| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄNSLA ɟän3sla2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (SthmVBl. 1767, s. 18, osv.) ((†) -er ÄARäfst 162 (1596), Swedenborg RebNat. 1: 299 (1720); jfr anm. nedan); förr äv. KÄNSLE, f.?, o. KÄNSLAN, f. Anm. Pl.-formen känsler kan i ngt enstaka fall äv. tänkas tillhöra KÄNSEL, liksom det är möjligt att den under d. o. upptagna best. sg.-formen känslen i något fall utgår från en obest. form känsla (känsle).
1) (†) kunskap, kännedom; ofta med genitivisk l. av prep. av l. till inledd bestämning angivande kunskapens föremål; jfr KÄNNA 3, 4. Wäxer j nådhenne, och wårs herres och frelsares Iesu Christi kendzlo. 2Petr. 3: 18 (NT 1526; Bib. 1541: kundskap). Wij haffue lithet kensle tijl honum, ey heller wethe huad thet ær för en man. G1R 4: 341 (1527). (G. II A.) fick och i sine unge åhr en fullkomblig vettenskap och känslo af månge främmande språk. HSH 2: 96 (c. 1650). (En bok som behandlar) möjligheten af all känsla och tanke. Lutteman Schulze KantCrit. 8 (1799). — jfr RUNO-KÄNSLA. — särsk.
a) i uttr. komma ngn i känslo, gå l. komma ngn av känslo, falla ngn ur känslan, bliva känd för ngn resp. glömmas bort (upphöra att kännas) av ngn. Sååsom gudh gick menniskione aff sinnet, .. såå gick han och henne aff kendzslo. OPetri MenFall A 8 a (1526). Aff huilkit (bibelställe) clartt är ath gudh kan jngom komma j kundskap, eller kenslo, vtan genom ordhet. OPetri GudzOrdh A 2 a (1528). Därs. B 2 a. Et försök til uttydning af sådane Svenska Ord och talesätt, hvilka .. fallit oss i allmänhet utur känslan. SAD 1: 183 (1787).
b) [efter gr. (NT) τὸν ϑεὸν ἒχειν ἐν ἐπιγνώσει] i uttr. hava Gud i känsla (känslo), bevara l. taga vara på sin kunskap om Gud; hava Gud i sina tankar l. sitt sinne. Så som the intit actadhe ath haffua gudh j kendzlo, haffuer gudh (osv.). Rom. 1: 28 (NT 1526). Den, som beständigt har Gud i känsla, .. låter aldrig sitt hjerta fängslas i begärens bojor. Hagberg Pred. 1: 121 (1814). (Cavallin o.) Lysander 504 (1882).
2) (†) om kunskap i l. utövande av svartkonst o. d.; jfr KÄNNA 3, 4. Den wyse quinnan ifrån Smålandh, Jngel, lofuade aldrig mere wille bruka sina läsninger och känsler. ÄARäfst 162 (1596).
3) [delvis specialanv. av 1] (†) insikt (om ngt); erkännande (av ngt); vanl. med genitivisk l. av prep. av inledd bestämning angivande ngt som man fått insikt om l. erkänner; särsk. i fråga om synd, brott, fel o. d.; jfr KÄNNA 3, 17. Genom Laghen kommer icke annat än syndennes kendzla. FörsprGT a 4 a (Bib. 1541). Then förste grad til Saligheten är syndenes rätta känslo och ångerfulla bekännelse. Spegel Pass. 342 (c. 1680). Man måste föra eder son til känslan af hela sit fel. Björn DygdYngl. 67 (1794). Flensburg KyrklT 90 (c. 1875). — särsk. i fråga om erkännande av välgärningar, förpliktelse, underlägsenhet o. d. Med känsla af edra välgerningar. Weste FörslSAOB (1823). Med känsla af min förbindelse. Därs. Med känsla af min underlägsenhet. Därs.
4) (†) bekantskap (med ngn); umgänge; förhållande(t) att hava (nyttiga) bekantskaper l. goda relationer; jfr KÄNNA 5. Jagh ähr kommen i kiänslan med 2 Fenicianiske kiöpmän .., med huilka jagh någet hafuer talat om negocien. OxBr. 11: 559 (1628). Ekeblad Bref 1: 358 (1654).
5) (†) förhållande(t) att (tycka sig) känna igen ngn l. ngt l. upptäcka l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är; i uttr. bära l. draga känsla (känslo) på l. till (ngn l. ngt), stundom draga känsla av (ngn) l. få känsla på (ngn); jfr KÄNNA 6. Tå nu Theodosius gick in i Salen, ther Biskoperna woro församlade, baar han strax kändzlo på Meletium, Biskopen i Antiochia, then han doch aldrigh tilförenne seedt hade (utom i en dröm). Schroderus Os. 1: 508 (1635). Först hade han eij welat låta dhem in när dhe bultade, men lijkwähl då han dragit kantsla till rösten det giordt. ConsAcAboP 5: 114 (1680). Därs. 301 (1682). (Jag mötte) i trappan .. en karl, på hvilken jag drog känsla. Tersmeden Mem. 2: 238 (1736). I många år umgingos de (båda älskande, som blivit sinnesrubbade), och drogo ej känsla af hvarandra. Lidner 1: 332 (1792). Franzén Skald. 3: 344 (1824, 1829). — särsk. i uttr. draga känsla (känslo) på ngn att osv., igenkänna ngn o. påminna sig att osv. (De) drogho kändzlo på them, ath the hadhe warit medh Iesu. Apg. 4: 13 (NT 1526; äv. i öv. 1779).
6) (i vissa trakter i Finl., bygdemålsfärgat) i uttr. känsla vid ngt, kännemärke l. kännetecken på ngt; jfr KÄNNA 6. Denne bortrövade pojke hade icke någon annan ”känsla vid gården” (dvs. hemmet) än att där var två brunnar så nära varandra, att brunnsvindarna voro i kors. TopeliusHundraårsm. 276 (1918).
7) (†) förnimmande; förnimmelse; jfr KÄNNA 7. (Eng.) A thing that falls under our senses (sv.) en ting som faller under våra sinnens känslo. Serenius S 4 b (1734). Intrycken af tingen förkunna sig för oss igenom känslor. Höijer 1: 45 (1795). I en syn kallas det, som svarar emot känslan, dess Materia. Lutteman Schulze KantCrit. 23 (1799; Kant: Empfindung). De yttre tingen göra intryck på våra utvertes sinnen; intrycken åstadkomma känslor och föreställningar, hvilka, sins emellan jemförda, öfvergå till Omdömen. Moberg Gr. 9 (1815). En sensation el(ler) sinnlig känsla i vidstr(äckt) bem(ärkelse). Ribbing Anthr. 15 (1861); jfr 9.
8) i fråga om yttringar av medvetande i vilka man helt l. delvis är (uppfattar sig ss.) medveten om (viss del av) sig själv ss. mottagande (yttre l. inre) intryck l. ss. befintlig i ett visst (reaktions)tillstånd (ofta av lust l. olust): förhållande(t) l. förmåga(n) att känna; jfr KÄNNA 8.
a) motsv. KÄNNA 8 a: känsel (se d. o. 4 a); numera bl. om (innehållet i) en l. flera enskilda känselförnimmelser o. därvid med särskild tanke på förnimmelsen l. förnimmelserna ss. lust- l. olustbetonad(e); särsk. om allmänförnimmelse (hunger, törst, trötthet o. d.); i sht i ssgr l. med specificerande bestämning inledd av prep. av. Kroppsliga känslor. Ha en känsla av hunger, törst, kväljning, allmän mattighet. Menniskiones hörsl, lucht, smaak, kändtzla. Phrygius HimLif. 56 (1615). Thet första Sinnet (är) Käntzlan. Schroderus Comenius 323 (1639). Låren och Benen begynte, så dombna bort, at hon i dem ingen käntzle hade. Tranæus Medewij 40 (1690). En annan känsla tyckes alle Djur hafva allmän nemligen den man kallar Hunger. Retzius Djurr. 4 (1772). Försvårad andedrägt med känsla af allmän tryckning och tyngd för bröstet. Lovén Anv. 22 (1838). Den unga modern förnam med lättnad hur gossen drack, hur den sprängande känslan av överfyllnad (i brösten) försvann. Moberg Rosell 33 (1932). — jfr ALLMÄN-, EFTER-, GÖRDEL-, HUNGER-, KRAFT-, LIVS-, LUKT-, LUST-, MUSKEL-, MÄTTHETS-, OLUST-, ORGAN-, SINNES-, SJUKDOMS-, SVINDEL-, SÖMN-, TRÖTTHETS-, TÖRST-, VITAL-, VÄRME-KÄNSLA m. fl.
b) motsv. KÄNNA 8 b: förhållande(t) att känna (befinna sig i l. reagera med ett tillstånd av) lust l. olust inför (ett l. flera sinnesintryck beledsagade av) ett visst föreställningsinnehåll; numera företrädesvis konkretare, i sht om enskild förnimmelse (enskilt tillstånd) av detta slag l. viss art av känsloreaktion l. känslotillstånd; äv. med inbegrepp av det föreställningsinnehåll som framkallar l. beledsagar förnimmelserna; äv. om intuitiv uppfattning l. sinne för ngt l. starkare l. svagare inre tvång att uppfatta ngt på visst sätt l. att antaga ngt; i sg. best. ofta om känslolivet i dess helhet l. om förmågan att känna l. ana o. d. ss. ett särskilt sinne. Intellektuella, etiska, moraliska, estetiska, religiösa känslor. Vädja till ngns känslor. Icke visa sina känslor. Giva sina känslor fritt lopp. Lugna sina upprörda känslor. Känslorna blevo honom övermäktiga. Låta känslan löpa åstad med förståndet. Sätta ngns känslor i rörelse. Min känsla (en inre känsla) säger mig att detta är sant. The som således äro fatte, at the icke hafwa then käntzlo (dvs. känslan av egen brist samt av hunger o. törst efter nattvarden), weet iagh intet helsosammare Rådh gifwa, än at (osv.). Rudbeckius Luther Cat. 259 (1667). Det behöfs endast almänna menskeliga känslor, för at röras, då en Thorkel Knutsson .. fängslas såsom en missdådare. Schönberg Bref 1: 133 (1772). Mit väsend hänryckt, stumt i känslors haf sig dränker. Lidner (SVS) 2: 355 (1784). Leibnitz insåg, eller åtmindstone dömde, efter en viss känsla, som hos upfinnare i vetenskaperna ofta ersätter bristen af utvecklade begrep, til de svårigheter, som (osv.). Höijer 1: 52 (1796); jfr 9. Känslan, detta hjärtats så värdiga språk. MoB 2: 203 (1800). Känslor ej kända förut, som vaknade andar, i hjertat / Närde hon stilla och log och tårades. Runeberg 1: 175 (1836). Känslor förtära sig själfva, ingen kan länge lefva på bara känslor. Beskow Pred. 111 (1901). Han hade .. med en isande känsla inom sig förstått, att han inte kunde skaffa pengarna utan att gå ifrån sin nybyggda villa. Moberg Rosell 91 (1932). — jfr ALL-, ANSTÄNDIGHETS-, ANSVARS-, BARMHÄRTIGHETS-, BLYGSAMHETS-, BLYGSEL-, DÖDS-, ENSAMHETS-, FADERS-, FAMILJE-, FIN-, FORM-, FOSTERLANDS-, FRIHETS-, FROMHETS-, FÄRG-, FÖR-, FÖRESTÄLLNINGS-, FÖRNUFTS-, GLÄDJE-, HEDERS-, HEM-, HÄMND-, HÄMNINGS-, JAG-, KAMRAT-, KRAFT-, LIVS-, LUST-, LYCKO-, MAKT-, MED-, MODERS-, NATIONAL-, NATUR-, OLUST-, OSÄKERHETS-, OVÄRDIGHETS-, OÄNDLIGHETS-, PLIKT-, RAS-, RÄTTFÄRDIGHETS-, RÄTTS-, SAM-, SAMHÖRIGHETS-, SANNINGS-, SEDLIGHETS-, SEGER-, SJÄLV-, SKAM-, SKRÄCK-, SKULD-, SLÄKT-, SOLIDARITETS-, SPRÅK-, STIL-, STOLTHETS-, SYSKON-, SÄLLHETS-, TACKSAMHETS-, TAKT-, TOMHETS-, TRYGGHETS-, TRÖTTHETS-, TVÅNGS-, UNDERLÄGSENHETS-, VREDES-, VÅR-, VÖRDNADS-, ÅNGEST-, ÖVERLÄGSENHETS-KÄNSLA m. fl. — särsk.
α) i uttr. (göra ngt) med känsla och övertygelse, (göra ngt) på ett sätt som visar att man giver uttryck åt äkta känslor (o. är övertygad om sin handling ss. riktig l. rättfärdig); ofta (ngt vard.) i utvidgad anv.: kraftigt, eftertryckligt; jfr KÄNSEL 4 b α. Fröken Ljungklint .. spelade och sjöng med känsla och öfvertygelse. Hedenstierna FruW 29 (1890). Vår lilla folksamling på stranden .. svarade med känsla och öfvertygelse (på hurraropen). GHT 1905, nr 197 B, s. 3. Lodjuren på Skansen gäspa med känsla och öfvertygelse. FoFl. 1910, s. 189.
β) (†) i uttr. taga känslan i (ngt), (med sina känslor) deltaga i (ngt); jfr KÄNNING, sbst.2 4 b. Den i så allmän sorg ei del och känslan tar, / Ett tiger-sinnat bröst, ett vildiurs kynne äger. Frese Pass. 121 (1728).
γ) med av prep. av inledd l. av en att-sats (förr äv. av en genitiv) bestående bestämning angivande ngt som man känner l. ngt varav man har (tänkes hava) en intuitiv uppfattning. En känsla av glädje, vemod, obehag. Hava en (instinktiv) känsla av att ngt skall inträffa. Rudbeckius Luther Cat. 260 (1667). Uthan någon swårheets känslo i sit samwete. ConsAcAboP 5: 85 (1680). Känslan af det sköna i Moralen och Konsterne, är naturligen en och samma. Kellgren 3: 206 (1792). Känslan af absolut beroende af Gud är (enl. Schleiermacher) det religiösa lifvets sanna väsende. NF 3: 1326 (1880). Allmännast hade nu den känslan gjort sig gällande, att (representations-)förslaget skulle gå igenom. De Geer Minn. 2: 18 (1892). Jag har en känsla av, att hon snart skall återfå sin rätta gestalt, fast jag inte vet, hur det skall gå till. Grip JunkG 61 (1926).
δ) med av prep. för inledd bestämning angivande:
α’) person som ngn älskar l. beundrar o. d.; ofta i pl. (Stå) Vid första makans bår, med känslor för en ny. Bellman Gell. 78 (1793). Under 1820-talets första år antogo efterhand skaldens (dvs. Tegnérs) känslor för härskarinnan på Sireköpinge en allt mera svärmisk och stormande karaktär. SvD 1912, nr 333, s. 6.
β’) ngt som man uppskattar l. behjärtar l. med intuitiv säkerhet förstår l. bedömer l. upptäcker. Kellgren 3: 200 (1792). Användningen af ordet den står både i danskan och i svenskan i närmaste vexelverkan med utdöendet af känslan för grammatiskt genus. 3SAH 6: 424 (1891). (Poirier) har .. den franska medelklassens hela känsla för realiteter. DN(A) 1921, nr 70, s. 1.
9) (†) filos. om ”dunkelt” förnimmande; jfr KÄNNA 9. Det fullkomligt medvetslösa, det som icke ens har den dunklaste känsla, kan icke eller (dvs. heller) erkännas för lefvande. Boström Propæd. 1 (c. 1865). NF (1885).
10) (†) förhållande(t) att vara medveten om sig själv l. att veta till sig, sans, medvetande; jfr KÄNNA 10. Om Natten förr ähn han afleed, bekom han sin kändzlo igen, at han alla kände, som til honom kommo. JPGothus JBotvidi E 1 b (1635). Sophia .. föll, när hon kom in i en Sal på Slottet, utan känsla, ned på en Sopha. Ekelund Fielding 94 (1765). Betsy utan känsla viste ej hvad som passerade. Chenon Heywood 2—3: 180 (1773). Weste (1807).
11) [utvecklat ur 8 a] (†) i fråga om vågs förmåga att giva utslag: känslighet; jfr KÄNNA 8 a. Alt som quantum ökas, så minskas deremot vågens känsla, at af små vigter röras, och gifva något utslag. VetAH 1744, s. 221.
a) = KÄNNING, sbst.2 8 a. Första känslan theraf (dvs. av sjukdomen) hade iag 1733 i vårtiden. VDAkt. 1735, nr 364.
b) = KÄNNING, sbst.2 8 b. Sterckia Chronan emot alle sine owänner .. vthan någons af vndersåternes klank eller store kensle. HSH 26: 90 (1633). Som ingen af en så ringa utgift torde finna någon känsla. 2RA 3: 716 (1734). Och ehuru väl Församlingarne påtagit sig detta lilla onus (dvs. lön till ännu en kaplan), lärer dock iag ther af få then drygaste kiänslan. VDAkt. 1750, nr 276.
13) (†) omprövning, avgörande; jfr KÄNNA 16. Faller nu någet före .., som icke vthan Rättegång, köpande och säljande emillan skillias kan, sådant stånde til wår Öfwer-Ståthållares sampt Borgemästare och Rådz kändslo och Domb. Stiernman Com. 2: 341 (1642).
14) (†) vederlag, ersättning, betalning, erkänsla (se d. o. 2 (slutet)); jfr KÄNNA 17, 19. Till en liten käntzlo (för befrielsen från straff) skolen i böta 10 R. Dr. ConsEcclAboP 348 (1659). At Prästerskapet .. måge vid synner efter afträdare hafva samma fördel som andre Boställsinnehafvare och ej besväras med en dryg Kändsla af dommarens och Syne Rättens kostnad och arfvode. VDP 17/12 1755. — särsk. = KÄNNELSE 2. Corylander LundDomk. 116, 117, 119 (i handl. fr. 1739).
(5) -NAMN. benämning som man fogar till en annan benämning för att skilja ngt från annat med samma namn; jfr KÄNNE-NAMN. Att Botn eller Pontus är egenteligen tagen för Östersiön, när intet annat känsle nampn tillägges, är wijst i Atlant (del 1). Rudbeck Atl. 3: 261 (1698). —
(14) -PÄNNINGAR, pl. = KÄNNELSE 2. Corylander LundDomk. 116 (i handl. fr. 1739). Därs. 108 (cit. fr. 1754). —
-RIK, -STRÄNG, -ÖM, se B.
B (i allm. till 8 b): (8 a, b) KÄNSLO-AKT. psykol. om känsla (lust- l. olustförnimmelse) l. känsloförlopp ss. en psykisk akt; motsatt dels: kunskapsakt, dels: viljeakt. Larsson Psyk. 5 (1896). —
-BETONAD, p. adj. särsk. (i sht psykol.) till 8 a o. b: som innehåller l. är förbunden med lust l. olust; som uttrycker l. grundar sig på känslor; emotionell. Kroppen, såsom en komplex af känslobetonade sensationer. Rein Psyk. II. 1: 497 (1891). Den .. känslobetonade obenägenhet mot en förlängning av skoltiden, som otvivelaktigt är för handen på många håll. DN(A) 1934, nr 4, s. 24. —
-BETONING.
1) i sht psykol. till 8 a o. b: förhållande(t) att vara känslobetonad; sätt varpå ngt är känslobetonat. (Vissa begrepp) hafva blott ringa .. känslobetoning, de äro bleka, .. färglösa. NordT 1892, s. 692. DN(A) 1929, nr 213, s. 8.
2) (med prägel av fackspr.) till 8 b; i fråga om välläsning: betoning som uttrycker en känsla l. känslor, estetisk betoning; motsatt: förståndsbetoning. PedT 1891, s. 225. Cederschiöld o. Olander Vink. 15 (1901). —
-BIKT. (i sht i vitter stil) abstr. o. konkretare; jfr BIKT 2. Rydberg RomD 43 (1877). (Dikterna utgöras av) halft sentimentala känslobikter. 2NF 11: 1003 (1909). —
-BOTTEN. (i sht i vitter stil) om känsloläge ss. grund l. förutsättning för ngt. Vasaättling, som .. (G. III) älskade att kalla sig, kände han sig som Vasakonungarnas rätta efterföljare, och det är denna känslobotten, ur hvilka alla hans dramer spirat. Levertin G3 264 (1894). Mörne Liv 232 (1925). —
-DANING. (i vitter stil, numera knappast br.) utbildning (förädling) av känslolivet; ofta konkretare: känslolivets beskaffenhet (hos ngn). Leopold 5: 19 (1801). Ljunggren SVH 2: 379 (1876; konkretare). —
-DIKT. estet. diktning som företrädesvis ger uttryck åt känslor (känslostämningar); lyrisk diktning, motsatt: reflexionspoesi o. d.; äv. om enskild dikt av detta slag. SvLittFT 1838, sp. 57. 2NF 32: 452 (1921). —
-DJUP, n. (i vitter stil) djup- (het) i känslan (känslolivet). PoetK 1816, s. XLIX. Vi ha icke rätt sinne för det Tyska känslodjupet. Tegnér (WB) 8: 453 (1837). 3SAH 11: 30 (1896). —
-DJUP, adj. (i vitter stil) som har l. uttrycker djupa känslor. Atterbom SDikt. 2: 4 (1810, 1838). Det sträva, trogna och känslodjupa dalafolk .. (Karlfeldt) tillhör. Vetterlund Skissbl. 169 (1914). —
-DUNKEL, n. (i vitter stil) jfr DUNKEL, sbst. 3. Om .. den religiösa instinkten aldrig får träda ut ur sitt känslodunkel. Göransson UndersRel. II. 1: 22 (1905). —
-FILOSOF. jfr -FILOSOFI. AJourn. 1814, nr 166, s. 2. Den som skrivit Émile kan icke kallas ren känslofilosof, så starkt som det intellektuella hävdas i denna bok. Larsson Spinoza 484 (1931). —
-FILOSOFI. filosofisk åskådning enligt vilken den djupaste o. sannaste uppfattningen har känslans form (är av intuitiv art); äv. om filosofi som har känslolivet till föremål; äv. i nedsättande mening, särsk. om filosofi som är bemängd med känslotänkande. Lefve .. Känslofilosofien, som förer oss direkt till sjelfva saken! Bort med resonnering genom begrepp. AJourn. 1814, nr 141, s. 3. Vannérus Metaf. 47 (1914). —
-FRI.
1) i sht psykol. till 8 a o. b: som icke är känslobetonad. Ett fullkomligt känslofritt förnimmande skulle vara .. ”intresselöst”. Vannérus WundtPsyk. 39 (1896).
2) (†) till 8 b: som saknar känslor; vars känslosträngar icke kommit i dallring; äv.: som icke på ett obehörigt sätt låter influera sig av känslor, opartisk. Du vill at örat skall förnöjas, / Och lemnar själen känslofri. Kellgren 2: 301 (c. 1790; yttrat till en skald). Den känslofria historien. Bolin Statsl. 1: 90 (1868). —
-FROSSERI. frossande i känslor; jfr -SVÄRMERI. SvLittFT 1834, sp. 107. Lamm UpplRom. 1: 79 (1918). —
-FULL. (känsle- 1717—1815. känslo- 1765 osv.)
1) (†) till 8 a: (starkt) mottaglig för känselförnimmelser, känslig. Lindestolpe Fross. 22 (1717). Af säker erfarenhet inhämtas, att de känslofullaste ställen af kroppen i synnerhet kunna .. angripas (av kräfta). VetAH 1814, s. 241.
2) till 8 b: som känner djupt, rikt, varmt o. d., rik på känsla, full av känslor, känslig; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. ger uttryck åt (djupa, varma) känslor; äv. i nedsättande mening: känslosam; jfr SENSIBEL. Et ömt, et känslofult hjerta. SvMerc. 1765, s. 185. Resliga damer .., som sjöngo .. känslofulla små sånger. Hallström Händ. 35 (1927). särsk.
a) (†) i uttr. känslofull av ngt, som starkt l. djupt känner ngt; som är väl medveten om ngt. Alnander Sal. 81 (1771). Känslofull af min oförmögenhet, at föreslå någodt fullkomligt; vågar jag dock (osv.). VDAkt. 1784, nr 135.
b) (†) i uttr. känslofull för ngt, som har sinne för ngt, som känner varmt för ngt. 1SAH 3: 258 (1790, 1802). (Hans hjärta) var känslofullt för det sanna, det vackra, det rätta, det goda. Rosenstein 1: 252 (1797).
Avledn.: känslofullhet, r. l. f. särsk. till -full 2. LBÄ 36—38: 62 (1800). Den ena (av damerna) svävade .. ut i lyrisk känslofullhet. Hallström Händ. 194 (1927). —
-FYLLD, p. adj. uppfylld av känslor, känslofull. Vising Dante 67 (1896). Wrangel Dikten 68 (1912). —
-FÖRHÄVNING. (i vitter stil, numera föga br.) = -HÄVNING. MarkallN 1: 73 (1820). 2NF 23: 1038 (1915). —
(8 a, b) -FÖRLOPP. psykol. o. estet. Sylwan Kellgren 135 (1912). Skillnad måste göras mellan själva känslomomentet och hela det känslotillstånd el. känsloförlopp, vari detta ingår. SvUppslB 16: 541 (1933). —
-FÖRMÅGA.
1) (†) till 7 o. 9. Lutteman Schulze KantCrit. 220 (1799). Sinnlig känsloförmåga eller sinne i lägre bemärkelse. Boström 2: 235 (1844).
2) (numera mindre br.) till 8 b. 2SAH 3: 90 (1802). Dalin (1852). jfr: För den æsthetiska förmågan gifves på vårt språk ej annan benämning än känsloförmågan, hvilket ord likväl är något mångtydigt. Boström 1: 128 (c. 1830). —
-GLÖD. (i vitter stil) ”glöd” i känslan l. känslolivet (l. i uttryckta känslor); jfr GLÖD 3 b. Melin JesuL 1: 82 (1842). (Berlioz) är storslagen i idéerna, i den intensiva känsloglöden. Norlind AMusH 732 (1922). —
-GRAD, r. l. m. (numera föga br.) grad av förmåga att känna; grad av upphöjdhet o. d. i känslolivet (l. i uttryckta känslor). Kellgren 3: 178 (1785). (I författarens flesta arbeten) råder oförändradt samma anda, samma känslograd, samma ton, samma tendenz. Phosph. 1811, s. 63. —
-GÅNG; pl. -ar. (i vitter stil) känslors successiva avlösande av varandra, känslornas gång, känsloförlopp; känslobetonad tankegång. SvLitTidn. 1818, sp. 585. Jag står der (i skogen) ensam, lutad mot en tall. — / Min själ förs in i ljusa känslogångar. Tigerschiöld Dikt. 1: 13 (1888). Lamm UpplRom. 1: 27 (1918). —
-HALT, r. (i sht i vitter stil) jfr -INNEHÅLL. Associations- och känslohalten (hos språkliga uttryck) bero .. väsentligen på häfd, bruk, vana. Noreen VS 1: 31 (1903). SvD(A) 1931, nr 86, s. 9. —
(8 a) -HORN. (känsle- 1785—1807. känslo- 1786—1887) (†) = KÄNSEL-HORN; äv. bildl. Antennæ, (dvs.) spröt, känslehorn. Brander NatH 6 (1785). VBenedictsson (1887) hos Lundegård Benedictsson 413 (bildl.). —
-HÄVNING. (i vitter stil, numera mindre br.) spontan l. med konst åstadkommen stegring av känslor; patos; äv. om (våldsamt) uttryck för känslostegring. Polyfem I. 49—52: 12 (1810). Alla .. (Lidners) verk förråda falskt patos och konvulsiva känslohäfningar. Ljunggren SVH 2: 65 (1875). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 446 (1912). —
-INNEHÅLL~102, äv. ~200. innehåll (särsk. i ett diktvärk o. d.) av (uttryck för) känslor. NF 6: 419 (1882). Med .. sitt rent subjektiva känsloinnehåll .. står (Oxenstiernas dikt) Natten i första ledet bland de poem, som båda romantiken. Lamm Oxenst. 295 (1911). —
-INTRYCK~02 l. ~20. intryck på känslan, känsla (som ngt väcker). Att kärleken så väl till Gud som Nästan .. icke får inskränkas inom ljufliga kännslointryck. LittT 1795, s. 334. —
-KRAFT. (känsle- 1784—1807. känslo- 1763—1855) (†)
1) till 7: förmåga att uppfatta l. förnimma ngt; jfr -FÖRMÅGA 1. Känslokraften visar sig på olika sätt, efter de olika intryck, som de på honom verkande tingen åstadkomma, och efter den tillfälliga ställning, vi hafve till dem. Boëthius Sedol. 2 (1782; i fortsättningen uppdelad i begrepp, förnuft, minne o. inbillningskraft).
2) till 8 b: förmåga att känna; äv. om intuitiv förmåga o. d.; jfr -FÖRMÅGA 2. SvMerc. 1763, s. 333. Rebecka .. offrade åt den döde all den sorgegärd, som hennes svagare känslokraft medgaf. Zedritz 3: 41 (1855). —
-KRISTENDOM~102, äv. ~200. jfr -RELIGION. Pietismen i sednare tider är mera en blott känslochristendom. Geijer MennH 334 (1842). Herrnhutismens ensidiga känslokristendom. 3SAH 25: 289 (1913). —
-KULT. kult av känslolivet; jfr KULT, sbst.2 slutet. Lamm Oxenst. 17 (1911). 1700-talets känslokult. SvD(A) 1930, nr 313, s. 15. —
-KÖLD. i sht psykiatr. köld i känslolivet. Ofta röjer sig den börjande likgiltigheten och slöheten (under hebefrenien) i en karakteristisk ”känsloköld”. Wigert PsykSj. 2: 60 (1925). —
(8 a, b) -LIV. den sida av ngns själsliv l. av själslivet överhuvud som yttrar sig i form av känslor; vanl. med särskild tanke på föreställningskänslor; psykol. äv. med inbegrepp av sinneskänslor. 2SAH 5: 194 (1809). Känslolifvet. Larsson Psyk. 30 (1896; rubrik). (Wirséns dikter) återge ett vekt, ofta vemodigt känsloliv med religiös grundton. Mjöberg Lb. 470 (1910). —
-LÄGE. (tillfälligt) tillstånd hos l. inställning av känslolivet (hos ngn l. en grupp personer); sätt varpå (l. sammanfattningen av vad) ngn (l. en grupp personer) känner (vid ett visst tillfälle). Larsson Id. 20 (1908). Oskyldig munterhet är det för Johan Runius naturligaste känsloläget. Böök Stridsm. 25 (1910). Wigert PsykSj. 2: 152 (1925). —
-LÖS. (känsle- 1668—1798. känslo- 1670 osv.)
1) till 8 a: som ingenting känner, som saknar känsel, okänslig; äv. i uttr. känslolös för ngt; numera företrädesvis med tanke på frånvaro av olustbetonade förnimmelser. (”Trollkonan”) förneekade dhen känslelöösa fläcken, som syntes opå hennes kropp. BtFinlH 2: 315 (1668). (Catilinas) kropp var känslolös för hunger, köld, vakande, i högre grad än man kan tro. Ritterberg Sall. 10 (1832). Schultze Emigr. 49 (1930).
2) till 8 b: som saknar känslor, som icke reagerar med känslor (mot l. inför ngt); ofta i uttr. känslolös för (förr äv. mot l. till l. över) ngt; stundom närmande sig l. övergående i bet.: loj, trög; äv. i överförd anv., om (produkt av) värksamhet o. d.: som icke uttrycker l. är förbunden med (varmare l. djupare) känslor. Kan någon lefvande vara kiänslolös till så stora behagligheter? Missförståndet 58 (1740). Riccoboni Catesby 37 (1761: känslolös mot). (Jag) har .. trott mig blifva varse hos Nådig Fröken ett hjerta, som ej varit känslolöst för mina hemliga suckar. Kellgren (SVS) 6: 77 (1777); jfr slutet. (Svinen) äro .. tröga och känslolösa. Nilsson Fauna 1: 452 (1847). Roosval RomK 160 (1930). särsk.: som icke röres av andras lidanden o. d., som icke känner medlidande l. deltagande, som saknar hjärta, hårdhjärtad; äv. i överförd anv. Spegel Pass. 11 (c. 1680). Ett hårdt och känslolöst hjerta. Landell Bligh 152 (1795). Siwertz JoDr. 377 (1928). —
-LÖSHET—0~2 l. ~20.
2) till -LÖS 2. Riccoboni Catesby 61 (1761). Det stoiska idealet var apathia, känslolöshet. NoK 51: 149 (1926). —
(8 a, b) -MOMENT. i sht psykol. Sensationernas känslomoment. Vannérus WundtPsyk. 61 (1896). Larsson Spinoza 293 (1931). —
-MÄNNISKA. människa hos vilken känslolivet framträder med särskild styrka; lättrörd människa som låter leda sig av (flyktiga) känslostämningar; motsatt: förståndsmänniska o. viljemänniska. Boström 3: 17 (1833). Du (dvs. Kristus) är icke en känslomenniska, ehuru du utan tvifvel äger djupare och mäktigare känslor än någon annan. Wikner Tank. 143 (1872). Larsson Psyk. 82 (1910). —
-MÄSSIG. som beror på l. influeras av l. består i känslor; känslobetonad; intuitiv. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 213 (1899). Lamennais’ kristendom har en fläkt av socialism, icke formulerad i begrepp, men känslomässig. BonnierLittH 4: 63 (1930). —
-MÄTTAD, p. adj. (i vitter stil) i sht om (produkt av) litterär l. musikalisk värksamhet o. d.: fylld av (uttryck för) djupa l. varma känslor. Andersson Sudr. 36 (1899). Utom några korta välljudande och känslomättade episoder har detta opus (dvs. en violinsonat) ingenting av högre värde att bjuda. SvD(A) 1930, nr 61, s. 24. —
(8 a, b) -NERV. (†) känselnerv; anträffat bl. i bildl. anv. Så länge .. (den vise) ännu har en enda blottad känslonerf, så är hans väsende smärtans egendom. Tegnér (WB) 5: 500 (1825). 3SAH 13: 47 (1898). —
-PJUNK. (sjukligt) omhuldande av (i sht dystra l. veka) känslostämningar; sentimentalitet; gråtmildhet. Religionskänsla är annat än känslopjunk. Tegnér (WB) 8: 177 (1836). Bergman LBrenn. 34 (1928).
Avledn.: känslopjunkig, adj. Känslopjunkiga musikalster. SvT 1852, nr 21, s. 2. Roos Son 214 (1904). —
-PJÅK. (†) jfr -PJUNK, -SVAMMEL. Icke heller upphjelper man (vid diktning) ämnets gröfre eller barnsligare natur, derigenom att man uppblandar det .. med ett öfverfint känslopjåk. Leopold 5: 90 (c. 1820). Atterbom FB 136 (c. 1855). —
-POLITIK. politik som företrädesvis l. i avsevärd grad bestämmes av känsloskäl. Rydqvist StatsekonBetr. 131 (1865). Schück (o. Warburg) Huvuddr. 3: 13 (1918). —
-PRÅL. (i sht i religiöst spr., numera mindre br.) prålande med känslor; i känslor (l. känslouttryck) bestående grannlåt (”glitter”). Ej störe menskofunder / Och jordiskt känsloprål / De helga Sabbatsstunder, / De höga föremål. Ps. 1819, 1: 6. Fehr Und. 250 (1894). —
-PÅVÄRKAD~020, äv. ~200, p. adj. påvärkad av känslor (känsloskäl). Kännetecknande för en känslopåverkad logik är (osv.). Bergman JoH 250 (1926). —
(8 a, b) -REAKTION. i sht psykol. i en känsla l. ett känsloförlopp bestående psykisk reaktion; jfr -AKT. Vannérus WundtPsyk. 121 (1896). NoK 93: 115 (1929). —
(7, 8 a) -REDSKAP. (†) organ för sinnesförnimmelser; känselorgan. 1Saml. 3: 376 (1774). När syn och hörsel verka, så märka vi vanligen icke känsloredskapets vidrörande. Lidbeck Anm. 210 (1811). —
-REGISTER. (i vitter stil) jfr -SKALA. Både utseende och begåvning, stilig figur, granna ben och rikt känsloregister (fanns hos primadonnan). Moberg Rosell 175 (1932). —
-RELIGION. kult av känslolivet; religion vari känslolivet spelar en mera framträdande roll; jfr -KRISTENDOM, -KULT. Ribbing Anthr. 27 (1861). Den degenererade herrnhutismen, en sentimental känsloreligion, .. lever kvar hos Almquist. SvLittH 2: 309 (1919). —
-RIK. (känsle- 1807. känslo- 1755 osv.)
1) (†) till 7 o. 8 a: (starkt) mottaglig för (lust- l. olustbetonade) sinnesintryck. De (kvinnor) äro .. i synnerhet .. (till missfall) benägne, som äro blodrika och hafva .. känslorika nerver (m. m.). PH 6: 3861 (1755).
2) till 8 b: rik på känslor; känslofull (se d. o. 2). Denna lifliga, känslorika tiden af vårt lif (dvs. ungdomstiden). Thorild Bref 1: 38 (1781). PT 1903, nr 259 A, s. 3. —
-SAK. angelägenhet l. fråga som angår ngns känslor l. vars behandling (besvarande) beror på l. influeras av ngns känslor; äv. om gärd av pietet. 2SAH 59: 409 (1882). Anne hade gjort till en känslosak att alltid ha en liten vas med friska blommor stående där framför (porträttet). Jensen Montgomery 286 (1909). Gud hjälpe oss, affärsfolk, när affärer bli känslosaker! Hedenvind-Eriksson OrB 165 (1924). —
-SKALA, r. l. f. om sammanfattningen av känslolivets förnimmelser (hos ngn l. en grupp av personer), tänkt ss. en skala av toner på själens ”instrument” l. ss. en serie av (högre l. lägre) sinnestillstånd; jfr -REGISTER. (I gymnastiken) fortledas åtbörderna med hänsyn till öfvertygelse, försagdhet, åtrå, lidelse, häpnad, fruktan, kraft, mod, trots, m. fl. begrepp, hela känsloskalan igenom. Santesson Sv. 265 (1887). Mjöberg Stilstud. 72 (1911). —
-SKÄL. skäl grundat på en känsla l. känslor. Man har hos oss ständigt varit lika mottaglig för enkla känsloskäl som afvogt stämd mot en mera ansträngande spekulation. Söderhjelm Runebg 2: 113 (1906). —
-SPEL. (i vitter stil) jfr -FÖRLOPP. LBÄ 39—41: 24 (1800). Vi karlar med vår gröfre organism ha intet begrepp om det finare känslospelet hos dessa Skapelsens sensitifver. Tegnér (WB) 7: 508 (1835). Larsson Spinoza 43 (1931). —
-SPRÅK. (i sht i vitter stil) om (medel för) uttryckande av känslor; såväl i fråga om språk i eg. mening i den mån det är känslobetonat som i fråga om musik o. d.; äv. om känslolivet betraktat ss. ett språk, ett uttrycksmedel. Wallin Vitt. 1: 22 (1805). I synnerhet damer grepo till pennan, tjusade och inspirerade af detta hänförande känslospråk (som förekommer i Rousseaus Émile). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 211 (1899). NutMusL 1920, s. 40. —
(8 a, b) -SPRÖT. (mindre br.) känselspröt; anträffat bl. i bildl. anv. Rydberg Varia 211 (1891, 1894). Vägar, stigar voro nog det primära — bebyggelsens känslospröt ut i ödemarkerna. Ymer 1934, s. 313. —
-STARK. (i vitter stil) som har l. är uppfylld av l. ger uttryck åt l. röjer starka känslor. Thorild Gransk. 1784, 1: 77. Som kompositör är .. (Berlioz) alltid känslostark. Norlind AMusH 732 (1922). —
-STEGRING. (i vitter stil) (En riktning i stormaktstidens diktning) som .. vill .. göra stilen till ett uttryck för de starka känslostegringarna. SvLittH 1: 266 (1919). —
-STORM. (i vitter stil) ”storm” i känslolivet, stormande känsla, affekt. Alla känslostormar störa friden. Lantingshausen Young 1: 156 (1787). Lundegård Prins. 193 (1889). —
-STRÄNG, r. l. m. (känsle- 1746—1785. känslo- 1759 osv.)
1) (†) till 7 o. 8 a: nerv; känselnerv; stundom: tentakel. Neurologien .. eller Läran om Känslesträngarne. Eklund Upf. 394 (1746). Fischerström 1: 372 (1779). Tentacula, (dvs.) Trefvare, känslesträngar. Brander NatH 6 (1785). Weste FörslSAOB (1823).
2) (i sht i vitter stil) bildl., till 8 b; med särskild tanke på själen ss. ett instrument vari vissa toner utgöras av känslor uppkomna gm anslående av olika strängar. Anslå, spela på, vidröra ngns känslosträngar. Rosenstein 1: 261 (1800). Han blygdes för sig sjelf. Hade han icke låtit sig rycka med af begäret att spela på hennes känslosträngar! Lundegård Prins. 237 (1889). —
-STÄMNING. känsla (l. komplex av känslor) som (i sht för tillfället l. under en viss tid) sätter sin prägel på ngns medvetande (färgar ngns medvetande på ett bestämt sätt); vanl. med särskild tanke på jämförelsevis svaga känslor; äv. om stämning som kommer till uttryck i o. präglar en skrift o. d. Flyktiga, tillfälliga känslostämningar. PoetK 1817, 1: 34. En människosjäl, som kastas mellan motsatta känslostämningar. Andersson GrDram. 84 (1890, 1910). Dessa reflexioner uttrycka icke blott en tillfällig känslostämning. SvD(A) 1932, nr 188, s. 4. —
-SVALL. om (uttryck för) känsloförlopp l. känslotillstånd karakteriserat av (en mångfald) livliga o. starka känslor. Wallin 1Pred. 1: 247 (c. 1830). Hysterikern njuter .. av känslosvall och sinnesrörelser för deras egen skull och frambringa dem där de icke inställa sig spontant. Bergmark Nervsj. 218 (1931). —
-SVÄRMARE. jfr -SVÄRMERI. Som man ser är Young ingalunda en känslosvärmare blott; dygd och förnuft äro hans ledstjärnor. Sylwan (o. Bing) 1: 391 (1910). —
-SVÄRMERI. förhållande(t) att på ett svärmiskt sätt hängiva sig åt känslor; jfr -FROSSERI. LBÄ 39 —41: 24 (1800). (Pietismen) urartade genom att förfalla till sjuklig världsskygghet, trångsinnad asketism och missriktadt känslosvärmeri. LfF 1906, s. 220. —
-SÄTT. (numera mindre br.) sätt att känna. CAEhrensvärd (SVS) 1: 229 (1782). (En god uppläsning) angifver, att den uppläsande .. lärt att sätta sig in i en annans tankar och känslosätt. PedT 1902, s. 260. —
(8 a, b) -TILLSTÅND~02 l. ~20. i sht psykol. psykiskt tillstånd bestående l. karakteriserat av en känsla l. ett antal (varandra avlösande) känslor; jfr -FÖRLOPP. Tegnér FilosEstetSkr. 262 (1808). Larsson Spinoza 292 (1931). —
-TOM, adj. tom på (uttryck för) känslor. Wallin Vitt. 2: 47 (c. 1805). Lundegård DrMarg. 1: 80 (1905). —
(8 a, b) -TON ~tω2n. (i sht psykol. o. estet. o. i vitter stil) om den särskilda ”ton” vari en förnimmelse, ett sinnestillstånd, ett diktvärk o. d. är stämd (stämt) gm den känsla (det lust- l. olustmoment) l. de känslor som ingå l. uttryckas däri; äv.: sätt varpå ngt gm de känslor det uppväcker framträder för medvetandet; äv. om känsla ss. en ton frambragt på själens ”instrument”. Valerius 1: 25 (1806). (Dikternas) djupt elegiska känsloton. Böttiger 5: 220 (1871, 1874). (Lars’) skala af känslotoner (var) begränsad till ett minimum. Rydberg Vap. 92 (1891). Hvarje förnimmelse har en viss känsloton af behag eller obehag. Schéele Själsl. 115 (1894). Segerstedt Verkl. 146 (1938). —
-TRÅD.
1) (†) till 7 o. 8 a: nerv, trådformigt känselorgan; jfr KÄNSEL-TRÅD. Musklarna bestå af små kjöttrådar, som äro omgifna med känslotrådar, blod och lymphatiska Canaler. Hernquist Hästanat. 16 (1778). NF 1: 70 (1875; i fråga om maneter).
2) (i poesi o. vitter stil) bildl., till 8 b; jfr -STRÄNG 2. Hvarje känslotråd i vår själ. Polyfem II. 10: 2 (1810). (Prästen) var .. van att liksom hålla i sin hand känslotrådarna från hundratals upprörda hjärtan. Roos Skugg. 173 (1891). —
-TÅR. (†) tår (ss. frambragt av en stark känsla). Så flygtigt skönt, min vän, är lifvet! / O njut det — gjut en känslo-tår! Thorild (SVS) 1: 151 (c. 1785). PoetK 1822, 1: 292. —
-TÄNKA. tänka så att känslolivet (o. fantasien) dominerar över förståndet; i sitt tänkande låta bestämma sig av känsloskäl; vanl. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ande. SD(A) 1920, nr 306, s. 4. Den stora massan .. är känslotänkande. Segerstedt Händ. 110 (1926). Skandinaver ha namn om sig att känslotänka, att vara stämningsmänniskor. Faustman GiftKv. 133 (1926). —
-UTBROTT~02 l. ~20. (våldsam, livlig) yttring (yttre manifestation) av en känsla l. ett känslotillstånd. Henriettes känsloutbrott voro sällan långvariga. Carlén Repr. 246 (1839). Häftiga känsloutbrott SvD(A) 1935, nr 340, s. 4. —
-UTGJUTELSE~0200. förhållande(t) att gm patetiska utgjutelser giva uttryck åt sina känslor; äv. konkretare. 2SAH 42: 189 (1867) Även Mérimée var en motståndare till lyriska känsloutgjutelser. BonnierLittH 4: 198 (1930). —
-UTTRYCK~02, äv. ~20. uttryckande av känsla; äv. konkretare: uttryck för känsla. Tegnér FilosEstetSkr. 341 (1808). Kjellberg GrekRomK 196 (1932). —
-VARM. (i vitter stil) som har l. uttrycker varma känslor. SvLittFT 1837, sp. 448. Dock äro .. (Ruskins) skrifter mera tankeväckande och känslovarma än .. öfvertygande. 2NF 23: 1244 (1916). —
-VEK. (i sht i vitter stil) som har l. uttrycker ett vekt sinnelag, lättrörd, känslig. Äfven detta hjerta, / Det känsloveka, sig i sten förbyter. Stagnelius (SVS) 4: 98 (c. 1818). —
-VÅG; pl. -or. (i sht i vitter stil) symbolisk beteckning för (uppstigande) känsla l. känsloförlopp (känslotillstånd) l. känsloliv. Ej mer af lifvets vexlingar och öden / Höjs eller sänkes hjertats känslovåg. CFDahlgren 2: 255 (1839). Åkerhielm Tib. 200 (1929). —
-VÄRDE. värde som ngt har (för ngn) gm den känsla l. de känslor det väcker l. varmed det är förbundet; i en känsla l. känslor bestående värde; affektionsvärde. Det vissa föreställningar vidhängande känslovärdet. Rein Psyk. 2: 483 (1891). SvD(A) 1935, nr 319, s. 24. —
-VÄRLD. känslornas ”värld”; sammanfattning(en) av ngns känsloakter med därtill hörande föreställningar; jfr -LIV. Då han sökte henne, skedde det med lust att skåda in i hennes känsloverld. Snellman Gift. 1: 102 (1842). Hellström Malmros 136 (1931). —
-VÄRME, r. l. m., äv. -VÄRMA, r. l. f. (i vitter stil) jfr -VARM. Tankeklarhet förenad med känslovärma. Böök Hazelius 169 (i handl. fr. 1868). Lamm UpplRom. 1: 375 (1918). —
-YTTRING. i en känsla l. känslor bestående själsyttring; äv. om handling (yttrande) l. beteende o. d. vari en känsla l. ett känslokomplex kommer till uttryck; jfr -UTBROTT. Crusenstolpe Mor. 1: 66 (1840). Dessa enfaldiga känsloyttringar ha dödat min kärlek. Schwartz Pos. 187 (1863). Konsten är en känsloyttring, ett skapande af stora, lefvande symboler. Bergh Konst 153 (1899, 1908). —
-ÖM. (känsle- 1773—1807. känslo- 1782 osv.)
1) (†) till 8 a: som har fin känsel; ömtålig. Sahlstedt (1773). Känsloömmare delar, t. e. ögnelocken. VetAH 1802, s. 164.
2) (i vitter stil, numera mindre br.) till 8 b: som har (benägenhet till) ömma l. ljuva känslor; känslosam; vek(hjärtad); ömsint; känslig; jfr -VEK. Känsloöm, ljufsint, / Vandrar i stilla dälder Vällustens vän. Thorild (SVS) 1: 42 (1782). Äfven jag var förr en fåne, / Svärmande och känsloöm. Braun Dikt. 1: 21 (1837). Östergren (1931). —
-ÖMHET—0~2 l. ~20. särsk. (i vitter stil, numera mindre br.) till -ÖM 2. Karamzin Julia 37 (1797; klandrat i JournSvL 1797, s. 353). Östergren (1931).
KÄNSLIG, se d. o. —
KÄNSLOSAM, adj.; adv. -t. [bildat av Ekmanson (se nedan)] som har l. uttrycker l. är förbunden med känslor, särsk. sådana av patetisk art; känslofull, vekhjärtad, känslig; numera företrädesvis i nedsättande mening: sentimental, gråtmild o. d. Yoricks känslosamma resa igenom Frankrike och Italien. Ekmanson Sterne (1790; boktitel; eng. orig.: A sentimental journey). Jag .. aktar mig för alla känslosamma intryck. MoB 2: 198 (1800). En sjukligt känslosam själ. Snellman Tyskl. 125 (1842). Hur vore det, om man såge mindre känslosamt på ungdomen, eftersom den vid Gud icke är märkvärdigare än all ungdom varit från tidernas morgon ..? GHT 1934, nr 37, s. 7.
Spalt K 3674 band 15, 1939