Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NERV nær4v, r. l. m.; best. -en; pl. -er ((†) -ar Lindh Huuszapot. 21 (1675); -or RelCur. 336 (1682)).
Ordformer
(nerv (-f) 1675 (: Nerfwar, pl.). 1753 osv. nerve 17361738. närv (-æ-) 1755 (: närve-väfven)1933)
Etymologi
[jfr d. nerve, t. nerv, nerve, eng. nerve, fr. nerf; av lat. nervus, sträng, sena, trol. besläktat med gr. νεῦρον, sena, i senare gr. äv.: nerv. — Jfr ENERVERA, INNERVERA, NERVOSITET, NERVÖS]
1) (†) sena. Een Vng Persohn, aff grofwa Ledamöter, breda ådror och starcka Nerwor. RelCur. 336 (1682). Sahlstedt (1773).
2) sträng som består av hopbuntade trådar av viss organisk substans (nervtrådar), varigm hos människan o. högre djur sinnesförnimmelser överföras till hjärna o. ryggmärg o. rörelseimpulser från dessa senare till kroppens olika delar o. varigm körtelavsöndring o. ofrivilliga muskelrörelser regleras; enl. ä. medicinsk åskådning uppfattad ss. en ihålig cylinder (jfr NERV-RÖR) varigenom vätska strömmade (jfr NERV-SAFT, -VÄTSKA); jfr KÄNN-, KÄNSEL-, KÄNSLO-STRÄNG. Rosenstein Comp. 17 (1736). Alla sensus i kroppen ske genom nerverna. Linné Diet. 2: 228 (c. 1750). Läkningen av en avskuren nerv är vida mera invecklad än läkningen av ett vanligt sår. Nyström Kir. 1: 106 (1926). jfr Lindh Huuszapot. 21 (1675). — jfr ANSIKTS-, BI-, CEREBRAL-, FACIAL(IS)-, HJÄRN-, HÖRSEL-, ISCHIAS-, KÄNSEL-, KÄRL-, KÖLD-, LUKT-, RYGGMÄRGS-, SINNES-, SMAK-, SMÄRT-, SYN-NERV m. fl. — särsk.
a) i pl., sammanfattande, om nervsystemet o. dess funktioner. Starka, klena, svaga, sjuka nerver. Hans nerver äro angripna. Han kan inte behärska sina nerver. Ett arbete som nöter på nerverna. Trasiga, uppslitna nerver. PH 6: 3861 (1755). Läkaren sade, att detta glas (hälso-)vatten skulle .. stärka nerverna. MoB 2: 2 (1790). Den der .. festen i synagogan som förstört mina nerfver. Hedberg Sardou 8 (1866). Jag skall röka ut cigarren och lugna nerverna litet. Larsson i By StugFolk 47 (1930). Hon kunde inte förstå, att hans nerver skulle klicka. Ekman Kont. 385 (1939). De starkaste nerverna vinna kriget. Holm BevO 177 (1939). — särsk.
α) utgående från föreställningen om nerverna ss. mer l. mindre spända strängar. Nerfverne äro slappe. Murberg FörslSAOB (1793). Denna väntan är en nervernas spänning, som fixerar blicken, hämmar andedrägten (osv.). Snellman Tyskl. 350 (1842). Hvad hans gamla syndiga nerver skaka. Strindberg NRik. 72 (1882). Nerverna voro spända som fiolsträngar. Stenfelt Skepp. 34 (1903).
β) [jfr motsv. uttr. i d.] i uttr. gå ngn på nerverna, göra ngn nervös l. irriterad; ofta med saksubj. Mig går han på nerverna. Schildt Lyck. 27 (1923). Den flödande melodiska rikedomen i (operan) Wilhelm Tell slutar med att gå oss på nerverna. GHT 1931, nr 1, s. 3.
b) i pregnant anv.
α) om starka nerver, nervstyrka. Han hade helt enkelt inte nerver att vara med, när hans .. (skulptur) skulle nagelfaras. Siwertz Låg. 117 (1932). Det är precision, nerver och vilja (då Balbo flyger med sin armada jorden runt). SvD(A) 1933, nr 227, s. 6.
β) [jfr motsv. anv. i d.] om svaga nerver, nervositet; upprivenhet. Hon har sina nerver, dvs. har lätt för att bli nervös. Han har inga nerver, dvs. ingen nervositet. Det skulle blivit alldeles för mycket nerver och tårar .., om fler varit närvarande (vid avskedet). Stiernstedt Liw. 254 (1925). Vem som vinner (i allsvenska fotbollsserien)? Den som har bäst tur och minst nerver. GHT 1945, nr 125, s. 16. jfr: Vi måste bereda oss mera nerv, för att få mindre nerver. Ribbing SexHyg. 193 (1888).
c) i bildl. anv. Denna tvinsot (dvs. dåliga finanser) i en kropp af så svaga nerver som Sverige. MoB 9: 175 (1789). Känslans slappa nerf blir spänd på nytt. CFDahlgren 2: 133 (1841); jfr a α. Man skall vara bra obetänksam för att i allmänhet röra rått vid odödlighetstanken, människans ömmaste och finaste nerv. Hallström Brilj. 98 (1896).
d) oeg., om tandmärgen (tandpulpan). Döda nerven i en tand. VerdS 139: 10 (1906). — jfr TAND-NERV.
3) entomol. hos insekter: långsgående kärl på vingarna. VetAH 1747, s. 178. Thomson Insect. VI (1862). — jfr BIND-, DORSAL-, LÄNGD-, MEDIAN-, VING-NERV m. fl.
4) bot. var särskild av de av smala kärlknippen bestående strängar som tjäna ss. skelett för bladen (hos högre växter) o. utgöra ledningsbanor för vatten o. näringsämnen; äv. om liknande sträng på frukt o. d. Linné Vg. 143 (1747). Skårman Forssell 175 (1898). — jfr BI-, BLAD-, HUVUD-, MEDEL-, MEDIAN-, SIDO-, TVÄR-NERV m. fl.
5) [efter samma anv. (med anslutning till bet.: sena) i eng., fr. o. lat.; numera med anslutning till 2] (i skriftspr.) bildl., om ngts innersta drivande kraft l. väsen; jfr LIVS-NERV.
a) drivkraft, kraft, styrka, energi, ”fart”. Talet är utan nerf. Murberg FörslSAOB (1793). De omständliga beredningar, hänskjutanden, utlåtanden och skriverier, .. som så ofta kunna ta nerven ur goda initiativ och varma impulser. SvD(A) 1929, nr 225, s. 6. (Grétrys) starka, dramatiska nerv. (Jeanson o.) Rabe 2: 11 (1931). En man som med nerv och eld gick rakt på sin uppgift. SvD(A) 1932, nr 173, s. 7. (†) Men du, med stora nerven / Och starka fjäderns spänning. Kellgren (SVS) 2: 190 (1783).
b) det väsentliga (hos ngt), väsen, kärna. Jag önskade .., att Herrarne .. fullt insågo, hvari bevisets eller vederläggningens egentliga philosophiska nerv låge. Biberg 2: 304 (c. 1820). Den hemlighet, som utgjort hela anläggningens (dvs. upprorets) kärna och nerv. Almqvist GMim. 2: 57 (1842). Tro är nerven i barnets väsen. Beskow Enhet 63 (1912, 1916).
Ssgr (i allm. till 2): A: NERV-ANFALL~02. [jfr t. nervenanfall] (numera mindre br.) nervöst anfall, nervattack. PoetK 1820, 1: 46. Östergren 4: 843 (1933).
-APPARAT. fysiol. sammanfattande, om de nerver som tillhöra visst organ l. äga likartad funktion; äv. allmännare, om nervsystemet i dess helhet. Engström Lutheritz Slagfl. 76 (1829). En grundlig och allsidig kännedom af nervapparatens beskaffenhet .. skulle sannolikt på ett evident sätt bevisa harmonin mellan denna å ena och själslifvet å andra sidan. Rein Psyk. 1: 246 (1876). Rubbningar i den motoriska nervapparaten. Wide MedGymn. 278 (1896). Hjärtats nervapparat. Holmgren InlInvSj. 62 (1933).
-ATTACK. [jfr fr. attaque de nerfs] nervöst anfall. Frun fick en nerv-attack. Remmer Tart. 11 (1820).
-BANA, r. l. f. anat. ledningsbana för en nerv. Tholander Ordl. (c. 1875). Nervbanorna mellan hjärnan och kroppens perifera delar. Berg Ögat 25 (1929).
-BYGGNAD.
1) till 2.
a) fysiol. nervernas l. nervsystemets uppbyggnad. Nordforss (1805).
b) (numera knappast br.) sammanfattande, om nerverna, nervsystem(et). Mors retliga nervbyggnad har .. lidit af dessa variationer (i vinterns väderlek). MoB 2: 124 (1796). Björkman (1889).
2) bot. till 4, om nervernas uppbyggnad i blad, stipelslida o. d. BotN 1887, s. 101.
-CELL. anat. var särskild av de celler som ingå i den specifika nervvävnaden, gangliecell. Thorell Zool. 1: 142 (1860). Svenson Sinnessj. 24 (1907).
-CENTRUM. fysiol. anhopning på viss plats av nervceller, vilka tillsammans äga viss funktion i nervsystemet. Sandahl Muskelförtv. 17 (1858). särsk. bildl. Strindberg TjqvS 1: 149 (1886). City är ännu alltfort världsfinansens nervcentrum. GHT 1935, nr 238, s. 3.
-CHOCK. plötslig rubbning av nervsystemets funktion, förorsakad av sinnesrörelse o. d. SAOL (1923). Den överfallna flickan fick en kraftig nervchock. SvD(A) 1932, nr 293, s. 8.
-DANS.
1) (tillf.) om häftig irritation av nerverna. Vilda dansade hans nerver up och ned i hans kropp. .. Hvilken, som nånsin erfarit denna nervdans, den endast kan .. dömma, om (osv.). Spiess Hohenstaufen I. 2: 71 (1799).
2) (†) med. danssjuka (se d. o. 2). Hartelius Sjukgymn. 179 (1870). Wretlind Läk. 3: 141 (1895).
-DEGENERATION. fysiol. förstöringsprocess i nerver. Om nervdegeneration och nervatrofi. Köster (1887; boktitel).
-DROPPAR, pl. farm. om kamferdroppar. Lovén Anv. 103 (1838). SvFarm. 38 (1925).
-DÖVANDE, p. adj. som dövar nerverna. Möller (1790). Essén Fob 89 (1919).
-DÖVHET~20 l. ~02. (mindre br.) med. dövhet som beror på sjukdom i hörselnerven. SFS 1891, Bih. nr 107, s. 7.
-ENHET~02 l. ~20. anat. o. fysiol. om nervcellen med dess utskott, neuron. 2NF (1913).
(1) -FAST. (†) senig. Vid denna staty (dvs. den farnesiske Herkules) beundrar man den starka, nerffasta och kraftfulla kroppen. Norrmann Eschenbg 1: 130 (1817; t. orig.: nervigen).
-FEBER. [jfr t. nervenfieber] tyfoidfeber, tyfus; förr äv. i vidsträcktare anv., om sådana febersjukdomar överhuvudtaget vari nervsystemet ansågs vara angripet. Möller (1790). I .. Mars månad 1835 insjuknade Myrin i en rheumatisk nerffeber, hvars offer han .. blef. Geijer I. 2: 162 (1835). Smittrening vid nervfeber (tyfoidfeber). SFS 1920, s. 585.
Ssg: nervfeber-epidemi.
-FIBER. anat. nervtråd. ASScF 2: 244 (1843, 1847).
-FIBRILL. anat. fibrill i en nerv; förr äv. om nervbana (nerv). (Tandvärk orsakas bl. a.) Af förstoppning i Nerv-fibrillerna. Martin Bensj. 382 (1782). Thorell Zool. 1: 141 (1860).
-FLUIDUM. fluidum som enl. ä. medicinsk åskådning förmedlade nervernas funktioner. Tholander Ordl. (c. 1875). Det var, som om ett åskmoln af oliknämnig elektricitet .. irriterade hans nervfluidum. Strindberg Hafsb. 77 (1890).
-FLÄTA, r. l. f. anat. jfr fläta, sbst. slutet. Möller 2: 493 (1785). Svenson Sinnessj. 23 (1907).
-FRESTANDE, p. adj. som frestar på nerverna. En lång sjöresas nervfrestande enahanda. Essén HExc. 59 (1916).
(2 b β) -FRI. (tillf.) som är utan nerver; som icke är nervös. Almqvist Comfort Routl. 248 (1913).
-FROSSA, r. l. f. (i fråga om ä. förh.) visst slags frossa (se frossa, sbst. 2) varvid nervsystemet ansågs vara angripet. Rydquist har varit föga bättre än för döden i en nerf-frossa. 3SAH XLVI. 2: 134 (1830).
-FULL. [i bet. 1 o. (delvis) 3 efter t. nervicht, nervig, fr. nerveux, lat. nervosus]
1) (numera knappast br.) till 1: senfull, senig. (Fr.) Nerveux .. (sv.) Nerffull, Senfull, Försedd med goda och starka nerfver el. muskler. Björkegren 1855 (1786). De fleste (i fotjägarkåren) voro smalväxte, nervfulle, med svart hår. Stiernstolpe Arndt 2: 94 (1807; t. orig.: nervigt gewachsen). Kullberg Mem. 3: 39 (1836).
2) (mera tillf.) som är full av nerver, som har en mängd nerver, nervrik.
a) till 2. Dalin (1853).
b) entomol. till 3. Marklin Illiger 282 (1818).
c) bot. till 4. Stora, breda och nervfulla blad. Fischerström 4: 491 (c. 1795).
3) (i skriftspr.) till 5 a: full av ”nerv”, kraftig, energisk. Sådant var Rom i sin första, friska, nerffulla ungdom. 2SAH 10: 242 (1822). I vår hade .. (musikdirigenten) åter tillfälle att utveckla sin fast formande och nervfulla konst. OoB 1936, s. 396.
-FUNKTION. fysiol.
-FYSIOLOGI. nervsystemets fysiologi. Hygiea 1849, s. 276.
-FÖRLAMNING. med. förlamning framkallad av skada i rörelsenerverna, neuropatisk förlamning. Engström Lutheritz Slagfl. 74 (1829).
-GANGLIE l. -GANGLION. anat. = ganglion 1. Thorell Zool. 1: 143 (1860).
-GIFT, n. (i sht i fackspr.) gift som företrädesvis påvärkar nerverna. Koniin, nikotin och stryknin äro nervgifter. UB 5: 240 (1874).
-GREN. anat. jfr -stam 1. Ekman Jakob 18 (1822).
(3) -GÅNG. (†) entomol. om nervernas fördelning på en insektsvinge. VetAH 1810, s. 257. Boheman ÅrsbVetA 1840—42, s. 90.
-HEM. hem (se d. o. I 2 e β α’) för nervklena personer. SvD(A) 1932, nr 196, s. 16.
-HETSANDE, p. adj. som upphetsar nerverna. Hjärne ÖsteurKris. 195 (1914; bildl.).
-HINNA, r. l. f.
1) (i fackspr.) hinna som är försedd med l. rik på nerver; numera bl. om näthinnan i ögat. VetAH 1753, s. 95. Sönnerberg Loder 383 (1799).
2) anat. nervskida. Möller (1790). Berzelius Kemi 6: 23 (1830).
-HÅL, n. (mindre br.) anat. öppning i benparti för genomgång av nerver. Florman Anat. 1: 110 (1823). Retzius EthnolSkr. 155 (1849).
-HÄLSA, r. l. f. En obruten nervhälsa. Östergren (1933).
-IMPULS. fysiol. retning i nervceller med deras utlöpare, vilken framkallar en funktion. PedT 1893, s. 127. Thunberg Livsförrättn. 417 (1925).
-INFLAMMATION. med. inflammatorisk sjukdomsprocess i nervstam, neurit. NF (1887).
-INFLYTANDE~0200, n. (i fackspr.) inflytande l. impuls som härrör från ngn nervprocess. KrigVAH 1884, s. 15.
-INFLYTELSE. (†) nervinflytande. VetAH 1810, s. 53. Berzelius Kemi 6: 286 (1830).
-INTRYCK~02. om den invärkan på ngn nerv l. på nerverna som uppstår gm viss retning; numera vanl. i icke fackmässigt spr., om intryck som mera oförmedlat härrör från påvärkan på nerverna. Sönnerberg Loder 398 (1799). Själen hos alla dessa individer lyder samma bud och samma nervintryck. Ahrenberg Männ. 5: 253 (1910; i fråga om massdemonstrationer).
(2 d) -KANAL. tandläk. pulpakanal, rotkanal. 2NF 30: 740 (1920).
-KIRURGI. med. den del av kirurgien som sysslar med operativ behandling av nerver. 2NF (1913).
-KITT. anat. stödje- o. näringssubstans vari vissa nervtrådar äro inbäddade. NF (1887).
-KITTLANDE, p. adj. som värkar behagligt retande l. äggande på nerverna; bildl. En nervkittlande läsning. SmålP 1890, nr 42, s. 3.
-KITTLING. jfr -kittlande; bildl. VNorström (1911) hos Liljedahl Norström 2: 306. —
-KLEN. lindrigt nervsjuk, neurastenisk. Möller (1807). För nervklen fru önskas inackordering i gott hem på landet, där vård kan erhållas. SvD(A) 1931, nr 300, s. 22.
-KLINIK. klinik för nervsjukdomar. Allt sedan en särskild nervklinik inrättades i Stockholm år 1887, ha (osv.). Wide MedGymn. 272 (1896).
-KNIPPE, förr äv. -KNIPPA. (nerv- 1851 osv. nerve- 1745) knippe av nerver. Acrel Sår 190 (1745). särsk. oeg., om person. (Nutidsmänniskan är) ett nervknippe, dallrande för dagens alla kastvindar. VNorström (1902) hos Liljedahl Norström 1: 321. SvD(A) 1934, nr 186, s. 8.
-KNOTA, r. l. f. (†) nervknut. Dalin (1853). Berndtson (1880).
-KNUT. anat. ganglie. Sönnerberg Loder 325 (1799). särsk. bildl., om viktig knutpunkt o. d. De stora nervknutarna i det informationsnät, som tidningen (Times) spänt kring jordklotet. SvD 28/7 1935, Söndagsbil. s. 11. Raider mot nervknutar i det italienska järnvägssystemets huvudlinjer. GHT 1943, nr 185, s. 10.
-KNYTE. (nerv- 1920 osv. nerve- 1778)
1) (†) nervknut. Hernquist Hästanat. 58 (1778).
2) oeg., om person.
a) om nervöst värksam o. livlig person. Jensen Carlé Amer. 38 (1920).
b) om person med stark kontroll över sina nerver o. med sammanbiten energi o. d. Han var ju ett nervknyte, hela människan. Östergren (1933).
-KOLIK. (nerv- 1815. nerve- 1759) (numera knappast br.) om kolik av nervöst ursprung. SvMerc. IV. 3: 280 (1759). AJourn. 1815, nr 24, s. 3.
-KOLLAPS. om psykisk kollaps, nervsammanbrott. SvD(A) 1929, nr 283, s. 3.
-KRAFT. [jfr nylat. vis nervea] den (livs)kraft (energi) som förmedlas gm nerverna; förr i vetenskapligt fackspr., numera utan sådan fackprägel. Sönnerberg Loder 4 (1799). Thorell Zool. 1: 203 (1860). Skulle det vara möjligt, att man kan ta nervkraft ur en annan? Strindberg TrOtr. 2: 79 (1890). Inom den välmående bondeklassen förekommer ett outtömligt förråd af nerv- och muskelkraft. LAHT 1900, s. 49.
-KRAMP. (numera i sht i folkligt spr.) om nervöst, krampaktigt sjukdomstillstånd. Wikforss 2: 223 (1804). Grefvinnan (fick) ett plötsligt anfall af nervkramp. Roos Skugg. 70 (1891).
-KRIG. av en stat bedriven värksamhet med syfte att gm propaganda, oroande rykten, truppkoncentrationer o. d. undergräva ett annat folks l. dess krigsmakts nervstyrka o. moraliska motståndskraft. Tyskland för ett hänsynslöst nervkrig mot småstaterna. Nerman MännVärd. 5 (1939, 1946).
-KRIS. om nervöst l. hysteriskt anfall; äv. allmännare: själslig kris. Då öfverfölls han af en våldsam nervkris och måste afföras till ett apotek för att vårdas på lämpligt sätt. LdVBl. 1887, nr 67, s. 4. Hon hade .. att genomgå, steg för steg, samma nervkris, som han. Lundegård LaMouche 237 (1891).
-KRÄMPA, r. l. f. (numera föga br.) nervlidande. Jag lider af .. hvarjehanda nerfkrämpor, som göra mig oskicklig till allt arbete. Atterbom Minn. 617 (1819). Tholander Ordl. (c. 1875).
-KUR; pl. -er. kur för (person med) sjuka l. svaga l. överansträngda nerver. Zilliacus VandrÅr 3: 70 (1923).
-KURANSTALT~004. —
-KYLSA, r. l. f. (†) nervknut. Holmberg 1: 933 (1795). Dalin (1853).
-KÄNSLIG. som har mycket känsliga nerver. Tholander Ordl. (c. 1875). Den .. nervkänslige konstnären. OoB 1930, s. 264.
-KÄNSLIGHET~002 l. ~200. jfr -känslig. Tholander Ordl. (c. 1875). Denna nervkänslighet hos den uppväxande ynglingen. Strindberg Hafsb. 61 (1890).
-LEDNING. fysiol. om överföring gm nerverna av retningar; äv. konkret, om nervbana. Engström Lutheritz Slagfl. 76 (1829). PedT 1897, s. 4 (konkret).
-LIDANDE, n. sjukdomstillstånd i nerver(na), nervsjukdom, neuros. Hartman Husläk. 135 (1828).
-LIDANDE, adj. som lider av nervsjukdom. Berndtson (1880).
-LIV. sammanfattande, om nervernas arbete o. funktioner; numera bl. (i icke fackmässigt spr.) allmännare, om (det av nervernas funktioner beroende) själslivet. TLäk. 1833, s. 310. Den eruptiva känslighet, som konstnärens nervliv stundom äger. OoB 1930, s. 262.
-LIVANDE, p. adj. (mindre br.) som upplivar nerverna, nervstärkande. Tholander Ordl. (c. 1875). Östergren (1933).
-LUGNANDE, p. adj. Nervlugnande medel. SDS 1894, nr 308, s. 1.
-LÄKARE. läkare som är specialist på nervsjukdomar. SDS 1901, nr 75, s. 2.
-LÄRA, r. l. f. (numera föga br.) neurologi. Hernquist Hästanat. 1 (1778). Östergren (1933).
-LÖS.
1) som saknar nerv(er).
a) till 2. De kärl- och nerv-lösa epithel-bildningarne. Thorell Zool. 1: 166 (1860).
b) bot. till 4. Hartman Fl. XIX (1820).
2) (numera föga br.) till 5 a: kraftlös, svag. (Dessa kraftiga passioner) som Fruntimrens svaga och nervlösa Små-själar kalla för horreurer. Kellgren (SVS) 4: 90 (1779). Wikner Pred. 60 (1872).
-MASSA, r. l. f. anat. jfr -substans. Berzelius PVetA 1810, s. 8.
-MEDEL. (numera bl. mera tillf., i icke fackmässigt spr.) läkemedel som väsentligen avser nervsystemet, ”neuroticum”. Nordforss (1805). 2NF (1913).
-MEKANISM. fysiol. om nervcentrum med därtill hörande nervbanor. 2NF 17: 1261 (1912).
-MÄNNISKA. om person med känsliga nerver. En välgörande kontrast mot vår tids nervmänniskor. OoB 1892, s. 358. En ömtålig nervmänniska, mottaglig för intryck. SvLittH 1: 238 (1919; om Samuel Columbus).
-MÄRG. (numera mindre br.) anat. den märgliknande substans som omger en nervs axelcylinder, märgskida, myelinskida. Berzelius PVetA 1810, s. 10. 3NF (1931).
-NÄT.
1) (anat. o. i vitter stil) till 2: det ss. ett nät utbredda nervsystemet i kroppen l. ngn av dess delar. Det hudlösa köttets nervnät. Hansson Nott. 29 (1885; i bild). Hjärtats nervnät. 2NF 32: 1183 (1921).
2) (†) till 2, om näthinnan i ögat. Hernquist Hästanat. 104 (1778). JJNervander 1: 30 (1847).
3) bot. till 4, om de nätlikt utbredda nerverna hos ett blad. NF 3: 1205 (1880).
-PAPILL. anat. känselpapill (se d. o. 1). Möller (1790). Broman Männ. 2: 54 (1925).
-PAR. anat. par av nerver som ha gemensam funktion o. från gemensamt utgångsställe gå till var sin kroppshalva. Hernquist Hästanat. 59 (1778). Ur hjernan framgå tolf Nervpar. Ekman Jacob 18 (1822).
-PATIENT. patient som lider av nervsjukdom. FinBiogrHb. 1098 (1898).
-PATOLOGI. med. den del av patologien som sysslar med nerverna. ASScF 5: Minnestal 7 (1857).
-PIGG, r. l. m. (†) anat. nervpapill. Sönnerberg Loder 292 (1799).
-PINA, r. l. f. pina i l. för nerverna. En outhärdlig nervpina. Fahler Fäng. 16 (1918). Det är en nervpina att höra hennes pianoklink. Östergren (1933).
-PINANDE, p. adj. OLevertin (1888) hos Söderhjelm Levertin 1: 249. Detta öronbedöfvande och nervpinande buller. Janson Lögn. 212 (1912).
-PIPA, r. l. f. (†) = -rör. Martin PVetA 1763, s. 30.
-PIRRANDE, p. adj. [jfr d. nervepirrende] som värkar hetsande l. irriterande på nerverna. Essén Bluff. 119 (1908). Nervpirrande och våghalsiga äventyr. Östergren (1933).
-PLASTIK. med. operation då man mellan ändarna av en avskuren nerv insyr ett stycke som tagits från en annan nerv. 2NF (1913).
-PRINCIP(EN). fysiol. retningsprocess(en) i nerven, nervimpuls. TLäk. 1835, s. 247. Om nervprincipen är att uppfatta som ett elektriskt fenomen eller som en kemisk process i nervtråden är ännu oavgjort. 3NF 9: 1124 (1928).
-PROCESS. fysiol. förlopp av en nervfunktion l. av samhöriga nervfunktioner. De elementära nervprocesserna. Rein Psyk. 1: 355 (1876). UpsLäkF 1923—24, s. 421.
-PROV. ngt som sätter nerverna på prov l. frestar på nerverna. Att vara en god värdinna är .. ofta ett nervprof. Tenow Solidar 1: 136 (1905).
-PRÖVANDE, p. adj. jfr -prov. Minuterna skredo framåt med nervpröfvande långsamhet. Benedictsson FruM 14 (1887).
-PÅFRESTANDE~0200, p. adj. DN(A) 1933, nr 266, s. 2. En synnerligen nervpåfrestande tid. Ahlgren Terhune Ruffs 186 (1935).
-PÅFRESTNING~020. —
-REFLEX. fysiol. reflex av nervretning. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 16. 2NF 20: 281 (1913).
-RETANDE, p. adj. som åstadkommer l. utgör retning av nerverna; som värkar stimulerande resp. (vanl.) irriterande på nerverna; stundom: nervspännande resp. nervpåfrestande; förr äv.: som värkar bedövande l. sövande. Ett synnerligen nervretande oljud. 2SAH 30: 227 (1857). Öfverraskande och nervretande skådespel. Rydberg RomD 152 (1874, 1877). Det brusande, nervretande lifvet (i Paris) behagade honom icke. 2SAH 56: 101 (1879).
-RETELSE. (†) nervretning; äv.: nervspänning. Trana Psych. 1: 89 (1843). Behofvet af stark och oafbruten nervretelse (lockar kvinnorna till spelhuset). SDS 1894, nr 415, s. 2.
-RETLIG. (numera föga br.) lättretlig, retlig; irritabel; äv. allmännare: nervös. Wallin Rel. 3: 193 (1825, 1831). En ytterligt nervretlig fåfänga. Kullberg Syskonb. 214 (1846). De Nerfretlige. Dahlgren Theatr. 299 (i handl. fr. 1860; titel på övers. av Barrière o. Sardous Les gens nerveux). (Han) blef med åren alt mer nervretlig, sluten och misantropisk. FinBiogrHb. 2408 (1903). Östergren (1933). särsk. (†) om handling: irriterande. Det låg någonting så nervretligt i detta ideliga betraktande och den enformiga smekning han kände på sitt hår. Benedictsson Folkl. 153 (1884, 1887).
Avledn.: nervretlighet, r. l. f. (numera föga br.) lättretlighet, retlighet; irritabilitet; nervositet. JournLTh. 1810, s. 126. Ofta uppträder magkramp såsom symptom af allmän nervretlighet såsom vid bleksot. Hallin Hels. 2: 402 (1885). Östergren (1933).
-RETNING. fysiol. påvärkan (”retning”) gm en nervimpuls av en l. flera nerver jämte utlösningen av denna process. Engström Lutheritz Slagfl. 89 (1829). Hur överföras nervretningar till kroppens olika organ? Hygiea 1927, s. 625 (rubrik).
(2, 3, 4) -RIK. (i fackspr.) rik på nerver. På ställen, som äro nervrika och ömtåliga, passar icke koppning. Lovén Anv. 46 (1838); jfr nerv 2.
-RING. anat. o. zool. hos evertebrater: ringformig anhopning av nervceller. Dalman ÅrsbVetA 1825, s. 440.
-ROT.
1) anat. utgångsdel av en nerv vid dess utgång från det centrala nervsystemet l. från en ganglie; vanl. om ryggmärgsnervernas utgångsdelar (”rötter”). Martin PVetA 1763, s. 50. Broman Männ. 1: 179 (1925). SvUppslB 19: 974 (1934).
2) (i fackspr., numera mindre br.) om de fina, (liksom nerver) förgrenade sugrötterna hos träd o. d. Ström Skogsh. 258 (1830). LAHT 1886, s. 213.
-RUBBNING. 2NF 26: 126 (1917).
-RYCKNING. ryckning i muskler o. d. på grund av irritation av nerverna. Almqvist DrJ 157 (1834). Berör man med händerna polskifvorna till en galvanisk stapel, så följer genast en nervryckning. Fock 1Fys. 598 (1861).
-RÖR. (†) anat. nervtråd (som i ä. tid ansågs vara en ihålig cylinder). Aken Reseap. 107 (1746). Öhrvall Smaks. 83 (1889).
-SAFT. [jfr nylat. fluidum nerveum] vätska som enligt ä. medicinsk åskådning genomströmmade nerverna (”nervrören”). SvMerc. 2: 393 (1756). Nerv-saftens afsöndring uti hjärnan, och distribution i kroppen. VetAH 1764, s. 314.
-SALVA, r. l. f. (förr) farm. salva för nerverna. Nordforss (1805). 2NF 30: 1074 (1920).
-SAMMANBROTT~002. psykisk kollaps; jfr -kollaps. Han har varit nära ett nervsammanbrott. Moberg Rosell 315 (1932).
-SENSATION. (mera tillf.) nervskakande sensation. Östergren (1933).
-SJUK. eg. o. i fackspr.: som lider av nervsjukdom (i det centrala nervsystemet); äv. (i icke fackmässigt spr.) allmännare: som lider av dåliga nerver, neurastenisk resp. hysterisk; äv. i eufemistisk anv.: sinnessjuk. En gammal Nervsjuk Man. Kellgren (SVS) 2: 338 (1792). Bergmark Nervsj. 7 (1931). särsk. oeg., om viss tid: som kännetecknas av nervsjukdomar o. d. Rademine Knigge 2: 172 (1804). Vår nervsjuka, öfverreflekterande tid. NordT 1888, s. 378.
-SJUKA. (†) nervsjukdom; äv. om nervositet o. d. Igenom en olyckelig nervsjuka blef (han) alldeles lam i undra delen. Tersmeden Mem. 6: 108 (1786). Mina nerver! — yttrade hon svagt — af allt är ändå nervsjuka värst. Almqvist TreFr. 1: 88 (1842). Dalin (1853).
-SJUKDOM~20 l. ~02. med. sjukdom i hjärna, ryggmärg l. nerver, varigm antingen sjukliga förändringar uppstå inom nervsystemet (organisk nervsjukdom) l. rubbningar utan dylika förändringar uppstå i nervsystemets funktioner (funktionell nervsjukdom). PH 11: 413 (1778). Nerfsjukdomar äro i vår tid mycket vanliga. Murberg FörslSAOB (1793). Per Henrik Malmstens professur i nervsjukdomar (vid Karolinska institutet). SvStatskal. 1947, s. 770.
-SJUKLIGHET~002. (föga br.) sjuklighet av nervös art; förr äv.: nervsjukdom. En nerfsjuklighet, som särdeles angripit ögonen. Atterbom Minn. 30 (i senare bearbetat brev fr. 1817). 2NF 9: 57 (1908).
-SKAKANDE, p. adj. (upp)skakande (för nerverna). SvLittFT 1833, sp. 640. Amfiteaterns nervskakande spel. Rydberg RomD 79 (1877).
-SKAKNING.
1) (i fackspr.) skakningsrörelse (utförd med en apparat l. med handen) som i medicinskt syfte anbringas utmed en nervstam l. på en nervknut. 2NF 32: 217 (1921).
2) lätt kramp av nervöst urspr. med häftiga skakningar; äv. allmännare, om häftig sinnesrörelse med nervösa yttringar. Mycket ämnade jag .. meddela, men mina .. sömnlösa nätter, med dertill hörande .. nerfskakningar göra mig .. oduglig till .. arbete. CGvBrinkman (1834) i JärtaBrefv. 1: 113. SvUppslB (1934).
-SKELETT. (numera knappast br.) anat. o. zool. hos vissa djur: det skelettparti som innesluter de centrala delarna av nervsystemet. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 289. Lilljeborg Däggdj. 14 (1870).
-SKIDA, r. l. f. anat. hinna som omsluter de inre delarna av vissa nervtrådar (neurilemma); förr äv. i vidsträcktare anv., om hinna som omsluter en nervfläta. Martin PVetA 1763, s. 187. Dahlbom Insekt. Inl. XXIII (1837; hos insekter). 2NF 18: 1496 (1913).
-SLAG. (numera icke i fackmässigt spr., föga br.) hastigt uppträdande förlamning; förr vanl. liktydigt med: slaganfall, ”slag” (apoplexia nervosa); numera nästan bl. om svårt svimningsanfall l. visst slags ansiktsförlamning. Kellgren (SVS) 6: 255 (1789). På morgonen fann man honom i sängen död: han hade träffats af nerfslag. Hellberg Samtida 7: 221 (1872). Wretlind Läk. 9—10: 121 (1901; om svimningsanfall). En vanlig .. (neurit) är det s. k. perifera ”nervslaget” i ansiktet. 2NF 35: 546 (1923). SvUppslB (1934).
-SLAPP. (i vitter stil) som vittnar om slappa nerver; bildl. Yttringar av nervslapp dekadens. Segerstedt Händ. 28 (1923, 1926).
-SLAPPHET~02 l. ~20. (i vitter stil) jfr -slapp. En inre nerfslapphet, hvarmed man vill framlocka tårar hos dem, som gerna släppa ögonen till. 2SAH 12: 477 (1827).
-SLIDA. (föga br.) anat. nervskida. Collin Ordl. (1847). 2NF 21: 491 (1914).
-SLITANDE, p. adj. som sliter på nerverna, nervpåfrestande. Nervslitande arbete. Tidningsmännens nervslitande lefnadssätt. Beckman Amer. 2: 85 (1883).
-SLITEN, p. adj. som har slitna nerver. Vår nervslitna generation. Verd. 1891, s. 82.
-SLUT, n. anat. fritt slutande ända av nervtråd. De fria nervsluten. NordT 1892, s. 265.
-SMÄRTA, r. l. f. smärta som härrör från visst sjukligt tillstånd i en l. flera nerver; neuralgi; ofta i pl. Atterbom (1819) i 2Saml. 27: 50. —
-SNITT. särsk. veter. om avskärande av känselnerv(er) för att göra en kroppsdel känslolös (o. häva t. ex. hälta hos häst). KrigVAT 1852, s. 121.
-SPECIALIST. jfr -läkare. Wide MedGymn. 271 (1896).
-SPÄND, p. adj. [jfr d. nervespændt] (†) jfr -spänning 2. Hans nervspända fantasi. Almqvist AmH 2: 37 (1840).
-SPÄNNANDE, p. adj. som spänner nerverna, spännande. Några nervspännande ögonblick. Ahrenberg Landsm. 77 (1897). Ett nervspännande och äfventyrligt experiment på det okändas och opröfvades område. Solnedg. 3: 30 (1912; om en ångbåtsfärd 1846).
-SPÄNNING.
1) (†) anspänning av nervkraften. Den nervspänning, den styrka i omdömet och den hastiga beslutsamhet, som på visst sätt gör en man til herre öfver sina öden. BiogrAnecdFrRev. 18 (1799; klandrat i JournSvL 1799, s. 599).
2) spänning i nerverna, nervös spänning. Beckman Påfv. 163 (1880). Jag var hungrig och trött af väntan och nervspänning. Ahrenberg Männ. 4: 78 (1909).
-STAM.
1) anat. till 2: grövre nerv som består av flera nervsträngar. VetAH 1810, s. 52. Larsson Psyk. 3 (1896).
2) entomol. till 3: grövre nerv på insektsvinge. VetAH 1816, s. 52.
3) bot. till 4: grövre bladnerv. ArkBot. XI. 10: 8 (1912).
-STARK. (nerv- 1801 osv. nerve- 1775)
1) (†) till 1: senig; äv.: kraftig. Holmberg 2: 210 (1795). Han .. (var) alltid mycket mager och torr, men axelbred och nerfstark. Perdén Kitunen 3 (1834). Berndtson (1880).
2) (†) till 2: nervrik. Den ådre- och nerve-starka väfvens tryckning mot sielfva cranium. Acrel Chir. 33 (1775).
3) till 2: som har starka o. sunda nerver. Dalin (1853). Icke ens den nervstarka fru Markurell undgick en släng av examensfebern. Bergman Mark. 125 (1919).
4) (†) till 5 a: som har nerv (kraft). Taciti korta, nervstarka, tankdjupa (stil). Leopold 5: 4 (1801). Polyfem I. 18: 1 (1810).
-STILLANDE, p. adj. som lugnar nerverna, lugnande; sedativ. Nervstillande medel. TLäk. 1834, s. 115.
-STRÄCKNING. med. = -tänjning. Hygiea 1883, s. 143.
-STRÄNG, r. l. m. anat. sträng som består av en bunt av nervtrådar, nerv; förr äv. om nervtråd. Ekman Jakob 18 (1822). Larsson Psyk. 3 (1896). särsk. (i vitter stil) bildl., med tanke på sträng i musikinstrument. Har någon nerfsträng mist sin ton / I mannens hjerta eller hjerna? Leopold 2: 328 (1793, 1815). Den poetiska konceptionen bör spela på alla nervsträngar. Söderhjelm Runebg 2: 36 (1906).
-STRÖM. fysiol. den process (”ström”) varigm nervretningar o. nervimpulser överföras; i sht i icke fackmässigt spr. UpsLäkF 1865—66, s. 188. Strindberg TrOtr. 3: 8 (1891).
-STRÖMNING. (†) = -ström. Rydberg FilosFörel. 1: 93 (1876). SD 1893, nr 17, s. 5.
-STYRKA, r. l. f.
1) till 2: styrka hos nerverna. Nordforss (1805). En viss nerv- och muskelstyrka står i kurs. SvD(A) 1931, nr 130, s. 13.
2) (†) till 5 a: kraft, energi, nerv. Nordforss (1805). Weste (1807).
-STYRKANDE, p. adj. nervstärkande. Möller (1790). Nervstyrkande droppar. VetAH 1814, s. 251.
-STÄRKANDE, p. adj. Nervstärkande medel, piller. Björkegren 1857 (1786).
-SUBSTANS. anat. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 153. Nervsystemet är uppbygdt af två olika substanser: den grå och den hvita nervsubstansen. Müller LbAnat. 224 (1905).
-SUTUR. med. hopsyning av ändarna på avskuren l. skadad nerv. Johnson Nervsut. 1 (1882).
-SVAG. som har svaga nerver, neurastenisk, nervös. Det gifves så blödiga småherrar och nerfsvaga fruntimmer, att de alldeles icke kunna se en enda droppe blod. Rademine Knigge 3: 150 (1804). Att nervsvaga personer ofta få känningar af yrsel, till och med svimning äfven af lindriga stötar på hufvudet. Lovén Anv. 10 (1838).
-SVAGHET~20 l. ~02. sjukligt nervöst tillstånd, neurasteni, nervositet; förr äv. om nervös åkomma. Wulf Köppen 2: 799 (1800). Hon .. lider hvarken af hufvudvärk eller andre nerfsvagheter. Atterbom Minn. 589 (1819). Vår lidna förlust har upprört Anna Lisas gamla krämpor, nervsvagheten har blifvit svårare. MoB 7: 207 (1842). Almkvist Könssj. 199 (1924).
-SVULST. med. svulst i l. vid ngn perifer nerv. TLäk. 1833, s. 478.
-SYSTEM. (nerv- 1771 osv. nerve- 1798) sammanfattande, om hjärna, ryggmärg, ganglier o. nerver l., med närmare bestämning, om huvuddel av dessa. Centrala, perifera, sympatiska, vegetativa nervsystemet. VetAH 1771, s. 169. särsk.
a) (i icke fackmässigt spr.) liktydigt med: nerver; jfr nerv 2 a. VDAkt. 1785, nr 434. Hennes hälsa och nervsystem (hade) fått en allvarsam knäck. De Geer Minn. 1: 220 (1892).
b) bildl. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 171 (1856). Europas nervsystem. Samtiden 1873, s. 652.
-TILLFÄLLE. [jfr d. nervetilfælde, t. nervenzufall] (†) om nervöst anfall o. d. VetAH 1815, s. 135 (om svindel hos svin). Sådana händelser, som voro complicerade med nerftillfällen, hvilka ej genom åderlåtning kunnat häfvas. TLäk. 1833, s. 90.
-TRÅD. anat. var särskild av de långa utlöparna från nervcellerna; förr äv. använt liktydigt med: nerv (med liten diameter). VetAH 1753, s. 21. Martin PVetA 1763, s. 173. Larsson Psyk. 3 (1896). särsk. bildl. Fåfängan (är) det opium, som ger en ögonblicklig retning åt Medelmåttans nerftrådar. Atterbom Minn. 88 (i senare bearbetat brev fr. 1817). NF 2: 1106 (1878).
-TUMÖR. med. jfr -svulst. NF (1887).
-TÄNJNING. med. operativt företagen tänjning l. sträckning av en nerv. FörhLäkS 1882, s. 288.
-UTBREDNING~020. anat. konkret: nervgren. TLäk. 1833, s. 275.
-UTLÖPARE~0200. anat. jfr -tråd. Wretlind Läk. 9—10: 24 (1901).
-UTSKOTT~02. anat. nervutlöpare. Thunberg Livsförrättn. 418 (1925). särsk. om neurit (se neurit, sbst.2); motsatt: protoplasmautskott, dendrit. SvUppslB 19: 971 (1934).
(4) -VINKEL. bot. vinkel mellan huvudnerv o. från denna utgående sidonerver. Arrhenius Jordbr. 3: 245 (1861). Skårman Forssell 75 (1898).
-VÅRTA. [jfr t. nervenwarze] (†) känselpapill (se d. o. 1). Sönnerberg Loder 517 (1799). SvTyHlex. (1851).
-VÄRK, r. l. m. med. om nervös åkomma med värk, neuralgi. Tholander Ordl. (c. 1875). Bergmark Nervsj. 8 (1931).
-VÄRKSAMHET~200 l. ~002. nervernas arbete o. funktioner. TLäk. 1832, s. 191.
-VÄTSKA, r. l. f. (nerv- 1763c. 1875. nerve- 1745) enligt ä. medicinsk åskådning: nervsaft. Acrel Sår 244 (1745).
-VÄV. (nerv- 1893 osv. nerve- 17491755) anat. nervvävnad; förr äv. allmännare, om nervnätet o. d. VetAH 1749, s. 276. 2NF (1913).
-VÄVNAD. anat. vävnad som består av nervceller o. nervtrådar. De Rogier Euler 2: 7 (1787).
-ÄNDA, r. l. f., äv. -ÄNDE. Murberg FörslSAOB (1793). De perifera ändorganen för känselintrycken, nervändarna i huden och olika inre organ. Nyström Kir. 1: 64 (1926).
Ssg: nervänd-apparat. fysiol. jfr apparat 3 b. Som nervbanornas slutpunkter kunna betraktas nervändapparaterna i de särskilda organen, muskler och körtlar, hvilkas verksamhet regleras genom nervsystemet. 2NF 19: 805 (1913).
B (†. Anm. Formen nerve- i ssgr kan bero på motsv. skrivning av det enkla ordet): NERVE-KNIPPE, -KNYTE, -KOLIK, -STARK, -SYSTEM, -VÄTSKA, -VÄV, se A.
Avledn.: NERVATION, r. l. f. [jfr eng. o. fr. nervation] bot. till 4: nervering. Wikström ÅrsbVetA 1852, s. 74.
NERVATUR104, r. [jfr eng. nervature] bot. till 4: nervering. UpsLäkF 1867—68, s. 563. jfr blad-nervatur.
NERVERAD, p. adj. (†) bot. till 4: försedd med nerver. Tydligen nerverade frukter. BotN 1845, s. 111.
NERVERING, r. l. f. bot. till 4: förgrening av nerverna hos blad o. d.; bladskelett. BotN 1840, s. 191. Ett blads nervering. 2NF 20: 1298 (1914).
NERVIG, adj. [jfr t. nervig]
1) (†) till 1: senig; muskulös; kraftig. (Gallgångarna) bestå af en fetthinna eller nervig hinna. Sönnerberg Loder 465 (1799). Med sin nerfviga venstra / Flickan han höll, och svärdet med högra. Phosph. 1810, s. 290.
2) (tillf.) till 2 b β: som har svaga nerver, nervös. De tyska makthavarna i Danmark tyckas ha blivit nerviga. GHT 1943, nr 264, s. 9.
3) bot. till 4: försedd med (så l. så beskaffade) nerver; äv. pregnant: som har många l. delade l. stora nerver. Marklin Illiger 374 (1818). (Växtens) blad äro .. starkt nerfviga. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 78. Salladen knep ihop sina nerviga blad. Strindberg Utop. 103 (1885). Mellanbladen (hos fläckigt nyckelblomster) äro enkelt nerviga. Forssell InlBot. 45 (1888). jfr enkel-, fjäder-, fot-, gren-, hand-, nät-, strål-nervig.
Avledn.: nervighet, r. l. f. bot. till nervig 3. SvLittFT 1836, sp. 708.

 

Spalt N 490 band 18, 1947

Webbansvarig