| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VEDER- ve3der~, förr äv. VIDER-, ssgsförled.
ss. förled i ssgr.
1) för att beteckna viss urspr. (men för nutida språkkänsla ibland helt förbleknad) lokal relation l. förbindelse, t. ex. att ngt sker l. föreligger intill l. i direkt anslutning till ngt (i sådana ssgr som -LÄGGA l. -TAGEN) l. att ngt riktas mot l. tillkommer ngn l. ngt (i sådana ssgr som -BÖRA, -FARAS, -GÖMMA); jfr VID, prep. osv.
2) för att beteckna motstånd l. bestridande l. avvärjande o. d.; jfr GEN- 4, MOT, prep. osv. I 13.
3) för att beteckna reciprocitet l. ngts motsvarighet l. ett motsvarande förhållande o. d.; ofta i fråga om utbyte l. utväxling (i formella förhandlingar); jfr GEN- 6, KONTRA- 2, MOT, prep. osv. I 11 b.
4) för att beteckna förnyande l. återtagande o. d.: på nytt, åter, igen; äv. i fråga om återvändande l. tillbakagång mot l. till utgångsläget; jfr GEN- 7, 10.
B: (1) VEDER-BÖRA, -are (se d. o.). (veder- 1521 osv. vid- 1683) Anm. Ordet används numera bl. i pr. [fsv. vidherbör, pr.] († utom i c β) tillkomma (ngn) ss. skyldighet, åligga (ngn); äv. i fråga om lämplighet l. riktighet o. d.: vara tillbörlig för l. anstå (ngn l. ngt); särsk. opers. (särsk. i komparativ bisats). RA II. 2: 275 (1617). Såsom een ährligh Man ägnar och wederbör. Chronander Bel. H 7 a (1649). Er vederbör, mylord af Westminster, / Att, tills ransakningstiden vårda honom. Thomander Shakespeare Rich. 114 (1825). GHT 18/2 1935, s. 10. särsk.
a) refl., opers., särsk. i uttr. (så)som sig vederbör, som sig bör (jfr böra 5 b ζ). Dalin Montesquieu Dedik. 2 (1755). Jag ansåg dem ej hafva, som sig vederbort, intresserat sig för frågan. Billing AntRiksd. 177 (1898).
b) opers. o. utan obj., i komparativ bisats; jfr till-böra 3. (De måste) swärja at the ingom hwarken haffua giffuit eller wilia giffua nogot mehr än som wedherbör. Schroderus Waldt 57 (1616). At Hammarsmeden smider bårt mera kol och järn än wederbör. Polhem Test. 13 (c. 1745). Däremot har Waller icke, såsom vederbort, frågat anmärkningsborgenärerna, på vilken grund de bestrede bevakningarna. 1NJA 1951, s. 218.
c) i relativsats, särsk. inledd av som. Han skal .. wara then Helge Kirke .. tiil tiænisth i alle motthe Som thet siigh wederbör. G1R 1: 2 (1521). Han tog den plats honom vederborde i trots af hvarje motstånd, som mötte. Weibull LundLundag. 199 (1898). särsk.
α) utan obj. o. med som utgörande subj. i bisatsen. At nöijachteligen göra Academien den tienst, som wederborde widh Secretariatet. Schück VittA 2: 33 (i handl. fr. 1676). Kanske hade vi ej .. med den undergifvenhet, som vederbordt, vördat Herrans vilja. Wallin Rel. 2: 405 (1827). EkonT 1899, s. 25.
β) (fullt br.) i opers. konstruktion o. med som utgörande obj. i bisatsen (förr äv. övergående i anv. ss. pers. konstruktion (med som ss. subj.) (jfr böra 5 b γ)); äv. (o. numera nästan bl.) med opers. det ss. subj., i uttr. den l. dem det vederbör, särsk.: den l. dem som det angår l. gäller. RA II. 2: 83 (1617). Alle och hwar och een som wederböör. Schück VittA 1: 223 (i handl. fr. 1662). Att de af vårt stånd, som vederböra, först företagas (osv.). HSH 3: 263 (1747). Alla, som det vederborde, beedigade sina uppgifter. PT 1904, nr 255, s. 3. I dagarna har bestämmelserna för alkoholinförsel över östgränsen till Finland ytterligare skärpts och tullen noterade genast att informationen spritts till dem det vederbör. DN 19/6 1992, s. A10. —
(1) -BÖRANDE, p. adj., ss. substantiverat adj. förr äv. med pl. -er. [till -böra] som det åligger; som den aktuella frågan gäller l. angår, ifrågavarande; i sht substantiverat, särsk. dels (skämts. l. arkaiserande) i uttr. höga vederbörande, om överhet l. högt uppsatt person (jfr hög, adj. 10 a γ), dels övergående i anv. ss. (könsneutralt) pers. pron.; jfr -börare. Det (dvs. anskaffande av kläder o. gevär) jag ock wederböhranderne i order gifwet hafwer med det aldraförsta att låta i wärket ställas och förfärdigas. RARP 6: 262 (1656). Med höga wederbörandes tilstånd. VDAkt. 1751, nr 211. Att avskrivningsbeloppet krediteras vederbörande anläggningskonto. Västhagen Affärsbokf. 190 (1945). Jaha, har han hittat nån tät hyresgäst då? frågade jag. Nänä, han struntar i vem som hyr, bara vederbörande betalar. Stensdotter ArnesKiosk 167 (2004). —
(1) -BÖRARE. [till -böra] (†) den som saken gäller, vederbörande. VDAkt. 1660, nr 138. Så wijda han wederbörarnas iaa och samtycke ehrhåller. VDAkt. 1725, nr 210. —
(1) -BÖRLIG, adj.; adv. -a (†, Swedberg Cat. 489 (1709), LandtmFörordn. 177 (1752)), -en (BraheBrevväxl. II. 1: 203 (1662) osv.), -t (SAOL (1900) osv.). (veder- 1644 osv. vider- 1669–1693. — n. sg. o. adv. -ligit 1668–1766. -ligt 1900 osv.) [jfr (ä.) d. vedbørlig; till -böra]
1) (numera bl. ngn gg) om ngn l. ngt som ngt åligger: vederbörande; särsk. om domstol l. rättsinstans o. d., särsk. i uttr. vederbörlig ort (se ort, sbst.1 II 6 a); ibland med bibegrepp av l. utan klar avgränsning från 2. Stiernhielm Arch. A 3 a (1644). (Av censorerna) rättades .. de missbruk, .. som den wederbörlige Domaren icke kunde straffa. Dalin Montesquieu 68 (1755). Efter diverse förvecklingar kan den viktiga disketten lämnas till vederbörlig instans och ministern får brådstörtat avgå. DN 27/1 1994, s. B4.
2) om ngt som åligger ngn l. ngt: som rimligen kan krävas l. förväntas (ss. skyldighet l. enl. gällande norm l. till följd av aktuell situation o. d.), tillbörlig; passande, lämplig; särsk. i uttr. på vederbörligt avstånd (jfr behörig 3); förr äv. ngn gg om ngt konkret: ändamålsenlig, funktionell; jfr -hörig. Med wedherbörligh solennitet. BraheBrevväxl. II. 1: 45 (1647). Mangell på .. vederbörlige vinterkläder. HFinlÖ 10 (1701). Skolandes Herrar Härads Prostar framdeles blifwa närmare underrättade, på hwad sätt de häröfwer böra hafwa tilsyn, så at alt blir wederbörligen werkstäldt. Wallquist EcclSaml. 1–4: 284 (1788). (De) höllo sig .. stilla och på vederbörligt afstånd. Knorring Ståndsp. 2: 59 (1838). Många forskare har arbetat med Erikskrönikan, och i min framställning kan jag inte göra deras insatser vederbörlig rättvisa i varje detalj. 3SAH LXVI. 1: 171 (1956). särsk. i fråga om (bestyrkande av) godkännande o. d.; särsk. i förb. med tillstånd l. tillåtelse; ss. adv. särsk. i förb. med attestera l. kvittera (jfr tillbörlig 4 c α). Emoth wederbörligit quittens att betala. HovförtärSthm 1668 A, Verif. 34. (Ett belopp) som iag Vndertecknat Emothtagit hafwer, och här wederbörligen qvitterar. HovförtärSthm 1676, s. 1005. HusgKamRSthm 1716, s. 219 (: attesteras). De, som undfå wederbörligit tilstånd, at fälla Ekar. PH 5: 3271 (1752). 584 ynglingar (är) med vederbörliga betyg afgångne från Gymnasierna och Skolorna. BerRevElLärov. 1824, s. 12. (Jag) beslöt med vederbörlig tillåtelse att på allvar åter taga ihop med juridiken. De Geer Minn. 1: 81 (1892). —
(2, 3) -DEL. [fsv. vidherdel; jfr mlt. wedderdēl, mht., t. widerteil] (†) i (rätts)tvist: motpart; jfr -part. Således offenderar (man) märckeligen vederdelen, såsom then ther seer sigh alltidh moste dantza effter eens annars pijpa. AOxenstierna 5: 297 (1630). Ingen haffver sigh tillbudit för mediator, som anten oss eller vår vederdeel haffver till fridlige tankar disponerat. RP 6: 749 (1636). Swedberg Ordab. (1725). —
(1) -DELA, -ning; -are. (veder- c. 1606–1753 (: vederdelare). vider- c. 1620) [jfr fsv. dela viþ(er), tvista med. — Jfr vederdeloman] (†) tvista (om ngn l. ngt); nästan bl. i pass. övergående i dep.; jfr dela, v.1 22 (a). Ehwar som wedherdeles å fäderne eller möderne och äre jemnskylle then döde .. tagi iu å fäderne twå luti och å möderne tridung. Lagförsl. 322 (c. 1606). Then person (ther om widerdelas). Gustaf II Adolf 54 (c. 1620). Rudbeck d. ä. Bref 106 (1675). —
-DELOMAN, se d. o. —
(4) -DOP. [sannol. efter t. wiedertaufe; jfr -döpare] (numera bl. ngn gg) omdop (för att bekräfta ny trosinriktning ss. vederdöpare); äv. oeg. l. bildl., särsk. i fråga om (klandrat) namnbyte. Schroderus Os. 1: 823 (1635). (I Amsterdam) blef Smyth baptist och verkställde o. 1609 vederdopet på sig själf och andra. KyrkohÅ 1916, LittÖ. s. 60. Mosebacke – som i vår tid undergått ett retsamt urfånigt vederdop och kallas Montmartre! Linder Tid. 89 (1924). —
(4) -DÖPA, -else (†, Marci Und. 11 b (1579), Schroderus Os. 1: 822 (1635)), -ning (tillf., Fatab. 1938, s. 18, osv.). [sannol. efter t. wiedertaufen; jfr -döpare] (numera bl. ngn gg) jfr -dop o. omdöpa 1, 2; särsk. oeg. l. bildl.; Marci Und. 11 b (1579). Namnet Lehár Ferenc, av de tyskspråkiga vederdöpt till Franz Lehár. DN 11/10 1994, s. A15. —
(4) -DÖPARE. (veder- 1561 osv. vider- 1534–1606) [efter mlt. wedderdoper l. t. wiedertäufer] kyrkohist. i sht i pl., ss. benämning på anabaptister (vilka förespråkade dop i vuxen ålder); förr ofta mer l. mindre nedsättande; jfr omdöpare. Ath the Widderdöpere som nu mechtugast wordne woro, wille tuinga the andra två partij medh macht till ath annama then samma troo som the hade. G1R 9: 360 (1534). Skola .. Vederdöparne härmed styrka sin villfarelse at de låta sina Barn döpas andra gången. Wallquist EcclSaml. 5–8: 366 (1679). De kiliastiska idéerna .. framträda med utomordentlig styrka hos de radikala reformpartier, vederdöpare, antitrinitarier o. a., som växte upp samtidigt och i samband med den unge Luthers verk. 3Saml. 15: 5 (1934).
Avledn.: vederdöpersk, adj. (†) som har avseende på l. sammanhänger med vederdöpare. G1R 9: 360 (1534). Then Wedherdöperske Sächten. Schroderus Os. III. 1: 171 (1635). —
(1) -FARAS, v. dep., förr äv. -FARA, v., -else (†, Lind 1: 1814 (1749)). (veder- 1523 osv. vid- 1897. vider- 1524–c. 1640) [fsv. vidherfara(s); efter mlt. weddervaren, eg.: fara emot] komma (ngn) till del; hända l. drabba (ngn); i sht (o. numera bl.) om ngt abstrakt; särsk. med subj. betecknande lycka l. godhet l. rättvisa (resp. motsatsen härtill); ngn gg äv. med personsubj.: få uppleva l. vara med om (ngt) (se särsk. b); jfr -hända.
a) (†) i aktiv konstruktion; i sht med framförställt personobj.; äv. i uttr. låta ngn vederfara ngt. G1R 1: 58 (1523). War wedh ith goth modh, fördi jagh will stå för all skada, som digh kann wedderfara. TbLödöse 294 (1593). I julio på Stochholms tårgh / wederforo the herrar then sårgh. JMessenius i HB 1: 143 (1629). Den älskvärda vänlighet Ni låtit oss alla vederfara. PT 16/11 1915, s. 2.
b) ss. dep. l. i pass. övergående i dep. Ære i oc begærende eth stycke cronenes lææn til pant tha skal thet eder gerna viderfaris. G1R 1: 192 (1524). Wederfars osz något godt så är det aff hans (dvs. Guds) Godhtet och Barmhertigheet. Rudbeckius KonReg. 117 (1615). Ryssarna tycka ej mera om att man .. beser Batterierna på slottet, det märkte vi då vi .. voro dit .. ehuru ej vi vederforos någonting. UrFinlH 84 (1808). Om det vederfares dig någon oförutsedd olycka. Thomander 1: 114 (1829). Det fanns inget hopp. Ingen nåd skulle vederfaras mig. Johansson GogAns. 227 (1989).
c) (†) i p. pf. OPetri 1: 114 (1528). Denna Lycksaligheten är och osz här i Nordan wederfarin. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 413 (1698). (När) sakerna .. äro förordnade, och någon .. (därefter) säger sig vara orätt vederfarit .. böte (denne) i lådan två daler silvermynt. Ambrosiani SvSkråämb. 83 (i handl. fr. 1720). Den skadhe och spott som honom .. wederfarin war. KrigVAT 1839, s. 199. Rydqvist SSL 1: 484 (1852). —
(4) -FÅNG. [till -fås] (†) tillfrisknande, vederfående. Patientens lyckeliga wederfång. UHiärne Watt. 51 (1683). Johansson Noraskog 3: 239 (i handl. fr. 1727). —
(4) -FÅS, v. dep., förr äv. -FÅ, v., -else (†, Lind (1749)). (veder- 1541 osv. vider- 1526) [fsv. viþerfas] (ålderdomligt l. arkaiserande) komma tillbaka till liv(et), återhämta sig från sjukdom, tillfriskna; förr äv. dels om ngt sakligt abstrakt: leva upp igen, få nytt liv, dels i icke deponentiell anv.: få (ngn l. ngt) att återhämta sig l. komma tillbaka; numera i sht ss. vbalsbst. -ende (jfr -fång); jfr fås veder. Myn dotter är j hennes ytersta, iach bidher tigh ath tw kommer, och legger hender på henne ath hon motte widherfåås och leffua. Mark. 5: 23 (NT 1526). (Till följd av bjudningarna) skeer at fattigt Folck, som intet så hafwa råd der til, fara i sin cûr myckit bettre, och wederfåsz snarare. UHiärne Underr. 37 (1702). När jag önskar vederfå / De krafter, som ej mer förmå. Franzén o. Wallin Profps. 2: 5 (1813). När han .. ännu visade tecken till lif, gjorde sig Persiska sjösoldaterna all upptänklig möda att vederfå honom. Carlstedt Her. 3: 153 (1833). I vårt hjärta vederfås ungdomskänslor, när vi nås af hans goda blickar. Söderberg Rytm. 26 (1907). Läkaren säger att det till att börja med inte fanns hopp om ert vederfående. Wahlöö Stålspr. 35 (1968). —
(2) -FÄKTA. [efter mlt. weddervechten l. t. widerfechten] (†) strida mot (ngn l. ngt); bekämpa. Då skall förbe:de Bertill och hans arfvingar .. then .. hoop, som vår och våre lijfzarfzherrars skade och förderf åstunde .. med lijf och macht emotståå och vederfächte. G1R 29: 35 (1559). Ullenius Ro § 280 (1730). —
(3, 4) -GÄLD. [fsv. viþergiäld; till -gälla] (†) återgäldande, gottgörelse; särsk. dels om betalning l. ersättning (särsk. i förb. med värde), dels om hämnd l. vedergällning (se d. o. c); särsk. i uttr. i vedergäld, i gengäld. Theras boord warde för them een snara, til wedhergeld och til een fello. LPetri Psalt. 69: 23 (1560). Tij det skal aldrig kunna bewijsas, at iag eller någon å mina Wägnar vpburit dherföre Wärd eller Wijdhergiäld, i Kiöp eller skipte. Hälsingerun. 1980, s. 83 (1682). Hafuer iag långesedan åstundat och begiärt Stomnen igen af Herr Comministren och honom i wedergiäll tillbudet .. sådan Capellanslöhn som i forna tijder warit här widh Sandsiö. VDAkt. 1696, nr 111. Högberg Vred. 3: 281 (1906). —
(3) -GÄLLA, -an (†, TRudeen Vitt. 284 (1691; i rim)), -else (†, Hos. 9: 7 (Bib. 1541: wedhergellelse tijden), Strinnholm Hist. 2: 519 (1836)), -ning (se d. o.); -are (se avledn.), -erska (†, Lind (1738), Möller (1755)). (veder- 1526 osv. vider- 1536–1669) [fsv. vidhergiælda; efter mlt. weddergelden. — Jfr -gäld] i fråga om motprestation: gottgöra (ngn l. ngt); ge (ngn ngt) i utbyte, betala tillbaka. särsk.
a) (numera mindre br.) ersätta (ngn l. ngt) ekonomiskt, betala; särsk. dels i fråga om ersättning för skada (i brottmål), dels i fråga om lön för arbete, särsk. mer l. mindre bildl. (jfr b). Sy iach kom(m)er snarligha, och min lön medh migh, till ath wedhergella hwariom och enom såsom hans gerning är. Upp. 22: 12 (NT 1526). Så frampt dee icke wele som otrogne tienere straffadhe blifwa och der öfwan opå wedergiella och betalle den schadan. RA II. 2: 274 (1617). Ingen läkare nekar att ge råd åt den fattige derföre, att denne icke kan wedergälla det. Berlin Lsb. 243 (1866). Östergren (1967).
b) i fråga om ngt som utförs ss. reaktion på handling l. beteende o. d.: besvara l. återgälda (ngn l. ngt) (med ngt); belöna l. löna (ngn) (för ngt), särsk. (o. numera nästan bl., i religiöst l. bibelpåverkat spr.) i fråga om gudomlig belöning; ibland äv. utan obj.; jfr -göra 2 a. Och när tich herre är godheet, at tu wedhergeller hwariom och enom såsom han förtient haffuer. Psalt. 62: 13 (öv. 1536). Troheet warder wedhergullen medh kärleek. Leuchowius Zader 334 (1620). Schrifften lährer osz .. at man icke skal wedergiälla ondt medh ondt. Grubb 629 (1665). Jag kan aldrig vedergälla den utmärkt ömma vård han visat mig under min sjukdom. Moberg Gr. 252 (1815). I en religion där var och en blev vedergälld efter sina gärningar öppnade .. (Kristus) det allra heligaste för dem som bara var kända för ogärningar. Hartman NattLys. 180 (1951).
c) [eg. specialanv. av b] i fråga om svar på missgärning l. ond handling l. moralisk orätt o. d.: hämnas (ngn l. ngt) l. straffa (ngn) (för (ngt)); ge igen för (ngt); jfr -göra 2 b. Han scal widergella minom fiendom thet onda. Psalt. 54: 7 (öv. 1536). Händer och så, at .. (en husbonde) sönderbråkar någon arm eller been på .. (sina tjänare) så at dee blifwa lahmlytte deruthaf, så blir thet på honom sielfwan igen wedergullit, nembl: handh för handh, öra för öra, foot för foot etc. Barckhusen Cotossichin 124 (1669). Emedan .. (han) befarade, att .. (förolämpningen) måtte honom nu .. blifva vedergullit. BL 17: 43 (1849). Först var det hämnden som vägde tyngst. Oförrätter skulle vedergällas genom blodshämnd. DN 7/4 1992, s. A6.
Avledn.: vedergällare, m.//ig. [fsv. vidhergiäldare] särsk. (numera bl. ngn gg) till b, om Gud. Syr. 35: 13 (Bib. 1541). Hoppet att ock i framtiden finna våra allmosor i åminnelse inför det godas Vedergällare. Lehnberg Pred. 2: 105 (c. 1800). —
-GÄLLNING, se d. o. —
(3) -GÄRD. [till -göra] (†) särsk.: vedergällning. Det mycket ohyggeliga öde, som en stor del af de Swenske Fångar .. moste undergå, såsom wedergärd för hwad de Danske Fångar i Swerige under kriget ledo. Celsius E14 157 (1774). Dalin (1855). —
(1) -GÖMMA. [fsv. vidhergöma] (†) ha vård l. ta hand om (ngn), hålla (se hålla, v.1 24); jfr gömma, v. 1. VadstÄTb. 186 (1593). Nils Fållinge hafuer belägrat 2 quinfolck och will ingen vtaf dem weder gömmtt. ÄARäfst 133 (1596). Och mädan Hanss Hustru Segrit för öfuanbete Hordomslast skulldh, inthz will honom wedergiömma, vthan söker divortium. VDP 1654, s. 210. VDAkt. 1667, nr 272. —
-GÖRA, -else; -are. (veder- 1528–1851. vider- 1523–1664) [fsv. vidhergöra] (†)
1) (†) till 2: motverka l. hindra (ngt); komma till rätta med (ngn l. ngt). Om .. (rådet i Sthm) fforni(m)me naagre stemplere j bland th(e)m, tha wille the th(et) wid(er)gö(re). OPetri Tb. 46 (1525). At om the Hollendare wille stå fasta medh Kong Christiern, wille the Swenska tilhielpa sådant at wedergöra. Girs G1 135 (c. 1630). Til thes bemte Wijkholm warder förnögd, och Hussrötan för Capellans Bostället wedergiord. VDAkt. 1736, nr 452. Möller (1807).
2) (†) till 3: vedergälla (ngt); särsk.
a) motsv. -gälla b. Girs E14 121 (i handl. fr. 1568). Jag kan hvarcken medh gärningh, skrifvelsse eller tackseijellsse E. Excell. stora gunst, befordring och benägenheet aftiena, mycket mindre vedergöra. OxBr. 11: 235 (1645). Afzelius Sag. 6: 97 (1851).
b) motsv. -gälla c. At vidergöra .. k. Cristierns omildhet och gräselighet, som han inpa svenske män giorde. RA I. 1: 12 (1523). Ringare Tiwffwerij, skal och medh ringare Straff wedergöras. Paulinus Gothus MonPac. 860 (1628). Isogæus Segersk. 343 (c. 1700). —
(1) -HÄFTA. [möjl. retrograd bildning till -häftig] (†) garantera l. ansvara för (betalning) (av ngt); äv.: ta konsekvenserna (av ngt). VRArk. 1728. Men som thenne Molanders åtgjärd jämwäl til Syner och omkostninger föranledt, så kommer han .. i then delen at wederhäfta. AktsamlKungsådreinst. 430 (1790). At han för sine brott .. förmår sielf answara och wederhäfta. VDAkt. 1791, nr 40. —
(1) -HÄFTIG. (veder- 1551 osv. vider- c. 1560) [fsv. vidherhäftogher; till viþerhätta o. hätta viþer, äventyra, våga ngt; verbet av ovisst ursprung. — Jfr -häfta]
1) jur. som kan betala l. uppfylla sina ekonomiska förpliktelser; som har ekonomisk säkerhet (för ngt); som är ekonomiskt solid; förr äv. dels: som är ansvarig l. skyldig att betala (för ngt) (äv. allmännare: ansvarig (för ngt)), dels med sakligt huvudord (se slutet). Kjöllerström FörarbKO1571 49 (i handl. fr. 1551). Jonas förmeente, att Peder Suenssons brödre icke äre så wederhefftige, att dhe någre penningar uthlähne kunne. HalmstDomb. 1: 280 (1683). Här wid inföll det dubium, huru wida hustron bör wara wederhäfftig för den skuld, som mannen särskilt under warande echtenskap giort. FörarbSvLag 3: 158 (1714). Förmodandes, at iag ej blir wederhäftig för mina företrädares åliggande plicht. VDAkt. 1737, nr 25. Intygande, huruvida låntagaren och löftesmännen, var för sig, anses vederhäftiga för den begärda lånesumman. SFS 1915, s. 48. jfr o-vederhäftig. särsk. (†) med huvudord betecknande borgen: solid, säker. CivInstr. 94 (1723). (En ung man) åstundar Condition på något Kiöpmans-Contoir .. och kan, i fall upbörd honom skulle anförtros ställa wederhäftig borgen. PT 1758, nr 89, s. 4. Westee (1842).
2) i fråga om tillförlitlighet: som är betrodd l. säker, trovärdig; gedigen; särsk. om information l. utsaga l. (skriftlig) framställning o. d.: saklig l. relevant; ibland utan klar avgränsning från 1. PH 6: 3654 (1755). Osz anser man för usla borgare men patricierna för goda och wederhäftiga. Hagberg Shaksp. 1: 100 (1847). Vederhäftig vetenskaplig forskning. FoF 1941, s. 6. En sakrik och vederhäftig skildring av den äventyrliga upptäcktsfärden. Richter GeogrH 117 (1959). En vederhäftig kandidat för en ministerportfölj. Hufvudstadsbl. 20/5 2011, s. 5. jfr o-vederhäftig.
Avledn.: vederhäftighet~102, äv. ~200, r. l. f. förhållandet att vara vederhäftig.
a) jur. motsv. -häftig 1. 2RARP 17: 304 (1747). Betalnings- eller ersättningsskyldighet kan .. uppkomma, därest man med sin påskrift bestyrkt borgesmans vederhäftighet .., men det sedan befinnes, att .. borgesmannen .. (är) utfattig. Fliesberg Handel. 69 (1891).
b) motsv. -häftig 2. VetAH 1797, s. 3. Såväl vad text som illustrationer beträffar torde verket komma att fylla kraven på vederhäftighet och exakthet. SvFolket 1: 8 (1938). Utåtriktad läggning, vederhäftighet och trevligt uppträdande är förutsättningar för denna typ av befattning (dvs. ss. läkemedelsinformatör). DN(A) 25/2 1964, s. 21.
Ssgr (till vederhäftighet a; i fackspr.): vederhäftighets-bevis. Westee (1842). Vederhäftighetsbevis angående borgen för kostnad och skada. 1NJA 1874, s. 407.
(1) -HÄNDA. (†) vederfaras (ngn); jfr hända 9. UpplDomb. 5: 149 (1598). Så att icke någon paminnelsse eller förmanelsse .. till min Embetes flijt .. är migh uthi mitt betrodda Embete wederhentt. VDAkt. 1679, nr 229. 2PrästP 2: 237 (1723). —
(1) -HÖRIG, adj.; adv. -en. (†) vederbörlig (se d. o. 2), tillbörlig; jfr hörig 4. Hafwer Jagh .. hälst och vederhörigen låtit migh vara angelägit, at (osv.). VDAkt. 1662, nr 32. Wisa och anwända wederhörig flit samt åhugsamhet. Stiernman Com. 5: 621 (1696). VDAkt. 1785, nr 295. —
(4) -KVICKA, -else (se d. o.), -ning; -are (numera bl. tillf., Linc. Rrr 5 b (1640) osv.), -erska (†, Linc. Rrr 5 b (1640)). [fsv. vidherqvekia; liksom ä. d. vederquege (d. vederkvæge) av mlt. wedderquicken] liva upp l. uppfriska (ngn l. sig l. ngns kropp o. d.); ge (ngn l. ngt) nya fysiska l. andliga krafter; äv. utan obj.; jfr upp-kvicka. OPetri 1: 109 (1526). Gud min siähl fast vederqveker. Rosenfeldt Vitt. 75 (c. 1690). När iag hade .. litet wederqwäckt mig igenom ett stycke bröd och ett par gånger dricka .. upsökte iag Hans Maj:t igen. HH XXXIV. 2: 247 (c. 1715). Vatten, ja en kylig dryck / Skall vederqvicka efter brännhet kamp och törst. Runeberg (SVS) 6: 245 (1863). Vad som vederkvickte mig var den rena luften och blomsterdoften. Lagergren Minn. 2: 468 (1923). —
(4) -KVICKELSE. [fsv. vidherqvekilse; till -kvicka] förhållandet l. handlingen att vederkvickas, (fysisk l. andlig) återhämtning, uppfriskning; äv. konkret(are); jfr rekreation 2. Aff sorg och jemmer förgatt han äta sitt bröödh ther han schulle haffua wedherqwekilse aff. OPetri 1: 112 (1526). Han .. tog den afsvimmade i sina armar, och började bära henne bort till den trakt af huset der vederqvickelser funnos. Almqvist DrJ 108 (1834). Den andliga och fysiska vederkvickelse som naturen i en stadspark kan skänka. Hellström RedKav. 66 (1933). —
(1) -KÄNNELSE. (veder- 1526–1725. vider- 1526–c. 1650) [fsv. vidherkännilse] (†)
1) (†) igenkännande, identifiering. (Mynt skall) på then ene sidhe, til en tilbörlig vederkennelse, medh konungens afconterfeining och bildnus vare preiet. RA I. 2: 16 (1561). Hwar nogon will hafwa till wederkennilsse och tecken till sinn rettigheet eller häfd på .. (sin gravplats), så giöre thet medh it lijtet kors. KOF II. 1: 440 (1659).
2) (†) erkännande l. bekännelse; vidkännande; jfr -känsla 1. Lät oss hålla wedherkennelsen. Hebr. 4: 14 (NT 1526; Bib. 1541: bekennelsen). Syndennes wederkennelse, ånger och rwelse. Paulinus Gothus ThesCat. 352 (1631). För huilken högh wällgierning iagh förplichtar finnas Eders Faderligh Höghwördigheet till ödmiukaste skylldiga taksamheet och wederkiännellse. VDAkt. 1677, nr 319. Swedberg Ordab. (1725).
3) [eg. specialanv. av 2] (†) om ekonomisk ersättning ss. erkännande (av ngt); särsk. konkretare: avgift, ersättning; jfr -känsel, -känsla 2. G1R 8: 37 (1532). Thå skolle the och alle, ssom Andre th(er) fiskie wille, ware förplichtede att giffue them ij Tranewich till enn wed(er)kennilse 2 ny rundstyche aff huar bått ij Strandh Lege. UpplDomb. 2: 78 (1579). Dock gifve the som honom vid en annan kyrkia låta begrafva Kyrkoherden någon vederkännelse. KOF 3: 328 (1685). —
(1) -KÄNSEL. (veder- 1635–1723. vider- 1619) [avledn. av ä. sv. vederkänna (se vid-kännas)] (†) = veder-kännelse 3. Där ordhafwande Borgmästare, hans Buurbref nöiachtigt finner, skal han förwisa honom til de 7. Män at erläggia til Staden til widerkiäntzel 10. Daler. Stiernman Com. 1: 748 (1619). 2RA 1: 448 (1723; läst i orig.). —
(1) -KÄNSLA. (veder- 1620–1934. vider- 1776) [fsv. vidherkänsla, till viþerkänna (se vid-kännas)] (†)
1) (†) erkännande; erkänsla; jfr -kännelse 2. Wallquist EcclSaml. 5–8: 368 (1679). Tu har mig så mycket godt betedt, / Men ingen tacksamhet och wederkänslo sedt. Kolmodin QvSp. 1: 551 (1732). Ahlman o. Forsman (1885).
2) (†) = veder-kännelse 3. At erläggia Staden till wederkändslo Fem daler Swänska. CalmPriv. 46 (1620). Cederlöf FinlPrästEkon. 272 (1934; om ä. förh.). —
(4) -KÖP. [fsv. vidherköp; jfr fd. vederkøb, mlt. wedderkōp, t. wiederkauf] (†) (rätt till) återköp. G1R 3: 386 (1526). Thenne gårdh ähr laghd wndher Tuna gårdh, som Jon Bengson sålde till Linkopungh domkyrkia, till et vedherkiöp, och Peer Knudzon löste thett så igänn. HH XIII. 1: 66 (1562). Swedberg Schibb. 398 (1716). —
(3) -LAG, sbst.1 (ved- 1553 (: wedlagzdreng). veder- 1523 osv. vider- 1526–1579) [fsv. viþerlagh; efter mlt. wedderlach; till -lägga]
1) ekonomisk ersättning l. gottgörelse (jfr -mål 2 o. vedergällning a); särsk. dels om lön l. arvode för arbete l. tjänst o. d. (särsk. (om ä. förh.) i fråga om lönefyllnad åt präst), dels (om ä. förh.) i fråga om överlåtelse av hemman (särsk. konkret, om egendom som överläts åt kronan vid byte (jfr -lags-hemman)); särsk. i prep.-förb. i (förr äv. på l. till) vederlag, i uttr. för att ange att ngn ger l. får l. tar ngt i ersättning; ibland äv. i allmännare l. bildl. anv., om icke-ekonomisk ersättning (jfr vedergällning b). Vij (fick) alrigh hvarten vedherlagh heller penninge ther före (dvs. för ett ålfiske). VgFmT II. 1: 26 (1526). G1R 18: 89 (1546: till wederlag). (Följande) godz och gårdher .. (är) taghne på wäderlagh. HH XIII. 1: 72 (1562). Pastor njuter 24 Tunnor i wederlag. Hülphers Dal. 534 (1762). At inga Byten med Kronhemman må ske som ligga under Kungsgårdar, så framt icke wederlaget är lika när eller närmare til samma Kungsgårdar belägit. LandtmFörordn. 9 (1765). Jag ville se och tala med dig än en gång före min död .. Det var det vederlag jag kräfde af Gud för alla de sorger jag utstått. Rydberg Sing. 117 (1876). Törngren yrkade, att .. brottet måtte rubriceras såsom begånget av vårdslöshet och något vederlag icke utdömas eller i vart fall vederlaget kraftigt reduceras. 1NJA 1954, s. 155. jfr gästnings-, lego-vederlag.
2) († utom i ssgn -lags-sven) kompaniskap l. bolag (jfr -lägga 4); äv. allmännare: samröre, gemenskap; jfr lag, sbst.3 13. (Undersök om) han haffuer .. nagre medbröder eller them ther nogoth widerlagh medt honum hafft haffua. G1R 3: 218 (1526). Jacob Olsson köpswenn Samfeltt med Olaff Swensson borgare med hus Tenna haffwa wederlag tilsammens. TullbSthm 8/11 1553. 3SthmTb. 6: 74 (1605).
Ssgr (i allm. till -lag 1): vederlags-brist. (numera bl. tillf.) brist på vederlag. 2RA 3: 652 (1734). Har .. kronan fått mindre ränta, än hon lemnat, uppkommer vederlagsbrist, och kronan eger då hos den enskilde en s. k. kronofordran på ränta. NF 2: 1422 (1878).
-fri. Hernberg Rättsh. 50 (1922). Vederlagsfri nyttjanderätt till jord eller byggnad. Minnesskr1734Lag 1: 447 (1934).
-gods. särsk. hist. i uttr. Bornholms l. bornholmskt vederlagsgods, om de adelsgods i Skåne som efter freden i Köpenhamn 1660 lämnades till Sv. ss. vederlag för Bornholm. 1BorgP 112 (1672). Från danska kronan öfvergick det (dvs. Månstorp) som bornholmskt vederlagsgods till den svenska. 2NF 19: 219 (1913).
-hemman. (förr) UUKonsP 4: 95 (1652). Det Krono heman som Kronan afstår kallas Bytes heman; det frälse heman Kronan får igen, Vederlags heman. Rabenius Kam. § 144 (1825).
-jord. (i fackspr.) jordegendom lämnad ss. vederlag vid byte; jfr -lags-mark. BL 13: 197 (1847). Vederlagsjord vid ägoutbyte. SvJuristT 1937, s. 209.
-man. [fsv. vidherlags man] (†) till -lag 2: medhjälpare l. kompanjon; jfr -lags-sven. OPetri Tb. 165 (1527). Tett godtz .. som honum sielffwan, och icke hans tiänere, wederlagzmän eller matzskopije tilhöre. G1R 17: 452 (1545). ÅngermDomb. 1648, s. 53.
-mark. jfr -lags-jord. Att ägoutbyte icke kunnat äga rum, emedan bolaget icke haft någon vederlagsmark. TLagst. 1868, s. 645.
-spannmål. (förr) i spannmål utgående vederlag. 1BorgP 192 (1678). Presternes vederlagzspannemåhl. RARP 12: 119 (1675).
-sven. (-lag- 1581. -lags- 1527 osv.) [fsv. vidherlags sven] (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -lag 2: kompanjon (i underordnad ställning); jfr -lags-man o. vederläggnings-sven. Widh sa(m)ma tijdh kom Euert van hellen for rådhet m(edh) Claes bernefelt, som hans wed(er)lags swen warit hade, och vnd(er)uiste at han hade giordt ho(nom) godh regi(n)skap for alt th(et) godz han ått ho(nom) handlat hade. OPetri Tb. 187 (1527). —
(1) -LAG, sbst.2 [efter t. wi(e)derlage] byggn. underlag varpå valv(båge) vilar; jfr lag, sbst.3 4. Wijnblad Tegelbr. 46 (1761). Ett af vilkorligt antal kilformiga stenar sammansatt hvalf .. är genom säkra vederlag understödt på båda ändytorna, så att det derstädes ej kan vika undan. Rothstein Byggn. 297 (1857).
Ssgr (byggn.): vederlags-list. jfr list, sbst.2 3 b. Triumfbågen (i Eljaröds kyrka) har halfrund betäckning med karnisade vederlagslister. Brunius SkK 220 (1850).
-mur. mur utgörande vederlag. KrigVAT 1833, nr 12, s. 4. Ett tunnvalv, vars vederlagsmurar ligga i öster och väster. Thordeman KyrkArkit. 27 (1923). —
(1) -LIK. [fsv. viþerliker] (†) liknande, likvärdig; jämlik. Ath wij ingen håån eller skimff jnlegge, vtan motte och synes annet gott folck wederlijke. G1R 14: 171 (1542). Pædagogierne i Grenna och Wrigstad äro icke .. upgifne från Vexiö Stift, men väl vederlike Inrättningar i Mariæfred, Sundby och flerestädes. Wallquist EcclSaml. 5–8: 570 (1795). —
(1) -LIKE, förr äv. -LIKA. [fsv. viþerlike] (numera bl. ngn gg) person som är av samma slag l. har samma ställning l. värderas lika högt som ngn annan (som tidigare nämnts l. som framgår av sammanhanget), like, jämlike; förr särsk. i uttr. adlig vederlike (se adlig 1 a slutet). OPetri Kr. 172 (c. 1540). Dessa vittnen borde vara vederlikar i stånd och värde med sin hufvudman. Botin Utk. 590 (1764). Där hon Odyssevs fann, Zevs’ vederlike i klokskap. Risberg HomIl. 35 (1928). jfr riddar-, stånds-vederlike m. fl. —
(1) -LIKNA, -else, -ing. (veder- 1541–1725. vid- 1627) [fsv. vidherlikna] (†) särsk. dels i uttr. (icke) vederlikna emot ngt, (inte) kunna gå upp emot l. mäta sig med ngt, dels ss. vbalsbst. -else l. -ing: liknelse; jämförelse. Thet (är) een ganska trösteligh och hugneligh wedherlijkning för alla froma Herrar och Förstar, at Gudh thenna Tyranniska Konungen lijknar widh itt skönt trää. FörsprDan. Rrr 2 b (Bib. 1541). Ingen skade (är) till att vederlikne emot den, som med inbördes krigh och oro föliendes varder. RA I. 3: 734 (1596). Swedberg Ordab. (1725: wederliknelse). —
-LÄGGA, -else (numera bl. tillf., Carl IX Rimchr. 41 (c. 1600) osv.), -ning; -are (numera bl. tillf., Chydenius 197 (1765) osv.). (veder- 1523 osv. vider- 1523–1686) [fsv. vidherläggia, lägga vid, ålägga; efter mlt. wedderleggen; i bet. 2 efter t. widerlegen. — Jfr -lag, sbst.1]
1) (†) till 1: ålägga l. förelägga (ngn ngt); särsk. med direkt obj. betecknande straff o. d. Hwar nagon fare wore for nagon falsk lerdom, ær taa likast at man widerlegger alle predicare, at the predica euangelium oc gudz oord al ena. G1R 1: 254 (1524). Wijderläggendes them .. ett wijte eller straff, om the medt .. laglig doom eller förlijkning icke wele lathe sich åttnöije. G1R 16: 578 (1544). LPetri Kr. 39 (1559).
2) till 2, i fråga om påstående l. utsaga l. resonemang o. d.: bevisa (ngt) vara felaktigt, motbevisa (ngt, äv. ngn), gendriva; falsifiera, dementera; förr äv. (med två obj.): protestera l. invända mot (ngt) till (ngn). Vederlägga en teori, en tes, ett antagande. Sadhe theras fadher Iacob til them, Farer åter tijtt, och köper oss någhon spijsning. Tå swaradhe honom Iuda och sadhe, Then mannen wedherladhe oss thet högheligha. 1Mos. 43: 3 (Bib. 1541). Ty hafwe wij .. samme Protestations-Skrift .. medh Reprotestation wederlagt, och för null förklarat. Stiernman Riksd. 1380 (1660). Till fullkomblig vederläggning af en så osan beskylning. Carl XII Bref 371 (1711). Hennes svar är enbart pinsam läsning. Det är lätt att punkt för punkt vederlägga henne. Expressen 15/12 1993, s. 4. jfr o-vederlagd.
3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 3: lämna (ngt) ss. vederlag (se -lag, sbst.1 1); äv. med två obj.: gottgöra l. ersätta (ngn) för (ngt); särsk. dels i fråga om ersättning för skada (jfr -gälla a), dels i fråga om byte av jordegendom; ss. vbalsbst. -ning särsk. liktydigt med: vederlag. Nær vi .. vethom summan vele vi thaa giffue eder recognicionem paa at thet skælige framdelis skal viderlakt varda. G1R 1: 109 (1523). Gårdhen .. som .. Lazari Siwerdts arfwingar oss för ett Cronohemmen i Westergötland wederlagt hafwa. 2Saml. 5: 25 (1620). Full wederläggningh för sin ledne skada. KamKollP 1: 240 (1623). Fast jorden .. med annan jord blifvit kronan vederlagd. 2RA 3: 662 (1917; i referat av ä. handl.). jfr o-vederlagd.
Ssg (till -lägga 2): vederläggnings-skrift. (numera bl. tillf.) skrift som vederlägger ngt. At deras mogna och wälgrundade wederläggningzskrifft emot Strokirck kunde blifwa trykt och således almänt kunnig. 1PrästP 8: 194 (1734). —
(2) -LÄGGLIG. [till -lägga] (numera bl. tillf.) som går att vederlägga (se d. o. 2). Lind 1: 945 (1749). Det svårt vederläggliga skäl, att (osv.). Atterbom Minn. 92 (i senare bearbetat brev fr. 1817). jfr o-, svår-vederlägglig. —
-LÄGGNING, se d. o. —
-MÅL. (veder- c. 1550–1712. vider- 1572–1586) [fsv. vidhermal] (†)
1) (†) till 1: bevis l. vittnesbörd; särsk. dels i fråga om att inställa sig i rätten, dels om ngt som kan tolkas ss. ett tydligt tecken på ngt, närmande sig bet.: exempel l. påminnelse; varning; nästan bl. i det adverbiella uttr. till vedermål; jfr -mäle. OPetri 4: 479 (c. 1550). Och moste så slijka vsla menniskior bliffua förskreckeligh exempel til Gudz strenga rettwijso, allom androm menniskiom til wedermåla och förwarning. LPetri ChrPina Y 2 b (1572). Effther han så vndkom, toge de hans kiortill och andre hans kläder till wittne och widermål. 2SthmTb. 7: 207 (1586). Aldenstund dee skutte sigh på bade sijder till witnen skiödz saken op till annet rådstugu dagh, och Lasze Ruut stelthe löfftesman, at han skulle komme till wedermåll, at vtföhre samme saak. 3SthmTb. 9: 405 (1617). Spegel (1712).
2) (†) till 3: ersättning, vederlag. Karin Seffersdottr .. togh till sig alle 6. Barnen, emoth wedhermåhl och betahlningh för kosten. BoupptSthm 10/6 1670, s. 819. BoupptSthm 9/6 1669, Bil. (1673). —
(1) -MÄLE, förr äv. -MÄLA. (veder- 1638 osv. vider- 1659–1885) [fsv. viþermäle] (ålderdomligt) bevis l. vittnesbörd; tecken (se d. o. 6); särsk. i fråga om nådebevis l. ömhetsbetygelse o. d.; förr särsk. om (fysiskt) bevismaterial i brottsutredning o. d.; särsk. i uttr. ta ngt till vedermäle; jfr -mål 1, -tecken. BtÅboH I. 13: 186 (1638). Sade elliest sig tagit kappan till widermähle att igenkiänna karlarna. UUKonsP 18: 66 (1686). Wedermälen af forna hafwets strander. Linné Bref I. 2: 110 (1747). Haf tack .. / Tag denna kedja, som Vi länge burit, / Till vedermäle af Vår höga nåd. Braun Bror 100 (1846). Hon utdelade frikostigt kraftiga öronnyp än som vedermäle av sin gunst, än som mild tillrättavisning. Bergman LBrenn. 130 (1928). jfr gunst-, nåde-vedermäle. —
(2) -MÖDA. (veder- 1526 osv. vider- 1526–1536) [fsv. vidhermödha; efter mlt. weddermōde] i fråga om svårighet att utstå l. genomlida ngt: plåga l. smärta l. lidande; sorg, (djup) bedrövelse; äv. (o. numera vanl.) i mer l. mindre försvagad anv., om besvärlighet l. (fysisk l. psykisk) ansträngning, i sht i pl. Livets vedermödor. Min tienare ligger hema borttaghen, och haffuer stoor wedhermödho. Mat. 8: 6 (NT 1526). War ej wår Ångest stor, wår wedermöda mycken? Frese VerldslD 5 (1715, 1726). Älskande som efter vedermödor får varandra. Wigforss Minn. 1: 102 (1950). Långsamt och opålitligt – följ en pendlares vedermödor. Sydsv. 6/7 2014, s. 8. jfr strids-vedermöda. —
(1) -NAMN. [fsv. viþernamn] (ngt ålderdomligt) tillnamn, binamn; särsk. (o. numera i sht) om (självständigt) öknamn. Gick satanas in vthi Judam hwars wedernampn war Iscariotis. Luk. 22: 3 (NT 1526). (Konung) Amund Sleme .. synes haffua fått wedhernampn ther aff at han sleem och oforstondogh war. OPetri Kr. 53 (c. 1540). I folkmun har .. (godsherren) icke haft det bästa rykte och lär ha fått vedernamnet bondeplågaren. Fatab. 1957, s. 32. —
(3) -PANT. [jfr t. wi(e)derpfänden, v.] (†) med särskild tanke på att ett ömsesidigt förhållande råder: pant i gengäld l. åt motpart, motsvarande pant. BtÅboH I. 2: 41 (1624). Aff .. (dem) ähr bättre någre Millioner Guldh än widt afflägne Länder att taga, hwilcke Sweriges Chrono vthi Längden näpligen skall kunna behålla. Doch så att dhetta alt så modereres att Sweriges Chrono för samme Penningar till wederpant måtte inrymmas Stifft Bremen, med en deel aff Westphalen .. in till desz alt richtigt wore betalt och utlagdt. Stiernman Riksd. 860 (1634). FörarbSvLag 5: 140 (1713). —
(2, 3) -PART. (veder- 1524 osv. vider- 1525–1669) [av mlt. wedderpart] (ålderdomligt) motpart, kontrapart; särsk. dels (i ä. juridiskt fackspr.) om part i rättegångsmål, dels allmännare: motståndare, fiende; jfr -del, -sakare. G1R 1: 232 (1524). Kongl. Maij:t och Rijket .. är uthi twenne blodige krig med så mächtige wederparter och fiender inweklat. RARP 6: 185 (1657). Straxt förestälde Adelen, det de Catholske Presterne borde inkallas, at, uti allas närwaro, förswara sin lära emot sine wederparter. Celsius G1 1: 334 (1746). Går fullmägtig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens vederpart tillhanda .. varde .. dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta. SFS 1895, nr 67, s. 3. —
(1, 2) -REDO, äv. -REDA l. -REDE. (veder- 1523–1824. vider- 1525–1564) [fsv. vidherredho] (†) beredd l. redo l. färdig (se d. o. 4); särsk. i fråga om militära förh.: rustad; särsk. dels i uttr. vederredo att göra ngt (jfr redo, adj. 1 a α, c), dels i uttr. vara ngn vederredo. At .. wara wederrede med Eders folk Saa snart j hören .. ath Stokholm ær oss .. oplatit. G1R 1: 80 (1523). Stadens timmermän skulle hava sina yxor och stegar vederedo när om tränger. Löfgren TenngjH I. 1: 319 (cit. fr. 1609). En .. armee, som wore wederrede att förswara rijket. Gustaf II Adolf 214 (1625). Hon skal wara Mannen hörsam och wederredha. Schroderus Albert 2: 141 (1638). Hafwer jag .. talat orätt, så öfwerbewiser mig min Wilfarelse, då är jag wederredo at taga mina Ord tilbaka. Lagerström Bunyan 1: 142 (1727). KrigVAH 1824, s. 279. —
(4) -ROPA, -else. (veder- 1601–1691. vider- 1603) [efter mlt. wedderropen l. t. wi(e)derrufen] (†) med avs. på utsaga l. yttrande l. (uttryckt) åsikt o. d.: ta tillbaka l. återkalla l. ogiltigförklara; särsk. i fråga om offentlig ursäkt i rättegångsmål. 3SthmTb. 4: 160 (1601). (Han) kann thett iche bestå, derföre skall hann .. offentligenn för en sittiende rätt widerropa och igenkalla sinn ordh. 3SthmTb. 5: 152 (1603). Om han allenast sijn Willfarelse wille wederropa. Schroderus Os. 2: 672 (1635). Dryselius Monarchsp. 422 (1691). —
(2) -RÅDA. (veder- 1692–1716. vider- 1560–1605) [av mlt. wedderraden l. t. widerraten] (†) avråda från (ngt); äv. med indirekt personobj. G1R 29: 697 (1560). Emedan jag befann, at denna afskickningen (av trupper till Polen) war för Ed. Kongl. Maj:ts interesse och tjänst skadelig, wederrådde jag den på det högsta. HC11H 3: 72 (1692). (Jag) bedyrar, at jag slikt upsåt GeneralKrigs Commissarien at werkställa wederrådt. Loenbom Anecd. 2: 279 (1716). —
(4) -RÄTTA, -else. (ved- 1703. veder- 1598–1764. vid- 1628–1731) [efter mlt. wedderrichten l. t. wi(e)derrichten] (†) (åter)upprätta l. hjälpa upp (ngt l. ngn); få (ngt) i bättre skick; särsk. i ekonomiskt hänseende; ngn gg äv. med refl. obj.; jfr upp-rätta 2. RA I. 4: 679 (1598; med refl. obj.). Att the .. komma hopatals att tiggia sig vederretelse igen, endok månge ähra så gieldbundne, at the lösa sig aldrig ther ur, ehuru länge the tiggia. OxBr. 12: 188 (1618). Prästagården ähr mÿcket förfallen och behöfwer nu i tÿdh wederrätthass. VDAkt. 1653, s. 298. Ekblad 374 (1764). —
(2) -SAKA, -else (†, Helsingius Mm 1 b (1587), 2NF 12: 1480 (1910)), -ning (†, Schroderus Dress. 252 (1610), Dryselius Monarchsp. 419 (1691)). (veder- 1523 osv. vider- 1530–c. 1595) [fsv. vidhersaka]
1) (numera mindre br.) bestrida riktigheten av (ngt), förneka; äv. med avs. på person: vägra kännas vid, förneka (se d. o. 2 a); jfr -säga 1. Th(e)n mich wedhersakar för menniskiomen, honom skal och iach wedhersaka för min fadher som är j himblomen. Mat. 10: 33 (NT 1526). Inlagdt uthi rätten en falsk attest, under en ärlig mans nampn och sigill, hwilken och samme attest wedersakat och aldeles nekat till. UUKonsP 13: 214 (1678). Gustaf III var icke envis att vedersaka hela innehållet af denna författning. Svedelius Repr. 25 (1889). SAOL (1973).
2) (†) avstå ifrån l. vägra (att göra) (ngt), avvisa (ngt l. ngn); särsk. med inbegrepp av l. särskild tanke på uppoffring o. d.: försaka; jfr -säga 2. G1R 1: 128 (1523). Hwar och een aff idher som icke wedhersakar alt thet han ågher, han kan icke wara min läryunge. Luk. 14: 33 (NT 1526). At denne Pädher haffuer frÿat till henne männ honn haffuer wedersakat hono(m). 3SthmTb. 6: 363 (1605). Munkarna wedersakade at vthgifwa then Skatt, som Påfwen .. them hade pålagdt. Schroderus Os. 2: 660 (1635). Quennerstedt StrSkr. 2: 199 (1896, 1919). särsk. med refl. obj., i fråga om att uppoffra sig själv l. låta sig själv stå tillbaka o. d.; jfr -säga 2 slutet o. försaka 3 a. Huilkin som will fölya mich, han wedhersake sigh sielff, och tage sitt kors vppå sigh och fölye mich. Mat. 16: 24 (NT 1526). Jag försakade så mycket som möjligt var, för att hjelpa min nästa, vedersakade mig sjelf och höll Onsdags- och Fredags-fastan. Frey 1841, s. 9. —
(2, 3) -SAKARE. (veder- 1555 osv. vider- 1545) [till -saka, efter t. widersacher] (menings)motståndare, motpart; fiende; jfr -part o. vederdeloman. G1R 17: 17 (1545). At han hadhe platt inga andra vthwäghar .. än at antighen han sielffuer moste dräpen warda, eller ock dräpa sin wedersakare. LPetri Mandr. B 3 b (1562). Thenne Sanning finner .. sine Fiender och Wedersakare. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). De som verkligen gjort något och velat något och krävt något (har) alltid .. sina vedersakare. Böök ResSv. 135 (1924). —
(2, 3) -SAKERSKA. [till -saka, med anslutning till -sakare] (numera bl. tillf.) kvinnlig vedersakare. WoJ (1891). —
(2) -SINNIG. (veder- 1638–1723 (: wedersin(n)ighet). vider- 1650–1849) [efter t. widersinnig] (†)
1) (vider-) (†) i fråga om sträckning l. (tänkt) rörelse o. d.: som går åt motsatt håll; jfr rättsinnig, adj.2 Sådane (gångar), som böja sig tilbaka, pläga kallas Widersinnige. Bergman Jordkl. 1: 248 (1773). Således måste numereringen .. (på kompassen gå) mot solen eller vidersinnigt som man plägar uttrycka sig. JernkA 1839, s. 257.
2) (†) om person: motsträvig l. motspänstig; trotsig; äv. om ngt sakligt (särsk. om åsikt l. yttrande o. d.): förnuftsvidrig, absurd. At .. Prometeus är medh rätta vthi Berget Caucaso fast smidd, ther han vthståår Qwaal, therföre at han thet qwinlige Könet så argt och wedersinnigt skapat hafwer. Schroderus Albert. 4: 319 (1638). Huruledes Jag Mig emot denne wedersinnige Knecht nu förhålla schall. VDAkt. 1698, s. 230. Samlingen af dylika de mest vidersinniga historiska uppgifter .. vanställer dock, jemte det individuella skrytet och dumheterne, Tysklands historia. Wingård Minn. 11: 106 (1849). —
(4) -SKALL. (veder- 1611–c. 1676. vider- 1642) [efter mlt. wedderschal l. t. widerschall] (†) återskall, eko. Iw subtilighare och tunnare wädher wedh Iordenne är, iw större liudh och wederskall gifuer en skogh, itt bergh, eller annat sådant ifrå sigh. Forsius Phys. 53 (1611). Widekindi G2A 211 (c. 1676). —
(4) -SKEN. [efter mlt. wedderschīn l. t. wi(e)derschein] (†) återsken, reflex; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Forsius Min. 100 (c. 1613). När en lägger en Spegel i ett Bäcken fult medh Watn, tå gör han medh sitt wederskeen en Regnbåge på Wäggen. Hildebrand MagNat. 289 (1650). Straxt får man se et Bärg, ther djupens skatter sig / Med glimmand wedersken mot Solens strålar wisa. JGHallman MinnBåt A 1 a (1734). Ett swagt Wedersken af den fordna ljusa Tiden. VexiöBl. 1814, nr 46, s. 3. Björkman (1889). —
(2) -SKJUTA. [jfr t. wi(e)derschiessen] (†) förskjuta l. förkasta l. avvisa (ngn l. ngt); jfr skjuta, v.1 8 i. Suarede .. Erick nilson att Han wille Suare fför sinsz Hustruz sack och ttiuffnad och wille jcke wedher skytta Henne j ffrå sig. UpplDomb. 5: 98 (1579). Kunnandes wij oss omögeligen wijdare med H:r Johan befatta; som wij och her med hans bibehållande aldeles försaake och wederskiute. VDAkt. 1689, nr 33. VDAkt. 1696, nr 84. —
(4) -SLAG. [efter t. widerschlag] (†) i fråga om att ngt slår l. vänder l. kastas o. d. tillbaka: tillbakaslag, återkastning; särsk. om reflexion (se d. o. 2). Dalius Valet. A 4 a (1681). Bränningar .. förorsakade igenom böljornas grufweliga wältrande, hastiga wederslag, och twära afbrytande emot klipporna. Rudbeck d. y. Samolad 36 (1701). Wederslag från bränspeglar. Klingenstierna Musschenbroek 314 (1747). Lindfors (1824). —
-SPEL, se d. o. —
(2) -SPÄNNIG l. -SPÄNDIG. (veder- 1674–1751. vider- 1686 (: widerspennigheet)) [av mlt. wedderspen(n)ich l. t. widerspän(n)ig] (†) motspänstig; jfr -spänstig o. mot-spännig. Sylvius Mornay d 2 b (1674). The vproriske och wederspendige Danske. Sylvius EOlai 40 (1678). Att bringa den eensinte och wederspännige drengen Åke Månsson i Thorssåås sochn till bättre tankar om sin Trolofwade fästeqvinna. VDAkt. 1698, nr 257. VDAkt. 1751, nr 75. —
(2) -SPÄNSTIG. (veder- 1642 (: vederspänstighet)–1880. vider- 1687–1689) [av lt. wedderspenstig l. t. widerspenstig; med avs. på efterleden se mot-spänstig] (†) motspänstig; jfr -sinnig 2, -spännig. Såsom dhe 2:ne Alltgesellerna .. wijsa sig moth Embete wijderspenstige, så ärnades i förstone dhem låta afstraffa. Löfgren TenngjH I. 1: 74 (i handl. fr. 1687). Topelius Vint. I. 1: 235 (1859, 1880).
Avledn. (†): vederspänstighet, r. l. f. [jfr t. widerspenstigkeit] AOxenstierna Bref 4: 46 (1642). Ovilja och vederspänstighet mot all kritik. Hammarsköld KonstH 444 (1817). —
(2) -STRÄVA. [efter mlt. wedderstreven l. efter t. widerstreben] (†) sträva l. streta emot (ngt). Tegel G1 2: 145 (i handl. fr. 1541). The medh theras hårdnackadha Argheet och wrånga Vpsåt, wedhersträffua tin Helgha Wilie. PJGothus Böön. K 6 b (1572). —
(2) -STRÄVIG. [efter mlt. wedderstrevich l. t. widerstrebig] (†) motbjudande; jfr -värdig 3. Är .. klart, at alzingen Stanck är Näsan så wedersträfwigh och förtreteligh, än .. Okyskhetenes orene Andes Wädher. Schroderus Albert. 1: 177 (1638). Schroderus Hunn. 133 (1647). —
(1) -STYGG. [kortform l. ombildning av -stygglig med anslutning till stygg, adj.] (†) vederstygglig; särsk. i fråga om moraliska förhållanden. LPetri Job 15: 16 (1563). Vppenbara skrymterij enom j ögonen är then wederstyggaste misgerningh, then Gud intet kan lijdha. Bullernæsius Lögn. 136 (1619). —
(1) -STYGGAS, v. dep., -else (se d. o.). [fsv. vidherstyggia, vidherstyggias. — Jfr -stygglig] (†) känna avsky l. motvilja för l. ta avstånd ifrån (ngn l. ngt); i sht i fråga om moraliska värderingar l. ställningstaganden; ibland med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. vid; jfr stygga, v. II 2 (slutet). RA I. 2: 8 (1561). Alt thet Gud sielf hatar oc wederstygges wid, thet misshagar och (den som älskar Gud). Muræus Arndt 1: 216 (1647). Jag will icke gärna blifwa kallad cruel eller obarmhertig, warandes aldeles försäkrad, at om jag känner mig sielf, så wederstygges jag omennisklighet. Nordencrantz Arc. 210 (1730). Ihre (1769). —
(1) -STYGGELSE. (veder- 1528 osv. vider- 1527–1604) [fsv. vidherstyggilse]
1) (†) (känsla av) avsky l. motvilja l. avsmak; särsk. i fråga om reaktion på moralisk orätt o. d.; ibland äv. med inbegrepp av l. om fasa l. skräck l. rädsla; särsk. med bestämning inledd av prep. till; jfr styggelse 1, 2, 3. G1R 4: 215 (1527). Wedherstyggelse om Nätterne, at .. (pesten) Menniskian om nattetijdh, medh stoor räddogha och förfärelse påkommer, at henne håren på ände står. Berchelt PestOrs. C 1 b (1589). At wij .. j alle wåre lijfzdager haata synden, och bäre ther före een wederstyggelse. ChristOrdn. E 2 b (1602). Som jag altid hafwer burit en wederstyggelse til trätor och kif .., så (osv.). Swedberg Försw. 14 (1719). Schulthess (1885).
2) (ålderdomligt) i konkret(are) anv. av 1, om ngt l. ngn som är föremål för avsky l. motvilja l. avsmak; jfr styggelse 1 slutet, 2 slutet, 3 slutet o. -stygglighet. Iagh skal .. göra tigh til een wedherstyggelse, at alle the som tigh see, skola flyy jfrå tigh. Nah. 3: 6 (Bib. 1541). Konung Johan .. (höll) alle Lutherskes böker för een wedherstyggelse. Bureus Påw. A 3 a (1604). (Om inte den sanna smaken antogs) skulle människan sätta värde på vederstyggelsen och fly allt det ädla i naturen. 3SAH LXX. 2: 72 (1961). —
(1) -STYGGLIG, förr äv. -STYGGELIG, adj.; adv. (veder- 1555 osv. vider- 1563–1642; — n. sg. o. adv. -eligit (-et) 1556–1775. -(e)ligt 1674 osv.) [fsv. vidherstyggeliker; till -styggas. — Jfr -stygg] som väcker avsky l. motvilja l. avsmak, (ytterst) motbjudande, vedervärdig; särsk. dels i fråga om synintryck l. doft o. d., dels i moraliskt avseende; jfr stygglig 1, 2, 3 o. -stygg, -synlig. LPetri 1Post. Q 8 a (1555). Den wederstyggelige Tidelags-synden. HC11H 15: 79 (1697). Huru många människor äro icke, som för egen winst och lycka, swärta in för Öfwerhets Personer sina medtjenare? Sådant är wederstyggeligt. Tessin Bref 1: 10 (1751). Modellerna af lemmar och hufvuden af hawaiske spetelske, hvilka voro så vederstyggliga, att de flesta åskådarne (vid utställningen) så fort som möjligt vände ryggen åt dem. Idun 1890, s. 97. Stinksvamp, också kallad liksvamp, med mild smak men vederstygglig lukt. SvD 10/8 2007, Kultur s. 6.
Avledn.: vederstygglighet, r. l. f. om förhållandet l. tillståndet att vara vederstygglig; i sht konkret(are), om ngt vederstyggligt; jfr -styggelse 2. SynodA 2: 53 (1586). See til the dödas been som framlidne äre .. så warder tu intet annat vthi them finnandes, än ena onda lucht, skaarn, ohyra, mul, aska, och andra wederstyggeligheeter. PJGothus UndLära B 6 a (1592). Alla de osnyggheter och vederstyggligheter som han i feberyran begått! Polyfem IV. 17: 4 (1811). —
(2) -STÅND. [efter mlt. wedderstant l. t. widerstand] (†) motstånd. En godh läglig platz then ther wäl belägen wore till wederstånd, så wäl för vttlenske fiender som inrijkes och vproriske. G1R 17: 248 (1545). Pfeif DeHabitu 278 (1713). —
(1) -SYN. (veder- 1558–1868. vider- 1527–1561) [fsv. vidhersyn] (†) i fråga om att visa (tillbörlig) respekt mot ngn l. ha betänkligheter för ngt: aktning, hänsyn; skrupler; nästan bl. i negerad l. därmed jämförlig sats. Offuergiffne men, som .. haffua myndre vidersyn ath brwche sin onsko på eder. G1R 4: 123 (1527). Här (hos Kristian II) war ingen wedersyyn hwarken öffwer vng eller gammal. Svart Ähr. 56 (1560). Ihre (1769). särsk. i fråga om att sätta ngt i respekt hos ngn, i uttr. ngn till vedersyn, ss. avskräckande exempel l. varnagel för ngn. Falck Und. 109 a (1558). Tiuffuar .. hengiandes (i galgen) androm til wedersyyn och förskreckelse. LPetri ChrPina p 5 b (1572). Hyltén–Cavallius Vär. 2: 362 (1868). —
(2) -SYNLIG. (†) vederstygglig, avskyvärd; särsk. i fråga om utseende; jfr synlig 1, 4. Wedersynliga lyten på kroppen. KOF II. 2: 147 (c. 1655). VDAkt. 1739, nr 524. —
(2) -SÄGA, -else (†, HSH 31: 340 (1662), WoJ (1891)); -are (numera bl. tillf., 1SAH 4: 325 (1793) osv.). (veder- 1524 osv. vider- 1525–1526) [fsv. viþersighia]
1) (numera bl. ngn gg) motsäga l. förneka (ngt); jfr -saka 1. Huilketh then menigheman her openbarligha nekath och widhersagt haffuer ath thet aldrigh skeeddhe medh theres weethscap. G1R 2: 236 (1525). Mina synder skulle mot mig bära et witnesbörd, det jag ej kunde wedersäja. Liljestråle Kempis 130 (1798). (Partierna) får båda 6,2 procent i mätningen och verkar vedersäga profetiorna om att något av dem ska åka ut ur parlamentet. DN 5/6 2009, Allm. s. 8.
2) (†) avstå ifrån l. frånsäga sig (ngt); försaka; ngn gg äv. refl. i liktydig anv. (jfr slutet); jfr -saka 2. Rosman BjärkSäb. 2: 36 (cit. fr. 1524). Widh Mora steen wedersade han rikit, och hertogen bleeff thå hyllat för konung. OPetri Kr. 90 (c. 1540). Updrogs .. (Nils Broman) pastoratet, emedan Magist: Ol. I. Broman wedersade sig thenna lägenhet. Broman Glys. 2: 285 (c. 1749). särsk. med refl. obj., i uttr. vedersäga sig själv; jfr -saka 2 slutet o. försaka 3 a. Th(e)n ther mich effterfölya wil, han wedhersäye sigh sielffwan, och taghe sitt korss på sigh huar dagh. Luk. 9: 23 (NT 1526). KyrkohÅ 1910, MoA. s. 59 (1738). —
(4) -SÄTTA. (veder- 1546–1668. vider- 1582) [jfr mlt. weddersetten, t. wi(e)dersetzen] (†) åter sätta (ngt) ngnstans, sätta tillbaka (ngt); äv. oeg. l. bildl.: återställa l. ersätta. Jttem vij dagen Maij bleff (fartyget) Suane(n)s blinda Lappatt, och En Rååduck bleff wedh(er)satt. SkeppsgR 1546. The ährsamme Dygder, them til at wedersättia och förhöya til theres forna Wyrdes Stol och stånd. Stiernhielm Virt. 2 (1650, 1668). —
(1) -TAGEN, p. adj. (veder- 1561 osv. vider- 1670) [fsv. vydhertaken]
1) (†) om person: ertappad, (fast)tagen. Om han (dvs. tjuven) warder wedhertaghen. LPetri SalOrdspr. 6: 31 (1561). Jag skall fuller beflita mig om att drijffva dem foortt häruthur länedt, allenast att nähr de komma öfver skogen, att de då blijffva vedertagne. AOxenstierna 7: 600 (1632).
2) som accepterats l. godtagits, som är etablerad o. (enl. viss norm) gällande, bruklig, gängse; särsk. dels om sed l. bruk, dels om åsikt l. uppfattning l. påstående o. d.; särsk. i uttr. allmänt vedertagen, allmänt accepterad osv.; förr äv. dels om person utsedd till l. anställd i viss befattning, dels om stadga l. lag o. d., liktydigt med: antagen (se antaga II 3, 4). Vedertagna begrepp, teorier. Det är vedertaget att alkohol har negativ inverkan på bilkörning. Denn rätte ewangelij lähre, som nu här i rikedt brukes, och allmenneligen wedertagen är. Annerstedt UUH Bih. 1: 30 (i handl. fr. 1595). Iagh förmodar, att han aff församblingarna ther bliffver vedertaghen (dvs. som präst). OxBr. 12: 35 (1619). Alle widertagne Rijksens Recesser och Stadgar. Schück VittA 3: 190 (i handl. fr. 1670). Gemenligen fördömas alla de, som aldrig så litet wika ifrån en allmänt wedertagen mening. Roman Holbg 155 (1746). Jag var en utböling nu ett tag. En som skulle tvingas in i vedertagna vanor och bruk igen. Martinson ArméHor. 156 (1942). —
(1) -TAL. (veder- 1525–1598. vider- 1555–1588) [fsv. vidhertal] (†)
1) (†) samtal; diskussion. OPetri Tb. 89 (1525). Ehuru theras snack och vedertaal sedan föll sigh. LPetri Kr. 22 (1559). BtFinlH 4: 171 (1563).
2) (†) avtal l. uppgörelse l. överenskommelse, i sådana uttr. som ngns vedertal har varit så l. så. Ept(ir) han menir, Swenn P(er)sso(nn) haffuir vtlagdt mere, än som theris wid(er)taall waritt haffuir. VadstÄTb. 46 (1580). Theras wedhrtaal skulle så hafua warit, at (osv.). BtSödKultH 12: 88 (1598). —
(1) -TARV, äv. -TARFT. (veder- 1570–1632. vider- 1527–1596) [jfr -tarva] (†) = -torft; jfr tarft 1, 2, tarv, sbst. 1, 2. Rikitzens vidhertarff til salth. G1R 4: 100 (1527). Rede pe(ninga)r, spannamåla, slacht boskap och anna(n) wed(e)rtarfft. BtFinlH 6: 54 (1570). Annerstedt UUH Bih. 1: 315 (i handl. fr. 1632). —
(1) -TARVA. (veder- 1594–1734. vider- 1597) [fsv. vidhertharva] (†) behöva (ngt) (för sin överlevnad l. för ett drägligt liv o. d.); jfr -torva. Grimberg SvFolk. 2: 357 (cit. fr. 1594). Them ther medh Stockholms borgare föryttra och åter til sitt behooff vpköpa, hwad the wedertarfwe. PrivSvStäd. 5: 76 (1614). 2RA 3: 642 (1734). —
(1) -TECKEN. (veder- 1526–1967. vider- 1526) (†) kännemärke l. tecken; vedermäle. (Vilddjuret) later alla .. tagha widherteekn vthi theras höghra hand, eller på theras andlete. Upp. 13: 16 (NT 1526). Åttonde gradens frimurares vedertecken. Hedenstierna Hellevik 160 (1898). Som ett vedertecken på rätt äktenskap skall denna gyllene ring följa mig till Gud. Bååth WagnerS 4: 144 (1908). Östergren (1967). —
(1) -TORFT, äv. -TORV. (veder- 1527–c. 1618. vider- 1542–1607) [fsv. viþerþorft] (†) om det som behövs l. är nödvändigt för ngns överlevnad l. för ett drägligt liv o. d., nödtorft (se d. o. 4); jfr torft 2, -torv, sbst.2 (se sp. T 2153), o. -tarv. OPetri 1: 178 (1527). Effter the alle sin wedertorft skole köpe för then dyreste Penning. G1R 14: 399 (1542). At the siuka få sijn wedertorft till Maat, Dryck, Klädher etc. KOF 1: 557 (c. 1618). —
(1) -TORFTIG. (ved- 1678. veder- 1526–1857. vider- 1526–1530) [fsv. viþerþorftogher] (†)
1) (†) om person: behövande, nödlidande; fattig; ngn gg äv. om sak: svag, otillräcklig, bristfällig; jfr torftig 1 b, e. Förspr1Kor. (NT 1526). Jesus straffade .. them som girige wore, och intit wille hielpa them som widhertorfftige wore. OPetri 3: 250 (1530). För den verldsliga kyrkopolisens svaga och vedertorftiga stadgar, der de föllo emot Guds ord och samvetet, ville .. (läsarna) ej böja sig. Ahnfelt StudM 2: 128 (1857).
2) (†) om ngt sakligt: som behövs l. är nödvändig (för visst ändamål); jfr torftig 2. Salt, hwmbla eller andre weddhertörfftighe waror. G1R 3: 339 (1526). (De nödställda) togo the kärliga vp, och .. läto them wederfaras all christelig misskundsamhet, och wedertorfftig skötzel. Swedberg Lefw. 83 (1729). —
(1) -TORVA, äv. -TÖRVA. (veder- 1526–1725. vid- 1602–1664. vider- 1534–1726) [fsv. viþerþorva] (†) vara i behov av (ngt) (för sin överlevnad l. för ett drägligt liv o. d.); äv. dels utan obj., dels utan subj., dels i pass. övergående i dep.: behövas; jfr torva, v.1 1, o. -tarva. Rom. 3: 23 (NT 1526). Att där icke fins några synnerlighe tilfälle till wedeskogh, Engh eller annat som dagelighen wedertorffz. NoraskogArk. 5: 99 (1590). (De skall) förordna wisze män, så många, som widertorf. Stiernman Com. 4: 125 (1675). Gud gifwer mongom bröd, intet för sin skull allena, vtan ock för andras skull; med tydelig och klar befalning, at skiffta thet vt til andra, som thet wedertorfwa. Swedberg SabbRo 1052 (1690, 1712). Alla äga der bro byggia, som widertorfwa: Men den det ey behöfwer, är saklös. Abrahamsson 425 (1726). —
(1) -VARA, v. (veder- 1530–1586. vider- 1557) [fsv. viþervara] (†) varna (ngn) (för (ngt)). G1R 7: 175 (1530). Wardt honom offta wedherwarat aff hans Grannar, at han skulle låta aff medh thet ordesätt, eliest måtte han en gång komma på stort fall. Simonis SiälÖrt. V 12 a (1586). —
(1) -VARO, äv. -VARA, sbst. o. adj. oböjl. (veder- 1538 osv. vid- 1752. vider- 1584–1727) [fsv. viþervara]
I. († utom i ssgn -varo-man) ss. sbst.: närvaro (o. bevittnande), i uttr. (ut)i dens l. dens vedervaro; jfr -varo (se sp. 446). 2SthmTb. 7: 4 (1584). Thå sade Nils att the på den tidh wore vthi gode mäns wederwaro förlichte, som brefuet thå them emällan giort under deres signeter utuiste. 3SthmTb. 11: 201 (1619). ASScF VIII. 2: 202 (1752).
II. (†) ss. adj.: närvarande. Hammarsköld SvVitt. 1: 223 (cit. fr. 1719). Att pigan .. warit widerwaro och åsyna. ConsAcAboP 12: 194 (1727).
Ssg (till -varo I): vedervaro-man. (-vare- 1545–1852. -varo- 1538 osv. -varu- 1638, 1899) [fsv. viþervaru man] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om ss. vittne närvarande person, faste; särsk. i fråga om bevittnande av jordbyte; jfr närvare-man. BtFinlH 6: 103 (1538). Vedhervaru män öfver kiöpet vore bemälte öfverstleutenannst, sampt vyrdig Här Abram kyrkioheerdhen. UpplDomb. 4: 28 (1638). Mattias omtalas 1453 .. då han nämnes såsom vedervaruman i ett fastebref på jord i Huddinge. Hagström Herdam. 3: 145 (1899). —
(3) -VIKT. (veder- 1563–1762. vider- 1563–1644) [fsv. vidhervikt] (†) motvikt (se d. o. 1 (a)). Aff wågen på Nårremalm såm til wederwichtt whar. Frijsth bly. ArkliR 1563, avd. 20. Til wederwigt på upfordrings wärken wid grufwor, Suggor kallade, som häftas wid grufwinden när han skal stå stilla eller sakta strykas tilbaka. Rothof 489 (1762). —
(2) -VILJA. [fsv. vidhervili] (ålderdomligt) om negativ inställning till l. känsla av avsmak för l. avsky mot ngn l. ngt, antipati, illvilja; äv. om motvillighet att utföra viss handling o. d., obenägenhet, ovilja; förr särsk. i uttr. ta ngn l. ngt till vedervilja, (börja) känna illvilja l. hysa agg mot ngn l. ngt; jfr motvilja 5, 6. OPetri Kr. 237 (c. 1540). At han .. togh them til wedherwilie som slijkt medh thenne barnen förhindre, och icke tilstädia wille. ChristOrdn. D 4 b (1602). (Patienten) Hade ey .. någon Maatlust, uthan een stoor Wederwillia til warm Spijs. UHiärne Suurbr. 191 (1680). Då jag växlade med Herr Röök .. gaf han mig .. 6 gulden för mycket, hvilka jag .. gaf bakars, men med en vedervilja som jag ej kan uttala. JGOxenstierna Dagb. 154 (1771). För sin lärjunge hyste han .. en ständigt växande vedervilja. Rydberg Vap. 92 (1891). Att skolgossarna synas avsky och ha vedervilja för kroppsarbete. ÅbSvUndH 56–57: 78 (1939). —
-VILJARE. m.//ig. [möjl. till vedervilja] (†) jfr ill-viljare, vederdeloman. UHiärne Suurbr. 3 b (1680). Wederwiljares tadel. KulturbVg. 3: 182 (1746). JGAcrel PVetA 1796, s. 25. —
(2) -VILLIG. [efter mlt. wedderwillich l. t. widerwillig, med anslutning till -vilja] (†) som känner vedervilja, motvillig, illvillig; äv. (i överförd anv.): som ger uttryck för l. sker med vedervilja. Så hafver jag achtadt icke obequembtt eller E. M:tt vedervilligtt, där jag .. min ödmiuke välmeening E. M:tt .. underdånigst giffue tillkenna. AOxenstierna 2: 276 (1616). Medh penningar kan man .. alle wederwillighe ting affwende. Forsius Fosz 186 (1621). Til at stilla thet wederwillige Murmell bland gemene Man i Rijket, fohr Konungh Gustaff sin Erichzgatu mäst öfwer alt Rijket. Girs G1 54 (c. 1630). Rydberg KultFörel. 5: 271 (1887). —
(1) -VÅGA, -an (†, AOxenstierna 5: 335 (1630)); -are (tillf., Bondeson NAllmogBer. 3 (1888) osv.). (ved- 1699. veder- 1529 osv. vid- 1740–1745. vider- 1548–1734) [fsv. viþervagha] (ålderdomligt) riskera l. sätta (ngt) på spel; äventyra; förr särsk. i sådana uttr. som ha så l. så mycket l. intet att vedervåga, särsk. med huvudsaklig tanke på ngns ekonomiska situation: ha så l. så mycket resp. inga tillgångar till sitt förfogande. Stiernman Riksd. 106 (1529). Att den, som i fredelige tijdher niuter godhe dagar, söker i ofredelige besvärlige tijder att draga sig undan och låtha en annan, som kan skee mindre hafver att vedervåga, bijtha i ett surt äple. AOxenstierna 9: 231 (1633). Han må ock genast gripas och i hächte sättas, ther han intet hafwer at widerwåga, eller Bårgen för sig ej ställa kan. BB 28: 14 (Lag 1734). Har jag icke utvägar att ge ut ett arbete på eget förlag och hvad är det jag vedervågar om jag gör det. Runeberg (SVS) 9: 212 (1853). Här gällde det framför allt .. att vinna en god lösning för den dödes efterlevande. Rättegång och strid vedervågade en .. sådan lösning. De Geer Bergsl. 37 (1951). —
(2) -VÄRDIG. (veder- 1538 osv. vider- 1538–1691) [av mlt. wedderwerdich l. t. widerwärtig; med avs. på senare leden jfr gen-vördig]
1) (†) motsträvig, motstridig; fientlig; ibland övergående i bet.: motsatt; äv. i substantivisk anv., om person: motståndare, fiende. G1R 12: 80 (1538). Skal ock ingen then andres fiende eller wederwerdige .. hielpa, sterckia eller tilförningh göra. Tegel G1 2: 135 (1541). (Att) dette (brev) icke otidigtt aff mig schriffues, eller wederwärtigtt vptages. RARP 2: 146 (1634). Dessa tvenne (dvs. ande o. kött), äro icke de så vedervärdiga och olika, att det ena är jordiskt och tungt, det andra åter gudomligt .. och mäkta högt sväfvande, det ena vill alltid nedåt, det andra allt uppåt? 3SAH 23: 335 (c. 1640). (Herakleitos o. Demokritos) hafwa warit store och berömlige Philosophi, men af ganska åtskillig och wederwärdig mening och natur. Bliberg Acerra 121 (1737). Dähnert (1784).
2) († utom i avledn. vedervärdighet) om ngt som präglas av l. innebär motgång l. besvärligheter l. som går ngn emot: mödosam, svår; olycklig, dyster; särsk. med huvudord betecknande tillstånd l. omständigheter o. d.; ibland svårt att skilja från 3. Rätt som jagh wahr wägerede sent om sider ifrån detta mödosame och wederwerdige Stokholm kåm min broders dreng Valentin. HB 2: 269 (1595). Hände them hårde Åhr, Pestilentia eller hwad wederwerdigt thet wore, gofwo the Konungen skullen. Girs G1 84 (c. 1630). Mijn wederwärtige fortun, och högste Nöd drifuer mig till at åter igen knäfalla E. K. Majt. Stiernhielm (SVS) III. 1: 200 (1659). Mitt Fattiga och wedherwerdiga tillståndh. VDAkt. 1688, nr 251. Björkman (1889).
3) som väcker starka känslor av olust l. obehag l. motvilja, motbjudande, vidrig, äcklig; särsk. i fråga om direkta sinnesintryck; jfr -strävig, -stygglig. Stanken som spred sig var vedervärdig. Ungefehr 4. Engliska Mijl söder ifrån Londen är en Brun .. heel osmakelig, wederwärdig och något bitterachtig. UHiärne Suurbr. 99 (1679). (När ett) Mormeldjur .. är argt eller misznögdt öfwer instundande elaka wäderlek, gifwer thet et skarpt, genomträngande och för öronen wederwärdigt läte och pipande ifrån sig. Orrelius Diurr. 22: 8 (1750). Ett så vederwärdigt bruk som kannibalismen. Kruhs UndrV 145 (1884). Med det yttersta av mina framtänder bet jag i grönsakerna. De voro vedervärdiga. Lagergren Minn. 6: 163 (1927). Att ha djur inne var vedervärdigt, det kunde de för all del enas om. Jörgensdotter BergDöttrar 127 (2009).
Avledn.: vedervärdighet, r. l. f.
1) (†) till -värdig 1: motsträvighet, stridighet; fientlighet. RA I. 1: 381 (1544). Rättrådige, vprichtige och beskedelige Män förordnade blifwa, som vthan wåld eller någon wederwärtigheet, alla saaker .. öfwerläggia och i acht taga. Stiernman Riksd. 1383 (1660). Rijket (har) ifrån then Provintzien ingen wederwärdigheet at fruchta före, så länge thet låter henne blifwa oanfächtad. Brask Pufendorf Hist. 86 (1680).
2) till -värdig 2: motgång, olycka, vedermöda; numera bl. med anslutning till 3. Leuchowius Zader 61 (1620). Såssom een vedervertigheet ähr gemeenligen inthet alleena, så ähr jagh nu kommen uthi een fast större. OxBr. 8: 391 (1643). Anno 1629 den 18 Agusti och om en måndagsmårgan klåkan 7 är jagh, Agneta horn gustafdåter, födh hit til däna onda och för migh mÿket mödosama och bedröfweliga wärden vti staden riga, mig själf til al som största sårgh och wederwärtighet. Horn Beskr. 3 (c. 1657). Livets små och stora vedervärdigheter. SvD 26/6 2009, Kultur s. 8.
3) till -värdig 3: vidrighet, osmaklighet; avskyvärdhet; äv. konkret(are). Pfeif DeHabitu 286 (1713). (En) skildring af de vedervärdigheter, för hvilka ett par judar voro utsatta under sin färd på 1780-talet genom vårt land. Hedin Tal 1: 455 (1883). Vedervärdigheter som pannkakstårta med fiskfyllning. FaluKurir. 23/12 2010, s. 12.
C (†): VID-BÖRA, -FARAS, -LIKNA, -RÄTTA, -TORVA, -VÅGA, se B.
D (†): VIDER-BÖRLIG, -DELA, -DÖPARE, -FARAS, -FÅS, -GÄLLA, -GÖRA, -HÄFTIG, -KÄNNELSE, -KÄNSEL, -KÄNSLA, -LAG, -LÄGGA, -MÅL, -MÄLE, -MÖDA, -PART, -REDO, -ROPA, -RÅDA, -SAKA, -SAKARE, -SINNIG, -SKALL, -SPÄNNIG, -SPÄNSTIG, -STYGGELSE, -STYGGLIG, -STÅND, -SÄGA, -SÄTTA, -TAGEN, -TAL, -TARV, -TARVA, -TECKEN, -TORFT, -TORFTIG, -TORVA, -VARA, -VARO, -VIKT, -VÅGA, -VÄRDIG, se B.
Spalt V 635 band 37, 2014