| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
BORT bor4t, adv.
— jfr BORTRE.
1) om rörelse l. förflyttning som innebär ett aflägsnande från den plats där ngn l. ngt befinner sig. Resa långt bort i främmande land. Han ämnar sig längre bort. jfr BEGIFVA SIG, BLÅSA, BÄRA, DRAGA, DRIFVA, FARA, FLY, FLYGA, GÅ, HAFVA, KASTA, LÄGGA, LÖPA, RESA, RUSA, SKAFFA, SKICKA, SKYNDA, STÖTA, SVÄMMA, TAGA BORT o. d. samt utan (utsatt) rörelseverb: LÄNGTA, MÅSTE, SKOLA, VILJA, ÄMNA SIG, ÖNSKA SIG BORT o. d. — särsk.
a) från hemmet, till främmande; på besök l. bjudning; äfv. bildl. Lämna bort tvätten, motsatt: tvätta hemma. Om barnen äro snälla, få de följa med bort i eftermiddag. Gack bortt och beedz aff alla tina granhustrur toom kärill. 2 Kon. 4: 3 (Bib. 1541). Hem och bårt. Sahlstedt (1773); jfr 6 b. Stjärnan från Betlehem / leder ej bort, men hem. Rydberg Vap. 75 (1891).
b) om aflägsnandet af ngn l. ngt från ngn l. ngt, så att det från hvilket aflägsnandet sker, mister (all beröring l. kontakt med) det som aflägsnats; äfv. i mer l. mindre bildl. o. oeg. anv. Skole wij kasta hand och ögha bort for förargelse skul, mykit meera clädhen när the giffua tilfelle til synd. O. Petri Clost. F 1 b (1528). Tagh icke thin helga anda bort j frå mich. Mess. 1531, s. C 2 a. Soldaterne hade röfwat bort för them alt hwad the öfwer kommo. RARP 6: 67 (1657). Sweria bort sin Siäl och Salligheet. Växiö domk. akt. 1691, nr 132. Barnet sjelf skall bort från moderns / Sköt. C. V. A. Strandberg 1: 176 (1859). Praktiska bestyr (m. m.) .. gör ofta, att .. (folkhögskoleläraren) kommer alldeles bort från värkliga studier. J. A. Lundell i Sv. spörsm. 3: 15 (1893).
c) undan, å sido, afsides. Lägg bort arbetet, vi ska äta nu. Jag ställde bort stolen, för att den inte skulle stå i vägen.
d) om afskiljandet l. aflägsnandet af ngt från det som det är fäst vid l. utgör en del af l. ingår i; ofta närmande sig 2; jfr ARBETA, BORSTA, ETSA, FILTRERA, HUGGA, HYFLA, RENSA, RIFVA, SKÄRA, SLIPA, SLITA BORT o. d.
e) (i Finl.) om aftagandet o. d. af kläder l. dyl. som man har på sig. Vi ta bort klädningarna och gå i bara underkjolen. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 32 (1886). Månne gossen i sömnen sparkat bort täcket. Bergroth Finlandssv. 251 (1917).
f) om det förhållandet att ngn l. ngt kommer l. bringas från den rätta vägen, från rätta stället, ur riktig ordning l. riktigt skick o. d.; i eg. o. öfverförd bem.; jfr GÅ BORT SIG, BORTKOMMEN; BLANDA, FUSKA, KLEMA, KOLLRA, SKÄMMA, VILLA BORT o. d.
g) imperativiskt utan (utsatt) verb för att uttrycka en uppmaning, en befallning o. d. att aflägsna sig l. ngt; i talspr. numera oftast i förening med prep. med. Bort med er, ungar! Bort med tassarna! Föreningen ”Bort med tobaken!” Bortt medh the affgudhar. Hos. 14: 9 (Bib. 1541). Bort Böcker, Cirklar och Pennor. Stiernhielm Herc. 124 (1648, 1668). Bort från mig! jag känner dig ej, dåre! Böttiger 3: 294 (1858). Bort, bort hvila, rast och fred! Runeberg 5: 7 (1860). Bort I vuxne och förvuxne! Kom till mig, du unga slägt! Rydberg Dikt. 1: 29 (1876, 1882). — särsk. (ålderdomligt l. ngn gg skämts. arkaiserande) i uttr. bort det! vare det fjärran (från mig, oss osv. att säga l. göra så), det kommer icke i fråga, tro icke det. Är gudh oretferdugh?, Bort thet. Rom. 9: 14 (NT 1526). Bort thet ath iach vthaff någhon ting skulle beröma migh. Gal. 6: 14 (Därs.). Bort det, att kämpen / Skulle dö nesligt / På mjuka bädden. Geijer I. 3: 194 (1811). I sin lifstid hade .. (våra hedniska förfäder) aldrig hört talas om herren Jesus. Skulle de för denna ofrivilliga okunnighet blifvit dömde till kval, som skola räcka i evighet? Bort det, Margit! Rydberg Vap. 109 (1891). i vers ngn gg utan det. Bort! at tu blott Faders-namn / Endast skulle föra. Lybecker 210 (c. 1715). J. G. Hallman Vitt. 71 (1756).
h) om aflägsnande l. afskedande af ngn från en plats l. befattning. Pigan skall bort i morgon dag! Gästernas föreställningar gjorde verkan: kyparen kom bort. jfr KÖRA BORT o. d.
2) om det förhållandet att ngn l. ngt (aflägsnas så att han l. det) upphör (att finnas till) l. försvinner (i verkligheten l. ur människors medvetande) l. att ngn upphör med ngt l. gör undan ngt l. gör slut på l. förstör l. förlorar ngt o. d. Man kan inte resonera bort fakta. Jag har sofvit bort hufvudvärken. Han glömde bort att han skulle gå på föreläsningen. Boken har kommit bort för mig. Min gudh tagh mich icke bort j mina halffua dagar. Mess. 1531, s. C 2 b. Ekarna huggas mykit bort. Bureus Suml. 56 (c. 1600). Mörker och dimba gå bort. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651). Jag hade dansat bort min lycka, jag. Fröding N. dikt. 16 (1894). — särsk.
a) om det förhållandet att ngn l. ngt undergår en (förstörelse)process som så småningom gör slut på hans l. dess existens l. medvetande l. förutvarande tillstånd o. d.; jfr DOMNA, DUNSTA, DÖ, FALNA, RUTTNA, SLOCKNA, SVIMMA, TORKA, TYNA, VISSNA BORT o. d.
b) om det förhållandet att tid förgår. Jag för min del önskar, efter som tiden har så gåt bårt, at man måtte nu få komma til arbetet. 2 RARP 4: 70 (1726). En stund flöt bort. Runeberg 2: 46 (1848). Låt ingen dag gå fåfängt bort, så vinnes lärdom inom kort. Sv. ordspråksb. 57 (1865).
3) om det förhållandet att man gör sig af med l. frånhänder sig själf l. ngn annan (makten l. förfoganderätten öfver) ngt; jfr ACKORDERA, ARRENDERA, AUKTIONERA, BYTA, DISPONERA, DONERA, GIFTA, GIFVA, HYRA, LOFVA, PANTA, SKÄNKA, SÄLJA, TESTAMENTERA BORT o. d.
4) om det förhållandet att ngt går åt l. förbrukas. Huad de öffuer bekommo på oxerna, gich bortt vti Tull, fracht och förtärning. Växiö rådstur. prot. 1643, s. 1187. Dessa stora metafysici .., som .. tänka bort år och lifstider öfver ord, läsarter, systemer. Leopold 5: 402 (1802). På detta sätt pratade man bort tiden. Bergdahl Till Antipoden 99 (1906).
5) [utveckladt ur 1] om det förhållandet att ngt vändes åt annat håll än det åt hvilket det förut varit vändt (jfr 6). Jag vände bort blicken, vände mig bort från det obehagliga skådespelet. Se bort från ngt, i eg. o. bildl. bem.
6) om riktning o. d.
a) tillsammans med prep. l. adv. uttryckande riktning åt visst håll l. närmande till viss punkt från den talandes l. handlandes ståndpunkt l. från viss annan utgångspunkt; i förb. bort (e)mot, se BORTEMOT. — bort (i)från. Vägen bort från Gud. Böös Betr. 12 (1903). jfr BORTIFRÅN. — bort före, se BORTFÖRE. — bort (i)genom. Sahlstedt (1773). Weste (1807). Derefter klingade tusentals krukor hela gränden bort igenom. Heidenstam Vallf. 22 (1888). Det hörs en ifrig täflan / bort genom solig dal / emellan pilens pipa / och hackspetts vårsignal. Gellerstedt Efters. 113 (1891). Jag (gick) nedför ett par vindeltrappor och bortgenom våningen. Högberg Jesu br. 2: 226 (1915). särsk. (†) i uttr. och så bort igenom, och så vidare. Schultze Ordb. 1477 (c. 1755). — bort om, se BORTOM. — bort till. Ph(yllium) siccifolium förekommer från Seychellerna öfver Java och Timor bort till Nya Guinea. NF 17: 240 (1892). Fästfolket smålog alltjämt bort till Rika. Ullman En flickas ära 212 (1909). (†) oeg., i fråga om antal: bortåt, nära. (I Riga) äre bort til een 300 Stycken (ryssar) omkringh Befästningen. N. Av. 28 aug. 1656, Extr. s. 7. — bort åt, se BORTÅT. — dit bort, se DIT, sp. 1690.
b) i riktning från hemmet l. annan utgångspunkt, på bortvägen; motsatt: hem, åter, tillbaka; jfr 1 a. (Han) moste reesa fem mijl, half tredje bort och half tredje hem. Växiö domk. akt. 1711, nr 156. Resan bort och tillbakas. Linné Bref I. 1: 310 (1731). Anspänd för släda var .. (den tama älgen) alltid något trög bort; men på hemvägen vågade jag icke åka så fort som han kunde trafva. I. af Darelli i VetAH 1819, s. 227.
c) i fråga om (penning)skuld o. d. Han är skyldig bort mer än han äger.
7) om (befintlighet på) afstånd från det ställe till hvilket ordet sättes l. tänkes i relation: borta; i sht föregånget af långt (längre, längst) l. dyl. bestämningsord. Han bor långt bort, ett stycke längre bort. Hvem sitter där längst bort? The gamble Göthar .. haffua boodt ther nw är Vngern, eller och lenger bort. O. Petri Kr. 8 (c. 1540). Långt bort från hofvets dån vi herdars lekar skötte. Lidner 1: 26 (1781). Hvad är längre bort än Solen? Kellgren (1789) i 2 Saml. 8: 17. Bort vid en grind uti en skog / Ett litet gammalt tempel stog. Bellman 4: 58 (1791). Där bort på fjällen. Stagnelius (SVS) 1: 5 (1812). Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Geijer I. 3: 286 (1815). Det var dans bort i vägen. Fröding Guit. 41 (1891). Där längst bort på gatan kommer någon. Andersson Terentius Phormio 7 (1896). Han stannade ett stycke bort. Berg Sjöfallsb. 132 (1910). — särsk.
a) i öfverförd anv. Siukdom .. förekommer oss i tankan, som myket fiärran, och döden såsom ännu lengre bort. Rydelius Förn. 174 (1721, 1737). Hvarken hans Söner, Sonesöner, eller andre af des efterkommande längre bort uti ätten. Lagerbring 1 Hist. 2: 265 (1773).
b) (†) icke hemma, icke tillstädes, borta. Ungdomen war mestadelen bortt, och the som wore tilstädes, lose ostraffelighen (dvs. läste oklanderligt). Murenius Acta visit. 557 (1664). Jag (har) .. varit bort och talt vid brodern. Boding Mick. Illp. 33 (1741). (Jag) Åt ingen afton, ty de andra åto bort hos Camrerskan Tengström. Z. Topelius (1832) hos Vasenius Topelius 1: 430. Då jag varit hem med barnen och alla andra bort. C. S. Topelius (1840) Därs. 2: 349.
c) (†) icke på sin plats, icke till finnandes, borta. Gudh bettre mig alla mina redhhestar ära bårt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 28 (1690). Så gnugga han där just (vid tinningen) och tog hela bundten hår, sen dess är det bort. Ahrenberg Hihul. 91 (1889).
8) om afstånd i tid; i allm. föregånget af långt l. dyl. bestämningsord. Långt bort i tiden. Forsell Sällskapslif 121 (1845). (Damaskus’) historia sträcker sig ända bort i sagotiden. Beskow Resem. 390 (1861). Bort i tiden en gång / Förr än Kina blef kändt. Josephson Gula rosor 50 (1896). — i obr. förb. Ther längre bort (dvs. i början af året) äre: Toorsmånan, Göyemånan, och Marszmånan: Här närmare äre Aprill-, och Maijmånan. Schroderus Comenius 780 (1639). Skulle dhen sedhen inthz längre bortt (dvs. längre tillbaka) hafua sitt vhrsprungh. J. Baazius i Växiö domk. arkiv 1667, nr 382.
9) (†) i uttr. en tid bort, under (förloppet af) ngn tid, en tid bortåt o. d., samt [efter t. in einem fort] i ett bort, oafbrutet. Ehuruväl .. (grufvan) nu een tijdh bordt i denne höst hafver varidt svagh. Oxenst. brefv. 11: 242 (1646). Jagh (har) en Rundh tijdh bort, .. uppehållit (dvs. underhållit) .. Nissenium hoos migh. Växiö domk. akt. 1669, nr 166. (Bruden) måste alt tiuta och lipla i ett bort. Carl XII Bref 41 (1701). Mazeppa såg Konungen .. stå på gården hela stunden bort med bart hufvud. Nordberg C. XII 1: 873 (1740).
Sammansättningar.
Anm. I st. f. här nedan anförda verbala ssgr, hvilka i allm. hafva en viss skriftspråksprägel, användas numera oftast, i sht i talspr., ssgrnas båda delar i fri förb. ss. skilda ord (se ”Särskilda förbindelser” under de olika verben). Endast i p. pr., p. pf. o. vbalsubstantiven äro delarna i regel oskiljbara, o. af åtskilliga, i sht intr. verb äro dessa former de så godt som ensamt brukliga. Bland öfriga böjningsformer träffas sammansättning ngt oftare i inf., sup. o. i pass. på -s än i andra. Vid finita former är sammansättning jämförelsevis vanligare i bisatser än i hufvudsatser. I bildl. l. oeg. anv. är den fasta ssgstypen vanligare; jfr t. ex. BORT-SE. Vid en del verb, i sht med mera utpräglad skriftspråks- l. fackprägel, är ssg genomgående vanligare än fri förbindelse; så t. ex. vid BORT-BESVÄRJA, -BEVISA, -DEMONSTRERA, -DISPUTERA, -ERODERA, -FJÄRMA, -FRAKTA, sjöt., -FÄSTA (jord), -MISTA. I ä. tid är det stundom svårt att skilja mellan fri förb. o. ssg., då partikeln står före verbet.
Vid de verbala ssgrna ha här nedan icke medtagits vbalsbst. på -ande, hvilka i regel kunna bildas till hvarje upptaget verb utom till dem vid hvilka vbalsbst. på -ende särskildt anförts.
(2) -ADVOCERA, -ing. med anv. af advokatyr söka bevisa obefintligheten l. oriktigheten o. d. af (ngt), advocera bort. Dessa (fel) skola icke bortadvoceras, utan erkännas. Palmblad Norige Bih. 9 (1847). Schück Världslitt. hist. 1: 35 (1898). —
(2) -AFLA, -ing. (i fackspr.) gm afvel aflägsna l. borttaga (viss egenskap hos viss djurras). Tidskr. f. landtm. 1886, s. 700. —
(3) -ALIENERA, -ing. (numera knappast br.) afhända sig, afyttra, abalienera. Krigzmans hemman, hwilke K: M:tt icke wille bortalienera, uthan låta them altidh .. höra under Cronan. RARP 4: 337 (1650). —
(2) -ANALYSERA, -ing. gm analys aflägsna l. göra slut på, analysera bort. En verklig inre krafternas och väsendenas enhet, hvilken man icke förmådde bortgrubbla eller bortanalysera. Norström Den nyaste män. 15 (1906). —
-ANDAS.
1) till 1: utsända med andedräkten, andas ut. Almqvist Törnr. b. 1: 133 (1839). Finge jag .. i sång bortandas min själ. Collan Dikt. 135 (1864).
2) till 1 l. 2: med andedräkten borttaga; äfv. i öfverförd anv. Atterbom i Phosph. 1810, s. 212. Den friska nordanfläkten .. / Bortandas ekens sista blad. Valerius 1: 78 (1829). —
-ARBETA, se d. o. —
(3) -ARRENDERA, -ing. arrendera bort. Samma tull (är) allaredhe åth Petter Flygge bårttarenderat. RP 7: 254 (1638). Han bortarrenderade sin gård. I. Olsson i Läsn. f. sv. folket 1903, s. 2. —
(3) -ASSIGNERA, -ing. (numera knappast br.) utfärda anvisning på (ngt), utanordna. Stadg. ang. landtmil. 1: 594 (1685). —
(3) -AUKTIONERA, -ing. auktionera bort. Liungby lille tulls Bortauctionerande till den mästbiudande. Växiö rådstur. prot. 1718, s. 392. Hon (har) nu bortauktionerat alla dess (dvs. sina) möbler. Tersmeden Mem. 3: 247 (1746). Så liten jag var stack det till i mig när jag blef bortauktionerad till försörjning, som om jag varit ett annat kritter. Hofsten Barnhist. 2: 12 (1885). —
(1) -BANNA.
1) (†) motsv. BANNA, v. I 4: gm svordomar bortdrifva. (Svärjare) bortswäria och bortbanna ifrå sigh alla löcko, och Gudz welsignelse. L. Petri 2 Post. 221 a (1555).
2) (enst.) bortbesvärja. Jag besvärjer och bortbannar all kärlek .. från denna mö. Rydberg Gudasag. 135 (1887). —
(3) -BEBREFVA. [fsv. bortbebreva] (†) = -BREFVA; jfr BEBREFVA 2. (Grefve Kristoffer) monde .. vnder sin Handh och Sigel bortbebreffua the Lybeske, thesse Landh och lägenheeter i Danmarck. Tegel G. I 2: 48 (1622). —
1) till 1: gm sina böner åstadkomma l. utverka aflägsnandet af (ngn l. ngt). Uladislaus II. Konung i Vngern war så from ..: at man trodde om honom, at han hade bortbedit Turken ifrån the Vngariske gräntzorna. Isogæus Segerskiöld 1225 (c. 1700).
2) till 2: gm sina böner komma (ngt) att upphöra l. försvinna. Den omvända menniskan må icke tänka att hon kan liksom bortbedja sina synder. Schartau Underv. 185 (1804). —
(7) -BELÄGEN. (†) aflägsen. Till wijdare bortbelägne Orter, som till Medelhafwet. Rudbeck Atl. 3: 308 (1698). Finska utrikes brefvexlingen öfver Ryssland till Preussen och andre bortbelägne länder. SPF 1854, s. 175. —
(1) -BESVÄRJA, -ning. gm besvärjelser fördrifva, mana bort. Bortbesvärja djäfvulen. Rydberg Kulturh. förel. 4: 572 (1887). Lars .. hade låtit Fabbe veta, att han ämnade bortbesvärja .. (tomtarna) ur huset, sedan han blifvit prestvigd och fått rätt och kraft att utöfva exorcismen. Dens. Vap. 105 (1891). oeg.: (gm ngt som i sin verkan tänkes analogt med besvärjelser) fördrifva, bortmana. Tranér Anakr. VII (1833). Herdegossen Davids sång förmådde bortbesvärja den onde anden från konung Saul. Backman Reuter Lifv. på l. 2: 161 (1870). —
-BESVÄRJELSE. besvärjelse hvarigm den l. det som besvärjelsen riktas mot narras bort. Utantill måste .. (besvärjaren) kunna de långa bönerna, frambesvärjelserna och bortbesvärjelserna. Rydberg Vap. 364 (1891). —
(2) -BETA, v.1, -ning. motsv. BETA, v.2: afbeta, beta bort. Alt gräs vid vägarna i Skåne ser man genom resande vara bortbett. E. G. Lidbeck (1752) i Sv. Merc. V. 3: 285. —
(1 d) -BETA, v.2, -ning. motsv. BETA, v.3: gm betning borttaga l. aflägsna, beta bort. Messings- och tombaks-blecken öfverdragas (vid glödgning) med en tunn svart oxidhinna, som sedan kan bortbetas med utspädd svafvelsyra. Almroth Karmarsch 186 (1838). —
(3) -BETALA, -ning. († utom i Finl.) utgifva, utbetala. The 1200 skeppund (koppar), som ähre bortbetalte i åhr. RP 4: 161 (1634). Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 111 (1666). —
(1 d) -BETSA, -ning. motsv. BETSA c: betsa bort. Kärlet .. får ligga i utspädd svafvel- eller saltsyra, tills all glödskal eller oxid är bortbetsad. 2 Uppf. b. 6: 141 (1904). —
(2) -BEVISA, -ning. (med grunder o. skäl) ådagalägga att (ngt) ej finnes, bortdemonstrera. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 117 (1891). —
(1 d) -BILA, -ning. med bila hugga bort, bila bort. Lundell (1893). Bortbilning af förvittrad fasadmur. Tekn. tidskr. 1894, B. s. 56. —
(1 d) -BITA, -ning.
1) (†) motsv. BITA I 2 h: etsa bort; i bild. Säkerheten är såsom itt dödtkött, huilket Kyrkiotienarenar, medh thet skarpa Lagsens wijn och Alwn .. skola bortbijta och rena. P. Erici Musæus 2: 247 b (1582).
2) motsv. BITA I 4: bita af, bita bort. Dalin (1850). (Blåkäxan) bortbiter agnet från krokarna. Nilsson Fauna 4: 731 (1855). —
-BJUDA, -ning.
1) till 1 a, motsv. BJUDA 26; nästan bl. i p. pf. bortbjuden, bjuden till andra, o. ss. vbalsbst. -ning. Sahlstedt (1773: bårtbuden). I förgår var jag .. bortbjuden, men åt hemma. Tegnér 6: 104 (1828). Lilljebjörn I solnedg. 4: 39 (1914: bortbjud- ning).
2) (†) till 3, motsv. BJUDA 8: erbjuda (åt andra), utbjuda. (Han) bortbiuder sitt Egett bruk (dvs. sitt boställe) androm. Växiö domk. akt. 1686, nr 217. —
-BJUDEN, p. adj. [bildl. anv. af p. pf. till -BJUDA 1] (numera knappast br.) icke hemmastadd l. förfaren (i ngt), bortkommen, dum; jfr BORTA. Jag är .. icke bortbjuden, när det gäller puts och att öfverlista. Crusenstolpe Mor. 2: 244 (1840). Hans dotter, snäll pianist och ej heller bortbjuden i andra sköna konster. Ahnfelt Stud.-m. 1: 265 (1857). —
-BLANDA, -BLANDAD, se d. o. —
(2) -BLEKA, -ning. gm blekning taga bort (ngt) l. komma (ngt) att försvinna, bleka bort. I den mån färgen (å klädesplagg) .. blifvit nött eller bortblekt. Tekn. tidskr. 1878, s. 98. —
-BLEKNA, se d. o. —
(2) -BLÅNA. på grund af afståndet te sig blå o. småningom försvinna ur synfältet, blåna bort. I fjerran såg jag mitt fäderneslands bortblånande stränder. Geijer I. 3: 88 (1825). Törneros Bref 2: 134 (1826). —
-BLÅSA, se d. o. —
(1 d) -BLÄDA, -ning. motsv. BLÄDA I 2: gm l. vid blädning hugga l. taga bort, bläda bort. Wallmo Skogsafverkn. 31 (1897). —
(1, 2) -BLÖDA. särsk. om växtsaft: rinna bort, blöda bort. Ther någon grofver qvist bårttages, (bör såret) med ympe-vax bestrykas, at saften ej må bårtblöda. Lundberg Träg. 76 (1754). —
(1 d) -BORSTA, -ning. borsta bort. —
(3) -BREFVA. [fsv. bortbreva] (†) gm skriftlig handling afhända sig l. öfverlåta (ngt till ngn). Svart Gensv. E 7 a (1558). Ingen skal hafua macktt til at bortt brefua någon omy(n)digh barns jord. Ångerm. domb. 1647, Bil. till s. 45. —
(1) -BRINGA. (föga br.) skaffa l. föra l. transportera bort. Hund E. XIV 77 (1605; hufvudhandskr.: fort bringe). Ahlman (1872). —
(1 d, 2) -BRINNA. brinna bort. Rinman 1: 214 (1788). Glödvaxet får sedan (från det föremål som öfverdragits därmed) bortbrinna öfver en väl uppflägtad koleld. Almroth Karmarsch 502 (1839). —
(1 d, 2) -BRYTA, -ning. bryta bort. Bortbryta hornen aff Altaret. Am. 3: 14 (Bib. 1541). särsk. med afs. på murverk, sten o. d.: rifva bort, rifva ned, rifva. Någre wist hws .. moste .. slätt bårt bryttis. FH 4: 200 (1556). Genom bortbrytning af sten är den (största pyramiden) nu 10 meter lägre. Waldenström Österl. 588 (1896). —
(1 d) -BRÄCKA, -ning. bräcka bort. Ena kanten af .. dopskålen var bortbräckt. SD(L) 1893, nr 303, s. 4. —
-BRÄNNA, -BYTA, -BYTING, -BYTT, se d. o. —
(1 d) -BÄNDA, -ning. bända bort. —
(1) -BÄRA, -ning, äfv. -ing. [fsv. bort bära] bära bort. Jes. 46: 2 (”45”) (Bib. 1541). —
(3) -BÖTA. (†) utbetala i böter. Teitt Klagomålsreg. 175 (1555). Emedan han .. för sin hordombs syndh, bordtböter dhet han skulle hielpa sine barn med. Växiö domk. akt. 1702, nr 206. —
(2) -CENSURERA, -ing. vid censurering stryka, censurera bort. SD(L) 1901, nr 35, s. 2. (Telegrammen framkommo) med viktiga delar av texten bortcensurerade. Almqvist Comfort Routledge 230 (1913). —
(1, 2) -DAMMA, -damning.
1) tr.: gm damning (med dammduk o. d.) aflägsna (damm m. m.), damma bort. Wikforss (1804; under stäubung).
2) (†) i pass. med intr. bet. = 3. (Den del af kalkförrådet) som på så många åhr blef(vi)t bort dammat. Växiö rådstur. prot. 5 okt. 1728. Det (mjöl), som (ss. puder) bortdammas på et enda hufvud. DA 1772, nr 128, s. 2.
3) (nästan bl. i fackspr.) intr.: ryka bort i form af damm, damma bort. Möller (1807). Ju finare man sönderstöter en kropp, desto lättare bortdammar vid ringaste rörelse eller drag en del af det finaste pulvret. Nyblæus Pharm. 42 (1846). Tekn. tidskr. 1890, s. 94. —
-DANSA, se d. o. —
(2) -DEDUCERA, -ing. deducera bort. Fru N. .. bortdeducerar allt afseende på skilnaden mellan könen (vid uppfostran). H. Sohlberg i Verdandi 1891, s. 223. —
(2) -DEMONSTRERA, -ing. (söka) ådagalägga att (ngt) icke finnes l. att (ngt) saknar grund. Jag .. vill .. ej låta bortdemonstrera hoppet om .. (lifvets) bättre utveckling och skönare former. Tegnér 6: 273 (1835). Tiden 1848, nr 65, s. 2. —
(1 d) -DESTILLERA, -ing. destillera bort.
2) intr.: gm destillation frånskiljas. Fosforn bortdestillerar och kondenseras i ett förlag. Tekn. tidskr. 1895, Allm. s. 203. —
(3) -DISPONERA. (föga br.) disponera (ngt) så att (det) icke längre står till förfogande. De uti Länet befintelige Ryttare-Dragone-hemman, som tilförene på Dragone-rustningar warit indelte, eller på annat sätt bort-disponerade. Stadg. ang. landtmil. 4: 1012 (1696). Thomander Tankar o. löj. 199 (1832). —
(2) -DISPUTERA. (vid meningsbyte) förneka att (ngt) finnes l. att (ngt) förhåller sig på det l. det sättet, bortresonera. E. Lönnrot i Suomi 1842, 4: 43. Det kunde ju ej bortdisputeras (att hon var två år äldre än mannen), och hon hade ofta funnit det obehagligt. GHT 1898, nr 14 B, s. 2. —
(1 d) -DISSEKERA, -ing. dissekera bort. Hjärtsäcken bortdissekeras. Hammar Handledn. v. dissekt. 2: 40 (1905). —
(2) -DIVIDERA, -ing. gm division komma (ngt) att försvinna (ur räkningen). De lika stora hastigheterna bort-divideras. Z. Nordmark i VetAH 1818, s. 182. i bild. Författaren har en stor förmåga att förenkla och ”förkorta” problemen, d. v. s. bortdividera åtskilliga konkreta svårigheter. A. Sandström i Verdandi 1886, s. 281. —
(2) -DOBBLA, -ing. [fsv. bort dobla] gm dobblande göra sig af med (ngt), spela bort, dobbla bort. Ingen (knekt skall) .. sin wärie .. fördricke, försättie eller borttdobbla. G. I:s reg. 17: 18 (1545). Därs. 27: 284 (1557). —
(2 a) -DOFNA. (†) domna bort. Footen och Sijdan .. Woro aldeles bort dåfnade. Hiärne Surbr. 172 (1680). —
-DOFTA, se d. o. —
(2 a) -DOMNA, -ing. domna af, domna bort. I Döden hann bort domnar. Vultejus Post. E 3 b (1686). Händer och fötter bortdomna i kyla. Topelius Fält. 5: 224 (1866, 1867). i öfverförd o. bildl. anv. Låta snillet .. bortdomna genom bristande odling. Ritterberg Sallustius 91 (1832). Sist bortdomnar långsamt äfven sorgen. Fröding Reconvalesc. 38 (c. 1908). —
(3) -DONERA, ing. donera bort. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 483 (1651). (Omnämnda hemman äro) till H. Eccellentz Greef Magnum bortdonerade. C. Bonde (1653) i Oxenst. brefv. 11: 192. I allt (hafva) 47,000 kr. af dem bortdonerats. PT 1901, nr 21, s. 2. —
(1) -DRAGA, -ning. [fsv. bortdragha]
1) tr.
a) draga bort; i eg. o. öfverförd anv. G. I:s reg. 16: 115 (1544); jfr 2. Blodijglar, .. hwilcka then elacke Bloden bortdraga. Lindh Huuszapot. 60 (1675). Hästarne måste nästan simma öfver, och vi voro i fara at blifva med vagn och alt bortdragne af strömen. Björnståhl Resa 4: 23 (1773). Alexander (kunde) år 1812 .. från Finland bortdraga alla de ryska trupper, hvilka sedan krigsåren kvarhållits där. L. Mechelin i Finland 92 (1893).
2) (i sht i högre stil) intr.: begifva sig bort, draga bort. Ryssanar woro bortdragne. O. Petri Kr. 285 (c. 1540). Propheternar och Presternar moste bortdragha vthi itt land thet the intet kenna. Jer. 14: 18 (Bib. 1541). De bortdragande tranornas stolta fylking .. aftecknar sig mot skyn. Quennerstedt Agnost. 34 (1888). (†) Then synlige bortdragningen til himbla. Carl IX Svar N 3 b (1606). —
-DRAGELSE. (†) vbalsbst. till -DRAGA. O. Martini Bevis E 1 a (1604). Lind (1749; under hinwegziehung). —
-DRICKA.
1) (knappast br.) till 1 d: dricka upp (ngt). Han har bortdruckit hälften af vinet i buteljen. Dalin (1850; angifvet ss. föga br.).
2) (†) till 4: förbruka l. förslösa (ngt, t. ex. penningar o. d.) på drickande, supa upp. Penningarna som bortdruckna äro. L. Petri Dryck. D 4 b (1557). Carl IX Rimchr. 59 (c. 1600). —
(1) -DRIFT. rörelse bort. I solarnas närhet mötas småfröna .. af småpartiklar, hvilkas vikt något understiger deras bortdrift genom strålningstrycket. Arrhenius Värld. utv. 181 (1906). —
-DRIFVA, se d. o. —
(2) -DRILLA. (enst.) drilla (ngt) därhän att (det) försvinner, drilla bort. Om äfven detta gravamen kan bortdrillas, står den kinkiga omständigheten qvar, att … C. F. Dahlgren 5: 201 (1833). —
(4) -DRÖJA. (†) gm dröjsmål låta (tiden) förgå, förnöta (tiden). At tijden bortdröya. Sylvius Curtius 241 (1682). —
-DRÖMMA. drömma bort.
1) (enst.) till 2: drömma l. under drömmerier föreställa sig att (ngt) icke finnes till. När hon slutligen .. var hans erkända fästmö, bortdrömdes för tillfället alla ”individuela olikheter”. Lysander Almqvist 270 (1878).
2) till 4: tillbringa l. förnöta under drömmerier. Martina v. Schwerin (1842) hos Wrangel M:a v. Schwerin 295. Fjärran från all kamp bortdrömmer han tre fulla år. Fredlund Dahlgren 199 (1903). —
(2 a) -DUFNA. (knappast br.) blifva (fullständigt) dufven. Lind (1749; under abständig). Möller (1782; under abständig). —
-DUNSTA, se d. o. —
(2 a) -DÅNA, -ing. (numera knappast br.) afsvimma, dåna bort. Så att hoon 3 gångor haf(ve)r bortdånat j hans händer. Växiö domk. akt. 1691, nr 278. Dalin (1850; angifvet ss. föga br. utom i p. pf.). —
(4) -DÅSA, -ning. i dåsighet förnöta, dåsa bort. C. D. af Wirsén i VL 1894, nr 184, s. 3. Att i loj hvila .. bortdåsa sitt lif. Läsn. f. sv. folket 1910, s. 34. —
-DÖ, -DÖD, se d. o. —
(1 c) -DÖLJA. (numera föga br.) dölja, undandölja, fördölja. G. I:s reg. 11: 343 (1537). Tå tu (Herre) bortdolde titt ansichte, förskrecktes iagh. Psalt. 30: 8 (Bib. 1541). När den anklagade med lögnaktiga undflykter söker bortdölja sanningen. Rosenius Tio Guds bud 250 (1858). —
-DÖMA, -ning.
1) till 1 l. 3; med sakobj.: gm dom bestämma att ngt skall borttagas (från sin hittillsvarande ägare); utdöma. De Torp .. på Allmänningen, som icke .. kunna giöra skiäl, åtminstone för ett fierdings hemman .., det skal straxt bortdömmas och utrifvas. Abrahamsson 491 (1726; efter handl. fr. 1664). Utan at parten fick anföra sina försvarsmedel, .. bortdömdes dock sluteligen des egendom. Schönberg Bref 3: 250 (1778). Almqvist God. 35 (1838).
2) till 1; med personobj.: döma ngn (att föras bort från den ort där han vistas) till att undergå tvångsarbete. Snickaren (blef) .. bortdömd som försvarslös till (arbetsanstalten på) Rindön i 1 år 8 månader. AB 1890, nr 15, s. 4. Han förklarades .. skyldig träda i häkte för lösdrifveri och kommer att bortdömmas. VL 1893, nr 226, s. 2. —
-EFTER, se d. o. —
(2) -ELIMINERA, -ing. eliminera (bort), aflägsna, upphäfva; tänka l. antaga (ngt) ss. icke existerande. Fock 1 Fys. 534 (1861). Borteliminera vi .. dessa vanskligheter. PT 1899, nr 226, s. 3. Ramberg Bl. svarta 286 (1911). —
(2) -ERODERA, -ing. geol. komma (ngt) att försvinna gm erosion; i pass.: försvinna till följd af erosion. Nathorst Jord. hist. 666 (1892). Innan de yngre sedimentens aflagring hunnit borteroderas. J. J. Sederholm i Fennia XII. 3: 18 (1896). Vindar och nederbörd (hafva) borteroderat de bergmassor, som en gång täckt landet. 2 NF 27: 650 (1918). —
(2) -ESKAMOTERA, -ing. (liksom gm taskspelarkonster) komma (ngt) att försvinna l. borteliminera (ngt), eskamotera bort. C. Snoilsky (c. 1885) hos Warburg Snoilsky 353. Mellanklassen är en mäktig verklighet, som ingen talekonst förmår borteskamotera. Fahlbeck Stånd 52 (1892). —
(1 d) -ETSA, -ning. etsa bort. Dalin (1850). Sedan silfverskiktet med salpetersyra blifvit bortetsadt. Uppf. b. 4: 323 (1873). —
-FALL, -FALLA, se d. o. —
(2 a) -FALNA. (i poetiskt o. religiöst spr.) falna, förvissna. Som gräs af sommarhetan snart / Förwisnar och bortfalnar. Ps. 1695, 47: 3. Sv. o. t. handlex. (1851). i öfverförd o. bildl. anv. Wij äro alle bortfaalnadhe såsom löff. Jes. 64: 6 (Bib. 1541). —
-FARA, -FART, se d. o. —
(1, 2) -FEJA, -ning. sopa bort, feja bort; särsk. oeg. o. bildl. Der är en stor olåt och mycket äflande, och vindarna sopa allt omkring, såsom ville de bortfeja icke agnar utan grundvalar. Thomander Pred. 1: 538 (1849). Bååth Nordm.-mystik 139 (1898). —
(1 d) -FILA, -ning. fila bort. Almroth Karmarsch 36 (1838). bildl.: (gm detaljarbete) aflägsna, arbeta bort. (Jag) tar .. mig .. friheten att hemställa .., om icke några af de bilder, som ifrågavarande talet innefattar, kunde till det helas ytterligare försköning bortfilas. H. Järta (1819) i Tegnérs ppr 116. V. F. Palmblad i Biogr. lex. 14: 208 (1847). —
(2) -FILOSOFERA, -ing. gm filosofiskt resonemang (söka) ådagalägga obefintligheten af (ngt) l. åstadkomma att ingenting står kvar af (ngt). Heinrich (1814). (I Allmänna journalen påstods) att den Schellingska läran bortfilosoferar .. hela försoningsläran. B. E. Malmström 5: 193 (c. 1860). R. Åkerhielm i Sv. turistfören. årsskr. 1909, s. 27. —
(1 d) -FILTRERA, -ing. gm filtrering aflägsna l. frånskilja, filtrera bort. Vissa organiska uppslammade ämnen kunna ej bortfiltreras genom sand. Almquist Häls. 111 (1894). —
(1, 2) -FISKA, -ning. gm fiske taga bort l. göra slut på, fiska bort. Heinrich (1814). Fiskrarnes .. påstående att i Nordsjön all stor kolja är bortfiskad. SD(L) 1901, nr 405, s. 4. (†) bildl.: kapa bort, knipa. Någre stråtröfvare (kommo) om natten i min Herras slott .. til at bortfiska en summa peningar. Humbla Lander. 189 (1740). Dalin (1850; med hänv. till bortkapa). —
(1) -FJÄRMA, -ning. (föga br.) aflägsna, taga bort, fjärma. Ljunggren SVH 1: 336 (1873). Allt oklart i bild och diktion blef bortfjermadt. Därs. 3: 82 (1878). (Utvikningarna) bortfjärma .. läsarens blick .. från framställningens hufvudföremål. Lagus Kellgren Förord (1884). —
(1 f) -FJÄSA, -ning. gm fjäs skämma bort l. kollra bort, fjäsa bort. Blanche Tafl. 3: 219 (1845). Man skulle kunnat tro, att den tjusande arftagerskan icke blott blifvit bortskämd i hemmet utan också bortfjäsad af Stockholmssocieteten. Wrangel M:a v. Schwerin 28 (1912). —
(1) -FLADDRA, -ing. aflägsna sig fladdrande, fladdra bort. Dalin (1850; angifvet ss. mindre br.). bildl. En lugnt begränsad känsla, som icke förvirrad bortfladdrar. Polyfem III. 43: 3 (1811). —
(1) -FLY, -ende. [fsv. bortflyia] fly (bort.) (Fångvaktaren) meente ath fongana woro bort flydde. Apg. 16: 27 (NT 1526). Stor skam det vore att bortfly, / rädd för mängden. Johansson Hom. Il. 11: 404 (1846). bildl. Choralsångens sanna genius har längesedan bortflytt. Hæffner i Phosph. 1810, s. 61. Så bortflydde ett år. Stagnelius (SVS) 3: 89 (1817). —
-FLYGA, se d. o. —
(1) -FLYKT, sbst.1 [till FLY BORT o. BORT-FLY] (numera knappast br.) flykt (från en ort). Widh sin bort flyckt (har han) taget alla sin hustros kläder medh sigh. Växiö domk. akt. 1681, nr 159. Christi .. Bortflycht till Egypten. Swebilius Cat. 44 (1689). —
(1) -FLYKT, sbst.2 [till FLYGA BORT o. BORTFLYGA] flygning bort från ett ställe. Rothman Bisköts. 1: 101 (1800; i fråga om bin). Atterbom FB 179 (1814). G. Adlerz i Arkiv f. zool. III. 17: 12 (1906). —
(1) -FLYKTA. (mindre br.) fly (bort). Bönderne .. voro bortflycktade. Nordberg C. XII 1: 387 (1740). Castrén Resa 2: 58 (1845). bildl. Som nattens dimma / Bortflyktar från en mornad dal. A. Grafström 2: 13 (1848, 1864). särsk. (†): förflyktigas. Metallers bårtflycktande under elden. Ljungquist Præs. i VetA 1752, s. 51. —
(1) -FLYKTIG. (†) som lätt flyr bort l. förgår l. förflyter, flyktig. Thet timmeliga och bortflychtiga Lijfwet. Schroderus Kors. 167 (1641). Ett bortflyktigt Fnas. Warnmark Utv. själ. glädje 1 (1686). —
(1, 2) -FLYTA, -ning. [fsv. bortflyta]
1) om vätska l. om kropp som flyter i vätska: flyta bort. (Lat.) Cloaca .. (sv.) Skarn renna ther oreenligheet bortflyter. Var. rer. 37 (1538). Befordra Gallens bortflytning. Haartman Sjukd. 117 (1765). Bortfluten lake är ett fel, som understundom hemsöker smöret och består däri, att detsamma icke ordentligt kvarhåller laken. Landtbr. bok 3: 445 (1903). särsk. [jfr uttr. elektriskt fluidum] (†) om elektricitet: försvinna. Är .. Kroppen afledande, så bortflyter denna electricitet. J. C. Wilcke i VetAH 1786, s. 13.
2) (mindre br.) oeg. o. bildl., om tid o. d.: förflyta, förgå. Lidner 1: 341 (1792). 6 till 7 månader kunna stundom bortflyta, utan att tvenne så nära förbundna embetsmän se hvar andra. K. Fr. Nordenskjöld (1796) hos Lagus Kellgren 249. Mitt lif / bortflyter i svaghet. Fröding Reconvalesc. 88 (c. 1908). —
(1) -FLYTTA, -ning. [y. fsv. bortflytia] flytta bort.
1) tr.: flytta (ngt) från (dess) förutvarande plats; flytta undan. Ähr och vår alffvarlige villie, att tu samme trähuuss skall lathe borttflyttie. G. I:s reg. 24: 393 (1554). Skynda er nu med bortflyttningen af ert skräp derinne. Jolin Barnhusb. 23 (1849).
2) intr.: flytta till annan ort, afflytta. Bönderne woro bortflytta ifrån sina hem. C. G. Rehnsköld (1704) i Karol. krig. dagb. 9: 113. Bortflyttning från orten. FFS 1869, nr 8, s. 3. —
(1 d) -FLÅ, -ende. flå af l. bort. Den mörka maghinnan bortflås (på fisk, som skall beredas till kabeljo). Ekström Sättet att fiska 136 (1845). —
(1, 2) -FLÄKTA, -ning.
1) tr.: gm fläktning bortdrifva l. aflägsna, fläkta bort. Lantingshausen Young 2: 135 (1790). Damerna bortfläktade myggorna med sina solfjädrar. Topelius Fält. 2: 284 (1855, 1856). mer l. mindre bildl. Tvedrägten och hatet (skall) bortfläktas af Evangelii anda. Wallin 1 Pred. 1: 70 (c. 1830).
2) (†) intr.: fladdra l. blåsa bort; i bild. A. G. Silverstolpe i 1 SAH 4: 164 (1791). Vekhet, ljumhet och tålighet .. bortfläktade som agnor, när Herrans stormvind kom att rensa verlden. Atterbom i Phosph. 1810, s. 44. —
(1, 2) -FLÄNGA, -ning. flänga l. slita bort. Törnewall B 5 b (1694). Ena sidan (af kanoten) är bortflängd. SD(L) 1897, nr 536, s. 2. —
(1, 2) -FLÖDA. (†) flyta bort; rinna bort. Itt stoort taal Huus bortflödade (vid öfversvämningen). Schroderus Osiander III. 2: 68 (1635). i bild. Tvänne hjertan förenade til et, de kunna icke åtskiljas utan at sönderslitas, då all mänsklig sällhet bortflödar igenom såret. Lantingshausen Young 1: 161 (1787). —
(1) -FLÖDE. (i sht i fackspr.) flöde l. flytning ur l. från ngt, afflöde; motsatt: tillflöde. De afsöndrade ämnenas bortflöde (ur såret). Hofling Häst. 24 (1870). Hos de lefvande organismerna försiggår en fortfarande stoffomsättning, ett ständigt till- och bortflöde af stoffpartiklar. Rein Psyk. 1: 229 (1876). —
(1) -FORDRA. (†) kalla bort; hädankalla. (När) Gudh wil osz .. bortfordra, så tycke wij mästedeeles thet wara förbittijdha. Hamarinus Likpr. ö. Bielke B 3 a (1647). —
(1) -FRAKT. (i sht i fackspr.) bortfraktning (se -FRAKTA 1), bortforsling. Wetterdal Grufbr. 280 (1878). Brytning och bortfrakt af berg och skiffer. Tekn. tidskr. 1899, K. s. 59. —
-FRAKTA, -ning.
2) (mindre br.) sjöt. till 3: uthyra (fartyg) till fraktfart, tidsbefrakta. Kalm Resa 1: 62 (1753). Genom certeparti d. 9 febr. 1906 bortfraktade bolaget fartyget till firman J. W. Laing & C:o i Glasgow för en tid af omkr. två kalendermånader. 1 NJA 1908, s. 311. —
-FRAKTARE. särsk. (mindre br.) till -FRAKTA 2: person (redare l. fartygsbefälhafvare) som uthyr fartyg till fraktfart. Åstrand 1: 218 (1855). SFS 1891, nr 35, s. 38. —
(2 a) -FRYSA, -ning.
1) gå bort l. försvinna gm frysande, frysa bort. Syran i ättikan har alldeles bortfrusit. Dalin (1850).
2) om växter l. växtdelar: fördärfvas af frost, frysa bort. Sädhen ther j Landet är bortfrossen. G. I:s reg. 15: 322 (1543). Lundström Trädg. 247 (1852). bildl. Huru kulen vintern än må vara, bortfryser ändå icke hoppet om en ny sommar. Lundgren Mål. ant. 1: 21 (1841, 1870).
3) (föga br.) om människor l. djur l. lemmar hos dem: förfrysa. C. C. Alanus (1674) hos Leinberg Vårt land 6: 8. (De) klagade .. på kölden; och här och der taltes om bortfrusna händer och fötter och näsor och öron. Bremer Sysk. 2: 62 (1848).
4) (numera knappast br.) stelna l. domna af köld. Solen .. uplifvar det bortfrusna Norden. Mörk Ad. 1: 125 (1743). De hade .. tagit .. (ormen), där han legat .. bårtfrusen på isen, och lagt honom för elden, då han efter en liten stund blifvit lefvande. Kalm Resa 3: 137 (1761). —
(1 d, 2) -FRÄTA, -ning.
1) fräta bort (ngt). (Spetälskan) haffuer allaredho bortfrätit helfftena aff hennes köt. 4 Mos. 12: 12 (Bib. 1541). Det som konstnären förr måst borttaga med stickeln bortfrätes (vid etsningen) med en syra. Uppf. b. 1: 622 (1873). mer l. mindre bildl. Militien till land och watn (är) merckeligen .. worden bortfräten och förswagat. RARP 7: 109 (1660). Det förbannade metafysiska skedvattnet .. upplöser och bortfräter äfven den härligaste poetiska organism. Tegnér 6: 325 (1838).
2) (†) afgnaga l. uppäta l. förtära (ngt). Som (gräshopporna) .. wille bortfräta allan grödhan på landena. Am. 7: 2 (Bib. 1541). Linné Ungd. 2: 341 (1734). mer l. mindre bildl. Tomma myter, hvilkas inre väsende tidens mask bortfrätt. Järta V. skr. 2: 4 (1823). —
-FUSKA, -ning.
1) till 1 f: gm fusk fördärfva, förfuska, fuska bort. Det är skada, att en god sak skall så bortfuskas. Tegnér 5: 65 (1811).
(1) -FÅ. (†) taga bort, taga, tillägna sig; aflägsna. Mine kläder, them iagh drogh (dvs. bar), the bortfinge. Gyldenhielm Psalt. 68 (c. 1605, 1650). En ängelsk skippsmajor .. har träffat an 5 stycken örligskepp, .. hvilka han alla fem efter en ringa motstånd bortfick. Ekeblad Bref 2: 144 (1659). Strålenhielm Ympekonsten 33 (1751). —
(1, 2) -FÅNGA.
1) (†) taga till fånga o. (således) bortskaffa l. aflägsna. The Muskowiter .. betänkte, huru många aff theras brödher woro ihiälslagne, huru många bortfångade. Petreius Beskr. 2: 85 (1614). Därs. 86.
2) (numera mindre br.) fånga (gm fångstredskap) o. (således) bortskaffa l. aflägsna. Lenæus Likpr. ö. S. Benedicti C 2 b (1649). En hufvudsak vid fasanskötsel är, att söka bortfånga rofdjur och roffoglar. Hahr Handb. f. jäg. 516 (1866). Fiskeritidskr. f. Finl. 1898, s. 23. —
(1 b) -FÄLLA. (†) fälla, låta falla. Såsom itt olioträä borttfeller sitt blomster. Job 15: 33 (Bib. 1541). Alle Renerna bortfälla sina horn een gångh om åhret. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 25. mer l. mindre bildl. Fastän han bortfällt nötta vandringsstafven. Cygnæus 9: 161 (1855). Dens. 4: 321 (1868). —
(1 (a), 6 b) -FÄRD. [fsv. bortfärþ]
1) färd (hemifrån) till annat ställe. Boorthfærdt oc hemferdt. G. I:s reg. 3: 288 (1526). Bortfärd längs land och återfärd med ångbåt, eller tvärtom. Ramsay Vägv. i Finl. 29 (1895).
2) affärd, afresa. E: K: Ms: bortfärd och fråwarelse aff Rijket. Sparre Oration A 2 a (1594). Flyttfoglars ankomst och bortfärd. V. Vasenius i Sv. biogr. lex. 7: 320 (1877). —
(1 d) -FÄRSKA, -ning. metall. gm färskning frånskilja l. aflägsna, färska bort. 2 NF 5: 1502 (1906). —
-FÄSTA, -ning.
1) till 1 c: fästa bort l. undan l. bakåt. De moderna prinsessklädningarne bäras öppna, bortfästa i panierform öfver en rikt garnerad kjol. Freja 1880, s. 33.
2) (om ä. förh.) till 3: träffa aftal om öfverlämnandet af (ngt); bortstädja. Konungen eger bortfästa allmänning. Strinnholm Hist. 4: 651 (1852). Jordens bortfästande på lifstid (lifstidsstädja). 2 NF 27: 572 (1918). särsk.: lofva bort (en flicka till maka åt ngn). En Iungfru ähr .. mig bortfest. Reenhielm Olof Tr. 118 (1691). Nordström Samh. 2: 16 (1840). —
-FÖR, -FÖRA, -FÖRE, se d. o. —
(2) -FÖRKLARA, -ing. gm förklaringar undanröja l. göra om intet l. upphäfva, gm förklaringar visa att ngt icke finnes l. funnits, förklara bort. Ett ögonskenligt missförhållande, en fulhet låter ej bortförklara sig. Geijer I. 3: 411 (1817). Bortförklara sina tidigare yttranden. VL 1897, nr 44, s. 2. —
-FÖRLOFVA, -lofning.
1) [jfr HEM-FÖRLOFVA] (†) till 1: gifva (ngn) tillåtelse att resa. Vid sin Herr sons Sigismunds bortförlofvande till Polen, ålade (J. III) honom, att (osv.). Nordin i 1 SAH 1: 110 (1786).
2) (föga br.) till 3: lofva bort (en flicka); förlofva bort (ngn). Hennes fader då själf kunde bortförlofva sin dotter. Lagerlöf Hom. Od. 13 (1908). —
(3) -FÖRLÄNA, -ing. (i sht i fråga om ä. förh.) (bort)lämna i förläning, öfverlämna ss. län. Een stohr deel (af änkedrottningens lifgeding) hade H. M:t bortförlänt till lifztijden, till behagelig tijdh etc. RP 7: 17 (1637). De bortförlänta skatteböndernas ställning till de adliga förläningstagarne. C. G. Malmström i Sv. tidskr. 1871, s. 544. (†) allmännare: öfverlämna. Skulle iagh .. / Min kyska krop så bort förläna. Asteropherus 9 (1609). —
(1) -FÖRSKAFFA, -ning. laga att (ngt) kommer bort, skaffa bort. Växiö rådstur. prot. 1694, s. 92. Rydberg Myt. 1: 26 (1886). —
(3) -FÖRSKRIFVA, -skrifning. (föga br.) skriftligen öfverlåta på annan person. Carlén Skuggsp. 2: 244 (1865). Högberg Frib. 378 (1910). —
(1) -FÖRVISA, -ning. (föga br.) förvisa (ngn) från den plats l. ort där (han) dittills varit. Han blef från Vexiö gymnasium bortförvisad. Atterbom Minnest. 2: 15 (1840). Konungen .. bortförvisade vederdöparne ur landet. Svedelius i SAH 49: 39 (1873). —
(2) -GALLRA, -ing. gallra bort, gallra ut. Jernk. annal. 1851, s. 314. Landtbr. bok 1: 313 (1901). —
(3) -GIFTA. gifta bort. Stiernhielm VgL Ordel. 105 (1663). Om ej modern farit till vestkusten med henne, hade hon väl aldrig fått henne bortgift. Lundquist Profil. 3: 214 (1888). —
-GIFVA, se d. o. —
(4) -GLASPA. (†) förnöta (tid) under löst prat, prata bort. The Sträckia sig alla, taa sig en god Blund, / Ell’ sittia bortglaspa sin Arbetes Stund. Törnewall B 7 a (1694). —
(2) -GLÖMMA. [fsv. bort glöma] (fullständigt) glömma (bort). G. I:s reg. 28: 457 (1558). Det förflutna syntes vara aldeles bortglömt. Lagerbring 1 Hist. 1: 254 (1769). Om du (Jesus) i lyckan bortglömd är, / Man söker dig i nöden. Ps. 1819, 118: 2. särsk.
a) (†) refl.: glömma sig, mista besinningen. Vid denna utlåtelse bortglömde Jarlen sig så aldeles, at han svarade med en ganska oförsiktig heta. Lagerbring 1 Hist. 1: 291 (1769).
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: som ej uppmärksammas; äfv.: undangömd. En bortglömd 1600-talsdiktare. Jag vid en bortglömd vik af en insjö fjerran i norden / Grånat. Runeberg 1: 170 (1836). —
(1 d) -GNIDA, -ning. gnida bort. Nordforss (1805). Erg bortgnides med smergelpapper. Lagergren Orgelskola 5: 2 (1894). —
(1 f) -GRUMLA, -ing. (mindre br.) grumla bort; bildl.: förvirra, villa bort. Ödmann Str. förs. 1: 230 (1799). En bortgrumlad tradition af Hervarar Saga. Iduna 8: 118 (1820). Förklaringar, som .. bortgrumla .. ämnet. Ödmann Anv. t. skrift. 41 (1822). Högberg Utböl. 2: 161 (1912). —
-GRÅTA.
1) till 2: gm gråt uttömma l. komma (ngt) att försvinna. L. Hammarsköld (1806) hos Hjärne Dag. f. drabbn. 231. Sköna nunnors bortgråtna kärlek. Afzelius Sagoh. 6: 145 (1851). Lagerlöf Liljecr. 136 (1911).
2) till 4: under gråt förnöta l. tillbringa (tid). Eurén Negersl. 19 (1796). Der hade en underskön prinsessa bortgråtit mången dag. Geijer I. 5: 12 (1810). —
(1 d) -GRÄFVA, -gräfning. gräfva bort. Vid anläggningen af vägen bortgräfdes mindre backar. J. Matthiæ 1: 69 (1658). —
(4) -GRÄLA. (†) gm l. under hufvudbry o. grubbel förspilla (tid). Bortgräla sin dyrbara tid bland en så ofantelig mörja af tunglästa luntor. SP 1779, s. 462. Leopold 3: 355 (1801, 1816). —
(2) -GYCKLA, -ing. gyckla bort. Att bortgyckla sitt Lifs Paradis. Thorild 1: 205 (1805). Den kärlek .., som först varit skymd af sorgens dok och sedan bortgycklad af förtviflans tunga lek. Hallström En g. hist. 180 (1895). —
-GÅ, -GÅNG, se d. o. —
(2) -GÄCKA. (†) med gäckeri göra slut på; lura bort. Fahlcrantz Schiller Fiesko 12 (1821). Nu blefve Romerska folkets frihet .. genom list bortgäckad. Kolmodin Liv. 1: 318 (1831; lat. eludi). —
(1 b) -GÖMMA, -else (†, Schroderus Dict. 56 (c. 1638), Lex. Linc. (1640; under latitatio)), -gömning (Lex. Linc. (1640; under absconsio), Möller (1745)). [fsv. bortgöma] (numera bl. i högre stil) gömma, undangömma; dölja, undandölja, undanskymma. Ty gick iach bort för färat, och bortgömde tit pund j iordhena. Mat. 25: 25 (NT 1526). Fel, som bortgömmas af något visst åtföljande behag. Leopold 5: 16 (1801). Bortgömdt af höga Syrén- och Caprifolii-häckar .. låg det lilla lusthuset. Wetterbergh Fyra sign. 275 (1843). särsk.
a) (numera knappast br.) refl.: gömma sig, dölja sig. Bar. 6: 48 (Bib. 1541). Olof (Trätälja) .. bortgömmer sig i Värmelands ödemarker, hvar han uprödiar landet. Lagerbring 1 Hist. 1: 127 (1769).
b) i p. pf. närmande sig adjektivisk anv.: undangömd, dold; hemlig. Lidner 1: 90 (1784). Dessa bortgömda samhällsdygder, dessa förtjenster af god make, god far, god medborgare. Leopold 3: 327 (1794, 1816). I lugnet af en bortgömd lefnad. LBÄ 23—24: 80 (1799). Wallin 1 Pred. 2: 314 (c. 1830). Vid stranden af en bortgömd sjö. Böttiger 1: 124 (1856). —
(2) -GÖRA, -(n)ing.
1) (i sht i Norrl., föga br.) undangöra, undanstöka. Robert håller på med Tentamina, har bortgjort tre. Förh. o. upps. 20: 132 (cit. fr. 1844). Få sin examen nödtorftigt bortgjord. Runeberg E. skr. 2: 331 (1856).
2) (i Norrl. i bygdemålsfärgadt spr.) gm trolldom komma (ngt) att försvinna, borttrolla. (Skäret) är ”bortgjordt” de ha sett det någon gång, men då de kommit dit för att lägga ut sina ’vonor’, har det varit borta. Modin G. Tåsjö 144 (1916). —
(1 d) -HACKA, -ning. [fsv. bort hakka] hacka bort. Een Kraffza at borthacka Rötter medh. Lex. Linc. (1640; under sarculum). Putsen å pelare och hvalfstrålar skall borthackas. PT 1906, nr 260, s. 3. —
-HAFVA. (borto- Westhius) [fsv. borthava]
1) (†) till 1: skaffa l. föra bort. Storfursten .. befalte honom strax borthaffuas. Petreius Beskr. 2: 64 (1614). Dalin (1850).
2) (föga br.) till 2: låta komma bort l. gå förlorad, ”ha bort”. Westhius Likpr. ö. N. Pederson 19 (1645). Rättegång .. emot dem som borthaft kronogodsen. Svedelius Statsr. ansv. 232 (1856). —
(1) -HASTA.
1) (i sht i högre stil) intr.: skynda bort, hasta bort. Lantingshausen Young 1: 61 (1787). Med vacklande steg borthastar den gamla. Adlerbeth Æn. 101 (1804). Wecksell S. dikt. 164 (1860).
2) (†) refl. = 1; i bild. All ting dagh från dagh / Tager af och sigh borthastar. Ps. 1695, 270: 8; jfr Ps. 1819, 455: 8.
3) (†) tr. till 1 f: på grund af brådska förfuska l. fördärfva (ngt). Lind (1749; under weghudeln). Dähnert (1784). —
-HJÄLPA.
1) till 1: hjälpa (ngn att komma) bort l. undan. Majoren .. (hade) uppå gräntzen blifwet arretterat men af D. hemligen åter borthulpen. Karol. krig. dagb. 4: 112 (1711). särsk. (mindre br.) köra bort l. ut (ngn), ”hjälpa i väg” (ngn). Weste (1807; med hänv. till hjelpa bort). Dalin (1850; betecknadt ss. hvard.).
2) (†) till 2: afhjälpa, afskaffa. Borthjelpa ett fel, missbruk. Dalin (1850). Kindblad (1868; angifvet ss. föråldradt). —
(1, 2) -HUGGA, -ning. [fsv. bort hugga] hugga bort.
1) med yxa l. annat huggverktyg afhugga l. afverka. Dom. 6: 26 (Bib. 1541). I stället för att på en gång borthugga skogen bör man afverka den genom blädning eller trakthuggning. Läseb. f. folksk. 234 (1890).
2) med mejsel l. hacka l. dyl. lösgöra l. aflägsna (ngt från ngt). Rinman 1: 791 (1788). Han (har) låtit borthugga den inskription, som funnits på S:t Eskils grafsten och där inrista sin egen. Hagström Herdam. 3: 454 (1899).
3) (föga br.) gm hugg (med näbb o. d.) drifva bort. När .. (hönsen) äta, efterses at .. ei någon från maten af de andra borthugges. Dahlman Reddej. 114 (1743). —
(2) -HVÄRFVA. [fsv. borthvärva] (†) eg.: försvinna; gå förlorad. Inledh oss icke j frestelse, / At wij icke borthwerffue, / Vthan frels oss från allo thy, / Som oss måtte förderffua. Ps. 1572, s. 10 b. —
(1 d) -HVÄTTA. (†) gm hvässning afnöta. Sedan stålet är borthwättat aff knijfwen, så kan han intet mehra bijta. Schroderus Hoflefv. 109 (1629). —
(1 d) -HYFLA, -ing. hyfla bort. Polhem Præs. i VetA 1745, s. 12. Borthyfla en ojemnhet. Dalin (1850). —
(3) -HYRA, -ning. hyra bort. KOF II. 2: 338 (c. 1655). särsk. (numera knappast br.) med afs. på person; äfv. refl. Musikanter, som borthyrt sig. SP 1780, s. 33. Baronessans borthyrda kusk. Sparre Standaret 462 (1847). —
(1) -HÄFVA, -häfning. (föga br.) häfva undan l. bort. Alle the som wilia borthäffua .. (stenen), the skola förslijta sigh på honom. Sak. 12: 3 (Bib. 1541). Denna aska bör .. med spadan borthäfvas. Wallner Kol. 39 (1746). Kindblad (1868). —
(1) -HÄMTA, -ning. [fsv. bort hämta] (numera föga br.) hämta (bort). Om oss än dödhen .. bordthemtade, j then andra werldena. P. Erici Musæus 3: F 1 a (1582). Dalin (1850). —
-HÄN, se d. o. —
(1) -HÄXA, -ning. häxa bort. Borthäxa den sådda Säden från en på en annan åker. Bliberg Acerra 406 (1737). Nilsson Ur. I. 4: 9 (1839). —
-IFRÅN, se d. o. —
(1) -ILA. ila bort. Palmblad i Poet. kal. 1818, 2: 90. De bortilande stegen. Melin De svarte vik. saga 4 (1910). ofta om tid. Stunden / bortilar; / men icke min smärta! Ling Kärl. 3 (1816). —
(1) -INTRIGERA, -ing. intrigera bort. Adlercreutz .. bortintrigerades från befälet af sin antagonist Adlersparre. S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 102 (1908). —
(1) -JAGA, -ning. jaga bort.
1) tr. Visb. 1: 318 (c. 1620). Besättningen .. gjorde utfall på Konungens folk, och bortjagade dem. Lagerbring 1 Hist. 3: 125 (1776). i oeg. l. bildl. anv. Vi (kunna) lätteligen bortjaga oförnöjsamheten. Dalin Arg. 1: 214 (1733, 1754). (Jag blef) bortjagad ifrån min tjenst. Topelius Fält. 5: 446 (1866, 1867). Solen stiger upp .. bortjagande den ljusa nattens lätta skuggor. A. Segerstedt i VLS 124 (1886).
2) intr. De bortjagande molnen. —
-JOLLRA, -ing. jollra bort.
1) till 2: gm joller fördrifva l. förspilla. Biberg 2: 49 (c. 1820). Du har bortjollrat din eviga välfärd! Sparre Findl. 2: 147 (1835).
2) till 4: med l. under joller förnöta (tid l. dyl.). (Hvar och en skulle gärna hafva) .. bortjollrat sin bästa tid i Melinas sällskap. Allm. journ. 1813, nr 40, s. 3. Carlén Repr. 71 (1839). —
(2) -JUSTERA, -ing. vid justering (af protokoll o. d.) borttaga l. stryka, justera bort. Aldén Medb. 1: 55 (1884). —
b) hädankalla; i fråga om dödsfall. Nu kan Biskoper .. igenom döden bortkallat warda. Lagförsl. 65 (c. 1609). Den käre vännen, som blef bortkallad i sina halfva dagar. Cronholm Tal 27 (1843) [jfr Psalt. 102: 25]. —
(2 a) -KALLNA. (enst.) eg.: (så småningom) blifva kall. (Blomman) bryts .. af, och stjelken, varm och grön, / Bortkallnar i sin mull. Bellman 6: 210 (1787). —
(1 b) -KAMMA, -kamning. kamma bort. C. F. Dahlgren 3: 65 (1822). oeg. Med en .. jernrefsa bortkamma mossan. LAHT 1897, s. 77 (i handl. fr. c. 1760). —
(1) -KAPA, -ning. kapa bort.
1) taga (ngt från ngn) gm kaperi. (Lesbierna) bortkapade alla skepp som seglade ur Pontus. Carlstedt Her. 2: 277 (1833). allmännare: (gm list l. våld) taga (ngt från ngn), röfva. Bortkapa fiendens förråder. Fryxell Ber. 7: 169 (1838).
2) till 1 d: afskära l. afsåga o. d. (ett stycke af ngt). Ekman Skogstekn. handb. 184 (1908). —
(1) -KAPRA. (†) bortkapa.
1) = -KAPA 1. Nordberg C. XII 2: 96 (1740). England .. (och) Holland .. (hade) bortkaprat icke mindre än 82 fartyg. Fryxell Ber. 18: 228 (1852).
2) = -KAPA 2. Mediceus skylles före hafva bort-kaprat Hufvuden (af statyer) och fört til Florentz. Rabbe Præs. i VetA 1770, s. 119. —
(1) -KARA, -ning. kara bort. Jernk. annal. 1819, s. 101. Stybbet bortkaras. Svedelius Koln. 86 (1872). —
-KASTA, -KASTLIG, se d. o. —
(1) -KLAGA, -ning. gm öfverklagande få (ngn) afförd från ett förslag l. få (ngns) val l. utnämning upphäfd(t), klaga bort. (Den nyvalde riksdagsmannen har) bortklagats på grund af formfel. AB (halfveckouppl.) 1897, nr 2, s. 1. —
(1 f) -KLEMA, -ning. klema bort. Möller (1807). Bortklemade pojkkroppar. Törneros Bref 1: 230 (1827). Bortklemad af .. en allt för öm och kärleksfull moder. Bremer Hertha 181 (1856). —
(2) -KLINGA. (numera knappast br.) förklinga. Atterbom i Phosph. 1810, s. 99. Må deras stämma .. bortklinga i tidens oro. Geijer I. 5: 364 (1847). S. Grubbe (1852) i Försl. t. SAOB. —
(3) -KLUBBA, -ning. auktionera bort, bortslå, klubba bort. (Djuren) bortklubbades för .. löjligt låga pris. SD(L) 1903, nr 300, s. 5. —
(1 d) -KNACKA, -ning. knacka bort. Vid restaureringen bortknackades kalkputsen som täckte målningarna i hvalfven. Brunius Resa 1838 335 (1839). —
(1 d) -KNIA. (bygdemålsfärgadt) afrycka (gräs). Gräset .. i täckterne bortknias esomoftast. Linné Bref I. 1: 229 (1771). —
(1) -KNYCKA, -ning. (hvard.) knycka (bort). Essén Hans excellens av Madagaskar 222 (1916). —
-KNYTA, -ning. knyta bort.
1) till 1 c: föra undan l. åt sidan o. där fastknyta. Nättelduksgardiner .. bortknutna med rosenröda band. Knorring Skizz. I. 2: 76 (1841).
(2 a) -KOKA, -ning. koka bort.
2) intr.: bortgå (i form af ånga) på grund af kokning. Lind (1749; under auskochen). Den hastighet, hvarmed en vätska bortkokar. Fock 1 Fys. 468 (1855). —
(1 f) -KOLLRA, -ing. med afs. på person osv. l. ngns begrepp, omdöme o. d.: förvirra; konfundera; i p. pf. ofta närmande sig adjektivisk anv.: virrig, vriden. Hamilton Geete I solnedg. 3: 148 (cit. fr. 1846). Jag är så bortkollrad i mitt hufvud att jag gör allt hvad tokigt är. Callerholm Stowe 115 (1852). En sådan (karl) kan bortkollra hvilken flickhjerna som helst. Zedritz 3: 33 (1855). —
-KOMMA, -KOMMELSE, -KOMMEN, se d. o. —
(1) -KOMMENDERA, -ing. kommendera bort. Stadg. ang. landtmil. 1: 555 (1685). —
-KOMMENHET, se d. o. —
-KOMST, se d. o. —
(1 f) -KONSTLA, -ing. gm förkonstling fördärfva l. snedvrida l. krångla till, förkonstla, konstla bort. Lehnberg Pred. 1: 26 (c. 1800). (Fransmännens o. engelsmännens stafning) är ännu mera bortkonstlad än vår. A. G. Silfverstolpe Bokst. 78 (1811). En sådan enfald, som är så oerhördt svår för oss arma bortkonstlade menniskor att vinna. Rudin 1 Evigh. 1: 193 (1871, 1878). —
(1) -KOPPLA, -ing. koppla ifrån l. bort. Signalklaffen bortkopplas ur (telefon-)ledningen. 2 NF 28: 705 (1918). —
(2) -KORRIGERA, -ing. korrigera bort. (Ett litterärt alster) från hvilket man bortkorrigerat både anda och lif. Hjärne Dag. f. drabbn. 58 (i handl. fr. 1803). Laplace .. bortkorrigerade de fel, som Kant .. inlagt i sin åskådning. Arrhenius Värld. utv. 162 (1906). —
(1 f) -KRÅNGLA, -ing.
1) med afs. på sak: krångla bort. Schönberg Bref 1: XXIV (1809). Naturen och den sunda känslan äro genom förvända vanor .. bortkrånglade och förkonstlade. Nyblom Bild. 145 (1864).
2) (hvard., mindre br.) med afs. på person: kollra bort, förvirra. Frågor, som rent af bortkrånglade en hop förståndige män. Wetterbergh Altart. 453 (1848). —
(1) -KRÄLA, -ning. kräla bort. —
(2 a) -KYLA, -ning. (föga br.) gm kyla fördärfva l. tillintetgöra; äfv.: afkyla. Voigt Alm. 1680, s. B 3 a. bildl. Bittra lifserfarenheter hade bortkylt ungdomsmodets rikaste värme. Högberg Vred. 2: 70 (1906). —
(2) -KYSSA, -ning. kyssa bort. Stenhammar 66 (1793). Jag bortkysste tårarna från hennes ögon. Palmblad Nov. 3: 57 (1817, 1841). —
-KÖPA, -ning. [fsv. bort köpa] (numera föga br.)
1) till 1 b: köpa upp, köpa (ngt så att andra icke kunna komma öfver det). Huadh fete warur som falle i Landett the bliffue af landz köpmän bortköpte. Leinberg Vårt land 4: 20 (i handl. fr. 1585).
2) till 1: köpa ut. Nybyggaren, som tillförne var här på stället, var nu bortköpt eller bortbytt. Læstadius 2 Journ. 413 (1833).
3) till 2: gm köp göra slut på, gm en penningsumma friköpa sig från. Grundskatternas kapitalisering och bortköpande. Samtiden 1871, s. 754. —
-KÖRA, -ning. [fsv. bortköra] köra bort.
1) till 1, tr.: drifva bort, fördrifva, förjaga. G. I:s reg. 6: 358 (1529). Förråder jag min fru, så blir jag bortkörd. Envallsson Frunt. jacob.-klubb 40 (1793; yttradt af en betjänt).
3) till 1, intr.: aflägsna sig körande. Den bortkörande vagnen.
4) till 2: vid körning l. åkning förlora. Ser man på bara, ena hjulet bortkördt och hela vagnskorgen! Lagerlöf Berl. 1: 38 (1891). —
(1) -LAGA. (†) refl.: begifva sig af, laga sig bort. Kolmodinus Genes. E 3 a (1659). Dähnert (1784). —
2) bereda aflopp för l. gifva annat lopp åt (vätskor, gaser o. d.), afleda. Dalin Montesquieu 15 (1755). Bortledes .. icke detta värme .., så (osv.). Fock 1 Fys. 453 (1854). Sjöns vatten bortledes af en elf. Bot. notiser 1875, s. 78. bildl. Bortleda samtalet från ngt. Cavallin (1875). Transito-handelns bortledande. Forssell Stud. 2: 268 (1880, 1888). De ottomanska förvecklingarna tyckas .. ha bortledt makternas uppmärksamhet från den egyptiska frågan. SD(L) 1895, nr 344, s. 5. —
-LEDNINGS-KANAL. till -LEDA 2. Bortledningskanalen för den skämda luften. Hallin Hels. 1: 70 (1885). —
(4) -LEFVA. (föga br.) tillbringa. Min fosterfar bortlefde ett par och tjugo år i Amerika. Ridderstad Samvetet 3: 31 (1851). —
(3) -LEJA, -ning.
2) (†) arrendera bort; hyra ut. Åtskillige hemman .. bortleija och sällia (sina skogar) åt andra. Johansson Noraskog 1: 243 (i handl. fr. 1689). Styffe Un. 119 (1867). —
-LEKA, -ning. [fsv. bortleka] leka bort.
1) till 2: gm lek fördrifva l. bortöda. (Våra krafter kunna) onyttigt hvila eller bekymmerlöst bortlekas. Wallin 2 Pred. 3: 142 (1822).
2) till 4: under lek förnöta (tid). Altén Kusin 89 (1796). Den tid, .. (Herren) mig beskärt, är för dyrbar att bortleka. Wallin 1 Pred. 2: 316 (c. 1830). —
(1) -LEVERERA, -ing. (numera mindre br.) lämna bort, aflämna. Bortleffrera thet migh är öfwerantwardat at förwara och ey at bortgifwa. Schroderus Osiander 1: 487 (1635). RARP 3: 61 (1638). —
(2) -LJUGA, -ning. lögnaktigt förneka l. bortresonera, ljuga bort. (Frestarens) vilja .. var, att bortljuga Guds oinskränkta herradöme öfver sin skapelse. Wikner Pred. 202 (1877). Trupper, hvilkas feghet inför fienden ursäktades och bortljögs. Laurin Våld o. väld 254 (1910). —
(1) -LOCKA, -ning. [fsv. bortlokka] locka bort. (W. hade) hans dotter .. medh sig bortlockat. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 509 (1671). Den 20 dennes bortlåckades ifrån Huset N:o 77 .. en ung mörkbrun Hund. DA 1793, nr 22, s. 4. —
(3) -LOFVA, -lofning.
1) lofva (att lämna) åt andra, lofva bort. De 100 skeppund koppar, som jagh bortlofvade uthi Holland. Oxenst. brefv. 10: 368 (1635). Han sökte Sekreterare-sysslan .., som till en annan .. redan var bortlofvad. Rosenstein 1: 46 (1783). särsk. (i sht förr): lofva (ngn) till hustru (åt ngn). Lagförsl. 119 (c. 1609). Olof Skötkonung blef .. tvungen att bortlofva sin dotter Ingegerd till Konungen i Norrige. Strinnholm Hist. 1: 577 (1834).
2) refl.: lofva bort sig åt annan person som hjälp l. som gäst l. dyl. Lindfors (1815). Konung Olof, af alla öfvergifven, ”emedan alla bortlofvat sig för penningar”. Strinnholm Hist. 1: 441 (1834). Jag har bortlofvat mig till middagen. Dalin (1850). särsk. i uttr. vara bortlofvad i bet.: hafva lofvat bort sig till gäst hos ngn annan. Hasselroth Campe Theophron 277 (1794). Cassius. Vill du spisa hos mig i afton, Casca? Casca. Nej, jag är bortlofvad. Hagberg Shaksp. 12: 18 (1851). —
-LOTTA, -ning. lotta bort l. ut.
1) till 1: gm lottdragning frånskilja. Om den ena delegationen tillfälligtvis har flere ledamöter tillstädes än den andra, bortlottas de öfvertalige. NF 18: 737 (1894).
2) till 3: gm lotteri öfverlåta l. afyttra. Flera slöjdarbeten ha under året bortlottats. J. G. Oxenstierna 2: 323 (1803, 1806). —
(1) -LYFTA, -ning. lyfta bort. Lindström Bi B 2 b (1780). mer l. mindre bildl. Bortlyfta .. slöjan af sin .. hemlighet. Topelius Fält. 4: 408 (1864). —
(3) -LÅNA, -ing. låna bort. O. Petri 1 Post. 129 a (1528: -länar). Bortlåna på et års tid 2000 daler .. emot intekning. SP 1780, s. 220. —
(3) -LÅTA. [fsv. bortlata] (†) lämna l. släppa ifrån sig, öfverlåta. B. Olavi 108 a (1578). Han haf(ve)r bortlåtit sitt Booställe till andra. Växiö domk. akt. 1704, nr 269. Schultze Ordb. 2668 (c. 1755). särsk.: sälja, försälja. Schultze Ordb. 2668 (c. 1755). —
(2) -LÄCKA, -ning. läcka bort l. ut. Härnösands domk. prot. 1695, s. 388. Ånga, som bortläcker, motsvarar en särskild bränsleåtgång. Frykholm Ångm. 170 (1881). —
-LÄGGA, se d. o. —
-LÄMNA, -ing.
1) till 1: lämna ifrån sig, lämna bort. HSH 9: 112 (c. 1740). Ledigblifna hemman bortlemnades på godtyckliga lifstidsstädjor. Brunius Metr. 373 (1854). Ett .. flickebarn .. önskas bortlemnadt af dess moder. GHT 1895, nr 225, s. 4.
2) (numera mindre br. utom i Finl.) till 2: utelämna, utesluta. Fichtelius Wegweiser 2 (1717). Måste marschhastigheten uppdrifvas, sker det lämpligast genom att bortlemna rastedagarna. NF 10: 982 (1886). Rätt att bortlemna vissa ämnen från den föreskrifna skolkursen. Tidskr. ped. fören. i Finl. 1895, s. 312. —
(1) -LÄRA.
1) (†) lära (l. vänja) sig af med (ngt). At tu må bortlähra, hwadh han lärer tigh ifrån. Schroderus Comenius 732 (1639; lat. dediscas, t. entlernest).
2) lära andra (ngt), lära bort. Han ville ej bortlära sin konst åt någon. S. Grubbe (1852) i Försl. t. SAOB. —
(2) -LÄSA, v.1, -ning. bota (sjukdom o. d.) gm uttalande af vissa magiska formler, läsa bort. Linné Öl. 28 (1745). —
(1) -LÖPA.
1) (numera föga br. utom i p. pf.) springa l. löpa bort; rymma. En bortlupen hund. G. I:s reg. 17: 461 (1545). Effter Rullerne (äro) widh 200. (soldater) rymbde och bortlupne. N. Av. 1 jan. 1657, nr 1, s. 3. Thunberg Resa 2: 117 (1789).
2) (numera mindre br.) om sådan rörelse från ett ställe som icke innebär springande: glida bort. Såsom itt skep bortlöper j wåghenne. Vish. 5: 10 (Bib. 1541). Såsom skyyn bortlöpa vnder himmelen. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. B 7 b (1593). Humbla Landcr. 252 (1740).
3) (mindre br.) om vätska: rinna l. flyta bort. Man (skall) slachta bocken .. och late thet första blodhet löpa sijn koos, thet midleste tagha och behålla, och thet sidste late bortlöpe. B. Olavi A 5 a (1578). Dalin (1850; angifvet ss. mindre br.). jfr: Mitt lijf .. / Bortlöper rätt hastigt såsom en ström. Ps. 1695, 221: 10; jfr 4.
4) (mindre br.) om tid: förflyta, löpa bort l. undan. Jagh .. veett, att tiden hastigt bårtlöper. Oxenst. brefv. 8: 198 (1648). Thet närwarande tidzens ögnablick .. bortlöper mädan wi nu tala. Block Progn. Förspr. (1708). Wallin Rel. 1: 109 (1813). —
(1, 2) -LÖSA, -ning. (i fackspr.) upplösa o. därigm aflägsna (lösligt ämne). Jernk. annal. 1822, s. 316. I flera fall hafva .. olivinkristaller (i en diabasgång) fullständigt bortlösts. Fennia XXXII. 7: 76 (1912). —
(1) -MAKA, -ning. maka bort. —
(1) -MANA, -else (†, Lind (1749; under abfoderung)), -ing. mana bort; i sht i fråga om besvärjelser o. d.: bortbesvärja. Rydberg Ath. 54 (1859). Sinnesförnimmelserna .. växla, utan att vi genom någon viljeakt framkallat eller bortmanat dem. Dens. Filos. förel. 1: 26 (1876). —
(1) -MANÖVRERA, -ing. i sht mil. gm manövrering fördrifva l. bringa till reträtt. Nordensvan Mainfält. 217 (1894). —
(1 a, 6 b) -MARSCH.
2) marsch bort. (Jag) hade icke på bordt- eller hemmarchen .. förlorat det ringaste utaf manskap. Karol. krig. dagb. 12: 397 (1748). —
(1) -MARSCHERA, -ing. afmarschera; marschera bort. Stadg. ang. landtmil. 3: 311 (1693). —
(2) -MASSERA, -ing. massera bort. —
(1 d) -MEJSLA, -ing. mejsla af l. bort. En .. stenhuggare bortmejslade (figurerna på kapitälen). Brunius Metr. 101 (1836). —
(2) -MINSKA, -ning.
2) (†) i pass. med intr. bet.: (gm successiv minskning) försvinna. Kasta (glödgade tegelstenar) i Watnet til thes at tredingen bortminskas. I. Erici Colerus 2: 135 (c. 1645). —
(1) -MISSIVERA, -ing. gm missiv sända bort. (Biskop o. domkapitel) hafver behagat .. mig til L. från M. .. bortmissivera. Växiö domk. akt. 1784, nr 551. —
(2) -MISTA, -ning.
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) mista, förlora; tappa (bort); i eg. o. öfverförd anv. The Löszörer .., som han .. bortmistt. G. I:s reg. 15: 521 (1543). De bårtmiste Räntorne. 2 RARP 2: 184 (1723). Topelius Vint. II. 2: 262 (1852, 1882).
2) (†) undvara. Små tårpare, som äre dagelig wed Gården i arbethe, och kunne inthet bortmistas. RARP V. 2: 159 (1655). —
-MISTAN. (†) förlust. Hamarinus Likpr. ö. Wolff C 1 a (1649). —
(1) -MOTA, -ning. mota bort. Tiden 1848, nr 218, s. 2. Han gick tiggande från dörr till dörr, men blef bortmotad. Strindberg Hist. min. 2: 101 (1905). —
(1 d) -MUDDRA, -ing. muddra bort. —
(2 a) -MULTNA, -ing, förr äfv. -MULTNAS. förmultna, multna bort. Hans Kropp bortmultnas här. Lucidor (SVS) 353 (1673). SDS 1894, nr 410, s. 3. —
-MÄTA, -ning. mäta bort.
1) till 1: mäta från. Et mått .. hvarmed det bårtmätes, som skal tilhöra qvarnen (ss. tull). Kalm Resa 3: 498 (1761).
2) till 2: gm mätning låta gå förloradt l. förlora. Genom toppmätningen bortmättes .. 25 % af verkliga kubikinnehållet. Skogsv.-fören. tidskr. 1912, Fackupps. s. 269. —
(1) -MÖNSTRA, -ing. utmönstra, mönstra bort. En god del af .. kursen (i läroämnet) .. (bör) bortmönstras såsom saknande värde. Ped. tidskr. 1907, s. 341. —
(1 b) -NAPPA, -ning. rycka till sig, nappa bort; förr äfv.: bortsnatta. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 535 (1652). —
(1 b) -NIMMA. [jfr fsv. bortnumin, lam, o. t. wegnehmen] (†) borttaga, taga. Svart Gensv. E 7 a (1558). Han wille hans lijff bortnimma. Ps. 1572, s. 93 a. Hans naturlige kraffter (blefvo honom) bortnumna (dvs. beröfvade). Växiö domk. akt. 1688, nr 711. —
-NÖTA, -ning. [fsv. bortnöta] nöta bort.
1) till 1 d: afnöta, nöta af. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 152 (1671, 1674). Guldbeläggningen var bortnött på harpbågen. Heidenstam Svenskarna 1: 53 (1908). bildl. Det trägna bruket har .. bortnött .. personaländelsen s. E. Lönnrot i Suomi 1841, 5: 43; jfr AFNÖTA 2 b. särsk. (föga br.) refl. Then förnufftige Siälen .. kan sigh intet bortnötha eller förlohra. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 242 (1671, 1674).
2) till 4: förnöta (tid). Schönberg Åm. i VetA 1773, s. 41. Sysslolöst bortnöta eftermiddagen i spisvrån. Carlén Rosen 298 (1842). —
(1) -ODLA, -ing. aflägsna l. skaffa bort gm odling; ofta med afs. på fornminnen. Holmberg Bohusl. 3: 55 (1845). (Ett stycke af en halsring, funnen) vid bortodlande af ett större stenrör på en höjd. Fornv. 1907, s. 284. —
-OM, se d. o. —
(1 b) -OPERERA, -ing. operera bort. Kräftsvulsten bortopererades. —
(3) -PAKTA. (†) bortarrendera. Stadg. ang. landtmil. 3: 191 (1692). —
(3) -PANTA, -ning. [fsv. bortpanta]
1) (numera i sht i historisk framställning) förpanta, pantsätta, lämna som pant. Enn gård .., som för sextie mark bortpantet ähr. G. I:s reg. 28: 21 (1558). Möblerne bortpantade! Kexél 1: 85 (1788). Schybergson Finl. hist. 1: 478 (1887).
2) (†) taga som pant. Landsfogden kommer och bortpantar all den nödtorft, (vi) .. hafva. Hagström Herdam. 3: 423 (efter handl. fr. 1611). —
(1 f) -PJOSKA, -ning. pjoska bort; i p. pf. närmande sig adjektivisk anv. Heidenstam Skogen susar 223 (1904). —
(1 f) -PJUNKA, -ning. pjunka bort. Förvekligad och bortpjunkad. Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 481. —
(1 b) -PLOCKA, -ning. plocka bort. Bullernæsius Lögn. 214 (1619). oeg. Tiraljörer skickas långt fram mot de fiendtliga batterierna, hvilkas betjening de bortplocka med sina kulor. Rappe Nordarm. 45 (1874). —
(4) -PLOTTRA, -ing, äfv. -PLUTTRA, -ing. plottra bort. Chronander Surge B 8 b (1647). Et .. bortpluttrat Capital. Boije Landthush. 180 (1756). Bortplottra sin tid och sin arbetskraft på enskildheter. Frey 1844, s. 196. —
(1 d) -PLÅNA, -ing. utplåna, plåna bort. —
(3) -PRACKA, -ning. pracka bort. —
(1) -PRAKTISERA, -ing. (numera i sht hvard.) (hemligen) föra bort; praktisera bort. Straff för dem, som bårtpractisera vijn och fremmande drycker, förr än the behörigen bestuckne, mätte och proberade blifvit. 2 RARP 5: 186 (1727). Berndtson (1881). refl.: (hemligen) gifva sig i väg; praktisera sig bort. Stadg. ang. landtmil. 4: 1344 (1705). Meurman (1846). —
-PRATA, -ning. prata bort.
1) till 2: gm prat komma (ngt) att försvinna l. göra slut på (ngt). Det parlamentariska styrelsesättet (har) bortpratat nationens verkliga frihet. SvT 1852, nr 16, s. 1.
2) till 4: förnöta l. bortöda (tid) gm prat, tillbringa under prat. Eurén Orth. 1: 105 (1793). Någongång bortpratades hela aftonen. Snellman Fyra gift. 1: 66 (1842). —
(2, 4) -PUMPA, -ning. pumpa bort. —
(1 d) -PUTSA, -ning. gm putsning aflägsna, afputsa, putsa bort. Linné Sv. arb. 1: 27 (1754). Vid drifningens början bortputsas döda grenar. Abelin Trädg. inomhus 100 (1904). —
-PÅ, se d. o. —
(1 d) -RADERA, -ing. radera bort. —
(1) -RAGLA, -ing. ragla bort. Den bortraglande fyllbulten. —
(1 b) -RAPPA, -ning. [jfr t. wegraffen] (numera bl. ngn gg i historiskt arkaiserande stil) bortroffa, olagligen afhända, bortrycka, taga; förr äfv.: undanskaffa, undanröja, förinta; numera i sht med afs. på jordagods. L. Petri Dial. om mess. 135 b (1542). (Johannes Döparen blef) .. bortrappader aff then tyranniska Herode. P. Erici Musæus 3: 130 a (1582). Lämningar, hvilka tidsens våld ej bårtrappat. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 80. Bortrappande af enskilda gårdar och strögods. Forssell Hist. 1: Bil. 55 (1869). —
(2) -REGISTRERA. (†) jur. afföra ur registret. Sedan afgjorde Mål och Handlingar .. blifvit nyttjade, skola de Actuarien tilställas, at bort-registreras. Rättegångsordn. 14 mars 1791, s. D 3 a. Askelöf Ett o. annat 57 (1834). —
(1 d) -RENSA, -ning. rensa bort; äfv. bildl. Lex. Linc. (1640; under sarculatio). Förnuftet bör upodlas och gräl (dvs. pedanteri) bortrensas. Dalin Arg. 2: 65 (1734, 1754). Bortrensandet af främmande ord. Crusenstolpe Medalj. 21 (1859). —
1) (numera mindre br.) afresa, affärd. Kyrkol. 16: 9 (1686). Den, som består en Ostindiefarare två rus vid bortresan, kan få femton igen vid hemkomsten. J. Wallenberg 124 (1771). Östergren (1917).
2) resa l. färd bort från ett ställe (o. den tid som därunder förflyter), bortfärd. Frånvarande på grund af bortresa. På l. under bortresan. RB 17: 23 (Lag 1734). Tur- och returresor, efter samma linje för bortresa och återresa. Flodström Sthmstariffer 4 (1894). (†) i uttr. i bortresan. (Karl den store) hadhe .. framgång emoot the Saracener j bortreesan. Schroderus Sleidanus 133 (1610; om ett härtåg). Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 201 (1709). —
(1) -RESA, v. begifva sig bort, resa bort. Han är bortrest på några dagar. RARP 1: 69 (1628). (†) om fartyg. HSH 6: 165 (1658). —
(2) -RESONERA, -ing. gm resonerande l. resonemang ådagalägga att (ngt) icke finnes l. existerar, resonera bort; bortbevisa. Hasselroth Campe Theophron 36 (1794). Det är ett faktum, som på intet vis kan bortresoneras, att (osv.). Wikner Lifsfr. 2: 109 (1877). Lyckligtvis låta historiska fakta icke bortresonera sig. Sundberg Bekänn. 14 (1879). —
(1) -RIDA, -ning. [fsv. bort ridha] rida bort.
2) (numera föga br.) tr. Brasck Ty. kr. D 1 a (1649). (Hästen har) blifvit bortriden på andra ägor. Växiö domk. akt. 1782, nr 516. —
-RIFVA, -rifning. [fsv. bort riva]
1) till 1 d: rifva af l. bort; äfv.: rifva upp. Ett bortrifvet blad. P. Erici Musæus 1: 102 a (1582). Then, som .. bortrifver .. vettar eller visare af siögrund. MB 21: 2 (Lag 1734).
2) (†) till 1 b: bortroffa, olagligen borttaga. Landshöfdingernes embete är att si .., att .. landsfreden försvaras, intet bortrifves eller genom försumelse afhändes af nåboer eller illvilliande undersåter. RF 1634, § 25. Celsius G. I 2: 239 (1753).
3) till 2: nedrifva, rifva (bort). G. I:s reg. 27: 83 (1557). Hwad Huus aff Trää igen woro, skulle bortrijfwas. Girs G. I 219 (c. 1630). Tillkomna och bortrifna eldstäder. PT 1908, nr 4 A, s. 3. —
(1) -RINNA. [fsv. bortrinna] rinna bort; ofta bildl. Wivallius Dikt. 82 (1631). Hwad är tin lust? en ström som fast (dvs. hastigt) bortrinner. Ps. 1695, 409: 5. Tid, som förgäfves bortrunnit. Wallin 1 Pred. 1: 117 (c. 1830). NF 18: 595 (1894). —
(2 a) -ROSTA, v.1, l. (numera mindre ofta) -ROSTAS, -ning. (delvis l. helt o. hållet) frätas bort gm rost, rosta bort. Thes husgeråd och kök / Är orent, fult medh skarn, bortrostat och förrökt. Runius Dud. 2: 90 (1712; i uppl. 1715). Ankarets ena klo är bortrostad. SD(L) 1896, nr 394, s. 6. —
(2) -ROSTA, v.2, -ning. bergv. aflägsna l. bortskaffa gm rostning. Sedan arseniken är bårtråstad utur coboltmalmen, bokas den vidare sönder och råstas. Wallerius Min. 446 (1747). —
(2) -ROTA. (†) utrota. Mann förmoder att .. (snapphanarna efter Kristianstads kapitulation) blifwa bort rootade. Växiö domk. akt. 1678, nr 303. —
(4) -RUCKLA, -ing. gm ruckel förstöra (sin förmögenhet o. d.); förnöta (tid) under rucklande. Envallsson Bajocco 19 (1784). —
(1) -RULLA, -ning. tr. o. intr.: rulla bort. Wikforss (1804; under wegrollen). En småningom bortrullande åska. Bremer Strid 177 (1840). —
-RYCKA, -RYCKANDE, -RYCKNING, se d. o. —
(1, 2) -RYMMA, -rymning. [fsv. bort ryma i bet. 1]
1) intr.: rymma bort, rymma; förr äfv. i vidsträcktare anv.: (i hemlighet) begifva sig l. fly undan l. bort, afvika. Thå konung Karll (Knutsson) bortrymder war. O. Petri Kr. 222 (c. 1540). Hans hustru skall wara bortrymbd med een annan. RARP 5: 232 (1654).
2) tr.: undanröja, bortskaffa; numera nästan bl. bergv. med afs. på jordlager l. dyl. som täcker ett malmstreck: afrymma. Förvidge och bortryme gråbergit på then nye rymning. G. I:s reg. 26: 717 (1556). RARP 6: 135 (1657). (Mullvadens) dödande eller bortrymmande. Strålenhielm Ympekonsten 41 (1751). Wetterdal Grufbr. 173 (1878). —
(1 b) -RÅNA, -ing. [fsv. bort räna] gm rån tillägna sig. Consist. acad. Abo ä. prot. 3: 474 (1671). —
(1) -RÄDDA. (†) skrämma bort. Såsom man bortt reddar floghmatkar. Jes. 33: 4 (Bib. 1541; möjl. två ord). En Heerde .. drager (dvs. bär) i sijn Hand en långan Käpp och Spijro, ther medh han .. borträddar och fördrijwer Vlfwen. Westhius Likpr. ö. Posse C 2 b (1643). Schenberg (1739). —
(2) -RÄKNA, -ing. räkna bort; räkna så att (ngt) därigm försvinner l. förloras; afräkna, frånräkna. (Han) wille .. hafua bortreknat för migh både kost och heela åhrslönen, om han hade fåt sijn willia fram. Växiö domk. akt. 1664, nr 34. (Han) befalltes .. hafva noga inseende, att icke något blef (vid utbetalningen) borträknadt eller försnilladt. Hallenberg Hist. 4: 688 (1794). bildl.: lämna ur räkningen, bortse ifrån. Icke särdeles gängse är nu (ordet) förutan, om man borträknar några mera formelartade uttryck. Rydqvist SSL 5: 193 (1874). —
(3) -RÄNTA. (†) öfverlåta mot viss (årlig) afgift. (Cyperns) inkomster borträntar Turkiska Käjsaren för 540 pungar. E. Carleson (1733) i Sv. Merc. 6: 701. —
(1 b) -RÖFVA, -röfning. [fsv. bort röva] röfva bort; äfv. bildl. The fremmande bortröffue hans godz. Psalt. 109: 11 (Bib. 1541). Lähneshöfdingens .. Fru och Doter, dem han för deras skönhet skull bortröfvat. Dalin Hist. 2: 96 (1750). särsk.
a) (†) i förb. bortröfva ngn ngn l. ngt, beröfva ngn ngn l. ngt, frånröfva ngn ngn l. ngt. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. F 8 a (1593). Nådegåfvor, som satan bortröfvat hänne (dvs. människan). Nohrborg Sal.-ordn. 933 (c. 1765).
b) (†) draga l. rycka bort. Seer til, at idher icke någhor bortröffuar med Philosophia och fåfengt bedrägherij. Kol. 2: 8 (Bib. 1541). Therföre bortröffar synden Menniskiona ifrån Gudz Nåde. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. D 2 b (1593).
c) (numera mindre br.) om absorbering af värme. Den värme ugnsmuren bortröfvar. Uhr Koln. 146 (1814). Vattenångan .. bortröfvar värme från de nybildade gaserna. Tekn. tidskr. 1872, s. 114. —
(1 d) -RÖJA l. -RÖDJA, -röjning. röja bort l. undan, undanskaffa. G. I:s reg. 23: 96 (1552). Tall och gran böra .. ur beteshagarna bortrödjas. Arrhenius Jordbr. 3: 192 (1861). Grushögarne på esqvilinska kullen bortröddes. Rydberg Sägn. 52 (1874). bildl. O. Petri 2 Post. 10 b (1530). God handel och hushållning .. bortrödjer fattigdomen. Dalin Arg. 2: 251 (1734, 1754). Nu äro båda de värsta hindren för ditt äktenskap .. bortrödda. Bååth Gudrun 160 (1900). —
-RÖKA, -ning.
1) till 1, tr.: gm användande af rök fördrifva. S. Grubbe (1852) i Försl. t. SAOB. Bortrökandet af de onda andarna. Anholm Gog 193 (1895).
2) (†) till 2 a, intr.: bortgå i form af rök l. gas, bortdunsta. T. Bergman i VetAH 1775, s. 14. Arsenikbunden antimon .. Bortröker utan lemning i fortsatt glödgning. Berzelius Blåsr. 134 (1820). Almroth Karmarsch 63 (1838). —
(2 a) -RÖTA, -ning. förstöra gm röta. Watn och snö inkommer och bortröter golfuet. Murenius Acta visit. 550 (1664). —
(2) -SAKNAS. (†) (fullständigt) saknas l. uteblifva. Tilförning (af boskap) .. förminskes och bortsaknes (på grund af utförsel). Stiernman Com. 1: 174 (1561). —
(5) -SE. se bort, vända bort ögonen. Schultze Ordb. 4047 (c. 1755). nästan bl. bildl. i förb. bortse (i)från, lämna utan afseende, lämna ur räkningen; jfr AFSE III. Atterbom Siare VI. 1: 238 (1852). Om vi bortse från de blotta möjligheterna, måste vi säga, att (osv.). Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 54 (1887). särsk.
a) i förb. med bortseende från. Med bortseende från öfriga dogmatiska skiljaktigheter. Geijer I. 1: 271 (1845).
b) i förb. bortsedt från, frånsedt, oberäknadt. Sundberg Farl. 8 (1873). Bortsedt från berättelsen om herulernas tåg .. erfara vi intet om en större invandring inom Sveriges landamären. Fahlbeck Sv:s adel 1: 470 (1898). —
(1 d) -SILA, -ning.
1) tr.: afsila, sila bort. Bären bortsilas efter att ha kokat en stund i vattnet. Man bortsilar vattnet.
2) intr.: rinna l. sippra bort. (Man kan) beräkna, huru stor del af den årliga nederbördsmängden afdunstningen, växtligheten och bortsilningen i jorden tagit i anspråk. Ymer 1898, s. 227.
3) (†) refl. = 2. I wissa Provincier är .. stor brist på watn, emädan sig alt vnder jorden bortsijlar. Hiärne 2 Anl. 58 (1702). —
(2) -SINA, -ing. så småningom (l. fullständigt) sina l. upphöra, utsina. Den utbildade barnsängsfebern brukar nästan alltid medföra mjölkens bortsinande. Ribbing Barns fostr. 14 (1892). (knappast br.) (Växtligheten) förtvinar, bleknar och bortsinar. Castrén Res. 2: 321 (1847). —
(1) -SIPPRA, -ing. sippra bort. —
(2 a) -SJUDA, -ning. [fsv. bort siudha] (numera föga br.) koka bort. L. Petri Jes. 64: 2 (1568). Låta thet siwda til thesz Watnet är bortsudet. Månsson Åderlåt. 87 (1642). —
(1) -SJUNGA, -ning. fördrifva gm sång. Heinrich (1814). Foglarna bortsjöngo alla bekymmer ur min själ. Bergman V. sm. skr. 69 (1825). —
(2) -SJUNKA, -ning. (numera föga br.) sjunka bort l. ned l. undan; äfv. bildl. Strömenar (skola) bortsiucka och förswinna. Jes. 19: 5 (Bib. 1541). Den gamla bortsjunkande tidens frihet. Svedelius Norge 128 (1866). —
(1) -SKAFFA, -ning.
1) skaffa bort l. undan l. ur vägen, aflägsna; afskaffa; med afs. på person numera vanl. i bildl. anv. Sef. 3: 18 (Bib. 1541). Det Turckiska Ministerium (lät) sig wara angeläget, at alla Polackar här utur landet bortskaffa. Nordberg C. XII 2: 451 (cit. fr. 1714). (Snöns) bortskaffande. Stiernstolpe Arndt 1: 143 (1807). Denna nya reform bortskaffade .. minst 10 proc. af alla staffel. Noreen Rättskr. gr. 46 (1892). särsk. i tekniskt o. matematiskt fackspråk. Alla bråk, som innefatta den okända, böra ur en Equation bortskaffas. Forssell Alg. 67 (1801). Berzelius Kemi 1: 429 (1808). De påtryckta färgstofterna .. bortskaffas (ställvis) genom ozongifvande ämnen. NF 16: 1062 (1892).
(1 d) -SKAFVA, -skafning. [fsv. bort skava] skafva bort. ÅT 1772, s. 100. —
(2) -SKALLA. (numera mindre br.) om skallande ljud: förklinga, dö bort. Mit namn bortskallade emellan bergen. Eurén Negersl. 4 (1796). —
(1) -SKEPPA, -ning. skeppa bort, utskeppa. Utlänningarne bortskeppa våra dyrbare och reelle Vahror. Salander Gårdsf. 239 (1727). —
(3) -SKIFTA, -ning. [fsv. bortskipta] jur. afhända (fast egendom) gm skifte l. byte. Icke måge .. någre cronans eller skattegods .. anten sällies, bortskiftes, bortgifvas eller i hvariehanda motto afhändas af regeringen. RF 1634, § 60. GB 11: 1 (Lag 1734). —
(1 d) -SKILJA, -ning. [fsv. bortskilia] (numera mindre br.) frånskilja, afskilja, skilja bort. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. D 3 a (1593). Vi sammanfatta i en föreställning det, som synes oss sammanhörigt och bortskilja det dermed icke sammanhöriga. Rein Psyk. 1: 372 (1876). —
(1) -SKINGRA. [fsv. bortskingra] (†) (fullständigt) skingra; förskingra. Sv. synodalakter 1: 200 (1696). (De friska hafsvindarna) bortskingra elaka dunster. Förh. o. upps. 25: 114 (c. 1786). —
-SKJUTA, se d. o. —
(1) -SKJUTSA, -ning. skjutsa bort. —
(1) -SKOTTA, -ning. skotta bort. Dähnert (1746). Snön är bortskottad. Sandström Natur o. arbetsliv 2: 223 (1910). —
(1 d) -SKRAPA, -ning. [fsv. bort skrapa] skrapa bort. Bortskrapning af färg. Schenberg (1739). Om något .. skulle vidbrännas, så får det ej bortskrapas, utan genom vatten upblötas. Warg 738 (1755). (numera mindre br.) bildl.: afplana, utplåna. Wendt titt ansichte jfrå mina synder, och bortskrapa alla mina misgerningar. Mess. 1531, s. C 1 b; jfr Psalt. 51: 11 (Bib. 1541: affplana). Effter tu haffuer .. orenat min Helghedom, skal iagh ock bortskrapa tigh. Hes. 5: 11 (Bib. 1541). Bortskrapa spåren af .. sammanhang(et) med naturlifvet. Estlander Konst. hist. 189 (1867). —
(1) -SKRATTA. gm skratt(ande) drifva bort, utskratta. Jag tyckte mig se (Sanningen) .. bortskrattad af de lätta Själars vansinnighet. Thorild 1: 52 (1784). —
(1) -SKRIDA, -ning. [fsv. bortskridha] skrida bort; ofta om tid. J. Wallenberg 29 (1768). (†) med innehållsobj. Åren bårtskrida sin gång och följa hvarannan i spåren. Salvius Brud- o. grafskr. 38 (1735). —
(1 d) -SKRUBBA, -ning.
(1) -SKRUFVA, -skrufning. skrufva bort l. ut. —
(1 d) -SKRÄDA, -ning. gm skrädning aflägsna, skräda bort. Warg 264 (1755). Cnattingius Skogslex. 78 (1875, 1894). —
(1) -SKRÄMMA, -skrämning. skrämma bort. Dufvorna blefvo bortskrämda af bullret. At the icke bortt skrämpde (blifva). G. I:s reg. 21: 46 (1550; möjl. två ord). Det torde vara mindre välbetänkt att genom höga afgifter bortskrämma lärjungarne från den nedre skolans undervisning. Verdandi 1890, s. 106. särsk. i förb. låta sig bortskrämma l. bortskrämmas. Fryxell Ber. 15: 108 (1848). Wennerberg 3: 225 (1883). —
(1 d) -SKURA, -ning. skura bort. —
(4) -SKVITTRA. (†) plottra l. öda bort. Skal ingom wara tilstådt .. (kyrkans vin- och byggnadssäd) at bortsquittra åt en och annan. KOF II. 1: 436 (1659). Deras penningar .. bortsqvittrades på illa grundade politiska föremål. Wingård Minnen 4: 54 (1847). —
(4) -SKVÄTTRA. (†) = -SKVITTRA. Regl. f. inf. 1751, s. 423. Äfvenså bortsqvättras .. mycken skog til Trä-broar, Mil-stolpar af trä (osv.). Lidbeck Præs. i VetA 1766, s. 19. —
(2) -SKYLA, -ning. (helt o. hållet) skyla, undanskyla. Utan att kunna helt och hållet bortskylas af de låga träden. Ritterberg Sallustius 162 (1832). —
(6 c) -SKYLDIG. (numera bl. hvard.) skyldig, ”skyldig bort”; i fråga om penningskuld o. med bestämning som angifver en penningsumma l. dyl. G. I:s reg. 7: 567 (1531: bortt skylloghe). Ingen vore honom skyldig, eij heller han något bortskyldig. Växiö rådstur. prot. 30 juni 1725. Man får väl vara lagom rättfram .. när man är bortskyldig en halv million rubel. Essén Herr Kesser i Sthm 122 (1916). —
(2) -SKYMMA, -skymning.
1) (†) göra skum, förmörka. Af påkars täta skog bortskymmes nästan dagen. Rudbeck Borås. 13 (1776). Dalin (1850; angifvet ss. föga br.).
a) i p. pf. med adjektivisk anv.; äfv. bildl. Bortskymd hennes (dvs. källans) bölja flyter, / Obemärkt och utan namn. Lenngren (SVS) 2: 344 (1795). Schybergson Finl. hist. 1: 557 (1887).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Alt för brått få wij Bekymmer, / Som wår glädies Sohl bortskymmer. Lucidor (SVS) 264 (1672). Man skulle vända tillbaka till det som är kristendomens väsen, men af århundradens villfarelser blifvit bortskymdt. O. Alin i Ill. Sv:s hist. 3: 12 (1877). —
(1) -SKYNDA. [fsv. bort skynda, bortdrifva]
1) (†) tr.: skyndsamt skicka bort. G. I:s reg. 27: 96 (1557). Ärke-Biskopen i Trondhem .. bortskyndade den falske Sturen på et fartyg från Marstrand til Rostock. Dalin Hist. III. 1: 191 (1761). särsk. bildl. med afs. på tid: förkorta. Dalin Vitt. 6: 11 (c. 1755). Dessa lidandets timmar bortskyndades af ömhetens omsorger. Wingård 2: 174 (1819).
(1 d) -SKÅLLA, -ning. skålla bort. —
-SKÄMD, -SKÄMMA, se d. o. —
(2) -SKÄMTA, -ning. [jfr t. verscherzen] gm skämt komma (ngt) att försvinna l. gå förloradt, gm skämt fördrifva, skämta bort. Iagh .. borttskemtar thet ewiga liffuet. P. Erici Musæus 2: 158 a (1582). Ett stänk av flyktig, halvt bortskämtad melankoli. Lamm Upplysn. romantik 1: 201 (1918). —
(3) -SKÄNKA, -ning. skänka bort. G. I:s reg. 18: 900 (1547: bortt skenckie). Sällan skier thet, at någon bortskiäncker alt, thet han äger. Nehrman Inl. t. jur. civ. 262 (1729). Detta hjerta kan icke mer än engång bortskänkas. Palmblad Nov. 2: 249 (1819, 1841). —
(1 d) -SKÄRA, -(n)ing. [fsv. bortskära]
1) skära bort; äfv. bildl. 1 Sam. 24: 12 (Bib. 1541). På gamla buskar bör man bortskära torra och öfverflödiga telningar och qvistar. Ahlich Träg. 186 (1722). Platsen der kyrkan stod är nu bortskuren af Wättern. Styffe Un. 161 (1867). Mer än en tredjedel af riket bortskuren: så hårdt hade utom Sverige endast Danmark drabbats. S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 203 (1908).
2) (†) intr., om jord: glida bort på grund af förskjutning gm vattenflöde. Förtimring är nödig där jorden bårtskära vill. Norrl. saml. 54 (i handl. fr. c. 1770). —
(1) -SKÖLJA, -ning. skölja bort; äfv. bildl. Schroderus Osiander 1: 802 (1635). Tidens ström bortsköljer äfven de mäktiges bålverk. Brunius Resa 1838 262 (1839). Rinnande och svallande vatten (floder och hafsvågor) .. afnöta, sönderbryta och bortskölja delar af jordytan. NF 3: 1069 (1879). —
(1) -SLAMMA, -slamning. slamma bort. Schultze Ordb. 4473 (c. 1755). Lerans bortslammande genom forsande vatten. NF 7: 479 (1883). —
(4) -SLANTRA. (†) gm overksamhet förspilla (tid), sudda bort. (Lat.) Fallo (tempus) .. (sv.) .. bårtslantra. Ekblad 107 (1764). —
(1 f, 2) -SLARFVA, -slarfning. slarfva bort. Ett bortslarfvadt manuskript. Porthan Bref t. samt. 1: 186 (1792). Den ceremoniösa orientaliska hälsningen, hvilken man får se bortslarfvad och stympad i det konstantinopolitanska hvardagslifvet. Lindqvist I land. bak. moln. 100 (1911). —
(1 d) -SLIPA, -ning. slipa bort. Wikforss (1804; under wegschleifen). bildl. Casus i .. (de nyare språkens) nominer äro nästan bortslipade. Geijer I. 5: 8 (1810). Den stigande bildningen och samfärdseln hafva bortslipat sådana kantigheter (i karaktären). L. Landgren i 1 Minnen fr. Nord. mus. III. 1: 1 (1881). —
(1) -SLIPPA. (numera knappast br.) lyckas komma bort, slippa undan l. bort. Den tridie, som i brubban (dvs. prubban, proban) fången war .. om andra natten der effter war bortsluppen. Bidr. t. Åbo hist. I. 6: 160 (1634). Schultze Ordb. 4535 (c. 1755). Meurman (1846). (†) (Vojvoden) kom .. till mig och bad att icke willja lägenheten låta bortslippa (dvs. gå förlorad). Karol. krig. dagb. 8: 109 (1706). —
(1 d) -SLITA, -ning. slita bort.
1) rycka bort, afslita. Murenius Acta visit. 278 (1654). Det är ej ovanligt, at .. (hajen), då en Matros faller i vatnet, bortsliter en arm eller et ben. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 55 (1786). bildl. Fred hade man visserligen fått men hvilken! Finland bortslitet. S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 116 (1908). (†) Helsoot skal tå monga Präster bortslijta. Bondepract. A 5 b (1662); jfr BORTRYCKA I 3.
2) nöta bort. Då dessa gropar (i hästens framtänder) blifvit bortslitna, blifver bestämmandet af hästens ålder svårare. Thorell Zool. 2: 118 (1861). bildl. (Där) iagh .. mina bästa kraffter .. bortslijtet. Växiö domk. akt. 1690, nr 327. —
(2) -SLOCKNA, -ing. (i sht i vitter stil) (småningom) slockna (bort). Dessa mildt bortslocknande blickar. Wallin Rel. 2: 190 (1819). Wecksell S. dikt. 40 (c. 1857). —
(2, 4) -SLUDDRA, -ing. (numera föga br.) slösa l. slarfva bort, förspilla. Hasselroth Campe Theophron 267 (1794). Bortsluddring af produktiva krafter. Bergstedt Clément 288 (1868). Skrånas märkliga tillhörigheter .. hafva blifvit dels på beklagligt vis alldeles förstörda, dels vårdslöst bortsluddrade. Bergman Gotl. skildr. 66 (1882). Anm. Dalin (1850) upptager dessutom bet.: sälja utan all beräkning l. till hvad pris som helst. —
(3) -SLUMPA, -ning. slumpa bort. Geijer .. (sålde på flera år icke) fler än 500 ex. af sina Skaldestycken (hvarföre han sedan bortslumpade upplagan åt Lindh). Atterbom (1839) i 2 Saml. 11: 19. Mössor och Hattar, äldre fasoner, bortslumpas enormt billigt. Ner. alleh. 1896, nr 20, s. 3. —
(2) -SLUMRA, v.1, -ing. slumra bort.
1) till 2 a, intr.: somna (bort). Skulle du lyckligtvis emot morgonen kunna bortslumra från den jämmer och klagan du hör från alla sidor. Eurén Negersl. 56 (1796). bildl. särsk. om döende: afsomna. Stilla bortslumrade den Ädle. Biogr. lex. 8: 387 (1842).
2) till 2 l. 4, tr.: sofva bort; äfv. bildl. Mina wilkor (hafva) ei tillåtit mig .. bortslumra mina dagar. J. H. Mörk (1751) i 2 Saml. 9: 123. (Den lilla flickan lade) sig genast, för att inom några minuter bortslumra minnet af verldens motgångar. Sparre Sjökadetten 284 (1850). —
(2, 4) -SLUMRA, v.2 (†) slösa l. slarfva bort, vräka bort. Then slössachtige Sonen, hwilken måste lefwa vthaf agnar och draaf, sedan han sin faders goda .. förpancqueterat (dvs. kalasat upp) och bortslumbrat hade. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 274 (1671, 1674). Hindra bortslumrandet af denna Rikets dyrbaraste effect (dvs. järnet). Götheb. mag. 1762, s. 132. —
(4) -SLUNDRA. (†) förslösa, slösa bort. Hanss hustru .. hafver uthj hanss frånwaro i fiendelandh bort slundrat allt hanss boo. Växiö domk. konceptbrefb. 1663, s. 445. —
(1) -SLUNGA, -ning. slunga bort. Schenberg (1739). Bot. notiser 1874, s. 81. mer l. mindre bildl. 1 Sam. 25: 29 (Bib. 1541). Sij, iagh skal .. borttsliunga landzens inbyggiare. Jer. 10: 18 (Därs.). Här var den sista konvenansen bortslungad. Hallström Lev. dikt 227 (1914). —
(3) -SLUTA, -ning. i sht handel. afsluta om försäljning l. öfverlåtelse af (ngt), försälja l. öfverlåta gm mäklare. Jag ångrar mig, att jag ej förr bortslutadt ett litet partie råg af en 40 t(unno)r som ännu äro osålde. Växiö lärov. bibl. Bref 1 mars 1774. Borrtsluta arfvejord på mera än sin lifstid. Ad. prot. 1800, s. 397. Jämförelsevis litet tonnage har bortslutats. GHT 1898, nr 211 B, s. 2 (om aftal ang. befraktning). —
-SLÅ, se d. o. —
(4) -SLÄNTRA. (†) gm dagdrifveri spilla bort, ”såsa bort”. Denna, den gamla goda tidens Matrona .. knotar mägtigt, när tid och pengar med lappri och dårskaper blifver bortsläntrad, som hon det kallar uti sit gammalmodiga språk. Böneskr. t. moden 5 (1775). —
(1) -SLÄPA, -ning. släpa bort. Jer. 15: 3 (Bib. 1541). Någre af de Danske .. afbrände och bårtsläpade fahrtyg. 2 RARP 5: 140 (1727). NF 6: 1463 (1883). särsk. i mer l. mindre bildl. anv.: med våld föra bort. Jer. 49: 20 (Bib. 1541). Til thes Salmanassar bortsläpade hela Israel i en ewig träldom. Isogæus Segerskiöld 55 (c. 1700). —
(1) -SLÄPPA, -ning.
1) (numera föga br.) låta (ngt) falla ur händerna, släppa (ngt) så att (det) går förloradt. Möller (1790). Dalin (1850).
2) (numera mindre br.) släppa lös l. fri l. i väg, skicka i väg, släppa ifrån sig. (Krigsfången skall) icke varde bortslept uthann öffverstens vilie. G. I:s reg. 27: 286 (1557). Z. Topelius (1833) hos Vasenius Topelius 1: 437. —
(4) -SLÖSA, -ning. slösa bort. Lex. Linc. (1640; under decoctor). Den blifver aldrig nöjd med sin lott, som bortslöser sitt jordiska goda på yppiga nöjen och förströelser. Hagberg Pred. 4: 44 (1818). särsk.
a) (†) i vidsträcktare anv.: slarfva bort, gm vårdslöshet l. dyl. förlora. (Valdemar Atterdag) uplifvades .. af en innerlig åtrå, at återkalla sina bortslösade Landskaper. Lagerbring 1 Hist. 3: 289 (1776). Schönberg Bref 3: 64 (1778).
b) i öfverförd anv. Bortslösa sin begåfning på idel lappri. Bortslösa sin ynnest på en ovärdig gunstling. Lagerbring 1 Hist. 3: 427 (1776). Jag har nu bortslösat mina bästa år på de onyttigaste befattningar i verlden. Blanche Våln. 473 (1847). —
(2) -SMIDA, -ning. (i sht i fackspr.) låta gå förloradt vid smide, smida bort. Jernk. annal. 1817, 2: 130. —
(1 d) -SMULA, -ning. smula bort; äfv. bildl. Bremer Brev 1: 167 (1832). Bortsmulat bröd. Hildebrand Ett starkt folk 120 (1915). —
(1) -SMUSSLA, -ing. smussla undan l. bort. Berndtson (1881). Topelius Läsn. f. barn 7: 201 (1891). —
(1) -SMYGA, -ning.
1) intr.: aflägsna sig smygande l. i smyg, smyga (sig) bort. Törnewall A 8 a (1694). Bortsmygande steg. Hedberg Torpa 29 (1888). När han vaknade, var Valdemar bortsmugen. Heidenstam Folkung. 2: 17 (1907).
3) tr.: i smyg taga bort l. aflägsna, smyga undan l. bort. Tranér Anakr. 177 (1830, 1833). Bortsmyga nederlags-gods från Upplags-magasin. SPF 1839, s. 70. —
-SMÄLTA, se d. o. —
-SMÖRJA, -ning. smörja bort.
1) till 2: gm smörjande fördrifva (en sjukdom).
2) till 4: gm smörjande göra slut på. S. Grubbe (1852) i Försl. t. SAOB. (†) allmännare: förbruka. Mitt lilla förråd af Alun-lut var igenom dessa försök bårtsmordt. G. v. Engeström i VetAH 1774, s. 293. Jag har bortsmort all min mjölksyra. Scheele Bref 396 (1780). —
(1 b) -SNAPPA, -ning. [fsv. bort snappa] snappa bort. Söderman Ex.-book 169 (1679). Kejsaren .. var nära att på vägen blifva bortsnappad af Svenska ströfvare. Fryxell Ber. 7: 217 (1838). Bortsnappas af fåglar. Läseb. f. folksk. 186 (1890; om sädeskorn). —
(1 b) -SNILLA, -ning. undansnilla, snilla bort. Växiö domk. prot. 1678, s. 13. Atterbom Siare 5: 428 (1849). —
(1) -SOFRA, -ing. gm sofring aflägsna, sofra bort. En verld af verklighet, från hvilken den historiska kritiken endast kan bortsofra en jemförelsevis ringa del såsom falsk eller tvifvelaktig. B. E. Malmström 7: 106 (1848). —
-SOFVA, -sofning. sofva bort.
1) till 2: gm sofvande förspilla l. göra sig af med l. fri från (ngt); äfv. bildl. Haffuandes .. bortsoffuet himmelrijket medh the fäm owijsa .. Jungfrwr. Phrygius Him. lif. 149 (1615). Enär (dvs. när) the äro till sigh igen kompne, och hafwa Ruset bortsufwit. Kiöping Resa 132 (1667). Bortsofva bekymren. Dalin (1850).
2) till 4: förnöta (tid) gm l. under sömn; äfv. bildl. Schroderus Liv. 180 (1626). Den mörka arbetstiden, som nu till större delen bortsofves eller gagnlöst förspilles. Tekn. tidn. 1871, s. 10. —
(2 a) -SOMNA. (numera föga br.)
1) insomna, somna bort (från ngt). Schenberg (1739). Den, som .. bortsomnat ifrån alla tanckar. Mörk Ad. 2: 324 (1744). Dalin (1850; angifvet ss. föga br.). bildl. Schroderus Liv. 119 (1626). Det gifves .. församlingar .. der man .. så djupt bortsomnat från det eviga lifvets angelägenhet, att (osv.). Flensburg Kyrkl. tal 109 (c. 1875). Topelius Planet. 2: 127 (1889).
2) (i sht i religiöst språk) afsomna, somna bort (i döden). Vplyys mijn öghon, at iagh icke borttsompnar j dödhenom. Psalt. 13: 4 (Bib. 1541). Hagberg Pred. 4: 81 (1818). —
(1) -SOPA, -ning. sopa bort.
1) i eg. anv. Snön som fans på hualffuet befaltes bortsoopas. Murenius Acta visit. 63 (1640). i bild. Iagh skal .. bortsopa stofftet ther vth. Hes. 26: 4 (Bib. 1541; i fråga om Tyrus).
2) i utvidgad l. bildl. anv. Alla spår hade omsorgsfullt bortsopats. Bestryka .. sägz när månge bland Fienden .. Bortsoopas, förmedelst skott som stryka endalångz. Wärnskiöld Fortif. B 3 b (1673). Reduktionen hade bortsopat .. (adelns) rikedomar. Malmström Hist. 1: 198 (1855). En storm af det slag, som kan bortsopa städer från jorden. Hfors tidn. 1858, nr 91, s. 1. Det vid 1905 års val (i Ungern) nästan bortsopade liberala partiets .. ledare. 2 NF 13: 1476 (1910). —
(1) -SPARKA, -ning. sparka bort; äfv. bildl., i sht i p. pf.: på ett brutalt o. bryskt sätt bortkörd; utsparkad. Törnewall D 4 a (1694). Sedan vardt jag bortsparkad och förbjöds att nånsin visa mig på gården. Almqvist Mål. 73 (1840). —
(3) -SPELA, -ning. spela bort.
1) gm spel göra (sig) af med l. förlora. Han hadhe penningar och gick på lyckputtan (dvs. lyckpottan, ett slags lotteri) och bortspelte dem. Consist. acad. Abo. prot. 4: 229 (1674). bildl. Jag beklagar, att jag så länge lefvat, att allt hvad min salig konung arbetat för och jag .. har hulpit att bygga under blir så oförsvarligt bortspeladt (gm fördraget i Stuhmsdorf). A. Oxenstierna (1635) enl. Sv:s hist. 3: 333.
4) (numera föga br.) afyttra l. utlotta gm spel l. lotteri. En karmstol, ett par vantar (m. m.) .. komma nästa onsdag genom tärningspel att bortspelas. Bellman Skr. Ny saml. 2: 357 (1773). Å Kongl. Danska Klass-Lotteriets 74:de Dragning .. bortspelas 2:ne .. Egendomar. DA 1824, nr 12, s. 8. Kindblad (1868). —
-SPILLA, -ning. spilla bort.
1) till 1: spilla ut, slå ut (på marken osv.). Lind (1749; under wegschütten). Det gör mig mäst ondt at caffé blef bortspildt. Envallsson Tosorden 46 (1798). (†) (Jesus) bortspilte wesslare penningana. Joh. 2: 15 (NT 1526).
2) till 4, bildl.: förspilla, spilla, bortslösa. Iag fick loff borttspilla min tijd i heela 4 a 5 dygn. Växiö domk. akt. 1702, nr 278. (Vi) bortspilla ofta våra bästa krafter på dessa ströskrifter som endast läsas för dagen eller alls icke. Fries Bot. utfl. 1: 44 (1843). (Plautus) ville roa sin publik, och på denna hade språkliga finesser varit bortspildt krut. Schück Världslitt. hist. 1: 360 (1899). —
(1) -SPOLA, -ning. spola bort. Almqvist (1844). Två af de bästa båtarna bortspolades som nötskal. Uppf. b. 7: 487 (1875). Det genomströmmande vattnet har till ändamål att bortspola .. de .. lösrifna stenpartiklarne. Tekn. tidskr. 1877, s. 159. bildl. Blef ej den dynastiska oppositionen snöpligt bortspolad af revolutionens svallvåg? Tiden 1848, nr 226, s. 1. Tiden bortspolade .. (Cromwells) institutioner. GHT 1895, nr 241 B, s. 1. —
(1) -SPRINGA, -ning. (numera mindre br. utom i annonsstil i bet. 1)
1) [fsv. bort springa] springande aflägsna sig, springa bort. Schultze Ordb. 4821 (c. 1755). Palmblad Nov. 2: 35 (1819, 1841). Bortsprungen. En gråsvart lapphundsvalp bortsprang i går måndags. SDS 1912, nr 14, s. 8 (annons).
2) sprängas bort; springa loss l. bort. Det sig händer, at .. kulan .. icke genomgår, utan Harnisket så bräcker, at bak för skåttet största delen af järnet bårtsprunge. Stadg. ang. landtmil. 1: 564 (1685). —
1) till 1: gm sprutning taga bort l. aflägsna. Kloaksystemet med bortsprutning af orenligheten. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1889, s. 447.
(4) -SPRÅKA, -ning. språka bort; jfr -PRATA 2. (Konungen) bortspråkade med honom mången ledig aftonstund. Afzelius Sagoh. X. 1: 206 (1864). —
(1) -SPRÄNGA, -ning. spränga bort.
1) tr.: gm sprängning aflägsna. Wallarna dhem Muschouviterna bortsprängt omkring halfwa staden. Karol. krig. dagb. 8: 278 (1713). Den bortsprängda .. handen. SD(L) 1894, nr 60, s. 6. Bortsprängning af 400,000 kbm. berg. 2 Uppf. b. 9: 383 (1905).
2) intr.: rida bort i sporrsträck. Wikforss (1804; under wegsprengen). De i fjerran bortsprängande ryttarne. Rydberg Ath. 115 (1859). —
(1 d) -SPRÄTTA, -ning. sprätta bort. Calonius Bref t. Porthan 84 (1794). På altarduken är guldet bortsprättat. Heidenstam Svenskarna 2: 43 (1910). —
(1) -SPÅR. spår (som leder) bort; om djurspår. Den mättade järfvens bortspår. Hemberg På oban. stig. 259 (1896). —
(3) -STAKA. (†) gm utsättande l. flyttande af stakar (l. andra råmärken) frånhända (ngn mark). Hustru Sarra .. haffuer … bortstackat någen Jordh ifrån Anders Oluffson. Ångerm. domb. 8 juli 1635, fol. 91. Därs. 16 okt. 1638, fol. 139. —
(1) -STICKA, v.1, l. -STINGA. (†)
1) tr.: skaffa undan, undandölja, undansticka. Att the hit .. komme motte, och icke hemeligen bliffwe bortstungne och fördulde. G. I:s reg. 18: 764 (1547). Dhet barnet, som ähr heemlighen bortstuckit uthur wäghen, någhre daghar effter dhet födt blef. Växiö domk. akt. 1680, nr 58.
2) refl.: undansticka sig. Sv. synodalakter 2: 18 (1585). Trehundrade af Erlingers folk bortstucko sig och toge flychten. Peringskiöld Hkr. 2: 419 (1697). —
(1) -STICKA, v.2, -ning. gm stickande (med spetsigt instrument) aflägsna (ngt). Uppf. b. 1: 589 (1873). —
(1) -STINKA. (†) springa bort. Ett wilfarande Fåår, som ifrå Hiorden bortstunckit är. A. Simonis Siäl. ört. L 9 a (1586). —
-STJÄLA, -ning. [fsv. bortstiäla]
1) till 3: stjäla bort; förr äfv. med indirekt obj.: frånstjäla. Bar. 6: 17 (Bib. 1541). Warda .. (penningarna) honom bortstolna. L. Petri Dryck. D 4 a (1557). Konungen j Polen hafwer .. latit hemligen bortstiäla .. Sancte Birgittes och Sancte Karins skrijn. Chesnecopherus Fulkom. skäl S s s 1 a (1607). Eneman Resa 2: 153 (1712). oeg. l. bildl. Han är dhen störste tiufwen, som bortstiäl bondens hustru. Törning 52 (1677; ordspr.). Bortstjäla så mycken tid jag kunde af dagarne. Carlén Rosen 215 (1842).
2) (numera knappast br.) till 1, refl.: smyga sig bort. Lindfors (1815). Linder o. Walberg (1862). —
(1) -STRYKA, -ning. [fsv. bortstryka]
1) tr.: stryka bort; stryka tillbaka; äfv. bildl. Swenske nu alle Gudhi tacke / Som bortströök aff theris nacke / .. / Thet Tyrannisklige Däners oock. Svart Gensv. K 4 b (1558). Värken (hade) gått bårt, som hade den med en hand varit bårtstruken. Kalm Resa 1: 63 (1753). Håret .., som var bortstruket och sammanhållet af en kamm med diamanter. Sthms modejourn. 1851, s. 40. Icke ett iota af lagen kan (enl. kabbala) bortstrykas, utan att ett gudomligt mysterium förnärmas. Rydberg Kulturh. förel. 6: 559 (1888). Ukrainerna, som fallit besvärliga genom sina pockande reklamationer, voro så godt som bortstrukna (ur den tredje duman). 2 NF 23: 1502 (1916).
2) [jfr t. wegstreichen] (†) intr.: fara sin kos, fly bort. (Det förgängliga kallas) timeligit; emedan det, tillika med den flygtiga tidens timar, bortstryker och flyger sin kos. Hoffmann Förnöjs. 533 (1752). Heinrich (1814). —
(1) -STÅNGA, -ning. stånga bort.
2) bryta af gm stångande. Ett bortstångadt horn. —
(3) -STÄDJA.
1) (numera nästan bl. jur.) upplåta (jord l. dyl.) mot erläggande af städja, städja bort; bortarrendera; uthyra. L. Paulinus Gothus Archom. 148 (1630). (Hemmanen) bortstaddes på åboens lifstid emot en ringa städja och utan förhöjning i räntorna. Biogr. lex. 13: 200 (1846). Boningsrum för skolmästare borde anskaffas på så sätt, att de hus, som kyrkorna egde, bortstaddes med vilkor att rum uppläts åt skolmästaren. Cavallin Herdam. 1: 313 (1854). SFS 1895, Bih. nr 89, s. 1.
2) (mindre br.) träffa gm städjepenning bekräftadt legoaftal rörande (ngn). Bortstedja sin egen dotter. Kulturh. meddel. 3: 78 (i handl. fr. 1706). —
(3) -STÄDSLA, -ing. (föga br.) = -STÄDJA. Rietz Sk. skolv. hist. 452 (1848). Detta hemman .. bortstädslades till bönder 1563. Lignell Dal 2: 82 (1852). —
(1) -STÄLLA, -ning. ställa l. sätta bort; äfv.: ställa ifrån sig o. glömma kvar; jfr BORTSÄTTA 1. En käpp, gul med hvit, rund knapp, bortställdes i förra veckan. Fyris 1894, nr 121, s. 2. —
(1) -STÄNGA, -ning. (föga br.) utestänga; äfv. bildl. (Den som uppskjuter sin omvändelse till ålderdomen) kommer tå medh the owijsa Jungfrugerna alförseent och moste stå vthe, bortstengd ifrån Gudz Rijke. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. F 1 a (1593). Grill Præs. i VetA 1795, s. 7. —
-STÖRTA.
1) till 1: störta bort.
(1) -STÖTA, -ning. [fsv. bortstöta]
1) stöta bort l. undan; särsk. i fråga om vissa fysiska l. kemiska fenomen. Upp. 2: 5 (Bib. 1541). Då flädermärgskulan bortstötes från den elektriska kroppen, är hon sjelf elektrisk. Floderus Fys. 306 (1865). Därvid upplöses bläcket och bortstöter den öfverliggande täckhinnan, så att teckningens linier blifva fria och tillgängliga för etsvätskan. 2 Uppf. b. 10: 297 (1907; om förfarande vid etsning). bildl. Ville du med hårdhet blifva bortstött, då du bönfaller om tillgift? Hagberg Pred. 6: 128 (1820). En elittrupp af unga, .. som känna sig bortstötta af radikalismen. Norström Den nyaste män. 53 (1906). särsk. (†): bortrycka (gm döden). En förteckning på alla döda och utaf hvad sjukdom de bortstötas. Linné Bref I. 2: 84 (1746). Dalin Arg. 2: 353 (1754; uppl. 1734: skuffar .. undan).
(4) -SUCKA. tillbringa l. förnöta (tid) med suckande, sucka bort. Choræus Bref 134 (1803). De dystra murar, inom hvilka hon bortsuckat den bästa delen af sitt lif. Rydberg Frib. 192 (1857). —
-SUDDA, -ning. sudda bort.
1) till 1 d: sudda ut. Dalin (1850). Ändringar kunna göras med blyertspennan och bortsuddas. 2 Uppf. b. 10: 256 (1907).
2) till 1 f: förvanska gm suddigt framförande af tal l. musik. Man störes oupphörligt af vulgär färg på vokalerna och bortsuddade konsonanter. SD(L) 1903, nr 19, s. 3.
3) till 4: gm suddande l. vårdslöshet förbruka l. slösa bort; förnöta (tid) under suddande. Åter en vecka bortsuddad! jfr: Säkrast är ock, at heldre nyttia stenkol ensamt, än med blandning af träkol, hvarigenom mera af bägge delarne bortsuddas, än eljest vore nödigt. Rinman Jernförädl. 71 (1772). —
(1) -SUGA, -ning. suga bort; äfv. bildl. Dähnert (1746). Sugfläkt för bortsugning af slipdammet. 2 NF 25: 1457 (1917). (†) Theris godz oc blodh haffue the borttswget. Svart Gensv. F 2 a (1558). —
(2 a) -SURNA.
2) om säd o. d.: förstöras gm syra i marken. Sädens s. k. bortsurnande är en följd af genom stående vatten förändrad struktur hos marken. Tidskr. f. landtm. 1887, s. 272. —
(1) -SVALLA, -ning. (i sht i högre stil, mindre br.) svalla l. strömma bort l. hän; i sht bildl. Flodens klara bölja, / Som flyr så fort som menskolif bortsvalla. Geijer I. 3: 251 (1813). Almqvist i Svea 14: 87 (1831). —
(2 a) -SVARTNA. (†) (alldeles) svartna (o. därigm visa tecken till starkt framskriden förstörelseprocess). Lucidor (SVS) 241 (1672). The skole aff Hunger bortswartna, så att Huden skall loda wid Benen. Fernander Theatr. trag. ebrios. 133 (1695). VetAH 1777, s. 190. —
(1 d) -SVEDA, -ning. afsveda, sveda bort. Bokbladerna voro ytterst liksom bårtsvedde. Linné Sk. 111 (1751). Både hans ögonhår och hans bryn bortsveddes af hettan. Lagerlöf Hom. Od. 108 (1908). —
(2) -SVEDJA, -svedning. afsvedja, svedja bort. BB 14: 1 (Lag 1734). Den bortsvedjade barrskogen. Dybeck Runa 1848, s. 37. —
(1) -SVEPA, -ning. svepa bort; äfv. bildl. Revolutionens storm bortsvepte allt sådant. Geijer I. 6: 330 (1844). Dalin (1850). —
(2 a) -SVIMMA, -svimning. (numera föga br.) falla i vanmakt, svimma (af); i p. pf.: afsvimmad. Tiällmann Gram. 215 (1696). Siri Brahe .. faller halft bortsvimmad i Stolpes armar. Gustaf III 2: 216 (1782). Afzelius Sagoh. 7: 220 (1853). —
(2) -SVINNA. (numera föga br.) svinna bort, försvinna. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. G 2 b (1593). Carlén Skuggsp. 1: 101 (1861, 1865). —
(1) -SVÄFVA, -sväfning. sväfva bort. Ett luftigt väsende, färdigt att bortsväfva på månskensstrålen. Biogr. lex. 17: 6 (1849). —
(1 d) -SVÄMMA, -svämning. (numera mindre br. utom i fråga om geologiska förh.) bortskölja. (Bambubryggan) bortsvämmas alla år under regntiden. Ödmann M. Park 335 (1800). All finjord utsköljdes och bortsvämmades .., så att den blottade berghällen kom i dagen. A. G. Högbom i Sv:s rike I. 1: 79 (1899). Östergren (1917). —
(1) -SVÄRJA, -ning.
2) svärja bort (ngt); oftast refl.: svärja bort sig, försvärja sig. Verwünscht, försvuren, bortsvuren. Lind (1749; under verwünschen). Han har bortsvurit sin själ. Almqvist (1844). Hade han bortsvurit sig åt draken ..? Högberg Vred. 1: 40 (1906).
3) (mindre br.) bortbesvärja. Bortsvärja utur det lilla kräket själfve Hin Håle. Gjörwell (1798) i Sv. mem. o. bref 2: 175 (i fråga om ett dop). Rydqvist Tid. 2: 143 (1840). —
(1, 3) -SYNA, -ing. vid syneförrättning frånkänna (ngn ngt) l. utdöma (ngt), syna bort. Saml. af instr. f. landtreg. 24 (1583). —
(3) -SÄLJA, -ning. [fsv. bort sälia] gm försäljning afhända (sig l. ngn annan ngt), afyttra, sälja bort; äfv. bildl. Esau, huilkin för en måltijdh bortsålde sin förstafödzles rett. Hebr. 12: 16 (NT 1526). Ej må förmyndare bortsälja omyndiga barns jord och fasta gods. ÄB 22: 3 (Lag 1734). Rabenius Kam. § 186 (1825). oeg. om utackordering gm entreprenadauktion af fattiga barn. Hedenstierna Bondeh. 78 (1885). —
(1) -SÄNDA, -ning. [fsv. bort sända] sända bort. Tob. com. D 2 a (1550). Castlereaghs anspråk (gällde) .. den franske legationssekreterarens bortsändande från Stockholm. Forssell i 3 SAH 3: 195 (1888). —
-SÄTTA, -TAGA, -TAPPA, v.1, se d. o. —
(1) -TAPPA, v.2, -ning. tömma l. tappa ut l. bort. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. B 2 a (1593). —
(3) -TINGA, -ning. tinga bort. Både tvättgumman och mangeln äro borttingade veckor i förväg. Officeraren .. har .. bårttingat .. (spannmålen) för et wiszt pris hos någon Bergs- eller Köpman. Stadg. ang. landtmil. 1: 370 (1684). Arbetenas ombesörjande borttingades till den minstbjudande. NF 3: 157 (1878). —
(1 f) -TOKA. (mindre br.) förvrida hufvudet på (ngn), toka l. kollra bort. Zedritz 3: 33 (1855). Min kära Fritz, du får inte borttoka vår lilla protegée. Blanche Bild. 4: 218 (1865). —
(2) -TOLKA, -ning. gm tolkning (söka) ådagalägga att (ngt) icke finnes l. förhåller sig på uppgifvet sätt; förtolka. Allegoriskt borttolka allt i .. (myterna), som kunde såra .. religiösa och sedliga känslor. Rydberg Filos. förel. 4: 92 (1878). Detta försök att borttolka författarens i sig ganska klara uppgifter. Schück Sv. lit.-h. 1: 15 (1885). —
(2) -TONA, -ing. förtona. Rydberg 9: 342 (1894). Bergshöjder och kuststräckor, försvinnande i ett borttonande fjärran. PT 1914, nr 85 A, s. 3. —
-TORKA, i intr. anv. förr äfv. -TORKAS, -ning. [fsv. bortthörka, bortthörkas]
1) till 2 a, intr.: förtorka; afdunsta; torka bort l. ut. Höö .., hwilket borttorkas förr än thet moghet warder. Jes. 37: 27 (Bib. 1541). Om .. (hafsvattnet) får borttorka (dunsta bort) i solvärmen. Berlin Lärob. 131 (1858). särsk. (numera föga br.) i utvidgad l. bildl. anv.; förr stundom i bet.: förtvina. Skiwl, ther vthi lågho en stoor hoop siwke, blindhe, lamme, borttörkadhe. Joh. 5: 3 (NT 1526; gr. ξηρῶν, Luther: durren; Bib. 1917: förtvinade). Mina kraffter äro borttorkadhe. Psalt. 22: 16 (Bib. 1541). Lagerbring Hist. lit. 92 (1748).
2) till 2 a, tr.
a) (†) förtorka. Iagh skal .. borttorka all theras grääs. Jes. 42: 15 (Bib. 1541). Thomander 1: 427 (1835).
b) bringa att afdunsta, torka bort. (Pors) borttorckar wätskan (i öronen) och stillar wärcken. O. Martini Läk. 29 (c. 1600). 5 proc. af vigten borttorkas. Tekn. tidn. 1871, s. 301.
3) till 1 d, tr.: aftorka, torka bort. Sahlstedt (1773). Jag har åter borttorkat mina tårar. Palmblad i Poet. kal. 1818, 2: 1. —
(1) -TRANSPORTERA, -ing. transportera bort.
2) i fråga om förflyttning af tjänsteman l. dyl. (Kyrkoherden) borttransporterades 1685, emedan han ej ville gifta sig med företrädarens dotter. Cavallin Herdam. 5: 95 (1858). —
(1 f) -TRASSLA, -ing. trassla bort; äfv. refl. En garnhärfva, som genom mångas fingrande är blefven aldeles bårttraslad. Clason Præs. i VetA 1769, s. 39. bildl. Tessin Bref 1: 127 (1752). Den klaraste sak (kan) borttrasslas, och i ett ogenomträngeligt mörker insvepas. Calonius 3: 109 (c. 1795). (Villfarelser) i hvilka .. man blott borttrasslar sig. Jernk. annal. 1832, Bih., s. 5. —
(2) -TROTEN, p. adj. [jfr isl. þrotinn, trött, p. adj. till þrióta, blifva kraftlös] (†) uttröttad. Dee hade sagdt hästarna wara borttrotna. Bidr. t. Åbo hist. I. 13: 64 (1638). —
(2) -TROTTNA. (†) blifva alldeles uttröttad. (Man måste) ett stort dageliget slääp .. vtstå, så att ehn der igiönom snart bårt tråtnar. Karol. krig. dagb. 7: 62 (1704). —
(3) -TRUGA, -ning. truga bort (ngt till ngn). Almqvist (1844). Sälja, ja till ofrälse köpare borttruga äganderätten till en mängd större eller mindre .. gods. Fryxell Ber. 17: 17 (1852). —
-TRÅNA, -ing (i bet. 1). [fsv. bort thrana]
1) (†) till 2 a: tyna bort (gm atrofi), borttvina. Roberg Beynon 42 (1709). Sjelfva benen borttråna. Sönnerberg Loder 632 (1799). Collin Ordl. (1847). bildl. Verlden .. låter de män borttråna i nöd och armod, som fått på sin lott det ringa aktade kall att tänka för hopen. Hammarsköld (1808) hos Hjärne Dag. f. drabbn. 271.
2) tråna bort.
a) till 2 a, intr. (Den bortfjäsade skönheten) skall borttråna i saknad af de större fåfängligheter, hvarvid hon fästat sina önskningar. Leopold 5: 354 (1800).
(1) -TRÄDA. afträda, träda bort. Från skådeplatsen bortträdde (ansedda) män. Biogr. lex. 4: 222 (1838); jfr AFTRÄDA I 2 c. —
(1) -TRÄNGA, -ning. [fsv. bortthrängia] tränga undan l. bort; ofta bildl. Helsingius F 3 b (1587). Romersk bildning bortträngde eller fördunklade alla äldre traditioner. Nilsson Ur. 2: 159 (1865). —
(2 a) -TVINA, -ing. [fsv. bort thvina] tvina bort.
1) om organisk kropp l. om kroppsdel l. växt: förtvina, förvissna. En menniskia hwars höghre hand war borttwinat. Luk. 6: 6 (NT 1526; Bib. 1917: förvissnad). Thenne äro .. som trä ther om hösten borttwina ofructsam. Jud. 12 (NT 1526). (†) Vänstra (lungan var) .. borttvinad, slapp som en trasa. VetAH 1810, s. 135. i sht förr äfv. i allmännare anv. om person: förtvina, tyna bort. (Vid Betesda) lågho en stoor hoop siwke, blinde, halte, borttwinadhe. Joh. 5: 3 (Bib. 1541; NT 1526: borttörkadhe; Bib. 1917: förtvinade). Schröderheim borttvinade på Järfva i onåd och hungersnöd. Atterbom Siare VI. 1: 31 (1852).
2) bildl.: förtvina, borttyna. En (tryck-)frihet, som ej bör .. qväfvas och borttvina under myckenheten af .. emot hvarandra stridande författningar. Publ. handl. 15: 284 (1792). Statslifvets borttvinande under cesarismen. Rydberg Rom. d. 89 (1877). —
(1 d) -TVÅ, -ende, -tvagning. [fsv. bort thva] (i högre stil) två bort; äfv. bildl. Dalin (1850; med hänv. till borttvätta). Blefve ock min skuld borttvagen. Heidenstam Skogen susar 59 (1904). —
(1 d) -TVÄTTA, -ning. tvätta bort. Murenius Acta visit. 242 (1651). Denna färg är fullkomligt äkta och kan ej borttvättas. AHB 38: 47 (1869). särsk. (i fackspr.) om (renings)process gm hvilken ett ämne frånskiljes ett annat. Berzelius Blåsr. 108 (1820). Borttvättning af fosfor på vanligt basiskt sätt. Jernk. annal. 1909, s. 161. —
(2 a) -TYNA, -ing.
1) intr.: tyna bort; äfv. i öfverförd anv. Den nedgående solens sista borttynande glans. Geijer I. 7: 41 (1818). Germanicus .. kände sina krafter borttyna och slutet nalkas. Kolmodin Tac. Ann. 1: 178 (1833).
(1) -TÅG. aftåg, borttågande. Wikforss (1804; under wegziehen, sbst.). Högberg Utböl. 2: 156 (1912). —
(2) -TÄNKA. i sht filos. tr. o. intr.: abstrahera, tänka bort. Vi kunne väl ur tiden och rymden borttänka alla föremål; men rymden och tiden sjelfva kunne vi icke borttänka. Lutteman Schulze Kants Critik 26 (1799). Den identiska enheten i menniskan, sådan den återstår för tanken, då man borttänkt ifrån alla dess särskilda modificationer. Boström 1: 122 (c. 1830). —
(2 a) -TÄRA, i intr. anv. äfv. -TÄRAS.
1) tr.: tära bort; i eg. o. öfverförd anv. Ps. 1695, 47: 2. (I Cadiz har) hafsvatnet borttärt hälften af gamla staden. Sv. Merc. V. 4: 225 (1760). Fadren .. ligger på bår, bortryckt — ja väl, men ordet är ändå ej det rätta, — borttärd af långsam sjukdom. Geijer I. 3: 1 (1834).
2) i pass. i intr. anv.: täras bort. Spegel Gl. 359 (1712). Man kan .. föra den beqvämligaste lefnad, och dock borttäras. Leopold 5: 348 (1800). —
(2 a) -TÖA. töa bort. Snön är borttöad. —
-UNDER, -UT, se d. o. —
(1) -VAGGA, -ning. gm l. under vaggande föra bort, vagga bort. Stagnelius (SVS) 3: 152 (1822). Denna melodiska versflod, som bortvaggar oss. Atterbom Siare VI. 2: 125 (1855). —
-VAL. vbalsbst. till -VÄLJA; i sht pedag. beslut af lärjunge (l. hans målsman) att utesluta ett l. flera skolämnen. Yttrande i lärov.-fr. 1899, s. 103. —
-VALS-RÄTT. pedag. —
(1) -VANDRA, -ing. vandra bort; äfv. bildl. Messenius Disa 20 (1611). Dessa timliga lidanden .., som .. pröfva jordens bortvandrande slägter. Wallin Rel. 4: 183 (1819). —
(1 d) -VASKA, -ning. gm vaskning bortskölja, vaska bort. Callerholm Stowe 108 (1852). (Filarna) tvättas flera gånger, så att hvarje spår af salt noga bortvaskas. Uppf. b. 6: 144 (1874). —
-VID, se d. o. —
-VIKA, -ning (i bet. 3). [fsv. bort vika i bet. 1]
1) (numera föga br.; jfr dock b o. c) till 1, intr.: vika bort; begifva sig bort (från ett ställe), aflägsna sig; vika af (från en väg). Alle tine Höffuitzmän äro borttwekne. Jes. 22: 3 (Bib. 1541). Jag ville Ärans höjder hinna, / Men bortvek i det fjät du gick. Kellgren 2: 199 (1790). särsk.
a) hemligen l. olofligen begifva sig undan, afvika. RB 10: 10 (Lag 1734). Den bortvikne soldaten kom just lagom, för att ställa sig i ledet. Wigström Folkdiktn. 2: 254 (1881).
b) (mindre br.) tekn. afgå, bortgå; jfr AFVIKA I 2 d α. Den bortvikna salpetersyran. Tekn. tidskr. 1883, s. 146.
c) (i högre stil, numera mindre br.) i öfverförd o. bildl. anv. Då Natten är bårttwjken. Warnmark Epigr. I 2 a (1688). Hielp at jagh eij bortwiker / Från tigh, o Jesu min! Ps. 1695, 394: 11. Ett slags öfvergångstid, der det ser ut, som om kärleken bortvikit. Melin Pred. 3: 16 (1852). Högberg Vred. 1: 186 (1906).
2) (mindre br.) till 1, intr.: vika, retirera. Ingenstädes visade fienden lust att förfölja de bortvikande. Uppland 1: 275 (1902).
(2) -VIKT. hvad som går förloradt vid utvägning af en vara. En bortvikt af 2 proc. SD(L) 1917, nr 233, s. 5. —
(1 f) -VILLA, -ning. [fsv. bort villa] villa bort; äfv. refl. At med en ordalek bortvilla saken. Sv. Merc. 1761, s. 137. Tillrättaskaffa bortvillade kreatur. Hemberg På oban. stig. 59 (1896). —
(6) -VISA, -ning. visa bort; äfv. bildl. Anm. I bet. 2 är fri förb. mindre bruklig än i bet. 1 o. 3.
1) tillbakavisa, visa ifrån sig. L. Petri Kyrkeordn. 19 a (1571). Under storm och oväder kom jag i aftons til hans dörr, och blef bortvist. Björn Papeg. 48 (1794). Sqvaller och bakdanteri bortvisades (af G. II A.) med förakt. Fryxell Ber. 6: 112 (1833). särsk.: relegera. Proj. t. förordn. f. trivialscholar 1760, s. A 4 a. De ordningsstraff, som lärjunge vid högskolan .. är underkastad, äro (bl. a.) bortvisande från högskolan för en eller flere terminer eller för alltid. Carlson Försl. t. ordn.-stadga f. Gbgs högsk. 4 (1890).
2) förvisa, utvisa. (Den af Gud öfvergifna världen är) lijk enom Landfly(k)tigom, som vthu någro lande bortwijster är. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. F 2 a (1593). Känslor och tankar, från hvilka allt hvad bekymmer och oro heter voro bortvisade. Roos Osynl. väg. 297 (1903).
3) (numera föga br.) hänvisa; skicka i väg. Mången stympare .. bortvisar folk til vederbörande, utan at sielf veta hvar vederbörande fins. Dalin Arg. 2: 406 (1734, 1754). (†) Jagh war bårtwijst at leetha effter Solenblom. RARP 7: 102 (1660). —
(2 a) -VISSNA, -ing. [fsv. bort visna] fullständigt (l. småningom) vissna, vissna bort; äfv. i öfverförd o. bildl. anv. Schroderus Sleidanus 202 (1610). Det vore skada att så mycken fägring / Bortvissna skulle under klosterdoket! Hedberg Dagen gryr 63 (1863). Den vanliga palmstammen .. är täckt med bortvissnade bladrester. NF 12: 641 (1888). särsk. (numera mindre br.) om kroppsdel: borttvina. En man som hafde ena bortwisnadha hand. Mark. 3: 1 (NT 1526; Bib. 1917: förvissnad). Landsm. VIII. 3: 160 (1899). —
(1, 2) -VOTERA, -ing. gm votering förkasta l. aflägsna, utvotera, votera bort. Nyligen har förstärkt constitutionsutskott bortvoterat de fyra stånden. H. Reuterdahl (1840) i Hist. tidskr. f. Skån. 2: 236. Bortvoterad från vice-presidentplatsen. Laurin Våld o. väld 384 (1910). —
(1) -VRÄKA, -ning. [fsv. bortvräka] vräka bort; äfv. i utvidgad o. bildl. anv. Wij (vilja) icke gerna at wåre (döda) kroppar eller been skola .. wanwyrdeligha bortwrekas. Rudbeckius Likpr. ö. Horn A 3 a (1618). Summor som .. blifvit frikostigt bårtvräkta. Porthan Bref t. Calonius 228 (1795). Runeberg 1: 452 (1844). (†) Euphoniæ gratia (dvs. för välljudets skull) bortvräkes (dvs. bortkastas) e i Ändelserna el och er. Giese Sprachm. 1: 56 (1730). (I abolitio criminum ingår att) thet som i saken taldt och skrifvit är, aldeles bortvräkes (dvs. annulleras). Nehrman Pr. cr. 262 (1759). —
(1 f) -VRÄNGA, -ning. [fsv. bortvrängia, förvrida] förvränga, vränga bort. Bergeström Ind. bref 88 (1770). —
(1) -VÄDRA, -ing. vädra ut l. bort. En otäckt stinkande, tjockblå dunst, som endast med största svårighet kunde långsamt bortvädras. Högberg Utböl. 1: 138 (1912). —
(6 b) -VÄG. särsk.: bortfärd, bortresa; i sht i förb. på bortvägen, på l. under bortresan. Fryxell Ber. 1: 31 (1823). Både på bort- och hemvägen stannade W. i Gottorp. NF 17: 1188 (1893). —
(2) -VÄLJA, -ning; jfr -VAL. i sht pedag. med begagnande af stadgad rättighet utesluta (visst skolämne), välja bort. Yttrande i lärov.-fr. 1899, s. 103. —
(1) -VÄLTA, -ning. välta bort. Pred. 10: 9 (Bib. 1541). Bortvältad är stenen och inseglet bräckt. Ps. 1819, 102: 1. —
(1) -VÄLTRA, -ing. vältra bort. Han tyckte lika som ett stort Bärg hade blifvit af hans hierta bortvältrat. Ehrenadler Tel. 762 (1723). —
-VÄNDA, se d. o. —
(2 a) -VÄRKA. gm värk förtvina, värka bort. (Människor) på hvilka fingrarna voro bortvärkta. Lagerlöf Jerus. 2: 64 (1902). —
-VÄXLA, -ing. växla bort.
2) till 3: med afs. på penningar o. d.; äfv. bildl.: utbyta. Cavallin Herdam. 4: 186 (cit. fr. 1681). —
(1) -ÅKA, -ning. Han såg efter de bortåkande. —
-ÅNGA.
1) till 1: ånga bort. Den bortångande båten.
2) (numera föga br.) till 2 a: dunsta bort. Thorild 4: 160 (1795). Palmblad i Poet. kal. 1817, 2: 1. —
-ÅT, se d. o. —
(6) -ÄNDA, r. l. f. bortre ända; motsatt: framända. Tunnelns bortända. Ekman Skogstekn. handb. 177 (1908). —
(4) -ÖDA, -ning. öda bort. Bortöda den knappa tiden. Blanche Flick. i Stadsg. 213 (1847). Ett bomullsspinneri som bortödar omkring 200 h(äst)k(raf)t(e)r för öfvervinnande af friktioner. Tekn. tidskr. 1885, s. 61. (†) förtära. En Siukdom osz, uti wår Säng bårtöder. Warnmark Epigr. A 2 b (1688). —
(4) -ÖDSLA, -ing. ödsla bort. I de högre skolorna bortödslas alldeles onödigtvis en dyrbar tid .. på (rättstafningsöfningar). Verdandi 1887, s. 4. —
-ÖFVER, se d. o. —
(1) -ÖNSKA.
1) (numera mindre br.) tr. o. refl.: önska bort (ngt) resp. önska sig bort. Tranér Anakr. 186 (1833). Man skulle .. här och der bortönska en viss vältalighet, ett visst pathos, som någon gång störer tankens lugna gång. SKN 1843, s. 58. Linder o. Walberg (1862).
2) [jfr t. sich verwünschen] (†) refl.: förbanna sig. Hwar på han åter igen begynte sigh till Lijff, Siäl, Andelig och timmelig wälferd bortönska och förbanna, om han annat hade i sinnet. Växiö domk. akt. 1663, nr 418. —
(2, 4) -ÖSA, -ning. ösa bort; äfv. bildl. (En slösare) bortöser i flättia / Til dhesz uttömbt är alt. J. Rudhelius (1665) i 2 Saml. 35: 227.
B [uppkommet gm påverkan af ssgr med BORTA]: BORTO-HAFVA, -RESA, se A.
Spalt B 3989 band 5, 1920