Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KO 4, sbst.1, f. l. r.; best. -n (5Mos. 21: 6 (Bib. 1541) osv.) l. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) -en (SvOrds. B 1 b (1604), Granlund Ordspr. (c. 1880)); pl. -r (SkaraStiftJordeb. 20 (1540) osv.) ((†) -er Hyltén-Cavallius Vär. 1: 450 (i handl. fr. 1618), Ödmann MPark 61 (1800: koerne, best.); (kiö, köö) VadstKlUppbB 118 (1565), VDP 1655, s. 249, Rudbeck Atl. 3: 408 (1698: köna, best.); köer (kööer) Bondepract. C 2 b (1662: kööerne, best.), RelCur. 85 (1682); kör (kiör, kiöör, kjör, köör) G1R 1: 175 (1523), Trolle-Bonde Hesselby 140 (i handl. fr. 1740)); pl. best. korna (Nilsson Ur. 2: 35 (1862) osv.) ((†) koerna (-ne) Brauner Bosk. 25 (1756), Ödmann MPark 61 (1800); kona ConsAcAboP 2: 217 (1660), Widegren (1788); konar (-oo-) Syr. 38: 26 (”39”) (Bib. 1541), Serenius EngÅkerm. 172 (1727); konen Salander Gårdzf. 34 (1727), Johansson Noraskog 1: 40 (i handl. fr. 1785); koren Linné Bref I. 2: 2 (1739); köerne (-öö-) Bondepract. C 2 b (1662; d. orig.: Køerne); köna Rudbeck Atl. 3: 408 (1698)).
Ordformer
(ko (koo) 1523 osv. kog- 1563 (: koghuder). Anm. En sg.-form kö- har anträffats i några finländska urkunder från 1500- o. 1600-talen (HFinlKamF 4: 60 (1574: Köö hud; i ränteregister), UrkFinlÖ 3: 129 (1590), ConsAcAboP 1: 263 (1647))).
Etymologi
[fsv. ko, motsv. d. ko, nor. ku, isl. kýr (ack. sg. ), fsax. kō, mnt. ko, ku, holl. koe, fht. kuo, t. kuh, feng. cū, eng. cow, av ett ieur. gṷōṷ-, varav lat. bōs (gen. bŏvis), oxe, ko (varav ffr. boef, varav fr. boeuf o. eng. beef, jfr BIFF), gr. βοῦς, oxe, ko, sanskr. gāus, oxe, ko. — Jfr BUFFEL, HEKATOMB, KOSSA, KVIGA]
1) fullvuxen hona av nötboskap; numera företrädesvis (alltid i fackmässigt spr.) i inskränktare anv., om dylik hona efter första (förr äv. först efter andra) kalvningen; äv. koll.; jfr ENBÄRA, KVIGA. Kor och kalvar. En svartbrokig, rödbrun ko. Gammal, mager, dräktig ko. Ko i kalvställning. Kon har kalvat. Kor av låglandsras. Kon råmar, bölar. Mjölka korna. Den där kon mjölkar bra. Tidigt på morgonen släpptes korna på bete. Vakta, valla, gå vall med korna. G1R 1: 152 (1523). Then vnga koon. 5Mos. 21: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: kvigan). Och seden samma quiga blef koo så öfuertala han lendzman för lego att beholla henne. ÅngermDomb. 2/12 1644, fol. 9. (Prästen har i tionde) en mark smör af hwarie koo (i församlingen). KOF II. 2: 330 (c. 1655). Salander Gårdzf. 33 (1727). Hos många här på orten .. är brukeligit nyttja Koer så väl som Oxar till kjörsel. VDAkt. 1775, nr 527. I allmänhet gifva goda, väl födda kor .. 2 1/2 till 3 1/3 kanna (mjölk) om dagen. QLm. I. 3: 39 (1833). Juhlin-Dannfelt 291 (1886). (Den lilla flickan) gjorde sig kor af tallkottar med fyra ben, två horn och en svans af stickor. Topelius Läsn. 8: 72 (1896). Jag fick en lätt doft av ko i kläderna. Böök ResSv. 15 (1924). (Gossen skulle) gå efter korna. Moberg Sedebetyg 164 (1935). — jfr AM-, ANGLER-, AYRSHIRE-, BOND-, DÄGGE-, FJÄLL-, FÖRSÖKS-, GALL-, GÄRDE-, KULL-, LIKSTOLS-, LIV-, MJÖLK-, SIN-, SKATT-, SKÄLL-, SLAKT-, STAM-, VALL-KO m. fl. — särsk.
a) i ett stort antal ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: när tjuvar träta, får bonden sin ko igen o. d., se BONDE 1 b. Medan gräset gror, dör kon, se 1 a. Det är ingen ko på isen (så länge rumpan är på land o. d.), se IS, sbst.1 3 d ε. Huadh han iche haffuer betala medh Koo så böthe medh Krop. UpplDomb. 2: 12 (1578); jfr SvOrds. A 4 a (1604). Bättre är een koo medh roo, än tuå med oroo. SvOrds. A 3 b (1604). Bettre är koo molcka, än slå j huffuth. Därs.; jfr Brauner Åker 103 (1752). Hwadh gagnar at Koon molckar wäl, när hon sielff slår Byttan omkull. Grubb 344 (1665). Koon molckar intet deste meer, at skällan är stoor. Dens. 425. Det är intet alt smör, som kommer af koon. Hiärne 2Hdskr. 195 (c. 1715). Man saknar ej kon, förrän båset är tomt. Læstadius 1Journ. 357 (1831); jfr HågkLivsintr. 8: 76 (1927). Fåfängt bygga bås, förrän man har ko. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hade man blott mjölken, frågade man föga efter kon. Därs. Husbondens öga gör kon fet. EkonS 2: 115 (1895).
b) i jämförelser; ofta med tanke på kons klumpighet l. ovighet l. tröghet l. förmenta dumhet. Lat som en ko. Dum som en ko. Lugn som en ko. Bliga som en ko på en nymålad grind o. d., se BLIGA 1 a. Så vig som den fågeln de kallar ko o. d., se FÅGEL 1 e γ. Jsrael löper lijka som een galen koo. Hos. 4: 16 (Bib. 1541). Han skickar sigh, som Koo i knästöflor. Grubb 299 (1665); jfr a. Jag ville hafva linkläder tvättade, dett de (dvs. lapparna) eij mehr förstodo sig på, än koen [] muskott. Linné Skr. 5: 142 (1732). Att han härtill var lika oförmögen som en ko till att klättra i träd. Lilljebjörn Skolm. 247 (1924).
c) i uttr. bärande l. dragande ko, se BÄRA, v. 9 b β, resp. DRAGA, v. II 1 d.
d) (†) i sammanställning med so, i sht i uttr. ko och so, ss. beteckning för egendom av nötboskap o. svin; särsk. i uttr. äga l. hava varken ko eller so. Ingen huszman, then ther koo, soo, och någet annet till bohagz äger. G1R 13: 2 (1540). Alle som hafva koo och soo, skole dher til (dvs. till skatten) contribuera. RARP 9: 182 (1664). VDP 9/10 1754, § 16. Granlund Ordspr. (c. 1880).
e) i utvidgad anv., om hona av vissa andra större hovdjur; utom ss. senare led i ssgr nästan bl. då av sammanhanget framgår vilken djurart som avses.
α) i fråga om vissa inhemska, större arter av hjortdjur (numera nästan bl. ren o. älg). Sundén (1886). Lönnberg Ren. 6 (1909). — jfr HINDE-, HJORT-, REN-, ÄLG-KO.
β) jäg. o. zool. i fråga om utländska arter av oxdjur o. vissa hjortdjur, ävensom i fråga om antilopdjur o. giraffdjur; äv. i fråga om noshörning o. elefant; förr äv. i fråga om större valdjur. UB 3: 574 (1873; i fråga om kaskelot). Sjöstedt Storv. 588 (1911; i fråga om giraff). Mörner Hagenbeck 178 (1924; i fråga om buffel). Berg AbuM 112 (1924; i fråga om elefant). — jfr BISON-, BUFFEL-, ELEFANT-, GIRAFF-, GNU-, NOSHÖRNINGS-KO m. fl.
f) mer l. mindre bildl.
α) (tillf.) i bild; särsk. i fråga om avkastning (vinst) av ngt o. d. RP 4: 3 (1634). At the Spanier vthi (silver-)wärcket äga Koon, och andre niuta Miölcken ther aff. Brask Pufendorf Hist. 80 (1680). (Tillfrågad varför han icke gifte om sig, svarade han): Hvem skulle villia hålla en ko när man för några styfver kan få miölck nog. Lagerström Bunyan 3: 212 (1744).
β) [liksom ä. d. (komme) mellem ko og kirkegaard (med ngn) efter mnt. twischen ko unde kerkhof (komen); uttryckets upprinnelse är icke fullt klar (jfr Grimm Wb. 5: 818 (1873), Schiller u. Lübben 2: 508 (1876))] (†) i det bildl. uttr. (e)mellan ko och kyrkogård, om belägenhet där ngn icke kan undgå näpst o. d., vådlig belägenhet, förlägenhet, ”klämma”. Hade the andre velet ider nogot, hade the lenge szedan kommit emellom koo och kirkegård med ider. G1R 9: 338 (1534). Gen.-Major Hummerhielm blef utsänd med 1,200 man att kiöra honom (dvs. starosten av Gnesen) mellan koo och kiör-gård. KKD 8: 226 (1706). (När) desse hans Beskyddare äro bortreste, sedan Kunnen I väl få honom mellan koo och Kyrkegård. Dalin Arg. (SVS) 2: 429 (1734). Rhodin Ordspr. 66 (1807). Granlund Ordspr. (c. 1880).
γ) (i sht vard.) bildl., om person, numera bl. om kvinna, för att beteckna honom resp. henne ss. klumpig (tung o. ovig) l. tölpaktig l. dum l. ss. lat l. slö; äv. ss. skymford l. öknamn. Am. 4: 1 (Bib. 1541). Han (var) anklagad att hafva .. kallat pastor för ”den bukete hunden, den tiocka koen”. Cavallin Herdam. 2: 288 (cit. fr. c. 1730). Se den der kon — hon faller mig före som hon nyss stigit ur bädd och paulun. Bellman (BellmS) 4: 130 (1771). Hon är en ko .. Hon är dum .. hon är högfärdig. Benedictsson FruM 99 (1887). Strindberg Fagerv. 126 (1902). — jfr LAT-KO.
2) i överförd anv., om djur (oberoende av kön) som i ngt avseende uppfatta(t)s ss. liknande l. erinrande om en ko; ss. senare led i ssgr. — jfr HAVS-, SJÖ-KO.
Ssgr (till 1): A: KO-AL, r. l. m.; best. -en, [jfr sv. dial. koadel, koal; med avs. på senare ssgsleden jfr sv. dial. adel, al, mnt. adel(e), gödselvatten; av ovisst urspr.] (†) = -URIN. Serenius EngÅkerm. 179 (1727). Stridsberg Åkerbr. 68 (1727).
-ARRENDE. [jfr t. kuhpacht] (förr) arrende av kobesättning för idkande av mjölkhantering. Almqvist Lad. 15 (1840).
-ARRENDATOR. [jfr d. koforpagter, t. kuhpächter] (förr) jfr -ARRENDE. Almqvist Lad. 21 (1840).
-BEN. [fsv. koben (i bet. 1)]
1) ben hos l. av ko. OMartini Läk. 37 (c. 1600).
2) (i fackspr.) kobenthet; äv. i fråga om husdjur, i sht häst: kohas. Ehrengranat HästRör. 18 (1818). Wretlind Läk. 2: 84 (1894).
3) (tillf.) i pl.: ben deformerade gm kobenthet. Hellström RedKav. 240 (1933).
4) sjöt. kofot (se -FOT 3). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stenfelt (1920).
-BENT, p. adj. om (ben l. knä hos) människa: behäftad med en missbildning av benen, bestående i att knäna vid sträckt knäled komma allt för tätt intill varandra, under det att underbenen stå isär; äv. om (ben l. knä hos) husdjur, i sht häst: kohasig; äv. i överförd anv. om benställning o. d. Möller (1790). Florman HästKänned. 94 (1794). En kobent och ängslig nybörjerska (på skidor). SvD(A) 1928, nr 18, s. 8. Avledn.: kobenthet, r. l. f. —
-BESÄTTNING. i sht landt.
-BET. (†)
1) = -BETE 2. HammarkDomb. 30/11 1596. GotlLT 1852, nr 16, s. 4.
2) = -BETE 3. G1R 25: 269 (1555).
-BETE, n. landt.
1) (mindre br.) kors betande. Kultur, med 4-årig gran har ej lidit nämnvärd skada af ko- och fårbete. Skogvakt. 1894, s. 290.
2) betesgång för visst angivet antal kor under hela den tid av året som korna gå på bete; (förmån bestående i) rätt till dylik betesgång. Frallsse hemmanet Elgenäs äger Rätt för tre Koobete i Samseryds Hage. HdlÅgerupArk. 1764. Ett kobete debiteras vanligen till 20 öre pr dag. LAHT 1904, s. 197.
3) för ko(r) avsedd l. lämplig betesmark; jfr BETE, sbst.1 2. SkogsvT 1909, s. 107.
4) för ko(r) avsett l. lämpligt bete (se BETE, sbst.1 3). NordT 1892, s. 145. LAHT 1914, s. 355. —
-BINDSLE, stundom -BINDSEL. jfr BINDSLE 1 a. BoupptVäxjö 1772. RedNordM 1925, s. 18. —
-BLOMMA, r. l. f. (†)
1) ss. växtnamn.
a) [jfr d. koblomme, t. kuhblume i motsv. anv.] växten Caltha palustris Lin., kabbeleka; jfr KALV-LEKA, -LÖK. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Dahlman Reddej. 126 (1743).
b) [jfr t. kuhkraut, kuhnelke, eng. cow-herb i motsv. anv.] den i Sv. bl. ss. förvildad förekommande växten Vaccaria segetalis (Neck.) Garcke (vilken är begärlig för nötkreatur). Rudbeck HortBot. 116 (1685).
2) [jfr d. koblomme i motsv. anv.] kogödsel (tidigare med användning i läkekonsten). Fyra skedblad färsk häst- eller ko-blomma. Darelli Sockenapot. 52 (1760). Ssgr (till -BLOMMA 2; †): kobloms-vassla. ”vassle” av ölost med tillsats av färsk kogödsel. Darelli Sockenapot. 52 (1760). -vatten. = KO-VATTEN. Haartman Sjukd. 74 (1759).
-BLÄS. [jfr d. koblis] särsk. hippol. i överförd anv., hos häst: upptill bred bläs som utbreder sig över hela nosen o. överläppen. Billing Hipp. 127 (1836).
-BONDE. (†) tjur. Salander Gårdzf. 33 (1727). Ihre 90 (1769).
-BORRE. (-borra, oblik form) (†) kardborre (Lappa bardana Lin.). Månsson Åderlåt. 12 (1642).
-BRYGGA, se d. o. —
-BUK. [jfr t. kuhbauch] särsk. (†) hippol. i överförd anv., hos häst: bred, nedhängande o. på sidorna utstående buk. Florman HästKänned. 106 (1794). Wrangel HbHästv. 698 (1885).
-BÅS. [y. fsv. kobas (PMånsson 226)] jfr BÅS, sbst.1 1. Hildebrand MagNat. 148 (1650).
-BÄR. (i vissa trakter o. bot.) om till vissa växtarter hörande, osmakliga o. till människoföda otjänliga frukter (”bär”); äv. om växtarter med dylika frukter (”bär”).
1) (frukt av) växten Rubus saxatilis Lin., stenhallon. Linné Sk. 392 (1751; fr. Skåne). LfF 1899, s. 153 (fr. Skåne).
2) (frukt av) växten Ribes alpinum Lin., måbärsbuske; jfr DEG-BÄR, KALV-BÄR 1. Wahlenberg FlSv. 146 (1824). LfF 1899, s. 55. —
-DOKTOR. (numera bl. vard., skämts. l. föraktl.) djurläkare, veterinär; förr äv. (föraktligt) om oduglig l. oskicklig läkare; jfr FÄ-DOKTOR. Scherping Cober 2: 401 (1737). Björkman (1889).
-DRIFT. jfr DRIFT 1 b. LfF 1871, s. 34. —
-DROPPEL. [senare ssgsleden är trol. samma ord som DRÖPEL, sbst.1; jfr d. kodrøbel, gullviva] (†) växten Primula veris Lin., gullviva. Franckenius Spec. C 3 a (1638).
(jfr 1 b) -DUM. (vard., mindre br.) mycket dum; stupid. WoJ (1891; angivet ss. vulgärt l. förekommande i förtroligt spr.). Karlen är dum, .. nej, kodum. NoK 83: 24 (1927).
-DYNGA, r. l. f. [jfr fsv. kodyngia] (numera bl. vard.) kogödsel. L. Paulinus Gothus Pest. 91 b (1623). Hembygden(Hfors) 1918, s. 67. —
-FALL. (†) jfr FALL II 3. InventOrsa 1576. 1. koofall med kiött, huud. VDAkt. 1713, nr 97. —
-FLUGA. (†) = -STYNG. Linné Vg. 84 (1747). Dens. SystNat. 65 (1748).
-FODER. jfr FODER, sbst.1
1) för ko(r) avsett l. lämpligt foder. Almqvist AMay 54 (1838). LAHT 1893, s. 97.
2) (i sht i fackspr.) kvantitet foder som behöves för visst angivet antal kors utfodring under ett år. VetAH 1803, s. 260. Äng, afkastande åtta kofoder. PT 1882, nr 166 A, s. 4. Rig 1931, s. 113. särsk. (förr) om löneförmån (i sht för folkskollärare) som (urspr.) utgjordes av ett kofoder. BondP 1859—60, 8: 504. SFS 1918, s. 2002. Ssg (till -FODER 2 slutet): kofoder(s)-ersättning. (förr) PT 1892, nr 91 A, s. 4 (i kungörelse angående ledig folkskollärartjänst).
-FOT; pl. -fötter (ArkliR 1565: 25 (1567: koo fötters Jernn stenger) osv.), äv. (i bet. 3) -fotar (ArkliR 1556: 1 (1556), SvD(A) 1927, nr 131, s. 3).
1) fot hos l. av ko; förr äv. om skinn från nedre delen av en kos ben. IErici Colerus 2: 356 (c. 1645). De förmögne (hava) kängor af oxe- och koofötter. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 80 (1737). Hembygden(Hfors) 1915, s. 93.
2) [jfr t. kuhfuss, feg stackare, mes] nedsättande l. skymflig benämning på person.
a) [benämningen torde urspr. ha anspelat på det råa o. djuriska tillstånd vari den som icke gm depositionsceremonien blivit upptagen till student förutsattes befinna sig o. för vilket tillstånd de av studentaspiranterna vid depositionsaktens början burna o. under dess fortgång avlagda hornen voro en sinnebild] (i fråga om ä. förh. vid universiteten i Uppsala o. Åbo) föraktlig benämning på l. okvädinsord till yngre student (urspr. sannol. studerande som ännu icke deponerat). När en Student kallar then andra en Koofot, Penal (osv.) .. skal han derföre .. hårdt straffat blifva. Bergius Förråd 27 (i handl. fr. 1637). ConsAcAboP 1: 254 (1647). Annerstedt UUH 1: 387 (1877; i fråga om förh. 1638).
b) (starkt vard., tillf.) tölp. Jag har burit mig åt som en kofot. Janson Gast. 80 (1902).
3) [efter mnt. kōvōt; jfr ä. d. kofod, t. kuhfuss i motsv. anv.] om olika slag av hävstänger vilkas form uppfattats ss. erinrande om en kofot (i bet 1); numera bl. (i sht tekn.) om bräckvärktyg av järn i form av en förhållandevis kort (i understödspunkten oftast böjd), i ena ändan utplattad o. kluven stång. ArkliR 1551: 3 (1552). Til denna Art af Häf-stänger (dvs. vinkelhävstänger) kunna Ko-fötter räknas. Triewald Förel. 1: 218 (1728, 1735). Dalman (1765). Eneberg Karmarsch 1: 174 (1858). Tjuvarna hade brutit upp köksdörren med en kofot. SvD(A) 1933, nr 270, s. 9. Ssg (till -FOT 3): kofot(s)-järnstång. (kofötters-) (†) ArkliR 1565: 25 (1567).
-FÅNGARE, r. l. m.
1) [efter eng.-amerik. cow-catcher] (i fackspr.) framtill på lokomotiv l. motorvagn till spårväg o. d. anbragt skyddsanordning med uppgift att under lokomotivets osv. gång uppfånga l. kasta åt sidan i spåret eventuellt befintliga boskapsdjur l. obehöriga föremål. Björkman (1889). Tvänne sleepers (hade) blifvit lagda tvärs öfver banan, af hvilka den ena af lokomotivets kofångare kastats åt sidan. NPress. 1894, nr 3, s. 3. NDA 1913, nr 120, s. 5 (i fråga om motorvagn till spårväg). Granlund Carlé OdågÄv. 126 (1914; i fråga om lokomotiv).
2) (ngt vard.) på automobil: stötfångare. SvD(L) 1925, nr 121, s. 5. (Automobilen) pryddes av kofångare fram och bak. SvMotT 1927, s. 990. —
-FÖDA, r. l. f. särsk. (i fackspr., i vissa trakter) = -FODER 2. SvSaml. 4: 149 (i handl. fr. 1690). PT 1912, nr 170 B, s. 1. —
-FÖRSÄKRING. (i fackspr.) jfr FÖRSÄKRING 2.
-GILL. (†)
1) om ungnöt (kviga): som kan gillas l. räknas ss. ko. BtFinlH 4: 214 (1563). KOF II. 1: 415 (1659).
2) om tjur: fullt duglig för betäckning. InventLinde (c. 1575).
-GUBBE.
1) (förr) = -HÅLLARE. Almqvist Lad. 3 (1840). Blanche Tafl. 2: 233 (1867). Sthm 3: 326 (1897).
2) (numera bl. vard., mer l. mindre föraktligt l. skämts.) (gammal) koskötare l. kovaktare. Wrangel HbHästv. 108 (1884). Humble Hemm. 9 (1903).
3) [jfr uttr. lugn som en ko (jfr KO, sbst.1 1 b)] (vard., skämts.) i uttr. lugn som en kogubbe, fullkomligt lugn l. oberörd. Granlund Ordspr. (c. 1880). Böök Lejon 260 (1935). jfr: Den lugne kogubben. (1869; broschyrtitel).
-GÖDSEL. äv. i allmännare anv.: gödsel efter nötboskap. Färsk, brunnen, obrunnen kogödsel. Lind (1749; under küh-dung). Quennerstedt C12 2: 25 (1916).
-HAGE. G1R 19: 98 (1548). Fatab. 1931, s. 239. —
-HANDEL.
1) (mera tillf.) i eg. bemärkelse; jfr HANDEL 11 a. BoupptVäxjö 1811.
2) [efter t. kuhhandel] (i sht klandrande) polit. politisk överenskommelse varvid en part med bortseende från sakskälen (ofta äv. under uppgivande av tidigare inställning) bistår annan part emot löfte att i en l. flera frågor inom sin egen intressesfär erhålla motsvarande hjälp av den andra parten. Situationen (då Svenska landtmännens bank skulle rekonstrueras) var som skapad för en kohandel mellan (den socialdemokratiska) regeringen och borgerliga element. SD(A) 1923, nr 77, s. 1. Det ligger i kohandelns natur, att man offrar vad man inser vara till hela landets bästa för att främja extrema grupp- och klassintressen. DN(B) 1933, nr 143, s. 2. Ssgr (till -HANDEL 2; i sht klandrande, polit.): kohandels-beslut. -politik. -uppgörelse.
-HANDLA. [till -HANDEL 2] (i sht klandrande) polit. bedriva ”kohandel”. Våren 1927 kohandlade (man) om vårt högre skolväsens organisation. SvD(A) 1929, nr 330, s. 4. NDA(A) 1933, nr 180, s. 4. —
-HANDLARE. (i sht klandrande, tillf.) polit. vbalsbst. till -HANDLA. DN(B) 1933, nr 160, s. 5. —
-HAS. (i fackspr.) hos husdjur: felaktig benställning som utmärkes därav att hasspetsarna äro riktade inåt (så att hasorna stå varandra för nära) o. skenbenen divergera; i sht hippol. i fråga om häst. Ehrengranat Hasl. 28 (1809). Wrangel HbHästv. 706 (1886).
-HASAD, p. adj. (i fackspr.) = -HASIG. Bure Häst. 19 (1825: -häsad, möjl. felaktigt). Wrangel HbHästv. 706 (1886).
-HASIG. (i fackspr.) adj. till -HAS. Kohasiga hästar. KrigVAH 1808, s. 43. SvKennelklT 1903, s. 266. Wiedesheim-Paul Turf. 29 (1927). Avledn.: kohasighet, r. l. f. (i fackspr.) kohas. Sjöstedt Husdj. 1: 236 (1860).
-HERDE. (numera i sht i fråga om utländska förh.) kovaktare. Schroderus Os. 1: 702 (1635). UNT 1925, nr 9172, s. 6 (i fråga om ä. förh. i England).
-HORN. förr äv. ss. ämnesnamn. KKD 10: 258 (1702; ss. ämnesnamn). Carlstedt Her. 1: 243 (1832). särsk.
a) (i vissa trakter, förr) om kohorn inrättat att dia ur. Budk(Brage) 1922, s. 88.
b) (förr) mus. till blåsinstrument l. vallhorn inrättat kohorn. Landsm. XI. 4: 37 (1896).
-HUD. [fsv. ko(r)hudh (i bet. 1)]
1) hud hos l. av ko; äv. (i fackspr.) ss. ämnesnamn. G1R 1: 152 (1523). 10 kg. kohud, brun. TLev. 1909, nr 6, s. 3.
2) [efter t. kuhhaut i motsv. anv.] (†) för skrivbruk beredd kohud; pergament; jfr KALVSKINN 1 slutet. Schroderus Casm. 134 (1615). Palmblad Nov. 2: 127 (1841).
-HUS. (i vissa trakter) = -LADUGÅRD 1. Bergius Småsak. 6: 61 (i handl. fr. c. 1675). SvNat. 1934, s. 96. —
-HUVUD. Warg 445 (1755).
-HÅLLARE. (förr) person som utan att ha landtbruk underhöll kobesättning för att idka mjölkhantering. Westee (1842). Björkman (1889).
-HÅR. företrädesvis ss. ämnesnamn; ss. ämnesnamn vanl. (i fackspr.) i allmännare anv.: hår av fullvuxna nötkreatur, nöthår (användt i sht till grövre vävnader). Risingh KiöpH 91 (1669). Kalf- och kohår och äfven hästhår bearbetas till filtar. Hirsch LbGarfv. 338 (1898).
-JUVER l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) -JUR. Landsm. 2: XLIV (i handl. fr. 1722).
-KAKA. (i vissa trakter, vard.) = -RUKA. WoL 1476 (1889). Kokakor och hästspillning. Hector Samlaren 27 (1918).
-KALV. honkalv, kvigkalv; numera företrädesvis (i fackspr.) till KO, sbst.1 1 e. Linc. (1640; under iunices). VetAH 1819, s. 208 (i fråga om älg).
-KASA, r. l. f. [jfr d. kokas(s)e] (†) i pl.: ”korukor”; kogödsel. Torr gödsel, som kallas Kokasor. VetAH 1759, s. 134. Gullander SvarVetA 162 (1773).
-KLAVE. SvTyHlex. (1851, 1872). jfr: 5 st. Järn koo klaffwar medh kiäder. BoupptSthm 19/5 1655.
-KLOCKA. (numera knappast br.) jfr -SKÄLLA. Bremer Pres. 396 (1834).
-KLOVE. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = -KLAVE. PT 1906, nr 17 A, s. 1. —
-KLÖV. Bureus Suml. 68 (c. 1600).
-KOPPA, r. l. f. i sht med. o. veter. i pl.: utslagssjukdom som förekommer på juver, spenar osv. hos kor o. som gm ympning överföres på människor till skydd mot smittkoppor; äv. om gm dylik ympning framkallat sjukdomstillstånd hos människa; i sg.: enskild varblåsa (”pustel”) vid nämnda utslagssjukdom. VetHLäk. VI. 4: 31 (1799). Lundberg HusdjSj. 115 (1868). Strandberg HudSj. 62 (1924).
-KREATUR. (numera bl. i skriftspr. l. skämts.) ko. Broman HelsB 144 (1733). VästerbK 1927, nr 151, s. 6 (i annons).
-KRÄK. (vard., föraktligt l. skämtsamt l. medlidsamt) ko. Bengts Vargt. 27 (1915). Kokräket råmar av hunger. Wester Reymont Bönd. 3: 34 (1924).
-KVICK. (vard., föga br.) klumpigt kvick, ”dumkvick”. Almqvist Fattigd. 49 (1838). Koqvicka fasoner. Sturzen-Becker Sthm 198 (1844). Östergren (1930).
-KÅL. bot. benämning på vissa ss. kreatursfoder använda bladkålsformer med oflikade, släta blad. TLandtmKommunEkon. 1861, s. 28. LB 2: 521 (1901).
-KÖTT. [fsv. kokiot] numera bl. i sammanhang där närmare angivande av arten erfordras (under det att kött av kor eljest inbegripes under benämningen oxkött). Hagdahl Kok. 13 (i handl. fr. c. 1525). Kokiött (kan ofta) blifva försålt för oxkiött. Kiellberg KonstnHandtv. Slackt. 7 (1753). Serner Ballad. 23 (1926).
-LADUGÅRD ~002, äv. ~200.
1) ladugårdsbyggnad l. i dylik byggnad befintlig(t) avdelning l. rum som är avsedd (avsett) för kobesättning (jämte kalvar), kostall; äv. i utvidgad anv.: fähus, ladugård, motsatt: häststall (o. svinhus). Alm(Sthm) 1852, s. 41. Koladugård .. afsedd för 180 nöt samt 15 kalfkättar. PT 1898, nr 7, s. 1. Ladugård .. inredd till oxhus, koladugård, foderlada, loge och sädeslada samt redskapsbod. Därs. 1899, nr 299 B, s. 2.
2) (i fackspr.) övergående i bet.: kobesättning. BtRiksdP 1877, Saml. 1. I. 1, Bil. nr 5 a, s. 99. Beräkningen af koladugårdens afkastning. Fahlbeck JordbrAfk. 39 (1893). Rosman BjärkSäb. 3: 187 (1927).
-LEGA, r. l. f. [fsv. kolegha (Synodalstat. 43 (1425))] (förr) lega erlagd för nyttjanderätt till ko(r). G1R 7: 566 (1531). KyrkohÅ 1902, MoA. s. 61 (1577). Juslenius 201 (1745).
-LOCK, n. (i vissa trakter) om upprepat rop l. om låt l. med ord försedd melodi som användes l. urspr. användts för lockande av kor. Landsm. VII. 7: 158 (1892). SvTMusF 1930, s. 25. —
-LORT. (starkt vard.) ”koruka”; kogödsel. RelCur. 203 (1682). WoJ (1891).
(jfr 1 b) -LUGN, n. (ngt vard.) jfr -LUGN, adj. Bergman Lappkojs 138 (1904).
(jfr 1 b) -LUGN, adj. (ngt vard.) om person l. djur (i sht häst): fullkomligt lugn, alldeles oberörd; äv. i överförd anv. Wrangel HbHästv. 200 (1885; om häst). Han satt alldeles kolugn. Alving Skärg. 169 (1905). Ett par kolugna ögon. Dens. Bar. 17 (1909).
-LUNK. (vard.) äv. (föraktligt l. skämts.) bildl., i fråga om tungt o. sävligt gående person. Polyfem II. 49: 1 (1810; i fråga om person).
-LYCKA, r. l. f. (i folkligt spr. i vissa trakter) framgång l. tur med (uppfödande l. hållande av) kor. TurÅ 1905, s. 96. FolklEtnSt. 1: 157 (1916; fr. Åland).
-LYKTA, r. l. f. [jfr mnt. koluchte] (†) lykta avsedd för ladugården. OxBr. 11: 813 (1645).
-LÄDER. eg.: av kohud beredt läder; numera bl. (i fackspr.) om läder erhållet gm beredning av tunga kohudar o. lätta oxhudar; bindsulläder. DA 1771, nr 20, s. 4. Engelskt Ox- och Koläder. Därs. 1793, nr 56, s. 3. Brunt koläder till styfningar i ridstöfvelskaft. TLev. 1898, nr 49, s. 1. Ssgr (i fackspr.): koläders-buk. bukpartiet av till koläder beredd hud. TLev. 1904, nr 36, s. 2. -hals. TLev. 1907, nr 21, s. 1. —
-LÄND, r. l. f. särsk. hippol. i överförd anv., hos häst: deformation av länden, bestående däri att höftknölarna äro skarpa och vidt utstående l. uppstående (ss. hos kor). Bure Häst. 19 (1825).
-LÄNDT, p. adj. hippol. jfr -LÄND. Florman HästKänned. 115 (1794).
-MAJOR. (i vissa trakter, vard., skämts.) kovaktare; koryktare, koskötare. DN 1895, nr 9320, s. 8. Fogelqvist ResRot 147 (1926).
-MJÖLK. [fsv. komiolk] numera bl. i sammanhang där arten behöver närmare angivas. VarRerV 27 (1538). Qvinno-miölk är bäst (för i mässling insjuknade barn), .. sämst är Ko-miölk. Alm(Ld) 1761, s. 37. LAHT 1909, s. 285. Ssgr (i sht i fackspr.; numera bl. i sammanhang där arten behöver närmare angivas): komjölks-blandning, konkret: komjölk med vissa tillsatser, avsedd ss. föda åt spädbarn. Jundell Barn. 2: 37 (1927). -ost. Palmchron SundhSp. 91 (1642). -uppfödning. uppfödning av spädbarn med komjölk(sblandning). Jundell Barn. 2: 313 (1927). -öka, f. (-ökia) (†) = ko-blomma b. Tillandz E 3 a (1683).
-MJÖLKE. (i vissa trakter) växten Epilobium angustifolium Lin., (hö)-mjölke. Wetterbergh Altart. 3 (1848).
-MÅL. (förr) kam. för fullvuxen ko (med viss kvantitet smör) utgående skatt (eg. en del av den till kronan indragna tionden). HFinlKamF 3: 14 (1558). Cederlöf FinlPrästEkon. 307 (i handl. fr. 1580). HärnösDP 1664, s. 97. Smeds Malaxb. 82 (1935; i fråga om förh. under 1500-talet). Ssg (förr; kam.): komåls-skatt. Smeds Malaxb. 82 (1935; i fråga om förh. under 1500-talet). -smör. BtFinlH 4: 106 (1563). Komålssmöret (utgick i Medelpad) med 2 mk af hvarje ko. Thulin Mant. 1: 81 (1890).
-OST. (†) komjölksost. Schroderus Comenius 416 (1639). Schultze Ordb. 2368 (c. 1755).
-PANNKAKA~020. (i vissa trakter, vard., skämts.) = -RUKA. FWScholander (1878) i Jolin 229. Cederström NFund. 135 (1917).
-PATT.
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) kospene; i sht i pl.
2) (i vissa trakter) i pl., i överförd anv., ss. benämning på vissa växter vilkas blommor uppfattats ss. liknande kospenar.
a) växten Erica tetralix Lin., klockljung. Linné Sk. 221 (1751; fr. Skåne). Nyman VäxtNatH 2: 150 (1868; fr. Skåne).
b) växten Geum rivale Lin., fårpungar, fårkummer. Retzius FlOec. 287 (1806). Lyttkens Ogräs 71 (1885).
-PINK. (starkt vard., numera bl. tillf.) = -URIN. Slå Kopinck på them (dvs. höns), så förgå them Lusen. IErici Colerus 2: 194 (c. 1645). Rålamb 13: 209 (1690).
-PISS.
1) (starkt vard.) = -URIN. Månsson Åderlåt. 33 (1642; ss. beståndsdel i läkemedel). Hildebrand MagNat. 250 (1650).
2) [jfr eng. pissabed, maskros, i ä. eng. äv.: smörblomma, fr. pissenlit, maskros, äv.: smörblomma; benämningen torde ha föranledts av den urindrivande värkan som tillskrivits ifrågavarande växter] (†) i överförd anv., ss. benämning på vissa växter.
a) växten Taraxacum officinale Lin., maskros. Serenius Kkkk 1 a (1757). Retzius FlOec. 354 (1806).
b) om vissa gulblommiga arter av släktet Ranunculus Lin., smörblomma. Fries Ordb. 58 (c. 1870; fr. Västergötl.).
-PLOMMON. (†) jfr -RUKA. Wallenberg (SVS) 1: 194 (1771).
-PULVER. (i fackspr., i sht farm.) benämning på varjehanda preparat i pulverform som äro avsedda att befrämja nötboskapens aptit o. avkastning. Lindgren Läkem. (1891).
-PÄNNINGAR l. (i bet. 1) -PÄNGAR, pl.
1) (vard., tillf.) pängar erhållna gm försäljning av ko(r). BoupptSthm 1676, s. 1483 a.
2) (förr) kam. i pänningar utgående skatt för ko. HH XI. 1: 71 (c. 1530). VDAkt. 1681, nr 200. Osbeck Lah. 298 (1796).
-RAMSÖRT. [jfr t. dial. kühbutter, ä. t. kühkraut, ä. eng. cow basill i motsv. anv.] (†) örten Orobanche major Lin., snyltrot. Franckenius Spec. D 3 b (1638). Serenius Iiii 4 b (1757).
-REN, f. l. r. (†) renko. Broman Glys. 3: 235 (c. 1730).
-RUKA. (i vissa trakter, vard.) de på ett ställe fallna exkrementerna efter ko (l. annat nötkreatur). Lindestolpe Matk. 18 (1714). Landsm. VIII. 3: 102 (1899).
-RUMPA, äv. (i bet. 2 vanl.) -RUMP. [fsv. korompa (i bet. 1)]
1) (starkt vard.) kosvans. Linné Sk. 388 (1751). Wester Reymont Bönd. 4: 212 (1924).
2) sjöt. (numera mindre br.) tågända som slagit upp sig. NF 15: 1300 (1891). Öhrvall Knut. 11 (1908). Ssg (till -RUMPA 1): korumpe-hår. (†) kosvanstagel. Linné Skr. 5: 37 (1732).
-RYKTARE. i sht landt. = -SKÖTARE. (Agardh o.) Ljungberg 4: 112 (1863). Rydin Minn. 359 (1929).
-RÅPA. (†) = -RUKA. Hederström SvarVetA 13 (1762).
-SELE. (förr) sele avsedd att användas vid körning med ko(r). RedNordM 1916, s. 9 (om museiförvärv fr. Västerg.).
-SKATT. kam. jfr -MÅL, -PÄNNINGAR 2. HSH 39: 403 (1658).
-SKEPLING. bot. växten Melampyrum pratense Lin., kovall. NormFört. 16 (1894).
-SKÄLLA, r. l. f.
1) skälla som (vid betesgång) bäres under halsen av ko; förr äv. (föraktligt) bildl. ss. beteckning för illaljudande musik. (En Swisser-Trumslagare och Morian Pijparesäga:) Ther wårt Spel stadigt drijfs; / Koskällan inte trijfs. Stiernhielm Parn. 2: 2 (1651, 1668). Lagerlöf Holg. 2: 272 (1907).
2) (†) i överförd anv., ss. benämning på växter av släktet Pulsatilla Lin.; i sht om arten Pulsatilla vulgaris Lin., oxöron; jfr GÖK-SKÄLLA. Franckenius Spec. E 1 b (1638). Rudbeck HortBot. 94 (1685). Fries BotUtfl. 3: 237 (1864).
-SKÖTARE. i sht landt. mansperson anställd för att hava vård om kobesättning (o. annan nötboskap), särsk. att ombesörja dess utfodring o. ryktning. UltunaLandtbrInst. 15 (1886). Grimberg SvFolk. 2: 170 (1914). Ssg: koskötar(e)-skola, r. l. f. LAHT 1889, s. 353. —
-SLEK. (†) växten Valeriana officinalis Lin., vändelört. Franckenius Spec. D 4 a (1638).
-SMAK. (i fackspr.) hos mjölk l. smör: smak motsvarande lukten av kons utdunstning l. spillning. Grotenfelt Mejerih. 147 (1886).
-SMÄRE. bot. växten Medicago falcata Lin., fodersmäre. Gosselman BlekFl. 128 (1865). Lyttkens Växtn. 682 (1908).
-SMÖR, sbst.1 [fsv. kosmör (Forssell Hist. 1: 181 (cit. fr. c. 1456))]
1) av komjölk beredt smör; numera bl. i sammanhang där arten behöver närmare angivas. Schultze Ordb. 4619 (c. 1755). UpplFmT 29: 36 (1913).
2) (förr) kam. ”komålssmör”. G1R 26: 206 (1556). Thulin Mant. 1: 75 (i handl. fr. 1602).
-SMÖR, sbst.2 (i vissa trakter) benämning på vissa till familjen Leguminosæ (ärtväxter) hörande växter.
a) örten Lotus corniculatus Lin., käringtand. Fries BotUtfl. 3: 228 (1864; fr. Västergötl. o. Smål.).
b) örtsläktet Medicago Lin., smäre. Fries Ordb. 113 (c. 1870). WoJ (1891).
c) örten Genista pilosa Lin., ljungginst. Fries BotUtfl. 3: 222 (1864; fr. Hall.). SkogsvT 1907, Fackupps. s. 192. —
-SOPP. i sht bot. = -SVAMP. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 42. Lönnegren Svampb. 32 (1883). Västerb. 1926, s. 271. —
-SPATT. (numera knappast br.) veter. hos häst: ansvällning på hasens yttre sida, vanligen framkallad gm slag, skakelspatt, oxspatt. Florman HästKänned. 121 (1794). 2NF 11: 42 (1909).
-SPENE. Salé 40 (1664).
-SPILLNING. = -GÖDSEL. DA 1824, nr 44, Bih. s. 8. Siwertz Abess. 100 (1926).
-STALL. = -LADUGÅRD 1. BoupptSthm 1686, s. 304 b. Ladugårdsbyggnad .. innehållande ko-, ox- och häststall och skulle. PT 1904, nr 84 A, s. 1. —
-STEN. [benämningen föranledd därav att stenarna användts mot blodmjölkning] (†) benämning på stenar av säregen form o. med ngn liksom inhuggen figur; särsk. om flintstenar som på ngt ställe ha ett rundt hål. VDAkt. 1684, s. 451. Wallerius Min. 407 (1747). Möller (1790, 1807).
-STIG. ofta i utvidgad anv.: fästig. Molin FrÅdal 31 (c. 1895). Skottsberg RobO 73 (1918).
-STILLARE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mansperson anställd att utfodra kobesättning (o. annan nötboskap); koryktare, koskötare. Almkvist Turgenjef 7: 206 (1886). Gifta och ogifta kostillare .. få platser. SD(A) 1893, nr 76, s. 10 (i annons).
-STYNG. (numera föga br.) entomol. oxstyng, nötstyng (Hypoderma bovis Lin.). VetAH 1786, s. 133. UVTF 36: 9 (1888).
-SVAMP. benämning på (för nötkreatur begärliga) svampar av släktet Boletus Lin.; särsk. om arten Boletus bovinus Lin. Juslenius 374 (1745). Äta kor kosvamp, blir mjölken rätt elack. Linné Diet. 2: 160 (c. 1750). Landsm. VII. 11: 11 (1890).
-SVANS. VDBötB 1637, s. 93. Ssg.: kosvans-tagel. äv. i utvidgad anv.: nöttagel. Fatab. 1917, s. 71. —
-TAGEL. kosvanstagel. Alm(Ld) 1786, s. 43. Ox- och Kotagel. SmålP 1890, nr 5, s. 1. Såväl häst- som kotagel. SvD(A) 1918, nr 14 B, s. 4. —
-TAL. antal kor; numera bl. i ssg. Murenius AV 268 (1653). Därs. 511 (1662). Ssg: kotals-register. (förr) kam. register över det antal kor som varje bonde l. åbo ägde. Norrl. 1: 31 (1906; i fråga om förh. 1591).
-TICKA, r. l. f. (†) = -SVAMP. Fischerström 2: 299 (1780). Ahlman (1872).
-TJUV. (tillf.) SthmTb. 1596, s. 308 b. —
-TODDY. (vard. o. skämts.) mjölk. Strix 1905, nr 6, s. 6. —
-TRÄCK. (numera bl. i skriftspr. med ålderdomlig prägel) kogödsel. Hes. 4: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: kospillning). Kärleken är blind. Han faller så snart på Kooträcken, som på Rosenblaad. Grubb 775 (1665). Ssg: koträcka-vatten. (†) = KO-VATTEN. IErici Colerus 2: 266 (c. 1645).
-URIN. Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 9. —
-VAKTARE. i sht landt. mansperson som är anställd att vakta o. hava vård om kobesättning (o. annan nötboskap) under betesgång. Almqvist FrSpr. 233 (1838).
-VAKTERSKA. (tillf.) jfr -VAKTARE. Wikforss 1: 995 (1804). Björkman (1889).
-VAL, se -VÄRDE.
-VALL04 l. 3~2, stundom 4~1 bot. benämning på växter av släktet Melampyrum Lin., vilka äro begärliga för nötboskapen o. anses befordra mjölkavkastningen, skepling, kovete; i sht om arten Melampyrum pratense Lin., koskepling; äv. ss. benämning på växtsläktet Melampyrum Lin.; jfr MJÖLK-VALL. Linné Fl. nr 513 (1745; fr. Lycksele). Nyman VäxtNatH 1: 181 (1867; fr. Norrl.). Krok o. Almquist Fl. 1: 75 (1905). Det går en stig bland väpling och kovall / ur fruktträdslund, som står i ymnig blomma. Karlfeldt FlPom. 67 (1906). jfr ÅKER-KOVALL. Ssg: kovalls-gräs. (†) växten Melampyrum nemorosum Lin., åkerkovall. Gadd Landtsk. 2: 200 (1775).
-VARM. (numera föga br.) om mjölk: spenvarm. Hastfer Får 79 (1752). TLandtm. 1900, s. 636. —
-VATTEN. (†) vatten vari kogödsel utrörts för att användas ss. (beståndsdel i) läkemedel. Rålamb 13: 129 (1690; i fråga om hästmedicin).
-VETE. [jfr t. kuhweizen, eng. cow-wheat, fr. blé de vache; efter mlat. triticum vaccinum (l. bovinum). Benämningen har föranledts därav att de svarta fröna av åkerogräset Melampyrum arvense Lin. ofta förekomma inblandade i vetesäd, vilket förhållande jämväl ligger till grund för det nylat. släktnamnet Melampyrum, av gr. μελάμπυρον, eg.: svart vete] bot. = -VALL. Tillandz C 7 b (1683). Linné Fl. nr 513 (1745; om Melampyrum pratense Lin.). Gadd Landtsk. 2: 200 (1775). LmUppslB 981 (1923).
-VIPA. (-vipa 17311915. -viva 1756) [sv. dial. kovipa] (i vissa trakter) ss. fågelnamn. Linné MethAv. 26 (1731).
1) tofsvipa (Vanellus vanellus Lin). Rothof 667 (1762). Ericson Fågelkås. 2: 120 (1907). FoFl. 1915, s. 53 (fr. Öland).
2) storspov (Numenius arquatus Lin.). Tidström Resa 40 (1756; i fråga om förh. i Skytts härad i Skåne). Nilsson Fauna II. 2. 2: 74 (1834). Ericson Fågelkås. 2: 134 (1907).
-VIVA, se -VIPA.
-VÄNDA; -ning. sjöt. vid segling vända så att man faller undan vinden, tills den kommer akter in, varvid seglen gipas o. upplovning sker åt andra hållet, vända undan vinden l. fördevind (vilket beträffande småfartyg med stora bomsegel anses otympligt o. mindre sjömansmässigt); motsatt: stagvända; äv. mer l. mindre bildl. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Båten med sitt otympliga bambusegel höll på att kovända (då en simmare ville stiga i den). Hedin Pol. 2: 163 (1911). Figge Melon kovände mitt i sitt anförande och lät skoten löpa. Essén Brilj. 214 (1918). särsk. ss. vbalsbst. -ning, fördevindsvändning, undanvindsvändning. Balck Idr. 3: 80 (1888). 2NF 24: 1456 (1916). särsk. (ngt vard., klandrande) bildl.: klumpig l. tvär vändning; i sht i fråga om ändring av åsikt l. inställning i politisk fråga. GHT 1897, nr 19, s. 3. Lloyd George gör kovändning i frihandelsfrågan? SvD(A) 1922, nr 178, s. 3 (rubrik). DN(A) 1933, nr 6, s. 3. —
-VÄPPLING. [jfr eng. cow-clover, namn på Trifolium medium Lin. l. Trifolium pratense Lin.] (†) i uttr. vit koväppling, vitklöver (Trifolium repens Lin.) l. (möjl.) alsikeklöver (Trifolium hybridum Lin.). 4 lass hvit Ko-Väpling. Boije Landth. 202 (1756).
-VÄRDE, förr äv. -VÄRD, n. (ko- 15651917. koa- 16641674. -värd (-val, -väl, -vähr) 15651692. -värde 16021917) [jfr sv. dial. kovärd(e)] (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) värdet av en ko, en kos värde. VadstKlUppbB 118 (1565). Nämden mente att han skulle böta ett Koo uärde för sit oförstånd. HammarkDomb. 22/10 1602. Johansson RödaHuv. 1: 129 (1917). särsk. (†) ss. måttsbeteckning. 2. koouerde gitter (dvs. getter till ett antal motsvarande två kors värde) och en quiga. VRP 1625, s. 193. VDAkt. 1692, nr 227. —
-ÖGA. särsk. i överförd anv.
1) i sht i pl., om stora, lugna, föga livfulla ögon. WoJ (1891).
a) hos människa (i sht kvinna). Drömmande, troskyldiga koögon. Östergren (1930).
b) hippol. hos häst. Florman HästKänned. 74 (1794).
2) (numera knappast br.) sjöt. på fartyg: vart särskilt av de tjocka glas som äro insatta i däcket l. annorstädes, för att släppa in dagsljuset, ”patentglas”. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stjerncreutz (1863). Larsen (1884).
-ÖGD, p. adj. [efter gr. βοῶπις] motsv. -ÖGA 1 a. WoJ (1891). O, Homerus, du hade icke orätt i att giva vishetens gudinna epitetet ”den koögda”. Hallström UngdNov. 216 (1923).
B (†): KOA-VÄRDE, se A.
Avledn. (till 1): KOAKTIG, adj. (tillf.) Juslenius 180 (1745). (Hennes) nästan koaktiga lugn. Bergman Mark. 223 (1919).

 

Spalt K 1762 band 14, 1936

Webbansvarig