Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STAV sta4v, sbst.2, r. l. m. (Jes. 28: 27 (Bib. 1541) osv.), äv. (i bet. 6 a, mindre br.) n. (De Geer SvNatRiked. 1: 50 (1946: tunnstavet, sg. best.); se äv. anm. 1:o); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (G1R 4: 133 (1527: staffua), (VaruhusR 1541 osv.) l. (numera nästan bl. i bet. 6 a) stäver stä4ver (förr äv. steffuer, stäffuer, stäfver o. d., TbLödöse 28 (1587) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) staver sta4ver (i bygdemålsfärgat spr. äv. att hänföra till sg. STAVER (se äv. anm. 1:o vid d. o.)) (TbLödöse 28 (1587), UrkFinlÖ I. 1: 57 (c. 1597: Stafwe), Munch FsvFnoSpr. 114 (1849: hufwudstafwerna, pl. best.), Landsm. B 2: 25 (1908: gärdesgårdsstaverna, pl. best.) osv.) Anm. 1:o Ordet uppträder ngn gg (i bet. 6 a) i förening med pluralt räkneord l. ord betecknande antal l. mängd i anv. som kan uppfattas ss. pl. (till ett n. sg. med individuell anv.). Östergren (cit. fr. 1917: 900,000 drittelstav), Dens. (cit. fr. 1918: 143 buntar lådstav). 2:o I ä. tid kunde ordet alternativt få en pluralform på -rar. Då det emellertid ej med visshet går att avgöra i varje enskilt fall, när en pluralform stavrar går tillbaka på en singular form stav, behandlas pluralformen -rar i artikeln STAVER. Jfr äv. anm. 2:o under d. o.
Ordformer
(staaf (-aaff) 15261706 (: födostaaff). stav (-af(f) m. m.) 1525 (: staffwen, sg. best.) osv.)
Etymologi
[runsv. stafR, fsv. staver, käpp, råmärke, bokstav o. d.; jfr fd. staf (d. stav), fvn. stafr, nor. dial. stav; av ett urnord. stabaR, anträffat i staba, ack. pl., motsv. fsax. staf, mlt. staf, mnl. staf (nl. staf), ffris. stef, fht. stab (t. stab), alla med bet.: stav, feng. stæf (eng. staff), stav, stab; jfr got. stabim, dat. pl., elementer (översättning av gr. στοιχεῖα, språkljud, bokstäver, element, elementer); till den rot som bl. a. föreligger i lett. stabs, pelare, fht. staben (t. dial. staben), vara styv. — Jfr BOKSTAV, sbst.2, STAB, STAVA, sbst. (se STÄVA, mjölkstäva), STAVA, v.2, STAVER, STAVLA, STÄV, stav, fartygsstäv, omkväde, STÄVA, mjölkstäva]
A.
1) om jämförelsevis smalt, långsträckt o. jämntjockt, i regel mer l. mindre cylindriskt (stundom äv. skivformigt l. fyrkantigt o. d. (se särsk. c)) föremål av trä (l. annat material, t. ex. järn), tillskuret l. bearbetat l. avpassat för olika praktiska ändamål (stundom äv. använt ss. (primitivt) vapen l. tillhygge o. d.); ofta liktydigt med: käpp l. (smal) stång l. stake; jfr STAVER 1 b, 3. VarRerV 49 (1538). Ärter slåår man vth medh en staff, och kummin medh itt spöödh. Jes. 28: 27 (Bib. 1541). Om Barnen synda .. straffar man medh Rijset. Men när Tienare synda .. tager man staffen åth them. Rudbeckius KonReg. 370 (1618). Till att ersätta kårtheten var längs under fjölen (på en plog) fastspikad en staf el(ler) stake om 2 alnars längd, med samma vridning som fjöln ungeferl(igen). Barchæus LandthHall. 29 (1773). (Spjutet) utbyttes .. mot en lång stav, vilken, i likhet med spjutet, alltid greps från sidan och vid gåendet fördes upprätt. Alm BlVap. 134 (1932). Arv 1946, s. 173. — jfr AL-, BAMBU-, BJÖRK-, BLOSS-, EK-, ELFENBENS-, FURU-, GLAS-, GULD-, HOV-, HÄST-, JAKOBS-, JÄRN-, KOPPAR-, LIK-, LJUS-, MAGNET-, MANDEL-, MARKERINGS-, METALL-, MÄSSINGS-, PIGG-, PIK-, PORSLINS-, PROCESSIONS-, PROV-, PUMP-, PÅKÖRAR-, RASSEL-, RUND-, RÖD-, RÖNN-, RÖR-, SILVER-, SLÄND-, SNÖ-, SPJUT-, STÅL-, TRÄ-, ÄMNES-STAV m. fl. — särsk.
a) i uttr. rida stav, se RIDA, v. 5 a.
b) (numera i sht i vitter l. högre stil) om (längre) käpp l. stång osv. (vanl. med rund form o. upptill böjd till en krok l. dyl. o. huvudsakligen) använd ss. stöd vid vandring, vandringsstav, l. ss. medel att pådriva (l. infånga) får, herdestav (se d. o. 1); jfr STAVER 3. Mat. 10: 10 (NT 1526; äv. i NT 1981). Then som longt bort förresa wil, honom tiena .. en Staff, eller Staka, ther på han må stödia sigh. Schroderus Comenius 481 (1639). Fäherden lade stafwen på axlarna, och tog till språngs thet mesta han orkade. Verelius Herv. 90 (1672). Han hade staf i handen och lutad sågs han gå, / men högre än de andra den gamle var ändå. Tegnér (TegnS) 4: 110 (1820). Fjällappen medför vid sina vandringar nästan alltid en 6—8 fot lång, 1 1/2 tum tjock staf af björk .. dels för springet i bergen, dels för öfvervadandet af de tallösa bäckar, som möta på hans väg. Düben Lappl. 89 (1873). IllSvOrdb. (1955). — jfr ALP-, BERG-, KROK-, KRUM-, RING-, STÖD-, STÖDJE-STAV m. fl. — särsk.
α) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Staffuen kommer stodmären til gångs. SvOrds. C 2 b (1604). Soon drömmer om Draaff, och Käringen om sin Staaff. Grubb 564 (1665). Ärligheten är en säker staf att luta sig vid. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr ζ.
β) (i bibeln o. bibelpåverkat spr.) om stav med övernaturlig l. undergörande kraft l. verkan; i synnerhet i anv. o. uttr. hänförande sig till Aron (se ARON, sbst.1) o. Moses; särsk. i uttr. Arons stav, om Arons stav som enl. 4Mos. 17: 8 grönskade (till tecken på att Herren utvalt honom till prästadömet), Moses’ (i sht förr äv. Mose) stav, om Moses’ undergörande stav varmed enligt 4Mos. 20: 11 Moses framkallade vatten ur en klippa; äv. bildl. (jfr ζ); jfr STAVER 3. Aarons staaff vpsluckte theras (dvs. de egyptiska trollkarlarnas) staffrar. 2Mos. 7: 12 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Aaron giorde såsom Herren them budhit hadhe, och hooff vp staffuen och slogh j watnet som j elffuenne war, för Pharao och hans tienare, och alt watnet j elffuenne wardt wendt j blodh. Därs. 20 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Om morghonen tå Mose gick in vthi witnes byrdzens tabernakel, fan han Aarons staaff .. grönskas. 4Mos. 17: 8 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Mose hooff vp sina hand, och sloogh på helleberghit medh sin staaff twå gångor. Tå gick ther vth mykit watn, så at menigheten fick dricka och theras booscap. Därs. 20: 11 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Thet hårda hellebergs hierta må af Mose staf så bultas, så twingas och så kroszas, at ther kommer bätrings tårar vt. Swedberg Dav. § 67 (1713). Undret, det skedde icke, / och staven stod aldrig i blom. Gripenberg SistRond. 51 (1941). jfr ARONS-, MAKT-, MOSES-STAV.
γ) [jfr Sak. 11: 7 ff.] eg. om herdestav ss. redskap för att driva (på) l. leda hjorden; bildl. (jfr ζ), i fråga om människor, särsk. om (medel för) påverkan (gm hårdhet l. bestraffning l. mildhet o. d.); jfr STAVER 3 slutet. Iagh toogh then ena staffuen, Lust, och brööt honom sönder. Sak. 11: 10 (Bib. 1541). Iagh brööt sönder then andra min staff, Wee. Därs. 14. (M. Arenchil hade) sökt at Börje Rijmans salighet befrämja så med den söta som hårda stafwen, hwarefter denne gifwit sin revers på bättring. Cavallin Herdam. 2: 206 (i handl. fr. c. 1685). För en Del hjelper hvarken Stafven Lust eller Stafven We. De fortfara likafullt en Del med sitt Bränvinsbruk och en Del med sitt fördömda Lönnkrögeri. KyrkohÅ 1927, s. 233 (1842). Så blev jag en herde för slaktfåren, de arma fåren. Och jag tog mig två stavar, den ena kallade jag Ljuvlig ro, den andra kallade jag Endräkt; och jag vaktade så fåren. Sak. 11: 7 (Bib. 1917).
δ) [jfr liknande anv. i t.] (förr) om vit stav buren ss. tecken på underkastelse, onåd, ödmjukhet, fattigdom o. d. Stiernhielm (SVS) III. 1: 157 (1653). De .. som wedersakade (dvs. vägrade) at taga tienst hos Hertigen, lät Han til spott och wanheder gifwa hwita stafwar i händerne, och sedan dermed, förutan någre andre wärjor, fara hem til Pålen igen. Werwing Hist. 1: 458 (c. 1690).
ε) om staven ss. tiggarens l. pilgrimens l. munkens attribut. Welwilioge fatige bröder, the wandra altijdh, tala medh ingen, äre gråclädde, och bära en crucifix på theres staaff. OPetri 1: 480 (1528). Hon hade gått medh enn staff ij monge årr och tigdt sigh thill föda. UpplDomb. 2: 9 (1578). Han tog hatt och stav och drog på pilgrimsfärd och fick sin grav långt borta. Heidenstam Svensk. 1: 138 (1908). Vit faller snön, över rikmans boning, / Vit över tiggarens stav. Knape Tank. 28 (1927). jfr BETTLAR-, BETTLE-, PILGRIMS-, TIGGAR-STAV. särsk. (numera föga br.) mer l. mindre metonymiskt l. bildl. (jfr ζ), i uttr. för att beteckna att ngn går omkring o. tigger l. vallfärdar l. drar på pilgrimsfärd; särsk. i sådana uttr. som gå med staven l. med säck och stav l. med stav och påse, l. med käpp och stav, gå omkring o. tigga, taga staven, dra på pilgrimsfärd, äv.: börja tigga. VDAkt. 1659, nr 288 (: medh kiäp och staaff). Därs. 1712, nr 122 (: med Säck och Staf). Vij .. hafva intet haft en Styfver af vår ränta öfver, sedan vij betalt Contribution, utan mången måst gåt med stafven. 2RARP I. 2: 49 (1720). Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe! / Tagom stafven; Gud har oss förskjutit; / Svårt är tigga, men att svälta, värre. Runeberg (SVS) 1: 117 (1830). Kringvandrande tiggare kallades .. i de gamla lagarne Stafkarl, en man som gick omkring med staf och påse. Nordström Samh. 2: 120 (1840). Nu ställde sig magister Petrus framför pilgrimerna .. många tjänare, renlefnadsmän och riddare, hvilka alla samma morgon tagit stafven. Heidenstam Birg. 82 (1901). Om jag måste gripa till armodets staf och slitna kappa. Lamberg Wilde DeProf. 28 (1905). Carlsson MinB 124 (1912).
ζ) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr α, β, γ, ε slutet, 2 f, 7); särsk. om ngn l. ngt som är till stöd l. hjälp l. tröst (i sht i uttr. där människan l. människorna (l. det judiska folket) tillhör l. utgör en hjord o. Gud l. Kristus är herden). Tu (Gud) est när mich, tijn staaff och käpp trösta mich. Psalt. 23: 4 (öv. 1536). Hans (dvs. Jakobs) yngsta son och ålderdoms staaf Ioseph blef af hans äldsta söner bortstulen, och sålder in vthi Egypten. Phrygius MOlai A 8 a (1608). Gode wänner äro stafwar, wid hwilka man kan hålla sig. Scherping Cober 2: 253 (1737). Plikten skulle bli hans starka och trofasta staf. Fahlcrantz Kyrkoh. 247 (1907). Den gamles råd är den unges stav. SvHandordb. (1966). jfr STÖD-, STÖDJE-, ÅLDERDOMS-STAV. särsk.
α’) [efter t. seinen stab weiter setzen] (†) i uttr. fortsätta sin stav vidare, fortsätta sin vandring. Weise 62 (1697).
β’) i uttr. lägga ned sin stav, för att beteckna att ngns liv är till ända. För dig (Jesus) jag lägger neder / Min börda och min staf, / Och sista bönen beder, / Förrän jag somnar af. Ps. 1819, 477: 2. Skarstedt Pennfäkt. 91 (i handl. fr. 1882).
γ’) i uttr. Jakobs stav (jfr c ϑ slutet), se JAKOB 1 b α; jfr JAKOBS-STAV 3. Jägaren (Orion) med dess fyra stjärnor i fyrkant och dess tre midt i. Dessa tre kalla vi Hebreer Jakobs staf. Strindberg HMin. 1: 18 (1905).
δ’) (†) i uttr. få staven, få smaka käppen, anträffat bl. bildl.: få ta ”stöten” l. ”smällen”. Oss twiffler jnthet när the (dvs. bundsförvanterna) haffua sprungit szaa faa wij staffwenn. G1R 10: 276 (1535).
ε’) om redskap l. medel varmed ngn bereder sig utkomst; i ssgn FÖDO-STAV.
c) om (i regel mindre) käpp osv. använd ss. redskap l. instrument l. dyl. l. ingående som del i redskap l. maskin l. apparat l. konstruktion l. om kortare, runt l. fyrkantigt stycke av ngt med teknisk användning o. d. (ofta i l. elliptiskt för ssg med förled som anger l. antyder användningen); stundom (särsk. i vissa ssgr) liktydigt med: pinne l. spröt o. d. Een staff aff lackarbete. Karlson EBraheHem 85 (i handling fr. c. 1672). (Lat.) Stimulus .. (sv.) En Staf med skarp Udd uppå, ther med man fordom Oxar dref för Plogen. Florinus Voc. 126 (1695). Han fästade .. på framänden af en vagn en rätlinig skärapparat, som bestod af två öfver hvarandra liggande, med knifvar försedda stafvar, af hvilka den ena var fast och den andra rörlig. TT 1874, s. 137. Under skirandet, som räcker omkring 3 timmar, omröres talgen då och då sakta med en staf, snarlik stöten i en kerna. Grotenfelt Mejerih. 152 (1886). Stavar av elfenben eller metall, som (vid transplantation) insatts som ersättning för ett förlorat stycke av en benpipa. Nyström Kir. 1: 131 (1926). En (atom-)reaktor kan byggas så, att uranet i form av inkapslade stavar, bränsleelement, placeras med noga beräknade mellanrum inom moderatorsubstansen. Dædalus 1960, s. 77. — jfr DIRIGENT-, DRIV-, GEHÖR-, NÅL-, PLOG-, REGISTER-, RIT-, ROST-, RULL-, RÖKELSE-, TAKT-STAV m. fl. — särsk.
β) om stav l. visare på solur. Ericsson Ur. 330 (1897). Tallqvist UrH 23 (1939). jfr SKUGG-STAV.
γ) om spröt l. spjäla i l. till solfjäder l. korg o. d. Weste (1807; i en korg). Stället (till solfjädern) är gjort av elfenben med genombrutna och målade stavar. SvRokoko 42 (1924). jfr SOLFJÄDER-STAV.
δ) om trollstav l. trollspö o. d. Trullkararna i Ägypten wände sina Stafwar i Ormar. Rudbeck Atl. 3: 44 (1698). Det (finns) trollkonster där staven är det viktigaste hjälpmedlet. Berglund Permin Trolleri 16 (1969). jfr GAN-, MAKT-, SEJD-, SPÅ-, SPÅMANS-, TROLL-STAV m. fl.
ε) om linstav. Fatab. 1930, s. 165.
ζ) om smal stav l. stång i vävstol; särsk. om rittstav. SLorS 12: 18 (1896). Själfva ritten eller väfskeden utgöres af ett galler af plattvalsade stål- eller mässingstrådar bundna mellan två par trälister. Gallerstafvarna kallas rittänder, stafvar eller rör. 2UB 8: 286 (1900). Vid handvävning (av varpsammet) använder man vanligen i stället för järnstavar något rundade stavar av trä, upptill försedda med en längsgående ränna. HantvB I. 8. 2: 130 (1940).
η) (†) om kolstav, elektrod. UB 2: 377 (1873).
ϑ) graderad (l. ograderad) stav använd ss. (l. ingående ss. del i) måttsverktyg l. mätinstrument l. räkneinstrument. Längdernes Staf blir således updragen (dvs. mätt): Stig upföre Stafwen med ett quarters Diameter .. så långt du wilt (osv.). Rålamb 1: 42 (1690). Gymnasii Cassan (nödgades) bestå ett antal stafwer med jernskodda fötter att nedsätta i jorden till winklars och afstånds utmärkande. Ödmann Hågk. 98 (c. 1805). Det enklaste sättet att gå till väga (vid indirekt höjdmätning) är höjdmätning medelst stafvar. Kinman Guttenberg 14 (1890). I sitt enklaste utförande består strykmåttet av en kloss, anslaget, och en genom klossen löpande, rund eller fyrkantig, skjutbar stav, regeln, vilken kan skruvas fast i anslaget i önskat läge. Varulex. Byggn. 2: 83 (1955). jfr JAKOBS-, KORS-, LANTMÄTAR-, MÅL-, MÅTT-, MÄT-, PROBER-, RÄKNE-STAV. särsk. (†) i uttr. Jakobs stav (jfr b ζ γ’), = JAKOBS-STAV 2; anträffat bl. bildl., om Guds ord (använda ss. ett slags gradstock (se d. o. b)). Lätom os med Jacobs staf, Guds heliga Ord, noga och granneligen mäta wåra synders storlek. Spegel Pass. 180 (c. 1680).
ι) (†) ss. smides- l. bergverksterm: stång av metall (särsk.: stångjärn). Jtt(e)m 26. Januarij kom hem Från ham(m)arssmidien 12. staffuar till yxar vtslagna wogho — 16 lisspu(n)dt 13 m(a)rch. VaruhusR 1541. Holmkvist BergslHyttspr. 91 (i handl. fr. 1545).
κ) (†) i bandkniv: om blad med halvrund, urholkad egg. Om man (i bandkniven) insätter ett blad med halfrundt urhålkad egg (en staf), så kunna äfven kullriga staflister beskäras eller afskafvas. Eneberg Karmarsch 1: 111 (1858).
λ) (mera tillf.) om cylinderformad, mindre käpp l. stång innehållande läkemedelssubstanser i angiven koncentration l. mängd, avsedd att införas o. sönderfalla i sårkanaler l. rörformiga håligheter i kroppen (t. ex. urinröret). 2NF 2: 600 (1904).
d) om skivformigt l. svärdformigt stycke av ngt (stundom bräda o. dyl.) l. käpp o. d. varpå ngt ristats l. skrivits; särsk. om sådant stycke l. sådan käpp med inristade runor, runstav (se d. o. I 1, 2). Schück VittA 4: 593 (i handl. fr. 1741). — jfr KALENDER-, PRIM-, RIM-, RÄKNE-, SKATTE-, SKRIFT-STAV.
B. i vissa specialanv. l. utvidgade anv. av 1.
2) om (i regel utsirad l. på annat sätt prydd) stav (i bet. 1) symboliserande viss värdighet l. visst ämbete l. makt l. myndighet o. d.; ofta i l. elliptiskt för ssg med förled som anger l. antyder användningen; jfr STAVER 4. KOF 1: 344 (1575; om biskopsstav). Mercurius med sin Wing-hielm, och med Ormar bewicklade Staf. Stiernhielm Virt. C 1 b (1650, 1668). Staf eller spira, som betjenter i Retterne bruka. Serenius (1741). Fersen HistSkr. 1: 50 (c. 1790; om lantmarskalksstav). En rikt silverprydd ceremonimästare stötte en stav mot golvet och utropade: — Monsieur le Président de la République! Berg Lie Minn. 96 (1929). Mycket vanlig har staven varit såsom igenkänningstecken för statstjänstemän av olika grader och såsom spira för ålderman och åltgesäll i de gamla hantverksämbetena. Kulturen 1940, s. 18. Den äldsta svenska rätten kände icke skriftlig form. Rättshandlingar utfördes i form av muntliga förklaringar, ofta i förening med vissa åtbörder såsom hållande på en stav, handslag o. s. v. Fornv. 1942, s. 343. — jfr ABBOTS-, AMIRALS-, ANFÖRAR-, AUGUR-, BEFALLNINGS-, BEFÄLHAVAR-, BEFÄLS-, BISKOPS-, BJÄLLER-, EXEKUTIONS-, FÄLTMARSKALKS-, GEVALDIGER-, HERDE-, HERRSKAPS-, HÄROLDS-, HÄRSKAR-, KOMMANDO-, KOMMENDER-, KOMMENDÖR-, KRUM-, LANTMARSKALKS-, MARSKALKS-, NARR-, ORM-, PANT-, PATRIARK-, PATRIARKAL-, PEDELL-, REGEMENTS-, REGEMENTSVÄBELS-, REGERINGS-, RIKS-, RIKSHÄROLDS-, RIKSMARSKALKS-, SORG-, ÄMBETS-, ÖVERSTEMARSKALKS-STAV m. fl. — särsk.
a) (förr) till prästs ämbetsskrud hörande stav. Then Prästerlighe Stafwen eller Kryckian. Schroderus Os. 1: 42 (1635; lat. orig.: virgam pastoralem). Därs. 2: 440.
b) om kommandostav. Schmedeman Just. 557 (1668). Särskilda tjenstetecken skola bäras till de olika uniformsdrägterna .. nämligen: staf af chefen för landtförsvarsdepartementet, fältmarskalkar och kommendanter under all tjensteutöfning. TjReglArm. 1889, s. 56.
c) knoppförsedd stav med vilken regementstrumslagare l. tamburmajor gör tecken, när musikkåren skall börja o. sluta spela o. d. TjReglArm. 1858, 2: 181. Regementstrumslagare för stav och bär axelskärp. 2SvUppslB 23: 1018 (1952).
d) i uttr. Backi stav, se BACKUS a. Dalin FrSvLex. 2: 528 (1843). — jfr BACKI-, TYRSUS-STAV.
e) (numera föga br.) i uttr. Merkurii stav, merkuriistav, kaducé. Björkegren 315 (1784). Björkman (1889).
f) mer l. mindre bildl. (jfr 1 b ζ, 7).
α) (†) övergående till att vara en beteckning för viss värdighet l. (person innehavande) visst ämbete l. makt l. myndighet; särsk. dels i sådana uttr. som föra l. ha staven, betecknande att ngn innehar viss värdighet osv., dels i uttr. spela krigshärens stav i ngns händer, gm intriger o. d. få ngn utnämnd till befälhavare för armén. Sij Ewigheten står och trampar Staaff och Thron, / Hon går på Alt, en Slaaff och Rådande-Person / Är vnder hennes Foot. Wexionius Sinn. 3: B 4 a (1684). (Eng.) To let the Staff go out of one’s Hand, (sv.) gie stafwen (mackten) ur händerna på sig. Serenius (1734; under staff). Tiomannaväldet (Decemviri), som efter ateniensiska lagar skulle regera (i Rom), förde stafven väl det första året. Chydenius 11 (1765). Han skall, om ej till Fältherrns staf, / Dock vackert högt i grader växa. Leopold 2: 356 (1801, 1815). Öfver Commendants Expeditionen för Stockholms Garnizon. Chef, Öfver-Commendanten, som har Stafven. SvNorStatscal. 1819, s. 104. (Baron Nordin) utförde Wirséns plan att aflägsna Björnstierna och spelade krigshärens staf i Brahes händer. Crusenstolpe CJ III. 1: 283 (1846).
β) [efter t. den stab über einen brechen, fördöma ngn (urspr. om domare: efter ngns dödsdom bryta sin ämbetsstav över den dömdes huvud (till tecken på att dennes livsgärning är slut o. bödeln kan ta vid))] i uttr. bryta staven över ngn l. ngt o. d. samt i vissa ombildningar härav.
α’) (†) i uttr. bryta staven över ngn, döma ngn till döden; äv.: ge ngn ett hårt straff l. hård dom; fördöma ngn. (Sv.) Bryta stafwen öfwer någon .. (lat.) capitis quem damnare. Lindfors (1824). Hon, som min enda fröjd i lifvet var, / Hon ligger bäddad i den kalla grafven! / O, öde! grymt du öfver mig bröt stafven! Braun Carol. 75 (1844). De .. / .. kände, att tacksamhet, heder och dygd / med rätt öfver dem brutit stafven. Scholander I. 1: 68 (1868).
β’) i uttr. bryta staven över ngt, med sakligt subj.: innebära l. medföra ngts undergång l. upphörande o. dyl. l. innebära ett dråpslag mot ngt, döma ngt till undergång. Upptäckandet af nya läkekroppar har brutit stafven öfver (många förr använda läkemedel). Hygiea 1839, s. 293. Om Turkarne förlora .. (Kalafat), så är stafwen bruten öfwer deras militäriska makt. ÖgCorr. 1854, nr 8, s. 2. Ett missväxtår bröt stafven öfver deras ekonomi. Idun 1888, s. 210. Efter .. (1800-talets) mitt bröt industrialismen staven över denna gamla hemindustri (dvs. tillverkningen av schwarzwalderur). Kulturen 1954, s. 157.
γ’) i uttr. bryta staven över ngn (förr äv. ngns huvud) l. ngt (jfr β’), (skarpt) fördöma ngn l. ngt l. fälla en hård dom över ngn l. ngt l. uttala sin förkastelsedom över ngn l. ngt; äv.: utdöma l. underkänna ngn l. ngt. FoU 20: 374 (1786: hufvud). Man (får) icke bryta stafwen öfwer ett Språk, emedan det .. icke har ett lika wälljudande ord, som ett annat. SvLitTidn. 1818, sp. 356. Qvinnan får aldrig vara svärmisk eller exalterad, ty då bryter verlden för alltid stafven öfver henne. Jolin Barnhusb. 163 (1849). Hwilken rättighet hafwe wäl wi, som sjelfwe äro syndare, att bryta stafwen öfwer wåra likar? Emanuelsson 1PredHögm. 1: 293 (1865). Ingen menniska kunde .. tro den beskedlige, folkskygge och fridsamme gamle Bergvall agera mellanlöpare i något som helst ärende; utan stafven bröts öfver Almqvist i allmänna opinionen. Hellberg Samtida 1: 146 (1870). Stafven (är) redan på förhand bruten öfver förslagen (i statsverkspropositionen), så fort man fått se kostnadsberäkningarnes slutsiffror. Samtiden 1870—71, s. 59. Franzén .. bröt sjelf stafven öfver sitt första försök (dvs. till dikten Det nya Eden). Wirsén i 3SAH 2: 200 (1887). Fåhræus LäkH 3: 36 (1950).
δ’) (†) utan efterföljande prep.-bestämning; anträffat bl. i pass., i fråga om att Mose lag upphävs o. dess makt bryts gm Kristi död. Han (dvs. Kristus) måste döden dö, therpå blir stafwen bruten, / Och så Capitletz dom til werdzlig domstol skuten. Brenner Pijn. 51 (1727).
3) käpp l. stång o. d. använd ss. redskap i gymnastik l. sport o. d. — jfr JÄRN-STAV.
a) (numera nästan bl. om ä. l. utländska förh.) rund käpp av trä l. järn o. d. (i regel av c. 1 meters längd), avsedd att användas vid utförande av fristående gymnastiska armrörelser (i syfte att förstärka deras verkan). Med en rund svarfvad käpp om en meters längd, som hålles i båda händerna, yttersidorna nedåt, kunna några stärkande rörelser (i gymnastik) göras. Sådana äro (bl. a.): Staf upp! .. Staf fram! .. Staf böj! .. Staf ned! Hubendick FlickLek. 36 (1879). Bland nödiga gymnastikredskap märkas .. plintar och bockar samt en del annan lös redskap, såsom stafvar o. dyl. Bergqvist UndPlanRealsk. 180 (1906). Medan staven en tid varit på avskrivning, har den numera kommit till mångsidigt bruk i den nyare österrikiska skolgymnastiken. 2SvUppslB (1953).
b) (knappast br.) om bollträ. Cannelin (1904, 1939).
c) stav som skidåkare håller i handen (l. händerna) o. med vars hjälp han stakar sig fram l. håller balansen o. d., skidstav (se d. o.); äv. (om ä. förh.) om broddad stav använd vid färd på rännskor (särsk. i ssgn RÄNNSKO-STAV). (Skridfinnarna) löpa på ett slagz trää, som thee Skijde kalla .. hwilket ähr slätt vnder och något bredt, framman till krokot som en boga, vnder fötterna bundet, stödiandes sigh wed en staf. Tempeus Messenius 116 (1612). Stafven bör i allmänhet vid skidlöpning användas så litet som möjligt, och bör hvar och en, som önskar blifva god skidlöpare, öfva sig både att ränna utför backar och gå på jemn mark utan staf. TIdr. 1883, s. 32. Till varje par skidor höra två stavar, lika långa .. och av samma vikt. SkidlöpnIArmén 1917, s. 19. Man fick styra rätt med .. staven för att icke handlöst rulla utför. PåSkid. 1928, s. 87. — jfr LAPP-, RÄNN-STAV.
d) stång avsedd att göra språng l. hopp med; numera i sht om en vid idrottsgrenen stavhopp använd (av trä l. bamburör l. metall l., o. numera företrädesvis, av konstfibermaterial (glasfiber) bestående) rund o. böjlig stång av varierande längd o. diameter; jfr HOPP-, SPRING-, SPRÅNG-STAV. (Bundna) Språng .. ske .. med stöd på sidokamrater, voltigehäst, staf. Ling Regl. 96 (1836). Staven (i stavhopp) måste vara så lätt som möjligt och får på inga villkor svikta. Idrottsbok. 114 (1914). Tävlande (i stavhopp) får använda sin egen stav om den godkänts av tävlingsledningen. IPCStSportlex. 23 (1975). Staven (i stavhopp) är som regel 4,5—4,9 m lång. BraBöckLex. 21: 302 (1979).
e) [sannol. delvis utlöst ur ssgn STAV-HOPP] i utvidgad anv.: om stavhopp ss. idrottsgren. I stav och på 200 meter äro inga uttagna (till olympiaden). IdrBl. 1924, nr 73, s. 3. Hoppa stav. SvHandordb. (1966). Vinna i stav. Därs.
4) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stör l. påle l. stång o. d. av ett avhugget o. barkat ungt träd; särsk. om en i marken lodrätt nedsatt stör i gärdsgård, gärdsgårdsstör; äv. koll.; jfr STAVER 1. (Lat.) Stipes (sv.) staff eller påle som settes j iordena. VarRerV 56 (1538). (De) skola .. upsättian (dvs. säden) på stafwar til des de få afskurit. KulturbVg. 3: 183 (1707). Linné Dal. 10 (1734; koll.). Hos torp(aren) Simon Larsson fans nytt trinne och stafwar, som Magnus Larsson kj(ä)ndes som han förleden sommar har fört opp till en gärsgårds för bätrande. EtnolKällskr. 2: 9 (1801). De flätade gärdesgårdarna bestå av i jorden nedslagna pålar eller störar av diverse trädslag. Dessa kallas i det följande stavar. Rig 1925, s. 81. — jfr AL-, EN-, FURU-, GÄRDSGÅRDS-, RI(E)-, RUND-STAV m. fl. — särsk. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om råmärke (se d. o. 1) i form av en påle l. stör l. stång, gränspåle; ofta i (tautologisk) förb. med (se RÅ, sbst.3 1) l. (se RÖ, sbst.1) l. rör (se RÖR, sbst.4 a) l. sten, i uttr. som anger gränser för en gårds o. d. ägor; jfr STAVER 1 a. In öffuer dalssenghena saa langdt som raan och staffwen tiilsægher. G1R 2: 216 (1525). Därs. 4: 133 (1527: staffua oc rör). Vnder staden (Hudiksvall) skall lyde och ligge Hwdwiksby medh alle the ägor ther vnder lydhe sampt alle andre ägor vthi fiskewatn och vttmark, som tillförende vnder staden effterlathet är .. hwilke och framdeles medh staf och röö skole aflagdhe och ifrå andre ägor åttskildhe blifwe. PrivSvStäd. 4: 286 (1602). Ähr såledis Synen begynt, först ginge Nempde(n) til Rijsinges kierr, Huilchitt kierr de dömpnde halfparten till Ösby, Seden der ifrån och till Stafuen, Biörnehuarfz åkrar, Och gårdestoden, emillan Norremoszan och hagan. RisingeRegnaSkedviDomb. 18/4 1605. Urfjäll kan kallas den jord, som uti en annan Bolby, annat Härad, en annan Sockn eller på någon allmän mark är belägen, men medelst offgammal häfd en Bolby eller et Hemman utom des Rå och Rör oklandrat tilkommer, den der antingen med staf och sten, eller urminnes .. gjärdslegård, dike eller rehn, och under et hemmans Ränta begripen och häfdad warder. LandtmFörordn. 34 (1765). jfr: Gränsmärken finnas .. dels uti stora sjöar och strömmar .. och dels uti stora skogar, där ägorna äro med stav och sten fördelade. SvLantmät. 1: 160 (1928; om förh. 1670). jfr HORN-, RÅ-STAV. särsk.
a) (†) med tanke väsentligen på det område som begränsas av vissa gränsmärken; anträffat bl. i vissa (i synnerhet tautologiska) uttr.
α) under stav och rå, inom gränserna (för ngns ägor). Een part försvara mehr under staff och råå, ähn som medh rätta bör. RP 7: 138 (1638).
β) inom och utom stör och stav, inom och utom (ngts) gränser l. ”hank o. stör”. Bostället, som .. är med hus och bygnad, samt inom och utom stör och staf. VDAkt. 1769, nr 275 (1768).
b) (†) mer l. mindre bildl.: gränsmärke l. (ngts) yttersta gräns l. slutpunkt o. d.; anträffat bl. i uttr. utsätta stav och rå för ngt, uppdraga l. utstaka gräns(er) för ngt, sticka upp i stav och rå mot ngn, för att beteckna att ngn markerar gräns gentemot ngn l. avskiljer sig från ngn. Hvad förmätenhet at tiltro sig at utsätta staf och rå, utpeka en punkt — et non plus ultra, för medlefvandes och oföddas kunskaper, skicklighet och industri? 2VittAH 5: 205 (1790, 1796). Du Stiftets Biskop blifva må / bland dess Representanter / att sticka upp i Staf och Rå / mot ståndets dilettanter. Engström Milst. 199 (i handl. fr. 1833).
5) i vägg o. d.: stående stolpe l. planka l. stång l. stake o. d.; i sht (om ä. förh.) om var o. en av plankorna i stavbyggnad; äv. koll., särsk.: resvirke (i l. utgörande stavbyggnad); jfr STAVER 2. En (huse-)syn från Köksmåla korpralsgård i Misterhult i Småland .. där det påtalas, att ladugården icke har timrade båsbalkar utan av ”stavar och vedjor”. SvKulturb. 5—6: 136 (cit. fr. 1763). (Gotiken) lät hela murytan mellan två stöd ersättas af ett enda fönster, som genom stafvar (Poster) af sten delades i vertikal riktning. Upmark Lübke 415 (1871); jfr 8. Stommen (i en norsk stavkyrka) består af en ram af bottensyllar med i dem intappade grofva, lodräta stolpar — stafvar, häraf kyrkornas namn. NF 15: 335 (1891). De cylindriska västsvenska dopfuntarna ha mycket utpräglat brunnskarsform, Böjafunten .. verkar sammansatt av en rad invid varandra ställda stavar eller plankor. Fatab. 1930, s. 147. De första kyrkorna i Norden voro stavkyrkor: enkla byggnader av omsorgsfullt huggna stockar, ”stavar”, resta mot ett underlag av en kraftig syllram eller helt enkelt ställda i en uppgrävd ränna i marken. TurÅ 1942, s. 39. IllSvOrdb. (1955; äv. koll.). — jfr VÄGG-STAV.
6) om rektangulärt trästycke med viss anv.
a) om vart o. ett av de trästycken som ingår i l. är avsett att ingå i sidorna (l. bottnen) i tunnor o. andra slags kärl av trä, lagg (se LAGG, sbst.1 3), kim; äv. om lådbräda; ofta koll., särsk.: uppsågat timmer avsett för framställning av stäver; jfr STAVER 5, STÄVER. Byrge Gunnersson .. läth .. bära någre steffuer aff en balie på rådstuffuen. TbLödöse 28 (1587). En järn-cirkel, hwari tunnbindaren samlar stafwarna, när han wil gjöra en tunna. Möller 1: 172 (1755). De smala trästycken, af hvilka laggkärl sammansättas, kallas kimmar eller stäfver och utskäras vanligen af klufvet virke, som bör vara fullkomligt friskt och qvistfritt. ArbB 244 (1887). Af affallet från timret tillverkas många sorters list och staf. PT 1898, nr 146, s. 3. Bolaget byggde en lådfabrik, så de skulle ha väldigt med stav till lådor. Sågverksminn. 145 (1948). Förbrukning av bokvirke till stäver i silltunnor, salttunnor och öl- och brännvinskaggar mångdubblades .. (på Västkusten o. utmed Öresund) under de stora sillfiskeperioderna. Selander LevLandsk. 348 (1955). — jfr ANKAR-, BJÖRK-, BOK-, BOTTEN-, DRITTEL-, EK-, EN-, FURU-, LAGG-, OXHUVUD-, PIP-, RUNMÄRKES-, SIDO-, SILL-, SILLTUNN(E)-, SPRUND-, TUNN-STAV m. fl.
b) (i fackspr.) rektangulärt, ej särskilt brett trästycke som hopfoga(t)s till ngt (l. infoga(t)s i ngt); särsk. om vart o. ett av de med fjäder (se d. o. II 3) o. not (se NOT, sbst.4) försedda, massiva trästyckena (av ek l. bok l. teak o. d.) som lagda bredvid varandra i rut- l. kilmönster ingår i l. är avsedda att ingå i ett parkettgolv, parkettstav. TT 1877, s. 6 (i stavparkett). Lamellträ består i princip av ett inre skikt sammansatt av hoplimmade stavar eller lameller, bildande stora plattor på ömse sidor beklädda med tunnare fanerskikt. HantvB I. 2: 58 (1934). Parkettgolv, bestående av korta, med fjäder och not försedda stavar, av ek, bok el. teak o. s. v., vilka läggas i mönster på ett s. k. blindgolv av vanliga bräder och spikas. 2SvUppslB 11: 931 (1949). — jfr PARKETT-STAV.
c) om tunt, i nedre ändan avtunnat, mindre trästycke (i sht av ek) använt ss. täckningsmaterial (särsk. för tak) o. d.; vanl. i pl. l. koll. sg. Av staven, spånen, som väggarna (i den nedrivna kyrkan) voro täckta med, gjordes hvarjehanda kärl. TurÅ 1907, s. 268.
7) i utvidgad l. bildl. anv. av 1, särsk. 1 c (jfr 1 b ζ, 2 f), om ngt som till formen liknar en stav i bet. 1 (särsk. 1 c). Ehrenberg har .. beskrifvit flera fällningars utseende under mikroskopet och visat, att de afskilja sig i ett tillstånd af obestämd form, såsom .. ringar, stafvar o. d. Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 3. Kalkstommen är .. (hos kalksvamparna) sammansatt af idel små vackra kalkfigurer, som sedda under mikroskopet visa för det mesta trestråliga, någon gång fyrstråliga stjernor och för öfrigt nålar eller stafvar af allehanda slag. Kruhs UndrV 139 (1884). En vapenbild med nio fält, innehållande (bl. a.) .. två korslagda stafvar med en ros i hvar vinkel. AntT IX. 1: 51 (1887). Luktorganen (hos insekterna) utgöras av små fina stavar eller käglor, vanligen nedsänkta i små gropar eller hålor, som stå i förbindelse med nervtrådar. Trägårdh Skogsins. 15 (1914). (På ortolansparvens ägg) finnas ofta bland ytfläckarna dels mycket korta och smala streck eller ”stavar” .. dels också mera komplicerade och större kroklinjer. Rosenius SvFågl. 1: 368 (1920). (Galalitmassan) pressas till en sträng, som sedan på olika sätt formas till plattor, stavar etc. Bolin KemVerkst. 132 (1942). — jfr SMAK-STAV. — särsk.
a) om växt(släkte) med rak, styv stjälk.
α) om prydnadsväxten Liatris spicata Willd., som har violetta, i långa ax samlade blommor; i ssgn ROSEN-STAV.
β) (†) om växtsläktet Pedicularis Lin., spirsläktet; äv. om växt tillhörande detta släkte (ss. senare led i ssgrna KUNGS-, KÄRR-, LAPP-, LUDD-, SKOGS-STAV). Liljeblad Fl. 231 (1792; ss. släktnamn). Dalin (1854). jfr: Staf .. benämnes af Liljeblad slägtet Frier. Fries Ordb. (c. 1870).
b) anat. om stavformig, ljuskänslig sinnescell i ögats näthinna; i sht i pl. Hygiea 1863, s. 154. BraBöckLex. 25: 274 (1981). jfr SINNES-STAV.
c) (†) i uttr. Cortis stavar, Cortis pelare (se PELARE 2 e). I snäckan (i örat) .. är det små staflika bildningar, kallade Corti’s stafvar. Lovén Huxley 157 (1871). Schulthess (1885).
d) (i fackspr.) om stavformig, sporbildande bakterie; särsk. om sjukdomsalstrande bakterie, bacill. Den organism, som åstadkommer smörsyrejäsningen, utgöres af små, rörliga, långsträckta stafvar (bakterier). UB 5: 142 (1873). Pestbacillen .. är en kort, orörlig stav. 2SvUppslB 2: 1154 (1947). Resistensutvecklingen — genom att bakterierna vant sig vid att klara sig mot antibiotika — är särskilt markant bland stafylokocker och gramnegativa stavar. SvD 1972, nr 329, s. 9. jfr BACILL-, MJÄLTBRANDS-STAV.
e) textil. stavliknande stygn l. figur o. d. ingående i prydnadssöm; äv. i utvidgad anv., om sådan söm; äv. dels om bård l. rand o. d. utgörande l. ingående i mönster i tyg l. vävnad o. d., dels om stavliknande knypplad figur. DamBok 117 (1879; vid broderi på filet). De små stafvarne mellan mönsterfigurerna (i alliansbroderiet) sys .. på maskin med kedjestygn. Hagdahl DBäst. 184 (1885). På de flesta äldre skånska spetsar .. förekommer en rytmisk indelning genom snedlagda stavar, i Skåne kallade skack. SkånSpets. 9 (1947). Henschen SvVävn. 37 (1949; utgörande mönster). Åtdragen kastsöm kallas ofta stav. Svennås Petersen SömSt. 40 (1966).
f) (†) om taktstreck på notplan. Björkman (1889).
g) (†) på notplan: grovt, horisontalt streck utmärkande helnots- l. halvnotspaus. Envallsson 27 (1802). Därs. 248.
8) byggn. o. konst. list(verk); i sht om list- (verk) med rund profil på byggnad l. pelare l. möbel o. d.; särsk. dels om ornamentlist som i genomskärning har formen av en halvcirkel (l. del av cirkel), rundstav (se d. o. 2), dels om rund, skruvformig l. likt ett grovt vridet rep utformad prydnadslist (med snedräfflor), repstav; förr äv. om fyllning i räfflorna på en kolonn eller pilaster (ett stycke uppifrån basen). König Mec. 82 (1752). Bord af ahl .. med ahlfris och Staf. HusgKamRSthm 1769, s. 453. Stafvar i refflade pelare, (dvs.) runda upphöjningar som till en del uppfylla refflorna. Weste FörslSAOB (c. 1817). Staf eller rundstaf är en framstående list, hvars genomskärning bildar en qvarthalf- eller treqvartscirkel. Brunius SkK 700 (1850). Kanten listas med en platt och staf. AHB 116: 19 (1883). (Portalerna) vidga .. sig inifrån och utåt, ha å sidorna stafvar eller halfkolonner, sammanbundna af spetsbågar. Hahr ArkitH 247 (1902). Väggfälten (i rummen i de små herrgårdarna från 1700-talet) omgifvas vanligen af ett sirligt ramverk, en staf eller dyl. virad med blad- och blomsterrankor. Uppl. 1: 647 (1905). Stav .. (dvs.) listverk med rund profil. IllSvOrdb. (1955). BonnierLex. (1966). — jfr BLAD-, FASETT-, FJÄRDEDELS-, HALV-, HEL-, KVART-, PÄRL-, REP-, RUND-, RYGG-, ÄGG-STAV m. fl.
9) [eg. specialanv. av 7; jfr likn. anv. i d.] (lodrätt) streck l. stapel o. d. på skrivtecken; bokstav l. runbokstav l. språkljud l. stavelse l. ord o. d.
a) språkv. på skrivtecken, särsk. runbokstav: lodrätt streck l. lodrät stapel varifrån de streck (kännestreck) utgår som ger skrivtecknet dess karakteristiska utseende, huvudstav (se d. o. 2); äv. om streck som utgår från det lodräta strecket osv. i runbokstav o. som karakteriserar runan (särsk. i ssgn BI-STAV); jfr STAVER 6. I en .. handskrift har .. (J. Bureus) antecknat: ”de röde stafvarna (på en runsten) syntes utan på först gula, men rifne voro de röde med skönste ferger”. Fornv. 1931, s. 259 (c. 1595). Runorna .. bestå aff ett rätt strek ofwan ifrån och nideråth, som kallas staf, efter thet är likt en käpp. Verelius Run. 19 (1675). Sedan .. (M. Celsius) 1675 bröt skalet, och uttog kärnan, wisandes thenna skriften (dvs. hälsingerunorna) wara så gammul som godan; allenast then bekante Stafwen tilsattes. Broman Glys. 2: 267 (c. 1730). z (i fragmentet av äldre västgötalagen) har alltid en vågrätt tvärstreck, som skär den diagonala stafvens midt. SkrHVSamfU IX. 3: 12 (1904). Den raka lodräta linjen, som är gemensam för de flesta af .. (den yngre runradens) runor, kallas staf, stundom hufvudstaf, de linjer, hvarigenom runorna skiljas från hvarandra, kallades af Liljegren kännestreck, nu oftast bistafvar. 2NF 23: 1214 (1916). Typerna (för a och l i Codex Argenteus) skiljas därpå att vänstra staven i a är vertikal. Friesen (o. Grape) CodArg. 88 (1928). Stav .. (dvs.) streck i del av runa. IllSvOrdb. (1955). — jfr RUN-STAV.
b) (utom i ε ålderdomligt) bokstav (se BOKSTAV, sbst.2 1), särsk. om runbokstav, runa (se RUNA, sbst.1 2); äv. om språkljud l. ljudförbindelse o. d. (se särsk. αε); jfr STAVER 6. Mem som är främsta Stawen vthi .. (det hebreiska ordet) Maveth mercker Dödhen. Bureus NordlL 1 (1644). Stafwen Ijs och des påbygde Runor. Rudbeck Atl. 1: 857 (1679). Nie Stafwar Namnet bär. Runius (SVS) 2: 195 (1707). En bokstaf kallades en Runa .. och desse de gamle Göters eller Seveboers stafvar hafva från början warit de samme som Grækernes. Dalin Hist. 1: 232 (1747). Somlige föra ut den der blåsningen H helt tunt, at den föga höres framför en annan staf. Wettersten Forssa 7 (c. 1750). Äldre runradens stavar. NärSuttoBänk 134 (1941). Både Sven och jag kunde .. tyda de runstavar som Osmundus skar för vår övnings skull, och även Asbjörn hade hjälpligen lärt sig stavarnas namn. Lindström Österhus 134 (1952). — jfr ANDE-, BEGYNNELSE-, BLÅSE-, GULD-, LJUD-, LÄPP-, ORD-, RUN-, RÖST-, SKRIFT-, SKRIV-STAV m. fl. — särsk.
α) i uttr. medljudande stav, se MEDLJUDANDE 2 slutet; jfr β.
β) (†) om konsonant; jfr α. Bokstäferna äro dels Ljud (vocales) a, e, i, o, u, y; dels Stafar (consonantes) b, c, d (osv.). Ljungberg SvSpr. 1 (1756). När ft och fs stå i böjelse, är f en len staf. Därs. 15; jfr LEN, adj. 1 a slutet. jfr: (I sina) mindre lyckade försök att försvenska den grammatikaliska terminologien .. kallar (C. F. Ljungberg) .. t. ex. .. konsonanter stafvar. Hagström Herdam. 1: 241 (1897).
γ) (†) i uttr. enfald stav, om bokstaven v (i motsats till w som uppkommit gm dubblering av det enkla v). Bureus Abcb. 2 (1611). Därs. (1612).
δ) (†) om ljud- l. bokstavsförbindelse. Stawar- (ne) gh dh th och ch. Bureus Runaräfst 228 (1602).
ε) (i fackspr.) om allittererande ljud l. ljudförbindelse (l. bokstav); särsk. ss. förled i ssgr o. ss. efterled i ssgrna ALLITTERATIONS-, BI-, HUVUD-STAV. En stavelse, som uppbär en stav, skall alltid ha taktslag, men varje ord med taktslag behöver inte ha stav. DOZetterholm (c. 1935) hos Östergren. Stav .. (dvs.) bokstav el. ljud som allittererar med annan bokstav osv. IllSvOrdb. (1955).
c) (†) stavelse; särsk. dels ss. förled i ssgrna STAV-BYGGNAD, -DELNING, -FÖRDELNING, -MÅTT, -SKILLNAD, sbst.1, -SÄTTA, -SÄTTNING, -TAL, -TECKEN, -ÄNDELSE, dels i avledn. -STAVIG, -STAVING, -STAVLIG.
C. i vissa (eg.) elliptiska anv.
10) [elliptiskt för STAV-RUM] (†) stavrum (se d. o. 1); jfr STAVER 7. I Dalernne låfua de .. att giöre ut 4 stiger kol eller 4 stafuer vedh. OxBr. 11: 24 (1616). I Rättvik erlade finnarne .. (år 1694) säd (i skatt), utom tvänne torpare på Dalstugan, hvilka tillsammans betalade 4 1/2 stigar kol, 3 stafvar rostved och 2 årliga hästar. Nordmann FinnMellSv. 39 (1888).
11) hyvel avsedd för hyvling av runda stavar l. lister.
a) [eg. elliptiskt för STAV-HYVEL] (†) stavhyvel. En Hyfwel bänck med .. (tvenne) skrufwar Sex .. (stycken) stafwar Fyra Hålkjälar. BoupptVäxjö 1781 (efter snickare). Staf .. (dvs.) Ett slags listhyfvel. Dalin (1854).
b) om platt- o. stavhyvel; i ssgn PLATT-STAV.
12) [efter eng. stake; mormonerna liknar sin kyrka vid ett tält vars tältstänger symboliserar olika stift o. d. (jfr Isaiah 33: 20 (The English Bible 1611))] i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonkyrkan): organisatorisk enhet bestående av ett antal församlingar inom ett begränsat geografiskt område (närmast motsv. stift i Svenska kyrkan). Nordstj. 1877, s. 293. Stavens organisation. Wennerlund StFörundV 172 (1964).
Ssgr (Anm. Vissa av de nedan anförda ssgr som förs till bet. 9 kan äv. hänföras till STAVA, v.2): A: (1 (c)) STAV-ANTENN. (i fackspr.) radioantenn som utgörs av en lång (hopfällbar) metallstav. RadioteknOrdl. (1944).
(7 d) -BAKTERIE. (numera bl. mera tillf.) stavformig bakterie, stav. NF 14: 650 (1890). Stavbakterier med utpräglad, rak längdaxel och skruvbakterier med spiralvriden längdaxel. Pettersson Bakt. 10 (1926).
(7) -BATTERI. stavformigt batteri (se d. o. 5 a α). KatalÅhlénHolm 95: 175 (1928).
(3 c) -BROMSA, -ning. sport. vid skidåkning (särsk. utför en backe o. d.): bromsa med hjälp av stavarna. IdrBl. 1935, nr 26, s. 4.
(3 c) -BROTT. jfr brott I 1. PåSkid. 1919, s. 52.
(2 f β γ’) -BRYTNING. (†) om kritik. LdVBl. 1840, nr 50, Bih. s. 1.
(6 a) -BRÄDA. (i sht förr) i pl., om (tunnare) bräder avsedda för framställning av stäver. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 27.
(1 c ϑ) -BULT. (i fackspr.) jfr bult, sbst.1 11. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 112 (1953; i stavmått).
(5) -BYGGE. byggn. jfr bygge 2 o. -byggnad 1. Stavbygget bevarar .. ett säkerligen icke ringa arv från romerska byggnadsvanor. Rig 1949, s. 153.
-BYGGNAD.
1) byggn. till 5: byggnad (se d. o. 3) i stavkonstruktion; byggnadsform med l. byggnadskonst som använder sig av stavkonstruktion (l., i utvidgad anv., liknande konstruktion). NIllT 1896, s. 374 (om byggnad). Tidsskeden, som ligga efter de perioder, när stavbyggnaden blomstrade som arkitektur. Fatab. 1930, s. 144. Ibland har termen stavbyggnad använts i en mycket vidsträckt betydelse, så att t. ex. även ramverksbyggnader med påspikade lodrätta ytterelement inbegripits. Fornv. 1968, s. 229.
2) (†) till 9 c, om stavelses byggnad l. struktur o. d.; stundom närmande sig bet.: stavsätt l. stavning. En vokal kan utgöra en stafvelse ensam, såsom i å-stunda, o-trogen; kan sluta en stafvelse af en enda enkel consonant, såsom bestå, bero, eller kan följas i samma stafvelse af en enda enkel consonant, såsom i sår, ljud, sak, m. fl. Se der redan tre särskilta slag af stafbyggnad. Leopold i 2SAH 1: 27 (1801). (Det) kunde ifrågakomma, att uppoffra det ena s och t framför l, hvilket senare gerna gör stafbyggnaden lättare, och sålunda skrifva tasla, vasla .. hutla. Rydqvist SSL 4: 388 (1870).
Ssgr: stavbyggnads-art. (†) till -byggnad 2: sort l. slag av stavelsebyggnad. Leopold i 2SAH 1: 27 (1801).
-grund. (†) till -byggnad 2: av stavelsebyggnad bestämd grund (l. princip) för (rätt)-stavning; jfr -byggnads-princip. Leopold i 2SAH 1: 27 (1801); jfr Tullberg SvRättskr. 102 (1862).
-konst. till -byggnad 1, om konsten att bygga stavbyggnader. Som helhet må .. denna enda som levande byggnad bevarade nordiska 1000-tals stavkyrka (dvs. Urnes kyrka i Norge) framstå som vittnesbörd om den dåtida för både Sverige, Norge och Danmark gemensamma stavbyggnadskonsten. Roosval RomK 356 (1930).
-princip. (†) till -byggnad 2: av stavelsebyggnad bestämd princip (se d. o. 3) för (rätt)stavning; jfr -byggnads-grund. Leopold i 2SAH 1: 29 (1801); jfr Tegnér SvRättstavn. 11 (1887).
(6 a) -BYTTA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bytta (se d. o. 1) hopfogad av stäver; jfr stavra-bytta. BoupptVäxjö 1783.
(6 a) -BÄNK. (i sht förr) arbetsbänk (l. bockliknande anordning) använd av tunnbindare för tillskärning av stäver l. elliptiskt för: stavsågsbänk. (Sv.) stafbänk .. (fr.) âne. Schulthess (1885). PT 1907, nr 106 A, s. 4 (om stavsågsbänk).
-BÄRANDE, p. adj.
1) till 1, 2; jfr -bärare. I Sverige introducerades bruket med stavbärande marskalkar vid Johan III:s bisättning 1592. Rig 1959, s. 33.
2) (mera tillf.) till 9 b ε, om stavelse o. d.: som uppbär en stav. Zetterholm Atlam. 31 (1934).
(1, 2) -BÄRARE. [jfr t. stabträger] person som bär en stav; särsk. till 2: person som går (l. rider l. springer) först i en procession o. d. bärande en stav; jfr spir-bärare, prestav 5. Lind (1749; under stab-träger). särsk.
a) i sg. best., om Mercurius vars speciella attribut är häroldsstaven. Andersson Antol. 267 (1909).
b) (numera bl. tillf.) allmännare, om person som bär en stav ss. tecken på att han innehar viss värdighet l. visst ämbete o. d. Arvid Posse .. nämnes såsom den blifvande staf-bäraren (dvs. lantmarskalk). Beskow (1833) i 3SAH XL. 2: 187.
(7 b) -CELL. anat. stavformig cell i ögats näthinna. Broman Männ. 2: 126 (1925).
(7) -DEKOR. dekor i form av en stav l. stavar, stavformig dekor. Kulturen 1954, s. 106.
(9 c) -DELNING. (†) stavelsedelning; jfr -fördelning, -skillnad, sbst.1, o. skriv-delning. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 59 (1801). Meurman (1847).
(7) -DIAGRAM. (i fackspr.) stapeldiagram. SvUppslB 11: 679 (1932).
(13) -FATTNING. fattning (se d. o. 3) av stav; särsk. till 3 c, d. Dyhlén SkidlöpnGr. 72 (1919; i fråga om skidåkning). SvD 1972, nr 230, s. 23 (i fråga om stavhopp).
(7) -FICKLAMPA~020. stavformig ficklampa; jfr -lampa. Lundquist SannMCl. 203 (1965).
(3 e) -FINAL. i sht sport. jfr final II b. IdrBl. 1924, nr 85, s. 2.
(6 a) -FOGMASKIN. (i sht förr) för hyvling av kanterna på stäver avsedd maskin, fogmaskin. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 119. SvIndLex. 1: 461 (1948).
-FORM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11309).
1) till 16, 8: form (se d. o. I 1) som kännetecknar l. liknar l. påminner om en stavs; i sht i uttr. i (äv. av) stavform. Juvelarmband .. i platina, brett och kantat med saphirer i stavform. SvD(A) 1927, nr 81, s. 10. I de bevarade resterna av våra stavkyrkor tyda många detaljer på att det är den ålderdomliga palissadväggens hörnstavar, som övergår till hörnstolpe av stav- och slutligen plankform. Rig 1949, s. 156.
2) (i fackspr.) till 7 d: form (se d. o. I 9) av stav. ”Bakterier” har numera blifvit samlingsbegreppet för alla .. (till bakterier hörande) protofyter, och stafformerna bland dem, bacillerna, benämnas sporbildande eller icke-sporbildande. Sundberg Mikroorg. 39 (1895).
(18) -FORMAD, p. adj. formad som l. lik en stav, stavformig. Tärningarna äro av ben, kubiska eller stavformade och märkta med punkter och ringar. Näsström FornDSv. 1: 82 (1941).
(18) -FORMIG. som har formen av l. till formen liknar en stav; äv. i överförd anv., om ngts utseende o. d. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 162 (om kroppar i öga hos mollusk). Sundberg Mikroorg. 9 (1895; om bakterier). Han slog innehållet, en samling vita, stavformiga gryn, i ett dricksglas. Wendt IndDos. 19 (1922). I .. (det s. k. elektronmikroskopet) har det äggviteämne, som förorsakar mosaiksjukan, visat sig ha ett stavformigt utseende. Bolin KemVerkst. 44 (1942).
Avledn.: stavformighet, r. l. f. Östergren (1946).
(8) -FRÄS. (i sht förr) = -fräs-maskin. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 228.
(8) -FRÄS-MASKIN. (i sht förr) fräsmaskin för tillverkning av rundstav l. smärre list; jfr -fräs. SvIndLex. 1: 542 (1948).
(3 c) -FÄSTE. vid skidåkning: fäste (se d. o. 4) för skidstav. IdrBl. 1925, nr 25, s. 2.
(9 c) -FÖRDELNING. (†) = -delning. Rydqvist SSL 4: 543 (1870).
(13) -FÖRING, förr äv. -FÖRNING. förande l. hanterande l. manövrerande av stav(ar); särsk. (sport.) till 3 c, om förande av skidstavar vid skidåkning; särsk. i uttr. samtidig, i sht förr äv. samsidig stavföring, om stavisättning som görs med båda armarna samtidigt utan l. i förening med frånskjut med benen, stakning. Wretlind Läk. 3: 125 (1895; i fråga om gymnastik). Ett lugnt och sansadt, men på samma gång vägvinnande glid med ypperlig hållning och stafföring. NordIdrL 1900, s. 141. Dyhlén SkidlöpUtb. 36 (1926: samtidig). SvUppslB 24: 1182 (1935: samsidig).
(1 b (ε)) -GUBBE. (†) tiggare; jfr -karl. Björner Vols. 111 (1737).
(3 a) -GYMNASTIK. (numera nästan bl. om ä. l. utländska förh.) gymnastik med stav. Ling (1882) hos LGBranting 3: VIII.
(4 slutet) -GÅNG. (†) = rågång, sbst.2 2. GullbgDomb. 14/6 1652.
(4) -GÅRD. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om stängsel l. staket l. gärdsgård o. d. bestående av stavar; äv. om den av stängslet osv. inhägnade platsen. 2VittAH 14: 43 (1828, 1838). Medan Gutarne ännu voro hedningar och dyrkade Valhall’s gudar, åt hvilka de offrade i heliga lundar, på högar och inom stafgårdar. Bergman GotlGeogr. 54 (1870). SvFolkH I. 1: 264 (1914; om inhägnad plats).
(4) -GÄRDE. (i vissa trakter) stavgärdsgård. (Skogen) med sina granspiror och furukronor och sina fallfärdiga stafgärden. Rosenius Himmelstr. 81 (1903).
(4) -GÄRDSGÅRD. (i vissa trakter) hägnad av snedställt virke o. band mellan parvis ställda störar, skidgård, gärdsgård. Rosenius SvFågl. 1: 66 (1914).
(1 c) -HASPEL. (i sht i skildring av ä. förh.) på skördemaskin o. d.: haspel (se haspel, sbst.1 4) med stavar l. pinnar som från sidan skjuts in under säden (o. därför äv. kan användas i liggsäd). LAHT 1933, s. 201.
(1, 3 d) -HOPP. hopp (över ngt) med hjälp av hävkraften hos en stav; i sht (sport.) till 3 d, om sådant hopp över ribba, varvid staven placeras i en i marken nedgrävd låda av trä l. metall o. d. lodrätt under stavhoppsribban o. den hoppande svingar sig över med fötterna före; äv. (i utvidgad anv.) ss. (tävlings)gren i friidrott; i sht förr äv. i uttr. stavhopp på längd, i fråga om längdhopp medelst stav; jfr -språng. Stafhopp, verldsmästerskap: 1:a J. K. Baxter, Amerika, 3, 30 mtr. NordIdrL 1900, s. 275. Stafhopp .. anses i det moderna idrottslifvet härstamma från Frankrike, där äfven stafhopp på längd förekommer. 2NF (1917). Pyramus och Thisbe skiljas inte längre av någon mur, och finns det någon, så klarar han den med ett stavhopp. Och hon med. Zetterström TjusPanopt. 211 (1937).
Ssgr (i sht sport.): stavhopps-bana. jfr bana, sbst.1 3. IdrBl. 1924, nr 62, s. 7.
-ribba. ribba som anbringas på stolparna i en stavhoppsställning. SvD 1972, nr 144, s. 18.
-ställning. En stavhoppsställning av enkla störar. Tegnér Stadion 268 (1923, 1938).
-tävlan. (mera tillf.) stavhoppstävling. IdrBl. 1924, nr 43, s. 8.
-tävling. tävling i stavhopp (varvid de(n) tävlande med hjälp av en böjlig, i regel 4,5—4,9 m lång, stav svingar sig över stavhoppsribban som höjs efter varje klarad omgång). AllSport 1965, nr 12, s. 79.
(1, 3 d) -HOPPARE. i sht sport. till 3 d; jfr hoppare 1 o. -hopp. SvD(A) 1917, nr 215, s. 10.
Ssg: stavhoppar-ämne. person som har anlag o. förutsättningar för att bli en god stavhoppare. IdrBl. 1935, nr 57, s. 6.
(1, 3 c) -HUGG. särsk. sport. till 3 c: (kraftigt) stavtag vid dubbelstakning. SD(L) 1902, nr 76, s. 5.
(4, 6 a) -HUGGARE. (förr) = staver-huggare. DN 1899, nr 10420 A, s. 3.
(5) -HUS. byggn. jfr -byggnad 1. Fornv. 1942, s. 329.
(1 c ϑ) -HYLSA. (i fackspr.) jfr hylsa 1. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 112 (1953; i stavmått).
(8) -HYVEL. snick. hyvel (med konkavt järn o. konkav sula) för hyvling av runda stavar; särsk. i uttr. platt- och stavhyvel, äv. stav- och platthyvel, se platt-hyvel; jfr stav, sbst.2 11. BoupptRasbo 1769. Stål Byggn. 1: 152 (1834: Staf- och Platt-hyfvel). Varulex. Byggn. 2: 60 (1955).
(6 a) -HYVEL-MASKIN. (föga br.) hyvelmaskin för hyvling av stäver. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 120. SvIndLex. 1: 462 (1948).
(1 c ι) -ISER. [jfr t. stabeisen] (†) stångjärn; jfr -järn 1. Opbyggia en vatnhammar til att vdreckia (dvs. utsmida) plåtar och staffiser. G1R 5: 103 (1528).
(3 c, d) -ISÄTTNING~020. i sht sport. isättning av stav i marken vid skidåkning l. stavhopp. IdrBl. 1935, nr 85, s. 12. Lind Vinterutrustn. 130 (1976; vid skidåkning).
(6 a) -JUSTERSÅG~020 l. ~200. (i sht förr) såg avsedd för justering av stäver. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 121.
-JÄRN. [jfr t. stabeisen]
1) (†) till 1 c ι: stångjärn; jfr -iser. Vpbördh Påå StaffJernn. VaruhusR 1539, s. 6 a. Måns Månson äger svara thill .. bly, rullebly, koper, utslaghenn koper, elgzhudor, staffjärnn, åszmunde järnn. Almquist CivLokalförv. 3: 150 (i handl. fr. 1540). Staffiernn 264 st(ycke)r woge — 16 skipundh 14 (lispund). VaruhusR 1542. Hwar hann förnöden haffwer må hann .. årligenn köpe widt the hammersmidier her j Rijkit, någre skippundt Staffiern till sitt eigit behoff. G1R 16: 167 (1544). jfr: Stångjärnssmidet vid en särskild hyttetyp, hamrar, torde gå tillbaka till Sturetiden, då ”stavjärn” börjar omtalas i de litterära källorna, men någon större betydelse torde det inte ha fått förrän under Gustav Vasa. SvFolket 2: 352 (1938).
2) snick. till 6 a: eggverktyg avsett för bearbetning av stäver o. d. Auerbach (1913).
(6 a) -KANTVERK~02 l. ~20. (i sht förr) kantverk (klyvsåg) för kantning (se kanta 2) av stäver. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 22. HbSkogstekn. 490 (1922).
(6 a) -KAPARE. (förr) person som (yrkesmässigt) kapade stäver till viss bestämd längd. Sågverksminn. 43 (1948).
(1 b (ε)) -KARL. (stav- 1555 osv. stava- 16861865) [fsv. stafkarl] (numera bl. arkaiserande) eg.: man som stödjer sig på en stav; (kringvandrande) tiggare l. fattighjon; jfr stackare, sbst.2, o. -man. Ingen tienare eller tienarinna är så ringa, ingen så arm staffkarl, at han jw til thetta Barnet (dvs. Jesus) komma kan. LPetri 1Post. L 5 b (1555). Lindström LeendGud. 268 (1951; arkaiserande).
Ssgr: stavkarls-kung. (†) Diger nesa det är, en Stafkarls Kunger at heta. Nicander KonStyr. 11 (1760).
-lik. adj. (numera bl. arkaiserande) Lucidor (SVS) 122 (1669).
-munk. (†) tiggarmunk. LPetri 2Post. 193 a (1555).
-KASTNING.
1) (om forngermanska förh.) till 1 d, i fråga om kastande av trästav(ar) med inristade tecken på en duk, varefter hövdingen l. familjefadern tolkade stavens (stavarnas) tecken. Huruvida man i stav- eller lottkastningen har att söka något samband med runkonsten, i det att de inristade tecknen skulle varit latinska skrivtecken, må lämnas oavgjordt. SvLittH 1: 19 (1917).
2) (i sht förr) sport. till 3 a: kastning av stav (under gymnastik). Willebrand o. Rancken 156 (1885).
(6 a) -KLYV. [senare leden till klyva, v.2] (förr) vid sågverk: avdelning med apparat l. maskin för klyvning av stäver. Sågverksminn. 43 (1948).
(6 a) -KLYVARE. (förr) person som (yrkesmässigt) klöv träämne till stäver. Nordencrantz Arc. 283 (1730).
(6 a) -KNIV. (i sht förr) kniv försedd med två handtag o. använd vid tillskärande av stäver. Eneberg Karmarsch 1: 110 (1858). Tunnbindarens förnämsta verktyg äro skarvyxa, stav-, band- och krumkniv. HbSkogstekn. 883 (1922).
(5) -KOJA. (förr) jfr -byggnad 1 o. -hus. 2UB 1: 6 (1897).
(5) -KONSTRUKTION. byggn. (primitiv) byggnadskonstruktion kännetecknad av väggar uppbyggda av i varandra falsade l. spontade (l. i jorden direkt neddrivna l. på syllar vilande) stavar (mellan stolpar); äv. om sådan (l. liknande) konstruktion av l. hos andra byggda inrättningar av trä med väggar l. vägglika partier; särsk. i uttr. i, äv. av stavkonstruktion. Hildebrand Medelt. 1: 143 (1880). I Sverige funnos byggnader både af resvirke (stafkonstruktion) och liggande timmer. Wrangel ByggnH 19 (1904). I Norge, där träkyrkorna under medeltiden nästan utan undantag voro af stafkonstruktion, utbildades småningom en egenartad stafkyrkoarkitektur. 2NF 26: 931 (1917). Brunn i stavkonstruktion från Selja, Mora. Fatab. 1930, s. 142. I Hedared möter man .. Sveriges enda i stavkonstruktion fullständigt bevarade byggnad. 2SvKulturb. 5—6: 131 (1936).
(1 c) -KOPPAR. (förr) om koppar (se d. o. 1) som smälts i form av stavar. Så snart Skeppet var til hälften utlastadt, börjades med inlastande af Stafkoppar uti brädlådor. Thunberg Resa 3: 27 (1791).
(1 (c) o. 2) -KORS. (i fackspr.) kors fäst vid en stav; särsk. om sådant kors som bäres i täten av en kyrklig procession, processionskors; äv. om bild av sådant kors (avsedd som dekoration o. d.). Gardell Gravmonum. 1: 128 (1937). Stavkorset samt vid sidan därav växt- och djurornamentik präglar utstyrseln på våra gravminnen från den äldre medeltiden. Rig 1940, s. 59. Broby-Johansen Konstordb. (1968; om processionskors).
(3 c) -KRINGLA. trissa på skidstav. IdrBl. 1935, nr 25, s. 5.
(6 a) -KRÖS-MASKIN. (i sht förr) krösmaskin. SvIndLex. 1: 463 (1948).
(8) -KUTTER. (i sht förr) kutter (se kutter, sbst.1) på hyvelmaskin för framställning av stavlist. TT 1897, Allm. s. 199.
(5) -KYRKA. [jfr nor. stavkirke] byggn. (nordisk medeltida) kyrka i stavkonstruktion. LfF 1854, s. 221. I Norge äro flera stavkyrkor bevarade, medan i Sverige endast en finns kvar (Hedareds kapell i Västergötland). Hellerström Liturg. 23 (1932).
Ssgr: stavkyrko-arkitektur. 2NF 26: 931 (1917).
-konstruktion. Fatab. 1915, s. 87.
(5) -KYRKO-BYGGNAD. kyrkobyggnad i stavkonstruktion l. kyrkobyggnad som är en stavkyrka. Rig 1956, s. 112.
Ssg: stavkyrkobyggnads-konst. Fornv. 1910, s. 197.
(1 c α) -KÄRNA. (i sht förr) (hög o. smal, cylinderformig) kärna (se kärna, sbst.2 1), vari grädden bearbetas gm upprepade stötningar med en stav. SmSkrLandth. 9: 29 (1868). Thorsén UpplTorp. 39 (1949).
(7) -KÄRNIG. som har en stavformig kärna; särsk. (med.) om vit blodkropp. SvLäkT 1935, s. 910.
(1 (c)) -LADDNING. (i fackspr.) rörladdning. TNCPubl. 73: 135 (1979).
(7) -LAMPA. (mindre,) stavformig (i regel cylinderformad) ficklampa. SoldatIInf. 1944, s. 150.
(4 slutet) -LED. (†) eg.: led (se led, sbst.2 1 b) som utmärkes av i marken nedsatta stavar; rågång (se rågång, sbst.2 2). UpplDomb. 4: 9 (1638). JB 12: 1 (Lag 1734).
(4 slutet) -LEDARE. (†) mellan ett par råmärken utsatt stav som utvisar gränslinjens riktning; jfr ledare 3. AktsamlKungsådreinst. 234 (1699).
(18) -LIK, adj. Brunius Metr. 81 (1836).
(18) -LIKNANDE, p. adj. Retzius FinKran. 143 (1878; om redskap).
(8) -LIST. (i sht i skildring av ä. förh.) rundstav. Sandberg GHusH 23 (1897).
(18) -LÄNGD. jfr längd 1. TT 1899, Byggn. s. 157.
(9 a) -LÖS. (i fackspr.) om runtecken: som saknar stav; särsk. om hälsingeruna; äv. om runskrift: som kännetecknas av stavlösa runtecken. Såsom i fornåldern werkligen i bruk warande skriftecken, finna wi Staflösa Runor först blott i Helsingland, der de utgöra hela inskrifter, hwarföre de ock fått namn af Helsing-Runor. Liljegren Runl. 36 (1832). (M. Celsius) namn är förbundet med de s. k. hälsingerunorna, en radikalt förenklad, stavlös kortskrift. Lindroth SvLärdH 2: 326 (1975).
(7) -MAGNET. (i fackspr.) stavformig magnet. Kruhs UndrV 588 (1884).
(1 b (ε)) -MAN. (numera bl. arkaiserande) jfr -karl. Afzelius Sag. 1: 135 (1839). De dramatiska omkastningarna i ödet hade Fröding själv upplevat. Han hade själv känt sig som en stavman, tiggande brödet. Olsson Fröding 349 (1950).
(6 a) -MASKIN. (i sht förr) maskin för tillverkning av stäver. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 119.
(9 b) -MYND. (†) om sammansatt runtecken; jfr mynd 2. Liljegren Runl. 35 (1832).
-MÅTT.
1) (i fackspr.) till 1 c ϑ, om mätinstrument.
a) för längdmätning avsett redskap bestående av en (förr i tum o. linjer, numera äv. enl. metersystemet) graderad smal skiva av trä (l. stål l. plast) l. av flera gm leder förenade sådana skivor, måttstock (se d. o. 1); jfr tum-stock. De enklaste mätdonen för längdmätning och utan krav på noggrannhet är måttstocken (stavmått, ”tumstock”). Focus 10: 403 (1969).
b) vid inställning av verktyg, stoppklackar i maskiner o. d. använt mätinstrument bestående av en sats måttbrickor, stavhylsor o. stavbultar varpå brickorna trädes varefter stavbulten låses fast i stavhylsan. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 112 (1953).
2) (†) till 9 c: stavelsers kvantitet (se d. o. 2 a); jfr mått, sbst.4 5, o. stavelse-mått 1. Kellgren UnderrSvOrdab. 33 (1787). Vi äga i Svenskan en oändelig hop ord som lika till Stafmåttet, likväl uttalas olika, såsom: Dagen och Magen, Försvinna och Furstinna. Därs. Beskow PVetA 1856, s. 29.
3) (†) till 9 c: bestämt l. fast antal stavelser i versmått, ofta övergående i bet.: meter, versmått; jfr stavelse-mått 2. Den Alexandrinska vers-arten .. har et visst staf-mått, bestående i feminina verser af 13, i maskulina af 12 stafvelser. Lenngren (SVS) 2: 443 (1801). (Sv.) Stafmått .. (t.) das Sylbenmasz, das Metrum in Versen. Möller (1807). Schulthess (1885).
Ssg (†): stavmåtts-tecken. till -mått 2: tecken markerande stavelsens kvantitet, kvantitetstecken. Kellgren UnderrSvOrdab. 34 (1787).
(3) -MÄRKE. särsk. till 3 c: märke åstadkommet av skidstav. Munsterhjelm FarlUppdr. 117 (1934).
(9 b) -NAMN. (stava- 1675) (ålderdomligt) runbokstavs namn. Verelius Run. 11 (1675).
(5, 6 b) -NÅT. (i fackspr.) särsk. till 5; jfr not, sbst.4 Rig 1949, s. 160.
(9 b) -ORDNING. (†)
1) bokstavsordning (se d. o. 1). Verelius 241 (1681).
2) = bokstavs-ordning 2. Leopold (c. 1807) i 2SAH 17: 97.
(7) -ORNAMENT. konst. stavformigt ornament. MeddSlöjdF 1898, 1: 17 (på amfora).
(6 b) -PARKETT. (i fackspr.) jfr parkett 4. TT 1877, s. 6. HantvB I. 2: 343 (1934).
Ssgr: stavparkett-golv. TT 1895, Byggn. s. 81.
(1) -PIK. pik (se pik, sbst.1 I 1) på pikstav. TurÅ 1948, s. 364.
(5) -PLANKA. (i fackspr.) planka som ingår i l. är avsedd att ingå i stavbyggnads vägg. Ekhoff SvStavKyrk. 344 (1916).
(6 b) -PLATTA. (i fackspr.) platta (se platta, sbst.2 1) av hoplimmade lameller l. stavar, lamellträ. HantvB I. 2: 194 (1934).
(12) -PRESIDENT. [jfr eng. stake president] i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonkyrkan): högste ledare för en ”stav” (närmast motsv. biskop i Svenska kyrkan). Nordstj. 1877, s. 343.
(8) -PROFIL. (i fackspr.) jfr profil 2 e α. Stavprofiler uthyvlas med simshyvel och efterrundas med fil. HantvB I. 2: 192 (1934).
(8) -PRYDD, p. adj. Brunius Resa 1838 291 (1839; om skiljebågar).
-RAD. (stav- 1664 osv. stave- 1775)
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: rad av gärdsgårdsstörar. Gadd Landtsk. 2: 5 (1775).
2) (†) till 9 b: förteckning i bokstavsföljd. Staf-Rad eller A. B. C. Lengd. Verelius Gothr. Notae I 1 b (1664). Swedberg Schibb. 111 (1716).
(9 b) -RADAD, p. adj. (†) förtecknad i bokstavsföljd. Stiernman PVetA 1758, s. 80 (om kungalängd).
(3 c) -RIDANDE, n. ifråga om att under skidåkning utför en backe o. d. sätta sig grensle över stavarna (sätta stavarna mellan benen) för att med stavspetsarna bromsa farten. PåSkid. 1928, s. 342.
(9 b ε) -RIM.
1) metr. allitteration. AntT 5: 171 (1878).
2) (†) slutrim; jfr stavelse-rim. Ekbohrn (1936).
(9 b ε) -RIMMA. metr. allitterera; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: som har l. är försedd med stavrim, allittererande (särsk. om vers). AntT 5: 168 (1878; i p. pf., om vers).
(9 b ε) -RIMMANDE, p. adj. jfr -rimma. Celander NordJul 1: 53 (1928).
(1 (c ϑ)) -RUM. [fsv. stafrum] (stav- 1530 osv. stave- 15481554)
1) (förr) vid mätning av ved (särsk. för gruvdrift o. kolning) använt mått av efter tid o. ort växlande storlek, varvid en stav användes ss. mätstång l. famnstake; särsk.: famn (se d. o. II 4 a) innehållande 2,36 kubikmeter (6 × 6 fot med vedlängd om 2 1/2 fot), skogsfamn, trealnarsfamn l. 5,65 kubikmeter (6 × 6 fot med vedlängd om 6 fot), kubikfamn; så stor mängd ved som går på en sådan famn; äv. (o. urspr.) om (mått på) i skogen upplagd sådan famn (med ett kvarters övermått på höjden o. bredden (o. längden) l. två kvarters övermått enbart på bredden); jfr klafter 2, staklödja, stavrums-ved 2. Itt helt staffrwm weedh skall wara .. (3 1/2) alen breeth och sammalunda högtt. G1R 7: 139 (1530). En fullkommen arbetskarl kan hugga tre til fyra stafrum om dagen. Bergv. 3: 18 (1757). Jag har .. tagit mig före, at .. uplägga all veden uti Staf-rum, efter allmänna bruket så inrättadt, at hvarje staf-rum håller 3 1/2 alnars lång ved, samt 3 alnar i högd och bredd (dvs. 6,59 m3). VetAH 1758, s. 204. Stafrum betyder allmänt en upstaplad vedhop uti cubisk form, tätt sammanlagd, eller utan tvärträd, en famn eller 3 alnar hög samt lika bred och lång (dvs. 5,65 m3). Rinman (1789). Enligt 1627 års ordinans för Kopparberget skulle .. (stavrumsmåttet) mäta 3 × 3 × 1 1/4 alnar (dvs. 2,36 m3); men redan året därefter .. utfärdades en ny förordning, enligt vilken stavrummet gruvved sattes till 3 1/2 × 3 1/2 × 1 alnar (dvs. 2,56 m3). Lindroth Gruvbrytn. 1: 266 (1955). särsk. (†) ss. genitivattribut till sbst. som betecknar föremålet vars mått skall anges: stavrum. Efftersom en gång är resolverat om staffrumsveden, att almogen skole giffva sex mark penninger, eller och en staffrums ved till bruket framföra, derföre må och der vidh bliffva. RP 3: 154 (1633). Bergv. 1: 98 (1637).
2) (†) stavrumsved, långved (se d. o. 1). UUKonsP 2: 30 (1637). Huru mycket Kol och Stafrum åtgår för hwart slags tilwärkning på Skeppundet (vid hyttor o. smältverk o. d.). VetAH 1741, s. 19. Teknikern 1905, s. 233 (1767). Därs. 286 (1769).
Ssgr (i allm. till -rum 1; förr): stavrums-, äv. stavrum-avgift. Bergv. 2: 219 (1741).
-hop. jfr hop, sbst.3 I 1. Wallner ArtCarb. 23 (1741).
-hygge. till -rum 2, = stavrums-veds-hygge. Berch Hush. 181 (1747: stafrums och wedhygge).
-karl. 2RA 2: 482 (1727).
-körsel. RA II. 2: 323 (1617).
-mått. om måttet stavrum, stavrum ss. mått. Stavrumsmåttet förändrades under 1600-talet något. Lindroth Gruvbrytn. 1: 266 (1955).
-tal. antal stavrum (särsk. om sådant antal stavrum lämpligt för kolning). Bergv. 2: 549 (1750). Rinman 2: 674 (1789).
-ved. 1) (huggen) ved upplagd (l. avsedd att huggas o. uppläggas) o. mätt i stavrum; särsk. om i Bergslagen o. vissa andra bruksdistrikt (ss. skatt erlagd) sådan ved avsedd att användas ss. bränsle vid brytning i gruva; jfr stav-ved 1. HB 1: 221 (1579). Borgerskapet i Jöneköping hafwe .. begeret, at them måtte frijt blifwe effterlatit till at bruke thet jernbruck, som ther widh .. Jönköping liggiendes är, såsom och obehindret hugge der opå skogen så mykin stafrums widh, som the nödtorffteligen behöfwe kunne. PrivSvStäd. 4: 217 (1599). (Bönderna) skola .. wara plicktige, i stället för Kohlen at hugga och in natura til Silfwer-wärcket (i Sala) framföra Stafrums-wed. PH 1: 599 (1724). (I Ore, Mora, Orsa o. Älvdalen) utgjorde stavrumsved till gruvan (dvs. Stora Kopparberget) den viktigaste skattepersedeln. Rig 1933, s. 11. 2) (†) i uttr. en stavrumsved, ett stavrum; jfr stav-rum 1 slutet. PrivBergsbr. 1649, 7: mom. 11.
-veds-hygge. jfr hygge, sbst.2 1, o. -rumshygge. Bergv. 1: 400 (1690).
(4 slutet) -RÅ. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) jfr , sbst.3 1. Trolle-Bonde Hesselby 310 (i handl. fr. 1659).
(1) -RÖR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) rör (se rör, sbst.4 a) av ”stavstenar”. Trolle-Bonde Hesselby 311 (i handl. fr. 1659).
(7 b) -SEENDE, n. (i fackspr.) seende medelst de i näthinnan befintliga stavarna (sinnescellerna) som percipierar ljuset. Öhrvall Sinnesvill. 2: 28 (1921).
(1) -SILL. [jfr d. stavsild, lt. staffhering. — Jfr staksill] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Alosa fallax Lacép., staksill; jfr stamsill. Åström VertebrDj. 28 (1859). Smitt SkandFisk. 989 (1895; i Laholmsbukten).
(5) -SILO. silo av trä i stavkonstruktion. MeddJordbrTeknF 73: 38 (1941).
(9 c) -SKILLNAD, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11309). (†) = -delning. Enberg SvSpr. 13 (1836).
(6 a) -SKÄRERI. (numera föga br.) anläggning l. fabrik(savdelning) för tillskärning av stäver. TurHb. 1: 63 (1894).
(6 a) -SKÄRNING. (i sht förr) PT 1904, nr 118 A, s. 4.
(1 (c)) -SLUNGA. [fsv. stafsliunga] (förr) slunga (se slunga, sbst. 2 d) fäst vid en stav (varmed sten o. d. slungades mot fienden); jfr skaft-slunga. Svart G1 23 (1561). Käpp- eller stafslungan .. förekom ännu på 1500-talet i de europeiska härarna för kastande af granater och glödande kulor. 2UB 6: 328 (1904).
(18) -SPETS. spets på stav; särsk. till 3 c. SkidlöpnIArmén 1917, s. 51 (på skidstav).
(1) -SPJUT. (förr) om lång stav försedd med spjutspets. Westerlund NybyggLappl. 183 (1937).
(1, 3 d) -SPRÅNG. [jfr t. stabsprung] språng (över bäck l. dyl.) med hjälp av stav. Malm Roberts Arund. 262 (1939). särsk. (numera föga br.) sport. = -hopp; äv. i uttr. stavsprång på l. i höjd, i fråga om stavhopp över ribba, stavsprång på längd, i fråga om längdhopp medelst stav. TIdr. 1881, s. 34. NordIdrL 1902, s. 266 (: i höjd). Därs. (: på längd). Därs. 1903, s. 305 (: på höjd). SAOL (1950).
(6 c) -SPÅN. (i sht förr) särsk. koll., om tunna, kluvna l. sågade, i nedre ändan avtunnade, mindre trästycken (i sht av ek) använda ss. täckningsmaterial (särsk. för tak), varvid trästyckena uppläggs så att de täcker varandra fjällartat; jfr hyvel-spån. 2NF 26: 838 (1917).
(1) -STEN. [jfr sv. dial. stavsten, bautasten] (numera bl. i skildring av ä. förh.) stående (jämförelsevis hög) rågångssten i ”stavrör”. Björkman Skogssk. 300 (1868).
(3 e) -STJÄRNA. sport. om framstående stavhoppare. SvD 1972, nr 174, s. 16.
(1) -SVÄRD. [fsv. stafsvärdh; jfr fd. stavsværd, spjut med lång spets, mlt. stafswert, dolk, jaktspjut, mnl. stafswert, dolk, fht. stapaswert, kastspjut, mht. stapswert, dolk, värjkäpp, feng. stæfsweord, meng. staffsword, värjkäpp] (förr) om ett slags (jakt)spjut (med svärdliknande blad?). (Lat.) Venabulum .. (sv.) swijn spett staff swärdh. VarRerV 35 (1538).
(6 a) -SÅG. (i sht förr) (maskindriven) såg för sågning av stäver; förr äv. om avdelning inom sågverk, där sådan sågning bedrevs; jfr staver-såg. MosskT 1887, s. 182. År 1898 fick jag arbete på stavsågen på Hovids sågverk, beläget strax intill Eriksdal. Sågverksminn. 86 (1948).
Ssg (i sht förr): stavsågs-bänk. BoupptVäxjö 1895.
(6 a) -SÅGNING. (i sht förr) framställning av stäver gm sågning. SvSkog. 1008 (1928).
Ssg (i sht förr): stavsågnings-maskin. maskindriven stavsåg. TT 1885, s. 80.
-SÄTTA.
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) lantmät. till 4 slutet: utstaka (gräns l. rågång o. d.). Raam Åkerm. 87 (1670).
2) (†) till 9 b, c: stava (ord o. d.). Bromann Stavs. 7 (1748; i p. pf., om ord).
(4 slutet, 9 b, c) -SÄTTNING. särsk. (†) till 9 b, c: rättstavning, ortografi; riktigt sätt att stava l. skriva. Bromann Stavs. 12 (1748). Om tofs kommen af toupet, eller toupet av tofs wet man icke, dock mena somliga, at man efter ursprunget bör skrifwa tops och icke tofs, hwilket hörer till det man kallar Stafsättningen eller Skrifriktigheten i wårt Modersmål. Sahlstedt SagTupp. 21 (1758). Han (hade) i de till tryckning bestämda Handlingarne funnit .. mycken och skiljaktig ostadighet i stafsättningen. 2VittAH 11: 40 (i handl. fr. 1779). Murberg i 1SAH 2: 21 (1787, 1802). jfr (med anslutning till stav, sbst.2, i bet. 1): Där bredewid war en annan wärkstad (för arbetet på reformation av språket), där man war i fullt arbete, at tillwärka en hop käppar eller stafwar, dem man reste up rad-tals, hwilket kallades Stafsättning och brukades sedan till inslag i orda-wäfwen. Sahlstedt TuppSag. 7 (1758).
(3 c) -TAG. jfr -hugg. TurÅ 1912, s. 256 (i fråga om skidåkning).
(9 c) -TAL. (†) stavelseantal. (Versen) bör äga sitt ljud, sin takt, sin hvila, sitt staftal, sina tidmått och tjenliga rimslut. Bergklint Vitt. 143 (1761). Schulthess (1885).
-TECKEN.
1) (numera bl. tillf.) till 1 c: tecken som regementstrumslagare l. tamburmajor gör med sin stav, då musikkåren skall börja o. sluta att spela o. d. TjReglArm. 1858, 2: 181.
2) (†) till 9 b: bokstavstecken, bokstav. Leopold i 2SAH 1: 215 (1801).
3) (†) till 9 b, c: (förkortnings)tecken för ett ord l. en stavelse, bestående av en l. några av ordets osv. bokstäver; jfr sigel, sbst.2 Schulthess (1885).
(9 b) -TECKNING. (†) beteckning medelst bokstäver, stavning, skrivning. Leopold (1805) i 2SAH 17: 7.
(5) -TEKNIK. (i fackspr.) teknik som används vid uppförande av byggnad o. d. i stavkonstruktion. Fatab. 1930, s. 143.
(1 c) -TENN. (†) om tenn i stav- l. stångform. Klåckgiutaren sjelf tillagdt: 2 schep:dh 8 ℔ .. staft teen (sannol. felaktigt för staff teen). BtÅboH I. 1: 127 (1633). HovförtärSthm 1643, s. 539.
(2, 3, 5, 6, 8) -TILLVERKNING~020. särsk. till 6 a. Vårt inhemska bok- och ekvirke är icke lämpligt för stavtillverkning. HbSkogstekn. 883 (1922).
-TIMMER. (föga br.)
1) till 5, om planka i stavbyggnad. Ekhoff SvStavkyrk. 342 (1916).
2) till 6 a: timmer avsett för tillverkning av stäver i laggkärl o. d.; jfr stavenholt. Flensburg Advokaten 373 (1901).
(3 c) -TRISSA. trissa på skidstav; jfr -kringla. Munsterhjelm Järvl. 216 (1925).
(6 a) -VAGNARE. (förr) i sågverk: person som (yrkesmässigt) lastade o. transporterade stäver på vagnar. PT 1917, nr 221 A, s. 3.
-VED. (†)
1) [sannol. utlöst ur ssgn stavrums-ved] till 1: stavrumsved (se d. o. 1). G1R 18: 861 (1547).
2) [jfr t. stabholz] till 6 a: virke avsett för tillverkning av stäver. Staf-wed til tunnor. Lind (1749; under taubholtz). Synnerberg (1815).
-VERK.
1) (i fackspr.) till 5: stavkonstruktion l. väggdel o. d. som arrangerats i enlighet med denna konstruktion; särsk. i uttr. i stavverk, i stavkonstruktion. Fatab. 1912, s. 237 (: i). Man får ett levande intryck av den stora roll som skiftes- och stavverket av ek spelade i äldre tid (i Danmark). Rig 1953, s. 41.
2) (i sht i skildring av ä. förh.) till 6 a: i sågverk: stavsåg med klinga, arbetsbord l. dyl.; äv. sammanfattande, om samtliga sågmaskiner (ss. stav-, klyv-, kant-, kap-, justersågar) avsedda för sågning av stäver; äv. om hus l. lokal o. d. där sådan sågning bedrivs. TurHb. 1: 63 (1894). Förädlingen af det gröfre affallet till staf, laths o. d. sker i särskilda mindre verk, som äro belägna i såghusets bottenvåning och få namn af stafverk, lathsverk o. s. v. Ekman SkogstHb. 181 (1908). De vanligaste av .. (småvirkesmaskinerna vid sågverken) äro klyvsågen .. mindre kantverk samt kap- eller justersågar av olika slag. Dessa maskiner bilda tillsammans det s. k. stavverket, som ofta är inrymt i en särskild del av sågen eller i egen byggnad. SvSkog. 956 (1928).
3) (numera mindre br.) till 8, sammanfattande, om ornamental utsmyckning i form av stavar på byggnad, i fönster o. d. (särsk. under en viss tid l. hos ett visst folk o. d.), ornamentik av stavar. Brunius Metr. 501 (1854). Terrakottaorneringen griper in .. i fönstrens omfattning och stavverk. Hahr NordeurRenässArkit. 126 (1927). IllSvOrdb. (1964).
Ssg (till -verk 1; i fackspr.): stavverks-konstruktion. Hahr ArkitH 219 (1902).
(5) -VÄGG. (mindre br.) vägg som består av lodrätt ställda stavar, vägg i stavbyggnad. Ekhoff SvStavkyrk. 341 (1916). Fornv. 1942, s. 338.
(19) -ÄNDA l. -ÄNDE. (yttersta) ända(n) av en stav; särsk. dels till 3 c, dels till 9. AntT X. 1: 327 (1890; på runor). Hülphers Ångermanl. 191 (1900; på skidstav).
(9 b, c) -ÄNDELSE. (†) ordslut l. slutstavelse. Tio ord af lika stafändelse: Hof, lof, skof (osv.). Leopold i 2SAH 1: 136 (1801). Ord af olika stafändelser: honom, konung, honung. Svedbom SvSpr. 10 (1824). Almqvist SvSpr. 30 (1832).
(3) -ÖVNING, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11310). övning med stav; särsk. (numera nästan bl. om ä. l. utländska förh.) till 3 a. LGBranting 3: 232 (c. 1860).
B (†): (9 b, c) STAVA-BAND. (†) abbreviatur, förkortningstecken. Bureus Runaräfst 206 (1602).
-KARL, se A.
(9 b, c) -LYMN? [jfr med avs. på bildningen orda-lymn] (†) accent. JBureus (c. 1635) hos Lindroth Bureus 106. —
-NAMN, se A.
C (†): (4 slutet) STAVE-JORD. jordstycke som är försett med råmärken (i form av störar). Johansson Noraskog 3: 167 (i handl. fr. 1545).
-RAD, -RUM, se A.
D [till stäver, pl.] (i sht i fackspr.): (6 a) STÄVER-HUGGNING. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 372. SvNat. 1915, s. 104.
(6 a) -STAPEL. Tiden 1848, nr 266, s. 4.
(6 a) -TILLVERKNING~020. SvNat. 1936, s. 63.
(6 a) -ÄMNE. WoJ (1891).
Avledn.: STAVA, v.1 [jfr nyisl. stafa, inväva med ränder, nor. dial. stava, stödja (sig) på en stav, infälla stäver i laggkärl, vara randig. — Jfr stavad]
1) (mera tillf.) till 1 (c): förse (ngt) med en stav l. käpp o. d., sätta fast (ngt) på en stav osv.; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Hon låg på knä under sitt stavade paraply och skrapade vresigt sina betor. Martinson VägUt 185 (1936).
2) till 1: lägga upp stavrum i skogen medelst en stav som famnstake; anträffat bl. i den särsk. förb. stava upp.
3) (mera tillf.) till 3 c: förflytta sig (fram l. framåt o. d.) på skidor med hjälp av skidstavarna så, att stavisättning görs med båda armarna samtidigt (utan l. i förening med frånskjut med benen), staka; äv. refl., i uttr. stava sig (fram l. framåt o. d.). När han med små metodiska knyckar stavade framåt i Nilas spår. Siwertz Ställv. 77 (1921). Medan jag stavade mig fram genom skogen, skrämde jag upp en spillkråka. Tigerstedt Örn. 13 (1935).
Särsk. förb.: stava upp, äv. opp. (förr) till 2: lägga upp (stavrumsved) i skogen medelst en stav som famnstake. UpplDomb. 9: 92 (1736).
-STAVA, adj. oböjl. till 9 a, om runtecken i förhållande till ett l. flera andra runtecken: som har gemensam huvudstav (se d. o. 2); äv. till 9 b, om rungrupp: som är en binderuna; i ssgn sam-stava.
-STAVELIG, se -stavlig.
-STAVIG, adj. [jfr d. -stavet, ävensom t. -silbig] i ssgr; till 9 c: som har (så l. så många) stavelser l. (så l. så beskaffad) stavelse; i ssgrna elva-, en-, fjorton-, fler-, få-, kort-, lik-, lång-, mång-, nio-, olik-, sex-, sju-, tre-stavig m. fl.; jfr -stavlig.
-STAVING, r. l. m. till 9 c, i ssg betecknande ord l. versrad o. d. med ett visst, av förleden angivet antal stavelser; i ssgrna elva-, en-, fler-, sju-, tolv-, åtta-staving m. fl.
-STAVLIG l. -STAVELIG, adj. (-stav- 1696 (: enstaflige, pl.)1748 (: flerstavlige, pl.). -stave- 1651 (: flerestafwelige, pl.)1766 (: enstafweliga, pl.)) till 9 c, = -stavig; i ssgrna en-stavelig, fler-, mång-stavlig.

 

Spalt S 11279 band 30, 1989

Webbansvarig