Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIND vin4d, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Tranæus Medewij 63 (1690) osv.) ((†) -er Palmchron SundhSp. 13 (1642), Riddermarck Alm. 1699, s. 5).
1) om luft som (naturligt, i sht på grund av tryckskillnader i atmosfären) befinner sig i starkare l. svagare (med jordytan parallell) rörelse; särsk. i sg. best.; äv. om enskild omgång av sådan rörelse, vindfläkt l. vindstöt; jfr BLÅST 1 a. Stiernhielm Herc. 502 (”512”) (1648, 1668). När luft-kretsen på något ställe blifver .. utur jämnvikt med grannskapet, så tränger den mäcktigare sig fram der minsta motståndet är, och åstadkommer den rörelse, som kallas väder eller Vind. Bergman Jordkl. 293 (1766). Det blåste starkt och vinden låg på fönstren, som darrade och skallrade. Bremer Grann. 1: 147 (1837). Varma vårdagar hade följts af råkalla, med vind som sved i skinnet och borrade sig in i porerna. Lundegård Prins. 192 (1889). En vind dansade fram öfver vattenytan. Forsslund Djur 177 (1900). Vinden kommer smygande genom skogen, björkarna neråt vattnet vajar fram och tillbaka. Eriksson ÖmhHung. 48 (1948). Ett lätt regn har börjat falla; senare under dagen kommer vinden att öka i styrka, hagel kommer att falla. Lundberg Yarden 33 (2009). — jfr AFTON-, ALP-, BERG-, DAG-, FJÄLL-, FROST-, FÖN-, HAVS-, HÖST-, KAST-, LAND-, MED-, ORKAN-, PASSAD-, POLAR-, REGN-, SCIROCKO-, SIDO-, SJÖ-, SOMMAR-, STORM-, TERMIK-, TÖ-VIND m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Nyttia Winden, du west intet huru länge han blåås. Grubb 573 (1665). Hur vinden blåser, är det någon som får motvind. Granlund Ordspr. (c. 1880). Här såsom öfverallt fingo liberalerna erfara sanningen af satsen, att den, som sått vind, får skörda storm. VL 1892, nr 295, s. 3.
b) i jämförelser. Den kära stämman, susande som vårens vind. Tegnér (TegnS) 4: 116 (1820). Skön jungfrun blef så röd om kind, / sprang sin kos så lätt som en vind. Melin Prins. 24 (1885). Även om den sitt namn till trots inte är snabb som en vind har det nu blivit mer drag i Volkswagens lilla sportbil Scirocco. UNT 27/9 2014, s. A30.
c) i förb. med (attributivt) adj., särsk. uttryckande temperatur l. styrka; jfr d, e, f, g. Starcke Winder. Riddermarck Alm. 1699, s. 5. De farliga heta vindarne i Asien och Afrika. Ehrenheim Phys. 2: 112 (1822). Varm är dagen, men från hafvet flägtar vinden / frisk och sval. Rydberg Dikt. 1: 32 (1876, 1882). Oftast kommer det en smygande stinkande vind från djurmatsfabriken när de mal ner kadaver. Lundberg Yarden 38 (2009).
d) i förb. med väderstreck angivande vindriktning; äv. i anv. motsv. c. Widegren (1788). Sydlig vind ger oss värme. Ymer 1913, s. 5. På förnatten vred vinden till öst. Järnvägsminn. 120 (1952). — jfr NORDAN-, OST-, SUNNAN-, SYDOST-, VÄSTAN-VIND m. fl.
e) med särskild tanke på vind som alstrare av ljud; äv. i anv. motsv. c. Höstens vind på skumma rutan slog. Atterbom SDikt. 2: 277 (1816, 1838). Domherrn .. / .. sjunger sin sång med glädtig röst, / Fast vindarna hvina bistra. Östergren Dikt. 12 (1871). Det var om aftonen, och vinden susade i träden. Lindgren Mio 19 (1954).
f) med särskild tanke på vind som bärare l. bringare av ngt; äv. i anv. motsv. c. Tegnér (TegnS) 4: 59 (1824). Vinden förde .. med sig ett svagt oföränderligt brus från Silverforsen. Wägner Silv. 7 (1924). Hildebrandsson upptog .. spörsmålet om vinden såsom bärare av smittämnet (som orsakar influensa). Wirgin Häls. 3: 35 (1933).
g) sjöt. om vind till sjöss, vanl. med särskild tanke på vind ss. drivkraft för fartyg; äv. pregnant: god vind, medvind; äv. i anv. motsv. c; jfr BRIS. Så snart gud fogar them (dvs. örlogsskeppen) en behagelig wind skole the komma i Kalmarna Sund. G1R 9: 158 (1534). Tredie gångan wi finge win, halp gudh oss så wida, at wi kome först i agusti til kalmar. Horn Beskr. 17 (c. 1657). De Lybske försökte at taga winden; men då det ej lyckades, togo de i det stället flykten emot Köpenhamn. Celsius G1 2: 131 (1753). Så snart vi voro ute på fritt vatten, lade sig vinden. Snellman Tyskl. 2 (1842). Vanligen är farten med full förlig vind icke den snabbaste och undvikes därför ofta. 2UB 9: 582 (1906). Vinden kallar .. (sjömannen) ofta bris eller kultje, och allt efter dess stigande styrka är den laber, måttlig, frisk, styv och hård. VFl. 1931, s. 194. — jfr BABORDS-, BAKSTAGS-, BRED-, LÅRINGS-, RUM-, SPINNAKER-, UNDAN-VIND m. fl. — särsk. i vissa uttr.; jfr 4 g α, β, δ.
α’) god vind, för segling gynnsam vind; medvind. Mot morgonen gick Jagh till segels medh godh windh och hoppning snart till mitt föresatte mål att komma. Gustaf II Adolf 487 (1621). En Skeppare moste bedia Gud om god Wind. Ekman Siönödzl. 119 (1680). Det är närmare 30 grader en bit söder om ekvatorn och vi seglar i god vind från sydost. GbgP 24/12 2005, s. 10.
δ’) öppen vind, om vind som blåser in akter om tvärs (se d. o. I d). Tornquist Utk. 1: 55 (1788). Fartyg, som seglar för öppen vind, skall hålla undan för fartyg, som seglar bidevind. SFS 1906, nr 93, s. 11.
ζ’) under vinden, i lä (jfr UNDER, prep. o. adv. I 6 a slutet). Fréville Söderh. 1: 66 (1776). Sjögången saktade sig, då man kommit under vinden med en förmur af holmar ute i hafsbandet. Törneros (SVS) 1: 185 (1824). särsk. [jfr t. Inseln unter dem Winde, fr. Îles Sous-le-Vent] i uttr. Öarna under vinden, ss. benämning på del av ögruppen Små Antillerna i Västindien. NF 18: 554 (1894).
ϑ’) vinden rymmer l. skralnar, vinden drar sig akterligare resp. förligare (jfr RYMMA II, SKRALNA 2). SkepCommSkepzb. 1689, mom. 117 (: Rymmer). Vinden skralnar, då den kommer mera förlig. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
2) jäg. vittring (se VITTRING, sbst.2 2) som förmedlas med vindens hjälp, särsk. dels i uttr. få vind av ngn l. ngt, dels i förb. med dra (jfr DRAGA, v. I 17 a β); äv. bildl., i sht förr särsk. i uttr. få vind om ngt, få vetskap om ngt; äv. i fråga om jägares resp. villebråds (inbördes) placering i förhållande till rådande vindriktning, särsk. i uttr. under l. över vind, mot resp. med vinden. Adeln, som fått vind om hvad som förehades mot deras stånd. MoB 4: 193 (1795). Man låter .. (hunden) söka under vind, d. ä. emot vinden. Sandström Jester 29 (1829). Öfver vind i förhållande till legan. Hemberg JagtbDäggdj. 90 (1897). Här började (hunden) Hirschmann draga vind, dock icke på långt när så ifrigt som på älgen, och snart gick där upp några tjädrar. SvKennelklT 1903, s. 210. Om djuren blir störda eller får vind av människor gör de ofta stora kringgående rörelser till betesplatserna. JägUppslB 331 (1989).
3) (†) om väderspänning; äv. om fjärt, särsk. i uttr. släppa en vind (se SLÄPPA, v.3 I 1 k). Boohwete .. födher minder än Rågh och Korn, gifwer Wind aff sigh. Palmchron SundhSp. 39 (1642). (En kvinna hade) Under Bröstbenen hårda Reef, och uthi Lijfwet starcka windar. Tranæus Medewij 69 (1690). Andersson GrDram. 304 (1885, 1910).
4) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1. Stiernhielm Harm. 39 (1668). Ljuft höjde åtråns vindar / Den kyska quinnobarmen. Stagnelius (SVS) 2: 167 (1821). Fantasien behöfver ofta icke ens så mycket vind under vingarna för att kunna sträcka ut i den vildaste flykt. Anholm Gog 65 (1895). Sin sympati placerar man där den är trygg även då vindarna blåsa. Elgström o. Tallqvist Mencken SamlFörd. 33 (1931). — jfr LEVNADS-, NÅDES-, OLYCKS-, STORM-, SUSE-VIND m. fl. — särsk.
b) i fråga om (förändring hos) tillstånd l. stämning l. tendens; särsk. i pl., sammanfattande. Säll den som fooga kan sig wijsligt effter Winn. Columbus (SVS) 1: 22 (1674). Beklagansvärd och olycklig stupade .. (E. XIV) för en låg och oädel sammansättning, som stärkte sig mycket af hans undergång. Johan och Carl följde vinden och befordrade Broderns olycka. 2SAH 4: 104 (1805). Denna lugna sinneshöjd, der man ej beror af flärdens lekverk och vindarne för dagen. Wallin Rel. 3: 307 (1829, 1831). Sune kände redan för flera år sedan vart vinden blåste. SDS 21/7 1987, s. 11. — jfr KULTUR-, MODE-VIND m. fl. — särsk. inom politik l. samhällsliv o. d. Schönberg Bref 1: 297 (1778). Inom lagutskottet hade Billström redan märkt hvad vind det blåste för lagreformen. Wieselgren Bild. 447 (1878, 1889). Nu sveper förändringens vindar. I Estland har partiledning och regionala myndigheter gjort gemensam sak med folkfronten. SvD 20/3 1989, s. 2. Murens fall gav de nyliberala vindarna extra skjuts. SäljSkiten 50 (2009). jfr FÖRSVARS-, MENINGS-, OPINIONS-, RIKSDAGS-VIND m. fl.
c) i fråga om ngt flyktigt l. oviktigt l. obetydligt l. innehållslöst; särsk. i uttr. (ett) jagande efter vind. Acht’ icke fåfängt Roos, eller Last, för skam eller ähra, / Ähra så wäl som Skam äre wind, och Namn utan ingiäld. Stiernhielm Herc. 251 (1648, 1668). Vind är eden gossen svär. Valerius 2: 82 (1809). Men hvad kan visdom båta den som vet / att allt är vind och allt fåfänglighet? Fröding NDikt. 95 (1894). Lars Bergs pläderande för sparbanker i form av aktiebolag är inget annat än ett jagande efter vind. SvD 13/3 1992, Näringsliv s. 9. Nu är han en bland alla de andra, en skugga bland skuggorna, en röst i vinden. Lundberg Yarden 128 (2009).
d) i fråga om ngt friskt l. nytt. Carlén Köpm. 1: 257 (1860). Barnen tyckte att han förde med sig en salt vind av äventyr. Krusenstjerna Pahlen 1: 21 (1930). Samma friska vind, som Gustaf Ankarcrona en gång i tiden förde med sig till ungdomsmötena, fick han in i hembygdsförbundet. OoB 1931, s. 450.
e) i fråga om att ngt sker l. utförs lätt l. enkelt l. utan besvär l. med framgång. När skall sig motgång wända Uthi En saktlig windh? SkrVSocLd 22: 130 (c. 1685). Det gick som en vind. Landsm. II. 2: 30 (1880). Alf Svensson har vind i ryggen just nu. Kds-siffrorna i opinionsmätningarna har aldrig legat så högt så länge. GbgP 14/4 1989, s. 17.
f) i fråga om att ngt sprids l. skingras l. ödslas o. d.; särsk. i sådana uttr. som strö ngt för vinden. 2SAH 27: 32 (1853). Folket tyckte om den liffulle ynglingen (dvs. Nero), som ville se alle glade och strödde sina skatter för alla vindar. Rydberg RomD 60 (1877). Hans misshandlade kropp brändes, och askan ströddes för vinden. Grimberg VärldH 6: 523 (1935). Vi har spritts för vinden, som löv på en bred grå gata. Berg Fotogr. 39 (2006).
g) i vissa uttr. o. förb., äv. åtm. delvis utgående från 1 g.
α) i sådana uttr. som ha l. få vind i seglen, betecknande att ngn l. ngt har l. får framgång l. medgång o. d. (jfr SEGEL, sbst.1 1 d); jfr 1 g slutet. Lyckans wind blåste ej altid i seglen (för vikingarna). Dalin Hist. 1: 300 (1747). Så länge som den så kallade nyevangeliska riktningen har vind i seglen, skulle vi anse det för en stor olycka om riksdagen afstode sin delaktighet i kyrkolagstiftningen. Samtiden 1874, s. 742. När upproret väl hade fått vind i seglen, voro alla medlingsförsök fåfänga. Grimberg VärldH 10: 690 (1941).
β) i sådana uttr. som vind för våg, förr äv. för vind och våg, i sht (o. numera bl.) bildl.: utan tillsyn l. uppsikt; hur som helst; jfr 1 g slutet. Ati see ther egenom fingren mett, och lathet gå platt för windh och wogh, huru thet kann Huilkit oss storligen forundrar. G1R 12: 170 (1539). En skepsman som haffuer mist styret, seglar wind för wågh. PErici Musæus 5: 255 a (1582). Männen, hvilka .. blefvo slappa och liknöjda för arbetet och läto det hela gå för vind och våg. Idun 1888, s. 159. Det är bättre att ta livet av katten vid sommarvistelsens slut efter samråd med veterinär än att lämna djuret vind för våg i markerna för det är djurplågeri. Rosén Allemansr. 145 (1976).
γ) i (mer l. mindre tautologisk) förb. med väder; förr särsk. i uttr. ge ngn i väder och vind (se GIVA, v. I 6 g β). G1R 15: 368 (1543). Om Herr magister Bergenholtz skulle lefwa nogon tid af wäder och wind, så torde han ändå få äta bröd der till. VDAkt. 1751, nr 303. En vik av Runn, där Ornässtugans månghundraåriga timmerstockar ännu trotsa väder och vind. Böök ResSv. 140 (1924). särsk. i sådana uttr. som prata (om) väder och vind, prata om litet av varje l. om ditt o. datt. Kanske det .. ej är så oäfvet att följa en utväg, som äfven den erfarnaste salongsman ej alltid försmår, för att bryta tystnaden .. jag menar den utvägen, att börja tala om väder och vind. JJNervander 1: 37 (1847). Vi har inte undvikit henne heller, vi har talat väder och vind och tjänstgöringstider med henne var och varannan dag. Mazetti GrabbGrav. 92 (2000).
ε) (†) i uttr. slå ngt i vind(en), slå bort l. strunta i l. ta lätt på ngt; jfr SLÅ, v. I 8 g β slutet. Sölff och Gull slår han i Wind. Wivallius Dikt. 114 (1641). Ert ord – i vinden jag slår. Sturzen-Becker 4: 122 (1862).
ζ) i sådana uttr. som vända kappan (förr äv. kåpan) efter vinden (se KAPPA, sbst.1 1 c γ, KÅPA 1 a δ).
-ANKARE, förr äv. -ANKAR. (numera bl. ngn gg) om ankare (se ankare, sbst.2 I 1 b) varmed ngt (särsk. ponton l. brygga o. d.) förankras (i syfte att förhindra att det driver l. blåser bort med vinden); jfr -stag. Kan bryggan blifva utsatt för både stark ström och vind, bör man alltid begagna såväl ström- som vind-ankaren. KrigVAH 1843, s. 197. —
-BANA. (i fackspr.) bana (se bana, sbst.1 1 e) som vind l. vindar tar l. följer; förr äv. om luftpartikels bana i cyklon o. d. Rubenson Meteor. 90 (1880). Den högerriktade strömkretsen i Nordatlanten och den vänsterriktade i Sydatlanten få icke .. tillskrivas jordrotationens direkta verkan men sammanhänga helt enkelt med vindbanorna. SvGeogrÅb. 1949, s. 134. —
-BITEN, p. adj. (numera bl. tillf.) om vegetation l. (trä)byggnad o. d.: vindpinad; äv. om person: väderbiten. På krönet är .. (ön) beväxt med en sparsam, knotig och vindbiten småskog. Bovallius CentrAm. 97 (1887). Fisk-Lasse stod fyrkantig och vindbiten mitt på golvet i Brunos rum. Hammenhög Torken 209 (1951). Den vindbitna skärgårdsstugan utanför Åmål. Hufvudstadsbl. 29/5 2015, s. 28. —
(1 f) -BLOMMA. om blomma l. växt vars pollination sker med vindens hjälp; motsatt: insektsblomma (se d. o. 1). NF 2: 714 (1877). Rågen .. är en typisk vindblomma. BokNat. Liv. 90 (1951). —
(1 f) -BLOMMIG. om växt: vars pollination sker med vindens hjälp; äv. om familj av sådana växter; motsatt: insektsblommig. Lindman NordFl. 3: 52 (1901). Barrträd, hängeväxter, halvgräs och gräs är de viktigaste vindblommiga familjerna. BokNat. Liv. 93 (1951). —
-BLOTTA. för vind utsatt (o. därför (mer l. mindre) snöfritt) parti av fjäll o. d.; jfr blotta, sbst. 2. Fennia XLIX. 4: 47 (1929). De under vintern barblåsta vindblottorna ha sin vegetation av de lätt räknade arter, som kunna uthärda vinterstormarna utan något skydd. Ymer 1942, 3–4: 179. —
-BROTT. skogsv. om av vind förorsakat brott på trädstam. Nathorst JordH 915 (1894). Även starka vindar anställa svår skadegörelse i skogen. Särskilt i kusttrakterna inträffa stormfällningar och vindbrott. Geete o. Grinndal 143 (1923). —
-BRUNN. om gm vindens inverkan skapat (mindre) parti av öppet vatten på i övrigt istäckt sjö (jfr brunn 3 o. -vak); ngn gg äv. om av vind orsakad grop i snötäcke l. sand. IdrIMar. 1935, s. 282. Vindbrunnar kallas områden som fryser senare, oftast där sjön är som djupast. De håller sig öppna om det börjar blåsa – samtidigt som isen i övrigt växer fortare i blåsten. Sportfiskeb. 121 (1984). Vindbrunnar gröps vid en förhärskande vindriktning ur på läsidan av uppstickande föremål, som träd, stenblock eller byggnader. NE (1996). —
(1 e) -BRUS. brus (se d. o. 2) från vind (jfr -sus), särsk. om av fartvind orsakat brus i fordon; förr äv. om storm l. kraftig vind (jfr brus 1). Rak gick han med lugn panna och klara ögon genom vindbruset. Levertin Magistr. 148 (1900). Den avancerade formgivningen gör (bilmodellen) Scorpio fri från störande vindbrus, sänker bränsleförbrukningen och gör kupén tyst. DN 29/5 1987, s. 18. —
-BRÄDA l. -BRÄDE. vindskiva. VetAH 7: 253 (1746). (Kyrkan) har tjärat spåntak, som hänger ned med breda, ibland sirade vindbräden över vapenhusets gavel. TurÅ 1944, s. 162. —
(1 f) -BUREN, p. adj. som bärs l. burits av vinden; särsk. om sand l. stoft o. d. Liksom snö samlas i drivor, där ett hinder skänker lä, bildas dyner av vindburen sand. Hadding Geol. 63 (1954). —
-BY. by (se by, sbst.1 1). Carlén Köpm. 1: 433 (1860). Är luften labil kan luft ovanifrån, den som har högre hastighet, lätt föras ner till marknivå och upplevs där som en vindby. Andbert Fritidsväd. 16 (1977). —
-BYXA. om (vid (vinter)sport o. d. använd) byxa i vindtätt tyg (avsedd att bäras utanpå annan byxa); i sht i pl.; jfr -kläder. JordRunt 1935, s. 181. I skidspåret håller man sig varm med en rymlig tunn och kanske ofodrad jacka och ett par tunna vindbyxor. ICAKurir. 1994, nr 42, s. 11. —
(1 (g)) -BÄLTE. (i fackspr.) bälte (se d. o. 2) l. område l. zon som utmärks av specifika vindförhållanden. Carlson 1Skolgeogr. 139 (1887). De öppna oceanerna kunna klimatiskt indelas i vindbälten .. vilka på ömse sidor om ekvatorns stilla bälte utgöras av nordöstpassadens bälte på norra och sydöstpassadens på södra halvklotet. HandInd. 383 (1926). —
-BÖJD, p. adj. särsk. om träd(stam): böjd av vinden; jfr -vriden. VLS 204 (1888). Krokiga, vindböjda tallar. TurÅ 1916, s. 30. —
-BÖJTEL. [jfr t. windbeutel, urspr.: vindsäck]
1) om karaktärslös l. hållningslös l. ombytlig l. lättsinnig (i sht förr äv. opålitlig l. bedräglig l. utsvävande) person; jfr böjtel 2 o. -flöjel, -fångare, -spelare. Porthan BrSamt. 1: 30 (1780). Sonen var en äkta vindböjtel, som lefde jemt i sus och dus. Thomasson ArbLefn. 101 (1859). Det finns .. vindböjtlar i pensionärsråden, som jamar med när socialförvaltningen lägger fram sina förslag om nedskärningar. HbgD 9/10 1995, s. 2.
2) [jfr motsv. anv. i t.] (numera i sht i Finl.) om petit-chou. ÖoL (1852). Vindböjtlar .. Smöret, vattnet och sockret kokas upp, och mjölet ivispas försiktigt med stark visp .. När smeten svalnat, iröres en äggula i sänder och sist de till hårt skum slagna vitorna. Högstedt KokB 71 (1920).
Avledn. (†): vindböjtleri, n. till -böjtel 1: hållningslöshet l. ombytlighet l. opportunism. AB 31/1 1838, s. 1. (Poeten J. Drydens) omvändelse (till katolicismen) sammanfaller nästan med Jakob II:s uppstigande på tronen, och många af hans fiender förebrådde honom hans vindböjtleri. 2NF 6: 918 (1906). SAOL (1973). —
-DEMON. jfr -gud. (Vindarna) spela .. ingen framstående roll i den nordiska mythologien .. ehuru tvifvelsutan åtskilliga mythgestalter ursprungligen uppfattats såsom vinddemoner eller herskare öfver vädret. AntT XII. 1: 58 (1891). —
-DRAG. svag vind; vindfläkt l. vindstöt; äv. mer l. mindre bildl.; jfr drag I 17 o. -stråk o. luft-drag. Till höger .. sågo vi öfver trädtopparne höja sig en lätt rökpelare, som ett sakta vinddrag förde åt vår sida. Bremer FamH 84 (1831; uppl. 2000). Den hedniska filosofiens lampa .. släcktes af ett vinddrag från despotismen. Rydberg Ath. 9 (1859). En lastbil körde förbi i hög fart och det riste till i bilen av vinddraget. Naumann Vågorna 263 (1998). —
(1 f) -DRIFT. om förhållandet att ngt (l. ngn) driver l. transporteras med vinden; jfr -transport. Sernander SkandVeget. 18 (1901). Vinddriften över is har .. spelat en stor roll vid spridningen (av växtarter). SvNat. 1929, s. 126. —
-DRIFT-STRÖM. (†) = drift-ström. En formel för vinddriftströmmar, då vinden genom friktion försätter ytlagret i rörelse. VetAH XXXVIII. 2: 3 (1904). —
(1 (g)) -DRIVA, -ning. [jfr -driven anm.] intr.: driva (se driva, v.2 15) för vinden; äv. i pass.: drivas (se driva, v.2 14) av vind (till en plats o. d.); jfr storm-driva. Stiernman Com. 5: 648 (1697). (År) 1658 hade en isländsk student, Jon Rugman, vinddrivits till Sverige. Schück o. Warburg Huvuddr. 1: 117 (1917). —
-DRIVANDE, p. adj. särsk. (†) till 3, om läkemedel: som befordrar l. ökar flatulens. Schroderus Comenius 795 (1639). Wint- och urin drifwande medicamenter. HdlCollMed. 1/4 1697, s. 929. —
-DRIVARE.
1) om ngn l. ngt som drivit för vinden (o. därvid hamnat ur kurs).
a) (numera mindre br.) om (flytt)fågel. FoFl. 1913, s. 168. De 8 återstående rariteterna, som Schaaning omtalar, tillhöra ej Norges fauna. Två av dem härstamma från Grönland och äro utan tvivel att betrakta såsom rena vinddrivare, som råkat ur sin regelbundna kosa ned mot Storbritannien. FoFl. 1937, s. 53.
b) till 1 g, om fartyg; jfr -löpare 1. Wind-drifware, eller sådant fartyg, som hwarken loszar eller lastar, utan för storm, motwind eller annan orsak nödgas söka Swensk hamn, erlägger för inkommandet och utgåendet i ett för allt, 4 sk. per läst. SFS 1827, s. 1100. Ett tiotal vinddrivare som legat i Ystads hamn under veckoslutet kunde på tisdagen fortsätta den avbrutna resan runt Sandhammaren. LD 1960, nr 243, s. 16.
2) jäg. till 2: jakthund som följer lukten från viltet (o. icke dess spår); jfr -löpare 2. En hund som .. sätter näsan i marken och sakta och målmedvetet arbetar sig fram på slaget klarar i allmänhet även ganska besvärliga tappter säkrare än en ”vinddrivare”, som arbetar mera planlöst. Jakten 74 (1951). —
-DRIVEN, p. adj. Anm. De anv. av vinddriven som icke upptas här räknas ss. klart verbala o. behandlas under -driva. särsk.
1) till 1 (g): som drivit (se driva, v.2 15) för vinden (o. därvid hamnat ur kurs); särsk. dels om fartyg, dels om (flytt)fågel; om person äv. (o. i sht) bildl.: som saknar fast hållpunkt i tillvaron l. är vilsen (se d. o. 2). För fartyg, hwilka såsom winddrifne återwända till hamn under det Tullkammare-district, hwarifrån de sednast utgått, erlägges wid sådant anlöpande ej widare någon expeditions-afgift. SPF 8: 212 (1839). Dygnet innan hade nordvästlig storm rått, så fågeln var tydligen vinddriven och utmattad. FoFl. 1949, s. 43. Inte skulle två kriminalare från Maardam ha ryckt ut för att utreda vad som hänt med en så utpräglat vinddriven existens som Maarten Verlangen. Nesser FallG 356 (2003).
2) till 1, om maskin l. anordning o. d.: som drivs (se driva, v.2 39) av vinden. I allmänhet drives brytningen av arbetslag om flera personer och försiggår numera mångenstädes med hjälp av vind- eller maskindrivna kranar. Fatab. 1927, s. 145. —
-ELEKTRICITET. (numera bl. tillf.) vindel. Med ”vindelektricitet” förstår man elektricitet, framställd i en elektrisk generator medelst vinden såsom drifkraft. LAHT 1910, s. 508. —
-ELEKTRICITETS-VERK. (numera bl. tillf.) vindkraftverk. Huruvida .. vindstyrkan inom några större områden af vårt land är så stor, att vindelektricitetsverk kunna med fördel användas, måste naturligtvis först bli föremål för en noggrann undersökning. LB 4: 192 (1904). —
-ENERGI. ur vind utvunnen energi (se d. o. 2 b), vindkraft. 2NF 32: 654 (1921). Redan nu är det i princip möjligt att försörja massor av villor med vindenergi. DN 11/9 1974, s. 29. —
-ERODERAD, p. adj. geol. eroderad gm vindens inverkan. Vinderoderade bäcken från den tid, då marken ännu var bar på grund av det arktiska klimatet. SvGeogrÅb. 1931, s. 111. —
-EROSION. geol. av vind åstadkommen erosion. Nathorst JordH 463 (1891). Särskilt inom ökentrakterna .. förekommer det fenomen som kallas vinderosion och som bl. a. leder till att berghällar slipas av och formas på en mängd olika sätt. Loberg Geol. 139 (1980). —
-EXPONERAD, p. adj. exponerad (se exponera 1 a) för vind. BotN 1911, s. 167. Färden över de starkt vindexponerade kalfjällen verkade inte lockande. TurÅ 1946, s. 297. —
-FALL. (numera mindre br.) vindfälle; jfr fall, sbst. II 5 a. OrdnSkogTrään 1664, s. A 4 b. (I januari) måste man .. vr skogen rödja och til bränsle hemföra wind-fall och andra torra trän. Broocman Hush. 1: 76 (1736). Ymer 1942, 3–4: 482. —
-FANA. särsk. om meteorologiskt instrument för avläsning av vindriktning; jfr fana 3 o. -flagga, -visare. VetAH 1782, s. 91. För bestämmande av vindens riktning brukas vindfanan, för mätning av dess styrka anemometern el. anemografen. 3NF 13: 1249 (1930). —
-FAREN, p. adj. (numera mindre br.) vindpinad. Rydberg Gudas. 6 (1887). Den vilda eken, som presenterar sig i gamla, knotiga, vindfarna och rikt förgrenade exemplar. TurÅ 1910, s. 269. —
-FLAGGA. (numera bl. tillf.) (mindre) flagga (se flagga, sbst. 1) l. vimpel för bestämmande av vindriktning; förr äv. om vindflöjel i metall l. trä i form av flagga (jfr flagga, sbst. 6 a, o. -fana). Öfwer timklockorna (på domkyrkan) skulle giöras et litet wackert tak af bräder, och sättias däröfwer en windflagga til allas efterrättelse om wind och wäder. KyrkohÅ 1940, s. 71 (1713). Utomhussport på hög höjd kan vara vanskligt, vilket även de fladdrande, röda vindflaggorna på 1 600 meters höjd .. accentuerade. SvD 4/2 2007, s. 34. —
(1 f) -FLOTTÖR. (†) jfr flottör 2. Sernander SkandVeget. 15 (1901). Fröspridning .. sker äfven genom på marken kringblåsande blad, på hvilka frön fastnat; bladen sägas då tjänstgöra som vindflottörer. 2NF 17: 1006 (1912). —
-FLÄKT. svag vindstöt; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr fläkt, sbst.1 II 1, o. -drag, -kåre, -pust o. luft-fläkt. Rogberg Pred. 1: 15 (1825). ”En god gärning”, brukade munken säga, ”det är en glädje över all glädje och en vindfläkt från saligheten”. Heidenstam Svensk. 1: 130 (1908). Det var en dag i augusti. En sådan, då året liksom håller andan mellan sommar och höst. Inte en vindfläkt, inte en molntapp. Ruin Rumm. 121 (1940). —
-FLÖG. (†) vindflöjel; jfr flög, sbst.3 2. Sparre Stand. 342 (1847). Stäfbilderna (på drakskeppen) voro ofta förgyllda, och på masttopparna syntes gyllene fåglar såsom vindflögar. Wrangel SvFlBok 32 (1897). —
-FLÖJEL. flöjel (se flöjel, sbst.1 1) (jfr -flög, -leka o. väder-flöjel); äv. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. om vindböjtel (se d. o. 1) (jfr flöjel, sbst.1 2). Nordstjernan 1844, s. 127. Den allmänna meningen i Sverige .. är ingenting annat än ett irrbloss eller en vindflöjel, som vänder sig vid hvarje ny vind. Tegnér Armfelt 3: 386 (1887). På taket till hörnhuset Kyrkogatan–S:t Petri kyrkogata sitter än i dag en vindflöjel med initialerna ABM och årtalet 1744. Kulturen 1990, s. 113. Att Emilia ”fått idéer” har bara med Hugo Lindblom att göra, det är det Sofia tänker; att systern är en vindflöjel. Jörgensdotter BergDöttrar 319 (2009). —
-FORMAD, p. adj. formad av vinden; särsk. om vegetation. Vindformat granbestånd. SvFinl. 1: 43 (1919). —
(1 (g)) -FREKVENS. (i fackspr.) jfr frekvens 2. Fennia XXXVIII. 2: 41 (1915). Vindfrekvens .. (dvs.) den procentuella förekomsten av olika vindriktningar och vindhastigheter. SohlmanSjölex. (1955). —
-FRI. fri från vind, vindstilla; jfr -lös. Nicander 2: 61 (1827; om sjö). Det var en kall, vindfri dag med betydande snömassor i skogen. TurÅ 1959, s. 17. —
-FRÄTT, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr fräta, v. 2 e, o. -pinad. Hedin GmAs. 2: 108 (1898). En romantisk idyll, med stora träd susande intill de grå, vindfrätta murarna. TurÅ 1961, s. 84. —
-FÅNG. (vind- 1540 osv. vinde- 1541) konkret, om ngt (särsk. del i apparat l. maskin l. konstruktion) som fångar upp l. avleder vind l. luftström (l. hindras av luftmotståndet); förr äv. dels om öppning varigenom luft kan passera l. ventil med vilken luftström regleras, dels abstrakt, om förhållandet l. förmågan l. egenskapen att fånga upp osv. vind l. luftström (särsk. i förb. med ta); jfr fång, sbst. 14 b, 15, o. -fångare. Fåårskin till windffang på belgierne vdij Groffssmidien. VaruhusR 1540. Ofwanföre qwarnstenarne upföres en serskild timring til den längd och bredd, at miöldammet såsom uti et windfång ifrån alla sidor deruti kan upstiga. SamlRönLandtbr. 2: 240 (1777). Vindfånget består af en i 45 gr. vinkel på lokomotivets framsida fäst plåt, som täcker alla cylindriska och vertikala delar, mot hvilka luften gör största motståndet. SD(L) 1896, nr 39, s. 4. När det började blåsa hårdt, tog björken vindfång, kom i svängning och ryckte då med sig åtskilliga af grundvalarna till det bräckliga sångarnästet. PT 1904, nr 53 A, s. 3. särsk.
a) på byggnad: (mindre) farstu l. entré (i form av utbyggnad) med syfte att förhindra drag (se d. o. I 18). De gamla vindfången framför norra och södra ingångarne .. komma nu, målade i träfärg, att korrespondera med midtskeppets båda afslutningar, orgelfasaden och altaret. PT 30/1 1892, s. 3. I obygder där huset ligger ensligt och oskyddat för vädret vill man ofta ha ett utrymme utanför stugan som vindfång och förvaringsplats för ved och utrustning. Håkansson FrStockStuga 77 (1976).
b) urmak. i urverk: hjul med uppgift att (med hjälp av luftmotstånd) reglera hastighet. HusgKamRSthm 1750, s. 571. I sådana fall (då stor hastighet måste minskas) användas så kallade Vindfång. Dessa äro hjul, hvilka äro construerade som vadarehjul, men ha endast tre eller högst fyra skoflar eller vingar. JernkA 1829, Bih. s. 359.
c) till 1 g, i fråga om (segel)fartyg. G1R 28: 366 (1558). Skulle skeppet drifva, sedan alla ankare äro fällde och allt som tar vindfång i vädret redan är undanröjdt, återstår intet annat än kapa masterne. Platen Glascock 2: 164 (1837). Trälastens tölpiga, tornhöga vindfång bölar för den vräkande orkanen. Martinson Kap 32 (1933). —
-FÅNGARE. om anordning (på byggnad l. fortskaffningsmedel o. d.) med uppgift att utgöra vindfång; förr äv. bildl., om vindböjtel (se d. o. 1). En politisk vindfångare. Fryxell Ber. 9: 125 (1841). Utanför fönstret är en vindfångare, som, tack vare tågets fart, pressar in en häftig luftström. Hedin Pol 1: 160 (1911). —
-FÄLLD, p. adj. om träd l. skog: fälld av vinden; jfr storm-fälld. På det den å allmänningen vindfälde skogen icke alldeles må ligga och förruttna. NoraskogArk. 5: 455 (1764; normaliserat). Vid färder inom nationalpark må .. torra och vindfällda träd samt ris användas till uppgörande af lägereld. SFS 1911, nr 156, s. 2. —
-FÄLLE. (vind- 1647 osv. vinde- 1731) konkret, om träd som fällts (o. ryckts upp med rötterna) av vinden; äv. koll., om (virke hämtat från) sådana träd; förr äv. abstrakt, om skeendet l. förhållandet att träd l. skog fälls av vinden (äv. konkretare, om enskild omgång av sådant fällande); jfr fälle, sbst.1 1, o. -fall, -skog o. rot-välta, skogs-fälle 2. RARP 4: 62 (1647). Halländska Allmogens ansökning at niuta windfälle af eke- och boketrän på theras åboende crono- och skattehemman. 2RARP 8: 41 (1734). Et starkt windfälle, som timade i Dec. månad 1747. Trozelius Rosensten 125 (1752). Detta är urskogen sådan vi tänkt oss den – med orörlig, grön skogsskymning, döda träd och multnande vindfällen. Selander MarkMänn. 23 (1937). De (späda plantorna) gro bäst i grannskapet av de gamla bestånden på solig och öppen mark, vilken på naturens vägar ha undanröjts genom eld .. (l.) genom vindfälle. Ymer 1954, s. 66. —
-FÖRBAND. (i fackspr.) jfr förband 2 c o. -stag. TT 1900, Byggn. s. 154. Där takpanel saknas eller är otillräcklig anordnas vindförband med kryss. Höga tak böra försträvas i hanbjälkarnas plan. HantvB I. 6: 160 (1938). —
-FÖRDELNING. (i fackspr.) fördelning (se d. o. 3) av vindar (inom visst geografiskt område l. under viss tidsperiod). Sthm 1: 51 (1897). Havets och fastlandets inflytande på vindfördelningen under de olika årstiderna. SvGeogrÅb. 1929, s. 54. —
(1 (g)) -FÖRHÅLLANDE. i sht i pl., om förhållanden (se förhållande 4) avseende vindar (inom visst geografiskt område l. under viss tidsperiod); jfr -läge 2. Då man betraktar vindförhållandena för särskilta trakter på jorden, påträffas olikheter, hvilkas kännedom är nödvändig för bestämmandet af hvarje ställes klimateriska karakter. Selander ÅrsbVetA 1837–41, s. 110. Tvingade vindförhållandena flottan till kryssning, skulle de övriga flottorna i tur och ordning falla ned bakom den första. SvFlH 1: 402 (1942). —
-FÖRSTRÄVNING. (i fackspr.) särsk. konkret; jfr för-sträva, v.2, o. -stag. TT 1884, s. 105. Den nödiga styfheten i sidoriktningen erhåller bron dels genom tvär- och vindförsträfningar under brobanan .. dels genom dylika anbragta öfver brobanan. TT 1901, V. s. 77. —
-FÖRÄNDRING. (vind- 1858 osv. vinds- 1840) särsk. konkretare: förändring med avseende på vindriktning l. vindstyrka; jfr -kantring, -kast 1, -skifte, -vridning. Danska flottan hade, dels genom en vindsförändring, dels genom landets sträckning, kommit i lää om Svenskarne. Gyllengranat SvSjökr. 1: 190 (1840). Temperatur- och vindförändringar kan ha .. inflytande på flyttningsdriften (hos fåglar). BokNat. Liv. 265 (1951). —
-GENERATOR. jfr -kraft-verk. DN(A) 6/11 1930, s. 10. Coca-colaskylten måste förbruka större delen av den ström vindgeneratorn högst uppe på kullen viftar ihop. Allansson ResHonduras 174 (1967). —
-GUD. relig. gud som tänkes råda över vinden; jfr -demon o. storm-gud. 2VittAH 21: 207 (1853, 1857). (Oden) var ursprungligen en vindgud, som, då han jagade fram med stormen, anförde de aflidnas andar. Boëthius HistLäsn. 2: 21 (1898). —
-HARPA. eolsharpa; jfr harpa, sbst.1 1 d. Ling Kärl. 11 (1816). På berget spelade templet. En vindharpa rest högt in i den tunnaste luften där kastningarna och snabbheten rör sig som friast. Gyllensten SokrDöd 80 (1960). —
(1 (g)) -HASTIGHET~002, äv. ~200. hastighet (se d. o. 3 c) hos vind; jfr -styrka. Molnens hastighet är .. betydligt större än vindhastigheten vid jordytan. Hildebrandsson Buchan 130 (1874). Mellan kl 18 och 24 den 12 nov. var vindhastigheten i medeltal över Östersjön 21 m/s. TT 1941, V. s. 27.
-HJUL, sbst.1 (sbst.2 se vinda, sbst.1 ssgr) särsk. om hjul (se d. o. 2) som (ss. del av vindkraftverk l. väderkvarn o. d.) uppfångar vind; äv. om anordning vari sådant hjul ingår (o. som omvandlar vindkraft till elektrisk energi l. rörelseenergi). UB 5: 25 (1874). Ingen har byggt en väderkvarn eller ett vindhjul av någon sort: det anses för syndigt att utnyttja Guds fria vindar. Lundkvist Vindingev. 34 (1956). Till skillnad från väderkvarnens vanliga fyra vingar hade denna vindmotor 100–150 små vingar eller blad av stålplåt på vindhjulet, som hade en diameter av 1–3 meter. Strandh PyramLas. 25 (1985). —
-HÅL. lufthål (se d. o. 1). En kakelvgn i en stughu, som giordt är medh itt windhål på sijdhan, när man öpnar samma hål tå elden theruthi brinner, begynner elden af wädret, som ther till drags, medh stort liudh tassla, lijka som man medh en pwst pwstadhe ther upå. Forsius Phys. 53 (1611). Segel med vindhål. SD 1896, nr 37, s. 5. —
-IL. vindstöt (jfr il, sbst.2 1, o. -iling); äv. bildl., särsk. om plötsligt påkommande känsla av obehag (jfr il, sbst.2 2). Hastigt en vind-il for genom ynglingens fladdrande / lockar. Valerius 1: 30 (1831). En kall vindil drar genom mitt inre. Jag sluter fingrarna runt mitt varma teglas och försöker hålla rösten stadig. Bredow BaraInte 169 (2009). —
-ILING. (†) vindil; jfr iling 1. En vindiling förde ett helt fång .. löv hän över de (på gravarna) dystra symbolernas skuggor. Hedenvind–Eriksson Offerv. 16 (1920). —
-JACKA. jacka i vindtätt tyg; jfr -kläder, -tygs-jacka. BonnierMH 1915, s. 759. När vädret är stormigt men torrt kan ett vindtätt yttre lager (en vindjacka eller en vindtät, grövre fleece) vara ett bra plagg. Staffansson Berger Hiking 59 (2006). —
-JÄRN, sbst.1 (sbst.2 se vinda, sbst.1 ssgr) byggn. jfr storm-järn 1. Giordt till kyrckiones fönster 10 st. windjärn. BtÅboH I. 11–12: 8 (1654). —
(1 (g)) -KANTRING. om mer l. mindre hastig (till minst 45° uppgående) ändring av vindriktningen; äv. (o. numera i sht) i mer l. mindre bildl. anv.; jfr kantra, v.2 II 3 a α, o. -kast 1. Platen Glascock 2: 186 (1837). Vid 2-tiden kom vindkantringen, varefter vi tillbringade några plågsamma timmar i svår, korsande sjö, som utsatte fartyget för utomordentliga påfrestningar. VFl. 1922, s. 68. Ämnets strukturalistiska vindkantring. Lychnos 1996, s. 67. —
-KARTA. meteor. karta över (beräknad) förekomst av (o. riktning hos) vindar inom visst geografiskt område. KrigVAH 1851, s. 51. Länsstyrelserna i Kristianstad och Malmöhus län har gjort en vindkarta. Den visar var det blåser mest. Där är det förstås bäst att sätta upp vindkraftverk. HbgD 11/9 1995, s. 4. —
-KAST.
1) till 1 (g): kastvind; äv. om plötslig ändring av riktning l. styrka hos vind (jfr -kantring); jfr kast, sbst.4 III 3. VetAH 1780, 1: 104. De våldsamma vindkasten slet seglen ur deras händer. Stenelid KlarStjärn. 302 (1949). Även i en långsam kallfront kan det finnas inbäddade bymoln, vilka kan ge oväntade vindkast. Andbert Fritidsväd. 37 (1977).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr vind 4); särsk. i fråga om (politisk) opinion o. d. (jfr vind 4 b slutet). Leopold 5: 267 (1799). Stockholms Dagblad skall äfven framgent intaga den sjelfständiga, af dagens politiska vindkast och allt blindt partiväsen oberoende ställning som tidningen alltid sökt att häfda. SmålP 1890, nr 152 A, s. 4. För att förstå sammansattheten i Lindorms kärleksdiktning, dess tvära vindkast, måste vi .. återvända till hans fadershat. 3SAH LXXXIII. 1: 154 (1975). —
-KITTEL. [jfr t. windkessel] (förr) i l. på pump l. vattenspruta o. d.: luftfylld kammare med uppgift att skapa jämnare (l. högre) vätsketryck. JernkA 1829, Bih. s. 125. Genom tryckpumparna (i vattensprutan) .. inpressas vatten i vindkitteln .. och komprimerar häri befintlig luft, hvars elasticitet utkastar vattnet genom slangen .. i en stark och jämn stråle. Moll Fys. 1: 47 (1897). —
-KLÄDER, pl. kläder i vindtätt tyg; jfr -byxa, -jacka, -overall, -rock. Antarctic 1: 269 (1904). Det är trend att åka (skridskor) långt i vindkläder med matsäck på ryggen och luva på huvudet. AB 19/2 2001, s. 16. —
-KRAFT. om kraft (se d. o. 4) som åstadkoms av vinden (o. som utvinns l. kan utvinnas gm omvandling till elektrisk energi (i sht förr äv. rörelseenergi)); särsk. om sådan kraft betraktad ss. naturtillgång; jfr -energi. KrigVAH 1808, s. 184. Då ett fartyg seglar, äro följande krafter i verksamhet: fartygets tyngd, vattnets lyftkraft, vindkraften och vattenmotståndet. Engström Skeppsb. 130 (1889). Sågens mekaniska framdrivning, i Holland med vindkraft, i Norden med vattenkraft. HT 1927, s. 201. Nu när oljan och kolet börjar tryta blir diskussionen om vindkraft allt ivrigare. RöstRadioTV 1976, nr 14, s. 48.
Ssg: vindkrafts-park. jfr vind-park. Genom att placera ut ”vindkraftsparker”, d v s grupper av vindkraftverk i industriområden och bergspass här och där kan vi få resurser till bostadsuppvärmning också i storstadsregionerna. GbgP 11/5 1987, s. 9. —
-KRAFT-VERK. kraftverk i vilket vindkraft omvandlas till elektrisk energi; jfr -aggregat, -elektricitets-verk, -generator, -motor, -mölla, -turbin. 2NF 32: 648 (1921). Vattendomstolen vid tingsrätten i Växjö gav på torsdagen Sydkraft tillstånd att bygga Sveriges första havsbaserade vindkraftverk utanför Nogersunds hamn på Listerlandet i Blekinge. SvD 1990, nr 52, s. 12. —
-KUL, äv. -KULA. (†) vindstöt; jfr kul, sbst. En stark vindkula från Alettas förbisvängande råb, kastade .. (ritningarna) öfverända. Wallenberg (SVS) 1: 124 (1771; uppl. 1999). Cannelin (1939). —
-KÅRE. vindfläkt; jfr kåre, sbst.4 1. Törneros (SVS) 1: 181 (1824). Ibland hängde seglen rätt ned utan att fyllas av den minsta vindkåre. Hägg Örl. 241 (1943). —
-KÄNSLIG. om ngt sakligt: känslig (se d. o. 5) för vind. Enar, högvuxna och spetsiga som cypresser, med vindkänsliga toppar. Lundkvist BefEns. 14 (1958). Konstruktionen (hos den flytande bron) är inte vindkänslig och absorberar väl svängningar och vibrationer i vatten och jordskorpa. NTeknik 1973, nr 2, s. 12. —
-LAV. bot. om den på vindexponerade klippor o. stenar växande lavarten Ophioparma ventosa (Lin.) Norman (i ä. botanisk systematik benämnd Haematomma ventosum (Lin.) Massal.). Krok o. Almquist Fl. 2: 118 (1907). Ursing SvVäxt. Krypt. 192 (1949). —
-LEKA. om anordning som rör sig l. vrider sig i vinden (jfr leka, sbst. 3); särsk. dels om vindsnurra (jfr leka, sbst. 1), dels om vindflöjel, dels om (del av) anordning avsedd att skrämma bort skadedjur. Wetterbergh Genrem. 302 (1842). Man utsätter (för att skrämma mullvadar o. möss) åkerskrämmor af flera slag, s. k. vindlekor. Arv 1961, s. 113 (c. 1870). Vindlekan på taket, fläderbusken i hörnet, vildvinet kring verandan. Nycander GHerrg. 35 (1912). En nyhet .. är den lustiga vindlekan, som man hoppas alla barn skall tycka om. SDS 21/4 1965, s. 25. —
-LÅDA. (†) i orgelverk: väderlåda; jfr luft-låda 2. VDR 1661–62, s. 56. Orgeln erhåller tre pneumatiska vindlådor enligt Rooswelts system, med en mindre bälg till hvarje pipa. KyrkohÅ 1935, s. 140 (1924). —
-LÄGE.
1) läge (se d. o. 4 b) utsatt för (mer l. mindre kraftiga) vindar. I synnerhet är det de träd, som växa ytterst i vindlägena, som torka. SkogsvT 1909, s. 435.
2) (läge (se d. o. 6) i fråga om) vindförhållanden. Täflingen (i skridskosegling) skall omfatta alla vindlägen, äfven kryss. TIdr. 1887, s. 4. —
(1 b) -LÄTT. motsv. lätt, adj.2; särsk. dels: som väger mycket lite (jfr lätt, adj.2 1), dels: snabb l. spänstig (jfr lätt, adj.2 4). Atterbom Lyr. 3: 174 (1825). Men fjerran de berserkar tolf nu ila, / helt kort få vindlätta elgspannen hvila. Ling Tirf. 1: 76 (1836). Dunig och vindlätt snö. TurÅ 1969, s. 20. —
-LÖPARE. (†)
1) till 1 g: vinddrivare (se d. o. 1 b). Militaire-Befälhafwaren (på tulljakt) skall .. wara ytterst uppmärksam på de så kallade Windlöpare, eller sådana Fartyg som för storm eller andra .. orsaker, genom otillåtna farleder i Skärgården inlöpa. SPF 1823, s. 231.
2) till 2: vinddrivare (se d. o. 2). Den hund, som håller nosen rätt fram vid sökandet, är säkrast, han blifver ej så lätt förvillad, som vindlöparen, hvilken håller nosen upp i vädret. Källström Jagt 90 (1850). TIdr. 1896, s. 368. —
-LÖS. jfr lös 17 o. -fri. Möller (1790). Vindlösa, kvafva, brännande augustidagar. Rydberg Varia 283 (1890, 1894). I nätternas vindlösa stillhet skarpnade det till en knakande kyla. Moberg Invandr. 459 (1952).
Avledn.: vindlöshet, r. l. f. egenskapen l. tillståndet att vara vindlös. Franzén Pred. 2: 112 (1842). Plötsligen, i den tryckande vindlösheten, drar en lättande vindkåre från hafvet in öfver mossen. Norlind Hell 1: 91 (1912). —
-MAKARE. särsk. [jfr t. windmacher] (†) till 4 c: skrävlare; storpratare. En stor skrytare, en Charletan, en Wintmakare, en Narr. Lindahl Tanckef. 54 (1740). Tilas Ant. 1: 373 (1766). —
-MOTOR. (i sht i skildring av ä. förh.) om anordning i vilken vindkraft omvandlas till elektrisk energi (i sht förr äv. rörelseenergi); jfr -kraft-verk. Juhlin–Dannfelt 431 (1886). Även en annan uppfinning av Polhem kom icke till användning, nämligen en vindmotor till pumpverket. VFl. 1924, s. 125. Vid Domarudden har raststugan elektrifierats genom uppsättande av en vindmotor. TurÅ 1946, s. 385. —
-MÄTARE. om meteorologiskt instrument för mätning av vindhastighet, anemometer; jfr -våg, sbst.1, o. vindhastighets-mätare. VetAH 1782, s. 91. Vindmätaren registrerar faktiskt 20 sekundmeter. Sjön ökar och blir krabbare. SvFl. 1941, s. 47. —
-MÄTNING. mätning av vindhastighet (o. vindriktning); äv. konkretare, om (resultatet av) enskild sådan mätning. TT 1889, s. 39. Vinden på större höjd .. är .. övervägande sydlig till sydvästlig under vintern i Norrland så som vindmätningarna med pilotballonger tydligt visa. Ymer 1942, 3–4: 82. För vindmätning fylls en stor ballong med vätgas, och under denna apteras en s.k. hörnreflektor med en träffyta på 300 kvadratmeter. SvD(A) 31/10 1962, s. 10. —
-MÖLLA. (i sht i södra Sv., bygdemålsfärgat) väderkvarn; äv. om vindkraftverk. SDS 14/11 1899, s. 3. Det är skönt att vila ögonen på en skånsk länga .. och den gamla vindmöllan. TurÅ 1955, s. 297. Drygt 300 vindmöllor med effekter på över 50 kW snurrar på olika håll i landet. GbgP 12/10 1997, s. 5. —
-NÖTT, p. adj. särsk. om sten o. d.: nött (se nöta, v.2 3) gm vindens inverkan; jfr -slipad. Svenonius Stenr. 203 (1888). Gränslös utbreder sig slätten framför oss, beströdd med vindnötta stenar af tuff, lava och porfyrit. Hedin Transhim. 3: 28 (1912). —
-OBSERVATION. meteor. observation (se d. o. 1 a) rörande vind l. vindar. Hildebrandsson Buchan 151 (1874). Om vindobservationerna göras på vissa tider medelst angifvande af flöjelns tillfälliga läge, nöjer man sig med 8 vindriktningar. Timberg Meteor. 121 (1908). —
-OMBLÅST~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. tillf.) om trakt l. plats: kring vilken vindar blåser; jfr omblåsa 1. Johansson HomIl. 2: 606 (1846). Det friska skogssusande och vindomblåsta Algarve. Krusenstjerna Pahlen 4: 53 (1933). —
-OMSUSAD~020, p. adj. (numera bl. tillf.) särsk. om trakt l. plats: kring vilken vinden susar. Här en Hermes jag står, vid den vindomsusade trägård. Tranér Anyta 25 (1826). Öar prisas i poesi och prosa som särskilt lyckligt lottade landområden, havsombrusade, vindomsusade, med dimblå kust. TurÅ 1974, s. 119. —
-OVERALL. overall i vindtätt tyg; jfr -kläder. I kallare väder är det lämpligare med en träningsoverall typ vindoverall. Lind Sommarutrustn. 28 (1975). —
-PACKAD, p. adj. om snö: packad av vinden. Ymer 1937, s. 96. Man bör .. (för skidvallning) känna till de olika snötyperna: nysnö, finkornig snö, grovkornig snö, skarsnö, vindpackad snö och kramsnö. Lind Vinterutrustn. 147 (1976). —
-PARK. [sannol. elliptiskt för vind-krafts-park] vindkraftspark. GbgP 22/1 1994, s. 30. Tolv vindkraftverk, med vingspetsarna 60 meter upp i skyn. På Gipsön utanför Landskrona planerar privata entreprenörer nu Sveriges största vindpark. SDS 9/1 1996, s. A3. —
-PINAD, p. adj. pinad (se pina, v. I 4 b, 5 d) av vinden l. vindar; särsk. dels om vegetation, dels om trakt l. plats; jfr -biten, -faren, -frätt, -piskad, -pressad, -sliten, -struken, -svept, -vriden. Vindpinad strandvegetation. NPress. 26/7 1897, s. 3. På hårt vindpinade krön kan odonriset bli nästan enarådande. Selander LevLandsk. 88 (1955). Skogen som avlöst de våta sanddynerna var tuktad och vindpinad. Wahlberg FrusLiv 25 (2003). —
-PIPA. särsk. (†): luftrör (se d. o. 1 a); jfr luft-pipa. En Menniskia kunde lefwa, fast Wind-pipan wore förstoppad, om uti sidan deraf allenast et hol wore, hwarigenom Luften kunde tryckas in i lungorne. Triewald Konst. 12 (1734). Ahlman o. Forsman (1885). —
-PISKAD, p. adj. särsk. dels om vegetation: vindpinad; förr äv. om person(s ansikte o. d.): väderbiten; jfr piska, v. 4 b α. Han var en medelålders man med vindpiskadt ansigte. Benedictsson Folkl. 78 (1885, 1887). En vindpiskad kryptall med nästan vågrät stam. FoFl. 1950, s. 199. —
(1 f) -POLLINATION. vindpollinering. VäxtLiv 3: 145 (1936). Vid vindpollination (anemofili, anemogami) transporteras pollenkornen av vinden. NE 15: 195 (1994). —
-PRESSAD, p. adj. (numera bl. tillf.) särsk. om vegetation: vindpinad. Barthel Ramsöpojk. 181 (1928). Särskilt karakteristiska äro de rikligt förekommande, vindpressade, krypande enbuskarna. SvNat. 1931, s. 78. —
(1 (g)) -PUMP. med vindkraft driven pump (se pump, sbst.1 1); särsk. om vinddriven länspump (jfr pump, sbst.1 1 a). Norska barkskeppet Tikorna .. har .. inkommit till Portsmouth med skada på roderhufvudet och vindpumpen. SD(L) 12/10 1896, s. 3. Det hvita farmhuset, den rödmålade ladugårdsbyggnaden och den stora vindpumpen. Koch EmigrLand 328 (1910). —
-PUST. vindfläkt; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr pust, sbst.1 I 1 a. Möller (1790). Den mänskliga själen är ej en blott vindpust, ett väder, fastän det vore lätt att räkna upp ett dussin språk, som envist påstå detta. Tegnér SprMakt 114 (1880). Utmärkande för Aten är den klara luften samt det fina kalkdamm, som lägrar sig överallt och som vid minsta vindpust kommer i rörelse. Henning HbgMinn. 1: 385 (1950). —
-RESULTANT. (i fackspr.) jfr resultant 1. SD 1900, nr 173, s. 4. Den geometriska resultanten till alla de vindhastigheter, som på en gifven tid .. observerats på en viss ort, kallas vindresultant. 2NF 32: 643 (1921). —
-RIKTNING. om den riktning varifrån vinden blåser; äv. bildl.; jfr -streck. ÖfversVetAFörh. 1857, s. 389. Strindberg hade redan i Lund haft känning av den nationellt-demokratiska vindriktningen i Uppsverige. 3SAH LIII. 2: 118 (1942). Prognoser över vindriktning och vindstyrka, nederbörd samt temperatur. Ymer 1950, s. 55. jfr medel-vindriktning. —
-ROCK. rock i vindtätt tyg; numera i sht (i vissa kretsar) om sådan rock ss. uniformspersedel; jfr -kläder, -tygs-rock. KatalNK 1916–17, s. 160. Thage G Peterson, fältmässigt klädd i vindrock och ryssmössa på sitt första besök i Södra milot som försvarsminister. SDS 16/3 1995, s. A6. —
(1 g) -RODER. sjöt. jfr roder, sbst.3 2. SvD 19/3 1971, Bil. s. VIII. Vindroder (dvs.) en självstyrningsanordning som styrs av vinden. Block OrdbBåtfolk (1983). —
(1 (g)) -ROS. (i sht i vissa kretsar) kompassros (jfr -skiva 2); äv. (o. i fråga om nutida förh. i sht) om diagram (på vindkarta o. d.) som (bl. a.) visar fördelningen av vindriktningar i visst geografiskt område under viss tidsperiod. De hittills använda simmande kompasserna voro ej genomskinliga; då nu vindrosen nödvändigt måste belysas ofvanifrån, så kunde ej observationer göras om natten. TTekn. 1861, 1: 239. Vindros (dvs.) symbol på väderkartor, seglingsbeskrivningar och vindkartor. Pilar av olika längd visar fördelningen av de olika vindriktningarna i procent under t.ex. en månad. Block OrdbBåtfolk (1983). —
-RUFS. särsk. i fråga om hår, om (frisyr efterliknande) av vinden orsakad oreda l. oordning. UNT 13/5 1932, s. 9. Med uppkavlade skjortärmar, energiskt magerlagd, håret i produktivt vindrufs, läpparna beslutsamt sammanknipna sitter han i det gardinblommigt ljusa direktörsrummet. Industria 1947, nr 43, s. 48. Jag tänker lägga mig till med vindrufs. DN(A) 29/12 1965, s. 8. —
(1 g) -RULLAD, p. adj. (†) jfr rulla, v. 5 c, o. sjö-rullad. Där vindrullat brännvin lär vara vanligare än sjörullad punsch. SvD(A) 22/12 1932, s. 12. —
-RUTA. om framtill på fordon l. farkost anbragd ruta (se ruta, sbst.2 2) med syfte att utgöra skydd mot l. avleda fartvind. AB 20/4 1913, s. 1. Vakthavande styrmannen rörde sig som en knappast märkbar skugga vid vindrutan. Ruin Drömsk. 94 (1951). Det stod en ensam man och skrapade frosten från vindrutan när Claesson och Louise ställde bilen bredvid på områdets parkeringsplats. Wahlberg FrusLiv 359 (2003).
Ssgr: vindrute-spolare. jfr spolare, sbst.1 2. Upsala 13/10 1954, s. 6. För att hålla vindrutespolaren i funktion i kyla måste den fyllas med något frostskyddande preparat. AlltBil. 279 (1976).
-torkare. jfr torkare 3. SvD(A) 4/10 1925, s. 4. Sikten var dålig trots att vindrutetorkarna arbetade för fullt. Mankell Villospår 413 (1995). —
(1 g) -RÄTT. i fråga om fartygs läge: rätt (se rätt, adv. 1) i förhållande till vinden. Roswall Skeppsm. 1: 154 (1803). Ligger fartyget vindrätt, vakar det nog bra, men kommer vågen och klappar till det på sidan, gör det vådliga överhalningar. TurÅ 1899, s. 94. —
(1 g) -SEGEL. särsk. (förr) om (segelduk använd till) ventilationstrumma för ventilering av fartygs nedre delar; jfr segel, sbst.1 3 c, o. väder-segel. SjöreglÖrlFl. 1785, 3: 29. För ventilering av lasttankarna är fartyget utrustat med tio vindsegel. TT 1942, Skeppsb. s. 16. —
-SIDA. om den sida (av ngt) som är vänd mot vinden l. utsatt för vind; motsatt: läsida. Swederus Jagt 84 (1831). Grenarna på vindsidan blifva undertryckta eller svagt utvecklade, på läsidan bli de kraftigare utvecklade. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 179. —
-SIKT. (i fackspr.) anordning för vindsiktning; jfr sikt, sbst.2 1. HantvB I. 4: 56 (1936). Blandningen av sand och stoft faller ned till .. en vindsikt där sand och stoft separeras. TT 1965, s. 566. —
-SIKTNING. (i fackspr.) jfr sikta, v.2 Vindsiktningen innebär avskiljandet av de fina kornstorlekarna från de grövre genom en luftström, som oftast är riktad lodrätt uppåt genom ett rör. LAHT 1932, s. 351. —
(1 (g)) -SKALA. skala (se skala, sbst. 3) för angivande av vindstyrka. NF 2: 83 (1876). I Beauforts vindskala .. motsvaras bramsegelkultje av siffran 6. 3NF 3: 1069 (1925). —
-SKARE. gm vindens inverkan bildad skare (se skare, sbst.2). Fennia XLIX. 4: 47 (1929). Vindskare uppstår som en hård skorpa på snön under inverkan av vinden. TurÅ 1943, s. 337. —
-SKED, förr äv. -SKEDE. (numera föga br.) vindskiva; jfr sked, sbst.1 1. SyneprotBara 23/5 1710, s. 1. Storstugan (reste) sin gafvel med grönfärgade ormhufvud på vindskedarna. Heidenstam Folkung. 2: 14 (1907). Dravnieks ByggOrd 305 (1988). —
-SKIDA, förr äv. -SKID l. -SKIDE. vindskiva; jfr skid, sbst.1 Verelius 294 (1681). Vindskidorna löpa ut i djurformigt utskurna horn över gavelspetsarna. Erixon SkansenKultH 31 (1925). —
(1 (g)) -SKIFTE, äv. -SKIFT. vindförändring; äv. bildl. Händelsernas oberäkneliga lopp och ödets möjliga vindskiften. MinnSvNH XII. 1: 86 (1829). Båda kappseglar och de kan diskutera vindskift och fintgippar hela långa kvällar. Henschen SkuggBrott 135 (2004). —
-SKIVA. särsk.
1) byggn. om bräda (l. konstruktion av bräder) anbringad ytterst på den del av ett tak som skjuter utanför en byggnads gavel (med uppgift att skydda mot väder o. vind); jfr -bräda, -sked, -skida. Tholander Ordl. (1872). (Hon) tvingades sitta i rullstol i flera månader efter att ha fallit ner från en stege när hon målade vindskivorna på fjällstugan. RådRön 1998, nr 10, s. 25.
2) (†) till 1 (g): kompassros; jfr -ros. (T.) Windrose .. (sv.) windskifwa i compassen. Möller 2: 1401 (1784). WoH (1904). —
-SKOG. särsk. (†): vindfälle (i koll. anv.). Ther .. någon kulblåsen skog ligger (then i Bergslagerne kallas windskog) .. Tå skal (osv.). Bergv. 1: 161 (1649). NoraskogArk. 4: 128 (1697; normaliserat). —
-SKUGGA. om förhållandet att en plats l. ett område ej nås av vinden; jfr skugga, sbst. 24. Hedin Beskickn. 91 (1891). Fullständig vindskugga kan råda bakom bergskammar, medan vinden däremot lätt kan ökas till storm i trånga dalgångar och bergspass. TurÅ 1932, s. 329. —
-SKULPTUR. (i fackspr.) jfr skulptur 3 c β. SvGeogrÅb. 1952, s. 132. Eolisk vindskulptur i fast berg. SvGeogrÅb. 1980, s. 10. —
-SKYDD. skydd (se d. o. 2 b) mot vind; äv. (motsv. skydd 2 b slutet) konkret, om ngt (särsk. enklare byggnadskonstruktion (av trä)) som ger sådant skydd (jfr -fång, -ruta, -skärm, -säck 2). Nordenskiöld Vega 1: 467 (1880). Till skydd mot oblid väderlek uppföras tälthyddor, skärmskydd eller lägerhyddor för truppen samt vindskydd eller provisoriska stall för hästarna. 2NF 17: 175 (1912). Björkträden gå på nordsidan av fjället högt i sänkor utmed vattendrag, där de får vindskydd. SvGeogrÅb. 1955, s. 77. jfr sido-vindskydd. —
-SKYDDAD, p. adj. skyddad (se skydda, v.2 2 b) mot vind. En vindskyddad vik. Balck Idr. 1: 399 (1886). Ett vindskyddat läge, särskilt mot nordliga vindar gör att temperaturen nära marken blir högre. Olsson Odlarb. 76 (1993). —
-SKÄRM. skärm (se d. o. 1 b α) till skydd mot vind; jfr -skydd. Då skyddstält icke begagnas, bör manskapet .. skaffa sig skydd mot blåst eller regn medelst uppförande af vindskärmar, bestående af i marken nedslagne pålar med deremellan flätadt ris eller halm. Spak HbFältartill. 209 (1873). Kort efter det man fått motorer i båtarna, började man i framkant och snart även på sidorna av styrluckan sätta upp en vindskärm till skydd. Hasslöf SvVästkustf. 338 (1949). —
-SLIPAD, p. adj. särsk. om sten l. häll o. d.: slipad (se slipa, v.2 2 f) gm vindens inverkan; jfr -nött. Vindslipade stenar. DN 4/11 1892, s. 2. Cirkelrunda höghus som definitivt begravde varje vind- och vattenslipad klipphäll. Peterson NästIdyll 250 (1970). —
-SLIPNING. (i sht i fackspr.) slipning (se slipa, v.2 2 f) gm vindens inverkan; äv. konkret, om resultatet av sådan slipning. Genom vindslipningen bliva stenar i öknar .. avfasade och glättade. Ramsay GeolGr. 1: 209 (1909). (Det) kan invändas att vindslipningen vid Våxtorp och Veinge ej nödvändigtvis behöver vara likåldriga. SvGeogrÅb. 1980, s. 11. —
-SLITA. (numera bl. tillf.) jfr slita, v. 1 c. Den (enstammiga bergtallen) skulle med all säkerhet, liksom fallet är med vanliga tallen, vindslitas och förtorka i topparna. SkogsvT 1909, s. 437. —
-SLITEN, p. adj. (numera bl. tillf.) vindpinad; särsk. om träd. Fjällgranarne .. hafva sträfvat uppåt fjället, tills de, magra, vindslitna och utsvultna, hafva tröttnat på vägen. TurÅ 1897, s. 84. —
(1 b) -SNABB. snabb som vinden, mycket snabb. Atterbom LÖ 1: 173 (1824). Taktiken var klar (i bandymatchen), det gällde att forechecka på ishockeyvis och trasa sönder de vindsnabba ryssarnas spel i ett tidigt skede. DN(A) 9/3 1964, s. 18. —
-SNURRA. om leksak bestående av smalt skaft med i ena änden monterad, propellerliknande anordning som bringas att rotera av vinden (jfr -leka); äv. (ngt vard.) om vindkraftverk. Jag kunde .. vara road af att .. leka för och med små barn, skära barkbåtar åt dem och göra vindsnurror. Wetterbergh GNord 109 (1862). Vindsnurran ska heta Clara och beräknas kosta Lunds Energi drygt tre miljoner kronor. SDS 29/3 1996, s. C1. —
-SPELARE. (†) vindböjtel (se d. o. 1). Stagnell Banquer. IV (1753). Hännes bekanntskap med en sådan vindspelare kunnde icke länge bära sig. Hon kunnde snart märka hans listiga afsigter. Journalisten 2: 128 (1791). Auerbach (1916). —
-SPJÄLL. (vind- 1628 osv. vinde- 1658–1687) spjäll (se spjäll, sbst.2 2 a) för reglering av drag i eldstad l. spis l. ugn o. d. Rudbeckius Dagb. 110 (1628). Alla spisar voro murade av tegel och försedda med vindspjäll. Gruddbo 493 (1938). —
-SPOLE. (†) vadarfågeln Numenius arquata Lin., storspov; ngn gg äv. om Numenius phaeopus Lin., småspov; jfr spole, sbst.2 1, o. -spov. Linné MethAv. 75 (1731). Vindspolen (Numen. phaeopus). Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 114. De flesta (snäppor) äro små och hafva baktå, samt gråspräcklig färg; t. ex. Storspofven eller Vindspolen (Numenius arquata) som är störst af dem alla. Sundevall Zool. 88 (1864). SAOL (1950). —
-SPOV. (†) = -spole. Numenius phæopus .. mindre Windspof. 3ASScUps. VIII. 7: 14 (c. 1700). Ericson Fågelkås. 2: 134 (1907; om storspov). —
(1 f) -SPRIDNING. (i fackspr.) jfr sprida V 1 slutet. De mera högväxta af dessa .. (buskar o. örter) utmärktes genom .. vindspridning medels flygapparater på frukter och frön. SD(L) 9/3 1894, s. 6. —
-STAG. (i fackspr.) stag (se d. o. 2) som tjänar att ge byggnadskonstruktion o. d. ökad hållfasthet mot väder o. vind; jfr -ankare, -förband, -försträvning. SD(L) 28/11 1895, s. 7. Herr L. gifver mig rådet att efterse om några vindstag finnas under brobanan. TT 1900, Byggn. s. 39. —
(1 (g)) -STILLA, r. l. f. om förhållandet att det är vindstilla (se -stilla, adj.); äv. i mer l. mindre bildl. anv.; förr äv. dels konkretare, om period då dylikt förhållande råder, dels konkret, om plats l. område där dylikt förhållande råder; jfr stilla, sbst.1 1 slutet, o. -stiltje. Möller 2: 1401 (1785). I vindstillan regnar det alltid. Nervander 1: 43 (1847). En resande naturforskare, som under windstilla låg till ankars twå mil från utloppet af La Plata. Holmström Ström NatLb. 4: 65 (1852). Det är något dolt, invärtes fel på den lyckliga vindstillan i ”ett synnerligen gott hem”. Aronson Medalj. 15 (1935). —
(1 (g)) -STILLA, förr äv. -STILL, adj. som kännetecknas av frånvaro av vind l. blott svag vind; särsk. dels om område l. plats o. d., dels om tid (på dygnet); äv. i opers. uttr. betecknande att vindstilla råder; jfr stilla, adj. 1 a, o. -fri, -lös. En vacker vindstill dag. Wallin Bref 38 (1843). Då vilar min blommande ö vid din barm / du dunkelblå, vindstilla fjärd. Taube UltraMarin 64 (1936). Det var vindstilla, inte ett blad rördes på träden. Johansson GogAns. 29 (1989). —
(1 (g)) -STILTJE. (numera bl. tillf.) vindstilla (se -stilla, sbst.); jfr stiltje 1. (År) 1382, då det efter en komets apparition skall hafva inträffat en längre tids vindstiltje och andra ovanliga företeelser. Ilmoni Sjukd. 1: 198 (1846). Vädret var mycket soligt med nästan fullständig vindstiltje. TurÅ 1906, s. 189. —
-STOL. (†) om anordning för torkning (o. lagring) av bräder; jfr stol, sbst.1 II 2. Dessa bräder Liga i winstol wid Sagen (dvs. sågen). ÅgerupArk. 1752. —
-STRECK. [jfr t. windstrich] (†) vindriktning; jfr streck, sbst.1 13. Wikforss 2: 1005 (1804). Årshyggena böra ha en långsträckt rektangulär form och läggas så, att långsidan kommer vinkelrätt mot det svåraste vindstrecket. Cnattingius 55 (1874, 1894). —
-STRUKEN, p. adj. (numera bl. tillf.) om vatten(yta): som vind strukit över; i sht förr äv. om vegetation: vindpinad; jfr stryka, v. I 2. (Den dykande lommen) blir länge borta, och vanskligt är det att följa hans färd under den vindstrukna vattenytan. Rosenius Himmelstr. 73 (1900, 1903). Han tycker sej skymta en bergsskreva bakom böjda, vindstrukna buskar. Sjöman Lekt. 354 (1948). —
-STRUT. på (mindre) flygplats: på stolpe anbringad tygstrut för angivande av vindriktning; förr äv. om (ss. varningssignal för flygtrafik) på förankringsvajer till fast luftballong anbringad tygstrut; jfr strut, sbst.2 1. Om dagen skola på förankringskabeln .. anbringas vindstrutar av minst 20 centimeters diameter och 2 meters längd. SFS 1922, s. 1403. Bara några meter ovanför marken började helikoptern kränga från sida till sida. Orsaken var att luftdraget från rotorbladen hade slagit sönder en vindstrut på landningsplatsen. SvD 16/6 1998, s. 4. —
-STRÅK. jfr stråk, sbst.2 1, 2, o. -drag. Täta vindstråk från hafvet höllo luften kylig. Wieselgren BarnV 2: 25 (1882). —
-STRÖM.
1) luftström; jfr ström, sbst. 5, o. -strömning. När en enkel Vindström tränger in uti en lugn och stillastående Luft, packar den altid och sammantrycker luften framför sig. VetAH 1785, s. 293. Anledningen till hettan är sydvästliga vindströmmar som transporterat upp varm luft från Sydeuropa. Sydsv. 4/8 2013, s. A7.
2) (i fackspr.) till 1 g: driftström; jfr ström, sbst. 2. Carell o. Edelstam 184 (1916). Genom vindarna utvecklas vågrörelsen och vindströmmarna. SvGeogrÅb. 1934, s. 35. —
-STRÖMNING. luftström; jfr -ström 1. TT 1895, Allm. s. 178. Det inflytande terränghinder av olika slag utövar på vindströmningarna har i samband med segelflygforskningen noggrant undersökts. Söderberg PrFlygl. 1: 149 (1935). —
(1 (g)) -STYRKA. styrka (se styrka, sbst. 3 b slutet) hos vind; jfr -hastighet. Hildebrandsson Buchan 191 (1874). Hamnområdet ligger helt öppet intill havet och sällan är vindstyrkan under tio sekundmeter. Lundberg Yarden 98 (2009). jfr medel-vindstyrka. —
-STÖT. om plötsligt uppträdande, mer l. mindre häftig vind med kort varaktighet; jfr stöt I 1 a o. -by, -drag, -flaga, -flagra, -fläkt, -il, -iling, -kul o. luft-stöt. Jag höllt mig .. på 6 sjömils afstånd från landet, för att hafva stadigare vind, och ej behöfva befara vindstötar öfver bergen. Landell Bligh 38 (1795). Orkanartade vindstötar uppträda lokalt, vilka knäcka träd, slita upp bananplanteringarna och föra bort matjorden. Ymer 1952, s. 166. —
(1 g) -SURFA. (äv. w-) [av eng. windsurf] utöva vindsurfing, brädsegla; jfr surfa 1. SvD 6/5 1973, s. 1. Den som aldrig windsurfat förut bör börja med en bräda med plan botten. GbgP 8/5 1981, s. 32. —
(1 g) -SURFARE. (äv. w-) [efter eng. windsurfer] person som utövar vindsurfing, brädseglare. SvD 4/9 1976, s. II. Omkring 20 000 windsurfare finns det i Sverige. Intresset ökar för varje sommar. DN 31/7 1980, s. 16. —
(1 g) -SURFING. (äv. w-) [av eng. windsurfing] om verksamheten att åka stående på särskild, med segel försedd bräda, brädsegling; äv. ss. benämning på sport utövad på detta sätt; jfr surfa 1. Windsurfing är en härlig sport. SvD 23/8 1974, s. 8. Segelsportens nya fluga heter windsurfing som alla vet. Brädsegling heter det egentligen. Idrottsboken 1979, s. 338.
(1 e) -SUS. sus (se sus, sbst.5 1) från (löv l. träd l. säd o. d. som sätts i rörelse av) vinden; jfr -brus. 2SAH 50: 373 (1874). Pennan mot papperet raspar, / och orden bli stelnat bläck, / som handla om vindsus i aspar, / om sländor vid porlande bäck. Gullberg FrämStad 75 (1927). —
-SVEPT, p. adj. om trakt l. plats o. d.: vindpinad l. vindpiskad; jfr svepa, v.1 8 a, o. storm-svept. Parnassbergets vindsvepta sluttningar. Zilliacus PilgrHellas 52 (1923). —
-SYSTEM. meteor. jfr system, sbst.1 1. Rubenson Meteor. 126 (1880). Vindarna på Spetsbergen bestämmas dels av de stora vindsystemen i Ishavet, framför allt cyklonerna, dels av lokala förhållanden. Ymer 1928, s. 345. —
-SÅG. (förr) såg(verk) som drevs med vindkraft. (En viss typ av) bjälkar såldes förr i stora kvantiteter till Nederländerna, där virket användes till vidare försågning å vind- och ångsågar. Ekman SkogstHb. 195 (1908). —
-SÄCK.
1) om säck för l. med luft; särsk. (o. numera bl., mytol.) om säck i vilken vindguden Aiolos föreställs innesluta vindarna. Möller (1790). Aiolos band själv fast vindsäcken vid Odysseus’ fartyg och lät förstå att den inte fick öppnas förrän i hamnen hemma på Ithaka. Henrikson AntikHist. 1: 318 (1958).
2) om säckliknande, provisoriskt skydd mot väder o. vind (för användning under rast vid skidåkning l. vandring i fjällen o. d.); jfr -skydd. En säck, ”vindsäck”, av vindtätt tyg och så stor, att en eller två personer få rum i den. PåSkid. 1928, s. 395. Vindsäcken har inget golv men två längsgående flikar som man sitter på och därmed håller säcken på plats. DN 21/2 1987, s. 14. —
-TAVLA. särsk. (†) om tavla (se tavla, sbst.2 1 f) hos l. utgörande mätinstrument som visar vindstyrka l. vindriktning; äv. om kompassros. VetAH 1782, s. 97. Björkman (1889; om kompassros). Högberg Vred. 3: 98 (1906). —
-TORKA, -ning. torka (ngt) i vinden; äv. dels intr.: torka i vinden, dels i p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.): som torkats l. torkat i vinden; jfr luft-torka. Fisk af allehanda slag, soltorkad, vindtorkad, saltad och frusen. Troil Isl. 80 (1777). (Fisken) kan antingen insaltas eller kan köttet skäras i långa strimler och windtorkas. Fischerström 4: 49 (1792). Sedan de plaskat omkring i gölen satte de sig att vindtorka i ängen. Nilsson Bokh. 251 (1937). —
(1 f) -TRANSPORT. transport av ngt med vinden; jfr -drift. Sernander SkandVeget. 19 (1901). (Marken) måste ha varit täckt av en vegetation, tillräckligt stark för att hindra vindtransport och flygsandsbildningar. TurÅ 1957, s. 27. —
-TRYCK. (i fackspr.) om tryck (se tryck 1 a) som vinden utövar (på viss yta l. kropp o. d.). Medelpunkten för den ifrågavarande hvirfvelstormen synes hafva gått öfver Winga, hvarest vindtrycket vid midnatten emellan den 3 och 4 Oktober uppgick till mer än 20 (skålpund) .. på ytan af en svensk qvadratfot. ÖfversVetAFörh. 1855, s. 115. Såsom tillfällig belastning räknas snötryck, vindtryck .. o. d., således belastningar, som omväxlande åverka och icke åverka (järn)konstruktionen ifråga. SFS 1919, s. 341. —
-TUNNEL. (i sht i fackspr.) anläggning i form av tunnel i vilken alstras luftströmmar i syfte att studera deras inverkan på (modeller av l. detaljer hos) flygplan l. fordon l. byggnader o. d. TMatFysKemi 1920–21, s. 14. En vinges aërodynamiska egenskaper kunna ännu ej beräknas matematiskt, utan måste utrönas med försök å flygplansmodeller i vindtunnlar. 2NF 35: 890 (1923). Man (kan) med studier i en vindtunnel få värdefull information om hur vindförhållandena kommer att bli i ett planerat bostadsområde. ForsknFramst. 1981, nr 3, s. 3. —
-TURBIN. om (turbin ingående i) vindkraftverk. LfF 1889, s. 186. På fyra år har antalet vindkraftverk i Sverige fördubblats .. Samtidigt blir vindturbinerna effektivare och under 1998 kommer även mängden vindproducerad el att fördubblas. SvD 21/9 1998, s. 12. —
-TYG. om (till sport- l. friluftskläder o. d. använt) vindtätt (impregnerat) bomullstyg i tvåskaft; ss. förled i ssgr äv. (o. numera i sht) oeg., om annat vindtätt tyg. SvD(A) 22/5 1918, s. 6. Sportkostymer av vindtyg. Asplund LivSmultr. 126 (1945).
Ssgr: vindtygs-jacka. jacka i vindtyg; jfr vind-jacka. Klädd i vindtygsjacka och grova sportskor. BonnierLM 1937, s. 477.
-TÄT. (mer l. mindre) ogenomtränglig för vind (jfr storm-tät); förr äv.: lufttät. Till orgeln äro .. anbragte 12 kubformiga bälgar af utmärkt konstruktion, fullkomligt vindtäta. KyrkohÅ 1935, s. 123 (1871). En vindtät jacka är bra i varma torra öknar där kraftiga vindar är vanliga. Staffansson Berger Hiking 55 (2006). —
-UGN. [jfr d. vindovn, t. windofen] (förr) för uppvärmning av bostadshus avsedd ugn (se d. o. 1 a) (av järn, ngn gg äv. kakel) i vilken lufttillförsel (o. införsel av bränsle) skedde via lucka l. luckor från rummet där ugnen stod, direkteldad ugn (stundom motsatt: sättugn); förr äv. om dragugn (jfr ugn 1 b); jfr skåp-ugn. En annen windvgn, Ther vdi man kunde smelte j degler, szå godzet icke komme ståendis vthan i degelen, och icke på botthnen. G1R 17: 159 (1545). På det nordiska området var järnugnen tidigast en kubisk låda, antingen kombinerad med en eldstad, sättugn, eller med egen eldstad, vindugn. Rig 1944, s. 132. —
-VAK, förr äv. -VAKA. om gm vindens inverkan skapad vak (se vak, sbst.1); jfr -brunn. Forsius Phys. 113 (1611). Vi slipper göra hål i isen, ty det finns redan en vindvak. Johansson HusFlon 337 (1997). —
(1 g) -VART, sbst. o. adv. [jfr t. windwärts, adv.] (†) ss. adv.: i lovart (om ngt l. ngn); äv. (o. i sht) ss. sbst., särsk. i det med adv. liktydiga uttr. i vindvart; jfr lovvart a, c. (Då) brukade Fienderne all sin flijt, til att komma i Windwardt för the andra. Tegel G1 2: 62 (1622). Det största af .. (skeppen) gick främst, och de 2 andra höllo sig vindvart om hufvud-skeppet. 1VittAH 4: 259 (1783). ÖoL (1852). —
-VENTILATOR. ventilator (se d. o. 1) som drivs av vinden. Under rubriken ”ventilation” voro slutligen utstälda .. diverse rökhufvar och vindventilatorer. TT 1884, s. 79. —
-VIRVEL. (numera bl. mera tillf.) särsk.: virvelvind; jfr luft-virvel. (Det) är tydligt nog, at luften förmedelst ordinaira Vindar kan på flera sätt sättas uti hvirflande omlopp, och så kallade Hvirfvelvindar eller rättare Vind-hvirflar därigenom förorsakas. VetAH 1785, s. 296. En tromb drog över Björkö och delar av kustremsan i Göteborgs norra skärgård i går kväll. Den sällsynta och snabba vindvirveln är omätbar och omöjlig att förutse. GbgP 17/7 1999, s. 20. —
(1 (g)) -VISARE. om instrument l. anordning för bestämmande av vindriktning; jfr -fana. Wikforss 2: 1005 (1804). De tyckte vindvisaren (i masten på en segelbåt) var dålig, jag skulle upp och byta den. GbgP 2/7 2015, s. 35. —
-VRIDEN, p. adj. särsk. om träd: vindpinad o. därigm vriden; jfr -böjd o. storm-vriden. Nu sutto de i strandgräset vid den vindvridna tallen. Åkerhielm FFanny 36 (1904). —
(1 (g)) -VRIDNING. konkretare: förändring med avseende på vindriktning; jfr -förändring. En hastig windwridning från nord till syd. LfF 1872, s. 267. En ur medelvindsynpunkt tänkt bidevindskurs kan visa sig mera luta åt halvvindshållet tack vare den vindvridning som vindbylinjen medför. Andbert Fritidsväd. 81 (1977). —
-VÅG, sbst.1 (†) om instrument för mätning av vindstyrka (jfr -mätare); äv. om anordning för mätning av lufttryck i orgelverk. VetAH 1782, s. 92. Moberg TonkHVäst. 114 (1935; i orgel). —
(1 g) -VÅG, sbst.2 (i sht i fackspr.) i hav: våg framkallad av vind. Strindberg Hafsb. 6 (1890). Vid fyrplatser m.fl. fasta stationer där man har möjlighet att observera havsytans tillstånd, anges vindvågorna efter en internationell 10-gradig skala. SvGeogrÅb. 1961, s. 92. —
-YTA. om yta (hos föremål l. konstruktion o. d.) som utsätts l. kan utsättas för vind. TT 1889, s. 206. Förutom den jämnt fördelade rörliga belastningen å järnvägsbro skulle hänsyn tagas till ett vindtryck uppskattadt till 200 kg pr kvm vindyta. SJ 2: 271 (1906). —
(4 c) -ÄGG. [d. vindæg, t. windei, eng. wind-egg] (vard.) outvecklat l. obefruktat (höns)ägg, särsk. om ägg som värpts utan (fast) skal; äv. i oeg. l. bildl. anv., särsk. om ngt oviktigt l. misslyckat l. innehållslöst; jfr fet-ägg, kank-ägg, kåt-ägg, skinn-ägg. Schroderus Comenius 147 (1639). Hr Schotte må visserligen erkännas som upphof till ett socialt vindägg, moderskapsförsäkringen, men (osv.). NDA 1913, nr 5, s. 4. Jag hade inte hunnit baka utan gräddade våfflor till kaffet. Då kunde jag få användning för vindäggen. NerAlleh. 17/4 2007, s. 9. —
(1 g) -ÄTARE. (†) om segelfartyg som vid kryssning lägger kursen så nära vinden som möjligt. Gosselman SNAmer. 2: 44 (1833). Seglet går för rund i däck .. kanhända just i samma ögonblick, som ni helt öfvermodigt skurit upp i lovart om ett eller annat dussin vindätare. Oxenstierna Vanderdecken 107 (1865). SAOL (1950). —
-ÖGA.
1) [fsv. vindögha; jfr fd. windughe (d. vindue), fvn. vindauga] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, på byggnad: (mindre) fönsteröppning l. glugg (i vägg (l. tak)); särsk. (om ä. förh.) om rököppning i tak (ngn gg äv. i vägg). VarRerV 24 (1538). Belysningen i eldhuset är svag .. Emellertid förstärkes det något genom på fondgafveln och långväggarna upptagna små fyrkantiga gluggar eller ”vindögon”. Fatab. 1917, s. 185. Tjärsvarta rökslingor dra sakta ut genom vindögonen ovan huvudena på ärkebiskopens svenner, som sitta i ölbänk längs väggarna. TurÅ 1947, s. 200.
2) [jfr eng. wind’s eye] sjöt. till 1 g, om det håll l. den (tänkta) punkt varifrån vinden blåser; särsk. i uttr. (upp) i vindögat, rakt mot vinden. Konow (1887). Johan gippade Havsfalken och sökte sig upp mot lovartflaggan. Mitt på startlinjen lovade han upp båten i vindögat. Hesslind Sista 107 (1974). —
-ÖPPEN. om plats (i sht växtplats): öppen för vind. Elfving Kulturv. 43 (1895). Sant är att eljest upprätta växter kunna bli mer eller mindre nedliggande på vindöppen mark. VäxtLiv 1: 127 (1932).
B (†): VINDE-FÅNG, -FÄLLE, -SPJÄLL, se A.
VINDIG, adj.
1) (numera bl. tillf.) till 1: blåsig (se blåsig, adj.2); särsk. dels om trakt l. plats, dels om tid(speriod). Skulle för dhen kalla Mars och Aprill skul, Trädz-Fruchten å somblige och besynnerligen windige Orter något lijtet blifwa försedd, så (osv.). Voigt Alm. 1686, B 1 b. (Vi) sökte med våra nattsäckar hindra fönsterluckorna att öppna sig under den kalla vindiga natten. Bremer GVerld. 5: 90 (1862).
2) (†) till 3: som kännetecknas av l. har samband med l. avseende på l. orsakar gaser l. väderspänningar. Förorsakas han (dvs. sjukdomen) aff Wäder och Blåst, så är Magen upblåsen och stoor, och Stoolgången windig. Lindh Huuszapot. 187 (1675). (Eng.) flatulent .. (sv.) windig, som förorsakar wäder. Serenius T 4 a (1757).
3) [möjl. delvis elliptiskt för lätt-vindig (där senare leden icke är etymologiskt samhörig med vindig, adj.)] (numera bl. tillf.) till 4, i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels: flyktig l. hastig o. d., dels: ombytlig l. hållningslös o. d. För hundra år sen 1: 184 (1809). Äfwen de så kallade windiga, hafwa sin nytta med sig: De klyfwa (som man säjer) Ideer, dem trögare och ihärdigare människjor kunna bringa till fullkomnande. VexiöBl. 1815, nr 49, s. 4. En vindig outhållighet i både ondt och godt. Wallin Invign. 13 (1837).
Spalt V 1169 band 37, 2017