Publicerad 1909   Lämna synpunkter
DELKHORN, n.
Etymologi
[af ett verb som återfinnes i sv. dial. delka, dia ifrigt, illa o. obekvämt (Västerb.; Rietz), dia (illa o. obekvämt) (Västerg.; Hof Dial. vestrog., Landtmanson Västgötamålets l- o. r-ljud 60), o. HORN. Delka är antingen närmast uppkommet af sv. dial. dilka, dia (Närke; Rietz, under del; jfr d. (dial.) dilke i liknande bet.), hvilket sannol. är en afl. till det verb som föreligger i sv. dial. dĭla, dia, dägga (Vendell Ordb. ö. östsv. dial.), eller direkt afledt af sistnämnda verb i en icke anträffad form dela (jfr DELA, v.2). Jfr E. Hellquist i Arkiv f. nord. filol. 14: 12]
(†) dihorn. (Det vore) bättre .., at bruka delckhorn och napp med koomiölck och lijtet socker uthi, än höra en hoop förargeliga ord af en obeskedelig och skamlös Amma. Linder Skörb. 29 (1721). Qvinnfolken såg jag här (dvs. i Västerbotten) allestädes gifva sina barn dia af delkhorn. Linné Ungd. 2: 65 (1732).

 

Spalt D 662 band 6, 1909

Webbansvarig