Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
TÅ tå4, sbst.1, r. l. f.; best. tån (2Mos. 29: 20 (Bib. 1541) osv.) ((†) tåen BOlavi 59 a (1578), Witt Skeppsb. 188 (1863); tåna 3Mos. 8: 23 (Bib. 1541), 3Mos. 14: 17 (Bib. 1541)); pl. tår (2Sam. 21: 20 (Bib. 1541) osv.) ((†) tåar Orrelius Diurr. 3: 5 (1750), Lidén SvSpr. 22 (1848); tåer Rålamb Resa 73 (1658, 1679), Lidén SvSpr. 22 (1848); täer Brahe Kr. 38 (c. 1585), Orrelius Djurkänn. 53 (1776); tär BOlavi 121 a (1578), Palmblad Fornk. 1: 193 (1843); tää KyrkohÅ 1902, MoA. s. 78 (1597)).
1) om var särskild av de (i normala fall fem, om fingrar påminnande) delar i vilka den främre delen av en människas fot förgrenar sig; i sg. best. stundom liktydigt med: en av tårna; äv., särsk. i sådana uttr. som gå l. smyga l. stå l. ställa sig på tå(rna), med inbegrepp av fotbladets främre del, äv. bildl. (se b γ, δ, ε); äv. om motsvarande l. liknande kroppsdel hos (i sht vissa ryggrads)djur. Jag slog i tån i bordsbenet. OPetri 1: 108 (1526). De säjas hafwa Hälarna framåt, och Tåna bakeffter. Rudbeck D. Ä. Atl. 3: 204 (1698). Stälte jag mig och gick på tåerne, och smygde mig heelt sachta til porten. Österling Ter. 3: 175 (1708). Framfötterna eller händerna (hos en viss groda) hade 4 tåer, aldeles skilde. Linné Öl. 155 (1745). Framtill har (häst)skon stundom en trekantig kappa, som skyddar hofvens främsta del, tån. Juhlin-Dannfelt 144 (1886). Gossen hoppar på tå, bakom flickan, med båda fötterna samtidigt i golvet, sex steg åt höger. Folkdans. 90 (1923). Tårna var långa och raka – hon hade i alla fall inte klämt sönder sig med för små skor. Gustaf-Janson ÖvOnd. 53 (1957). — jfr BAK-, FRAM-, GRÄV-, LILL-, PORTVINS-, SIDO-, STOR-TÅ m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. (den) stora (se STOR, adj. I 1 b κ γ’) l. lilla (jfr LILLA, adj.2 1 b δ) tå(n), stor- resp. lilltån. Then litzle Tåen på högre foten. BOlavi 59 a (1578). Linné Bref I. 2: 89 (1746).
b) i vissa mer l. mindre bildl. uttr.; särsk.
γ) (†) stiga l. gå (jfr δ) på tå, uppträda högmodigt l. överlägset, stoltsera. Posten 1769, s. 940. (S. Johnson) bröstade sig ej, han gick ej på tå; men han bugade sig icke. LBÄ 14–15: 41 (1798).
δ) stå (se STÅ, v. I 1 a λ slutet) (förr äv. vara) l. gå l. tassa o. d. på tå (för ngn), visa sig l. uppträda (överdrivet) tjänstvillig(t) l. förekommande l. försiktig(t) (mot ngn), fjäska (för ngn). I det hela är hon visserligen utmärkt beskedlig mot Mamma, tjenstfärdig, på tå vid det minsta som behöfs till uppassning. Lagus Pojk. 102 (i handl. fr. 1829). Runeberg (SVS) 6: 60 (1862: gå). En annan grupp som tassar på tå för sin arbetsgivare är vikarier och de som tas in vid behov. DN 17 ⁄ 9 1999, s. A6.
ε) [jfr motsv. anv. av eng. on one’s toes] (ngt vard.) vara på tå(rna), vara alert l. i (topp)form. DN 13 ⁄ 3 1990, s. D10. Att spela ishockey är deras jobb och då ska de klara av att vara på tårna i varje match. DN 12 ⁄ 10 2001, s. C16.
ζ) (ngt vard.) ta i (i)från tårna, ta i l. anstränga sig av alla krafter. (Musikgruppen) tar i från tårna för att vara hårdast, snabbast, tätast. DN 14 ⁄ 8 1991, s. B4.
2) om sådan del av skodon l. strumpa o. d. som omsluter l. är avsedd att omsluta tårna (i bet. 1); äv. dels om motsvarande del av läst (se LÄST, sbst.3 2), dels om främre delen av hästsko. Wänder man Tofflor eller Skor med tån inåt sängen, så kommer Maran om natten. Fernow Värmel. 259 (1773). Bendz Hofbesl. 43 (1866; på hästsko). 30 par mansläster med bred tå. TLev. 1907, nr 6, s. 1. Damskons form är under denna tid ganska långsträckt med spetsig tå. Fredr1Tid 38 (1924). Inte ens när konstsilkestrumpan är utnött och det gått hål på tån, har den svenska granen tjänat färdigt. Bolin KemVerkst. 130 (1942). — jfr SKO-, STÖVEL-TÅ.
3) om ngt som gm sitt (förgrenade) utseende l. sin (framstickande) placering liknar l. påminner om en tå l. tår (i bet. 1); särsk.
a) (†) i uttr. gå på tå, om (framändan på) plog(bill): dra l. vända sig nedåt; jfr HÄL, sbst.1 3 b. Om denna plog sedan går på tå .. så är det körarens men ej plogens fel. SamlRönLandtbr. 1: 249 (1775). (Sv.) Billen går på tå .. (t.) die Pflugschaar geht zu tief. Heinrich (1828).
b) (†) i fråga om skeppsbyggeri, om del av järnknä som (vid förbindning av däcksbalk o. spant) anbringas utefter balk. Witt Skeppsb. 188 (1863). 3NF 11: 918 (1929).
-BAND. särsk. (numera föga br.) till 2, i skidbindning: tårem. Balck Idr. 3: 22 (1888). Östergren (1964). —
(1) -BEN. i sht anat. jfr ben, sbst.1 I 1 b, o. -falang, -led. Warg 137 (1755). Tåbenen .. två på stortån, tre på de öfriga tårna – äro små, obetydliga ben. Müller LbAnat. 48 (1905). —
(1) -BOLL. (†) tådyna; jfr boll 1 g. Tåbollarnes aftryck (hos vargen) äro längre och smalare än hos hunden. Hemberg JagtbDäggdj. 217 (1897). BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 4 (1897). —
(2) -BRODD. i sht hovsl. brodd (se d. o. I a) till l. på hästskos tådel; jfr -hake. Bendz Hofbesl. 59 (1897). —
(1) -BÖJARE. (i fackspr., särsk. anat.) om var särskild av de (i fotsulan belägna) muskler varmed tårna böjs, särsk. i uttr. långa l. korta tåböjaren; jfr böjare o. -sträckare. Hartelius Anat. 106 (1867: långa). Den korta tåböjaren .. utspringer från undre ytan af hälbenet framför hälknölen, och öfvergår framåt i fyra senor. Müller LbAnat. 111 (1905). —
(2) -DEL. särsk. (i sht hovsl.) om främsta delen av hästsko. Greppet kan mycket väl ersättas med en eller två skrufhakar i skons tådel. Wrangel HbHästv. 841 (1886). —
(1) -DYNA. (i sht i fackspr.) jfr dyna, sbst.1 2, o. -boll. Lodjurets, vargens, hundens tådynor. JägUppslB 321 (1963). —
(1) -FALANG. (i fackspr., särsk. anat.) tåben; jfr falang II. BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 16 (1897). —
(1) -FJUTT. (ngt vard.) i fotboll, om med tårna l. tåspetsen o. utan större kraft l. träffsäkerhet skjutet skott; jfr -skott, -spark. IdrBl. 29 ⁄ 5 1935, s. 2. Ofta blev det tåfjuttar och snedsparkar, men bollen kom iväg snabbt och ofta gick den rätt. DN 21 ⁄ 5 1978, s. 25. —
(2) -FORM. jfr form I 3 o. -modell. Jäfvert Skomod 33 (1938). Plattsulade snörskor med barnsligt breda tåformer. DN 1 ⁄ 7 2001, s. B1. —
(2) -FÖRSTÄRKNING. särsk. konkret, hos strumpa l. strumpbyxa. Den nya Vogue-strumpan .. har utmärkt tåförstärkning. SvD(A) 27 ⁄ 11 1934, s. 10. —
(1) -GÅNGARE. särsk. zool. om fyrfotadjur som vid gående stöder sig på tårna; i sht förr äv. allmännare, med inbegrepp av tåspetsgångare; jfr häl-gångare. Hartman Naturk. 163 (1836). (Hästens) steg ha .. genom att djuren från hälgångare blivit tågångare blivit allt längre, varigenom tydligen snabbheten i motsvarande grad ökats. Sefve UtdDj. 148 (1924). —
(2) -HAKE. (numera föga br.) grepp (se d. o. 5); jfr hake, sbst.2 1 l, o. -brodd. Juhlin-Dannfelt 112 (1886). (Hästen) var ”barfota”. Det var nödvändigt så, eftersom hon annars skulle kunna skada både sig själv och fölet med söm och tåhakar. ÖgCorr. 11 ⁄ 1 1968, s. 10. —
(2) -HÄTTA. om stycke av läder l. tyg l. filt o. d. avsett l. använt till att förstärka l. stadga (o. pryda) ovansida av tåparti på skodon (jfr -kappa 1, -styvning); äv. om sådan förstärkning av metall (i skyddsskodon) (jfr -skydd); äv. närmande sig l. övergående i bet.: tåparti; förr äv. mer l. mindre liktydigt med: hårsocka; jfr hätta, sbst. 2. Linc. (1640; under håårsockor). Stöflar af brunt kläde med lackerade tåhättor. SthmModeJ 1854, s. 30. Omkring 1640 gjordes skorna med långa tåhättor. Jäfvert Skomod 46 (1938). En supportersvans som beväpnar sig med tåhättor och järnrör. GT 6 ⁄ 9 2002, s. 6. jfr lack-tåhätta. —
(1) -HÄVNING. särsk. konkretare; jfr hävning 1 c. Strindberg TrOtr. 2: 18 (1883, 1890). Tåhäfningar och knäböjningar, armsträckningar, ryggböjningar .. och därpå en kraftig språngmarsch. Lundin NSthm 731 (1890). —
a) i skidbindning, om med (ställbara) kanter försett beslag vari främre delen av foten kilas in; jfr klack-järn. SkidlöpnIArmén 1917, s. 15. Före (skid)löpningen avpassas bindningarna noga. Tåjärnet (tåremmarna) avpassas så att fotspetsen skjuter fram obetydligt framför järnet. PåSkid. 1918, s. 291.
b) om (i sht ss. skydd mot nötning anbragt) järnbeslag under främsta delen av skosula. Levander DalBondek. 2: 283 (1944). —
(2) -KAPPA.
1) tåhätta; jfr kappa, sbst.1 2 b ζ. Barnskor af Hwitt Sidensarge och med Swart Dito till tå-kappor. KlädkamRSthm 1772, s. 25. Bak- och tåkappor och andra dylika för skofabrikationen avsedda utskurna artiklar. VaruhbTulltaxa 1: 210 (1931).
2) i sht hovsl. jfr kappa, sbst.1 2 b ε. Bendz Hofbesl. 32 (1866). (Hästen) sparkade .. av sig en sko i transporten med följd att han trampade in tåkappan i hoven. GT 28 ⁄ 8 2001, s. 26. —
(1) -LED. (i sht i fackspr., särsk. anat.) led (se led, sbst.1 1) i tå; äv.: tåben (jfr led, sbst.1 3). Florman Anat. 1: 509 (1823). Af tålederna – 2 för stortån och 3 för de öfriga tårna – är den första, som ledar mot mellanfoten, en fri led, de öfriga rena gångjärnsleder. Wretlind Läk. 2: 42 (1894). I regel trampar .. (mårddjuren) inte bara på tålederna utan på hela fotsulan. JägUppslB 377 (1989). —
(2) -LÖS. om skodon: som saknar ovanläder längst fram. Sommarens plager, där endast tålösa sandaler duga. UNT 11 ⁄ 6 1936, s. 6. —
(1) -NAGEL. Lind 1: 211 (1738). AnnaKajsa satt på sängen .. och penslade rött på tånaglarna. Zetterholm Duv. 39 (1958). —
(2) -PARTI. om främsta delen av skodon l. strumpa o. d.; jfr parti 1 o. -ända 2. Form 1934, s. 158. Tåpartiet ska vara hårt och rakt, brett och högt. RådRön 1989, nr 12, s. 20. En bra socka ska ha följande egenskaper: .. förstärkt häl- och tåparti. DN 30 ⁄ 10 2000, s. A16. —
(1, 2) -REM. särsk. till 2, om skid- l. skridskorem som löper l. är avsedd att löpa över skodons tåparti; jfr -band, -bindsle. Balck Idr. 3: 20 (1888). Manfred .. trädde stövelnäsan i tåremmen på skridskon och spände fast denna. Månsson Rättf. 2: 424 (1916). —
(2) -RIKTA, -ning. i sht hovsl. med avs. på hästskos tådel: böja l. rikta (se rikta, v.2 2 a) uppåt. Stundom kan det vara lämpligt, i synnerhet för ridhästar och för hästar med långa tår, att tårikta framskorna, d.v.s. man gifver skon en liten böjning uppåt. Bendz Hofbesl. 71 (1897). —
(1) -RING. SvD 22 ⁄ 7 1983, s. 11. Tåringar – den äktenskapliga symbolen för indiska kvinnor – anses indirekt kunna stimulera äggstockarna så att kvinnan lättare blir gravid. Expressen 11 ⁄ 7 1998, s. 24. —
(1) -RULLNING. (numera bl. tillf.) jfr rulla, v. 1 d. Tå-rullning .. utföres på det sätt, att gymnasten omfattar och gör rullningen med alla tårna samtidigt. Wide MedGymn. 124 (1902). —
(1) -SKOTT. (numera bl. mera tillf.) jfr skott, sbst.2 3 b, o. -fjutt. Tåskott äro riskabla, i det man har svårt att osvikligt säkert rikta bollen. Husén Fotb. 73 (1918). —
-SKYDD. särsk. till 1, konkret (jfr skydd 2 b slutet o. -hätta); äv. (om ä. förh.) för häst. Hästarna försågos vintertid med tåskydd av järn, men några hästskor förekommo ej. Rig 1928, s. 175. Lagar mat gör karlarna själva, i fleecetröjor, bäverbyxor och bastanta skor med tåskydd. DN 4 ⁄ 3 1994, s. A10. —
-SPETS, förr äv. -SPITS.
1) till 1: yttersta ändan av tå(rna) (jfr -ända 1); äv. dels bildl., i uttr. (ända) ut (förr äv. ned) i tåspetsarna, helt och hållet, alltigenom (jfr finger-spets), dels elliptiskt för: tåspetsdans. Hon är en tävlingsmänniska ända ut i tåspetsarna. Nordforss Theaterdir. 20 (1799). Svartsjuk ända ned i tåspetsarna. Prärieblomman 1903, s. 60. (I baletten) ska rymmas både klassisk tåspets och streetdance. DN 26 ⁄ 3 2004, s. B2.
2) till 2: yttersta delen av (spetsigt) skodons tå(parti); jfr -ända 2. Ett par stöflar med låga klackar och en besynnerligt uppstående form i tåspetsen. Schwartz Pos. 64 (1863). Bootsen har tåspetsar i ormskinn. Expressen 1 ⁄ 3 1991, s. 4.
Ssgr (till 1): tåspets-dans. jfr dans 1 e; äv. bildl. SvD(A) 12 ⁄ 11 1919, s. 8. Den politiska tåspetsdansen i pensionsfrågan präglade även tisdagens möte i Kanslihuset. DN(B) 1957, nr 324, s. 1. Tåspetsdans, teknik inom klassisk balett där dansösen till stor del befinner sig på tåspetsarna. NE (1995).
-gångare. zool. jfr tå-gångare. Hos tåspetsgångare .. , ss. hovdjur, beröres marken blott med tåspetsen. BonnierKL 3: 1335 (1923).
-sko. om visst slags i tåpartiet förstärkt o. styvad sko avsedd för l. använd vid tåspetsdans. Alexandrova SandalSiden. 9 (1949). —
(1) -SPETTA. (†) tretåig hackspett; jfr spett, sbst.1 II 1. Tåspettan (P(icus) tridactylus), som på fötterne är allenast försedd med tre tår, då de andre likväl äga fyra. Fischerström Mäl. 160 (1785). Dalin (1855). —
(1) -STRÄCKARE. (i fackspr., särsk. anat. o. veter.) om var o. en av de (i fotryggen belägna) muskler varmed tårna sträcks; särsk. i sådana uttr. som långa l. korta tåsträckaren; jfr sträckare III 2 o. -böjare. Hartelius Anat. 104 (1867). Fotleden sträcks ut rejält (vid höjdhopp). I foten arbetar långa och korta tåsträckarna samt långa och korta stortåsträckarna. Expressen 12 ⁄ 2 2001, Bil. s. 13. —
(2) -STYVNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) särsk. konkret; jfr styva, v.1 I 1 b β, o. -hätta. Skodon .. försedda med tåstyvningar och bakkappor av läder. KatalÅhlénHolm 1916, s. 272. —
(1) -STÅENDE. särsk. om gymnastisk ställning. Tåstående .. Vristerna spännas och hälarna upplyftas, utan att skiljas ifrån hvarandra, så högt naturliga anlaget medgifver. Hartelius Sjukgymn. 18 (1870). —
(2) -STÖTA, förr äv. -STÖTTA, -ning. [efterleden har sannol. urspr. varit stötta, v.2, i bet.: stödja, ge stöd åt] skom. med avs. på skodon: laga gm (jämnslipning av o.) fastlimmande av förstärkning på sulans tåparti; förr äv. med avs. på strumpas tåparti: laga; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Halfsålning, tåstötning, klacklappning. Kellgren (SVS) 2: 259 (1787). Svarta redgarnsstrumpor, tåstötta med kallikå. Sehlstedt 4: 201 (1871). —
(2) -SÖM. i sht hovsl. om söm (se söm, sbst.2 b) varmed hästskos tådel fästes vid hoven. Bendz Hofbesl. 44 (1866). Fastspikning. Börja med ettdera tåsömmet, slå sedan i sömmen omväxlande på båda sidor. Sonesson BöndB 667 (1955). —
(2) -SÖMHÅL~02 l. ~20. hovsl. jfr söm-hål 1 o. -söm. De begge främre sömhålen kallas tåsömhål. Billing Hipp. 268 (1836). —
(1) -TRÅNG. (i sht i fackspr.) om rörelse l. benställning l. extremitet hos häst l. hund o. d.: som utmärks av att tårna är riktade inåt, motsatt: tåvid; äv. om häst osv.: som har sådan benställning l. sådana extremiteter; jfr mark-trång. Tåtrånga frambensrörelser, hovar. Vid köpet förelåg ett .. angående stoet afgifvet besigtningsintyg af innehåll, att detsamma vore något tåtrångt eller nystfotadt. SD(L) 1898, nr 583, s. 2. Är hundens ställning .. enbart tåtrång eller tåvid (fransysk) sitter felet längre ned. Edström Hund. 180 (1948). —
(1) -VID. (i sht i fackspr.) om rörelse l. benställning l. extremitet hos häst l. hund o. d.: som utmärks av att tårna är riktade utåt, motsatt: tåtrång; äv. om häst osv.: som har sådan benställning l. sådana extremiteter; jfr mark-vid. Tåvida unghästar, tassar. Tån är .. icke riktad rakt fram, som den normalt bör vara, utan antingen inåt, ställningen är tåtrång, eller utåt, då den är tåvid (= fransysk). Bergman Hofbesl. 48 (1905). Edström Hund. 180 (1948; i fråga om hund). —
(1) -VÄRMARE. särsk. om visst slags (av kamelhårstyg l. annat värmande material tillverkad) fotbeklädnad utan skaft avsedd att skydda tårna (o. foten) mot kyla. Äkta kamelhårsvaror .. Ryggvärmare .. Knävärmare Tåvärmare. UNT 15 ⁄ 12 1937, s. 6. —
-ÄNDA l. -ÄNDE.
1) (†) till 1: tåspets (se d. o. 1). Serenius Kkk 1 b (1734). En .. Hund med hwita fläckar i bringan och på tå-ändarne, är bortkommen. DA 1793, nr 169, s. 3.
2) (numera bl. mera tillf.) till 2: tåspets (se d. o. 2); tåparti. MagKonst 1829, s. 40. Ett par gamla snedgångna skor, af huilka den ena .. gifvit tappt vid tåändan, så att strumpan tittade fram. Quennerstedt Torneå 1: 78 (1901). SvD(B) 25 ⁄ 5 1957, s. 12 (på strumpa).
1) (numera föga br.) gå på tå; särsk. dels i p. pr., dels i den särsk. förb. tåa fram10 4. En liten passopp gick med välinlärda, tåande steg omkring. Törnblom FolkSpad. 139 (1914). Jag hävde mig ut i mörkret, tåade fram på taket. Olsson 3Hap. 239 (1967). SAOL (2006; angivet ss. ålderdomligt).
2) (vard.) sparka (ngt) med tårna; särsk. (i fråga om fotboll) i den särsk. förb. tåa in10 4 med avs. på boll: med tårna sparka in i mål. DN(A) 7 ⁄ 10 1929, s. 12. Plötsligt sträckte hon ut benet och tåade i väg något luftigt och vitt som legat i en hög på golvet. Nattlinnet. Trenter AldrNäck. 113 (1953). Det nyblivna Juventus-proffset tåade in Teddy Lucics långboll. GbgP 5 ⁄ 9 2004, s. 44. —
Spalt T 3515 band 36, 2010