Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLOKSKAP klω3k~ska2p, stundom KLOKENSKAP klω3ken~ska2p, r. l. m. ((†) n. Crusenstolpe Tess. 5: 199 (1849)); best. -en; pl. (†) -er (VDAkt. 1725, nr 480 (i bet. 3), Atterbom PhilH 387 (1835; i bet. 1)).
Ordformer
(klok- 1630 osv. kloken- c. 16351930)
Etymologi
[fsv. klokskaper; jfr d. klogskab, isl. klókskapr; avledn. av KLOK. Formen klokenskap beror väl på inflytande från galenskap (jfr TOKENSKAP)]
1) (numera, utom i b, i sht i högre stil, arkaiserande l. med ålderdomlig prägel, mindre br.) motsv. KLOK 1: klokhet (se d. o. 1); stundom konkretare, om yttring (ss. yttrande, åtgärd, inrättning o. d.) av klokhet; ss. konkretare förr äv. i pl. Schroderus Albert. 3: 28 (1638). (Man kan) uthaff Förfarenheten förmärkia theras (dvs. getternas) Klokskap. IErici Colerus 2: 148 (c. 1645). Schultze Ordb. 2318 (c. 1755). Atterbom PhilH 387 (1835; i pl.). (Det var) en härlighet .., att han hade klokskap nog att taga itu med kroppsligt arbete. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 176. Hall tror aldrig, att någon skulle kunna lura honom, därtill har han en alltför hög tanke om sin egen klokskap. Elkan Hall 329 (1899). Han .. hade en kvinna med klokskap för två. Bengts NylStug. 2: 65 (1906). Lagerlöf ChLöw. 92 (1925). — särsk.
a) (numera föga br.) närmande sig l. övergående i bet.: förslagenhet, fintlighet, slughet, listighet; jfr KLOK 1 b. Hopas jagh, att Gud skall så vitt vara migh nådigh, att hans (dvs. en fiendes) klokskap icke skall rekia till att bedraga migh. OxBr. 6: 136 (1634). Serenius (1741). SvD(A) 1929, nr 329, s. 10.
b) (fullt br., ringaktande l. föraktligt) förment l. inbillad (överlägsen) klokhet, överklokhet, självklokhet, förnumstighet; ofta äv. med särskild tanke på klokheten ss. begränsad l. jordbunden l. ss. värktyg för egennyttan l. ss. trädande i motsättning till l. undertryckande känslan, fantasien o. (den ideella) hänförelsen (ofta yttrande sig i kritiklusta l. ”grinighet”); stundom konkretare, om yttrande o. d. som vittnar om ngn av dessa egenskaper; jfr KLOK 1 d. Jordisk, världens klokskap. Världsvis klokskap. Geijer I. 3: 213 (1812). Med förvägen klokskap, mästra de Gud i hans vishet. Wallin 2Pred. 2: 213 (1824). Hvad vår verld är fåvitskt klok! / och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok. Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). Gammalt folk tråkade ut honom med sin mossiga klokskap. Nordensvan Pens. 3 (1883). Idel klokskap gör oss glädjearma. Procopé Sträng. 75 (1916, 1920). Det är ju skrivet: ”Han fångar de visa i deras klokskap.” 1Kor. 3: 19 (Bib. 1917; NT 1526: klokheet). Surnad klokskap blott ögat förblindar. Selander Gryn. 20 (1917). Över klokskap och ett än så skarpsinnigt teoretiserande står rättskänslan, som kräver, att (osv.). SvD(A) 1934, nr 118, s. 24.
2) (†) motsv. KLOK 3: kunnighet, förfarenhet, lärdom, kunskaper; äv.: skicklighet, konstfärdighet. Grekerna .. the hemtadhe sin klokskap somt utur Egypten somt ifrå Thracien .. så och ifrå Colchis. Bureus KonStyr. A 4 b (1630). (Sv.) Klokenskap .. (lat.) Solertia. Schroderus Dict. 119 (c. 1635). The .. beröma sig af stor klokenskap i Gudz ord. Swedberg SabbRo 1122 (1702, 1712). Vår höfding känner alla sorters skrifkonst, / I klokskap gammal fastän ung till åren. Hagberg Shaksp. 7: 109 (1849).
3) (numera bl. i folkligt spr. l. med anslutning till folkligt spr. i folklivsskildringar o. d.) motsv. KLOK 5, benämning på en (enligt en tidigare allmänt utbredd, ss. folklig alltjämt i vissa trakter kvarlevande uppfattning) utanför den vanliga kunskaps- o. fattningsförmågan liggande insikt o. klarsyn som sätter innehavaren i stånd att bota sjukdomar m. m.; äv. mer l. mindre oeg., om läkekonst som utövas i sht med vidskepliga medel o. gamla huskurer o. d. av person utan vederbörlig medicinsk utbildning; förr äv. konkretare, särsk. i pl.: trollkonster, signerier. Skolandes han (dvs. en s. k. klokgubbe) aldrig brukat sådane diefvulske klokskaper eller konstgrep, som han nu säges vara berychtat före. VDAkt. 1725, nr 480. Konungen (Karl XI) frågade henne (dvs. spåkvinnan) om hennes klokskap. Afzelius Sag. X. 2: 135 (1866). De (vittertagnakreaturen) måste .. med särskild klokskap återvinnas eller ”göras igen” .. för att få dem att återvända till sina ägare. Norrl. 14: 54 (1926).

 

Spalt K 1332 band 14, 1936

Webbansvarig