfelt 3: 444 (1887; i övers.). —
-GRANN. (vard.) översvinnligt l. övermåttan grann l. vacker. Almqvist TreFr. 1: 104 (1842). Solen sken gudagrant. Cavallin Kipling Gadsby 160 (1897). —
-GÅVA. äv.: utomordentligt välkommen gåva. En nödstäld är för dig, min Prins, en Guda-gåfva. GFGyllenborg Vitt. 3: 170 (1791, 1797). Snillets gudagåfva. Böttiger 5: 62 (1867, 1874). —
-HAND. äv. bildl.; förr äv. till II. Tessin Bref 2: 134 (1754). En förbarmande gudahand utsträckte sig, att skingra mörkret kring vår varelse. Wallin 1Pred. 1: 352 (c. 1830). Cavallin (o. Lysander) 11 (1879). Jfr E. —
-HAT, se E. —
-HATARE. fiende till gudarna; förr ngn gg till II, närmande sig bet.: ateist. Thomander 3: 479 (1826). Jfr E. —
-HJÄRTA. särsk. (†) till II, i fråga om Kristus. Du (Jesus), hvars gudahjerta blödde, / För att menskohjertan gläda! Ps. 1819, 351: 1. —
-HOV, n. särsk. (i fackspr.) om fornnordisk helgedom. Thet helige gudahofwet (i Uppsala). Peringskiöld MonUpl. 122 (1710). Fornv. 1918, s. IX. —
-HUS. hus för gudar, helgedom, tämpel; förr ngn gg äv. om kristen helgedom (jfr E). Björner Fridth. 1 (1737). Atterbom Minn. 242 (1817). Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och husgudar. Dom. 17: 5 (Bib. 1917). —
-HÄDARE, -HÄDELSE, se E. —
-HÖGHET. eg. o. bildl. Med bekymmer / näres eder / Gudahöghet / utaf offer- / rök och böner. Tegnér (WB) 2: 120 (c. 1810). Rydberg Dikt. 2: 133 (1891). —
-INGIVELSE, -INGIVEN, se A. —
-KONUNG.
2) gud som är konung över ett land. Den siste Gudakonungen i .. (Egypten) var Horus, Osiris’ son. Carlstedt Her. 1: 335 (1832). Wisén Oden 15 (1873). —
-KRAFT. eg. o. bildl. Nordenflycht Svea 27 (1746). Den rena och saktmodiga kärlekens gudakraft. Wallin 2Pred. 1: 111 (1825). —
-KUNSKAP, se E. —
(I, II) -LIK, adj. (gud- 1784—1900. guda- 1734 osv.) [jfr gr. ϑεοειδής] Serenius Z 3 b (1734). Hvarför nekar hon oss att beundra sin gudalika, ojemförliga fägring? Palmblad Nov. 3: 36 (1817, 1841). Den ursprungliga själen (d. ä. Adams) var (enligt Tertullianus) .. gudalik och förnuftig. Rein Psyk. 1: 108 (1876). Jfr E. —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LIV. eg. o. bildl. Thorild 1: 190 (1805). ESjöberg 245 (1824). Frukta ej att jag beskrifver / i detalj allt hvad jag gör / under fredliga oliver, / hvilket gudalif jag för. ELundgren (c. 1845) hos Nordensvan Lundgren 127. Jfr E. —
-LJUS, n. (numera knappast br.) Nordenflycht QT 1745, s. 36 (1740; om den ”eviga visheten”). Stagnelius (SVS) 2: 73 (c. 1820; om solen). Wallin 1Pred. 3: 290 (c. 1830; om förnuftet). —
-LUST. gudomlig lust, himmelsk lust. All den gudalust man njuter med en Maka. Envallsson Pig. 14 (1781). Börjesson Statshv. 61 (1866). (†) i personifikation. En Guda-lust kringsväfvade, / och allas hjertan nögde. Odel Sincl. 84 (1739). —
-LÅGA, r. l. f. jfr -FLAMMA. Wallenberg Gal. 523 (1771; uppl. 1921). De förut så dunkla ögonen brunno af ingifvelsens gudalåga. Crusenstolpe Mor. 2: 59 (1840). —
-LÅN. (mera tillf.) jfr -GÅVA. Hoppets gudalån. Tegnér (c. 1805) hos Mjöberg Stilstud. 263. Bäckström Frey 3 (1876). Jfr E. —
(I, II) -LÄRA, r. l. f.
1) [snarast ett försök till försvenskning av TEOLOGI] (†; jfr anm. nedan) i allm.: religion (från dess teoretiska sida); ofta liktydigt med: kristendomskunskap, kristendom, teologi l. dyl. Dalin Hist. 1: 116 (1747). De flesta medborgares eniga nit at försvara sin Frihet och sin Guda-lära. Schönberg Bref 1: 287 (1778). Den på uppenbarelsen grundade gudaläran (theologi). Geijer I. 5: 304 (1820). Dalin Synon. 288 (1925). Anm. Gudalära i bet. 1 synes på sin tid (särsk. under 1700-talets senare hälft) hava åtnjutit en viss popularitet. Ordet möttes emellertid också tidigt av invändningar; jfr SHof i SvMerc. IV. 1: 55 (1758), Rydqvist SSL 5: 48 (1874).
2) mytologi. Möller (1790). Undervisning i romersk och grekisk fornkunskap, gudalära (osv.). FörslStadgaNElSkolSthm 1852, § 13.
(I, II) -LÄRARE. (†) till -LÄRA 1: religionslärare, präst; äv. om hednisk präst. Dalin Arg. 2: 84 (1734, 1754). Thorild 2: 202 (1786). —
-LÖJE. [jfr lat. risus omnipotentis Iovis] (tillf.) gudomligt löje; bildl. Stagnelius (SVS) 3: 13 (1814). Hvad färgspel skiftar på hans purpurvingar, / hvad gudalöjen leka kring hans mund! Tegnér (WB) 6: 50 (1829; om ”sångens genius”). Wennerberg 4: 292 (1885). —
-LÖS, se A. —
-MAKT. gudomlig makt; oftast konkretare: gudomsväsen, gudomlighet; tidigast äv.: gudom (se d. o. 2), Gud. LejonkDr. 95 (1689). Evighetens hamn, / .. Där alla finna nog i Guda-Maktens famn. Nordenflycht QT 1745, s. 102. Om jag haft gudamakt, jag hade förr / I jorden låtit hafvet sjunka, än (osv.). Hagberg Shaksp. 11: 291 (1851). Fornv. 1919, s. 96. —
-MAN, m., se E. —
-MAT. gudaspis, ambrosia; vanl. vard.: härlig o. ljuvlig mat. Schultze Ordb. 3051 (c. 1755). Man åt .. pisang mos, .. kokt i rödt vin, då den är en gudamat. (Bladh o.) Hornstedt 126 (1784). Bergdahl Antip. 17 (1906). —
-MEDVETANDE, se E. —
-MINNE. (†) gudomligt l. härligt minne (av ngt). O! Fädrens gudaminnen! / I Seklers långa natt I skymten och försvinnen. Tegnér (WB) 2: 64 (1811). Böttiger 1: 197 (1834, 1856). —
(I, II) -MODER.
1) [jfr gr. ϑεομήτωρ, om Cybele] rel.-hist. moder till gudar, gudarnas moder; äv. bildl. Atterbom i Phosph. 1812, s. 48. En jungfru är hafvande med honom (dvs. den kommande nationalskalden, för vilken Tegnér bereder väg), nemligen det Svenska språket, den Svenska Historien, en verklig Gudamoder. Tegnér (WB) 3: 469 (1821). Gudamodern Hathor. Piehl Egypt. 5 (1896).
2) (†) om jungfru Maria; se E. —
1) rel.-hist. för en gud (l. gudar) anställd religiös fest under form av en måltid. Lindfors (1815).
2) (vard.) utomordentligt läcker o. njutningsrik måltid. Man (kan) med hungrig mage .. afmåla guda-måltider. Rademine Knigge 3: 76 (1804). Dalin (1852). —
(II 1 b) -MÄNNISKA. (gud- c. 1742—1888. guda- 1804 osv.)
1) [ytterst efter kyrkl. gr. ϑεάνϑρωπος] relig. om Kristus ss. Gud o. människa i en person. SRosén (c. 1742) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 73. Söderblom Gudstr. 304 (1914).
2) (tillf.) utvidgad anv. Agardh BlSkr. 1: 291 (1843). Den kärlek, som den vise hyser för Gud, och som lyfter honom över tillvaron upp till en gudamänniskas rang. NoK 82: 264 (1927). Jfr E. —
-MÄNSKLIG. (gud- 1878—1928. guda- 1842 osv.)
-MÖ. jungfrulig gudinna; äv. bildl. Stagnelius (SVS) 3: 56 (1814; om en av Fröjas ”tärnor”). Hallström LevDikt 142 (1914; bildl.). —
-NAMN. (guda- 1627 osv. guds- 1907—1914)
1) namn på en gud l. på gudar; äv.: gudomligt, härligt namn. Dalin Hist. 1: 324 (1747). Gudanamnet Frihet? Thorild 3: 310 (1794).
2) namn av (o. heder ss.) gud. Ty må nu Gudha nampn, / Och Gudha dyrckan them (dvs. guld och silver) alleen, / Tilägnas vthaff hwar och en. Girs Edelh. C 3 a (1627). Lundin Alp. 142 (1883). Jfr E. —
-NATUR.
1) en guds l. gudars natur. Äfven åserne hade .. sin guldålder, då gudanaturen utvecklade sig i ostörd ro. Wisén Oden 11 (1873).
2) (enst., †) Guds (fria) natur (se GUD II 3 b). Jag sväfvade mellan beundran för den stora gudanaturen och den stora menniskokonsten (vid Simplonpasset). Nicander Minn. 1: 260 (1831). Jfr E. —
-NÖJE. gudomligt nöje. Min Daphne! lät oss begge smaka / Hvad guda-nöje kärlek ger. Creutz Vitt. 45 (1762). GFGyllenborg Vitt. 1: 192 (1795). —
-ORD, se E. —
-PAR. rel.-hist. par av gudar, gudomligt par; äv. bildl. Kellgren 3: 301 (c. 1795). Rydberg RomD 103 (1874, 1877). —
-RASANDE, p. adj. [väl snarast efter gr. ϑεομανής] (†) rasande l. vansinnig gm en guds l. gudars tillskyndan; topprasande. Thorild 1: 107 (c. 1780). I, narrar utan smak, som Gudarasande / Tron eder stora bli med stora Skalders brister! Kellgren 2: 80 (1787). Alexanderson Sept. 39 (1868). —
-RÄTT, sbst.1 jfr -MAT. Bland gudarätter är du första rätten. Tegnér (WB) 2: 180 (1813; om fläskkorven). Ek Horatius 2: 320 (1847; lat. orig.: cenæ deum). —
-RÄTT, sbst.2 (†) gudomlig rättighet (till ngt). Dalin Hist. 1: 155 (1747). Den Guda-rätt, att göra godt, / Att älska, ömma och att gråta. Lidner 2: 14 (c. 1785). JGOxenstierna 4: 210 (1815). —
-RÖST. äv. bildl.: gudomlig, härlig röst. Ehrenadler Tel. 56 (1723). Oviss om man mera skall älska henne för hennes fägring, eller för hennes gudaröst. JGOxenstierna Dagb. 62 (1769; i fråga om en sångerska). Så skedde gudarösten i alla tider till dem, som .. mottogo väktarekallet på Zions murar. Wallin Rel. 4: 377 (1838). FLimnell (1875) hos Dahlgren Lyr. 94. Jfr E. —
-SAGA. myt; stundom mytologi. Leopold 5: 50 (c. 1820). Hon teg som Vidar i gudasagan. Tegnér (WB) 5: 94 (1825). Den nordiska gudasagan. LAHT 1881, s. 96. SFS 1906, nr 10, s. 19. —
-SALIG, se A. —
-SJÄL.
2) (†) = -VARELSE 1. Att nu en Guda-Siäl kan hafwa hiärta till / En mänsklig Siäl så strängt ned störta uti fara. LejonkDr. 88 (1689; i fråga om Venus). —
-SKEN. (poet., numera knappast br.) ofta bildl. GFGyllenborg Vitt. 2: 172 (1795). Ty kommo de till Bethlehem .. / Dit gudaskenet (dvs. Guds stjärna) lyste dem. Ps. 1819, 67: 3. JGRichert (1852) hos Warburg Richert 2: 345 (bildl.). —
-SKYMNING.
1) [övers. av RAGNARÖK enl. den gamla uppfattningen av detta ords bet.] rel.-hist. om ragnarök. Geijer I. 5: 384 (1847). NF 6: 237 (1882).
-SKÄNK. (numera föga br.) jfr -GÅVA. Nordenflycht QT 1745, s. 36. Snillets och fantasins gudaskänk. Böttiger 4: 92 (1847, 1869). —
-SKÄNKT, p. adj. (gud- 1833. guda- 1815—1884) (föga br.) Tegnér (WB) 2: 187 (1815). (Franzéns) gudaskänkta begåfning. Lagus Kellgren 330 (1884). —
-SKÖN. gudomligt skön. Wallin Vitt. 2: 265 (1805). Vädret (var) så guda skönt. Knorring Torp. 2: 73 (1843). Auerbach (1909). —
-SKÖNHET. JGOxenstierna Dagb. 32 (1769). Allt är harmoni och gudaskönhet (i ”sångens land”). Tegnér (WB) 8: 17 (1837). —
-SLÄKT. äv. i utvidgad l. bildl. anv. Peringskiöld MonUpl. 135 (1710). Delling .. var af Asa- eller Guda-släkt. Dalin Hist. 1: 158 (1747). Rydberg Gudas. 6 (1887). —
(II) -SOL. [jfr Psalt. 84: 12] (†) om Gud ss. de sinas ”sol”. Då yppar sig hvad dygden är: / Et ljus från Gudasolen sjelfver. Nordenflycht QT 1744, s. 58. Stagnelius (SVS) 2: 94 (c. 1820). —
(I, II) -SON.
1) stundom: heros; eg. o. bildl. Then fierde (mannen i den brinnande ugnen) är lijka som han wore en Gudha son. Dan. 3: 25 (Bib. 1541). Bullernæsius Lögn. 146 (1619). Söderblom Gudstr. 343 (1914).
2) om Kristus; se E. —
-SPRÅK.
1) gudars tungomål; särsk. (förr) bildl., om poesien. Nordenflycht QT 1748 —50, s. 56. Diktens eget gudaspråk. Atterbom LÖ 2: 228 (1827). Björkman (1889).
-STAT. hierarki av gudar. Lysander Föredr. 15 (1855). Den grekiska gudastaten, där Zeus härskar från Olympen. 2NF 19: 148 (1913). Jfr E. —
-STOD. (numera bl. i högre stil) = -STATY; äv. bildl. Höpken 1: 395 (1771). Rydberg Dikt. 1: 211 (1882). —
-SVAR. (guda- c. 1700 osv. gude- 1670) orakel(svar); äv. bildl.; förr ngn gg till II. Columbus BiblW Q 3 a (1670; bildl.). Då behöfves ett svar (på den tröstlöses fråga), icke ett menniskosvar ifrån verlden, men ett gudasvar ifrån Helgedomen. Wallin 1Pred. 3: 40 (c. 1830). I alla (ämnen) väntade man gudasvar af .. (CJLAlmqvists) mun. Lysander Almqvist 16 (1878). —
-SÅNG. sång av l. om en gud l. gudar; äv. (numera föga br.): gudomligt vacker sång o. d. Nordenflycht QT 1746—47, s. 33. Voltaires Gudasång. VitterhNöj. 4: 16 (1781). Den förste delen (av Eddan) består af rent mythiska eller gudasånger. VittAH 26: 335 (1869). —
-SÄLL. [jfr gr. μάκαρες ϑεοί] äv. bildl. LejonkDr. 128 (1688). Han satt bland sina böcker, sina minnen, / Och satt, fast plågad, ofta gudasäll. Böttiger 4: 27 (1861, 1869). Modin Dikt. 37 (1878). —
(I, II) -SÄND, p. adj. [jfr gr. ϑεόπεμπτος] sänd av en gud l. av gudar(na), äv. av Gud. Geijer I. 3: 212 (1812). Ingifvelsen, den gudasände, hade / sin källa der (i Delfi). Tegnér (WB) 3: 92 (1820). Hastigt kom .. (Olav Tryggvason) till Norge, lik en gudasänd räddare. Svedelius Norge 96 (1866). —
-SÄTE.
1) en guds l. gudars tron l. palats l. residens. Dalin Hist. 1: 147 (1747). Du (dvs. fursten i Tyrus) säger: ”Jag är en gud, ja, på ett gudasäte tronar jag mitt ute i hafvet. Hes. 28: 2 (Bib. 1917).
2) [jfr GUD I 1 k anm.] (†) bildl. om kungatron. Fåfängt föreställer man sig, at detta Gudasätet på jorden är fridlyst för afunden. GT 1788, nr 110, s. 2. —
-TRO, r. l. f. tro på en gud l. gudar, religion. Nicander 2: 306 (1820). Våra förfäders gudatro. NF 4: 145 (1880). Jfr E. —
(I, II) -TRON. en guds l. gudars, äv. Guds tron; äv. i utvidgad anv. Lidner 1: 218 (1788). (”Tjänarens”) trogna bön går lika fort, / Som min, till gudathronen. Ps. 1819, 333: 3. Lysander Föredr. 39 (1855). (i fackspr.) i mera egentlig mening. (Förbunds-)arken (har) varit en gudatron, på hvilken .. Jahve osynlig hade sin plats. Ymer 1916, s. 312. —
-TRÄD.
1) [jfr t. götterbaum; övers. av ailanto, trädets namn på Amboina] trädg. det i södra Sv. ss. prydnadsträd odlade, i östra Asien inhemska trädet Ailanthus glandulosa Desf. Lilja FlOdlVext. 155 (1839).
-TYCKE.
-TÄMPEL. äv. bildl. Ther (dvs. i Uppsala) war theres (dvs. svenskarnas) gudha tempel. OPetri Kr. 22 (c. 1540). Sthm 1: 63 (1897). —
-UPPENBARELSE~10200.
1) uppenbarelse av en gud; gudomlig uppenbarelse. NF 11: 419 (1887). Till det nödvändiga maskineriet i de (pseudoklassiska) episka dikterna hörde gudauppenbarelser. Castrén Creutz 148 (1917).
2) se E. —
-VARELSE.
1) (numera knappast br.) gudomlig varelse, gud; äv. bildl. Gyllenborg Bält 270 (1785). Hvar källa hade (hos grekerna) sin egen gudavarelse. Tegnér (WB) 2: 253 (1812). Schulthess (1885).
2) (†) gudomlig tillvaro; bildl. (Om) man under Samfundsbandet tror sig få lefva en Guda varelse. CAEhrensvärd Brev 2: 408 (1800). —
(II) -VIGD, p. adj.
1) (föga br.) invigd åt Gud. Stagnelius (SVS) 3: 149 (1822). Förbannelsen sitter illa på gudavigda läppar. Tegnér (WB) 8: 177 (1836).
2) (föga br.) invigd av Gud; äv.: inspirerad av Gud. Tegnér (WB) 3: 225 (1819). Hvad det fromma .. hjertat känner i sina bästa, sina gudavigda stunder. Därs. 7: 188 (1835). Snoilsky 3: 69 (1883). —
-VÄDER. (vard.) härligt l. gudomligt väder. Sätherberg Dikt. 1: 278 (1841, 1862). Ett så’nt gudaväder! Vi ha ju fått riktig sommar. Wahlenberg Vakt 60 (1890). —
-VÄL, n. (†) gudomlig lycka. Gif mig igän i glada drömmars lekar / Förflutna dagars Gudaväl. JGOxenstierna Dagb. 134 (1770; i invokation till sömnen). Nyberg 2: 275 (1832). —
-VÄN, m.||ig. vän av gudarna. En föregifven gudavän, men hemlig gudafiende. Rydberg Myt. 2: 300 (1889). Jfr E. —
-VÄRK, n. (numera knappast br.) värk av en gud l. av gudar; gudomligt värk; äv. bildl. Uti sit guda-verk (dvs. den gudomligt sköna Camilla) en vällust himlen tog. Creutz Vitt. 3 (1761). Franzén Skald. 6: 249 (1838). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. gudomligt väsen; förr äv. till II. Wallin Rel. 1: 219 (1817, 1825). Sak. 12: 8 (Bib. 1917). —
-VÖRD. (†) = -VÖRDNING. Sool och Måån, / Medh Gudha wörd förvthan håån, / Aff Epicharmo dyrckades. Girs Edelh. C 3 a (1627). —
-YRA, r. l. f. (i poesi) av en gud ingiven yra, ”gudomligt vansinne”. Tegnér (WB) 2: 94 (1812). Janzon Hor. 88 (1899). —
-ÄLSKANDE, se A. —
-ÄRA, r. l. f. (knappast br.) gudomlig ära. Bacchus .. påfann at prässa vijn, hvarföre Poeterne honom giort Guda ära. Ehrenadler Tel. 236 (1723). —
-ÄTT. (†) gudomlig ätt; äv. bildl.; äv.: gudomlig avkomma. Ty återstår (här vid Kupidos o. Psykes bröllop) äy mer än Enighet att önska, / Däm bägge Guda-Ätt. LejonkDr. 110 (1689). Glöm ej den Guda-Ätt hvaraf du stiger ner. Ristell Mer. 53 (1774; till en drottning; jfr I k anm.). Qvanten Dikt. 138 (1880). —
C (†): (I) GUDE-KLÄDER, pl. (Caligula) lät dyrcka sig för en Gud, iklädandes sig Gude-Kläder. Dryselius Monarchsp. 149 (1691). —
-LÖS, se A. —
-SVAR, se B.
D [jfr Gudi lärd (se GUD II 2 e)] (enst., †): GUDI-SINNAD, p. adj. gudfruktig. En gudisinnad .. och fosterländsk styrelse. Högberg Utböl. 1: 57 (1912). Anm. Åtskilliga sammanställningar med Gudi, ss. Gudi behaglig, klagat, lov, nog, förekomma stundom sammanskrivna i framställning av mera vard. karaktär.
E (i allm. till II l. III; i ä. tid ofta skrivna ss. två ord): GUDS-ART, se B. —
-BARN. (föga br., se dock slutet) Guds barn (se BARN I 5 a). Wallin 2Pred. 3: 234 (1830). särsk. (vard., fullt br., i sht i folkligt spr.) bildl.: snällt barn, ”gudsängel” [jfr II 3 h]. Det Gudsbarnet har inte gråtit nog; skall jag också göra henne sorg? Carlén Rosen 711 (1842). Jfr A, B. —
(II, III) -BEGREPP. (guda- 1838—1865. guds- 1871 osv.) [jfr BEGREPP 5] relig. o. filos. jfr -IDÉ. De gamle nordboarnes gudabegrepp. Reuterdahl SKH 1: 111 (1838). —
-BELÄTE~020.
1) (i sht i religiöst spr.) till II: Guds beläte (se BELÄTE 2 a, b). OPetri MenSkap. 8 (c. 1540). Blir hvad sjelfviskt är förgätet, / blir inom dig gudsbelätet / härligare danadt ut (osv.). Rydberg Dikt. 1: 8 (1877, 1882).
-BENÅDAD, se B. —
-BILD. relig. o. filos.
-BORD. (gus- 1583) [sammandraget av Guds bord (se GUD II 3 a)] (†) om den heliga nattvarden. Carl IX Cal. 17 (1583). Kyrkol. 8: 2 (1686).
-BUD. (guda- 1829. guds- 1822 osv.) Wallin Rel. 2: 205 (1822, 1827). Det förpligtande Guds- eller förnufts-budet. Claëson 1: 37 (1857). —
-BÄLTINGEN. (guss-) [sidoform till Guds fälten (se GUD II 8 c)] (†) ss. svordom. Guszbältingen huru j sättie Näsa upp. Tidfördrijf A 7 a (c. 1625). —
-DOM ~dωm2. kulturh. om det hos primitiva folk på vidt skilda ställen o. tider förekommande tillvägagångssättet att överlämna avgörandet om en anklagads skuld åt Gud själv (gm lottkastning, tvekamp, bärande av glödgat järn osv., varvid det förutsättes att Gud bistår den oskyldige); ordalie. Jernbörd och andra gudsdomar. Strinnholm Hist. 3: 617 (1848). Flodström SvFolk 485 (1918).
(I, II) -DYRKAN. (gud- 1854—1899. guda- 1627—1921. guds- 1526 osv.) [fsv. gudha dyrkan]
1) [jfr DYRKAN II 1] dyrkan av Gud (l. av gudar l. av en gud); oftast konkretare: sätt att dyrka Gud osv., kult; i sht förr äv.: religion; förr stundom liktydigt med: gudsfruktan, religiositet; jfr GUDSTJÄNST. Apg. 17: 23 (NT 1526). Då Gudsdyrkanen ombyttes, så ändrades iämväl de gamla seder ganska mycket. Wettersten Forssa 42 (c. 1750). Jag har tillhört det strängaste partiet i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé. Apg. 26: 5 (Bib. 1917). jfr MÅNG-GUD(A)DYRKAN.
2) (knappast br.) dyrkan ss. gud, gudomlig dyrkan, gudomlig ära. Girs Edelh. C 3 a (1627). Sätt hatten på och kött och blod ej gäcka / Med gudadyrkan. Hagberg Shaksp. 3: 63 (1848). —
(I, II) -DYRKARE. (gud- 1899. guda- 1832—c. 1835. guds- 1794 osv.) [jfr DYRKARE 1; se äv. GUD II 3 a] Hasselroth Campe 56 (1794). Atenare, jag ser .. att I ären mycket ivriga gudsdyrkare. Apg. 17: 22 (Bib. 1917). jfr MÅNG-GUD-DYRKARE. —
-FADER, se A. —
-FIENTLIG. (guda- 1880—1886. guds- 1885 osv.) Qvanten Dikt. 140 (1880). De kristne .. betraktade det romerska riket såsom den i eminent mening gudsfientliga makten. NF 9: 6 (1885). —
-FRED o. -FRID. (guda- 1820—1854. guds- 1840 osv.)
1) [efter fsv. guzfrider] i fråga om fsv. förh.; om den särskilda helgd varmed en kyrka o. (vissa) religiösa handlingar voro fredade. Nordström Samh. 2: 261 (1840). Strinnholm Hist. 3: 594 (1848).
2) [efter mlat. pax l., senare, treuga Dei, eg.: av Gud påbuden fred (jfr det i NT vanl. uttr. fridens Gud)] eg. hist. i fråga om medeltida förh., om den fred som enl. kyrkans påbud (vid straff av bannlysning o. livets förlust) skulle råda på vissa tider; äv. i överförd anv. Strinnholm Hist. 3: 592 (1848). De olika (grekiska stammarna) .., som i Olympia sammankommo under skyddet af en guds-fred. Rydberg Schlosser 1: 225 (1857).
3) relig. frid i Gud, gudomlig frid. Tegnér (WB) 3: 98 (1820). Efter en stunds lugnt studiearbete öfverväldigades hans hjärta af en salig gudsfrid. Ahnfelt Et. II. 2: 26 (1906; om den ty. religiöse skalden Knapp).
-FRUKT. [till FRUKT, sbst.2; jfr mnt. godsvrucht] (†) gudsfruktan. Sigfridi E 5 b (1619). Hammarsköld SvVitt. 1: 160 (1818). —
-FRUKTAN. (tidigast ofta skrivet som två ord) [fsv. gudz fryctan; se FRUKTAN 4] (numera i sht i religiöst spr.) fruktan l. vördnad för Gud, gudfruktighet, fromhet; i sht förr ofta med tanken huvudsakligen på levernet; jfr GUDAKTIGHET, GUDLIGHET. En sann gudsfruktan. (De) som j jtt reent echteskap motte haffua liffuat j gudz fructan, .. the haffua (i klostret) .. leffuat .. vth j .. haat och nijt. OPetri Clost. F 3 b (1528). (Han har) warit flitig i gudzfruchtan, gåt gerna till Herrans natuardh (osv.). ConsEcclAboP 87 (1657). Gudsfruktan .. för vida sträckt. Kellgren 2: 157 (1792). Den karakter af sund, allvarlig gudsfruktan, som utmärkt den karolinska tiden. IllSvH 5: 386 (1879). —
(II 1 b β) -FÖDARINNA. [övers. av gr. ϑεοτόκος] (†) om Jungfru Maria. Then helighe Jungfru är een Gudzfödherinne. Carl IX Cat. Ff 1 b (1604). —
(I, II) -FÖRAKT. (guda- 1794—1842. guds- 1688 osv.) Otro och gudsförakt. Swedberg SabbRo 1544 (1688, 1712). Rundgren Minn. 3: 199 (1889). —
(I, II) -FÖRAKTARE. (skrivet o. möjl. äv. att uppfatta som två ord: Bib. 1541, Carl IX Bew. K 3 a (1604)) [ytterst efter lat. contemptor divum] (mindre br.) vanl. övergående i bet.: gudsförnekare l. dyl. Rom. 1: 30 (Bib. 1541; Luther: Gottes verechter). Thesse bespottare och Guds-förachtare (äro) diefvulens lockefoglar. Münchenberg Scriver Får. 29 (1725). Thomander Pred. 2: 301 (1849). Östergren (1926). Jfr B. —
(II 8 f) -FÖRBANNAD3~020 l. 4 040, p. adj. (gud- 1775. guds- 1810—1897) (vulg.) ss. svordom; starkare än: förbannad. Kellgren (SVS) 6: 44 (1775). På torget och uti palats / du roar verlden lika gudsförbannat. AGSilverstolpe Skald. 2: 92 (1810). Hon .. tycks inte trifvas i det här gudsförbannade landet. Cavallin Kipling Gadsby 137 (1897; möjl. att fatta i mera eg. bet.: förbannad av Gud; eng. org.: this Godforsaken country). —
-FÖRGÄTARE. (gud- 1779. guds- 1727; skrivet o. möjl. att uppfatta som två ord: Phrygius, Swedberg SabbRo 235 (1696, 1710)) (†) närmande sig till l. övergående i bet.: ogudaktig, gudlös människa. Phrygius HimLif. 116 (1615). Tu Gudsförgätare, som går i Satans länker. Brenner Pijn. 31 (1727). SP 1779, s. 139. —
-FÖRGÄTEN, p. adj. (gud- c. 1700—1885 (jämte guds-). guda- 1814—1818. guds- 1744 osv.)
1) eg.: glömsk av Gud; övergående i bet.: gudlös, ogudaktig, skändlig; äv. om sak. Isogæus Segersk. 970 (c. 1700). Arge satans barn, och Gud-förgiätne siälar. Sahlstedt Hofart. 81 (1720). Genom Gudförgätit svärjande och förbannande. Posten 1768, s. 154. Han blev så gudsförgätet trotsig i det ögonblicket. Eklundh Folk 53 (1918). särsk. (†) i sammanställningarna gud- och äreförgäten, gud-, ed- och äreförgäten. VDAkt. 1725, nr 574. Fryxell Ber. 5: 27 (1831; efter handl. fr. 1596).
2) (föga br.) eg.: bortglömd av Gud, övergående i bet.: avlägsen. Zilliacus Hågk. 144 (1899). Det finns ingen plats så gudsförgäten, att icke ekot av vad de store yttrat, skall nå dit. Segerstedt Händ. 183 (1922, 1926). Adledn.: guds-, äv. gud-förgätenhet, r. l. f. till -FÖRGÄTEN 1. Posten 1768, s. 153. Sylwan (o. Bing) 1: 85 (1910). —
-FÖRHÅLLANDE, n. relig. o. filos. en människas personliga förhållande till Gud; jfr RELIGION. (Cavallin o.) Lysander 3 (1851). —
-FÖRKUNNELSE. —
-FÖRNEKANDE, p. adj. (gud- 1766. guds- 1851 osv.) förr stundom liktydigt med: hädisk, gudlös. De orthodoxa Christnas ogudaktiga, ja, gudförnekande lefverne. Rydén Pontoppidan 8 (1766). Auerbach (1909). —
(I, II) -FÖRNEKARE. (guda- 1838. guds- 1762 osv.) person som förnekar (en personlig) Guds l. gudars tillvaro, ateist. NSvMerc. 1762, s. 411. —
-FÖRRÄDARE. (†) Then Gudzförrädaren, gudelöse kättaren, och Sweriges Rijges Förderfwaren Göstaff Erichsson. GR 7: 542 (1531; i skrivelse från Gustav Trolle). —
-FÖRSMÄDANDE, p. adj. (gud- 1869. guds- 1833 osv.) (föga br.) hädisk. Carlstedt Her. 3: 45 (1833). Thomander Pred. 2: 344 (1849). —
(I, II) -FÖRSMÄDARE. hädare av Gud (l. av gudarna). 2Mack. 13: 6 (Bib. 1541). Schroderus Comenius 669 (1639). Auerbach (1909). —
(I, II) -FÖRSMÄDLIG. (föga br.) hädisk, blasfemisk; förr äv.: gudlös. Schroderus Os. 1: 384 (1635). Som om .. gyckel med (alla möjliga i bibeln skildrade personer vore) .. gudsförsmädligt. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 153 (1916). —
-FÖRTRÖSTAN. i sht relig. Rydberg Varia 293 (1890, 1894). Gustaf Adolfs .. gudsfruktan och gudsförtröstan. PT 1916, nr 259 A, s. 2. —
-FÖRTÖRNELSE. (†) Store eder, slagzmåll och annen gudzförtörnelsse, som nu .. haffver brukett varett. GR 29: 158 (1559). PrivBergsbr. 1649, 3: B 1 b. jfr Hallenberg Hist. 5: 178 (1796). —
-GABBERI. (enst., †) hädelse. Wigilies .. är .. lijkare widh jtt gudz gabberij än någhon gudz tiänist. OPetri Sacr. H 3 a (1528; möjl. att fatta ss. två ord). —
-GLANS. (enst., poet.) Låt mig af nåde, / Frälsare Jesu, / Skåda din Gudsglans. Thomander 2: 622 (1828). Jfr B. —
1) av Gud förlänad gåva (ofta av ngt materiellt godt). Man skall .. sådhana (jordiska) äghodelar och Gudzgåffuo ickie misbruuka. LPetri Œc. 78 (1559). Beskow Pred. 58 (1901).
2) (vard.) om matvaror (färdiga att förtäras). Han öste nu upp (ur grytan) alla dessa gudsgåfvor. Almqvist TreFr. 2: 170 (1842). Sundblad Tusch 1: 11 (1887).
3) (vard., föga br.) i pl. ss. kvantitetsbestämning: (i) riklig mängd, överflöd; jfr Gudi nog under GUD II 2 c. Frukost och middag var knappt tid att tänka på … Dess mer gudsgåfvor af glosor, läxor och explicering. CFDahlgren 4: 145 (1831). Bär och fågel, ekorre och hare var det gudsgåfvor af. Högberg Vred. 1: 240 (1906). Jfr B. —
-HAMN. (†) = -BELÄTE 1. Then fägrind, meenlösa och then rette dygdesame Gudz hampnen, som han (dvs. Adam) war skapat .. medh. OPetri MenSkap. 28 (c. 1540). Jfr B. —
2) (i vissa trakter) om (den vita rotknölen av) Orchis maculata Lin. Kröningssvärd FlDal. 61 (1843; om växten). Wiström Hels. 11 (1874; fr. Hälsingland). Jfr B. —
(I, II) -HAT. (guda- 1841—1842. guds- 1897 osv.)
-HATARE. (tillf.) hatare av Gud. Gudz hatare. Rom. 1: 30 (NT 1526; möjl. att fatta ss. två ord). Jfr B. —
(I, II) -HUS. [jfr Guds hus under GUD II 3 a] åt Gud (äv. åt en gud l. åt gudar) invigt l. för hans (deras) dyrkan avsett hus, tämpel; ofta om kristen kyrka. Schroderus Liv. 609 (1626). Gudshuset (i Rånö) är en liten träkåk. Strindberg Skärk. 58 (1888). Fornv. 1925, s. 173. Jfr B. —
(I, II) -HÄDARE, m. (guda- 1874—1882. guds- 1652 osv.; skrivet som två ord 1541) 2Mack. 9: 28 (Bib. 1541). Böttiger i SAH 50: 281 (1874). Rydberg Dikt. 1: 206 (1877, 1882; om Prometeus). Ha uppsikt öfver, att inga gudshädare eller gudsförnekare få drifva sin propaganda i landet. HNeander i KyrkohÅ 1912, s. 2. —
-HÄDELSE. (guda- 1849—1866. guds- 1652—1821) blasfemi. Wollimhaus Ind. (1652). Rydberg Frib. 110 (1857). —
-HÄNGIVEN, p. adj. (gud- 1868—1917. guds- 1913 osv.) [jfr t. gottergeben] CVAStrandberg 3: 98 (1868). Den gudshängifna sorglösa fromheten. Böök 1Ess. 74 (1913). 2Krön. 15: 17 (Bib. 1917).
(II, III) -IDÉ.
2) filos. o. relig. idé om Gud; jfr -BEGREPP. Trana Psych. 2: 85 (1847). Söderblom Gudstr. 28 (1914). —
(II 8 f) -INNERLIGT0302, äv. 0400, adv. (vard., i folkligt spr.) utomordentligt. De slåss så guds-innerligt på bajonett. Sehlstedt 2: 188 (1857, 1862). —
(II 8 f) -JÄMMERLIG0302, äv. 0400, adv. -t, förr äv. -en (Fernander Theatr. 248 (1695)). [jfr d. gudsjammerlig, t. gott(e)s jammerlich] (vard.) utomordentligt jämmerlig. Dn. Petrus Plantin .. berättar .., huru Gudz jammerl(igt) der till går med Gudztienstens förrättande. HärnösDP 1694, s. 165. Du ser .. så gudsjemmerlig ut. Carlén Repr. 359 (1839). En gudsjemmerlig pedant. Sturzen-Becker II. 3: 107 (1861). Cannelin (1921). —
-KISTA. [jfr mnt. godeskiste, t. gotteskasten] (†) kyrkokassa o. d. Gudzkistan j Jerusalem. 2Mack. 3: 6 (Bib. 1541; öv. 1793: skattkammaren). —
-KUNSKAP~02, äv. ~20. (guda- Atterbom VittH 80 (1845). guds- 1631 osv.) i sht relig. kunskap l. kännedom om Gud); förr stundom liktydigt med: teologi. ONiurenius (1631) i KyrkohÅ 1914, s. 427. Föreställningen om en naturlig gudskunskap och en naturlig sedlighet. 2NF 23: 772 (1915). —
-LASTERLIG. (†) hädisk. Itt .. Gudz lasterligit bannande och swäriande. LPetri 2Post. 219 b (1555). PJGothus Os. 42 (1603). —
-LIK, adj. lik Gud. De religiöst sedliga krafterna voro utbildade till ett verkligt Gudslikt tillstånd. Björling Dogm. II. 1: 278 (1869). Jfr B. —
-LIKHET—0~2 l. ~20. (gud- 1877—1900. guds- 1906—1920) likhet med Gud. Rudin 2Evigh. 1: 365 (1877, 1887). Fehrman OrientK 85 (1920). Jfr B. —
-LÅN3~2, äv. 04, ofta skrivet o. uttalat ss. två ord. (skrivet som två ord: GR, Nyblom Minn. 1: 36 (1904); skrivet som ett ord: Tegel G1 2: 228 (1622) osv.) [fsv. gudz laan (jfr Guds lån, se GUD II 3 b); jfr sv. dial. gudslån (guss-), ä. d. guds laan (lon), mängd, den minsta smula, d. dial. (Jutl.) gudslån, överflöd (av livsmedel), nor. dial. gudslån, livsmedel (i sht säd o. därav beredd föda), fnor. guðs lan, äv. om en människas medfödda begåvning; jfr äv. meng. godes lone. LÅN har här bet.: gåva. Jfr GUDS-GÅVA] (vard., med stark anstrykning av folkmål)
1) om mat o. dryck; äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) om växande gröda l. spannmål samt mera tillfälligt om ngt som ngn sätter högt värde på. När som gud fögher att man fåår nw thetta gudz lan vp vtaff åkren. GR 7: 132 (1530). Skall och allom förbudit ware något ohöfweligit medh Gudz låhn, som är öll och maat handle anthen medh spillande eller i andre måthe. Schmedeman Just. 61 (1574; ur hertig Karls gårdsrätt). Huru de med god smak proppa sig fulla med gudslånen. Lidforss DQ 1: 514 (1890). jfr: Allenast mogen säd och rent bröd nämnas här i landet af gemene hopen Guds Lån. Broman HelsB 140 (1733). särsk. (numera knappast br.) i uttr. Gud signe (gusinna) gudslån o. (förr) Gud bevara gudslån, vilka användes ss. ett slags avbedjande för opassande behandling o. d. av ”Guds gåvor”, ungefär liktydigt med: ”Gud förlåte mig”. Gusinna Gusslån: Jag kan inte med den här maten. Dalin Arg. 2: 76 (1734, 1754). Tappade man bröd på golfvet .., så tog man upp det, kysste det och sade: ”Gud signe Guds lån!” Nyblom Minn. 1: 36 (1904; i skildring av en borgares liv i Uppsala på 1840-talet).
2) i nekande l. därmed likvärdig sats: ngt, det minsta, smula. Han har inte gjort ett gudslån på hela dagen. Han äger inte ett gudslån. Dalin Arg. 2: 292 (1734, 1754). Nej! aldrig guslån har du gjort til nytta i dag. Hummel Fruarne 21 (1797). Roos Strejk. 75 (1892).
3) (†) skräp; smula. Låt rensa vinden från de skräpiga gudslånen. Strandberg Lustsp. 2: 37 (1865; fr. orig.: brimborions). (Sv.) Det gudslånet (t.) das jämmerliche Bischen. Klint (1906). Jfr B. —
-LÄRD, p. adj. (gud- c. 1755. guds- 1738) [jfr t. gottesgelehrt, ävensom Gudi lärd (se GUD II 2 e)] (†) En gudslärd person .., en Christi lärjunge. SRosén (1738) i KyrkohÅ 1910, MoA. s. 83. Schultze Ordb. 2537 (c. 1755). —
-LÖS, se A. —
(II 3 a) -MAN. (guda- Rydberg Magi 71 (1865). guds- 1530 osv. — Anm. I Bib. 1541 skrives förb. alltid ss. två ord. Detta bruk bibehålles i Bib. 1703, utom på ett enda ställe (Jos. 14: 6). Det är omöjligt att alltid avgöra om denna skrivning åsyftat uttal som ett l. som två ord) [fsv. gudz man; ytterst efter hebr. if(ha) elōhīm; formen guda- hos Rydberg åsyftar säkerligen att vara ett troget återgivande av hebr. elōhīm, en formell pluralis] Guds tjänare; i Gamla testamentet företrädesvis om profet, men äv. om andra märkliga män, t. ex. David; sedan om gudfruktig, av Gud uppfylld man, helig man, åt Gud invigd man o. d.; särsk. (numera bl. vard. o. vanl. mer l. mindre skämts. l. ironiskt) om prästman l. person som av den talande likställes med en sådan person: andans man, andlig man; förr äv.: hedersman o. d. Alle begynte halla .. (Jesus) for en gudz man. OPetri 2Post. 160 b (1530). Then Gudz mannen Mose. Jos. 14: 6 (Bib. 1541). Then Store Gudz Mannen Doct. Mart. Lutherus. Lenæus Hübner 288 (1726). Detta vårt .. (ömkliga) tillstånd ömmade denna Guds mannen (dvs. ryske guvernören i Kurland). Dahlberg Lefn. 68 (c. 1755; uppl. 1911). Där var ofta en sådan trängsel i kyrkan, så att den gudsmannen Palmberg själv inte kunde komma fram. Petri Ouchterlony 27 (1924). särsk. i svordomen gudsmän (gussmän) se GUD II 8 c. Jfr A. —
-MEDVETANDE ~0200, n. (guda- 1843. guds- 1858 osv.) relig. o. filos. Agardh BlSkr. 1: 291 (1843). Tron är så väl sjelfva Gudamedvetandet, som den ur dess innehåll födda visshet. Fahlcrantz 5: 70 (1843, 1865). —
-MODER, äv. -MOR. (guda- 1783—1890. guds- 1859 osv.) [jfr Guds moder under GUD II 1 b β] (numera bl. i anslutning till katolskt uttryckssätt) om jungfru Maria. O, höga Gudamor! Du nådfull dig förbarmar. Lidner 1: 109 (1783). Strindberg Hafsb. 134 (1890). Jfr A, B. —
-MÄNNISKA. [jfr Guds människa under GUD II 3 a] (föga br.) relig. Gud ingiven människa, helig människa; jfr -MAN. Kempe Krigzpersp. 169 (1664). 1Tim. 6: 11 (Bib. 1917). SFS 1922, s. 1312. Jfr B. —
-NAMN.
1) (numera bl. starkt vard.) sammandragning o. hopskrivning för Guds namn (se GUD II 3 h). Wthi .. Gudznampns åkallan (skall man) altidh stadeligha troo, att Gudh will osz nådheligha höra. LPetri Œc. 83 (1559). i utrop. Vad i gudsnamns alla dagar sir jag? Högberg Utböl. 1: 43 (1912).
2) se B. —
-NAMNS-GIFT, f. [se Guds namn β under GUD II 3 h] (†) ”gåva i Guds namn”, allmosa. Diäknar (tillstädjas) .. medh läsande eller siungande, skaffa sigh något vnderhåld och en Gudz-namnsgifft. Stiernman Com. 3: 156 (1663). —
-NAMNS-HJON. [se Guds namn β under GUD II 3 h] (†) allmosehjon. Ett gudz namps hion Margreta Sifrisdotter krafde 1 .. (mark) den hene gafs. BoupptSthm 12/3 1655. —
-NATUR. relig. gudomlig natur. Menniskans affall från hennes ursprungliga gudsnatur, NF 7: 1045 (1883). Jfr B. —
-NEKARE. [jfr ä. d. gudsnægter] (†) gudsförnekare. Fritänkare, vare sig Epicureer, Materialister, Spinosister eller Gudsnekare. SvMerc. 6: 779 (1761). —
-NÅDLIG040 l. 3~20, äv. 032, stundom 4 32 l. 4 40, l. -NÅDELIG0400 osv. (guddsnå`deligg Dalin). (gud- (gu-) Lenngren (SVS) 2: 358 (1796), Strömborg Runebg IV. 1: 7 (1896). guds- Crusenstolpe Mor. 1: 28 (1840) osv. -nådelig Crusenstolpe Mor. 1: 28 (1840) osv. -nådlig Lenngren (SVS) 2: 358 (1796) osv.) [jfr uttr. Gud nåde mig o. liknande uttr. under GUD II 7] (vard.) om person: som ”hänger” med huvudet (som om han ständigt tiggde om Guds nåd) o. gärna kommer med fromma talesätt, jämmerlig i utseende l. ton l. åtbörder, gnällande, klagande, äv.: ynklig; om sak: som röjer l. är ett uttryck av sådana egenskaper; stundom: salvelsefull, ”gudlig”; jfr ANDÄKTIG 2 c. Lenngren (SVS) 2: 358 (1796). Låt rodnaden skrifva ditt oskulds-betyg / Beskedligt, men icke gunådligt! Wallin Vitt. 2: 88 (1808; till en ung flicka). Nu ser ni deremot helt nedslagen och gudnådlig ut. Gumælius Bonde 15 (1828). En hop gudsnådeliga pietister. CVAStrandberg 1: 41 (c. 1845). Liktalet .. upplästes med gudsnådlig och entonigt pinande stämma. Blanche Bild. 3: 52 (1864). Då .. (kyrkväktaren) om söndagarna under predikan gick omkring med kyrkhåfven, skedde det med .. en mycket gudnådlig min. Strömborg Runebg IV. 1: 7 (1896).
Avledn.: gudsnådlighet l. gudsnådelighet, r. l. f. (vard.) äv. konkretare. Castrén Res. 2: 55 (c. 1850). —
-ORD. (guda- 1759—1869. guds- 1738 osv. Anm. GudzOrd i Kyrkol. 15: 15 (1686) bör säkerligen uppfattas ss. två ord)
1) i sht i religiöst spr.: Guds ord (se under GUD II 3 a). Lind (1738). Samlom på denna stund våra tankar, för att .. betrakta gudaordet, som förklarar menniskolifvet. Wallin 2Pred. 3: 77 (1826). (De) som hava fått smaka det goda gudsordet. Ebr. 6: 5 (Bib. 1917; gr. καλὸν ϑεοῦ ρῆμα).
2) (tillf.) till I: utsaga av en gud; gudomligt, härligt ord. GFGyllenborg Vitt. 1: 106 (1759, 1795: guda-). Nämn det gudaord, som fäste mig och dig! Atterbom i Phosph. 1810, s. 348. —
-PÄNNING. [fsv. gudz päninger, motsv. ä. d. gudzpenningh, mnt. godespennink, holl. godspenninc, t. gottespfennig, eng. god’s-penny, mlat. denarius Dei, alla i bet. 1, 2. Anledningen till benämningen är, att pänningarna ursprungligen tillföllo ngt fromt ändamål]
1) (förr) mindre summa som genast erlades vid avslutande av ett köp l. arrende o. d., handpänning; i Sv. åtminstone i vissa fall tillfallande välgörande ändamål o. erlagd av bägge kontrahenterna. Och giorde(s) køpet redelige j dandema(n)ne nærwaru och haffde han taghet strax j (dvs. en) gyllene til gwdzpeni(n)g th(e)r wpaa. OPetri Tb. 26 (1524; uppl. 1929). UpplDomb. 1: 181 (1642). Stiernman Com. 5: 734 (1698). Hwar och en Mäklare bör den så kallade Guds-Penningen för de Fattige så wäl af Kiöparen som Säljaren fordra. PH 1: 267 (1720). NF (1882).
2) (förr) fästpänning (se d. o. 1), städjepänning. Legde jag .. en dreng .. gaff Jag i Gudspenning honom en halff öre. JernkA 1845, s. 46 (1545). 2NF (1908).
3) [jfr liknande anv. i holl. o. ä. eng.] (†) allmosa; jfr GUDS-NAMNS-GIFT. At besöka (dvs. anhålla) till alla församblinger om een gudz Pening till hielp wårt Påbegynnta kiyrko arbete at fulborda. VDAkt. 1654, s. 138. Anm. I denna bet. har äv. anträffats det rent t. gottesgeld (gottis gelt). VinkällRSthm 1585. —
-RÖST. (tillf.) i överförd anv. om person: profet, siare o. d. Narr, .. snille och gudsröst i en person. Högberg JesuBr. 2: 13 (1915). Jfr B. —
-SAK. (enst., †) brott mot Gud (t. ex. hädelse). Sådant, som är Gudzsaak, borde wäl för höga öfwerheeten angifwes. SynodA 1: 119 (1662). —
-SON. (guda- c. 1755 —c. 1830. guds- 1749 osv.)
1) i religiöst spr.: Guds son, Kristus. Lind (1749; under gottes-gebährerin). Wikner Pred. 454 (1881).
2) i utvidgad l. bildl. anv. Hvarje menniskobarn är bestämdt att bli en Gudason. Tegnér (WB) 10: 43 (c. 1830). Jfr A, B.
Avledn.: gudssonsskap, n. (tillf.) Kristi gudssonsskap. Rydberg Myt. 2: 564 (1889). Göransson UndersRel. 1: 178 (1904). —
-STAT. av Gud (enligt Guds vilja) styrd stat; jfr TEOKRATI. Söderblom StundVäxl. 1: 132 (1903, 1909). Idealet af en gudsstat, sådan som (de israelitiska) prästerna önskade under och efter exilen. 2NF 18: 1168 (1913). Jfr B. —
-TILLBEDJARE~0200. [jfr Joh. 4: 23] (i religiöst spr.) Värdige Gudstillbedjare. Lehnberg Pred. 1: 13 (c. 1800). —
-TJÄNARE. (guda- 1820—1839. guds- 1615 osv.) (föga br.) Guds tjänare. Thenne Moses war .. en .. troghen Gudztiänare och tapper Hiälte. Phrygius HimLif. 19 (1615). Wikner Pred. 374 (1879). Jfr B. —
-TRO, r. l. f. [jfr d. gudstro, t. gottesglauben] i sht rel.-hist. o. filos. Den kristna gudstron. VRydberg i GHT 1873, nr 222, s. 2. Gudstrons uppkomst. Söderblom (1914; boktitel). Jfr B. —
-TROENDE, p. adj. [jfr d. gudstroende] (föga br.) i substantivisk anv.: den som tror på Gud. Hallström Sparfv. 180 (1903). —
-UPPENBARELSE~00200. (guda- 1827—1841. guds- 1898) uppenbarelse av Gud. TegnérPpr 283 (1827). Gudsuppenbarelsen i Kristus. AB 1898, nr 39, s. 4. Jfr B. —
-UPPFATTNING~020. i sht rel.-hist. En renare gudsuppfattning än den hedniska folktrons. Boëthius HistLäsn. 1: 156 (1895). —
2) [jfr t. gottesfreunde] kyrkohist. i sht i pl., om medlemmarna av ett hemligt religiöst brödraskap med mystisk riktning (spridt i Tyskland, Frankrike o. Norra Italien i slutet av medeltiden). Hammerich KyrkH 2: 303 (1879). Heidenstam Birg. 84 (1901). Jfr B. —
-ÅKER. [efter t. gottes-acker; jfr it. camposanto] (i poetiskt spr., föga br.) kyrkogård. Samma guds-åker inrymde jemväl kort derefter … Valerius 2: 217 (1837). Östergren (1926: ”Bibl. o. skönl., ofta åld.”). —
-ÄLSKARE. (numera föga br.) Then som är en rätt Gudzälskare, han hafwer och kärleek til alt thet som Gudh älskar. Muræus Arndt 1: 216 (1647). Gudsälskarens heliga stillhet var hans ideal. Söderblom i 3SAH 33: 17 (1921). —
-ÄNGEL. [till Guds ängel (se GUD II 3 h)] (mindre br.) i överförd anv. Dalin Arg. 1: 209 (1733, 1754). Se, det är inga små gudsänglar det, skall jag säga monsieur, preussiska underofficerare. Cederschiöld Krig 171 (1916). En liten gudsängel på 8 vårar med blå ögon och flygande lockar. Östergren (1926; angivet ss. ”ofta folkligt”).
F (†): GUN-DOTTER, se A.
Spalt G 1243 band 10, 1929