Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VAPEN va4pen, n. (Rom. 13: 12 (NT 1526) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Bureus Suml. 35 (c. 1600), Dijkman Obs. K 7 b (1686)); best. vapnet; pl. = (Rom. 13: 12 (NT 1526) osv.) ((†) vapnar KlädkamRSthm 1561–1565 L, s. 81 b, Hallman Blacksta 54 (1748); vapner G1R 24: 137 (1553), Linde Kam. 259 (1867: postvapner); vapnor Schück VittA 3: 145 (i handl. fr. 1673)); pl. best. vapnen (1Mack. 13: 29 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera bl. vard.) vapnena (KKD 10: 19 (1707) osv.) ((†) vapene HT 1916, s. 197 (c. 1597: påstvapene); vapnarna RARP 4: 522 (1650); vapnerne G1R 24: 137 (1553), Fornv. 1931, s. 86 (1693: Provinciewapnerne)).
1) redskap som används (i strid l. jakt o. d.) för att skada l. döda l. oskadliggöra ngn l. ngt l. till att försvara sig med, dels (o. i sht) om redskap konstruerat för sådant ändamål (särsk. använt i militärt sammanhang l. (om likartat redskap använt) i tävling l. idrott o. d.), dels om föremål som tillfälligtvis används i sådant syfte (jfr TILL-HYGGE 2); särsk. (om ä. förh.) om (del av) rustning (se RUSTNING, sbst.2 2 c); numera ofta om handvapen; ibland äv. om (kemiskt l. biologiskt o. d.) stridsämne; äv. i koll. anv., om vapenutrustning, beväpning; jfr GEVÄR 1. Vapen för skytte, fäktning, självförsvar. Ett illegalt vapen påträffades hos den misstänkte. Vapen och ammunition. Automatiska, halvautomatiska, kemiska, nukleära vapen. Thå en stark bewäpnat bewarar sitt hws, så bliffuer thet j fridh som han ågher, men ther en starkare tilkommer och öffuerwinner honom, tagher han bort all hans wampn ther han tröste vppå, och skiffter hans rooff. Luk. 11: 22 (NT 1526). Försörje skantzerna med nöijachtigt vapen och proviant. RP 7: 541 (1639). Iag måste låta fark[iär] .. weta att wår gamle öffuerste .. haar .. hafft ett sådant gruffuelige tungt wapen på seig så att de ha måst lÿffta honum in i skepet, dät war ett nÿtt maneer att gå med harnesk till skeps. Ekeblad Bref 2: 147 (1659; rättat efter hskr.). Warder någor öfwertygad, at hafwa .. lånt swärd eller annat wapn (till dråp) .. tå skal både han, och dråparen, lif mista. MB 24: 4 (Lag 1734). Faktori för tillverkning af vapen och annan krigsredskap fanns 1570 i Arboga. EkonS 2: 295 (1897). De dels för jakten dels för kriget afsedda vapen, som begagnades under stenåldern .. voro: dolkar, spjut och lansar (m. m.) .. Skölden, af trä och skinn, var troligen det enda försvarsvapnet. SvH 1: 18 (1903). Bland bråten fanns ett mindre antal tänkbara vapen: en kofot, en planka, en burk insektsspray och ett paket råttgift. Jonasson Hundraår. 26 (2009). — jfr ANFALLS-, ARTILLERI-, BAKLADDNINGS-, BEN-, BRÖST-, ELD-, FLINT-, FÖRSVARS-, HAND-, HUGG-, JAKT-, KAST-, MORD-, NÄRSTRIDS-, PARER-, RAKET-, SKJUT-, SKYDDS-, STEN-, STENÅLDERS-, STICK-, STÖT-, TJÄNSTE-, TORPED-VAPEN m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.; särsk. dels ss. beteckning för att ngn är beväpnad, dels i mer l. mindre metonymiska l. bildl. uttr. (jfr b, c).
α) (†) i förb. med sbst. värja, mer l. mindre tautologiskt. SvMag. 1766, s. 709 (1586). Ingen må dobbla sin häst, wapn eller wärje bort, icke heller på borgen eller högre pant, än han med sig bär den tijd han spela begynner. Schmedeman Just. 97 (1590). Vthi itt Krijgztågh .. läto bådhe berörde Biskopar sigh personligen bruka medh Wärja och Wapn, och nedherlade monga medh sijne egne Händer. Schroderus Os. 2: 91 (1635). PH 1: 156 (1720).
β) med attributivt adj., i uttr. blanka l. skarpa vapen, om hugg- l. stötvapen (se BLANK, adj. 3 c, SKARP, adj. 1); i förb. med blank äv. i bildl. uttr. för att beteckna ärlighet l. öppenhet o. d. (se BLANK, adj. 3 a α); förr äv. i uttr. fulla l. fullt vapen, fullständig vapen(ut)rustning (se FULL, adj. 6 h).
γ) i förb. med verb, i uttr. bära l. (i sht förr) föra vapen (jfr BÄRA, v. 10 a, FÖRA 10 b α), i fråga om att vara beväpnad (äv. i bildl. anv.); äv. ss. beteckning för att (ngn börjar l. slutar) strida, i sådana uttr. som gripa l. ta till vapen (se GRIPA 1 i α, TAGA, v. I 3 f α α’), lägga ned l. nedlägga l. sträcka vapen (se LÄGGA NED 1 b δ β’, NEDLÄGGA 2, STRÄCKA, v. I 13), bära l. (i sht förr) föra vapen (e)mot ngn (se BÄRA, v. 10 a α, FÖRA 12 a). Med hast kom en oskyldig man som för .. (israeliterna) strijdde, och förde sins embetes wapn, nemliga een böön. SalWijsh. 18: 21 (öv. 1536). Dher man seer sigh wara öfwermannad, kastar man offta wapnen, och Salverar sigh medh flychten. Grubb 414 (1665). DN 9/3 1986, s. 21 (: bära vapen).
δ) i prep.-uttr. under l. i vapen (förr äv. vapnen), i sht i förb. med verb som anger deltagande l. igångsättande o. d., i fråga om att befinna sig i l. inleda strid l. krig o. d., särsk.: (iklädd l. utrustad med vapen o.) redo för strid (jfr I, prep. I 1 e, UNDER, prep. osv. I 6 a slutet); äv. i det elliptiska uttr. till vapen (jfr TILL I 1 f γ), ss. militärt kommandoord; äv. (om ä. förh., i sht hist.) i uttr. (sven) av l. a l. å vapen, om lägre adelsman inom riddarväsendet, väpnare, sven (se d. o. 4 (slutet)). Lasse person å wåpn i wastena. G1R 6: 82 (1529). När Swerige stod i wapnen, så stod thet i respect. RARP V. 2: 219 (1655). Til Konung Eric XIV:s tid bestod Adels-Ståndet endast af en class, som kallades Väpnare, Svenner, Svenner af Vapen, eller ock endast af Vapen. Schönberg Bref 1: 203 (1778). Till vapen båd’ unga och gamla! Oscar II I. 1: 3 (1858, 1885). Jag vet att .. (Kalmar regemente) skall gå i vapen för konung och fädernesland med ära. Oscar II Tal 1872–1894 74 (1880, 1895). (Huvudmakterna) förbundo sig .. att under återstoden av kriget hålla vardera 150,000 man under vapen. SvTidskr. 1939, s. 463.
b) (numera mindre br.) i metonymisk anv., dels med tanke på användning l. hantering av vapen (särsk. ss. beteckning för (väpnad) strid), dels i pl., om krigshär l. trupp o. d. (utrustad med vapen). (Det) ähr vist nog, att vedervilie och misförstondh ähr på färdhe, men om ded till inbördes vapn brister uth, eller kan blijffua venligen affhandladt, giffuer tijden med. AOxenstierna 2: 258 (1616). Öfning i Wapn, och Skaft bemödar Ryggen och armar. Stiernhielm Herc. 180 (1648, 1668). De Swenska wapnen skyndade sig tilbaka och gingo in uti Polska Preuszen, som intogs utan möda. SvMerc. IV. 1: 123 (1758). Få af .. (G. II A:s) samtida ha såsom han i rådslag och vapen fullföljt praktiskt politiska mål. HT 1917, s. 248. Östergren (1966).
c) i mer l. mindre bildl. anv., om (hjälp)medel i kamp mot ngt o. d. Att strida med pennan som vapen. (Paulus) lärer .. ath .. stridha medh andeligh wapn emoot diefuulen. FörsprEf. (NT 1526). Huru skulle han icke strida imot .. (filosofin) med slöga Wapen, och fåfängt bestrida hännes Öfwerwällde och Regerings-rätt öfwer Språk. Brunkman SvGr. 69 (1767). Skickligt använde .. (G. I) egna fördelar och motståndares svaghet, ordets vapen och svärdets. Forssell Hist. 1: 29 (1869). Skärmbildsundersökning av lungorna i stor landsomfattande skala har varit ett viktigt vapen i den framgångsrika kampen för att utrota lungtuberkulosen. VLäkarb. 171 (1982). — jfr LOCKOUT-, RÄTTFÄRDIGHETS-, SEGER-VAPEN m. fl.
d) (†) i oeg. anv., ss. benämning på hos djur l. växt förekommande stickande l. brännande o. d. utväxt (ss. tagg l. brännhår) som fungerar som skydd l. hjälp vid angrepp, beväpning (se d. o. 2). I anledning af vingarnes antal och beskaffenhet, samt Djurets vapen, indelas Insecterne i 7 Ordningar. Retzius Djurr. 26 (1772). Stjelkens och öfriga växt-delars vapen. Wikström ÅrsbVetA 1839–42, s. 584. Vapen kallas ett taggformigt bihang, som träffas i synnerhet på bålen eller på bladen. Hartman Bot. 48 (1843). Fries Växtr. 40 (1884).
2) [i utvidgad l. oeg. anv. av 1] i sht mil. inom försvarsmakt inrättad avdelning (av trupper) med för sitt verksamhetsområde särskilt slag av uppgifter o. utrustning o. d., (del av) försvarsgren; numera i sht ss. förled l. senare led i ssgr; jfr TRUPP-SLAG, VAPEN-GREN, VAPEN-SLAG. PH 13: 386 (1786; om arméns flotta). För jägarne hade gubben en synnerlig förkärlek och hade under krigen sjelf tjenstgjort bland sådana trupper, som den tiden utgjorde ett serskildt vapen inom armén. HLilljebjörn Hågk. 2: 50 (1867). Då man inom arméen bildar fasta och slutna officerskårer icke blott för de olika vapnen artilleri, kavalleri och infanteri utan för hvarje regemente, så (osv.). De Geer Minn. 1: 279 (1892). Utrustningskommissionen har uttalat sig för användning af spetsbyxor i stället för långbyxor vid de oberidna vapnen. SDS 1899, nr 48, s. 2. För icke så länge sedan utbrötos ur armén och flottan dessas flygavdelningar och förvandlades till ett självständigt vapen. TT 1931, Allm. s. 89. — jfr ARTILLERI-, BRODER-, FLYG-, HUVUD-, INFANTERI-, KAVALLERI-, ROBOT-, SJÖ-, TANK-VAPEN m. fl.
3) om enl. heraldiska regler sammansatt symbol l. emblem, vanl. i form av en (med sköldemärke försedd) sköld (o. en hjälm) som används ss. igenkänningstecken i sht för adelssläkt l. stad l. rike o. d.; särsk. i uttr. heraldiskt vapen; ofta med huvudsaklig tanke på sköldemärket, särsk. i uttr. föra det l. det i sitt vapen, i fråga om de heraldiska figurer som representeras (jfr FÖRA 10 b); förr äv. i speciellare anv., om postvapen. G1R 12: 39 (1538). En Sölff kanna, medh en förgyltt Crone om lockitt och medh Cantzelerens wapn. HH 1: 18 (1543). Måste hvar och en postdräng vara försedd med ett särdeles vapn på bröstet. Svedenfors Gränsb. 1: 113 (i handl. fr. 1636). Försättes någor i Adeligit Stånd, den må ey utan Konungens särskilte tilstånd föra Crona i sitt wapn, eller taga sig namn af Crona. Abrahamsson 37 (1726). Det vackra Hannoverska vapnet: en häst i sträckande galopp, med devisen: Numqvam retrorsum. Hwasser VSkr. 1: 43 (1852). Bruket af heraldiska vapen uppkom under korstågen eller närmare bestämt omkring 1150. Fleetwood Herald. 99 (1917). Nyttjandet av personliga heraldiska vapen var inte förbehållet enbart adeln utan även borgerliga personer började på 1300-talet att föra vapen. NE 8: 551 (1992). — jfr ADELS-, FAMILJE-, FRIHERRE-, GREVE-, HJÄRT-, LANDSKAPS-, LÄNS-, PROVINS-, RIKS-, SLÄKT-, STADS-, STAM-, UNIONS-VAPEN m. fl.
-ART. särsk. (†) till 2: vapenslag; jfr art 8. KrigVAH 1833, s. 76. Fotartilleri och pioniertrupper, vapenarter, utan hvilka ingen fast plats kan göra fienden ett allvarligt motstånd. KrigVAH 1881, s. 24. —
-BEDRIFT. (numera bl. tillf.) jfr bedrift II 3 o. -bragd. Adlerbeth Æn. 248 (1804). De nobla och höga händelser och ståtliga vapenbedrifter som förefallit .. i krigen mellan Frankrike och England. Bengtsson Silv. 78 (1931). —
-BESIKTNING. jfr -syn. Enligt gällande instruktioner ansvarar styresmannen derför, att vapenbesigtningarna oafbrutet och driftigt fortgå. SFS 1884, Bih. nr 42, s. 6. —
(3) -BESKRIVNING. (enl. särskilda regler utförd) skriftlig beskrivning av ett heraldiskt vapens utseende, blasonering (se blasonnera 2). Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847). Man måste .. alltid tänka sig vapenskölden buren av ägaren; härifrån utgår all vapenbeskrivning. TurÅ 1980, s. 15. —
(3) -BILD. på vapensköld anbringad heraldisk bild, sköldemärke; jfr -märke. LMil. 2: Föret. 13 b (1764). (Släktnamnet) Bielke .. härleder sig från vapenbilden: två gyllene bjälkar i blått fält. 2NF 3: 322 (1904). —
(3) -BOK. (vapen- 1650 osv. vapne- 1634–1790) bok innehållande i bild o. skrift framställd förteckning över heraldiska vapen. Schück VittA 1: 177 (i handl. fr. 1634). Den första vapenboken (i Sv.) utgafs af H. Keyser med titel ”Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbook Hwaruti Alla Grefwars, Frijherrars och samptlige Adelens Wapnar och Sköldemärken författas, Stockholm 1650”. Schlegel o. Klingspor Herald. 25 (1874). —
-BONAD. (vapen- 1764–1889. vapne- 1715) (†) vapenutrustning; jfr bonad b. Peringskiöld Wilk. 245 (1715). Omsider, at icke det ringaste af wapnbonaden (hos forntidens krigare) skulle skämmas i fult wäder, drogos ock strumpor öfwer jernstöflerna. LMil. 2: Föret. 17 b (1764). 3SAH 4: 102 (1889). —
-BRAGD. (vapen- 1756 osv. vapne- 1800) bragd utförd med vapen, krigsbragd; jfr -bedrift. I synnerhet kunna utur Swenska Historien framtes stora efterdömen utaf Sweriges Konungar, icke blott af wapnbragder, utan ock uti nyttiga inrättningar inom Riket. PH 6: 3894 (1756). —
-BRAK. (vapen- 1700 osv. vapna- 1664–1823. vapne- 1679–1811) [jfr fvn. vápnabrak] (numera bl. ngn gg) buller l. brak uppkommet av vapen (i strid) (jfr -skrammel); särsk. dels i metonymisk anv., om strid l. krig, dels (om ä. förh.) om gm hopstötande av vapen åstadkommet buller osv. ss. tecken på bifall l. missnöje (vid ting o. d.). Verelius Gothr. 135 (1664). Många tusende svenske män (måste) stupa i blodiga vapenbrak. Hallman Vitt. 21 (c. 1756). Nejderne ur mörkret långt ifrån / Af gny och vapenbrak och hästars gnägg och dån / Och krigstrumpeters ljud förfärligt återskalla. JGOxenstierna 5: 267 (c. 1817). Häradshövdingen föreslog domen och bönderna gåvo sitt bifall med rop och vapenbrak. RöstRadio 1933, s. 277. —
(1, 2) -BRODER, äv. -BROR. (vapen- 1792 osv. vapne- 1818) om man: (broderlig) stridskamrat; äv. (o. numera i sht) i bildl. anv., om kollega l. (yrkes)kamrat l. meningsfrände o. d.; jfr broder 5 o. -kamrat. EP 1792, nr 42, s. 3. För hans tappra vapenbröder, / som i Danska bojor föllo, / .. betaltes / lösen af en okänd hand. Geijer Skald. 146 (1815, 1835). Wicksell kunde vara tillmötesgående mot sina socialdemokratiska vapenbröder. Wigforss Minn. 1: 265 (1950).
Ssg: vapenbrödra-lag. (numera mindre br.) om lag (se lag, sbst.3 14 c) av vapenbröder, trupp, styrka; äv. bildl. KrigVAH 1852, s. 48. Giertz Kyrkofr. 57 (1939; bildl.). —
-BRUK. (vapen- 1849 osv. vapne- c. 1800) jfr bruk 1. PBellander hos Hagström Herdam. 4: 637 (c. 1800). Bland annat tränades Kristina i jakt, fäktning och vapenbruk. Englund Silverm. 51 (2006). —
-BRÖDRASKAP~102, äv. ~200, förr äv. -BRODERSKAP. [avledn. av -broder] (numera i sht om ä. förh.) förhållandet att vara vapenbröder l. att strida tillsammans i krig; i konkret(are) anv. äv. om allians l. militärt förbund mellan stater o. d.; äv. bildl. Björkegren 1348 (1784). De skönaste och ädlaste dragen af kamratskap och vapenbrödraskap visa och utveckla sig uti fält- och krigslifvet, då man broderligt delar med sig af den sista brödbiten i tornistern. Tingsten o. Hasselrot 23 (1902). Sylwan Kellgren 165 (1912; bildl.). England i vapenbrödraskap med Ryssland och mot Tyskland ”för demokrati och frihet”! Steffen Krig 2: 116 (1915). —
-BÄRARE. om person l. sak som bär vapen; särsk.
a) (†) vapendragare, väpnare; jfr -sven. CVAStrandberg 2: 145 (c. 1859). Han (fick) tjänstgöra först som fårherde och, sedan han blifvit yngling, som kameldrifvare och vapenbärare. Rydberg KultFörel. 4: 347 (1887).
b) [efter eng. weapon carrier] i sht mil. om transportmedel l. drivanordning o. d. som används till att föra ett vapen (en raket l. bomb l. sprängladdning o. d.) till målet. Termen ”vapenbärare” kan avse ett flygplan, en robot, ett örlogsfartyg eller pansarvagn etc, det vill säga den rörliga plattform på vilken vapnet bäres mot fienden. Expressen 21/9 1959, s. 7. USA och Ryssland är .. överens om att .. minska antalet missiler och andra vapenbärare. DN 19/12 2009, s. A24. —
(2) -CHEF. jfr chef I 1. Holmberg Artill. 4: 19 (1886). Utbildningen vid de olika vapenslagen står under tillsyn af respektive vapenchefer. IllMilRevy 1898, s. 117. —
-DANS. (förr) (rituell) dans med vapen i hand (ss. imitation av strid); äv. bildl., om strid o. d.; jfr krigs-dans, strids-dans. Möller (1790). Vapendansen framför gudarna .. utföres af Schamanen allena. Castrén Res. 1: 306 (1852). Andersson GrDram. 177 (1890, 1910; bildl.). —
-DEPÅ, förr äv. -DEPOT. jfr depå 1 a α, 2 a o. -förråd. NF 3: 1074 (1879). Redan i midten af 1600-talet hade slottets tredje våning brukats till vapendepot. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 3 (1908). —
-DIGER. (†) om soldat l. armé o. d.: rik på l. full av vapen; jfr diger 3 b β. Adlerbeth IngjIllr. 7 (1799). Fiendernas vapendigra skaror. VLitt. 3: 402 (1902). —
(3) -DJUR. herald. djur som utgör l. ingår i vapenbild (ss. symbol för vapnets innehavare); jfr -figur. NF 13: 1319 (1889). (Han) hävdade, f. ö. fullkomligt riktigt, att Gotlands vapendjur icke är ett beskedligt lamm utan en kraftfull gumse. Fatab. 1938, s. 37. —
-DJÄRV. (†) djärv med vapen (i strid); jfr strids-djärv. Öfverallt .. der till anfall eller försvar behof gjordes af vapendjerfve män, der användes väringarne. KrigVAH 1849, s. 99. SvTidskr. 1873, s. 162. —
-DRAGARE. (vapen- 1541 osv. vapne- 1561–1779) [jfr mlt. wäpendreger, t. waffenträger] (utom i slutet numera bl. om ä. förh.) tjänare som bistod sin herre (ofta en riddare) i krig (o. bar dennes vapen), väpnare, vapensven; jfr -bärare a. 1Sam. 31: 4 (Bib. 1541). Bakom riddarnes linie befunno sig på ett afstånd af 40–50 steg deras vapendragare (väpnare) och bakom dessa på samma afstånd ridknektarne (svennerna). Tingsten AnvTakt. Bih. 6 (1887). särsk. (fullt br.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (äv. om ngt sakligt), om medhjälpare l. försvarande anhängare o. d. Mars är närmest Solen, såsom en wapendraghare. Forsius Phys. 105 (1611). (1890) uppfattades ännu Fredrika Bremer främst som de ogifta kvinnornas vapendragare. Wägner Lagerlöf 1: 154 (1942). —
-DRYCK. (vapen- c. 1790 osv. vapna- 1783) [fsv. vapna drykkia, f.] (om ä. förh.) särsk. om slutskål vid (bröllops)fest o. d. varvid gästernas inför tillställningen beslagtagna vapen återlämnades. SamlRönLandtbr. 4: 71 (1783). (Vid bröllop) fortsattes drickandet, in till dess vapendrycken gaf tecken till uppbrott. Hildebrand Medelt. 1: 100 (1879). —
-DRÄKT. (förr) dräkt l. klädsel (ss. vapen) för strid; särsk. om rustning; jfr -skrud. Adlerbeth Æn. 41 (1804). Han .. begär sin härskrud, öfverdrager / Sitt hufvud och sin kropp med vapendrägtens värn, / Omgjordar vid sin länd sitt fruktansvärda jern, / Och på sin starka arm den tunga skölden tager. JGOxenstierna 5: 138 (c. 1817). —
-DUGLIG. jfr duglig 2 o. -för, -klok. SvTidskr. 1870, s. 435. Torde få män kunna mäta sig med mig, om de än äro stora till växten och vapendugliga. Lönnberg Sigtr. 82 (1892). —
-DÖD, r. l. m. (numera mindre br.) jfr -död, adj. Rydberg Myt. 1: 367 (1886). (Vikingens) ideal var striden, hans ära vapendöden. Flodström SvFolk 434 (1918). —
-DÖD, adj. [av fvn. vápnadauðr l. isl. vopndauður] (numera mindre br.) som dött av vapen (i strid); särsk. i fråga om fornnordisk mytologi, om enhärjar. Peringskiöld MonUpl. 138 (1710). I Ynglingasagan .. säges, att Oden .. tillegnade sig alla vapendöda män. NF 5: 988 (1882). Fornv. 1930, s. 80. —
-DÖVARE. (†) person som enl. folktron kan göra ngns vapen oskarpa l. obrukbara med hjälp av magi l. besvärjelser o. d.; jfr dövare 2. Effter all Lycka kommer aff Gudhi .. skal här med alt Afguderij wara förbudit, och ingen Afgudadyrckare, Trulkarl eller Wapendöfware i Läghret och ibland Krijgzfolcket liden warda. Schmedeman Just. 193 (1621). Afzelius Sag. VIII. 2: 176 (1857). —
-EMBARGO. (av regering l. internationell organisation o. d. utfärdat) förbud mot vapenhandel med viss handelspartner (i sht viss annan stat). RiksdP 1936, 1 K nr 36, s. 5. Ända sen upproret mot diktatorn Bashar al-Assad bröt ut har EU haft ett vapenembargo mot Syrien. SDS 29/5 2013, s. A16. —
-EXPERT. RiksdP 1937, UtrUtsk. nr 1, s. 10. Åklagarsidan kallade igår ett nytt vittne, en vapenexpert, i hovrättsrättegången. DN 9/3 2013, s. A12. —
-FABRIK. jfr fabrik 4 o. -faktori. Heinrich (1814). En stat måste .. ega för sin armees behof: Vapen-fabriker; Kanon-gjuterier; Arsenaler. Sylvan Vial 1: 72 (1863). —
-FAKTORI. (numera bl. i skildring av ä. förh.) vapenfabrik; jfr faktori 2 a α. I Kongsberg är ett vapenfactori anlagdt, hvarest alla slags vapen förfärdigas, så för armeen som för flottan. Palmblad Norige 213 (1846). —
-FETT. smörjfett för vapen. SmålP 6/9 1890, s. 1. Vaselinen lämpar sig mycket bra .. för insmörjning af skjutvapen (vapenfett). 2UB 7: 586 (1903). —
(3) -FIGUR. herald. figur (se d. o. 5) som utgör l. ingår i vapenbild (ss. symbol för vapnets innehavare); jfr -djur. Äro färgorne utan Wapn-Figurerne, som blotta färgor at betrakta och böra ej förblandas med Figurerne. Uggla Herald. 12 (1746). Inom Banérvapnets vapentält och sköldram ha friherreätten Bååts vapenfigurer broderats in. Livrustk. 1961–63, s. 77. —
(1 d) -FLUGA. entomol. till familjen Stratiomyidae hörande fluga vars mellankropp är försedd med taggar; särsk. i pl., om familjen. Vapenflugorna äro färgade, metallglänsande flugor med bred, merendels nedtryckt bakkropp, kort, köttig sugsnabel och föga utbildade mandibler. 1Brehm III. 2: 118 (1876). —
-FREJD. (vapen- 1810–1902. vapna- 1696. vapne- 1715–1741) (†) heder l. ära som förvärvas med vapen (i strid); jfr frejd 3 o. -ära. TRudeen FägneSång. A 4 b (1696). Huru dyrt förwärfwade och store / Hans fäders Wapne-frägd och krigs förtienster wore. Brenner Dikt. 2: 91 (1729). VLitt. 1: 32 (1902). —
-FREJDAD, p. adj. (†) jfr frejda 2 a o. -frejd. Strinnholm Hist. 1: 208 (1834). (Grannen) hade .. burit afund i sinnet, därför att den döde husbonden på gården i lifvet varit en mäktig och vapenfräjdad man. Åkerhielm GamlRoman 163 (1907). —
-FRI. fri från vapen; särsk. (om ä. förh.) i sådana uttr. som vapenfri värnpliktig l. värnplikt l. tjänst, i fråga om civil värnpliktstjänstgöring (ss. moraliskt ställningstagande). Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må såsom vapenfri värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring. SFS 1943, s. 235. Lagen om vapenfri värnplikt. RiksdP 1963, 2 K nr 24, s. 10. Alla goda krafter (måste) arbeta för att få ett vapenfritt samhälle. GT 24/9 2008, s. 2.
Ssgr (förr): vapenfri-lag(en). DN 28/2 1968, s. 4. (Försvarsministern) försäkrade i samband med att den nya vapenfrilagen antogs 1966 att det hädanefter inte kunde bli tal om att värnpliktsvägrare skulle behöva gå i fängelse. DN 1/3 1969, s. 3.
-nämnd(en). Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden. SFS 1966, s. 928. —
(3) -FÄLT. herald. fält (se d. o. 6 b) på vapensköld, sköldfält. Möller (1790). En efterbildning af stora riksvapnet utan sköldhållare, ordensinsignier och vapenfält. PT 1910, nr 270 A, s. 1. —
(1 (, b)) -FÄRD. (†) krigsfärd; i sht i oeg. l. bildl. anv. Snoilsky 1: 32 (1869). Ej segern blott är livet värd, / men själva rättens vapenfärd! Österling Fränd. 2: 33 (1916). —
-FÄRDIGHET~102. jfr -konst 1, -skicklighet. KrigVAH 1835, s. 169. Riddarne pröfvade mot hvarandra sina krafter och sin vapenfärdighet. Strinnholm Hist. 4: 544 (1852). —
(3) -FÄRG. (vapen- 1815 osv. vapne- 1717) jfr sköld-färg. Frese VerldslD 96 (1717, 1726). Lansarna äro målade med oljefärg i skilda kulörer med hänsyn tagen till riddarnas vapenfärger. Livrustk. 1946–48, s. 58. —
-FÖR. [fsv. vapnför] om person: i stånd att hantera vapen, duglig till krigstjänst; äv. i överförd anv., särsk. i uttr. vapenför ålder (jfr stridbar 1 a); jfr -duglig, -gill. Verelius 283 (1681). Alla Wapenföra Inbyggares armar torde snart behöfwas till Swenska Jordens förswar. AdP 1789, s. 535. Den 11 juli 1995 intogs Srebrenica av bosnienserbiska styrkor. De skilde kvinnor och barn från män och pojkar som de bedömde var i vapenför ålder. DN 11/4 2007, s. A16. —
-FÖRING. (teknik l. sätt för) hantering av vapen; jfr föra 12. Instruktionsofficerare i vapenföring. Gynther Förf. 1: 378 (1851). —
-FÖRRÅD. jfr förråd, sbst.3 1, o. -arsenal, -depå, -nederlag. Hazelius Förel. 21 (1839). När kriget mot Danmark utbröt 1563 funnos i de svenska vapenförråden 5999 knektrustningar av olika slag. Kulturen 1943, s. 30. —
-GLANS. (†) i mer l. mindre bildl. anv.; jfr glans 3. Se Sverges vapenglans, som börjat skugga få, / Igenom Carl och dig sin fordna klarhet nå. 1SAH 3: 58 (1789, 1802). ÅbSvUndH 76: 29 (1948). —
-GNY. (vapen- c. 1680 osv. vapna- 1737. vapne- 1703–1790) (numera bl. ngn gg) jfr gny, sbst. 1 a, o. -brak. Columbus (SVS) 2: 280 (c. 1680). Människokärleken och barmhärtigheten som .. skänker släktet andra dygder än krigarärans och vapengnyets. Lagerkvist Dvärg. 178 (1944). —
(2) -GREN. mil. (verksamhetsgren inom ett) vapen (se d. o. 2), vapenslag. Då flygvapnet i många olikartade avseenden förmår övertaga militära uppgifter från de andra vapengrenarna, kan uppsättandet av ett operativt flygvapen anses innebära en effektivisering av vårt försvar. VFl. 1935, s. 148. —
-HANDEL. jfr handel, sbst.2 11 b. Schulthess (1885). Efter narkotika och illegal vapenhandel beräknas människohandel vara den tredje största inkomstkällan för den organiserade brottsligheten. SvD 18/10 2010, s. 5. —
-HANDSKE. [fsv. vapnhandske] särsk. (förr) till rustning hörande skyddshandske; jfr pansar-handske. En blanck fysser (dvs. visir) och 2 par vapnhandskar och koritzeskoor. Livrustk. 1961–63, s. 162 (1548). —
-HANTVERKARE. (förr) hantverkare (se d. o. a) vid vapenverkstad o. d. Artilleriet .. innefattar, utom sjelfva reg:terne .. vapenhandtverkare .. m. m. KrigVAT 1855, s. 414. —
-HOT. särsk. i det adverbiella uttr. under vapenhot. 2NF 12: 942 (1909). Kätteriet avvisas under vapenhot. Englund Silverm. 171 (2006). —
-HUS, se d. o. —
(3) -HÅLLARE. [jfr t. wappenhalter] (numera mindre br.) sköldhållare. Sahlstedt (1773). Flickorna kommo. De ställde sig en på vardera sidan och stödde sig på herr Lagerkvists axlar som vapenhållarna i ett riksvapen. Fröding ESkr. 2: 79 (1892). TySvOrdb. 2683 (1932). —
(3) -HÄROLD. (numera mindre br.) härold; jfr -kung. Schützercrantz Olyksöden 158 (1775). Sedan vapenhärolden .. tillkännagifvit den ordning som hvar och en af de stridande borde iakttaga, uppmanat till ridderliga later och utropat konglig borgfred, ljödo åter trumpeterna, till tecken, att tornerspelet skulle börjas. Sparre Findl. 226 (1835). HantvB I. 1: 420 (1934). —
-IMPORT. 2NF 27: 203 (1917). Vapenimport kan vara ett lika stort stöd till ett lands krigsmakt som vapenexport. Expressen 1/6 1995, s. 23. —
-INNEHAV~102, äv. ~200. DN(B) 13/5 1933, s. 4. Lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav. SFS 1993, s. 670. —
(1, 2) -INSPEKTÖR. särsk. (förr) till 2: truppslagsinspektör; äv. (o. numera i sht) till 1, om av internationell (freds)organisation o. d. anställd inspektör med uppgift att i potentiellt hotfull stat o. d. kartlägga tillgången på (massförstörelse)vapen. KrigVAT 1851, s. 208. Vid transport till kavalleriet eller artilleriet .. (fogas yttrande) från vederbörande vapeninspektör. SFS 1916, s. 256. FN:s förre vapeninspektör Hans Blix ifrågasatte i går USA:s och Storbritanniens omdöme när de invaderade Irak på basis av uppenbart klena bevis. HbgD 28/7 2010, s. A15. —
-KAMMARE. (numera bl. tillf.) rustkammare. Twå wapnkambrar, och vthi hwar thera tree rustningar. PErici Musæus 5: 264 a (1582). —
(1, 3) -KJORTEL. (förr) (vapenprydd) kjortel (se kjol 2) ss. del av vapendräkt. (I G. I:s liktåg gick) Gabriel Christerson (Oxenstierna) med wapnkiortelen och hiälmen, Ture Pederson (Bielke) med kyrizet (dvs. harnesket) och Svante Sture med svärdet. Dalin Hist. III. 1: 519 (1761). —
-KLIRR. klirrande från (sammanslagna) vapen; jfr -skrammel. Giacomo och Botvid blefvo otåliga och började söka sig en utväg att komma derifrån, då till allas häpnad hördes vapenklirr och sporrklang. Strindberg SvÖ 2: 80 (1883). Den sträva klangen av stål och vapenklirr. Arv 1952, s. 106. —
-KLOK. (†) vapenduglig; jfr klok 3. Den / vapenkloke viking / var ren kommen i fara. ANF 1: 193 (1883). —
-KLÄDD, p. adj. (numera bl. tillf.) beväpnad; klädd i (vapenut)rustning; jfr kläda I 1 d δ slutet. Möller (1790). Minerva .. föreställes mest vapenklädd, med lans i handen och egiden .. för bröstet. Regnér Begr. 353 (1803). —
-KONST. (vapen- 1730 osv. vapne- 1710)
1) till 1, om konsten (se konst 3 e) att hantera vapen, vapenfärdighet; stridskonst; äv. bildl. SedolärMercur. 1: nr 21, s. 5 (1730). Den diplomatiska vapenkonsten. Franzén Minnest. 1: 343 (1820). För de insikter jag vunnit i vapenkonsten och i konsten att föra soldater har jag din särskilda välvilja att tacka. Strömholm Fält. 323 (1977).
2) herald. till 3: heraldik; särsk. (o. numera bl.) om den gren av heraldiken som omfattar framställning av vapenbilder (enl. heraldiska regler), praktisk heraldik, motsatt: vapenkunskap (se d. o. 2). Peringskiöld MonUpl. 42 (1710). Heraldiken kan .. kallas på Swenska Wapn-konst, Wapn-lära, Wapn-wetenskap. Uggla Herald. 3 (1746). HantvB I. 1: 421 (1934; om praktisk heraldik). —
-KONSTRUKTION. särsk. konkret(are). Under senaste årtionden har man .. vid vapenkonstruktionerna lyckats till en förr ej anad höjd uppdrifva vapnens skjutprecision. Holmberg Artill. 1: 150 (1881). Denna vapenkonstruktion (dvs. en fällkniv) är troligen av spanskt ursprung. Alm BlVap. 106 (1932). —
(3) -KUNG, äv. -KONUNG. i sht hist. i fråga om tornerspel l. heraldisk sakkunskap o. d.: härold; jfr -härold. Uggla Herald. 64 (1746). Wid Torner-Spelen .. skulle .. (härolderna) fälla Utslag, när någon Strid upkom om Wapen och Anor, hwarföre de kallades .. Wapen-Konungar. Bergklint MSam. 2: 416 (1792). —
-KUNSKAP~02 l. ~20.
1) till 1, om kunskap l. vetande om vapen; förr äv. i fråga om färdighet l. skicklighet (i övning) med vapen (jfr kunskap 2). Hazelius Förel. 34 (1839). Rekrytens undervisning i snygghet, ordning .. fotexercis, och vapenkunskap. KrigVAH 1843, s. 4. En internationell förening för historisk vapenkunskap. 2NF 31: 621 (1920).
2) herald. till 3: heraldik; särsk. (o. numera bl.) om den gren av heraldiken som ägnar sig åt vapenväsendets historia, symboltolkning, heraldiska regler o. d., teoretisk heraldik, motsatt: vapenkonst (se d. o. 2). ConvLex. 4: 347 (1826). Adler Meyer 547 (1894; om teoretisk heraldik). —
-LAG, sbst.1 lag (se lag, sbst.1 1) som reglerar innehav o. bruk av vapen; förr äv. om krigslag. Serenius Hh 2 b (1734). Vapenlagarna måste skärpas och anpassas till dagens situation. För även om det är svårt att stoppa inflödet av vapen måste innehav som sådant bli rejält kännbart. GbgP 27/10 2010, s. 2. —
(1 (b)) -LAG, sbst.2 (vapen- 1887. vapne- 1668) (†) om beväpnad trupp o. d.; jfr lag, sbst.3 14 c. RARP 10: 481 (1668). Stammens vapenföre män bildade ett enda stort vapenlag gentemot utlandet. Rydberg KultFörel. 4: 127 (1887). —
-LEK. (förr) lek l. övning med vapen, stridslek; vapenövning; äv. mer l. mindre bildl., dels om strid l. krig, dels om intellektuell kamp. Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 1: 411 (1842, 1896). Tornerspelen och vapenlekarne tillställdes .. egentligen endast för nöje, men tidehvarfvet gaf den ridderliga äfventyraren tillfälle äfven till andra och svårare strider. Frey 1847, s. 514. (I) veckoskriften Nye Granskaren fortsatte .. (Thorild) den vittra vapenleken. 2SAH 48: 205 (1861). Även hos de folk, inom vilka de styrande mena att vapenleken är det skönaste uttrycket för mäns dygder och att livet är till för att levas farligt, talas mycket om en kommande fred. SvD(B) 1942, nr 350, s. 4. —
-LICENS. licens att inneha o. bruka (visst) vapen. Vid beviljandet av vapenlicens kan krävas en ansvarsförsäkran från licenstagarens sida, att han icke tillhör eller ämnar ansluta sig till någon privat, beväpnad kår. RiksdP 1932, 1 K nr 45, s. 4. —
(1 (b)) -LYCKA. (vapen- 1790 osv. vapne- 1788) (numera bl. ngn gg) stridslycka, krigslycka. Bellman (BellmS) 16: 67 (1788). Kriget böljade med växlande vapenlycka fram och åter. VFl. 1936, s. 127. —
-LÄRA.
1) mil. till 1: lära om (bruk av o. beskaffenhet hos) vapen; särsk. ss. undervisningsämne. PT 12/4 1838, s. 1. Studierna vid skolan i land innefatta .. flera militärämnen, nämligen navigation, vapenlära, sjökrigskonst, skeppsbyggeri, ångmaskinlära (m. fl.). Wrangel SvFlBok 274 (1898).
2) till 3: läran om heraldiska vapen(s historia, sammansättning o. uttolkning o. d.), heraldik; jfr -konst 2, -kunskap 2. Uggla Herald. 3 (1746). Vapenlärans sinnebildliga teckenspråk. Crusenstolpe Tess. 2: 249 (1847). —
-LÖS. [fsv. vapnlös] (vapen- 1640 osv. vapne- 1694) som saknar vapen, obeväpnad; äv. mer l. mindre bildl. Linc. (1640). (Konung Göte hade) skutit Hiorten, så Spiutet stod fast i Såret; och wille det intet gärna mista .. tyckiandes neesligit, at komma tilbaka Vapnlös. Verelius Gothr. 3 (1664). Ur stånd att hata och skada, men icke derföre vapenlös emot oförrätter. Leopold 5: 532 (1822). —
-MAKT. (vapen- 1834 osv. vapne- 1822) medelst vapen förvärvad makt (se d. o. 11) (för stat l. regent o. d.); äv. dels i konkretare anv., om utövande av makt, särsk. i det adverbiella uttr. med vapenmakt, i fråga om tillgripande av vapen, dels i konkret anv., om stat o. d. med sådan makt. SC 3: 73 (1822). Milanos befolkning reste sig mot Österrikiska wapenmakten. SDS 1848, nr 4, s. 4. En med vapenmakt genomdriven statskupp. Lidforss Dagsb. 17 (1905). —
(3) -MANTEL. herald. heraldiskt attribut (omgivande skölden (på förnämare vapen)) i form av en avbildning av en mantel; jfr -täcke, -tält. I senare tiderne har .. Foderwärk kommit i bruk, dock mer på Wapnmantlar än i Sköldarne. Uggla Herald. 33 (1746). (Pälsverk av hermelin) är synnerligen vanligt i såväl svensk som utländsk heraldik och kommer till särskild användning på de kungliga och furstliga vapenmantlarna. HantvB I. 1: 430 (1934). —
-MEKANIKER. jfr -hantverkare. SoldUndFlygv. 1944, s. 23. Vapenmekaniker, som vid vapenverkstäder utför underhålls- och reparationsarbeten på vapen. SvYrkeslex. 2: 301 (1973). —
(3) -MÅLARE. person som (yrkesmässigt) målar heraldiska vapen. En Tysk wapn-målare, af elak smak, tog .. anledning at krusa up desza rimsor af hielmtäcket, dem han behagade kalla, och ännu heta i Adelsbrefwen, Löfwärk. LMil. 2: Föret. 15 b (1686). —
(3) -MÅLNING. målning l. kolorering av heraldiskt vapen (jfr blasonnera 1); äv. konkret, om målning föreställande sådant vapen. ÖoL (1852). De vanliga oäkta metallerna som säljas i kakor, äro olämpliga för vapenmålning på grund därav att det uppstår ojämna, knottriga ytor, på vilka det är omöjligt att inlägga skuggor. HantvB I. 1: 431 (1934). Karlson EBraheHem 193 (1943; konkret). —
(3) -MÄRKE. (vapen- 1783 osv. vapne- 1715–1776) sköldemärke (jfr -bild); ibland i allmännare l. mera obestämd anv., om symbol l. bild inbegripande äv. avbildning av vapenskölden l. om hela vapnet (utsmyckad sköld, hjälm, hjälmprydnad o. d.) betraktat ss. ett märke. Peringskiöld Wilk. 243 (1715). Den äldsta tidens enkla vapenmärke: en i guld och rödt fyrdelt sköld. Weibull LundLundag. 121 (1882). Redan sedan långt tillbaka hade å sköldarne figurer af olika slag varit målade och derutaf bildades småningom tillsammans med hjelmprydnaderna de i arf gående adliga vapenmärkena. Spak BlVap. 7 (1890). För att kunna kännas igen har .. hvarje riddare ett vapenmärke måladt på skölden, hvilket är gemensamt för hans familj. Grimberg SvH 68 (1905). —
-MÄSTARE.
1) särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr mästare 3. Erik .. den tappraste af Sverges unge män, / har lärt mig föra svärdet .. Matts Kettilmundson Min Prins! Jag var er vapen-mästare, / nu är ni min. Beskow Dram. 1: 97 (1836).
2) (förr) civilmilitär förman för vapenhantverkare; jfr mästare 10 b. SPF 17: 75 (1858). Inom dessa tre områden (dvs. själva flygplanet, vapnen o. elektrotekniken) utbildas personalen på olika stadier. Det högsta är flygplanmästarkurserna och kurser för vapenmästare och elektromästare. SvD(A) 1959, nr 50, s. 24. —
-NEDERLAG~102. (numera bl. ngn gg) jfr nederlag 5 o. -förråd. Vapennederlag och i allmänhet hvarje slag af krigsförråd .. betraktas .. som medel, egnade att tjena militära behof. FFS 1901, nr 40, s. 70. —
-OFFICER. (förr) jfr tyg-officer. KrigVAT 1891, s. 135. Vid hvarje infanteri – kavalleriregemente .. skall, i och för vapenvården vid truppförbandet, finnas en särskild officer, benämd vapenofficer. SD(L) 1893, nr 298, s. 1. —
(1 (b)) -PLATS. (vapen- 1691 osv. vapne- 1691–1755) [jfr fr. place d’armes] (förr) militär samlingsplats för trupper l. vapenutrustning o. d. (inför anfall l. vid försvar) (jfr gevärs-plats); särsk. om fästning(sverk) l. om permanent befäst ort o. d. Rålamb 8: 34 (1691). Han .. gör Lund til sin Wapenplats, hwar han inneslöt alla sina Krigsförnödenheter. Lagerbring 1Hist. 2: 119 (1773). Betäckta vägen (i fästningen) har rymliga vapenplatser, försedda med murade samlingsverk. KrigVAH 1842, s. 91. Till rikets skydd finnas .. längs gränserna starka vapenplatser, i vanliga fall bestående af en vallomgifven stad, som på längre eller kortare afstånd .. omslutes af en krans detacherade fort. Torpson Eur. 1: 330 (1895). —
(1 (b)) -PLIKT. (numera bl. ngn gg) plikt att (vid inkallelse) delta i militärtjänst, värnplikt. KrigVAH 1837, s. 5. Hvarje vapenduglig mans vapenpligt. Framtiden 1877, s. 58. —
(3) -PLÅT. (vapen- 1739 osv. vapne- 1780) (i sht förr) (plåt)skiva med vapenmärke; särsk. dels om vapensköld (jfr plåt, sbst.1 1 c), dels om märke på uniformsmössa (jfr möss-plåt). 2RARP 11: 416 (1739). Vapenplåtarne å riddarhuset. Tiden 6/12 1848, s. 1. Det 1845 fastställda utseendet av vapenplåt till kask för sjöartilleriregementet. SvFlH 3: 198 (1945). —
(3) -PORSLIN. (i sht i fackspr.) jfr porslin 2 b o. -servis. PT 11/2 1908, s. 3. Ett vackert prov på ostindiskt vapenporslin är en tallrik med Ribbings och Pipers vapen. RedNordM 1929, s. 28. —
(1, 3) -PRYDD. särsk. (o. numera i sht) till 3. JGOxenstierna 4: 169 (1815). Stämplat och vapenprytt brevpapper. Byström Galsworthy Herrg. 9 (1912). —
(3) -PRYDNAD. herald. utsmyckning l. prydnad på heraldiskt vapen. Möller (1790). Mästarens sigill .. med de tre blomstänglarna som vapenprydnad överst. Löfgren TenngjH I. 3: 314 (1950). —
(1, 3) -ROCK. [fsv. vapnrokker] (vapen- 1639 osv. vapne- 1715) ytterplagg utgörande del av stridsmundering; dels om uniformsrock för soldat, dels (om ä. förh., i sht hist.) om (vapenprydd, ärmlös) kjortel (se kjol 2) som bars utanpå rustning (jfr -kjortel). Schroderus Comenius 512 (1639). Uppå hans sadel, wapneråck och fahna, stodh samma (dvs. som på hjälmen) orm rijtad. Peringskiöld Wilk. 239 (1715). Vapenrock med axelklaffar af mörkblått kläde och en rad knappar, enligt nu gällande modell. Gynther Förf. 8: 216 (i handl. fr. 1845). —
-RUSTNING. (vapen- 1749 osv. vapne- 1598) utrustning av vapen; särsk. om rustning (se rustning, sbst.2 2 c); äv. bildl.; förr äv. i abstrakt anv. (jfr rustning, sbst.2 2 a). RA I. 4: 722 (1598; abstrakt). Vapen-rustningen. I fordna tider, och ännu under medel-tiden, var den allmän, ökades i styrka och nya delar småningom efter eld-vapnens införande, ända till dess man fann den .. icke kunna motstå musköt-kulan, då den .. aflades. Hazelius Förel. 122 (1839). Du Andens vapenrustning, fria Ord! Kullberg Dikt. 94 (1850). Gravrummet innehöll en rik vapenrustning – hjälm, sköld, svärd med gehäng, flera spjut och pilar m. m. Fornv. 1948, s. 94. —
-SAL. sal för förvaring (o. utställning) av vapen (jfr -kammare); förr äv. om (gymnastik)sal för vapenövningar o. d. Atterbom Lyr. 3: 109 (1816). Om än vapensalar, bollhus och andra byggnader för kroppsöfningar stundom funnos, var dock Guds fria natur .. samlingsplatsen för deras idrottsöfningar. Balck Idr. 3: 128 (1888). Den stora vapensalen ägde en rik samling av alla slags vapen från olika tidsåldrar. Lagergren Minn. 5: 93 (1926). —
-SALVA. (vapen- 1642 osv. vapne- 1675) (förr) om salva som (på magiskt sätt) ansågs bota skada på person gm att smörjas in på det vapen som orsakat den. Månsson Åderlåt. 114 (1642). —
(1, 3) -SAMLING. i sht till 1. Skandia 3: 305 (1834). Kronans vapensamling, arsenalen, förvarades i äldre tider på Stockholms slott. Sthm 1: 426 (1897). —
(1 (b)) -SAMVERKAN~020. (numera bl. tillf.) militärt samarbete. Vapensamverkan mellan de två furstarna. HT 1918, s. 87. —
(1 (b)) -SEGER. (numera bl. ngn gg) jfr seger, sbst.1 1. Den sköna staden, ärorik genom välmåga, vapensegrar, konstvärk och byggnader. Söderhjelm ItRenäss. 144 (1907). —
(3) -SERIE. särsk. (numera bl. ngn gg) om serie l. svit av heraldiska vapen tillhörande samma kategori (t. ex. kommunvapen, släktvapen). MeddRiksheraldÄmb. 9: 32 (1941). Riksrådets kista av koppar med målade vapenserier. Rig 1949, s. 73. —
(3) -SERVIS. (i sht i fackspr.) jfr servis 4 b α o. -porslin. Bæckström Rörstr. 99 (1930). Något över 300 svenska vapenserviser av ostindiskt porslin är kända. Av dessa prydes icke mindre än sex av den grillska gräshoppsätande tranan. Fatab. 1951, s. 91. —
(3) -SIGILL. sigill med ägarens vapen(bild). LdVBl. 1823, nr 13, s. 3. Bland enskilte hafwa blott frälsemännen egentliga wapensigill, de öfrige .. dels bokstäfwer och dels såkallade bomärken. Reuterdahl SKH III. 1: 489 (1863). —
-SKICKLIGHET~102. skicklighet med vapen (i strid); jfr -färdighet. Den vapenskicklighet .. som utmärker det ordnade försvaret. KrigVAH 1835, s. 168. —
-SKIFTE. (vapen- 1559 osv. vapna- 1590–1868. vapne- 1593–1776) [fsv. vapn(a)skipte] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) om krig l. väpnad strid l. sammandrabbning o. d.; förr särsk. i sådana uttr. som komma i l. till vapenskifte (jfr komma, v. I 11 b (α)); jfr -växling. G1R 29: 138 (1559). Men Leutnanterne grepo till waries och dermedh kommo de medh huar andra i Wapnaskifte. VRP 1634, s. 545. (Mathias Kettilmundsson) återkommer som en framträdande deltagare i gränsstriderna mot norrmännen under de år då hertig Erik håller på att bygga upp sitt välde vid Göta älvs mynning. Han är då med i viktiga och ärofulla vapenskiften. 3SAH LXVI. 1: 63 (1956). —
-SKRAMMEL. skrammel från vapen (i strid) (jfr -brak, -buller, -dån, -gny, -klirr, -larm, -rassel, -slammer); särsk. i oeg. l. bildl. anv., med tanke på sådant ljud ss. hotfullt l. förebådande krig o. d. Sparre Findl. 3: 169 (1835). Plötsligt höras hofslag och vapenskrammel. SvT 1852, nr 206, s. 2. Kejsaren, som med sitt vapenskrammel och sina hotelser förhärligat Tyskland, flydde till Holland. GHT 1943, nr 262, s. 3. —
-SKRUD. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) jfr -dräkt, -rustning. Adlerbeth Æn. 338 (1804). Iliaden vimlar av handfast folk i skramlande vapenskrud. Henrikson Bit 72 (1970). —
-SKÅP. KrigVAT 1851, s. 247. I det lagförslag som togs av riksdagen i höstas står det att förvaringskraven skall skärpas och att ett odelat vapen måste låsas in i ett vapenskåp. GbgP 15/2 1992, s. 27. —
(3) -SKÖLD. (vapen- 1668 osv. vapne- 1791) [fsv. vapnskiolder] sköld (se sköld, sbst.2 2); särsk. om l. med särskild tanke på dels vapenbilden, dels hela vapnet (utsmyckad sköld, hjälm, hjälmprydnad o. d.); särsk. (i fråga om figur utskuren i trä) om huvudbaner (se d. o. 2). Schmedeman Just. 556 (1668). Hans vapensköld, tvänne korslagda, med spetsarne nedåt riktade, horn. Hagström Herdam. 1: 41 (1897). Enligt mitt förmenande skulle den lämpligaste vapenbilden för samtliga regementen och kår af fältartilleriet vara våra svenska tre kronor antingen utan vapensköld på blå duk eller ock i med kunglig krona krönt blå sköld .. på gul duk. KrigVAT 1898, s. 145. Seden att upphänga en stor mans vapensköld i kyrkan ovanför graven. SvFolket 2: 136 (1938). —
(1, 2) -SLAG. särsk. mil. till 2: (slag l. typ av) vapen (se d. o. 2); jfr -art, -gren o. trupp-slag. Dalin (1855). Med artilleri menas det af en krigshärs vapenslag, som strider med tunga eldvapen. LbArtill. 1 (1883). ”Härens yngsta vapenslag”, som flygvapnet blifvit kalladt. 2NF 35: 895 (1923). jfr artilleri-vapenslag, huvud-vapenslag.
-märke. jfr truppslags-tecken. Regementsofficerare bära på axelklaffarna .. en krona innanför vapenslagsmärket. RekrIKustartill. 1943, s. 450. —
-SMED. (i sht förr) smed som tillverkar l. reparerar vapen; förr särsk. ss. titel för (sjö)militär befattningshavare. Möller 1: 101 (1745). Redan de fornnordiska sagorna omtala vapensmeder. 1MinnNordM X. 3: 1 (1885). Vapensmed lyder närmast under rustmästaren. UFlottMansk. 1945, s. 146. —
-SMEDJA. (vapen- 1797 osv. vapne- 1741) smedja för tillverkning l. reparation av vapen; äv. (o. utom om ä. förh. numera nästan bl.) i oeg. l. bildl. anv. VetAH 1741, s. 20. Australiensarna ville gärna få del av kunskapen om den nya generationens vapen och såg rent av fram emot att få bli hela imperiets vapensmedja. DN 11/9 2005, s. B7. —
-SMIDE. (vapen- c. 1817 osv. vapne- 1769) jfr smide 1. Lagerbring 1Hist. 1: 411 (1769). Etruskerna förde med sig en högt utvecklad kultur och voro mästare särskilt i vapensmide och andra slag av metallslöjd. Grimberg VärldH 3: 350 (1928). —
-STARK. (numera bl. tillf.) som har talrika vapen; förr äv. i fråga om kraft l. styrka med vapen (i strid) (jfr stark 9 a β). Linc. (1640). Den vapenstarke Mars, bataljernas koloss. Hagberg Shaksp. 6: 271 (1849). Att Italien vill vara vapenstarkt. VL 1895, nr 221, s. 4. —
(3) -STEN. (arkitektonisk utsmyckning i form av en) (byggnads)sten försedd med l. i form av heraldiskt vapen. UpplFmT 18: 309 (1896). Över mittdörren till stallbyggnaden, ett hus från 1700-talets slut, sitter inmurad en vapensten med årtalet 1597 och riksrådet Göran Knutsson Posses och hans maka Elisabeth Gabrielsdotter Oxenstiernas vapen och initialer. 2SvKulturb. 3–4: 19 (1935). —
(1 (b)) -STILLESTÅND~102, äv. ~200. (vapen- 1745 osv. vapne- 1793) [jfr t. waffenstillstand] jfr stillestånd 2 o. -vila. Möller 1: 274 (1745). Konungen hade uppsagt vapenstilleståndet. IllMilRevy 1898, s. 150. Ett vapenstillestånd mellan de två vietnamesiska statsbildningarna efter Koreamodell har skymtat i debatten. DN(A) 3/2 1964, s. 2. —
-STRID. (vapen- 1850 osv. vapne- 1678) strid förd med vapen, väpnad strid. När han manhafftig döör bland Blod och Wapnestrijd. Swebilius SGHelmfeldt S 1 b (1678). —
-STYRKA. styrka (se styrka, sbst. 7 a) med vapen (i strid); äv. dels om manifestation av sådan styrka (jfr -makt), dels: beväpnad (o. stridande) styrka (se styrka, sbst. 16). Han .. trodde .. att Pettersburg lär kanske ej så lätt och utan vapenstyrka återgifvas. HSH 6: 321 (c. 1750). Bondehoparna blefvo .. genom den tillkallade vapenstyrkan lätt och hastigt förskingrade eller nedhuggna. Fryxell Ber. 10: 174 (1842). De amerikanska soldaterna .. demonstrerade sin överlägsna vapenstyrka bland annat genom att köra upp stridsvagnar och pansarfordon. DN 4/10 1994, s. A10. —
(3) -STÄMPEL. jfr stämpel, sbst.1 3, o. -sigill. DA 1808, nr 72, s. 4. Skedarna var .. försedda med adliga ätten von Platens vapenstämpel. Rig 1962, s. 111. —
-SVEN. (vapen- 1821 osv. vapne- 1807) (förr) vapendragare, riddarsven. Weste (1807). Vapensvennerna framburo hjelmen. Mellin Nov. 1: 258 (1846, 1865). —
-SYN. (vapen- 1523 osv. vapna- 1527–1773. vapne- 1523–1833) [fsv. vapnsyn] (numera bl. i skildring av ä. förh.) besiktning av vapenutrustning, mönstring (jfr -besiktning); särsk. (i sht hist.) i fråga om (av kronan anställd) kontroll av frälsets (se frälse, sbst. 8) möjlighet att fullgöra rusttjänst (se d. o. 1), särsk. i uttr. hålla (förr äv. skåda) vapensyn (jfr hålla, v.1 29, se skåda 4). Vthgick .. breff till alla Landzendar om wapnesyn med friborne Adlsmän efter Sweriges lagh, hwilcke så skickade wara skulle medh harnisk och häst som Laghboken inneholler, så frampt the wille niuta och beholla theras frijhet och frelse. Stiernman Riksd. 19 (1523). Vapensynen (vid tornerspelen) hölls af stridsdomarna i damernas närvaro. 2NF 29: 407 (1919). —
-SYSTEM. i sht mil. jfr system, sbst.1 2. Detta nya vapensystem (med hydrofon o. raketer) är ett trumfkort för krigsfartygen, som gör att de mera jämspelt kan ta upp enviget med ubåtarna. SvD(A) 1/2 1961, s. 3. —
-TAG. (vapen- 1790 osv. vapna- 1783–1841) [jfr fd. wapnatak, fvn. vápnatak] om ä. dan. o. nor. förh.: metod för bekräftelse av tingsbeslut, varvid menigheten demonstrativt tog tag i l. lyfte (o. hopstötte) sina vapen; jfr -brak. Allmogen kom då öfwerens med upräkta händer och wapnatak. Lagerbring 1Hist. 4: 439 (1783). Så användes vid häradstingen den med det hedniska vapentaget besläktade skafthållningen vid meddelandet av fasta ända fram till 1734 års lag. HT 1953, s. 327. —
-TAGA. (†) ta l. erövra (ngt) med vapen; nästan bl. i p. pf. NF 1: 416 (1875). De af germanerna vapentagna västromerska provinserna. Rydberg KultFörel. 4: 44 (1887). Brate Edda 4 (1913). —
(3) -TAVLA. tavla l. platta l. skiva försedd med l. i form av ett heraldiskt vapen; jfr -sköld, -sten. Een Wapntaffla öffuer döhren åt Store Sahlen. Karlson EBraheHem 121 (i handl. fr. c. 1675). —
-TEKNIK. jfr teknik 2. Holmberg Artill. 3: 295 (1883). Vapentekniken har under de senaste 20–30 åren gjort utomordentliga framsteg. Tingsten AnvTakt. Bih. 22 (1887). —
-TEKNISK. jfr -teknik. 2NF 32: 521 (1921). Den mest förstklassiga materiel, vilken vid sidan av de allierades leveranser, givit de ryska armeerna vapenteknisk överlägsenhet över tyskarna. SvD(B) 1944, nr 205, s. 5. —
-TILLVERKNING~020. Åt wapen-tillwerkningens förbättrande har Kongl. Maj:t egnat all den omtanka, som detta wigtiga föremål påkallat. SFS 1834, nr 2, s. 44. —
-TING. [fsv. vapna thing; jfr fvn. vápnaþing] i sht hist. om forntida nor. förh.: (ting för l. i samband med) vapensyn. Spegel (1712). Särdeles anmärkningsvärd är de Norrske Lagarnes föreskrift om det årliga Vapentinget, dit hvarje friboren fullväxt man skulle komma och låta mönstra sina vapen. Nordström Samh. 1: 105 (1839). —
-TJÄNST. (vapen- 1587 osv. vapna- 1609. vapne- 1528–1833) militär tjänstgöring, krigstjänst; särsk. dels (om ä. förh.) liktydigt med: rusttjänst (se d. o. 1), dels (numera i sht i Finl.) om värnpliktstjänstgöring (särsk. motsatt: vapenfri tjänst). G1R 5: 127 (1528). Till frivillig personlig vapentjänst hade man förr en gång vändt sig för att få rytteri, och denna vapentjänst hade då medfört andligt frälse. Hildebrand Statsförf. 296 (1896). Civiltjänsten (är) inget direkt alternativ .. tycker Sakari och tillägger att många väljer vapentjänst för att snabbare få värnplikten avtjänad. ÖNyland 6/8 1994, s. 9. —
-TRANSPORT. särsk. konkret(are). At Republiken ej wille låta någon Fransysk Munitions- eller WapenTransport paszera. SP 1792, nr 144, s. 2. —
-TRÖJA. (vapen- 1851 osv. vapne- 1755) (förr) tröja (se d. o. 2) ss. del av stridsdräkt; särsk. om (vadderat) underplagg till harnesk. Brynjor .. Pantsar och Harnesk .. voro af åtskilliga slag .. Derunder hade man vapne-tröja, pantsar-skjorta eller serk. 1VittAH 1: 151 (1755). Vapentröjan, skuren som ett s. k. lifstycke, dock med ärmar och framtill snedskuren ståndkrage, bör räcka fullkomligt ned öfver magen (på soldaten). KrigVAT 1851, s. 161. —
(1, 3) -TYP. särsk. till 1. SFS 1910, nr 158, s. 1. En karakteristisk vapentyp från äldre stenålder i Västsverige är den s. k. korphackan. HallHist. 1: 12 (1954). —
(3) -TÄCKE. herald. vapenmantel. Möller 2: 1342 (1785). Frih. vapen med två hjälmar och vapentäcke, utan sköldhåll. Dahlby SvHeraldUppslB 105 (1964). —
(3) -TÄLT. herald. om vapenmantel som (med tanke på uppfästningen upptill) påminner om ett tält. Wapn-tält kallas de (vapenmantlar) som framtil hafwa Herrmelin, och ofwan en trin kuf med Krona på. Uggla Herald. 124 (1746). —
-UTRUSTNING~020. Kalmar 27/2 1909, s. 1. Men hur skall man nu förklara, att krigaren i Sutton Hoo begravts efter svensk sed och med svensk vapenutrustning? Fornv. 1948, s. 89. —
-VAKT. (†) beväpnad vakt (se d. o. 1); särsk. i uttr. hålla vapenvakt. Sjöberg (SVS) 1: 149 (1819). De trolöse jättarne kunde ej häller öfverraska dem i sömnen, ty den ene brodern höll vapenvakt öfver den andres slummer. Rydberg Gudas. 109 (1887). Boëthius HistLäsn. 2: 230 (1898). —
-VILA. (vapen- 1630 osv. vapne- 1621–1741) (avtal om) vapenstillestånd; särsk. i inskränktare anv., om tillfälligt l. kortvarigt l. för viss front o. d. gällande stridsuppehåll. Båda parterna utlyser vapenvila över julhelgen. Een wapnehwijla Rijken emellan. Stiernman Riksd. 745 (1621). Tio dagars vapenvila på alla ryska fronter blev i onsdags det första resultatet av fredsförhandlingarna. PT 1917, nr 287 A, s. 2. —
-VUNNEN, p. adj. (numera mindre br.) vunnen l. erövrad med vapen (i strid). Palmblad Aisch. 119 (1842). Vapenvunna grekiska konstskatter. Grimberg VärldH 4: 182 (1930). —
-VÅRD. underhåll l. skötsel av (eldhand)vapen. SFS 1837, nr 42, s. 2. Vapenvård .. ökar .. (vapnets) livslängd och behåller god träffbild hos både hagel- och kulvapen. JägUppslB 526 (1989). —
(1, 3) -VÄG. i uttr. i vapenväg, vad gäller vapen, i fråga om vapen. AntT VII. 1: 31 (1883). En petnoga redogörelse för så obetydliga saker som 2 yxor, 8 luutstakar .. jämte givetvis alla kanoner, bössor, kulor och annat i vapenväg. Fatab. 1953, s. 72. —
-VÄGRA. [till -vägran l. -vägrare] jfr -vägrare. Vad gör t. ex. föräldrar till unga män som tycks vara fast beslutna att äventyra en snyggt planerad karriär vid rätt college genom att vapenvägra? RöstRadioTV 1970, nr 35, s. 17. —
-VÄGRARE. person som (ss. moraliskt ställningstagande) vägrar bära l. bruka vapen, pacifist; särsk. (om ä. förh.) ss. benämning på person som vägrar (vapentjänst i sin) värnpliktstjänstgöring; jfr -vägra, -vägran. HT 1930, s. 528. Urban .. hade upplevt vissa samvetskriser och kommit underfund med att han möjligen var vapenvägrare i hjärtat. Wästberg Kung. 365 (1955). (De) visade sig vara vapenvägrare som satts på brandutbildning. Jersild Grisjakt. 135 (1968). —
(3) -VÄSENDE(T). i sht hist. sammanfattande, om allt som har att göra med (förläning, bruk, utformning o. d. av) heraldiska vapen. Uggla Herald. 7 (1746). Författaren är mycket angelägen att göra vapenväsendet till ett adligt prerogativ, och begreppet borgerliga vapen förefaller okänt för honom. Rig 1942, s. 138. —
-VÄXLING. (†) jfr -skifte. (Skottarna) äro swåra hämngirige, och woro vthi forna tijder inbördes Wapenwäxlingar vnder the Adelige Slächterne hoos them swåra gemehne. Brask Pufendorf Hist. 170 (1680). 2VittAH 26: 311 (1869). —
-YXA, förr äv. -YXE l. -YX. (numera bl. tillf.) yxa avsedd (l. använd) ss. vapen, stridsyxa; äv. om sådan yxa avbildad i heraldiskt vapen. (På gravstenen) står uthuggit en vapn, uti Skiölden är en arm medh stålhandska ovvan på hiälmen äro två vapnyxar i kors. Bureus Suml. 35 (c. 1600). Äro yxorna vapenyxor, måste även andra vapen ha nedlagts i gravarna, men det vore i så fall märkligt, att plundrarna i båda fallen av vapnen lämnat just blott yxan kvar. Rig 1920, s. 105. —
-ÄRA. (numera bl. ngn gg) jfr -frejd o. krigar-ära. Richardson Krigsv. 1: 319 (1738). Wi weta alla, att Swenska krigaren älskar lag och ordning och Swenska wapenäran. Snällp. 1848, nr 27, s. 1. —
-ÖVA. [till -övning] (numera bl. ngn gg) med avs. på manskap o. d.: öva i vapenbruk, låta utföra vapenövning(ar); nästan bl. i pass. o. i p. pf. Järta 2: 637 (1823). Beväringsmanskapet vapenöfvas i egna kläder och erhåller i slitningsersättning 16 öre om dagen. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 47 (1882). —
-ÖVNING. övning i vapenbruk; särsk. (o. i sht) i konkretare anv., om enskild (militär) övning l. uppgift med vapen; förr äv.: vapenanvändning, vapenbruk. Effter then tijden (då de skotska soldaterna användes av fransmännen) äro the vthur Wapenöffningen tämmeligen komne. Brask Pufendorf Hist. 171 (1680). (Våda)skottet avfyrades i samband med en vapenövning och kulan for först in i ett kontor där en kollega satt. GT 17/8 2010, s. 16.
B (†): VAPNA-BRAK, -DRYCK, -FREJD, -GNY, -SKIFTE, -SYN, -TAG, -TJÄNST, se A.
C (†): VAPNE-BOK, -BONAD, -BRAGD, -BRAK, -BREV, -BRODER, -BRUK, -DRAGARE, -FREJD, -FÄRG, -GNY, -KONST, -LAG, -LYCKA, -LÖS, -MAKT, -MÄRKE, -PLATS, -PLÅT, -ROCK, -RUSTNING, -SALVA, -SKIFTE, -SMEDJA, -SMIDE, -STILLESTÅND, -STRID, -SVEN, -SYN, -TJÄNST, -TRÖJA, -VILA, se A.
Spalt V 275 band 37, 2014