Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLOKLING klω3kliŋ2, förr äv. KLOKING, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-ing 1691c. 1750. -ling 15361930)
Etymologi
[jfr t. klügling; avledn. av KLOK]
(numera föga br.) motsv. KLOK 1 (o. 2), ringaktande benämning på person som inbillar sig vara (mycket) klok (o. äga bättre insikt l. lärdom än andra), självklok l. överklok l. förnumstig person; förr äv. [efter t. meister klügling] i uttr. mäster klokling. Mester klookling som wil wara skarp j scrifftenne. GlSyr. 33: 6 (1536). Kloklingar the ther halla sigh wijsare än the Gambla. L. Paulinus Gothus ThesCat. 60 (1631). Inbildske kloklingar. Borg Luther 1: 179 (1753). I kloklingar, som gifven efterråd / och skaken hufvudet åt öfvermodet. Tigerschiöld Dikt. 3: 38 (1898). Östergren (1930; angivet ss. skönlitterärt o. sällsynt). jfr: De gamla och sanskyldige (sofisterna), som til at undvika den illa beryktade titeln at kallas vise, åstundade helre heta vislingar och kloklingar. Lundberg Paulson Erasmus 3 (1728).

 

Spalt K 1332 band 14, 1936

Webbansvarig