Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RIS ri4s, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
1) (†) tunn gren, kvist, vidja o. d.; äv. bildl.; jfr 2, 4, 5, 6, 11. (Lat.) Virga (sv.) rijs eller quist. VarRerV 56 (1538); jfr 6. Af de tunna Risen, som jag samlade, flätade jag tilhopa några (fisk-)redskap. Mörk Ad. 2: 290 (1744). Du, min Gud! förbarma dig öfver mig, som är ett torrt ris, och gif mig att få blifva en ny telning utanför porten till ditt rike. Almqvist Grimst. 36 (1839); jfr 2. Klint (1906).
2) grenvärk (på träd l. buske l. buskliknande växt) med många, jämförelsevis korta, mer l. mindre hopgyttrade grenar l. kvistar (stundom om själva grenvärket med bortseende från löv, blommor o. knoppar); äv. (o. numera vanl.) om sammanfattningen av de ovanjordiska delarna av en (jämförelsevis låg) buske med ett sådant grenvärk l. om en sådan buske i dess helhet; stundom svårt att skilja från dels (i äldre ex.) 1, dels 3. Bland (trädets) löf och rijs. Stiernhielm Jub. 96 (1644, 1668; i bild); jfr 1. Fälten, hvilka äro med liung och ris bevuxne. PH 2: 1446 (1739); jfr 3. I hagen .. / Där björk och lind och asp och al / Sit mjuka ris i täflan breda. GFGyllenborg Vitt. 1: 186 (1795). Plocka bären utan att upprycka riset. Nordforss (1805). För undersökningen (av näringsvärdet hos ripbär) medtogos endast blad, bladknoppar och grenspetsar, under det att förvedade grenar, eller det så kallade riset, qvarlemnades. LAHT 1895, s. 143. Höga tuvpartier med rikliga ris. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 99. — jfr AL-, BLÅBÄRS-, BÄR-, DVÄRGBJÖRKS-, HJORTRON-, LINGON-, LJUNG-, MJÖLON-, ODON-, PORS-, RIP-, TRANBÄRS-RIS m. fl. — särsk.
a) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) om de (risiga) ovanjordiska delarna (blasten) av en ört; jfr 11. (Kråkvickerns) blomma är blå, och riset, när thet afskäres är skarpt och odugeligit för alla Creatur. Broocman Hush. 2: 207 (1736). jfr BOVETE-, POTATIS-, ÄRT-RIS.
b) bot. benämning på vissa risiga buskväxter (l. örter), särsk. småbuskar med halvförvedad stam o. halvförvedade grenar o. små, fasta, vanl. övervintrande blad (t. ex. ljung, lingon, blåbär), risväxt. Dalin (1855). Andersson Växtv. 79 (1896). Bland risen uppträder (i Mångåns dalgång) Calluna vulgaris .. och bland gräs och örter Nardus stricta .. och Cirsium heterophyllum. Gruddbo 36 (1938). jfr BLOM-, BLÅBÄRS-, BÄR-, HAR-, HJORTRON-, KRÅK-, KÄRING-, LINGON-, LJUNG-, MJÖLON-, MO-, MOSS-, ODON-, ORM-, PORS-, RIP-, TRANBÄRS-, VIDE-RIS m. fl.
3) vegetation som bildas av jämförelsevis låga, risiga (små träd o.) buskar o. buskväxter, risig buskvegetation (l. småskog); jfr KRATT, sbst.2 2, SNÅR. Fågeln höll sig dold i riset. Det är ingen skog, det är blott ris. Weste (1807). Den lille mulen / är illa vulen / att nafsa gräset i ris och ljung (säger kalven). Rydberg Vigg 12 (1883). Flickorna strövade kring i riset och snåren. Johnson DrömRosEld 40 (1949). — jfr BLÅBÄRS-, BÄR-, DVÄRGBJÖRKS-, HALLON-, LINGON-, LJUNG-, MJÖLON-, PORS-, RIP-, SLÅN-, TRANBÄRS-RIS m. fl.
4) koll.: samling av (nedfallna l. avskurna l. avbrutna o. d.) smärre grenar av träd l. buske; i fråga om sådana grenar av lövträd ofta med särskild tanke på (mer l. mindre torra) grenar utan löv; äv. ss. ämnesnamn. En knippa, ett lass ris. Samla, plocka ris i skogen. Bryta ris. Bränna (upp) ris. Ngt brinner som torrt ris. Strö hackat ris (av en l. gran o. d.) på golvet. Paulus bar til hopa en hoop medh rijss och ladhe på eelden. Apg. 28: 3 (NT 1526). Somligstäds voro .. (gärdesgårdarna) af Ris eller qvistiga och risiga Granriskor. Kalm VgBah. 169 (1746). Halmen förekom .. bara högtidsvis (ss. matta på golvet), det hackade riset däremot har varit utbrett över hela det vardagliga året. SvSlöjdFT 1924, s. 133. Då lapparna begravt lämningarna av en fälld björn, ha de övertäckt dem med ris och stockar. Arv 1945, s. 111. — jfr BJÖRK-, EN-, FASKIN-, FÅR-, GET-, GRAN-, KOL-, KVAST-, LÖV-, TALL-, TÖRNE-, VIDE-, VISP-RIS m. fl. — särsk.
a) (i vissa trakter) i uttr. dra ris, om hopsamlande (o. hemforslande) av ris. Bättre dra ris än frysa. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk. i det vid en viss nötgissningslek (av samma slag som leken ”udda eller jämnt”) ss. fråga använda uttr. (vill du) dra ris eller frysa l. dyl. Landsm. 6: XXIV (1886). Fatab. 1915, s. 93.
b) (i vissa trakter) i uttr. ligga i ris(et), ss. beteckning för det tillstånd vari (skogen på) en fälla befinner sig, efter det skogen fällts, men medan riset l. träden med ännu icke avkapade grenar ligger (ligga) kvar på marken; jfr c, 2. VDAkt. 1744, Syneprot. F III 7. Svedielanden höggs i September och October må(na)der sidstledne och ligga således i riset än(n)u och borde med rätta hvila til nästa år, då nyttan deraf torde blifva större. Därs. 1767, nr 238. VexiöBl. 1815, nr 13, Bih. s. 4.
c) [möjl. urspr. delvis till 2 l. 3] (arkaiserande) i förb. ris och rot, ss. beteckning för det tillstånd vari ett ouppodlat markområde befinner sig, eg. efter det att skogen därpå fällts, men medan ännu riset ligger kvar på marken (l., möjl., medan marken är täckt av risig buskvegetation) o. stubbarna icke äro uppbrutna; numera nästan bl. i uttr. bryta l. uppröja o. d. ngt från ris och rot; jfr b. Alla the Jordaägor .., som af Rjs ock Rot rundt omkring Staden uptagne äro. Broman Glys. 1: 66 (c. 1730). En nybyggare på ris och rot. EconA 1807, juli s. 21. Att från ris och rot upprödja tvenne torplägenheter. SD(L) 1896, nr 540, s. 7. Frisendahl Skogsdjup. 69 (1925). jfr (†): En jord, den de .. med svett och möda undan rö och ris uppodlat. Calonius 5: 101 (1799).
5) avbruten l. avskuren (avlövad) mindre gren l. knippa av sådana grenar, särskilt avpassad o. avsedd för speciell användning; numera särsk. om sådan gren använd ss. stöd för rankväxt l. växt med svag stjälk, t. ex. ärt; jfr 6. (De som sköta pestsjuka böra icke) gå på Gaturna, medh mindre the äre ökiände och vthmärckte, haffuandes i händerne ett hwitt Rijs. Carolstadius Pest. D 3 a (1620). Ris att spöa ärtåkrar o. d. Nordforss (1805). Östergren (1936). — jfr FASTLAGS-, FET-TISDAGS-, STÖDJE-, ÄRT-RIS m. fl.
6) [specialfall av 5] bestraffningsredskap bestående av en mindre, tunn, smidig gren l. kvist (särsk. av björk) l. sammansatt av flera sådana kvistar, särsk. använt till agande av barn (i hem, förr äv. skola) l. (förr) till (världslig o. kyrklig) rättslig bestraffning av vuxna personer; stundom med särskild tanke på bestraffningen l. agan, övergående i (o. utan bestämd avgränsning från) 7. Bestraffa, straffa, aga, tukta, slå, piska (förr äv. stupa) ngn med ris. Taga till, bruka riset. Apg. 16: 22 (NT 1526). Thet rijss en godh man straffar sin son medh .. kastar (han) på eelden när sonen är straffat. OPetri 1: 180 (1527). Tuchtans rijs. Ordspr. 22: 15 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Med spö straffes man, och qvinna med ris. SB 5: 2 (Lag 1734). Hans Far brukade ofta riset. Dalin Vitt. 3: 338 (c. 1752). Rosenstein PVetA 1789, s. 71 (1793: stupa). Riset (som användes vid skolaga) borde vara 6 quarter långt; bestå af sju spön, som i en vedjekrans korsvis instuckos att utgöra en klump, hvarefter de flätades, och, 1 1/2 quarter från lilländan, sambundos med en tråd. Ödmann Hågk. 51 (c. 1805; uppl. 1918). Bergman Patr. 129 (1928). — jfr BARNA-, BJÖRK-, FADERS-, KÅK-, PLÅGO-, SKOL-, TUKTO-RIS m. fl. — särsk.
a) i en stor mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr b δ, ε). Til ens galnes rygg hörer rijs. SalOrdspr. 10: 13 (öv. 1536). Rijs gör barnen wijs. SvOrds. C 1 a (1604). Slå Biörnen medh rijs .. (dvs.) Fåfäng aga. Grubb 731 (1665). Medan riset hemtas, kallnar vreden. Dahm Skolm. 147 (1846). Mjukaste riset svider värst. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i vissa uttr.
α) [jfr slita spö] slita ris; företrädesvis (o. numera nästan bl.) i fråga om en äldre rättslig strafform.
α’) bestraffas med ris. OPetri 4: 316 (c. 1540). Grefvinnan La Motte dömdes til at slita ris. GT 1786, nr 43, s. 1. Västerb. 1930, s. 149.
β’) (†) slita ris på ngn, slå l. bestraffa ngn med ris. G1R 19: 248 (1548: slijte 1 par rijss .. på honom); jfr γ. Bleff beslutit, at Domin(us) præposit(us) skolle stella henna och honno(m) för Kiörkiodörre(n) och låtha slijta rijs på deem. UppsDP 31/3 1596. ÅngermDomb. 6/7 1635, fol. 90.
β) (vard. o. i vitter stil) låta ngn smaka l. få smaka riset, ge ngn resp. få ris (i bet. 7); i sht i fråga om agande av barn. Lidman Blodsarv 77 (i handl. fr. c. 1850). Vill inte lillen vara snäll, får han smaka riset. Landsm. V. 5: 19 (1886). Ödman LitetTill 258 (1907, 1910).
γ) (om ä. förh.) par ris, om de vid risslitning samtidigt med två ris utdelade slagen; jfr PAR, sbst.1 1 f. G1R 19: 248 (1548). Minnesskr1734Lag 2: 858 (1934).
δ) (i sht i vitter stil) spara (på) riset o. d., vara sparsam med l. helt låta bli l. försumma att aga ngn (med ris). Then som spaar sitt rijs, han hatar sin son. SalOrdspr. 13: 24 (öv. 1536). Den gamla satsen, att den, som spar riset, fördärfvar sin son, är (osv.). VL 1908, nr 38, s. 7.
ε) (vard. o. i vitter stil) binda l. bryta l. skära (förr äv. göra) ris åt l. till l. för (sin) egen rygg l. bak l. rumpa l. åt l. till sig själv l. binda osv. sitt eget ris o. d., eg.: själv bryta l. tillvärka det ris varmed man blir bestraffad; vanl. bildl., för att beteckna att ngn företar sig ngt som vållar honom själv obehag l. svårigheter l. vållar hans egen ofärd o. d. The göra siälffue Rijs til sin egen kropp. Balck Es. 119 (1603). Mången giör rijs åth sin egen rumpa. Grubb 552 (1665). Att .. (de lantmän som suttit hemma på valdagen) därigenom bundit ris åt sin egen rygg, skola de kanske icke inse förr än det radikalsocialistiska regementet fått visa sina verkningar. Upsala(A) 1917, nr 217, s. 3.
ζ) kyssa riset, förr äv. på riset, eg. om ett gammalt bruk att låta ett barn kyssa det ris varmed det agats; företrädesvis (numera bl. i vitter stil, mindre br.) oeg. l. bildl., för att beteckna att ngn ödmjukar sig efter l. ödmjukt underkastar sig en bestraffning o. d.; jfr KYSSA 1 j α. Try slagh j eder slå wille / Medh thetta Rijsz (ss. botgöring) .. / Och sedan kyssa Rijset medh all flijt. Forsius Fosz 128 (1621). Björn fick några påminnelser vid sin Piece Sekter Misch-masch jämte något beröm. Han kysste på riset i ett svar till Recensenterne. Kellgren (SVS) 6: 265 (1790). IllSvOrdb. (1955).
η) (i sht i vitter stil) ha vuxit, äv. vara vuxen (i)från riset, bildl.: icke längre vara i den ålder då man kan agas med ris l. behandlas ss. ett barn, icke längre vara barn. Serenius (1741). Östergren (1936).
ϑ) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) hålla ngn under riset l. stå l. vara (förr äv. ligga) under riset l. under ngns ris o. d., hålla ngn i tukt resp. stå under ngns tuktan l. färla (jfr FÄRLA, slutet) l. uppsikt o. d.; jfr 7, 8 b α. Then sitt barn kärt haffuer, han håller thet alstädes vnder rijset. Syr. 30: 1 (öv. 1536). Det kåstar väl på för kött och blod at ligga under riset. Nohrborg 622 (c. 1765); jfr 8. Stå under riset. ÖoL (1852). Besökande, som hade döttrar eller systrar under nunnornas ris. Heidenstam Folkung. 2: 308 (1907). Inte vet man .. hur de yngre sönerna hade det, sedan vikingatågen slutat och de måste sitta hemma ”i askan” under faderns eller äldste broderns ris. TurÅ 1942, s. 89.
ι) (nu. mera bl. tillf., arkaiserande) ngns vilja sitter i (ändan på) riset l. i ngns ris, ss. beteckning för att ngn icke har en sådan ställning att han kan göra sin vilja gällande, utan är beroende av ngn som med aga l. på annat sätt kan tvinga honom. Din vilja sitter i ändan på riset, sade man åt mig i min barndom. De Geer Lillie 119 (1880). Hedin TalUngdemokr. 91 (1914).
7) bestraffning l. aga med ris, risbastu; jfr 6. Ge ngn, få ris. Han fick ris på bara stjärten. Hoo sin son haffuer käär, han giffuer honom offta rijs. LPetri Sir. 30: 1 (1561). Wi (dricka) Er (systrar) .. Ett stort glas winn tel; ohm ij ock Ertt Frugentimber icke giöre ås rett, då skule ij få ris på ehr rumpe, ner Jagh kommer hem tel Ehr Jgenn. MLewenhaupt (1579) i SvAutogrT 2: 44. (Böter för oljud i kyrkan) skulle (föräldrarna) uthlägga men deremot Barnen med rijs betala. KulturbVg. 1: 18 (1708). Få ris på bara kroppen. Skolordn. 1724, s. 32. (Han) bad att få slippa ris. Wisén i 3SAH 4: 119 (1889). Strindberg Kronbr. 87 (1902). — jfr FASTLAGS-RIS. — särsk. (†) i uttr. ris på l. åt ngn, oeg., ss. uttryck för ogillande av l. missnöje med l. förebråelse mot ngn. Rijs på honom som drogh fram om migh. GBanér (1597) i HB 2: 305. Rijss åt barne som (osv.). Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 52 (1692).
8) (i vitter stil) i bildl. anv. av 6 o. 7 (jfr 9, 10), om ngt som gm sin värkan liknar l. kan jämföras med (bestraffning med) ris.
a) i mer l. mindre tydligt utförd bild. Skall iach (dvs. Paulus) komma medh riset till idher, eller medh kärlech och saktmodogheetenes anda? 1Kor. 4: 21 (NT 1526). Gudz agas skarpa rijs. Ps. 1695, 53: 2. Hväs, lille qvickhets belzebut; / Än några ris! så är du fri. Thorild (SVS) 1: 111 (1783; till Kellgren). Ett finare ris lärer väl sällan hafva vidrört det qvinliga skinnet än just i denna satir (dvs. Leopolds dikt Den vackra bedjerskan). BEMalmström 3: 246 (c. 1860). Dessa rättfärdige, som svänga straffdomens ris. Högberg Fåg. 10 (1912).
b) allmännare, om ngt (person l. sak l. förhållande o. d.) som vållar ngn lidande l. obehag, oftast uppfattat ss. ett straff l. straffredskap; plågoris, gissel; tuktan; särsk. om hemsökelse l. prövning o. d. som uppfattas ss. ett av Gud l. ödet sänt straff. Under ödets ris. OPetri Hb. C 3 b (1529). Gudh th[e]n alzmect[igis]te haffu[er] lagt siit faderliige riiss på henne, th[et] hon siigh sielff nestan huarken fordre ell[e]r föde kan. 2SthmTb. 3: 325 (1566). Konung Pharao, som war Gudz rijss ther medh han straffade sitt folck Israels barn vthi Egypten. LPetri ChrPina I 8 a (1572). Tryy stoor rijs är för handen: / Krijgh, Pestilentz och hunger med. AndelPs. 430 (1614); jfr Ps. 1695, 309: 12. Ondt Samweet är ett Rijs för Hiertat. Grubb 642 (1665). Vildskytten hade blivit ett ris för samhället. Johansson RödaHuv. 1: 171 (1917). Ps. 1937, 73: 2. jfr FADERS-, LAND-, MÄNNISKO-, NÖDE-, PLÅGO-, TUKTO-RIS m. fl. särsk.
α) [jfr 6 b ϑ] (†) i uttr. stå under Guds ris, stå under Guds straffdom. Feigd höres i alla Länder / Sij vnder Gudz Rijs man står. Rudbeckius Starcke A 4 b (1624).
β) (†) i uttr. falla Gud l. Guds vrede o. d. i riset, ingripa i l. blanda sig i Guds straffande åtgärder o. d.; jfr FALLA VII 3. Mången rettsinnig christens böön föll hans gudomlige och faderlige wrede i rijset och blidkade thet een good deel. Gustaf II Adolf 169 (1617). SthmStadsord. 2: 215 (1710).
c) straffande med ord; klander, tadel; kritik; företrädesvis i förb. med ros, särsk. i uttr. ros och ris; jfr 10. En sorglig bana skalden går; / Ris får han endast eller — lager. Braun Dikt. 2: 116 (1838); jfr a. I Radiolyssnaren .. har jag sett att man på många håll ger radioprogrammen både ris och ros. Radiolyssn. 1927, nr 19, s. 3.
d) (†) om ngt som brukas att slå ngn med, vapen l. dyl. Vdi så måtte kunde mann brwke .. (fiendens) eijitt (dvs. eget) rijss, till att slåå honum medtt. E14R 1561, 1: 183 a.
9) (numera bl. tillf.) i bildl. anv. av 1, 2 l. (i sht) 6, om ngt som till det yttre liknar l. jämföres med ett ris l. fungerar (piskar ngt o. d.) ss. ett ris. Du havets jäsande sälta, som piskats av stormens ris. Karlfeldt FlBell. 20 (1918). — särsk.
a) (†) om kometsvans. På himmelen syntes en stor Comet, som vände riset söder-ut. VetAH 1781, s. 177 (1618). Wassenius Alm. 1744, s. 29. Kometer med sin strålsvans, af folket riset kallad. Afzelius Sag. 7: 134 (1853).
10) (förr) bildl., om snärtande, risande epigramartad dikt l. om dikt skriven i anledning av fastlagstiden (särsk. till fettisdagen) o. överlämnad till ngn ss. en skämtsam ersättning för fastlagsris, stundom typografiskt utformad ss. ett fastlagsris (jfr RIM-POKAL); jfr 8 c. Min Grefvinna säkert lider, / När hon läser detta Ris. Dalin Vitt. II. 4: 204 (1760). jfr: Fastlagsris Till det Täcka Könet. (Lundin o.) Strindberg GSthm 44 (i handl. fr. c. 1800; titel på dikt, typografiskt utformad ss. ett fastlagsris).
11) (†) skott, telning, stängel o. d.; äv. bildl.; jfr 1, 2 a. Itt Rijs skal vpgå vthaff Isaj slechte, och en Teelning vthaff hans root frucht bära. Jes. 11: 1 (Bib. 1541). Man (låter) af hvart par (humle-)Rötter icke .. mer än tre rijs eller vann drifva up. Oec. 275 (1730). Lät då Tistels höga stänglar / Fritt bland Hvetet skjuta ris! Dalin Vitt. II. 4: 177 (1756).
12) [jfr fsv. gulris, guldspö, guldstav, guldspira] (†) käpp, stav, spira l. dyl.; särsk. använt ss. symbol för härskarmakt l. rätt att styra l. disponera över ngt o. d. Aarons rijs som blomstrat hadhe. Ebr. 9: 4 (NT 1526; Bib. 1541: staff) The ogudactighas rijs scal icke aflatas offuer the rettferdighas lott. Psalt. 125: 3 (öv. 1536; Bib. 1541: spijra; Bib. 1703, 1917: spira). All tiyend aff fää och fåår, och alt thet vnder rijsz gåår, thet är een heligh tiyend Herranom. 3Mos. 27: 32 (Bib. 1541; Bib. 1917: herdestaven). Iagh skal läta komma idher vnder rijset. Hes. 20: 37 (Därs.; Bib. 1917: staven).
-BARM. [jfr dels holl. rijsberm, dels t. o. fr. risberme (sannol. inlånat från holl.)] (†) bärm beklädd med ris; jfr barm, sbst.2 OxBr. 6: 30 (1628). —
(6) -BASTU, förr äv. -BADSTUGA. (ngt vard.) sammanfattningen av de slag med riset som ngn får vid ett tillfälle, då han risas, ”omgång” l. ”kok” stryk med ris; äv. abstraktare: bestraffning l. aga med ris, ris; jfr -bad samt badstuga 3. Ge ngn l. få (en) risbastu. RP 10: 268 (1643). Ingen af barnen tycktes han älska så högt som mig, .. men ingen fick dock skarpare risbadstugor. Nyrén Charakt. 38 (c. 1765). ”Det är Gudi nog” — sa’ pojken, om risbastun. Holmström Sa’ han 17 (1876). I modrens åsyn tog hon gossen upp på sitt rum för att ge honom risbastu. Strindberg Giftas 2: 44 (1886). Martinson Kvinn. 113 (1933). särsk. bildl. Kritikens risbastur. Kellgren (SVS) 4: 247 (1781). Blomberg Bab. 256 (1928). —
-BEKLÄDNAD. i sht bef. beklädnad (av vall l. dyl.) med ris; äv. konkret, om riset. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 246 (1880). —
(2) -BOK; pl. -ar. [jfr d. risbøg] skogsv. jfr -träd. AmirCollProt. 1691, s. 274. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 374. —
-BORSTE, se d. o. —
(3, 4) -BRÄNNA, v., -ing. bränna riset på (hygge, markområde l. dyl.). Salander Gårdzf. 168 (1727: Risbränning). Genom risbränning gjorde man jorden mera lämplig för skogsfrösådd. JernkA 1875, s. 3. Ängsmarken rödjes, risbrännes och insås med sämre gräsfrö. MeddLandtbrStyr. 1904, 1: 4. —
-BUNKE. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) rishög; jfr bunke 4. Benedictsson Folkl. 64 (1887). SkånD(B) 1958, nr 87, s. 13. —
-BUSKE. [jfr nor. risbusk, mlt. rīsbusch]
1) (numera bl. tillf.) till 2: buske med (vedartade grenar o.) risig växt, (risig) buske. Rudbeck Atl. 4: 99 (1702). Abrahamsson 459 (i handl. fr. 1703). (De) samlade .. ihop .. torrt gräs och risbuskar och tände upp värmeeld. Moberg Nybygg. 318 (1956).
(3, 4 c) -BYGD. [jfr -bygge] geogr. benämning på områden (i sht i Skåne) som utgöra övergångsområden mellan skogsbygd o. slättbygd; i sht i sg. best.; jfr mellan-bygd. HdlUppmätnVaranBjäre 1707, s. 3. SvGeogrÅb. 1928, s. 24. —
(4 c) -BYGGE. (†) nybygge med jord som upptagits från ”ris o. rot”. VDAkt. 1714, nr 64. Thet förspörjes, at igenom många Torp, Backestugur och Risbyggen, hvilka blifvit uptagne, Skogarne uti Riket mycket kommit at tilgripas och ödas. Bergv. 1: 783 (1734). —
-BÄDD. bädd av ris.
2) motsv. bädd 5. Ström Skogsh. 280 (1830). Kafvelbroarna .. ha i allmänhet det gemensamt, att de hvila på en risbädd. UpplFmT 26—28: 94 (1910). —
-DIKE. (förr) lant. ett slags täckdike med en vattenavledande bottenfyllning av packat ris. Arrhenius Jordbr. 1: 54 (1859). —
(2) -EK.
1) [jfr d. riseg] (numera föga br.) skogsv. (ung) ek med buskliknande, risig växt, kvastek. UpplDomb. 8: 106 (1586). Cnattingius (1877, 1894).
-ELD. [jfr t. reisfeuer] eld till vilken ris utgör bränslet, brasa av ris. Læstadius 1Journ. 462 (1831). —
-FISK. fisk. om vissa fiskar (t. ex. gädda o. abborre) som ofta leka bland ris, på översvämmade myrar o. d. SvFiskelex. (1955). —
-FLÄTNING. flätning av ris; vanl. konkret. Ström Skogsh. 275 (1837). Kojor av lerklinad risflätning. Rig 1935, s. 5. —
(3, 4) -FULL. (numera bl. tillf.) om terräng l. väg o. d.: full av ris. En hård, törnigh, rijsfull wägh. EErici ConcPortCoeli A 4 a (1609). —
-FÄLLA, r. l. f. (i vissa trakter) fälla med kvarliggande ris från de fällda träden; jfr sur-, syr-fälla. JStålhammar (1706) i KKD 7: 125. —
(2) -GRENIG. (numera knappast br.) risigt grenig. Retzius Djurr. 230 (1772). Fries BotUtfl. 2: 294 (1840, 1852). —
-GRIND. tekn. grind (se grind, sbst.1 3) av ris. Risgrindar för turbiner. TT 1903, Annonsbil. nr 37, s. VI. —
(2) -GRÄS, sbst.1 (sbst.2 se ris, sbst.2 ssgr). (numera bl. i Finl.) bot. växten Lycopodium selago Lin. (med grov stjälk o. styva, barrlika blad), lopplummer, luslummer; jfr rev-gräs 2. Haartman Sjukd. 211 (1765). Ahlman (1872). —
-GUMMA, sbst.1 (sbst.2 se ris, sbst.4 ssgr). (förr) gumma som gick omkring o. sålde hackat gran- l. enris (att strö på golvet). SvSlöjdFT 1924, s. 132. —
-GÅRD. [fsv. risgarþer]
1) (numera föga br.) risgärdsgård, risstängsel; flätvärk av ris; äv. om ett av en risgärdsgård inhägnat område. Emedan man nu hafwer bekommet Rijss och Störar, achtar man denn (dvs. portmuren) .. innantill med flettiade Rijssgårdar, som best skee kan formera. BrinkmArch. 2: 120 (1656). Sedan lade han 60 Mousqueterare förtäckta i en risgård, långs åt stranden. Nordberg C12 1: 910 (1740). För att .. begränsa sandens flygande anlägger man en skid- eller risgård emot vindsidan. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 358 (1857). Östergren (1936).
2) fisk. o. jäg. stängsel av (flätat) ris l. i marken nedstuckna riskvistar l. smärre björkar o. d., som bilda(r) ledarm till fångstredskap för fisk l. fågel (ryssja, mjärde o. d.). Rålamb 13: 95 (1690). Levander DalBondek. 1: 23 (1943). —
-GÄRDE. [jfr d. risgærde, nor. risgjerde] (numera i sht i vissa trakter) risgärdsgård, risstängsel. Osbeck Lah. 191 (1796). Selander LevLandsk. 312 (1955). —
-HAG. (i vissa trakter)
1) risgärdsgård, risstängsel. Rääf Ydre 3: 398 (i handl. fr. 1594). Största dehlen Ängar äro med Rishag allenast omstängde. BtVLand 1: 79 (1775). Ymer 1941, s. 47.
-HAGE l. -HAGA. (bygdemålsfärgat i Norrl.) = -hag 1. (De) wore wahne lijka såsom Willdiur at krypa in vnder såne Snar (dvs. snår) och Rijshagar. Sylvius Curtius 443 (1682). Västerb. 1940, s. 56. —
-HARV. [jfr d. risharve, nor. risharv] lant. (förr använd) primitiv harv bestående av en trädstam med på ena sidan kvarlämnade grenar l. grenknaggar l. av flera sammanfogade risiga trädstammar l. av en harvställning med däri inflätade risiga grenar (särsk. hagtornsgrenar) l. dyl.; jfr -sugga. Gadd Landtsk. 3: 145 (1777). jfr svedje-risharv. —
-HUMLEGÅRD~002, äv. ~200. (förr) humlegård vari humlen odlades på visst primitivt sätt, särsk. utmärkt därav att humlefältet övertäcktes med ris. Bromelius Lup. 18 (1687). Juhlin-Dannfelt 152 (1886). —
-HÄMTA, v., -ning. [sv. dial. rishämta] (†) rensa ett område (i sht en äng) från ris, löv o. d.; dels tr., med obj. betecknande området, dels intr. Linné Gothl. 237 (1745). Elin och Karin rishämtade på Gärdet. Sjögren Journ. 13/5 1786. VDAkt. Brev 30/4 1850. —
-HÖG, r. l. m. Bureus Suml. 54 (c. 1600). särsk. (†) supa som en rishög, omåttligt, ”som en svamp”. Mont-Louis FrSpr. 292 (1739). —
(3 l. 4?) -HÖVDE, m. l. n. [fsv. rishofþe, rishöfþe, rishufþi, m., äv. ss. beteckning för gärdsgård av visst slag; den urspr. bet. o. härledningen av den senare leden omtvistad (enl. Wennström TjuvnForn. 386 ff. (1936) till hävda 1); jfr äv. (med samma bet.) dels fsv. risbiter, riskulle, dels isl. hrísungr] (†) barn som avlats av en fredlös fader som i hemlighet smugit sig in i landet. FörarbSvLag 1: 336, 337 (1690). jfr: Rijsshöffde heter (i landslagens ärvdabalk, kap. 8) thet barn, som biltoger .. man .. afflar med siin hustru. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 142. —
(6, 7) -KANSLER(N). hist. vedernamn på rikskanslern Fredrik Sparre († 1803), föranlett av att han i samband med (den 1794 fällda) domen över Magdalena Rudenschöld († 1823) ss. ett ytterligare straff yrkade på offentlig risslitning. BL 13: 13 (1847). —
-KASE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rishög; risbål. Månsson Siöb. 58 (1644). (I Österbotten) brändes på julmorgonen facklor och riskasar längs körvägarna. Celander NordJul 1: 247 (1928). I en riskase ruvar .. en gräsand på 6 ägg. TurÅ 1952, s. 137. —
-KNIPPA, r. l. f., l. -KNIPPE, n. [jfr dan. o. nor. risknippe]
1) till 4: knippa l. bunt av ris; ofta liktydigt med: faskin. Schroderus Comenius 529 (1639). Siwertz Sel. 2: 224 (1920).
2) till 4, 6: knippa av smidiga kvistar, använd ss. bestraffningsredskap; jfr fascer. Ekblad 111 (1764). HantvB I. 1: 445 (1934). —
(2, 4) -KORALL. (†) polyp av släktet Sertularia Lin., vars kolonier bilda ”grenar” som likna ett fint ris. Hartman Naturk. 277 (1836). Björkman (1889). —
-KORG. [fsv. riskorgher; jfr d. riskurv] (om ä. förh.) korg flätad av ris; jfr vidje-korg. LMil. 2: Föret. 53 (1764). —
-KRAKE. (†) eg.: torr trädgren l. dyl. (jfr krake, sbst.4 1); oeg. l. bildl.: ngt torrt o. magert, särsk. magert o. eländigt kreatur. Serenius Ccc 2 b (1734). Dahlman Reddej. 28 (1743). ÖoL (1852). —
(2, 3) -KRATT, n. (utom i södra Sv. nästan bl. i vitter stil) risig buskvegetation, risigt busksnår, risig småskog o. d. FoFl. 1952, s. 27. —
-KVAST, sbst.1 (sbst.2 se ris, sbst.2 ssgr). [jfr d. riskost, nor. riskost, riskvast, t. reisbesen] kvast (se d. o. 2) av kvistar; särsk. om sopkvast av smidiga (björk)kvistar; jfr björk-kvast. Broman Glys. 3: 349 (c. 1740). Att (i marken) nedsticka höga risqvastar, som afhålla frosten från (bok-)plantorne. Ström Skogsh. 217 (1846). Gamle Sven Fager .. band riskvastar. NDagar 96 (1906). särsk. (enst.) om ris använt till bestraffning. (Personer som dansa lättsinnigt) bör man skilja åt med Pryglar och Ris-qvastar. Weise 1: 207 (1769). —
-KVIST. [fsv. risqvister; jfr dan. o. nor. riskvist]
1) (†) till 1, 2: liten tunn gren l. torr, risig kvist (på träd l. buske). The twenne Rijsqwistar, wedh hwilke han (som flytt undan vilddjuret ned i en brunn) sigh höll. Forsius Fosz 512 (1621). Tegnér (WB) 6: 294 (1830).
2) till 4: nedfallen l. avskuren l. avbruten o. d. mindre gren l. kvist. Helsingius (1587). Skogen var avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. Lagerlöf Holg. 2: 287 (1907). —
(2, 3) -KÄRR, sbst.1 (sbst.2 se ris, sbst.2 ssgr). [jfr d. riskær] bevuxet med ris. Högbom Norrl. 180 (1906). —
-KÄRVE, sbst.1 (sbst.2 se ris, sbst.2 ssgr). risknippa bunden till en kärve. SvLantmät. 1: 184 (i handl. fr. 1697). —
(2, 5) -LAV. bot. om lavar med rislik växt.
(3?) -LO, m. l. r. (†)
-LÖV. (i sht förr) ris av små kvistar med kvarsittande löv, avsett till kreatursfoder; motsatt: repat löv, stryklöv. LAHT 1918, s. 398. —
(2, 3) -MARK, sbst.1 (sbst.2 se ris, sbst.2 ssgr). [fsv. rismark] mark bevuxen med ris l. risig småskog l. buskvegetation l. dyl. G1R 12: 34 (1538). —
(6, 7) -MAT, sbst.1 (sbst.2 se ris, sbst.2 ssgr), m. [sv. dial. (Hälsingl.) rismat; jfr med avs. på den senare ssgsleden sv. dial. lusmat, rackarmat ss. nedsättande personbenämningar, sannol. urspr. med en bet. ”föda för löss resp. för rackaren”, med mat, sbst.2, ss. senare ssgsled] (†) person (barn) som gjort sig förtjänt av aga (med ris) l. dyl. Schroderus Dict. 143 (c. 1635). Juslenius 442 (1745). —
1) till 2, 3: matta (se matta, sbst.1 2 a) av risig vegetation; jfr björn-ris-matta. SvRike I. 2: 61 (1900).
2) till 4: matta (se matta, sbst.1 1) flätad av ris. Lind 1: 235 (1738). (Strand-)beklädnaden kan .. givas form av faskiner och rismattor. HbSkogstekn. 344 (1922). —
(2, 3) -MOSSE. (i fackspr.)
1) mosse bevuxen med ris. Den i Sverige vanligaste rismossen är ljungmossen. SD(L) 1894, nr 41, s. 4.
(6) -OLJA, sbst.1 (sbst.2 se ryss-olja anm.), r. l. f. (†) aga med ris, risbastu; jfr björk-, påk-olja. Risolja är det kraftigsta vatn at utsläcka pojke-brånad. Livin Kyrk. 140 (1781). —
(6, 7) -PLIKT. (ris- 1597—1934. rise- 1599—1928) (†) om rättslig bestraffning med ris, risslitning; äv. i uttr. stå risplikt, undergå risslitning o. därvid schavottera på en offentlig plats; jfr plikt, sbst.1 6 b β. VDP 17/5 1597. Ho(n) moste stå Rijsplicht wid lexa(n)d och kop(er) berghit. VästeråsDP 12/4 1598. Att miszgierningz menniskior mångastädes alt för ringa blifwa straffade medh gatulopp och rijszplicht, för Tingz- och Rådstugudören. Stiernman Riksd. 1691 (1672). Schmedeman Just. 1163 (1687). NorrlS 14: 127 (1934; om förh. c. 1640). —
-SAMLARE, m.||ig., om sak r. l. m.
-SEGEL. (om ä. förh.) primitivt segel av lövruskor l. ris. Rissegel å båtar och ekstockar. PH 8: 329 (1766). —
-SKAFT. (mera tillf.)
-SKIKT.
2) till 4. —
(2, 3) -SKOG. (ris- 1652 osv. rise- 1700) [jfr d. risskov]
1) skog vars vegetation utgöres av ris o. buskar l. (i sht unga) träd med risig, buskliknande växt, risig småskog; rismark. Wollimhaus Ind. (1652). Ekar, som äro på något sätt felaktige, det må bestå i vantreflighet, röt-skada, ihålighet, eller upväxte til ris-skog. Fischerström 1: 337 (1779). Ymer 1939, s. 234.
-SKONING. (i fackspr.) konkret: strand- l. bottenskoning av grenar o. ris. TNCPubl. 23: 22 (1954). —
(6) -SKÅP. (förr) skåp för förvaring av ris, t. ex. i skola. Ödmann Hågk. 55 (c. 1805; uppl. 1918). —
(6) -SKÄRNINGS-HÖGTID. (om ä. förh.) Riset .. tillverkades af (skol-)barnen sjelfva vid serskildta risskärnings-högtider. Dahm Skolm. 250 (1846). —
(6 b α) -SLITANDE, n. = -slitning (o. med samma bruklighet). L. Paulinus Gothus MonPac. 834 (1628). LBÄ 33—35: 83 (1800). —
(6 b α) -SLITNING. [jfr spö-slitning] aga l. (företrädesvis o. numera nästan bl., om ä. förh.) rättslig bestraffning med ris. Schmedeman Just. 1535 (1699). Man skilde .. på spöslitning, som gällde manliga delinkventer, och risslitning eller hudstrykning, som var ett världsligt straff för kvinnor och barn, men såsom kyrkligt även kunde utövas på män. Kulturen 1939, s. 56. —
-SNAPP ~snap2 l. -NAPP ~nap2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. (-napp 1748—1940. -snapp 1914) [sannol. av sv. dial. rissnarp (möjl. ombildning av d. o. i anslutning till snappa resp. nappa, v.)] (om ä. förh.) = -kniv. HdlÅgerupArk. 1748. SvFolket ÖversB 27 (1940). —
(6, 7) -STRAFF. [jfr nor. risstraf] särsk. (förr) om rättslig bestraffning med ris, risslitning. Wedberg 1HD 29 (i handl. fr. 1790). —
-STRÄNG, r. l. m. särsk. (i fackspr.) till 2 l. 3, om sträng av risig vegetation. Högbom Norrl. 325 (1906). —
(2, 4) -STYGN. (†) gemensam beteckning för en grupp broderistygn som bilda sammanhängande rankor; jfr kråk-spark 2. Berg Handarb. 138 (1874). Freja 1885, s. 168. —
-STÅND.
1) till 2: stånd av ris.
-STÄNGSEL. stängsel av (flätat) ris; jfr -gård 1, -gärdsgård. SvTyHlex. (1851). Berg Krig. 33 (1915). —
-SUGGA. (förr) redskap för uppluckring av jorden, bestående av en trädstam med bevarade grova grenknaggar; jfr -harv. SvD(A) 1930, nr 252, s. 6. —
-TAGNING. handlingen att ta (bryta l. hugga av o. d.) ris från träd l. buskar. Skogvakt. 1893, s. 67. —
(10) -TRYCK. (förr) tryck av dikt som var typografiskt utformat ss. ett fastlagsris. (Lundin o.) Strindberg GSthm 45 (1880; med bild s. 44). —
-TUGG. (i sht i fackspr.) med särskild maskin (tuggmaskin, ristuggare) sönderdelat ris, för användning till bränsle o. d.; jfr trä-tugg. SvD(A) 1917, nr 310 B, s. 1. —
-TUGGARE, r. l. m. (i sht i fackspr.) maskin för sönderdelning av ris till ristugg. NDA(AB) 1916, nr 175, s. 2. —
-TUGGNING. (i sht i fackspr.) sönderdelning av ris till ristugg medelst särskild maskin (tuggmaskin, ristuggare). HbSkogstekn. 801 (1922).
-TÄCKE.
-TÄCKNING. övertäckande av ngt med ris; äv. konkret, om det av riset bildade täcket. Ström Skogsh. 275 (1837). —
-VASE.
2) [specialanv. av 1] fisk. vase av ris o. d. som anbringas i vatten ss. lekplats för vissa fiskar o. skydd för fiskyngel, fiskvase, syre. TIdr. 1883, s. 20. —
-VED. [jfr dan. o. nor. risved] bränsle som består av l. hugges upp av ris. Cnattingius (1877, 1894). —
(2) -VIDE. bot. om vissa videarter med risig växt, särsk. Salix depressa Lin., S. myrsinites Lin. o. S. arbuscula Lin. Fries BotUtfl. 3: 296 (1859, 1864). —
-VÄRK, n. [jfr d. risværk, t. reiswerk] byggnadsvärk l. flätvärk o. d. av ris. OxBr. 11: 587 (1630). —
-VÄRKE. (i vissa trakter) fisk. värke (fiskredskap) tillvärkad av ris o. d.; jfr -arm, -gård 2. SvRike I. 1: 277 (1899). —
(6) -ÖRT. (†) sannol. om växt av släktet Ferula Lin. (med kraftig stängel, förr använd att aga med). (Lat.) Ferula. (Sv.) Rijszört. Rudbeck HortBot. 42 (1685). (Sv.) Risört .. (t.) Steckenkraut .. (nylat.) ferula. ÖoL (1852).
B (†): RISE-PLIKT, -SKOG, se A. —
Spalt R 2123 band 22, 1959