Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLOK klω4k, adj. -are (Syr. 8: 9 (Bib. 1541) osv.) ((†) klökre Lucidor (SVS) 245 (1672; i vers; i bet. 3). superl. klokest Arvidi 186 (1651: Then Klokeste; i vers), Weise 2: 173 (1771: den klokesta); klokst Gyllenborg Bält 168 (1785: aldrakloksta; i vers)). adv. -T. Anm. Formen kloker, eg. nom. sg. m., förekommer ännu ngn gg (arkaiserande l. i bygdemålsfärgat spr.), i sht i uttr. en kloker karl (Söderhjelm Runebg 1: 209 (cit. fr. 1874), Elkan Hall 497 (1899)).
Ordformer
(kloch 15261596 (: klochequinnan). klock c. 15801788. klogh 1670. klok (cl-, -oo-) 1526 osv. kloock (cl-) 1538c. 1580)
Etymologi
[fsv. kloker, kunnig, skicklig, förståndig, vis, slug, listig, konstfärdig, konstfull, djupsinnig, spetsfundig, liksom d. klog, isl. klókr, av mnt. klōk, behändig, flink, skicklig, klok, listig, motsv. holl. kloek, kraftig, välbyggd, frisk, vis, av mnl. cloec, varav mht. kluog, ståtlig, tapper, hövisk, fin, klok m. m., eg. verbaladj. till germ. klakan, smälla, brista (se KLAK, adj., KLAKA, v.2, KLAKE, KLÅK, KLÖKA(S)) — Jfr KLOKHET, KLOKLIGA, KLOKLING, KLOKSKAP]
1) som har l. visar l. röjer ett godt (särsk. gm egen erfarenhet o. studier utbildat) förstånd o. omdöme, förståndig, förnuftig, vis, omdömesgill; numera i sht i inskränktare användning: som överväger o. inser vad som i olika situationer l. under olika förhållanden är det (i längden) lämpligaste l. fördelaktigaste (ofta för honom l. henne själv) o. som i sitt eget handlande följer denna insikt (ofta med undertryckande av motstridande passioner l. känslor l. med åsidosättande av hänsyn till frändskap, vänskap, andras ogillande o. dyl. l. till vad som i förstone kan värka lockande l. tilltalande), vars förstånd i dess praktiska användning visar skärpa, som icke låter narra l. lura l. bedraga sig, praktiskt förståndig o. omdömesgill; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. ger uttryck åt någon av nämnda egenskaper; äv. med mer l. mindre starkt framträdande bibetydelse av: omtänksam l. beräknande l. besinningsfull l. försiktig l. måttfull; i förb. med DÅRE l. TOK l. NARR o. d. ofta med mer l. mindre försvagad bet., närmande sig 2. Han är en klok karl. En klok statsman. En klok köpman. Han är allt för klok för att inlåta sig på en sådan affär. Det var inte klokt av honom att vägra sin hjälp. Du gjorde klokt i att vila en tid. Klok och förståndig. Klok och försiktig. En klok hund, häst. Kloka råd, svar, ord, åtgärder. Ett klokt steg. Ett klokt och måttfullt uppträdande. Det är svårt att säga vad som kan vara klokt och rådligt i detta fall. Klok försiktighet, omtanke, hushållning, förvaltning, statskonst. Kloka ögon. Ett klokt utseende. Wij äre dårar för Christi skull, men j ären kloche i Christo. 1Kor. 4: 10 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Then som församlar om sommaren han är klook. Ordspr. 10: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: En förståndig son samlar in om sommaren). The 5 kloghe och 5 fåvische jungfrur. Bolinus Dagb. 46 (1670). Man måste granna garn för kloka foglar spinna. Kolmodin QvSp. 1: 44 (1732); jfr b. De förbund med andra Makter, som en klok Styrelse kan vinna. ConstUtskMem. 1809, nr 1, s. 11. Obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Synkretsen, instängd inom studerkammarens väggar, blifver ensidig, mörk och trång, man blifver lärd, men icke klok. Svedelius SmSkr. II. 2: 181 (1882, 1888). Några kloka hufvuden hade .. uttänkt, att (osv.). De Geer Minn. 1: 263 (1892). Husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att han hade handlat klokt. Luk. 16: 8 (Bib. 1917; NT 1526: wijsliga). — särsk.
a) i talrika ordspr. o. ordspråksliknande uttr. (jfr c slutet): t. ex. När klok kommer til klokare, så måste kloker wijka. SvOrds. B 7 a (1604). Klookt Barn som kiänner sin Faar .. (dvs.) owisz wetskap. Grubb 417 (1665). Klookt rådh slår offta feelt. Dens. 417. Klookt rådh bör intet förachtas. Dens. 418. Så längie narren tijger, så håls han för klook. Dens. 781. Tooker blijr seent klooker. Dens. 812. Klok man vill inte mer än han kan. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera bl. tillf.) närmande sig l. övergående i bet.: rådig, förslagen, fyndig, fintlig, finurlig, klipsk, slug; förr äv. i överförd anv., om list, ord, tal, fabel: slugt uttänkt, väl beräknad, skickligt lagd o. d. Ty ath wij haffue icke effterfölgt någhra cloka fabeler thå wij kungiordom idher wårs herres Jesu Christi crafft och tilkomilse. 2Petr. 1: 16 (NT 1526; Bib. 1917: slugt uttänkta fabler). Konung Waldemar (i Danmark) war konung Magnuse (Eriksson) för cloock, lockade och lismadhe, och (til ewentyr) trugade med, så lenge han fick alt Skåne i gen. OPetri Kr. 133 (c. 1540). (Gud) gör the klokas rådh til galenskap. Job 5: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag). Men thetta sägher iagh, På thet ingen skal bedragha idher medh klook ord. Kol. 2: 4 (Därs.; NT 1526: medh listughom oordom; Bib. 1917: med skenfagert tal). Huru Reynick medh en klook List Kampen wan. Fosz 563 (1621). Kan man klokt och snält disputera, och swara til allahanda inwendningar .. så söker man ther med stort Nampn och Ähretitlar. Ekman Siönödzl. 191 (1680). Det tarfvas kloka ord till svårt budskap. Granlund Ordspr. (c. 1880). Schulthess (1885). — jfr RÄV-KLOK. — särsk. (tillf.) i substantivisk anv. i sg. best. ss. eufemistisk benämning på djävulen. Hvart hafva de tagit vägen? ”Det vete den kloke!” Almqvist TreFr. 3: 39 (1843).
c) (ngt ringaktande l. klandrande) i vissa uttr. (ss. hålla sig själv för klok, (vara) allt för klok, stundom göra sig klok) betecknande att ngn har (alltför) hög tanke om sin egen klokhet (o. i känslan av sin förmenta överlägsenhet ringaktar l. häcklar andras åsikter o. meningar l. försmår andras råd l. undervisning) l. att ngn (i otid) söker framhäva l. ”lysa med” sin förmenta klokhet. Håller idher sielffua icke förcloka. Rom. 12: 16 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). The, som förordnade blifwa, til at öfwersee skrifterna, .. (böra) icke heller holla sigh sielfwa för kloka, til at för myckit criticera och döma om it och annat (i böckerna). KOF II. 1: 471 (1659). Han är een Narr som troor sig wara klook allena. Spegel GW 103 (1685). En som gör sig klok. Lindfors (1815). — särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr., t. ex.: War icke alt för klok, och icke förmeenlös. SvOrds. C 7 a (1604). Klooker i otijdh. Grubb 418 (1665). Alt för klook, är största took. Dens. 542. Allt för mycket klok och lärd skattas ringa ära värd. Granlund Ordspr. (c. 1880). Alltför klokt folk regera inte väl. Därs.
d) (ringaktande l. klandrande) som i sina egna ögon är förståndigare än andra (o. som därför vill uppträda ss. läromästare l. kritiker); överklok, självklok, förnumstig; äv.: alltför nyktert förståndig l. kritisk; förr äv. substantiverat [jfr t. meister klügling] i uttr. mäster kloker, ss. benämning på förnumstig person. (Personer) som vthi alle saker äre m[edh] theris reformering så kloke. SthmTb. 21/6 1578; jfr 3 a. Ni skulle .. till evig slummer / Förpassa denna gamla mäster kloker, / Så slippa vi att höra hans moraler. Hagberg Shaksp. 11: 329 (1851; eng. orig.: sir Prudence). J moget kloke, J öfversluge, / Er har jag föga att bjuda på. Snoilsky 1: 3 (1865, 1869). Hvad vår verld är kallt förståndig, hvad vår verld är fåvitskt klok! Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). Jag prisar dig, Fader, .. för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Mat. 11: 25 (Bib. 1917; NT 1526: the wisa och förnunstogha).
e) om barn, närmande sig bet.: brådmogen. Klookt Barn lefwer intet längie. Grubb 418 (1665).
2) (numera ngt vard.) som är utrustad med normala förståndsgåvor; som har sitt fulla förstånd, som är vid sina sinnens fulla bruk; vettig; äv. i överförd anv., om ord: vettig, förnuftig, normal; oftast med ngt förbleknad bet. i nekande l. frågande satser som angiva att ngns handlingssätt l. uppträdande l. uttalande är l. förefaller vara vettlös(t) l. dåraktig(t) o. d., särsk. i uttr. inte riktigt (i sht förr äv. rätt) klok, icke fullt normal, som har ”en skruv lös”, tokig, galen. Wijn wäcker willa .. (dvs.) Dhet giör klook folck galet. Grubb 853 (1665). (Själen) rättar sig effter hiärnan och lifsandarna: äro de som hos andra Menniskior, så äre vi kloke: äro de ey som hos andra, så äre vi dårar. Rosenstein Comp. 204 (1738). Jag förundrade mig öfver hans lustiga väsende, och sade, at han icke måtte vara klok. DeFoë RobCr. 116 (1752). Söta Herre! kom ännu / Och köp det gamla Sammetsparet / .. / Hvad, kärring, är du klok? blef svaret. Kellgren 2: 138 (1791). (Det) blef i fråga stäldt / Om (Sven) Dufva kunde anses klok och tagas med i fält. Runeberg 2: 52 (1846). (Han skall) hafva varit mycket originell, ja, knappast rätt klok. Snoilsky i 3SAH 9: 20 (1894). (Gubben var) som yr i huvudet i flera dar, och det var nästan inte möjligt att få ett klokt ord av honom. Lagerlöf Holg. 2: 240 (1907). Ja, ni är inte kloka som går här. Söderberg HårfrUppass. 213 (1925). — jfr HALV-KLOK.
3) som förstår sig på ngt, kunnig, insiktsfull, sakkunnig, lärd, förfaren, skicklig; som på grund av lärdom äger en högre insikt, upplyst; förr äv. i överförd anv., om tal: lärd; numera bl. i vissa ssgr samt i förb. med prep.-bestämning (se a). Christus haffuer .. vthsendt migh .. till ath förkunna euangelium, icke medh klocht taal. 1Kor. 1: 17 (NT 1526; Bib. 1917: en visdom som består i ord). The äldste och kloke aff Gebal. Hes. 27: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: Gebals äldste och dess förfarnaste män). JMessenius (1629) i HB 1: 101. När som een Målare haar fåt sit Arbeet ferdigt / Och thet af kloke Män bljr skattat högt och wärdigt (osv.). Spegel GW 269 (1685). JAndersin (1689) hos Lucidor (SVS) XV. (Sv.) En klok fälthärre, (lat.) Dux rei militaris peritus. Schultze Ordb. 2316 (c. 1755). Schulthess (1885). — jfr DOM-, GLOSE-, LAG-, NATUR-, RELIGIONS-, SKRIFT-, STJÄRN-, STYRES-, VAPEN-, YRKES-KLOK m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. klok på (förr äv. i l. uti) ngt (jfr 4 b, 4 d slutet, 5 slutet), som är insiktsfull l. sakkunnig med avs. på ngt, bevandrad l. hemmastadd i ngt; förr äv. i fråga om praktisk duglighet: skicklig l. förfaren i ngt. Så haffuer tu monga arbetare .. och allahanda kloka på allahanda werck, på gull, silffuer, koppar och iern. 1Krön. 22: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: folk som är kunnigt i ..). (Antikvarierna skola) deras nampn som der i (dvs. i att tyda kalendarier o. runstavar) kloka finnas, them till berömelse antächna. Schück VittA 1: 141 (i handl. fr. 1629). Jag skall sälja .. (hästarna) till officerarna, de dårarna, som äro så kloka på hästar. Cavallin Kipling Wi 80 (1897).
b) (†) om land, folkslag o. d.: civiliserad, upplyst. Thet (är) nu mera icke .. nytt och främmande i then kloka werlden, at Satan .. hafwer mångfalliga uptog och Ape-Spel med Menniskians fåkunnighet. Block Progn. 1 (1708). I alla tider och kloka lender. Swedberg Schibb. d 3 a (1716). Dalin Arg. 1: 3 (1732, 1754).
4) som har (kommit till) klar uppfattning l. insikt med hänsyn till ngt visst.
a) (†) i förb. med bestämning inledd av prep. av l. (bl. i γ) ur l. däremot svarande adv., betecknande grundvalen l. medlet för viss kännedom l. insikt o. d.
α) i uttr. varda klok av ngt huru (det l. det förhåller sig), gm ngt komma till insikt om huru osv. Ther aff iag klook worden är, / huru kiär tu migh haar hollit. Visb. 3: 136 (1651).
β) i uttr. bliva klok av tecken, försök o. d., av tecken l. vetenskapligt försök o. d. få en riktig föreställning l. uppfattning om det som med tecknen l. försöket är avsett att framställas l. visas; anträffat bl. i nekande sats. Af Beckmans försök på Fredriksforss med vår ditsända malm, blefvo vi ej mycket kloka. Porthan BrefCalonius 143 (1794). Af slika krumelurer lär ingen kunna bli klok! Lundegård DrMarg. 2: 44 (1906; anfört ss. yttrat av en person som betraktar en ritning).
γ) i uttr. bliva klok ur ngt, få ngn mening ur ngt, komma på det klara med ngt, kunna tyda ngt. Gack, Doctor, swettas nu uti de Helga Skrifter, / .. / Sök om du kan blij klock uhr de Rabiners drömmar. ÖB 24 (1712).
b) med bestämning inledd av prep. l. däremot svarande adv. (jfr d slutet, 3 a, 5 slutet), betecknande föremålet för ngns kännedom l. insikt; numera bl. (ngt vard.) i nekande l. frågande satser l. i villkorssatser.
α) (mera tillf.) i uttr. vara klok på ngn l. ngt, hava kommit underfund med l. förstå sig på ngn resp. vara på det klara med l. förstå ngt, förr äv. övergående i bet.: (med bestämdhet) veta ngt. Att hans svåger Nerodt ähr änu intet klook på, när han kommer hädan. Ekeblad Bref 1: 111 (1652; rättat efter hskr.). Ja, så säger han; jag är icke fullt klok på honom. Hallström BCap. 92 (1900).
β) (ngt vard.) i uttr. bliva klok på ngt l. ngn, komma underfund med ngt l. ngn, (lära sig) förstå ngt, lära känna ngns rätta karaktär l. väsen; förr äv.: få kännedom l. bli underkunnig om ngt. Blir man någonsin klok på den mannen? Om du kan bli klok på detta, är du duktigare än jag. (Ormen till Eva:) Mån han (dvs. Gud) eij lijda kan, / At j på gott ock ondt må klooke blij som han. Columbus BiblW A 3 b (1674). Dalin Arg. 1: 270 (1733, 1754). Hon (kunde) aldrig bli riktigt klok på hvad hon kände för honom. Lagerlöf Jerus. 1: 116 (1901). Ingen blef klok på de mörka orden. Heidenstam Folkung. 2: 242 (1907). Pauli Ungd. 98 (1925).
γ) (numera föga br.) i uttr. göra ngn klok på ngt, låta ngn förstå l. komma till insikt om ngt. Weste (1807). Hvartill dunet skulle användas, gjorde han ingen klok uppå. Topelius Fält. 1: 201 (1853). Han gör ingen klok på, hvad han tänker. Berndtson (1880). Schulthess (1885).
c) (†) i uttr. vara l. bliva klok om ngt (jfr d slutet), äga resp. få kännedom om ngt, känna till resp. få reda på ngt. Gref Velling har .. frågat mig, om H:r Cantzlirådet intet hade skrifvit .. om något som honom angår. Hvad det är, kan iag intet blifva klok om, men (osv.). Bark Bref 2: 234 (1708). Ty behöfwes här wägwisare, som kloke äro om wägen. Swedberg SabbRo 450 (1710; i bild).
d) (ngt vard.) i vissa uttr. som beteckna att ngn trots efterforskningar l. studier l. erhållna upplysningar l. förklaringar o. d. icke kommit till klarare uppfattning l. icke vet bättre besked än förut på ngn viss punkt l. att av flera personer den ene icke vet bättre besked om en viss sak än den andre. Vara lika klok (som förut, förr äv. förr som sedan), icke veta bättre besked än förut. Jag är inte klokare för det. At vi i detta målet (trots många gissningar osv.) vore lika så kloke förr som sedan, och at våre ledare intet äro klokare än vi. Lagerbring 1Hist. 1: 31 (1769). ”Vad kan det vara?” .. ”Å, det är en molekyl”, .. och när hon ändå inte blev klokare, fortsatte han: (osv.). Hallström Händ. 61 (1927). Dessvärre blevo förväntningarna (på statsministerns svar) näppeligen infriade; åhörare och riksdagsmän gingo sin väg lika kloka som de kommit. SvD(A) 1934, nr 32, s. 3. — särsk. (mera tillf.) med bestämning inledd av prep. (förr äv. om) l. motsvarande adv. (jfr b, c), betecknande föremålet för kännedomen l. uppfattningen. Nu är man lijka klook på hvad här af vill blifva. VDAkt. 1730, nr 753. Lika kloke voro de om saligheten. Dalin Arg. 2: 208 (1734, 1754).
5) (numera bl. i folkligt spr. l. med anslutning till folkligt spr. i folklivsskildringar o. d.) som (enligt en tidigare allmänt utbredd, ss. folklig alltjämt i vissa trakter kvarlevande uppfattning) är i besittning av en utanför den vanliga kunskaps- o. fattningsförmågan liggande insikt l. klarsyn, vilken sätter innehavaren i stånd att bota sjukdomar, upptäcka stulet (l. på annat sätt bortkommet) gods, uppdaga gömda skatter o. d.; ofta mer l. mindre oeg., om person: som utan vederbörlig medicinsk utbildning utövar läkekonst (i sht med vidskepliga medel, gamla huskurer o. d.), vanl. dels i förb. klok gumma l. gubbe (i sht förr äv. kvinna l. käring l. man), dels i substantivisk anv. Rääf Ydre 3: 163 (cit. fr. 1620). Råkar du uth för dhen kloke käringen, så fråga henne efter wåre flundernäät (som kommit bort). BtFinlH 2: 257 (1666). Effterfrågades om några Kloke och Signiskor voro här till finnande uti desse Församblingar. VDAkt. 1729, s. 13. Linné Gothl. 312 (1745). En klok gubbe nere vid Ystad. Landsm. VIII. 1: 71 (1887). Han hade .. gåfvan att bota många slags sjukdom och kroppsskada, han var ”klok”. Hallström El. 109 (1906). Fru Nilsson var vida känd såsom s. k. klok gumma och hade en mycket omfattande praktik. DN(B) 1934, nr 37, s. 11. — särsk. med bestämning angivande området för den ”hemliga” insikt som tillskrives ngn, numera bl. (tillf.) med bestämning inledd av prep. på. Förbemelte kona sade sig wara klook til att wpleta skatt som i gambla tijder uthi Jorden skolle bortsatt wara. VDAkt. 1653, nr 189. (Västtorps-Lenavar) på läkdom mäkta klok. Gellerstedt Hemtr. 24 (1905). Norrl. 14: 26 (1926).
Ssgr (i allm. till 1): A: KLOK-HUVUD. (vard.) i hög grad klok o. förnuftig person; klipsk l. fintlig person; jfr LJUS-HUVUD. Wingård Minn. 11: 43 (1849). Byns klokhuvud. Hemmer FattiggBr. 53 (1926).
-LIK, adj. (†) som synes l. vill vara förståndig l. klok l. skarp (utan att vara det); förnumstig, självklok. Mången klook-lijk Took. Lucidor (SVS) 150 (1671). Hijt Fierr-glaasz åth slijkt Folk, .. / At sij hur Landet är .. / Thet Theras klok-lijkt wett i Huar Gång-Stierna bygt. Därs. 277 (1672).
-LISTIG. (†) skarpsinnig, förslagen. Lucidor (SVS) 283 (1673).
-MUNNAD, p. adj. (†) som gör förståndiga uttalanden. SColumbus Vitt. 249 (c. 1678).
-RIK. (†) rik på klokhet. Lucidor (SVS) 248 (1672).
-RÅDIG. (†) som finner l. vet kloka råd. Verelius Gothr. 146 (1664; isl.: spakradug). Peringskiöld Hkr. 1: 355 (1697; isl.: raþugur). MarkallN 1: 81 (1820).
-SINNIG. [jfr t. klugsinn, klokhet, sunt förstånd] (†) klok, fintlig, skarpsinnig, skarptänkt; äv. närmande sig bet.: förfaren; om åtgärd o. d.: välbetänkt, klokt uttänkt. Lucidor (SVS) 246 (1672). (När Anaximenes hörde Alexander den stores löfte) greep han til ett annat kloksinnigt streeck, och bad at Konungen wille Staden förstöra. Sylvius Curtius 66 (1682). At och detta Wärcket eller dess Dichtare och Author aldrigh kunnat kohra sigh klooksinnigare och mildare Domare til sit Förswar. JAndersin (1689) hos Lucidor (SVS) XVI. —
-SINT, p. adj. (†) = -SINNIG. Lucidor (SVS) 233 (1672). Alt hwad redligt, sant och kloksint månde prisas / Af thenna lärda munn, man fann i wärket wijsas. JPhoenix hos Gezelius Spegel N 1 a (1714).
-TÄNKT, p. adj. (i sht i vitter stil, mera tillf.) Hjelt Medicinalv. 2: 117 (i handl. fr. 1776). Heidenstam Folkung. 2: 153 (1907; i pl. i substantivisk anv.).
-ÖGD, p. adj. Hülphers Ångermanl. 42 (1900).
B (†): (5) KLOKE-KVINNA. klok gumma. ÄARäfst 83 (1596).
Avledn.: KLOKAS, v. dep. [fsv. klokas, göra sig klok, komma med spetsfundiga påståenden] (†) till 1: vara l. göra sig klok; vara subtil l. spetsfundig; subtilt l. spetsfundigt l. självklokt granska l. mästra; äv. med bestämning inledd av prep. över, betecknande det som subtilt osv. granskas l. mästras. Hwadh Gudh sielffuer haffuer satt j Biblien, thet samma (pläga de) effter förnufften mestra och klokas öffuer, Som Christus .. ther öffuer klaghar. PErici Musæus 3: 42 a (1582). Thet är en otijdigh slugheet at klokas effter åth. Schroderus Comenius 814 (1639). Lind (1749). Han klokas där intet är at klokas över. Schultze Ordb. 2318 (c. 1755).
KLOKENSKAP, se KLOKSKAP.
KLOKHET, se d. o.
KLOKING, se KLOKLING.
KLOKLIGA, KLOKLING, se d. o.
KLOKNA, v. (i sht i vitter stil, mera tillf.) till 1: bliva klok(are). Ser du icke, att hvitt redan ditt hår blifvit vid tinningen? / Tid att klokna det är. Lagerlöf Theokr. 174 (1884). Stangenberg Skämtd. 19 (1917, 1921).
Särsk. förb.: klokna till. (vard., tillf.) GbgAB 1902, nr 36, s. 2. Jensen Carlé Spel. 50 (1920).
KLOKSKAP, se d. o.

 

Spalt K 1323 band 14, 1936

Webbansvarig