Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AL a4l, sbst.1, r. l. f. (m. A. Grafström 1: 29 (1826), De Geer Skr. 1: 5 (1839)); best. -en, hvard. o. i vers äfv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(all-, se AL-TRÄ 2)
Etymologi
[fsv. al, f.?; jfr ä. d. al(l); jfr äfv. d. el, elle. Ordet har sannol. i ett ursprungligare skede haft ett till stammen hörande, ur äldre z (dvs. klingande s) uppkommet r, som återfinnes i sv. ALDER, sbst.1 (se d. o.), isl. nom. sg. ǫlr, m., af stammen *aluz-, samt de af detta ord afledda isl. alri, elri, n., elrir, m., o. sv. ARRE (se d. o.). Närmast de nord. orden står ags. alr, alor, m., hvaraf med inskjutning af d eng. alder uppstått. En stam *aliz-, *alis- förutsättes för fht. elira, t. eller (gm metates fht. erila, t. erle), f., mnt. else, f., mholl. elze, f., holl. els, m. (jfr t. elsbeere), spanska från ett germ. spr. lånade aliso; jfr vidare lat. alnus (sannol. af *alsnus), hvaraf fr. aune. Ordet är sålunda eg. en s. k. s-stam, som på olika sätt utvidgats i olika språk; se K. F. Johansson Griech. sprachk. 106, 142 o. där citerad litteratur, Tamm Etym. ordb. Besläktade äro för öfr. fslav. jelĭcha, al, o. sv. JÄLSTER, hvilkas stamvokal urspr. varit e, samt möjl. trädnamnet ALM]
växtsläktet Alnus Willd., i sht arten A. glutinosa; träd l. buske af nämnda släkte l. art; äfv. alträ, alvirke. Aall. Var. rer. 57 (1538). I skuggan vnder eek och aal. Asteropherus 20 (1609). Alnus Alba. Hwijt Aal. Tillandz A 3 a (1683); jfr HVIT-AL. Fischerström 1: 29 (1779). Pilar trifvas på flodernas brädd, och alar i träsken. Adlerbeth Buc. 74 (1807, 1814). Tegnér 1: 117 (1825). Som alar växa vid den svala bäcken. Dens. 2: 236 (1837). Alen har särdeles vackra former .. Dessutom har han den förtjänsten att merendels välja sig en vacker bostad. De Geer Skr. 1: 5 (1839, 1892). Alen (Alnus glutinosa ..) kallar man ofta klibbal .. och svartal, för att skilja den från Arren. Agardh Stat. III. 1: 168 (1857). Alen förökar sig med ovanlig lätthet. Fries Ordb. (c. 1870). Al, .. växtslägte, hörande till nat. fam. Betulineæ, Monoecia Tetrandria L., träd eller höga buskar, som blomma mycket tidigt (på bar qvist) och liksom sina samslägtingar björkarna hafva han- och honblommor på samma stånd. S. Almquist i NF (1875). Mjuka (träslag äro): fur, gran, lärkträ, al. Nordendahl hos Salomon Snick. 47 (1890). När alen ser skogshuggarens yxa blänka, ropar hon (enl. sv. folktro): ”Hugg mig ej, ty jag blöder”. E. Wigström i Ord o. bild 1896, s. 12; jfr under AL-VIRKE. — jfr BERG-, GRÅ-, GRÖN-, HVIT-, KLIBB-, SVART-AL; jfr äfv. ALDER, sbst.1, ALE, ALLE, sbst.2, ARR(E), ULLRA.
Ssgr: AL-ASKA3~20. Salander 107 (1727). Alaska är vida bättre, än askan af barrträn til tvätt och siudningar. Rothof 8 (1762). SAOB (1870).
-BARK~2 (ale- Tidström 43 (1756)) Linné Ungd. 2: 41 (1732). Albark brukas til åtskillig svart- och brunfärgning. Rothof 8 (1762). AHB 4: 38 (1860). Düben Lappl. 282 (1873).
-BLAD~2. (ale- Lind, Thomson 93 (1862)) Ahle-blader fördrifva loppor. Lind (1749, under erlen).
-BRYNE~20. (numera föga br.) till hvässande af knifvar, liar o. d. Rothof 13 (1762).
-BRÄDER~20. Alvirke och Albräder berömmas til sådant arbete, som skall lacqveras. Rothof 12 (1762).
-BUSKE~20. (ale- Linné Västg. 217 (1747) osv.) Dubble häckar af Alebuskar. Linné Sk. 31 (1751). SAOB (1870).
-DUNGE~20. (ala- Wollimhaus Ench. (1652, under alnetum). ale- Lex. Linc. (1640, under alnetum), Lind (1749, under ellern-zucht)).
-FRÖ~2. Rothof 9 (1762). Al-frö .. tjänar til föda för små hemtamda foglar. Fischerström 1: 32 (1779). Nilsson Fauna II. 1: 492 (1824, 1858).
-GRUND~2, r. l. m. mark, hvarpå al växer. Landtm. förf. 2: 70 (1690).
-GRÄS~2. (ale- Lex. Linc., Franckenius A 4 b (1659), Rothof) [efter sv. dial. al(e)gräs, se Jenssen-Tusch 235] (mindre br.) växten Spiræa ulmaria Lin., mjödört, älggräs. Lex. Linc. (1640, under barba). Byttgräs, Alegräs, Aleskogsgräs, Brake, Johannis ört, Kallgräs, Kassöta .. Spiræa ulmaria. Rothof 76 (1762). Retzius Fl. oec. 702 (1806). jfr Fries Ordb. (c. 1870). jfr ALSKOGSGRÄS.
-JORD~2. jord, hvari al växer. Rålamb 13: 13 (1690). Lundberg Träg. 21 (1754, 1780).
-KLABB~2. Hastfer 202 (1752).
-KNOPP~2. (ale- Svart) (Knektarna) hemptade sigh aleknop .. (som) the åte. Svart G. I:s kr. 164 (1561). Modeer i VetAH 28: 285 (1767). Hahnsson (1884).
-KOL~2. Rothof 10 (1762).
-KOTTE~20. Cederborgh OT 1: 34 (1810). Björkman Skogssk. 132 (1868).
-KUFVA, -KULA, -KUSSA, -KUTTA, se d. o. —
-KVIST~2. Linné Gotl. 180 (1741). Cnattingius 7 (1894).
-KYTT, se d. o. —
-KÄPP~2. (ale- C. Thelander i Ord o. bild 1892, s. 146; i vers).
-KÄRR~2. (ale- Linné Västg. 204 (1747), Thomson 10 (1862) m. fl.) Alkärr .. kallas sidlända trakter, bevuxna med klibbal. J. Arrhenius i NF 1: 466 (1875). Ned i alkärret lockar skogsfrun de män, som låta dåra sig af henne. E. Wigström i Ord o. bild 1896, s. 13. jfr: Rå som dragen upp ur ett alekärr. Dens. Därs. (anf. ss. ett bland allmogen förek. talesätt om en rå människa).
-KÄRRSMYLLA—0~20. Alkärrsmylla .. hör till de bästa slagen af löfmylla. Juhlin-Dannfelt (1886).
-LÖF~2. (ale- I. Erici 1: 107 (c. 1640), Carleson 72 (1769)). Juhlin-Dannfelt 255 (1886).
-MASUR~20. Almasuren, som erhålles ur rötterna och knölarne, är värderad i konstsnideriet. Cronquist 5 (1878).
-PINNE~20. Fischerström 1: 33 (1779).
-RIS~2. (ale- Carleson 72 (1769)) Gadd i VetAH 38: 178 (1777). Palmblad Norge 93 (1846).
-ROT~2. (ale- J. Alströmer Præs. i VetA 1745, s. 12) Dosor, piphufvuden .. af .. alrot, hvilken .. äfven ger vacker inläggning och faner i möbler. Uppf. b. 3: 439 (1873). Anm. Ordet användes möjl. i vissa trakter, t. ex. i Gestrikland, ss. namn på roten af växten Cornus suecica Lin., hönsbär, skrubbär. jfr Wahlenberg Fl. svec. 102 (1824, 1831); jfr äfv. Almqvist (1842).
-RUGGE~20. Uphugga små al-ruggar .. (som) växa på tufvor i kärr. Lundberg Träg. 189 (1754, 1780). jfr RUGGE.
-RUSKA~20. Fischerström 1: 33 (1779).
-SKOG~2. (ale- Var. rer. 57 (1538)) Linné Ungd. 2: 25 (1732).
-SKOGSGRÄS—0~2. (aleskogs- Rothof 76 (1762), Lagus i VetAH 33: 353 (1772)) (föga br.) = -GRÄS. Retzius Fl. oec. 702 (1806). jfr Wahlenberg Fl. svec. 326 (1824, 1831).
-STAF~2. (ale- Grubb) Alestafwar och Biörckehanck, warar sachtä (dvs. nog) Åhret långt. Grubb 10 (1665; eg. om en illa uppförd gärdesgård, med hänsyftning på ett slarfvigt l. vårdslöst utfördt arbete i allmänhet). jfr Fischerström 1: 33 (1779).
-STAM~2. Rothof 11 (1762). Bååth På gr. st. 126 (1889).
-STUBBE~20. —
-SVAMP~2. (ale- Thomson 81 (1862)) svamp, som växer på al. —
-SÅD. (alesud Tidström 43 (1756)) (†) dekokt l. afkok på al(bark). —
-TELNING~20. Salander 39 (1727). Adlerbeth Buc. 50 (1807, 1814).
-TITA~20. fågelarten Orites caudatus Lin., stjärtmes. Linné Fauna 28 (1746, 1761). Nilsson Fauna II. 1: 425 (1824, 1858). Smitt Brehm 2: 43 (1884).
-TRÄ~2. (ale- Wollimhaus Syll. A 1 a (1649), Lind (1749, under erle)) [fsv. aleträ]
1) virke l. ved af al.
2) (numera nästan bl. i talspr.) = -TRÄD 1. All-Trän. Risingh Landb. 41 (1671). Lind (1749, under erle).
1) växten al ss. släkte l. individ. Bromelius 4 (1694). Nilsson Fauna II. 1: 486 (1824, 1858).
-VED~2. [fsv. alvidher] Taxa på ved 1715. Ödmann i VetANH 10: 76 (1789).
-VIFVEL~20. ett vifvelsläkte, Cryptorrhynchus. Holmgren Insekt. 102 (1867).
-VIRKE~20. Rothof 12 (1762; se under -BRÄDER). Regl. ang. virkeslev. 17 Maj 1825, s. 59. Det röda alvirket. E. Wigström i Ord o. bild 1896, s. 12; jfr föreg. stycke mot slutet.
Anm. Det är i allm. omöjligt att afgöra, om första ssgsleden i formen ale- är att betrakta ss. utvecklad ur fsv. gen. ala(r) af AL (jfr ala- under AL-DUNGE) l. ss. innehållande ALE, n.

 

Spalt A 890 band 1, 1898

Webbansvarig