Publicerad 1904   Lämna synpunkter
CENTRUM sän4trum, äfv. 32, n. ((†) m. l. r. Luth Astr. 2 (1584), Fahlcrantz 2: 13 (1825, 1864));
i best. anv. vanl. utan slutart., men äfv. -tret (Hildebrandsson Buchan 205 (1874; jämte centrum), Frykholm Ångm. 170 (1881, 1890) m. fl.) l. (i sht hvard.) -trumet (Adelsköld Äfventyr 22 (1892; i ssgn oväderscentrumet));
pl. -tra, äfv. -trer (Triewald Förel. 1: 206 (1728, 1735), Luttropp Svarfk. 218 (1839), C. F. Bergstedt i Nord. tidskr. 1894, s. 480 (i ssgn sällhetscentrer) m. fl.).; pl. best. -tra, äfv. -trerna (A. J. Lexell i VetAH 32: 309 (1771)), stundom (analogiskt efter sg. best. -tret) -tren (Frykholm Ångm. 208 (1881, 1890)). Anm. 1:o Det är ej alltid möjligt att afgöra, om centrer är att fatta ss. pl. till centrum l. till CENTER. 2:o I ä. tid förekom ordet i sv. med genomgående lat. böjning, t. ex.: Vti centro. Muræus 4: 22 (1648), Med centro. Corvin Styrm. 182 (1756).
Etymologi
[jfr t. zentrum, af lat. centrum (pl. -tra), cirkelben, medelpunkt, af gr. κέντρον, spets, gadd, cirkelben, medelpunkt, till κεντεῖν, sticka. Jfr CENTER]
1) [jfr motsv. anv. i t. o. lat.] (i sht mat. o. fys.) punkt inom en cirkel l. sfär som är belägen på lika långt afstånd från alla punkter på cirkelns periferi l. sfärens yta, punkt som delar alla gm densamma gående kordor midt itu; medelpunkt; äfv. om medelpunkten hos en yta l. kropp i allm.; jfr CENTER 1. Geometriskt, optiskt centrum. Så haffuer mann förnummitt himmelen alt omkringh ganska (dvs. fullkomligt) rundh wara, then sin centrum haffuer mitt i sigh. Luth Astr. 2 (1584). Denne punkten (i en cirkels midt) kallas centrum, eller medelpunkt. Strömer Eucl. 3 (1744). Jordklotets medelpunct eller centrum. Wallerius Tankar 102 (1776). Alla krafternas gemensamma resultant erhåller klotets centrum till anbringningspunkt. Floderus Fys. 33 (1862). Topelius Nya blad 178 (1870). Lidforss Dante I. 2: 17 (1902). jfr KRÖKNINGS-, TRYCKNINGS-CENTRUM. — särsk.
a) tekn. i uttr. stå på centrum, gå öfver centrum o. d., i fråga om det läge en vefstake (o. d.) intager, då denna o. veftappen bilda en rät linje som går gm l. utdragen skulle gå gm centrum af den cirkel veftappen beskrifver. Frykholm Ångm. 207 (1881, 1890). NF 13: 435 (1889). För att framdrifva maskinen (dvs. velocipeden) måste ni sedan för hvar gång pedalerna kommit ”öfver centrum”, d. v. s. hafva passerat sin lodräta ställning uppåt, utöfva ett visst tryck på dem med fötterna. Östberg Vel. 19 (1894). Vår (ångbåts-)maskin hade stannat på centrum. Stenfelt Bl. negr. 9 (1901).
b) i uttr. vända på centrum, vända på stället (omkring medelpunkten). (Denna automobil) är .. förvånansvärdt lätt att manövrera och vänder så godt som på centrum. SvD 1903, nr 133, s. 2.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i utvidgad o. bildl. anv. af 1: medelpunkt. Menniskian är heela naturens korta begrep (dvs. sammanfattning) Centrum och then lilla werlden (dvs. mikrokosmus). Muræus 1: 45 (1648). Tu (Jesus) sielf mitt fasta Centrum är. Reg. horol. 20 (1745). Nöjet! Centrum i alla Naturens kretsar: ack! evigt / Kringom hvilket hvimla och röras de lefvande stoften, / Aldrig hvilande. Thorild 1: 43 (1782). När man älskar så att man förflyttar hela sin varelses centrum utom sitt eget jag. De Geer Hjertkl. 221 (1841). Det centrala nervsystemet .. betecknas såsom kroppens centrum, eller medelpunkt, kring hvilken kroppens alla öfriga organ äro periferiskt ordnade. NF 11: 997 (1887). Närmare frågans .. centrum (dvs. kärnpunkt) rycker följande resonnement. Quennerstedt Agnost. 46 (1888). Det folk, som står i centrum af verldshistorien, Judafolket. Topelius Tänkeb. 50 (1895). Centrum för denna väfveriverksamhet är .. Manchester. Torpson Eur. 1: 37 (1895). Efter Alexander flyttades kulturens centra åt öster och söder. Schück Världslitt. 1: 2 (1898). jfr BEFOLKNINGS-, BILDNINGS-, HANDELS-, IDÉ-, INDUSTRI-, INTELLIGENS-, JÄRNVÄGS-, KONST-, KULTUR-, LIFS-, LÄRDOMS-, SPORT-, TRAFIK-CENTRUM m. fl. — särsk. [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] anat. o. fysiol. om ställe i det centrala nervsystemet där ett intryck emottages l. hvarifrån en impuls utgår, nervcentrum. Redan i ryggmärgen finna vi .. en mängd vigtiga centra. R. Tigerstedt i NF 6: 1308 (1883). I lilla hjärnan .. ligger .. sannolikt centrum för kroppens jämviktsrörelser. Klercker Människokroppen 329 (1902). De motoriska centra (i hjärnan), därifrån de medvetna impulserna för rörelser, tal, skrift o. s. v. utgå. Därs. 333. jfr ANDNINGS-, HÖRSEL-, JÄMVIKTS-, KÄNSEL-, LUKT-, NERV-, RÖRELSE-, SMAK-, SYN-, TAL-CENTRUM m. fl.
3) meteor. om midtpartiet af en storm l. cyklon o. d. Skogman Eug. 2: 33 (1855). Alla stormar i våra trakter .. bestå af ofantliga hvirfvelrörelser i atmosferen kring ett centrum, hvari barometern står lägst. Hildebrandsson Storm. o. åskv. 6 (1871). En karaktäristisk företeelse vid de tropiska cyklonerna är vindstiltjen i stormens centrum. Dumrath Umlauft 280 (1897). — jfr OVÄDERS-, STORM-CENTRUM.
4) tekn. konkret om midtparti af föremål.
a) [jfr motsv. anv. i eng.] om fast punkt, tapp, axel o. d. kring hvilken ett föremål rör sig l. kan vridas. Man vrider instrumentet på dess centrum. Luttropp Lacroix 49 (1832). Alla delar, hvilande på ena sidan om balansens centrum, väga lika med dem på den andra. Engelhart o. Indebetou Ångf. 57 (1842; i fråga om maskin å ångfartyg).
b) om (fast l. rörlig) hjulnaf. Engelhart o. Indebetou Ångf. 64 (1842). Sjelfva turbinen .. (är) fästad medelst särskildt gjutet centrum vid den ihåliga gjutjernsaxeln. Tekn. tidn. 1871, s. 252. Nafven eller hjulens centra böra vara af stål. Östberg Vel. 34 (1894). jfr: Vefslängen uppfästes .. på patronskifvan till en svarf och hålet för axeln färdigsvarfvas, hvarvid iakttages, att endast centret fästes till patronskifvan. Frykholm Ångm. 170 (1881, 1890). — jfr HJUL-CENTRUM.
5) (föga br.) mil. center (se d. o. 2). Artilleriet ställes gemenligen frammanför den första linien. De grofvaste stycken midt för Centrum af Infanteriet. Wrangel Tact. 102 (1752). Lancken Krigsk. 100 (1800). Flyglarna tågade fram och centrum höll sig tillbaka. Palmblad Fornk. 2: 171 (1844).
6) [jfr t. zentrum] om de medlemmar (det parti l. den grupp) af en folkrepresentation som intaga (intager) en förmedlande ställning mellan ytterlighetspartierna; jfr CENTER 3.
a) (knappast br.) = CENTER 3 början. Centrum, eller det partiet som kallades Slätten (la Plaine), hvilket åstundade den Engelska konstitutionen. Bailleul Fr. rev. 1: 301 (1820).
b) med afs. på tyska förh., om det katolska l. ultramontana partiet; jfr CENTER 3 slutet. Centrum (har) icke .. något emot själfva flottökningen. GHT 1900, nr 53 B, s. 1. Sk. dagbl. 1903, nr 4717, s. 3.
Ssgr: A: (6 b) CENTRUM-AGRAR30~02. (centrums-) GHT 1900, nr 53 B, s. 1.
(1) -BOGGI~20. (centrums-) järnv. tvåaxlig boggi hvars vridpunkt är belägen midt emellan dess båda axlar. Lundberg Lokomotivet 108 (1902).
(1) -BORR~2. (centrums- Johansson Träslöjd 13 (1884), Verktygsbok 15 (1900)) borr med tvenne skär sittande midt emot hvarandra på ömse sidor om medelpunkten (som å dylikt borr för trä går ut i en spets med hvilken verktyget fästes o. omkring hvilken det roterar vid användandet); jfr CENTER-BORR. Almroth Karmarsch 295 (1839). Centrumborren tjenar till utborrningar af större hål med rigtigt skarpa kanter. Arbetets bok 173 (1887). Nordendahl hos Salomon Snick. 107 (1890).
(1) -DRIF~2. urmak. drif å centrumhjulets bom gm hvilken centrumhjulet erhåller sin rörelse. För långa tappar (t. ex. centrumdrifvens) är det lämpligt att innan hopsättningen sker anbringa någon olja på ansatserna. Hammarlund Urkal. 1898, s. 26.
(6) -FRAKTION~02. (centrums-) särsk. till 6 b. Den klerikala centrumsfraktionen. Forssell Stud. 1: 368 (1873).
(1) -HJUL~2. urmak. I urverk finnes alltid ett hjul, som vrider sig rundt 1 gång på 1 timme. Detta ”centrumhjuls” bom har en förlängning, som går igenom urtaflan och uppbär minutvisaren. NF 16: 1504 (1892). Hammarlund Fickuren 9 (1893).
(4 b) -LAGER~20, n. lager kring ett hjulcentrum. Östberg Vel. 35 (1894).
(1) -LINJE~20. tekn. rät linje som förbinder medelpunkterna å en axels osv. båda ändytor, midtlinje; jfr MEDEL-LINJE. Borren .. fästes i borrmaskinen så, att den rör sig noga omkring sin centrumlinie. Tekn. tidskr. 1873, s. 272. Därs. 1875, s. 156. Afståndet mellan veftappens och axelns centrumlinjer. Lundberg Lokomotivet 114 (1902).
(6) -PARTI~02. (centrums- Forssell) särsk. till 6 b. Forssell Stud. 1: 372, 396 (1873). Det .. i denna fråga utslagsgifvande centrumpartiet. GHT 1900, nr 53 B, s. 1.
(1) -PLAN~2, n. geom. plan som går gm midtlinjen i en cylinder osv. Tekn. tidskr. 1883, s. 17.
(1) -RÖR~2. tekn. En vingpump, anordnad i centrumröret (af en mjölkcentrifug), inpressar mjölken i separationsrummet. Reg. t. patent 1898, s. 6.
(1) -SPETS~2. tekn. centrerspets. Verktygen kunna .. varieras efter behofvet, såsom centrumspetsar, borrar af olika slag, m. m. Tekn. tidn. 1871, s. 15.
(1) -SPINDEL~20. tekn. centrerad (borr-, ventil- osv.) spindel. Tekn. tidskr. 1876, s. 61 (å borrapparat). Ventilerna styras antingen genom vingar på ångsidan eller genom centrumspindlar. Frykholm Ångm. 123 (1890).
(1) -STIFT~2. (föga br.) tekn.
a) centrerstift. Luttropp Svarfk. 235 (1839; i fråga om franska orosvarfstolen).
b) för ritbräde afsedt häftstift, upptill försedt med en fördjupning i hvilken passarens spets kan placeras vid uppritande af en cirkel. Scheutz Ritk. 159 (1842).
(1) -SÖKARE~200, r. l. m. urmak. Man .. söker sedan medels centrumsökaren medelpunkten för det hål som skall borras. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 55 (1881). Sackmanns katal. 1903, s. 34.
(1) -TAPP~2. tekn. Tekn. tidskr. 1874, s. 161 (om tapp som förenar båda skänklarna af en tång o. kring hvilken dessa röra sig). särsk. urmak. tapp å centrumdrif. Hammarlund Fickuren 10 (1893).
B: CENTRUMS-AGRAR, -BOGGI, -BORR, -FRAKTION, -PARTI, se A.
C (jfr CENTRIFUG, CENTRIFUGAL, CENTRIFUGERA, CENTRIFUGISK, CENTRIPETAL): (1) CENTRI-LINJE30~20. geom. rät linje som sammanbinder tvenne cirklars medelpunkter, centrallinje; jfr CENTER-LINJE. Tangera två cirkellinjer hvarandra, så ligger tangeringspunkten på centrilinjen. Laurin Geom. 21 (1890).
(1) -VINKEL~20. geom. vinkel som har sin spets i medelpunkten af en cirkel l. af en reguljär månghörning. Lorentssen Fort. 30 (1737). Centrivinkel kallas den vinkel, hvars spets är i en cirkels medelpunkt och hvars ben afskära en cirkelbåge. Wiemer Geom. 1: 59 (1860, 1870). Tekn. tidskr. 1899, A. B. s. 136.

 

Spalt C 75 band 5, 1904

Webbansvarig