Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HORN hω4rn, n.; best. -et; pl. = (Upp. 5: 6 (NT 1526) osv.) ((†) horner Arvidi 144 (1651), Röding SD 42 (1798); hörner Wivallius Dikt. 85 (1632), BoupptSthm 25/4 1646 (: Elgz hörner)); pl. best. -en, vard. (utom i sydligaste Sv.) äv. -ena (Arnell Smith Brambl. 1: 13 (1827) osv.), äv. (i sht i bygdemålsfärgat l. mindre vårdat spr.) horna (Karlfeldt FlBell. 146 (1918; rimmande med korna)) ((†) -ana KKD 5: 126 (1710)).
1) om vartdera av de båda (i undantagsfall fyra), vanl. spetsiga o. böjda l. greniga utskotten på huvudet hos vissa djur; dels om de vanl. spetsiga o. böjda utskott, bestående av en bentapp (kvicke) med omgivande, från huden bildad, i spetsen tillsluten slida, som förekomma hos vissa idisslare (ss. nötboskap, får, getter, antiloper), slidhorn; dels om de av bensubstans bildade, vanl. greniga utskott som förekomma hos vissa hjortdjur (med undantag av renen bl. hos hanndjuren), ävensom om motsv. bildningar hos giraffen, benhorn. Ogrenade, gaffelgrenade, flergrenade horn. Bulle(ri) bulle(ri) bock, hur många horn står det opp (se BOCK, sbst.1 1 d β, o. BULLE BULLE BOCK). Upp. 5: 6 (NT 1526). Abraham .. sågh en wädhur .., bekayat medh hornen vthi en törnebuska. 1Mos. 22: 13 (Bib. 1541). En stwt, then horn och klöffvar haffuer. Psalt. 69: 32 (Därs.). Keyser Basilius wardt aff en Hiort taghen medh hornen. L. Paulinus Gothus MonPac. 275 (1628). Ihålige horn, som hos fänad, får, m. fl., sitta quar år ifrån år. Bergman Jordkl. 2: 481 (1774); jfr i. En tid efter parningen fällas .. hornen (hos hjortdjuren) på sådant sätt, att de ett stycke ofvan basen affrätas. HeimdFolkskr. 72: 8 (1901). 4Brehm 1: 642 (1920). — jfr BAGG-, BEN-, BOCK-, BUFFEL-, DOVHJORTS-, FÅR-, GAFFEL-, GET-, GIRAFF-, HJORT-, KO-, OX-, REN-, RÅDJURS-, SKOVEL-, TJUR-, ÄLG-HORN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. (se vidare BOCK, sbst.1 I 1 b). Gudh giffuer wäll Oxan, män icke strax wedh Hornen (dvs. icke med bindsle, färdig att taga o. använda). Balck Es. 221 (1603); jfr Grubb 279 (1665). Det är wäl at en ond tiur haar korta horn. Hiärne 2Hdskr. 194 (c. 1715). — (i Finl.) En man vid sina ord, en oxe vid sina horn. Cygnæus 1: 242 (1852).
b) i fråga om den fordom förekommande ”depositionen” (se DEPOSITION 2), om de horn med vilka den blivande studenten l. gesällen under depositionsakten var utstyrd o. vilka under aktens fortgång avlägsnades, ävensom i fråga om andra liknande ceremonier. Schück SvFörlBokH 2: 46 (cit. fr. 1745). Annerstedt UUH 1: 382 (1877).
c) om dyl. utväxter som enl. folkföreställningen sitta i pannan på djävulen, ävensom på faun, satyr o. d. Wennerdahl 253 (1748). Tegnér (WB) 6: 52 (1829). Gammel-Erik med horn i pannan. Östergren (1927).
d) [i anslutning till 2Mos. 34: 29, enl. Vulgatas öv. quod cornuta esset facies sua, i de sv. öv. uppfattat ss. ljussken som utstrålade från Moses’ ansikte] i fråga om (i sht bildkonstens) framställning av Moses försedd med två horn i pannan; jfr HORNIG 1 a. Borg Luther 2: 442 (1753). Söderberg JahvEld 148 (1918).
e) (i bibeln) om vart särskilt av de hornformiga utsprången i hörnen på det judiska offeraltaret; äv. ss. symbol för offeraltaret. Luk. 1: 69 (NT 1526). Horn skalt tu göra på alla fyra hörnen (av brännoffersaltaret). 2Mos. 27: 2 (Bib. 1541). Adonia fruchtadhe sigh för Salomo, och stoodh vp, gick bortt och fattadhe hornen aff Altaret (emedan detta medförde skydd mot förföljare). 1Kon. 1: 50 (Därs.). — bildl. (jfr f). När din .. oförändrada siäl med en sådan tro ärnar sig til altarets horn, til försonings offret. Nohrborg 278 (c. 1765). — jfr ALTAR-HORN.
f) [eg. bildl. anv. av e] (i bibeln o. i anslutning därtill) i uttr. frälsningens l. salighetens (l. ngns frälsnings osv., förr äv. ngns hälsas) horn, bildl. ss. beteckning för Gud l. Kristus (ss. människans skydd, värn, räddning o. d.). 2Sam. 22: 3 (Bib. 1541). Min Gudh, mijn tröst, then iagh migh widh håller. Min skiöld och mijns saligheetz horn, och mitt beskydd. Psalt. 18: 3 (Därs.; Bib. 1917: min frälsnings horn).
g) (i bibeln o. i anslutning därtill) bildl. ss. symbol för styrka, makt, välde o. d.; i sådana uttr. som upphöja (förr äv. förhöja) ngns horn l. låta ngns horn växa o. d., göra ngn mäktig, giva ngn ökad makt; upphöja sitt horn, vara övermodig; avhugga ngns horn, beröva ngn makten, försvaga; lägga sitt horn i mull, ödmjuka sig o. d. Job 16: 15 (Bib. 1541). Jer. 48: 25 (Därs.). På then tijdhen skal iagh låta wexa Jsraels hwsz horn. Hes. 29: 21 (Därs.). Upphöjen icke så högt edert horn. Psalt. 75: 6 (Bib. 1917; Bib. 1541: Trughens icke så fast vppå idhart welle).
h) herald. om bild av horn. Horn betyder (inom heraldiken) styrka och stort förstånd. Uggla Herald. 84 (1746). Schlegel o. Klingspor Herald. 76 (1874).
i) (i fackspr.) om hornslidan (i slidhorn) i motsättning till den inre bentappen. Retzius Djurr. 124 (1772). Hornens delar äro 2:ne Kärnan och Hornet. Hernquist Hästanat. 4 (1778).
j) i vissa bildl. uttr.
α) [jfr nt. he mutt wat op de hörn hebben] (vard., föga br.) i uttr. få på hornen, bli illa åtgången, få ”på huden” l. ”på fingrarna”. Rydberg Faust 58 (1876). Det låg i Bagges natur att vilja ”stångas”, men här ”fick han på hornen”, så att han kände det. VFl. 1908, s. 143.
β) [jfr t. den stier bei den hörnern packen] ta tjuren (l. ngt l. ngn) vid hornen, oförskräckt o. utan tvekan gripa sig an med (svårigheterna i) ngt; gå rakt på sak; oförskräckt angripa ngn. Jag (har) tagit baron Hierta vid hornen och förebrått honom den skamlösa tonen i ”Väktaren”. VRydberg (1868) hos Warburg Rydbg 2: 72. Östergren (1927).
γ) (†) i uttr. (taga ngn) med horn och klave, eg.: både med horn o. bindsle; med hull o. hår, hel o. hållen. Chronander Surge A 6 a (1647).
δ) [efter motsv. uttr. i Luthers tal i Worms (om uttr:s urspr. betydelse se HLundström i KyrkohÅ 1907, s. 181 ff.)] i uttr. utan horn och tänder o. d., om framställning, svar o. d.: hovsam, lugn o. sansad, ”utan näbbar o. klor”; möjl.: klar o. vederhäftig; nästan bl. ss. direkt citat från Luther. Strauss, som .. utan horn och tänder uttalat hvad bättre folk nuförtiden .. måste tro. AFSoldan (1850) hos Aho Soldan 184. Ullman KyrkohLb. 160 (1883). Luther svarade: ”Jag vill gifva ett svar, som hvarken har horn eller tänder. ..” SvFolkbibl. III. 1: 83 (1902).
ε) [jfr t. sich die (tollen) hörner ablaufen l. abstossen] i uttr. stånga, äv. stöta (förr äv., i bet. α’, springa) hornen av sig.
α’) vid försök att utföra ngt svårt misslyckas, ”bryta halsen av sig” (se BRYTA 2 d γ). (Konung August) ville afbida de Svenskas attaque på Fästningen, hvarest de skulle stöta hornen af sig. Nordberg C12 1: 675 (1740). LHammarsköld (1811) i BrefNSkolH 280 (: springer). (Den industriella världen i Belgien) tror, att socialdemokratien kommer att stånga hornen af sig vid försöken att realisera sitt ekonomiska program. Siösteen ModBelg. 166 (1906).
β’) [möjl. eg. syftande på de horn som buros (o. avlägsnades) under ”depositionen” (se b)] efter ungdomligt övermod bli mera sansad, ”rasa ut”; slipa av sina kantigheter. Schultze Ordb. 1945 (c. 1755). (Sv.) Han har ännu ej stött hornen af sig, (fr.) il n’a pas jeté sa gourme. Weste (1807). VL 19/7 1908, Söndagsnr s. 1. GbgMP 1930, nr 73, s. 15.
ζ) [jfr d. have et horn i siden paa (sällan til); anv. utgår från tanken på en tjur som stångar ngn i sidan (sätter hornen i sidan på ngn); förb. med prep. till beror på inflytande från sådana uttr. som hysa agg till ngn] i uttr. hava ett horn (förr äv. hava horn l. hornen) i sidan på l. (numera alltid) till (ngn l. ngt), förr äv. hava ngn horn i sidan, hysa (ett gammalt) agg till, vara avogt sinnad mot. The begynna haffwa hornen j siidhon på hwar annen. G1R 10: 309 (1535). (Somliga) hafwa honom (som blivit upphöjd) Horn i Sijdan. Rudbeckius KonReg. 438 (1619). SP 1792, nr 221, s. 2 (: Til). Andra kammaren .. (hade) alltid haft ett horn i sidan till privatbankerna. De Geer Minn. 2: 226 (1892). — jfr (†): Grannars lagh ähr, att then ena hafver horn i sinnet på den andre. RP 7: 408 (1639).
η) [jfr t. einem hörner aufsetzen, fr. faire porter des cornes, lat. cornua viro facere, sengr. κέρατα ποιεῖν τινι; möjl. syftande på det gamla bruket att avskära sporrarna på kapuner o. anbringa dem i kammen som kännemärke; jfr FJÄDER 1 h γ, HATT 1 j β, ävensom HANREJ] i uttr. som beteckna l. syfta på hustrus otrohet mot sin man. Sätta horn på ngn, giva ngn horn, äv. kröna ngn med horn, göra ngn till hanrej. Bära l. få horn, vara l. bliva hanrej. Lucidor (SVS) 27 (c. 1670). Därs. 210 (1672). Blir någon stackars Mann med Horn af Hustrun krönt / Så warder karlens knorr med allas Löije löhnt. ÖB 29 (1712). Gubbar vänte sig horn, som taga ostadiga Flickor. Nicander GSann. 15 (1766). Skall man bära horn, så är det åtminstone godt att de äro förgyllda. SvOrdspråksb. 79 (1865). Siwertz Vindros 124 (1919).
2) i överförd anv. av 1, om mer l. mindre hornliknande bildningar på huvudet av vissa andra djur. Upp. 13: 1 (NT 1526). Jag har funnit 2:ne ormar med horn i Egypten. Hasselquist Resa 598 (1750); jfr HORN-ORM. Hornen (hos noshörningarna) äro överhudsbildningar samt bestå av parallella, .. ihåliga trådar av hornsubstans. 4Brehm 2: 288 (1921). — särsk.
a) (†) hos insekt l. kräftdjur: antenn. VetAH 1740, s. 272. Linné Öl. 42 (1745). Marklin Illiger 301 (”311”) (1818).
b) hos snigel: tentakel. Snigel, snigel snärta! / räck ut dina långa horn, / skall du få en skäppa korn. Wigström Folkd. 1: 314 (1880; barnrim). — jfr SNIGEL-HORN. — särsk. (ngt vard.) bildl. i uttr. dra in hornen, draga l. hålla sig tillbaka, ”dra in tentaklerna”; stämma ned tonen; sticka fram hornen, komma fram, visa sig. Hagberg Shaksp. 1: 229 (1847). Han måste få något att tänka på, så att han drar in hornen. Hallström Händ. 86 (1927).
c) zool. om vardera av överkäkarna hos ekoxen (Lucanus cervus Fabr.), av vilka den övre liknar ett hjorthorn. Linné MusReg. 81 (1754). Stuxberg (o. Floderus) 1: 410 (1900).
3) (i sht i fråga om ä. förh.) av ett ihåligt horn (i bet. 1) bestående förvaringskärl o. d. för vätska l. salva l. pulveriserat l. kornformigt ämne o. d.; äv. i utvidgad anv. (i sht ss. senare led i ssgr), om liknande förvaringskärl av annat material, stundom äv. av annan form. Vpfyll titt horn medh olio. 1Sam. 16: 1 (Bib. 1541). Hornet eller Patronan som man hafwer Fängiekrutet uthi. Söderman ExBook 53 (1679). Gadelius Tro 2: 219 (1913). — jfr BLÄCK-, ELD-, KRUT-, OLJE-, SAND-, SMÖRJ-, SNUS-HORN m. fl. — särsk.
a) om dryckeshorn. Visb. 1: 60 (1573). Vi (i Götiska förbundet) dricka ej ur glas utan ur horn. Geijer Brev 108 (1811). Det vanligaste dryckeskärlet (under medeltiden) var hornet, antingen ett verkligt djurshorn med beslag .. eller i hornform arbetadt i trä. Hildebrand Medelt. 1: 152 (1880). Nilsson FestdVard. 40 (1925). — jfr DRICKS-, DRYCKES-, MJÖD-, ÖL-HORN.
b) om dihorn. BrölBesw. 321 (c. 1670). (Ane den gamle) didde af Horn, som ett spädt Barn. Peringskiöld Hkr. 1: 32 (1697). Alm(Sthm) 1822, s. 39. — jfr DELK-, DI-HORN.
c) om ymnighetshorn; äv. (i högre stil) i uttr. ymnighetens horn; äv. bildl. Broms Vitt. 368 (1714). I den .. (högra) handen höll .. (fredens gudinna) ett Ymnoghetenes Horn, hvarutur runno .. de Fruchter, som .. Hösten förer til mognad. Mörk Ad. 1: 93 (1743). Ymnigheten gjuter sitt horn med huldhet / Öfver vårt tidhvarf. Adlerbeth HorOd. 168 (1817). Rydberg Dikt. 2: 68 (1891). jfr: Een purpur, lijflig fijn Aurora / Tig stiger up, o Swea kär. / Lycksalighetens Horn hon bär. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651, 1668). — jfr FULL-, FULLHETS-, YMNIGHETS-, ÖVERFLÖDS-, ÖVERFLÖDIGHETS-HORN.
4) om redskap bestående av ett (i allm. mer l. mindre stympat) horn (i bet. 1). (Av den utkavlade degen) tages .. så stora skårpor som behagas, antingen med et horn eller glas. Warg 684 (1755). (Biskvi-)Massan hopsamlas med hornet (dvs. skraphornet). Grafström Kond. 181 (1892). För att ytterligare befordra blödningen (vid koppning) sattes .. över såren .. i äldre tider ett uppvärmt horn eller metallbägare, som genom avkylningen fastsögs vid huden och drog ut vätskan. Söderström LäkKvacksalv. 41 (1926). — jfr BRÖD-, KOPP- (NINGS)-, KORV-, SKRAP-HORN m. fl. — särsk.
b) (tillf.) elliptiskt för: skohorn.
5) mus. om visst slags blåsinstrument, i sin urspr. form bestående av ett kohorn l. dyl., därefter vanl. förfärdigat av annat material (särsk. mässing), men mer l. mindre bibehållande hornets form; särsk. om dyl. instrument bestående av ett (i vissa fall för lätthanterlighetens skull cirkelböjt) koniskt mässingsrör som är försett med ett koniskt munstycke o. slutar med en vidgad ljudtratt; äv. i utvidgad anv. om vissa träblåsinstrument. Blåsa l. stöta, äv. tuta, förr äv. leka i hornet. Blåsa horn. Svart G1 50 (1561). Then sedhen som war, at man tå (dvs. i dymmelveckan) icke skulle ringia (med kyrkklockorna), vthan blåsa j horn. LPetri KO 50 a (1571). Tu lydher ther wppå, / huru iagh vthi hornnet leka må. Visb. 1: 71 (1573). Fader Berg i hornet stöter. Bellman 3: 19 (1790). Solon för horn och flöjt. Wallin Bref 278 (1849). Hornet (dvs. vallhornet) var ett kohorn med tre hål att fingra på. Landsm. XI. 4: 37 (1896). Då de smattrande hornen / kallade jägareskaran till skogs. Klinckowström Örnsjötj. 29 (1906). — jfr ALP-, ALT-, BASSETT-, BLÅS-, BYGEL-, C-, D-, F-, FINGER-, FLYGEL-, G-, GJALLAR-, JAKT-, JUBEL-, JÄGAR(E)-, KLANGÅRS-, NATUR-, POST-, SIGNAL-, STRIDS-, TENOR-, TUT-, VALL-, VALT-, VENTIL-, VÄKTAR(E)-HORN m. fl. — särsk.
a) (förr) i fråga om blåsande i horn i magiskt syfte. ÄARäfst 20 (1596). I fiol om walborgmessa morgon hafwer hon (dvs. en för trolldom anklagad kvinna) blåst j horn, på dhet odiuren icke skulle skada boskapen. BtFinlH 2: 272 (1666).
b) i uttr. engelskt horn, se ENGELSK a.
c) om signalhorn på automobil o. d. Östergren (1927). Motorn vrålar igen, hornet skriker, vagnen sätter fart. Rogberg Två 10 (1929). — jfr (AUTOMO)BIL-HORN.
d) oeg., i orgel, benämning på en 8 fots tungstämma vars klang påminner om hornets. Hennerberg (o. Norlind) 1: 118 (1912).
e) (†) i vissa bildl. uttr.
β) [jfr t. aus einem horne blasen] blåsa i ett horn (tillsammans), hålla ihop, samarbeta, vara i maskopi. Grubb 94, 587 (1665). Turcken, Tattarne och de Botschaiske, som alle blåste i ett Horn, och hölle med hwar andra god Correspondens. Dryselius Måne 172 (1694). (Turken o. påven) blåsa i ett horn tilsamman, til then Christeliga församblingennes utrotande. Isogæus Segersk. 1368 (c. 1700). Rhodin Ordspr. 13 (1807).
γ) få annat horn att blåsa i, få ”se på annat”. Min .. m(or) har warit myket .. rädh om mig så at hon inte tålde at wäre skule blåsa på migh män iagh fik anat horn och blåsa uti sedan (dvs. efter moderns död). Horn Lefv. 24 (c. 1657; rättat efter hskr.).
6) bildl. om ngt som gm sin form påminner om ett horn (i bet. 1); äv. allmännare om uppstående l. utskjutande parti av ngt. Rudbeckius Starcke D 2 b (1624). I vindens riktning framskjuter dynen tvenne horn eller flyglar, som blifva allt lägre och spetsigare. Hedin GmAs. 2: 116 (1898). — särsk.
a) anat. om hornliknande, utskjutande parti av ngt organ l. dyl. hos djur l. människa. Rosenstein Comp. 57 (1736). Lifmodrens horn. Lundberg HusdjSj. 394 (1868). Hos de högre ryggradsdjuren äro de båda paren horn, hvarmed tungbensapparaten vanligen är försedd, de enda lemningarna af gälskelettet. Sundström Huxley 26 (1874). Müller LbAnat. 226 (1905). — jfr LIVMODER-, MODER-, TUNGBENS-HORN.
b) bot. hornliknande utskott på växt l. växtdel. Ståndare utan horn. 2NF 7: 759 (1907). BotN 1909, s. 137.
c) (i fackspr.) om mer l. mindre hornliknande (parti av) redskap o. d. Resen hade lagt i ellden en iärnstång, och war hon i then ena ändan klufwen i tu horn. Verelius Gothr. 177 (1664). — särsk.
α) (föga br.) om var särskild av uddarna på en gaffel l. grep o. d.: klo. Benedictsson Ber. 162 (1885). — jfr GAFFEL-, GREP-HORN.
β) tekn. om vardera av de båda upptill hornformigt böjda koppartrådarna i gnistgapet på en gnistapparat l. en hornåskledare. TT 1899, M. s. 60. Elfving Starkstr. 216 (1909).
γ) sjömil. på mina av viss konstruktion: var särskild av de på minans överkant anbragta, utstående tappar som äro avsedda att vid påsegling böjas, varvid minan bringas till detonation. Upsala 1918, nr 224, s. 1.
ε) på damsadel, om vardera av de framtill befintliga, uppstående tapparna (två på vänstra sidan o. på vissa sadlar av äldre konstruktion därjämte en på högra sidan) som äro avsedda till stöd för ryttarinnans ben. Wrangel HbHästv. 335 (1885). 2NF 24: 314 (1916).
ζ) på städ. För städets ändar utgå tvenne horisontela armar, af hvilka den ena, hornet .., är rund och coniskt afsmalnande utåt. Almroth Karmarsch 194 (1838). — jfr AMBULT-HORN.
d) [efter holl. hoorn, t. horn] sjöt. om hörn på segel; i sht ss. senare ssgsled. Röding SD 42 (1798). Fockhalskroken hugges i sitt horn. Bergdahl Antip. 7 (1906). — jfr FALL-, HALS-, NOCK-, SKOT-HORN.
e) [jfr motsv. anv. i y. fsv. (PMånsson 292); efter lat. cornua lunæ] (numera i sht i vittert spr.) om vardera av spetsarna på halvmånen (kort efter l. kort före nytändning). Rosenfeldt Vitt. 192 (1686). Snart stego månens horn öfver horisonten. Hedin GmAs. 1: 136 (1898). — särsk. i fråga om halvmånen ss. symbol för den turkiska staten l. religionen. Här ingen Turkisk Måne hornen sträckt / till hemsk förstöring. LBÄ 23—24: 3 (1799). Den förgyllda halfmånen (på Sofiamoskén i Konstantinopel) påstås hålla c. 50 alnar mellan hornen. KKD 5: 318 (1909).
f) (förr) bef. om vardera av de båda hornformigt utskjutande halvbastionerna i ett ”hornvärk”.
7) om det ämne varav horn (i bet. 1), ävensom vissa andra överhudsbildningar, ss. naglar, klor, hovar o. d., bestå, särsk. med tanke på dess användning för tekniska ändamål. Hornet aff hestahoffuen. BOlavi 71 a (1578). Genomskinligt horn användes i stället för glas til lycktor, fenster och genomskinliga bikupor. Linderholm (1803). Verktyg av horn och ben förekomma i fynd både från den äldre och den yngre stenåldern. Nilsson PrimKult. 32 (1923). — jfr BLYS-, LANTERNE-, LYKT-HORN. — särsk. bildl. i uttr. osa l. lukta (det osar l. luktar) o. d. brändt horn, se BRÄNNA, v. I 5 i γ.
(jfr 8) -ART. (†) miner. = -BÄRG. Qvartzblandad Hornart .. Består af någon eldhärding eller eldfast stenart, med sand eller qvartzgryn inblandad. Wallerius Min. 149 (1747). Heinrich (1814; med hänv. till hornberg). —
(7) -ARTAD, p. adj. Hornartad frövita (bot.). Marklin Illiger 343 (1818). Framvingarne (hos skalbaggarna äro) horn- eller läderartade. Thomson Insect. 1 (1862). —
(7) -ARTIG. (†) hornartad. Oldendorp 1: 91 (1786). särsk. i uttr. hornartigt bärg, = HORN-BÄRG. Bergman Jordkl. 110 (1766). —
(7) -AVFALL~02, äv. ~20. konkret: avfall vid bearbetning av horn; rester av horn. PrHb. 1: 296 (1884). —
(1) -BAGGE, sbst.1
1) (numera bl. tillf.) med horn försedd bagge (se BAGGE, sbst.1 I). IErici Colerus 2: 126 (c. 1645).
2) (†) bildl., ss. vedernamn på ännu icke ”deponerad” (se DEPONERA 3); jfr HORN 1 b. Karlson ÖrebroSkolH 3: LVII (i handl. fr. 1636). —
(2) -BAGGE, sbst.2 (bygdemålsfärgat) insekten Lucanus cervus Fabr., ekoxe, ”hjortbagge”. VarRerV 53 (1538). Cannelin (1921). —
(7) -BALL. veter. på hov: var särskild av de båda bakre, bredare, avrundade ändpartierna av hornsömmen; äv. om motsv. parti på klöv; jfr BALL II 2. Bendz Hofbesl. 20 (1866). Bergman Hofbesl. 32 (1905). —
(7) -BAND. bokb. bokband av pergament som gm särskild behandling blivit hårdt o. hornaktigt. Dähnert 129 (1746). Fatab. 1911, s. 141. —
(7) -BEKLÄDNAD. i sht zool. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 235. Näbben är (hos andfåglarna) .. i spetsen alltid försedd med en hårdare hornbeklädnad, s. k. näbbnagel. 2NF 1: 957 (1903). —
(1) -BEKRÖNT, p. adj. (i vitter stil) försedd med horn, hornbärande; jfr -KRÖNT. Arnell Scott 7 (1829; om hjorten). Det hornbekrönta spann (dvs. oxspannet). Gumælius Engelbr. 15 (1858). —
(2) -BI, n. [efter t. hornbiene] (mindre br.) zool. insekt av släktet Eucera Scop. (hos vilket hannarna hava påfallande långa pannspröt). 2NF 21: 1115 (1914). —
-BILDNING. särsk. till 7; abstr. o. konkret: förhorning. Thorell Zool. 1: 165 (1860). Lundberg HusdjSj. 474 (1868). 2NF 36: 483 (1924). —
(jfr 8) -BINDIG. (†) miner. till sin huvudmassa bestående av ”hornbärg”. Hornbindig sandsten. Hülphers Norrl. 3: 90 (1777). Rinman 1: 756 (1788). —
(7) -BLAD.
1) bot. ört av släktet Ceratophyllum Lin. (med sträva, hornartade blad), flohår; jfr -BLADA, -NATE, -SÄRV. Deleen 599 (1829; med hänv. till flohår).
2) veter. Wrangel HbHästv. 783 (1886). Från .. (köttbladen) utväxer det inre lagret af hornhofven, lamellagret, som .. består af en mängd tunna blad, hornbladen, hvilka gripa in emellan köttbladen. 2NF 11: 895 (1909).
3) embryol. fostrets yttersta blad, varav en del av huden utvecklas. UpsLäkF 1870—71, s. 364. VerdS 167: 33 (1909). HdlProfAnatUpps. 1929, s. 44. —
(6) -BLADSLAV. (†) bot. laven Cladonia turgida (Ehrh.) Hoffm. (med greniga bålflikar). VetAH 1801, s. 227. —
(6) -BLOCK. järnv. på lokomotiv: för styrande av hjulens lagerboxar avsett, ramliknande block med flänsar i form av ett par horn (o. rundt om begränsande en urtagning i ramplåten) l., då detta block ersatts av tvenne skilda stycken (fästa ett på vardera sidan av urtagningen), jämväl om vartdera av dessa stycken. TT 1896, M. s. 81. Granér Höjer Lok. 139 (1921). —
(7) -BLY. [jfr nylat. saturnus corneus] miner. mineral bestående av bly, klor o. kolsyra, fosgenit. VetAH 1752, s. 251. Blychlorid .. förekommer någon gång i naturen såsom en hornaktig massa, hvarföre den fått namn af hornbly. Åkerman KemTechn. 1: 452 (1832). 2NF (1909). —
(5) -BLÅSARE. [y. fsv. horn bläsare (CodUps. C20 150)] i sht mil. jfr BLÅSARE 4. VarRerV 47 (1538). Svart G1 50 (1561). TSjöv. 1904, s. 33. —
(6) -BLÅST. [fsv. hornblaster] (enst., i vers) blåsande i horn, hornsignaler. Då ville du svara med läppar som logo, / men orden dogo / i hornblåst och jaktskall som flämtande jogo. Karlfeldt FlPom. 73 (1906). —
(7) -BLÄCKHORN~02 l. ~20. (förr) av horn förfärdigat bläckhorn. BoupptSthm 29/8 1676. BoupptVäxjö 1828. —
(jfr 8) -BLÄNDE. [jfr t. hornblende; benämningen möjl. bildad i sv., se NZenzén i GeolFF 1930, s. 564] miner. (i allm. svart l. svartgrönt) mineral bestående av en kiselsyreförening av kalk, magnesia, lerjord o. järnoxid. GeolFF 1930, s. 564 (1723). Wallerius Min. 249 (1747). Basaltiskt hornblände karakteriseras kemiskt bl. a. av hög järnhalt och större mängd seskvioxider än vanligt hornblände. 3NF (1928).
-skiffer. (-bländ- 1819—1823. -blände- 1795 osv.) skiffrig bärgart, huvudsakligen bestående av hornblände med inblandning av glimmer o. kvarts. Retzius Mín. 216 (1795).
-sten. (-bländ- 1820. -blände- 1862 osv.) benämning på en massformig, mörk, huvudsakligen av hornblände bestående bärgart. Hisinger Ant. 2: 80 (1820).
(6) -BORR, m. l. r. (i Norrl.) fisken Gasterosteus aculeatus Lin., spigg. Widegren FiskNorrb. 5 (1861). —
(7) -BORST. (i fackspr.) gm spjälkning l. klyvning o. d. till borstsurrogat beredt hornavfall. VaruförtTulltaxa 1: 123 (1912). —
(1) -BOSKAP~02 l. ~20. hornbärande boskap; nästan bl. om nötboskap (se dock slutet). HdlCollMed. 30/7 1735. (Luddtåtelgräset) ätes gerna, både af hästar, hornboskap och får. QLm. I. 4: 47 (1833). särsk. zool. sammanfattande benämning på de slidhornade idisslarna. Nathorst JordH 901 (1894).
Avledn.: hornbrillad, p. adj. (tillf.) försedd med hornbrillor. Ett par hornbrillade kineser. Boberg Ind. 8 (1928). —
(1) -BROTT. (†) om det förhållande att ett hornbärande djur brutit l. stångat av (ngt av) sina horn. Fischerström 2: 469 (1780). Wahrman Manski o. Wolstein 78 (1807). —
-BÅGAD, p. adj. [avledn. av -BÅGE 2] om glasögon l. pincené: med bågar av horn; äv. (skämts.) om person: med hornbågade glasögon. Ett par hornbågade glasögon. Backman Dickens Pickw. 2: 257 (1871). Hornbågade och kortklippta damer. DN(A) 1928, nr 266, s. 5. —
(7) -BÅGE.
1) [jfr ä. d. hornbue, isl. hornbogi, mht. hornboge] (förr) pilbåge (eg. av orientalisk typ) med ett inre skikt av horn; armborst med dyl. båge. En god starck hornbuge till en Finsk Wildskyttes behoff. G1R 16: 652 (1544). Alm VapnH 21 (1927).
(7) -BÄGARE. (i sht förr) bägare av horn. Arnell Smith Brambl. 1: 18 (1827). särsk. om bägare för tärningarna i tärningsspel; jfr HORN 4 a. HbiblSällsk. 2: 696 (1839). —
-BÄRANDE, p. adj. försedd med horn.
1) till 1 l. 2. Retzius Djurr. 124 (1772). De hornbärande Rhinocerosarterna. TKristlTro 1886, s. 223. Nötboskapen .. (är) de hornbärande idisslarnas ståtligaste afdelning. LB V. 1: 10 (1907).
(jfr 8) -BÄRG. (†) miner. om olika slags bärgarter med hornaktigt utseende; särsk. om hård o. mörk bärgart som uppstått gm omvandling av lerskiffer, ”urlerskiffer”. Hornbärg .. Är svart och hård; ser ut, som häste-hof eller svart horn. Wallerius Min. 138 (1747). Hornberg betyder hos svenska Mineraloger en med sina Glimmerfjäll inblandad stenhärdad Lera. Rinman (1788). Schück (1854). —
(1) -DJUR. hornbärande djur; särsk. om nötkreatur. Münchenberg Scriver Får. 264 (1725). Tidén Bosk. 69 (1841; i motsättning till får). Björkman (1889). —
(7) -DOSA.
2) (föga br.) veter. hornkapsel (se d. o. b). Wrangel HbHästv. 739 (1886). Bohm Husdj. 241 (1902). —
(3 a) -DRYCK. (†) dryck som drickes ur horn, särsk. om mjöd. Ling Agne 114 (1812). Holmberg Nordb. 250 (1852). —
(jfr 8) -ERTS, äv. -ARTS. (-arts c. 1747. -erts (-(t)z) 1687—1852) [av t. hornerz] (†) = -SILVER. Hiärne Berghl. 446 (1687). Den rara horn-Ertzen hvilken til färg är brunachtig, klar och genomskinlig såsom horn. Bromell Berg. 78 (1730). Dalin (1852). —
(1) -FEJNING. jäg. i fråga om hjortdjurens horn; jfr FEJA 4. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 16 (c. 1830). Rådjur och älg skada barken (å träden) genom hornfejning. Geete o. Grinndal 43 (1923). —
(jfr 8) -FELS. [av t. hornfels] miner. tät, vanl. gråaktig bärgart, bildad gm kemisk invärkan, oftast på skifferartade bärgarter, vid kontakten mot magmabärgarter. JernkA 1828, Bih., Tab. s. 6. Ramsay GeolGr. 125 (1909). jfr DIABAS-, LERSKIFFER-HORNFELS. —
(6) -FISK. [fsv. hornfisker (i bet. 1)]
1) fisken Belone vulgaris (Cuv.) Flem. (med långt utdragen, näbblik nos), horngädda, näbbgädda. VgFmT I. 8—9: 84 (1554). SDS 1919, nr 2, s. 5.
2) (i vissa trakter) fisken Gasterosteus aculeatus Lin. (med taggiga fenstrålar), spigg; jfr -STAGG. Linné Vg. 252 (1747; fr. Värml.). VerdS 98: 31 (1901; fr. Värml.).
3) zool. fisk av den till familjen Sclerodermi hörande gruppen Balistidæ (med en l. flera taggar i ryggfenan), särsk. om arten Balistes aculeatus Lin.; i pl. äv. ss. benämning på gruppen Balistidæ. 1Brehm III. 1: 319 (1876). Rebau NatH 1: 570 (1879). 2NF (1909). —
(7) -FJÄLL. anat. om de fjäll (se FJÄLL, sbst.2 1) varav överhudens hornlager är sammansatt. Hallin Hels. 1: 106 (1885). —
(jfr 8) -FLINTA. (†) miner. = -BÄRG. VetAH 1758, s. 296. Rinman 1: 800 (1788). JernkA 1828, 1: 441. —
(1) -FORMIG. som har formen av ett horn (i sht av ett krökt o. spetsigt slidhorn). Wikforss 1: 853 (1804). LAHT 1889, s. 228. —
(7) -FOT. [efter lat. cornipes] (†) hov- l. klövförsedd fot. Linc. (1640; under cornipes). Mig älska Muser, lyrans vänner, / Och med sin hornfot Pan. Thomander 3: 435 (1826).
(1 c) -FULING(EN). (i folkligt spr., föga br.) djävul(en). Högberg Vred. 2: 243 (1906). Självaste hornfulingen. Dens. Storf. 98 (1915). —
(2) -FÅGEL. zool. fågel av den till skärrfåglarnas ordning hörande familjen Bucerotidæ (med hornliknande utskott på näbben), näshornsfågel; vanl. i pl. om denna familj; jfr -SKATA. Hornfoglarne .. lefva i Indien och Afrika. Thorell Zool. 2: 188 (1861). —
(1) -FÄ. [fsv. hornfä] (†) hornbärande nötkreatur; äv. koll.; jfr -BOSKAP. KKD 1: 136 (1708). (En hagelskur) som .. til dödz sårat mycket Horn-Fä och Hästar. Quensel Alm(Gbg) 1727, s. 29. Wallengren Mann. 235 (1895). —
(1) -FÄNAD. (†) hornboskap. Dähnert 129 (1746). Orrelius (1797). särsk. bildl.: hanrejer (jfr HORN 1 j η). Missförståndet 78 (1740). —
(7) -FÄRGAD, p. adj. med färg liknande hornets. Wallerius Min. 84 (1747). Näbben (på näktergalen är) hornfärgad. Nilsson Fauna II. 1: 278 (1835). Ericson Fågelkås. 2: 108 (1907). —
(7) -GLAS. (i sht förr) (genomskinlig) hornskiva använd ss. ruta i lykta o. d. BoupptVäxjö 1754. Därs. 1836. —
(7) -GREPE. handtag av horn. En förgylt Silfverkanna till miölck med horngrepe. ÅgerupArk. Bouppt. 1749. —
(2) -GRODA. zool. groda av det (syd)amerikanska grodsläktet Ceratophrys (med hornliknande utskott över ögonlocken); särsk. om arten Ceratophrys cornuta Schleg.; jfr -PADDA. Linné MusReg. XVII (1754). (Stuxberg o.) Floderus 3: 163 (1903). —
(jfr 7) -GULD. [jfr d. hornguld, t. horngold] (†) guldlegering bestående av mindre än tio karat guld o. restan silver o. koppar. Horngull .. Är det sämsta gull, som arbetas eller myntas. Wallerius Min. 470 (1747). Weste (1807). —
(7) -GUMMI. (mindre br.) horniserad kautschuk, hårdgummi, ebonit. Ekenberg (o. Landin) 233 (1889). Östergren (1927). —
(1) -GUMSE. (numera föga br.) hornbärande bagge (se BAGGE, sbst.1 I). Svart G1 37 (1561; i bild). Rålamb 13: 61 (1690). GHT 1897, nr 261 A, s. 3 (i bild). särsk. (†) bildl.: hanrej (jfr HORN 1 j η). Lagerström Jeppe 6 (1735). Dalin (1852). —
(1) -GÅRD. vid fornlapsk offerplats förekommande, av hornen från de offrade renarna uppbyggd ”gård” omkring gudabilden; jfr GÅRD, sbst.1 1. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 40. Hemberg ObanStig. 62 (1896). —
(6) -GÄDDA. (vid Sv:s västkust) fisken Belone vulgaris (Cuv.) Flem. (med långt utdragen, näbblik nos), näbbgädda, hornfisk (se d. o. 1). SkrGbgJub. 6: 430 (1598). GHT 1929, nr 169, s. 13. —
(6) -GÄL ~jä2l l. ~jäl2, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. -ar. (-gäl 1746—1906. -gäll 1790—1892) [jfr nor. horngjæla, isl. horngæla, d. dial. (Jylland) horngæl; senare leden av oklart urspr.] (i Bohuslän) horngädda. Œdman Bahusl. 32 (1746). LfF 1906, s. 216. —
(6) -GÄRE ~jä2re l. -æ2-, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. -ar. [av nor. horngeir, -geira, möjl. ombildning av horngjæla (se -GÄL) i anslutning till fnor. o. isl. geirr, spjut (se GIR, sbst.1); jfr äv. nyisl. geirnefur o. eng. garfish ss. namn på samma fisk] (i Bohusläns skärgård, föga br.) horngädda. Nilsson Fauna 4: 354 (1853). —
(1) -HANK. (†) hank varmed oket fästes vid hornen på dragoxe o. d.; jfr -TÖM. Brauner Bosk. 38 (1756). —
(7) -HINNA, r. l. f. anat. benämning på den mer l. mindre hornliknande, genomskinliga hinna som utgör främsta delen av ögongloben (cornea); förr allmännare, om hela ögats yttre vägglager, särsk. i uttr. (den) tjocka l. hårda hornhinnan, den bakre, ogenomskinliga delen av ögats yttre vägglager, senhinnan, sklera, o. (den) tunna hornhinnan, cornea. Djurberg AnatSöderm. 159 (i handl. fr. 1729). Hornhinnan, hvilken frampå ögat .. kallas tunna hornhinnan, men bakpå .. kallas tiocka hornhinnan (sclerotica). Rosenstein Comp. 250 (1738). VetAH 1745, s. 44. Abnorma bildningar hos pupillen och hårda hornhinnan. 2UB 10: 368 (1907). Broman Männ. 2: 120 (1925).
Ssgr (med.): hornhinne-astigmatism. abnorm ljusbrytning beroende på från det normala avvikande buktighet av hornhinnan. 2NF (1909).
(7) -HOV, r. l. m. veter.
(7) -HUD.
1) (i fackspr.) mer l. mindre förhornad hud; särsk. om överhudens hornlager; epidermis. Schulthess (1885). VerdS 111: 6 (1903).
(6 c δ) -HYVEL. särsk. (†): stor hyvel, i båda ändarna försedd med upp- l. utstående, hornlikt böjda handtag, ”oxhyvel”. Horn- eller oxhyveln .. drogs af två man. Suolahti FinlPräst. 304 (1927; bland värktyg använda på 1700-talet). —
(1) -HÖVDAD l. -HÖVD, p. adj. (†) som har horn på huvudet, behornad. Horn, höfd’, / Klöf-fotad’, Fanen-lijke Trollpack, / Lede Satyrer. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668; säkerl. tryckfel för Hornhöfd’); jfr HORN 1 c. Adlerbeth Ov. 378 (1818; om flodguden Numicius). —
-KAM. (horn- 1536 osv. horne- 1673)
1) (föga br.) veter. till 1: den upphöjda, tvärgående randen mellan pannan o. nacken hos nötkreatur, nackkam. Sjöstedt Husdj. 1: 169 (1860). LB V. 2: 8 (1908).
(7) -KANT.
1) hornartad kant. Munnen (hos sköldpaddorna) har en skarp hornkant på hvardera käken. Sundevall Zool. 73 (1835).
2) (†) (hornbåge till) armborst. VarRerV 32 a (1579). IErici Colerus 2: 2 (c. 1645; t. orig.: Bogen zum Ambrust). 2VittAH 3: 225 (1788, 1793; i fråga om förh. c. 1600). —
(7) -KAPSEL. särsk. veter.
b) på hovdjur, om den hornartade kapsel som omsluter fotens nedersta del, hov. Bendz Hofbesl. 5 (1866). —
(6) -KLAMP. [av holl. hoornklamp, t. hornklampe] (föga br.) sjöt. (med en l. två hornliknande spetsar försedd) knap för fästande av tåg o. d. Calwagen Sjölex. (1851). Klint (1906). —
(5) -KLANG. (horn- 1833 osv. horne- 1829—1849) klang av l. karakteristisk för horn (i bet. 5). Arnell Scott 92 (1829). Hornklang och drevskall. Johansson Varseln. 80 (1915). —
(7) -KLYFT l. -KLYFTA. veter. (hästsjukdom bestående i) spricka i hovväggen; numera bl. om tvärgående dyl. spricka, motsatt -SPALT. Wollimhaus Läk. 69 (1647). Rålamb 13: 196 (1690). En ytlig hornklyft gör föga skada, men bör fyllas med hofkitt. Juhlin-Dannfelt (1886). —
(1, 6) -KLÖVER. växten Trigonella foenum græcum Lin. (med hornformigt böjda baljor), grekiskt hö; jfr BOCKHORN 2 a. Lilja SkånFl. 519 (1870). Svensson Kulturv. 384 (1893). —
(7) -KNAPP, r. l. m. DA 1771, nr 37, s. 4. En .. Liftröja med svarta horn-knappar. GT 1788, nr 100, s. 4. —
(7) -KNYLA. (†) veter. Den callösa (dvs. valkartade) växt, som (på hästar) sätter sig framom fässel-leden ofvan hof-kransen, kallas Skåln, och de som sätta sig på sidorne bakåt, kallas Hornknylor. Bure Häst. 27 (1802). —
(7) -KORALL. zool. korall av släktet Gorgonia Lin. (med hornartad, böjlig stomme), barkkorall. Oldendorp 1: 140 (1786). (Stuxberg o.) Floderus 3: 384 (1904). —
(2) -KORP. den till hornfåglarna (familjen Bucerotidæ) hörande fågeln Bucorax abyssinicus Bodd. 1Brehm 2: 222 (1875). VetAÅrsb. 1918, s. 281. —
(1) -KRANS. zool. vid roten av hjortdjurens horn befintlig, ringformig ansvällning, ”rosenkrans”. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 145. —
(1) -KREATUR. (numera föga br.) hornbärande kreatur; särsk. om nötkreatur. HdlCollMed. 5/4 1748. Fåren, och andra Hornkreatur. Hastfer Får 211 (1752). AB 1852, nr 276, s. 2. —
(1) -KRONA. (horn- 1818 osv. horne- 1741) om den krona som bildas av de greniga hornen hos hjortdjur. Lilljeborg Däggdj. 788 (1874). PT 1906, nr 148, s. 3. särsk. (†) bildl., i uttr. bära hornkrona, om bedragen äkta man; jfr HORN 1 j η. Knöppel Mannsschol. 54 (1741). —
(1) -KRÖNT, p. adj. (horn- 1844. horne- 1741) (i vitter stil) = -BEKRÖNT. Hornkrönta elgar. Sätherberg Blom. 2: 52 (1844). särsk. (†) bildl., om hanrej; jfr HORN 1 j η. Knöppel Mannsschol. 15 (1741). —
(2) -KURRA, f. l. r. (†) fiskarten Ostracion quadricornis Lin., (fyrhornade) koffertfisken. Linné MusReg. 59 (1754). —
(1) -KVICKE, förr äv. -KVICKA. på slidhornsdjur, om den från pannbenet utgående bentapp som omslutes av hornslidan. Kalm Resa 1: 406 (1753). UpplFmT 5: 181 (1908). —
(jfr 8) -KVICKSILVER~020. miner. o. kem. äldre benämning på kvicksilverklorur, kalomel. Erdmann Min. 266 (1853). 2NF 13: 691 (1910). —
(7) -KVIST. skogsv. benämning på levande, förkrympt, mörk o. kådig gren (med hård, hornartad ved) på gran. Hannikainen (1893). HbSkogstekn. 143 (1922). —
(7) -KÄK. zool. Larven (hos groddjuren) .. är utrustad med hornkäkar. 2NF 1: 833 (1903). Wallengren (o. Hennig) 5: 22 (1916). —
(7) -LAGER, n. (i fackspr.) den yttre, av förhornade celler bestående delen av överhuden. Thorell Zool. 1: 166 (1860). Holmström Naturl. 217 (1895). —
(6) -LAV. bot. lav tillhörande släktet Cornicularia Ach. (med hornlikt förgrenad bål). VetAH 1794, s. 259. WoJ (1891). —
-LIK, adj.
1) till 1: till formen liknande ett horn. Retzius Djurr. 218 (1772). Bladens flikar (på gällaven) äro .. hornlikt grenade. VetAH 1797, s. 133.
(7) -LIM. av horn o. annat djuravfall tillvärkat, klart snickarlim. Möller (1745; under colle). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 34. —
(6) -LIST. [efter t. hornleiste] (numera knappast br.) snick. i en urfräst ränna i kanten av spontade o. limmade bräder inlagd, sammanhållande list av trä l. metall (stundom utskjutande på sidorna). Möller (1790). Ahlman (1872). —
(7) -LYKTA, r. l. f. (i sht förr) lykta med rutor av horn (i st. f. glas). HSH 37: 2 (1529). Det lyser som palt i hornlykta. Granlund Ordspr. (c. 1880). Lundin o. Strindberg GSthm 556 (1882). —
(5) -LÅT. på horn spelad enklare melodi. Fäherden .. satt .. och inöfvade sina hornlåtar. Lovén Folkl. 208 (1847). 2NF 17: 163 (1912). —
(jfr 8) -MALM. (†) sammanfattande benämning på hornliknande malmer, ss. hornbly, hornsilver o. hornkvicksilver. Linné SystNat. (1735). Linné Stenr. 55 (c. 1747). —
(6 c γ) -MINA. sjömil. med ”horn” försedd mina. En tysk hornmina ilandflöt .. strax söder om Visby hamn. SvD(A) 1928, nr 334, s. 9. —
(7) -MJÖL. landt. av horn, klövar, hovar o. d. beredt, mjölartat gödningsmedel. TT 1880, s. 78. VaruförtTulltaxa 1: 453 (1912). —
(7) -MOSSA.
1) (†) växten Asplenium septentrionale (Lin.) Hoffm.; jfr BENBROCKS-GRÄS 2. Bromelius Chl. 3 (1694).
(5) -MUSIK. musik som utföres på horn; särsk. (i sht mil.) om musik som utföres på enbart bläck- l. mässingsinstrument. Atterbom Lyr. 3: 124 (1816). En fäherde, som .. gick omkring i byarne och roade med sin hornmusik. Lovén Folkl. 208 (1847). Spak Fan. 24 (1890). särsk. i uttr. ryska hornmusiken. BL 16: 331 (1849). Ryska hornmusiken kallas en musik, som utföres af 30—60 man, hvar och en blåsande i ett rakt horn, som återgifver blott en enda ton. 2NF (1909). —
(1) -NABB. hornspets (som utgör början l. anlag till ett horn). Sjöstedt Husdj. 1: 251 (1860). (Älgtjuren) hade ena hornnabben bruten nedåt framöfver ögat. SvKennelklT 1903, s. 209. —
(2) -ORM. [jfr språkprovet fr. 1750 under HORN 2] den afrikanska huggormsarten Cerastes cornutus Hasselq. (med en hornlik bildning över vartdera ögat). Berlin Lsb. 109 (1852). 4Brehm 10: 186 (1927). Anm. Benämningen hornormar förekommer i Kalm Resa 3: 126 (1761) om ngn amerikansk orm. —
(2) -OXE. (†) skalbagge av släktet Lucanus Lin., särsk. om arten Lucanus cervus Fabr., ekoxe. Linné Gothl. 69 (1745). Hornoxen .., hvilkens stora, greniga, glatta, ihåliga horn .. kunna utspännas och hopkramas. Fischerström Mäl. 202 (1785). Dalin (1852; med hänv. till ekoxe). —
(7) -PELARE. veter. sjukdom i hästens hov, bestående i en avlång förtjockning på hovväggens inre sida. Bergman Hofbesl. 131 (1905). Schmidt HbVeter. 113 (1911). —
(1 c) -PELLE l. -PER, äv. -PETTER. folklig benämning på djävulen (jfr Hjelmquist Förnamn 265, 276 (1903)). SvSkämtlNS 11: 37 (1884). En bondakärring, som hade ord om säj att stå i förbund med hornpälle själv. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 326. TurÅ 1906, s. 88. Det svär jag på så sant jag vill komma till Gud och inte till Hornpetter, när jag dör! Engström Bläck 55 (1914). —
(1) -PRYDD, p. adj. (i sht i vitter stil) Adlerbeth HorOd. 163 (1817). Johansson HomIl. 3: 24 (1846). —
(7) -RASPNING. raspning av horn (i sht för tekniskt ändamål). Hülphers Norrl. V. 2: 130 (1797; efter handl. fr. 1743). —
(1) -RELATION. zool. förhållandet mellan hornens o. vissa andra organs utbildning hos hjortdjuren. FoFl. 1915, s. 164. —
-RING.
2) till 7.
a) (i sht förr) av horn tillvärkad armring o. d. OxBr. 11: 747 (1640). Hagberg Shaksp. 8: 363 (1849).
b) zool. o. anat. Dahlbom Insekt. Inl. XVI (1837). Ugglor, hvilka hafva en hård hornring kring ögat. SkogsvT 1904, s. 438. —
(2) -ROCKA, f. l. r. zool. rocka av släktet Dicerobatis Blainv. (med två hornliknande, av bröstfenornas främsta del bildade utskott på sidorna av huvudet), särsk. arten D. Giorna Lacép., djävulsrocka. Dalin 2: 766 (1855). 3NF (1928). —
(6) -ROST. bot. rostsvampen Gymnosporangium juniperinum (Lin.) Fr. (med hornliknande hylle), rönnpänselrost. Fries BotUtfl. 3: 368 (1864). SkogsvT 1908, Fackupps. s. 70. —
(1) -ROT. den nedersta delen av ett horn, närmast pannbenet. Serenius E 3 b (1734). Sjöstedt Husdj. 1: 169 (1860). —
(jfr 8) -RÅDA, r. l. f. (†) miner. bärgart som till sin huvudmassa består av ”hornbärg”. Rinman 1: 30 (1788). —
(7) -RÖR. särsk.
a) zool. hos insekt. Vingådrorna (hos insekterna) äro ihåliga hornrör, medelst hvilka vingens blad stödjas och utspännas. Dahlbom Insekt. Inl. XII (1837). Thomson Insect. 135 (1862).
b) veter. i hästhov. Wrangel HbHästv. 814 (1886). Förbindelsen mellan hornsula och hornvägg utgöres .. af hornblad och mellanliggande hornrör. Bergman Hofbesl. 33 (1905). —
(7) -SALVA, r. l. f. salva för bestrykning av hästhovar (särsk. ss. medel mot hovsprickor). IErici Colerus 2: 365 (c. 1645). Wrangel HbHästv. 796 (1886). —
(5) -SIGNAL. Arnell Scott 56 (1829). Man hörde en aflägsen hornsignal och trampet af soldaterne. Heidenstam End. 220 (1889). särsk. mer l. mindre bildl. Lundegård Prins. 59 (1889). Fogelqvist ResRot 8 (1926; om tidningsuttalanden). —
(7) -SILKE. (föga br.) bot. alg tillhörande släktet Scytonema Ag. Liljeblad Fl. 602 (1816). WoJ (1891). —
(jfr 8) -SILVER. miner. hornliknande mineral av silver o. klor, klorsilver; jfr -ERTS. Wallerius Min. 310 (1747). UB 3: 93 (1873). —
(2) -SIMPA. den till simpsläktet hörande fisken Cottus quadricornis Lin. (med fyra skrovliga benknölar på huvudet), simpa. Linné SystNat. 53 (1740). Stuxberg (o. Floderus) 1: 621 (1901). —
(2) -SKALLE, m. l. r. (i vissa trakter) den till simpsläktet hörande fisken Cottus scorpius Lin. (med taggar på gällocket), rötsimpa. SkandFisk. 25 (1837; fr. Östersjöns skärgårdar). LfF 1906, s. 73 (fr. Södermanlands skärgård). —
(2) -SKATA. zool. hornfågel; särsk. om individ tillhörande släktet Lophoceros Hempr. o. Ehrenb. (släthornfåglar); vanl. i pl. om detta släkte. Retzius Djurr. 47 (1772). 4Brehm 7: 306 (1925). —
(jfr 8) -SKIFFER. (numera knappast br.) miner. om olika slag av mörka, ofta grönsvarta, skiffriga bärgarter, särsk. hornbländeskiffer, kloritskiffer o. urlerskiffer. Wallerius Min. 138 (1747). Nathorst JordH 541 (1891). —
(jfr 8) -SKIMMER. (†) miner. En skimmerrådande hornskiffer, af mjukaste eller lösaste art, får stundom heta Hornskimmer. Rinman 1: 807 (1788). —
(7) -SKIVA, r. l. f. skiva av horn; särsk. (i sht förr) om ruta till lykta o. d. BoupptSthm 26/5 1658. Thorell Zool. 2: 72 (1861). —
(1) -SKOVEL. jäg. om den utbredda, skovelformiga delen av älgens l. dovhjortens horn. BiblJäg. 4: 289 (1897). SD(L) 1904, nr 2, s. 1. —
(1) -SKROT. handel. PrHb. 1: 83 (1884). Handelsvaran (horn) utgöres af dels hela hornet, dels af den solida hornspetsen, som afskurits från den ihåliga basen, hvilken säljes särskildt under namn af Hornskrot. Ekenberg (o. Landin) 406 (1891). —
(6) -SKÄL. [sv. dial. hornskäl] (†) råmärke på den punkt där flera hemmansägor sammanstöta; jfr -STAV, HORNE-TJÄLLRA. HammarkDomb. 30/5 1606. Rääf Ydre 1: 35 (1856). —
(7) -SKÖLD. zool. ”sköld” av hornartat ämne. Bergman Jordkl. 405 (1766). Krokodilerna .. hafva .. huden betäckt med hårda hornsköldar. Berlin Lrb. 50 (1876). —
(7) -SLEV. —
-SLIDA.
1) till 1: den slida som omgiver kvicken i ett slidhorn; jfr HORN 1 i. Fatab. 1906, s. 202. LB V. 2: 86 (1908).
2) zool. till 7: hornartad slida. Dahlbom Insekt. 320 (1837). Den hornslida, med hvilken fåglarnas näbb är väpnadt. UVTF 29: 9 (1882).
3) till 7: av horn förfärdigad slida (till kniv o. d.). BoupptSthm 20/4 1650. VerdS 82: 31 (1899). —
(1 j) -SLUT. [jfr t. hornschluss; efter lat. (syllogismus) cornutus, gr. κέρας, κερατίνης; eg. syftande på frågan: ”har du förlorat dina horn?”, varvid såväl ett enkelt jakande som ett enkelt nekande svar ger anledning till en för den svarande ofördelaktig, falsk slutsats] log.
1) (knappast br.) slutledning där översatsen innehåller tvenne alternativ av den beskaffenhet att vilketdera som än jakas av (den tänkte) motståndaren, bevisföringen utfaller till dennes nackdel; jfr DILEMMA 1 a. Melin (1845; under κέρας, sbst.).
2) hypotetiskt disjunktiv slutledning vari man sluter från de antagna följdernas oriktighet till grundens oriktighet; jfr DILEMMA 1 b. Tuderus Kiesewetter 79 (1806). Om man .. sluter från följdens oriktighet till grundens enl. formeln: ”Om A är, är antingen B l. C. Nu äro varken B l. C. Alltså är icke A”, kallas denna slutledning ett hornslut. BonnierKL 10: 1015 (1927). —
(1) -SLÄKTE. (†) sammanfattande benämning på hornbärande boskapsdjur. Wollimhaus Ind. (1652). VetAH 1740, s. 327. —
(2) -SLÄNDA. (†) zool. slända av det till familjen Panorpidæ hörande släktet Panorpa Lin., kloslända, skorpionslända. Retzius Djurr. 94 (1772). Björkman (1889). —
(5) -SMATTER. Så börjades Nyköpings gästabud vid hornsmatter och trumslag. Heidenstam Svensk. 1: 181 (1908). —
(2) -SNUT, m. l. r. (†) insekt av det till familjen Empididæ hörande släktet Empis Lin. Retzius Djurr. 98 (1772). WoJ (1891). —
(7) -SPALT. veter. (hästsjukdom bestående i) längsgående spricka i hovväggen (i riktning från kronan nedåt bärranden); jfr -KLYFT. Billing Hipp. 279 (1836). —
(6) -SPENAT. örten Tetragonia expansa Murr. (med fyrhörniga frukter), nyseländsk spenat. Lilja SkånFl. 341 (1870). 2NF 28: 1007 (1919). —
(jfr 3 b) -SPENE. [fsv. hornspini] (†) dihorn. IErici Colerus 1: 82 (c. 1645). HFinlÖ 1: 359 (1714). —
(6) -SPIGG. (i vissa trakter) hornstagg, spigg. VetAH 1753, s. 262. ÖoL (1852; med hänv. till spigg). —
(7) -SPRICKA, r. l. f. veter. hovspricka; hornspalt. Holmberg 2: 751 (1795). Lundberg HusdjSj. 512 (1868). —
(7) -SPÅN. i allm. koll., särsk. om spån som erhålles ss. avfall vid bearbetning av horn; jfr -SPINK. Salander Gårdzf. 79 (1727). Hornspån til limsiudning. Rothof (1762). Abelin TrInomh. 51 (1904). —
(6) -STAD. [av t. hornstatt, till haspelhorn, vev på handspel] (†) bärgv. rum över l. invid ett mindre gruvschakt som rymmer handspelet för uppfordrande av malm l. bärg, korgstad. Berch Hush. 208 (1747). —
(6) -STAGG. (i vissa trakter) fisken Gasterosteus aculeatus Lin. (med taggiga fenstrålar), spigg; jfr -BORR, -FISK 2, -SPIGG, -TAGG 3. SkandFisk. 20 (1836). VerdS 98: 31 (1901). —
(6) -STAV. (†) råmärke på en punkt där flera hemmansägor sammanstöta; jfr -SKÄL, HORNE-TJÄLLRA. DombRisinge 18/4 1605. —
(1) -STEGEL. [jfr -STIKEL] (†) hornnabb; kvicke. VetAH 1802, s. 287. Pannbenen bära ofta hornsteglar eller spår efter affallna horn. Nilsson Fauna 1: 479 (1847). TVeterLandth. 1877, s. 130. —
(6) -STEKEL. zool. stekel tillhörande släktet Sirex Lin. (vanl. med cylindrisk kropp, som hos honorna o. larverna ofta slutar med en hornlik tagg); i pl. särsk. ss. namn på släktet Sirex Lin., ävensom på familjen Siricidæ, vedsteklar. Gula hornstekeln (Sirex gigas Lin.). Blå hornstekeln (Sirex juvencus Lin). Dahlbom Insekt. Reg. (1837). 1Brehm III. 2: 78 (1876). 2NF 30: 193 (1919). —
(jfr 8) -STEN. miner.
2) benämning på ett tätt, gråaktigt, flintliknande kvartsmineral med splittrigt brott. Hisinger Ant. 4: 171 (1828). ASjögren Min. 116 (1865). —
(1, 3 a) -STIKEL. [jfr isl. stikill, hornspets; jfr -STEGEL] (†) hornspets; äv. om spets på dryckeshorn. Verelius Gothr. 32 (1664). Ling As. 537 (1833). —
(7) -STRÅLE. veter. den på undersidan av en hov befintliga, kilformiga del av hornkapseln som fyller rummet mellan hörnstöden o. med spetsen sträcker sig fram i hornsulan; ”kråka”. Billing Hipp. 240 (1836). —
(1) -SUGGA, r. l. f. (vard.) för strykning med tjära, rödfärg, kalk o. d. avsedd borste med skaft av bockhorn. TLev. 1907, nr 6, s. 3 (bland effekter för Sthms stads allmänna arbeten). KatalÅhlénHolm 1916—17, s. 153. —
(7) -SULA, r. l. f., förr äv. -SÅLE. veter. den del av hoven som betäcker köttsulan o. som tillsammans med strålen och hörnstöden utgör hornkapselns botten. Florman Abildgaard 86 (1792). Wrangel HbHästv. 786 (1886). —
(7) -SVAMP. havssvamp av ordningen Ceraospongiæ, vars skelett huvudsakligen bildas av hornartad vävnad (spongintrådar). 1Brehm III. 2: 384 (1876). Till hornsvamparna .. hör bl. a. badsvampen. BonnierKL 11: 282 (1927). —
(7) -SÖM. veter. på hov l. klöv: hornkapselns övre rand. Bergman Hofbesl. 32 (1905). LB V. 2: 170 (1909). —
-TAGG, i bet. 1 o. 2 r. l. m., i bet. 3 m. l. r.
1) till 1: tagg på (hjortdjurs)horn. (Hos vissa hjortdjur kan) åldern .. af horn-taggarnes antal bedömas. Düben Lappl. 63 (1873).
2) till 7: hornartad tagg. I spetsen är hackspettarnes .. tunga besatt med bakåt riktade horntaggar eller krokar. Thorell Zool. 2: 168 (1861).
3) (i vissa trakter) till 6: fisken Gasterosteus aculeatus Lin.; spigg; jfr -STAGG. SkandFisk. 20 (1836). Smitt SkandFisk. 657 (1895). —
(7) -TAND. zool. (hos vissa djur förekommande) hornartad tand. 2NF 19: 740 (1913). Därs. 30: 746 (1920). —
-TAPP. särsk. veter. till 1, om kvicke; jfr -STEGEL. Lundberg HusdjSj. 598 (1868). LB V. 2: 9 (1908). —
(6) -TISTEL. (i vissa trakter) tisteln Cirsium lanceolatum (Lin.) Scop. (med långa, styva taggar på blomkorgar o. blad), vägtistel. Linné Vg. 224 (1747). Lyttkens Ogräs 25 (1885). —
(1) -TYGEL. (i vissa trakter) landt. = -TÖM. Boije Landth. 346 (1756). BoupptVäxjö 1872 (över järnhandelslager). —
(1) -TÖM. landt. rem l. kedja varmed oket fästes vid hornen på dragdjur (oxe o. d.). Juhlin-Dannfelt 294 (1886). 2NF 20: 559 (1914). —
(2) -UGGLA. ugglan Asio otus Cuv. (med långa örontofsar). Linné MethAv. 14 (1731). Nilsson Fauna II. 1: 107 (1824). 4Brehm 7: 445 (1925).
Ssg: hornuggle-släkte(t). zool. (det med örontofsar försedda) ugglesläktet Asio. BonnierKL (1924). —
(1, 6) -UTSKOTT~02, äv. ~20. (i fackspr.) utskott som bildar (underlaget för) ett horn; äv.: hornliknande utskott. (Pannbenet) har .. hos nötkreaturen tvänne .. utskott, de s. k. hornutskotten, som utgöra underlaget för hornen. Sjöstedt Husdj. 1: 162 (1860). BotN 1909, s. 168. —
(2) -UV. (den med långa örontofsar försedda) rovfågeln Strix bubo Lin., bärguv. Polyfem III. 45: 4 (1811). Ericson Fågelkås. 2: 73 (1907). —
(6) -VAK, r. l. f. fisk. vid vinterfiske: yttersta vaken på vardera sidan om sänkvaken; jfr HÖRN-VAK. Ekström AfhFiska 25 (1845). Fatab. 1914, s. 237. —
(6) -VALLMO~20 l. ~02. bot. växt av släktet Glaucium Tourn. (med hornliknande frukter). Lilja FlOdlVext. 78 (1839). Svensson Kulturv. 198 (1893). —
(7) -VANDLA. (i fackspr.) i pass. med intr. bet.: förvandlas till horn, bliva hornartad. Juhlin-Dannfelt 150 (1886). Hornvandlade celler. 2NF 14: 527 (1910). —
(2) -VIPA. [fsv. hornvipa] (i vissa trakter) fågeln Vanellus cristatus Meyer (med en hornliknande tofs i nacken), tofsvipa. Ericson Fågelkås. 2: 120 (1907; fr. Västergötl.). —
(7) -VÅRTA. veter. hos häst: hornartad utväxt på nedre insidan av benet, ”kastanj”. VetAH 1811, s. 272. Den s. k. hornvårtan, som man antager vara en antydning af tummen. Sjöstedt Husdj. 1: 65 (1859). —
(7) -VÄGG. veter. den del av en hov som framtill o. på sidorna omsluter fotens nedre del, hovvägg; äv. om motsv. del av en klöv. Billing Hipp. 238 (1836). Bendz Hofbesl. 20 (1866). Klöfvarna bestå af ”hornväggen” och ”sulan”. BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 23 (1897). —
(6) -VÄPPLING. (†) örten Lotus corniculatus Lin., käringtand. Franckenius Spec. E 4 b (1638). Dahlman Humleg. 120 (1748). —
(6 f) -VÄRK, n. (förr) bef. framskjutet utanvärk bestående av två hornformigt utskjutande halvbastioner (”horn”) med mellanliggande kurtin samt öppet mot huvudfästningen, med vilken det vanl. var förbundet medelst två raka linjer l. flyglar. RP 1: 8 (1624). Busch Fästn. 27 (1880). Fredberg GGbg 3: 771 (1922). —
(jfr 6 c β) -ÅSKLEDARE~0200. tekn. åskledare l. spänningsbegränsare för högspänning som består av två koppartrådar, nedtill bildande ett gnistgap o. upptill utåtböjda ss. horn; huvudsakligen om dylik skyddsanordning mot överspänningen i starkströmsledningar. Den s. k. Siemensska hornåskledaren. 2NF 7: 316 (1907). NoK 14: 51 (1922). —
(6) -ÖRT. (föga br.) bot. (individ av) växtsläktet Cerastium Lin. (med hos vissa arter hornlikt krökt fröhus); särsk. om arten Cerastium vulgare Hn, hönsgräs, hönsarv; jfr CERAST. Nemnich Naturg. 1: 945 (1793). Nyman VäxtNatH 1: 412 (1867).
B (†): HORNE-KAM, -KLANG, -KRONA, -KRÖNT, se A. —
(6) -TJÄLLRA. råmärke på en punkt där flera hemmansägor sammanstöta; jfr HORN-SKÄL, -STAV. VgFmT II. 6—7: 132 (1649). —
(6) -ÄRTER, pl. växt av släktet Hedysarum Lin., särsk. arten Hedysarum coronarium Lin. (med taggiga frukter). Rudbeck HortBot. 50, 52 (1685). Linné Ungd. 1: 339 (1731).
1) [efter eng. horn, v.] (numera föga br.) skeppsb. vid byggande av träfartyg kontrollera att spanten (liksom ett par kreaturshorn) å ömse sidor om kölen bilda lika stor vinkel med fartygets medellinje; jfr HORN 1. Horna spant. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Witt Skeppsb. 216 (1863).
2) (†) metall. till 7: före härdningen behandla (stål) med ett preparat av hornavfall o. d. BergsbSahlin 265 (i handl. fr. 1778). —
HORNAD, p. adj. försedd med horn, behornad; särsk.
1) (utom i ssgr numera bl. ngn gg i vitter stil) till 1; jfr BEHORNAD. Broman Glys. 3: 152 (c. 1730). En .. hornad Hiort. Kolmodin QvSp. 2: 81 (1750). De hornade pannorna af skogens vilda oxar. Quennerstedt Torfm. 40 (1896). särsk.
b) (†) till 1 c. Dalin Arg. 2: 51 (1734, 1754). En vild Satyr .. / Med klöfvar, svans och hornad hjessa. JGOxenstierna 5: 461 (1773).
c) (†) till 1 j η. Neka henne ej, / At giöra Er til Krönt och hornad Hanerey. Knöppel Mannsschol. 9 (1741).
HORNAKTIG, adj.
1) (†) till 1 l. 6: försedd med horn. (Lat.) Cornutus .. (sv.) Hornachtig. VocLib. adj. (c. 1580). särsk. i uttr. hornaktig vattuhanefot, örten Ranunculus aquatilis Lin. (se AGNathorst i ArkBot. II. 1: 128 (1904)). (Lat.) Millefolium aqvaticum cornutum, C. B. .. (sv.) Hornachtig Wattu Hanefot. Bromelius Chl. 66 (1694).
2) till 7: hornartad. Serenius (1734; under horny). Munndelarne hos Diptera äro vanligen mera köttagtige än hornagtige. VetAH 1809, s. 234. Auerbach (1909). —
HORNIG, förr äv. HORNOT, adj. (-ig 1653 osv. -ot(t) 1582—c. 1755. -ut 1636—1702) [fsv. hornoter (MP 4: 148)]
1) (numera knappast br.) till 1: försedd med horn. PErici Musæus 3: 70 b (1582). Gumsar äro här Hornige. Broman Glys. 3: 146 (c. 1730). Ett hornigt (ren-)hufvud. Lundegård DrMarg. 2: 109 (1906). särsk.
b) (†) om djäkne: som ännu icke blivit ”deponerad” (se DEPONERA 3); jfr HORN 1 b, j ε β’. Karlson ÖrebroSkolH 3: LVII (i handl. fr. 1636).
3) (mindre br.) till 6: försedd med hornliknande utskott l. taggar. Retzius Djurr. 232 (1772). Horniga cactusbuskar. Lundgren MålAnt. 1: 30 (1842, 1870). särsk. (†) i uttr. hornigt fågelgräs l. hönsgräs, örten Cerastium vulgare Hn, hönsarv; jfr HORN-ÖRT. Rudbeck HortBot. 6 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716).
HORNISERA, v. [efter t. hornisieren] tekn. till 7: göra hornartad; särsk. i uttr. horniserat gummi, horniserad kautschuk, hårdgummi, ebonit. UB 5: 422 (1874). Horniserad kautschuk .. utmärker sig genom .. en med horn eller fiskben nära liknande hårdhetsgrad och elasticitet. Keyser Kemien 3: 319 (1876). Klint (1906). —
HORNIST04, m.; best. -en; pl. -er. mus. till 5: (yrkesutbildad) hornblåsare; särsk.: valthornist. Meurman (1846). Höijer MusLex. (1864). Auerbach (1909). särsk. (enst., †) med ordlekande anslutning till HORN 1 j η, om hanrej. Hagberg Shaksp. 11: 240 (1851). —
Spalt H 1218 band 11, 1932