Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRÄNG dräŋ4, m., om sak (se 3) r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Chesnecopherus Skäl G 3 a (1607?) osv.) ((†) -iar GR 7: 61 (1530), KKD 5: 349 (1711). -ier Luk. 15: 17 (NT 1526: leghodrengier), RARP 9: 137 (1664). -er Dan. 1: 4 (Bib. 1541; så alltid i denna källa; äfv. Bib. 1703 har -er, utom 1Mos. 22: 3, Syr. 42: 5, som hafva -ar)).
Ordformer
(dränger Wivallius Dikt. 98 (c. 1635))
Etymologi
[fsv. dränger, man, duglig l. tapper man, ung man, gosse, tjänare, motsv. sv. dial. dräng, äfv.: långt oklufvet trästycke, d. dreng, isl. drengr, äfv.: tjock stock, nor. dreng, äfv.: stock, stör. Från nord. spr. har lånats eng. dreng, landbonde i det gamla England (med kontrakt äldre än den normandiska eröfringen), äfv. i öfverförd anv.: slyngel o. d. — Ordet är sannol. besläktadt med isl. drangr, uppstående spetsig sten, o. vore i så fall i fråga om bet.-utvecklingen att jämföra med LURK, BÄNGEL, PÅK, i dial. äfv.: pojke (= skån. påg, d. pog), möjl. äfv. med GOSSE]
1) (numera knappast br.; jfr dock b, c) mansperson som ännu ej uppnått sin fulla utveckling, ung man, yngling, gosse; motsatt: vuxen l. mogen man; i denna bet. vanl. i den sannol. ofta tautologiska förb. ung dräng; ofta om sådana ynglingar som gå i skola l. i lära hos handtverkare o. d.; ofta med tanke på de ungas oerfarenhet l. brist på stadga o. mognad. Szwante Stenszonn (Sture), hwilkin .. (till Lybeck) jnfongen bleff .., Och war dog icke annet än en dreng (i själfva verket 17 år). GR 11: 162 (1536). Iagh (är) en vng dreng, och weet icke min vthgång eller ingång. 1Kon. 3: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: en helt ung man). (De som antagit krigsfolk hafva) tagitt så vell the odugelige, omanhafftige glunter och unge drenger som duglige, manlige och starcke karler. GR 24: 146 (1553). Wnghfolck, ehuadh the heller ära drengiar eller pighor (dvs. gossar l. flickor). LPetri Oec. 55 (1559). Brudgumens husbonde skål, hwilken de unge Brudgummer som i ectenskapet inträda på minner att de hereffter icke skole stella sigh Såsom drenger och löst partij, Vtan … Bureus Suml. 79 (c. 1600). Dee (med anledning af ett dråp häktade studenterna) woro unga och stilla drängiar. ConsAcAboP 2: 104 (1658). Benzelius är en ung dräng. Bark Bref 1: 10 (1702; B. var då 27 år; jfr samma s.: Benzelius är en ung flychtig göker, som behöfver många åhr innan han blir karl). — jfr KOR-, LÄR-DRÄNG. — särsk.
a) (†) adlig yngling som tillhör en förnäm (furstlig) persons uppvaktning, page. GR 29: 285 (1559). (Abraham Lejonhufvud har) hans Mayest. för (dvs. såsom) een Dräng, in til thes man skreff 1600. sigh Ridderligen förhållit. LBenedicti Lijkpr. 54 (1618). — jfr KAMMAR-, LIF-, SMÅ-DRÄNG.
b) (fullt br. i barnkammarspr.) liten gosse. Nu ska Mammas lille dräng sofva. (Den spetälskes) kött kom til sigh igen, såsom en vng drengs kött. 2Kon. 5: 14 (Bib. 1541; öfv. 1788: en ung pilts). Kom kom nu fort i Säng, / Iagh skal digh söfwa straxt, min lilla trötta Dreng. Achrelius Dan. F 4 a (c. 1690). Nu somnat sött i sina sängar / .. mina hjärtans små drängar. Tigerschiöld Dikt. 3: 9 (1898).
c) [uttr. torde numera ofta uppfattas ss. hörande till 4] (numera mindre br.) i uttr. stora, långa drängen o. d., om stor, lång pojke; vanl. förebrående l. hånfullt. Pojkarne .. ähro stora drengar alla samman, vndantagandes Gottfredz poicke. BtÅboH I. 9: 229 (1637). Han är redan långa drängen. Weste (1807). Hos far och mor låg han (dvs. en lat gosse) raklång i sängen / Och såg i taket stora, långa drängen. Topelius Läsn. 7: 9 (1891).
d) (†) i mera obestämd l. öfverförd anv. (jfr 4): ”gosse”. Cornetten Quikfelt som är en wacker (dvs. rask) dräng. Lagerberg Dagb. 194 (1711; möjl. till 4). Ståtlige Karlar, / Unga til år, .. / Som hafva glindrat i främmande Land som hurtige drängar. Dalin Arg. 1: 53 (1733, 1754).
2) (ordets hufvudbet. under hela den nysv. tiden) manlig (vuxen) tjänare; numera nästan bl. om manlig tjänare som utför gröfre karlsysslor i ett hus o. företrädesvis om (vanl. ogifta o. lagstadda) tjänare (i husbondens kost) hos jordbrukare; för öfr. knappast numera annat än i sammanställningar med herre l. husbonde o. d.; urspr. mera allmänt: manlig tjänare (äfv. innefattande t. ex. betjänter samt underordnade hvilka numera icke räknas till tjänstefolk, t. ex. om länsman i förh. till fogden, om en handtverkares biträden osv.); äfv. oeg. l. bildl. Tjäna dräng hos ngn, vara anställd ss. dräng hos ngn. Bete sig l. ha fasoner som en dräng. Jag är min egen dräng, jag har ingen som passar upp mig. Gudh .. achtar (ej) .. man eller qwinna, herre eller dreng. OPetri Clost. C 1 a (1528). Edre Drengier och Piger gå (nu) vtan sorg, fridlige och gladelige wt i marken, opå theris arbete. GR 12: 254 (1539). Icke .. är iag dijn drängh adt spele för digh, såm duu wille. BtÅboH I. 3: 35 (1623). Ett helt hemman .., som bebos allenast af en Bonde, efterlåtes aldrahögst at hålla jemte sig twå Drängiar och en halfwuxen Dräng. Schmedeman Just. 1079 (1686). Drängarne i Wårt Krigs Collegio. Stiernman Com. 5: 377 (1692). Så wäl pojkar och halfwa drängar som hela drängar. Cavallin Herdam. 2: 96 (cit. fr. 1709). Mig försäkrades, at i hela Little Gaddesden ej skulle vara 12 drängar, som tjena såsom drängar för årslön. Kalm Resa 1: 207 (1753). Herre, som dräng, vid plogen gick (i forntiden). Stenhammar 229 (1795). Jag ska’ visa herrn, jag, att fast man inte är annat än kypare, man inte låter behandla sig som en dräng. Blanche Stockh. 58 (1847). Min rättare tjänstgör / Äfven som dräng. Wulff Petrarcab. 204 (1905). Hunden är lappens bäste dräng. Sandström NatArb. 2: 166 (1910). — jfr ARBETS-, BERGS-, BORGAR-, BRÄNNERI-, DÖDGRÄFVAR-, FAKTORI-, FAT-, FISKAR-, FOGDE-, FÄRG-, GARN-, GRUF-, GÅRDS-, HALF-, HAMMARSMEDS-, HANDELS-, HANDTVERKS-, HERR-, HJÄLP-, HUGGE-, HUND-, HUS-, HUSBOND-, HYR-, HYTTE-, HÄST-, JAKT-, KANSLI-, KLERK-, KLOCKAR-, KO-, KOCK-, KOL-, KONTORS-, KYRKOGÅRDS-, KÄLLAR-, KÖR-, LADUGÅRDS-, LAGER-, LAPP-, LEGO-, LÖNE-, MAGASINS-, MAGISTRATS-, MAS-, MEDICINAL-, MULÅSNE-, MÅLAR-, ORANGERI-, OX-, POLIS-, POST-, PREDIKO-, PROVIANT-, PRÄST-, PUDDEL-, RACKAR-, RID-, SALPETER-, SKJUTS-, SKRIFVAR-, SKRÄDDAR-, SKUT-, SLOTTS-, SLÄGG-, SMED(S)-, SNICKAR-, SOCKEN-, SOMMAR-, SPRUT-, STALL-, STAT-, STOR-, STÖRST-, SÅG-, SÄNGE-, TIMMERMANS-, TIONDE-, TJÄNSTE-, TOBAKS-, TRÄDGÅRDS-, UTKÖRS-, VALL-, VERKSTADS-, VÄRMAR-, ÅKAR-DRÄNG m. fl. — särsk.
a) (†) i höflighetsuttryck: tjänare. Runius Dud. 3: 75 (1712). Jag .. lefver och dör E. H. Exc:s underdån. ödmjuke dräng Carl Linnæus. Linné SvArb. 1: 7 (1747; underskrift i bref). Mjuka dräng, Min Gynnare; mjuka dräng. Envallsson Skom. 23 (1785).
b) i ordspråksliknande talesätt (jfr äfv. under HERRE), t. ex.: Lägga drängen på herrn (äfv. på husbonden), om sämre traktering efter bättre. (Eng.) To put a Churl upon a Gentleman, (sv.) lägga drängen på herren, dricka sämre efter det betre. Serenius (1734; under churl). Dens. (1741: på husbo’n). — Borta sträng, och hemma dräng. Grubb 55 (1665). — Siälffuer är bästa wännen, och en godh drängh. Balck Es. 136 (1603); jfr: Sjelf är bästa drängen. Blanche Våln. 129 (1847). — Min drängh haar och en drängh. Törning 112 (1677; vanl. genmäle till lättjefull person, som söker få en annan till att uträtta hvad han själf borde göra); jfr: Min dräng hade ock en dräng, och dränge-drängen hette: Gack sielf. Mont-Louis FrSpr. 262 (1739). — Then pijger och dränger lijtar på, / Skam får han och skada i hwar wrå. Botvidi Brudpr. 55 (1622). — Laat Dräng, och warm Säng, skillias nödigt åth. Grubb 448 (1665).
c) bildl. med gen. af namn på person l. gud: (ngns) tjänare; ofta klandrande; numera knappast br. utom i uttr. Orfei drängar, benämning på ett sång- o. musiksällskap inom Uppsala studentkår, stiftadt 1853 [namnet från Bellman (se nedan)]. En Phoebi dräng (dvs. poet). Celsius PVetA 1768, s. 54. Hör, I Orphei drängar (dvs. musikanter)! Bellman 3: 46 (1790). Dessa Ciceros drängar (dvs. slafviska imitatörer), som icke veta hvaruti klassicitet ligger. CAAgardh (1827) i Tegnérs ppr 272. Det bor en oro uti Mammons drängar (dvs. världsträlarna). Wecksell SDikt. 289 (c. 1861). Mars’ drängar (dvs. krigare). Cavallin (1875; angifvet ss. arkaistiskt).
d) (numera bl. ngn gg föraktfullt) betjänt, lakej, kammartjänare. Sundelius NorrköpMinne 88 (i handl. fr. 1595). Dalin Arg. 1: nr 16, s. 2 (1733; uppl. 1754: betienterne). Rör du mig det minsta, dräng, visar jag dig .. hvar fönstret är! Blanche Tafl. 1: 107 (1845).
e) (förr) person som tjänade ss. gemen vid en härafdelning l. hos militärperson; vanl. om sådan som ej tillhörde det eg. stridsmanskapet, utan var anställd för handräckning, ss. uppassare åt officer, kalfaktor, trängkusk, ridknekt osv. VittAH 3: 332 (efter handl. fr. 1561). ”Drif ut prelaten,” ropar han åt drängen. Runeberg 2: 110 (1848; yttradt af den sjuke Döbeln). Fartyget .. hade 35 mans besättning jämte 7 uppassare eller s. k. drängar. VFl. 1908, s. 78. — jfr HIRD-, HOF-, MÖNSTER-, OFFICERS-, TROSS-DRÄNG.
f) (†) om yrkesidkare som ej idkar yrket på egen hand, utan är anställd ss. biträde hos en annan. GR 17: 70 (1545). En gångskomakare fordrar af sin dräng 3 paar sålade skoor om dagen. JWallerius (1714) i LfF 1899, s. 135.
h) föraktligt, i öfverförd anv.: person med drängfasoner, tölp. WoH (1904). Auerbach (1908).
3) bildl., om vissa redskap l. inrättningar att uppbära ngt l. hålla ngt uppe.
a) [jfr d. dreng, om vissa tåg på fartyg, t. ex. refsejsingar] sjöt. benämning på smäckert tåg som håller upp bukten af ett tåg som ej är styfhaladt, ridare, upphalare. Drängen på Tåppseglet tages lijka med de svåraste stora Gijgetågen. Rajalin Skiepzb. 180 (1730). Drängen på store brass. Konow (1887).
b) [jfr motsv. anv. af t. knecht, stehknecht, fr. servante, samt d. dreng om vissa stöttor vid skeppsbyggeri] tekn. på ett fotkors stående stock som ställes bredvid en hyfvelbänk för att uppbära den ena ändan af bräder som äro längre än hyfvelbänken (o. därför icke kunna inspännas medelst bänkhakarna). Den s. k. bänkknekten eller drängen. Eneberg Karmarsch 1: 73 (1858).
c) (†) tekn. Dräng, eller Marle, kallas vid vallonsmide en smal järnten, något krokig på ena ändan, hvarmed Goujaren, eller kolgåssen, hjelper at uppehålla den långa järnstången, under det mästaren räcker. Rinman (1788).
4) [anv. sannol. utvecklad ur 1; med afs. på bet.-utveckl. jfr GOSSE, POJKE, SVEN] (†; se dock a, b, c) om vuxen mansperson: man, karl. Wore iag en Dränger, / Som nu äre en part (så skulle jag osv.). Wivallius Dikt. 98 (c. 1635). Iagh anseer icke Eder alle för drängar att slåss medh mig. VDAkt. 1685, nr 240. Iag som är en gammal dräng och nu Notarius Gymnasii. Därs. 1691, nr 197. Såssom gambla ock mogna drängar sampt de ällste iblandt Gymnasisterne, hade (de) bordt hafwa bättre wet. VRP 1704, s. 713. Hvart hus (i Dalarna) voro fult med vuxne drängar. Celsius G1 1: 95 (1746). Beklagl. äro bägge desse (revisionssekreterare) klene drängar. Calonius Bref 12 (1794). — jfr NISSE-GOD-DRÄNG. — särsk.
a) (i bygdemålsfärgadt spr.; numera föga br.) om ogift karl, i motsats till de gifta. VDAkt. 1731, nr 459. Desse bägge i samme gård boende, hvaraf den ene är dräng, den andre daneman. Därs. 1789, nr 377. Lovén Folkl. 162 (1847). — jfr FÄSTE-, GRANN-DRÄNG.
b) (i bygdemålsfärgadt spr.; numera föga br. utom i ssgn BOND-DRÄNG) (ung) mansperson af bondestånd som ännu icke är sin egen. Nogott leghefolck .., bådhe dränger och andre lössninge karler. GR 19: 159 (1548). Nordforss (1805). Bygdens, byns drängar. Cavallin (1875).
c) [uttr. föres sannol. stundom till 1 l. 2] (numera föga br.) i uttr. jag, arme dräng o. d.: jag, stackars man; jag, (min) stackare. VDAkt. 1658, nr 161. Uti denna min stora jämmer och elande, faller jag arme fattige dräng, Eders Kongl. Maj:t til fota. Schönberg Bref 3: 107 (i en afbönaf en sekreterare i riksarkivet 1689). Bellman 3: 71 (1768, 1790). Hvad blir det väl af mig nu, arme dräng! Geijer I. 3: 218 (1812; yttradt af en jägare som råkat ut för skogsrået). HJärta (1820) i Tegnérs ppr 133.
d) (†) i uttr. lös l. lösker l. lönsker dräng, karl som ej har fast bostad, lösdrifvare; ogift karl. Begga hafua låtet sigh 2 resor belägra, doch af löse drenger. VDP 1653, s. 464. Finnes vägfarande vara .. (till skogseld) vållande, eller lösker dräng. BB 15: 5 (Lag 1734). — jfr LÖNSKA-, LÖSKER-DRÄNG.
e) [jfr motsv. anv. i fsv. (redan i runinskr.). Ordets anv. i nysv. beror på efterbildn. af isl.] pregnant: rask l. hurtig l. käck l. manhaftig l. duktig karl; ofta om stridsman; numera bl. ngn gg arkaiserande i förb. med berömmande attribut, ss. god, rask o. d. (Starkoter) och monge andre raske drengiar, och modige kempar. Verelius Götr. 29 (1664). Med undran i än skolen finna, / At Drängar här gifvas i Norlanden qvar. Strand Tidsfördr. 2: 46 (1763). Goda drängar lyfta / årorna Ellidas. Tegnér (WB) 5: 72 (1825). — särsk. i tilltal. Vaker upp alla redliga drängar! Strindberg SvÖ 2: 22 (1883; refräng i en imiterad? folkvisa). Frid och helsa, gamle dräng, började han. Därs. 135 (i skildring fr. 1500-talet).
Ssgr (i allm. till 2): A: DRÄNG-AKTIG. (föga br.) om person: som i skick o. uppförande liknar en dräng, tölpig, bondsk; om sak l. handling: som passar l. anstår en dräng, som liknar hvad man kan vänta af en dräng. Lind (1738). Klint (1906).
-ARBETE~020 l. ~200. (dränge- Schroderus, VDAkt. 1779, nr 145) jfr -SYSSLA 1. Schroderus Os. 2: 175 (1635). En fullväxt Dräng, som kan giöra fult Dränge arbete. TaxaTienstefÅbo 1723. Klint (1906).
-BOD. (dränge- TurÅ, VDAkt. 1713, nr 414 (i handl. fr. 1712). dräng- VDAkt. Syneprot. 1733 (F III 7) osv. — -boda (i Finl.) Murenius AV 590 (1666)) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgadt) = -STUGA. TurÅ 1918, s. 56 (i handl. fr. 1624). Särskild ”drängbod” eller drängstuga förekom på många ställen (i Bergslagen). EBore i Landsm. V. 7: 44 (1891).
-BOLSTER. (dränge- BoupptRArk. 1679. dräng- BoupptVäxiö 1826) för drängar (tjänare) afsedd bolster (af simplare, tarfligare beskaffenhet). —
-BÄNK. (förr) i kyrka: för församlingens drängar (l. möjl. för ogifta manspersoner; jfr 4 a) afsedd kyrkbänk. Siundby dreng och pijgbenkiar som her til ståt Uppe i kyrkian .. skulle hedan efter flütas Neder i kürkian. Hembygden 1910, s. 348 (i handl. fr. 1708?).
-DAGSVERK, se C.
-FASONER, pl. drängaktigt (tölpigt, bondskt) sätt att skicka sig. Han har drängfasoner. Blanche RikaM 4 (1845). Oborstade drängfasoner. SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 3.
-FOGDE. (dräng- SynodA 1: 211 (1698) osv. dränge- Brahe (: Drängie-), Salander Gårdsf. 18 (1727)) [jfr ä. d. drengefoged] (numera bl. i Finl.) eg.: uppsyningsman öfver drängarna (på större gård); rättare, befallningsman; jfr GÅRDS-, LADU-FOGDE. Brahe Oec. 85 (1581). VetAH 1764, s. 68. Drängfogden och förvaltaren J. Allardt Byber. 1: 154 (1886).
-GOSSE. jfr -POJKE. Möller (1807). Den unge, som växer upp på landet, vistas i hemmet tills han skall konfirmeras. Då tager han tjänst som dränggosse. NDA 1913, nr 251, s. 1.
-GÖRA, n. jfr -SYSSLA 1. WoJ (1891). Han (hade) tyckt, det var ett dränggöra att gå och gräfva i jorden. Geijerstam LycklMän. 122 (1899).
-HAFRE. (dränge- FörordnPresterskUppbörd 1723, § 6) (förr) hafre (rätt att för egen räkning utså hafre l. få hafre utsådd) som en dräng (i Skåne) erhöll i lön (jämte andra förmåner); kamer. tionde som af denna säd erlades till presten; jfr DRÄNGE-SÄD. Cavallin Herdam. 2: 96 (efter handl. fr. 1709). Dräng-Hafran i Skåne skall utgöras, der den tillförene varit vanlig. Branting Förf. 2: 543 (efter handl. fr. 1815).
-HUS. (dränga- EWigström i Landsm. VIII. 2: 4 (1891; i skildr. fr. Skåne)) (i vissa trakter) = -STUGA. VDAkt. 1692, nr 253.
(2 e) -HÄST. (drängs- KKD) (†) LMil. 4: 1172 (1699). KKD 10: 87 (1707).
-KAMMARE. rum som tjänar till bostad åt de manliga tjänarna; jfr -STUGA; förr äfv. till 2 d: betjäntrum. OrdnGuarnizonerneFästningarne 1716, s. 1. (Recensenten) väntar tvärtom att ännu en gång se sig besvarad .. med uttryck, hämtade från drängkamrarna. Tegnér (WB) 3: 286 (1820). Drängstuga .., inredd till drängkammare, mjölbod, virkesbod. PT 1900, nr 159 A, s. 4.
-KLÄDER, pl. (dränge- FörtHertJohLösegend. 1563, s. 42 (: drengie)) förr äfv. till 1 a, 2 d: pagekläder, betjäntkläder. Fryxell Ber. 15: 173 (1848).
-LUNS. tölpig dräng. Är det min lilla drängluns som kommer? .. Lilla dränglunsen, det var smeknamnet. Strindberg RödaR 45 (1879); möjl. till 1. Okynniga dränglunsar. Lundquist Aftonl. 206 (1891).
-LÖN. (dränga- KyrkohÅ 1908, s. 209 (i handl. fr. c. 1778). dränge- Wollimhaus Ind. (1652), Schultze PVetA 1750, s. 15) En dränglöön N(äml.) 8. D(ale)r kopper mynt. ÅngermDomb. 9/11 1641, fol. 177. Capellpredicanter .. med dränglöner. Læstadius 1Journ. 7 (1831).
-POJKE. jfr -GOSSE; förr äfv.: betjäntpojke. ConsAcAboP 2: 20 (1655). GHT 1895, nr 249, s. 4.
-PROBA. (dränge- ConsAcAboP 5: 134 (1681)) (förr) för personer af tjänares stånd afsedt arrestrum (vid universitet). ConsAcAboP 3: 515 (1671).
-PRYDD, p. adj. (tillf., †) lakejprydd. I drängprydd statsvagn for han (dvs. kardinalen) .. backen / uppför, som ledde till artistbaracken. Scholander 2: 235 (1867).
-RUM. (dränge- ÅboAllmT 1818, nr 3, Bih. s. 1) för drängar (manliga tjänare) afsedt rum; jfr -KAMMARE. KrigscollKungör. 26/8 1782, s. 4. Gellerstedt Hemtr. 6 (1905).
-SJÄL. lakejsjäl. En habil karl, en skicklig skrivare med drängsjäl. CGEstlander (1890) i Snoilsky Vänn. 2: 307. —
-SKAFFARE. (†) person som har till yrke att förmedla anställande af tjänare. De så kallade Dräng- och Pige-Skaffare och Skafferskor. FörordnHusböndSthm 1732, s. 2 a.
-SKAFFERSKA. (†) jfr -SKAFFARE. PublTienstehion 17/1 1733, s. 6. —
-SKO. (dränge-)
1) (†) till 1. J (dvs. ett) par Drenge skoor vm 12 eller 14 åår. Skråordn. 310 (1546).
2) (numera knappast br.) till 2. Johansson Noraskog 3: 29 (cit. fr. 1609).
-SKÄNDARE, -SKÄNDERI, se B.
-SLOK. föraktfullt om dräng; tidigast, synes det, om betjänt (jfr DRÄNG 2 d). Weste (1807). Björkman (1889).
-SLUSK. föraktligt om dräng; tidigast om betjänt. Envallsson Niugg 53 (1784: -slusker).
(1 b) -SNÖRE. (†) ledband, ledsnöre; bildl. Dessa Kantiska fraser äro Kants dräng-snören. Leopold (1799) i 2Saml. 9: 44. —
-STUGA. (dränge- Lagförsl., VDAkt. Syneprot. 1731 (F III 7). -stufwa Lagförsl. -stugu KOF II. 2: 496 (c. 1655), VDAkt. Syneprot. 1731 (F III 7)) bostad (vanl. ett rum, urspr., o. så ännu mångenstädes i mellersta o. norra Sv., ett särskildt hus) afsedd för gårdens drängar; jfr -KAMMARE. I allom Hospitalom äge så monge huus wara: .. Bryggerehuus, Bakarestuffwa, .. Drengestufwa (osv.). Lagförsl. 78 (c. 1609). Sahlstedt (1773; på landet). (Ordet) märr påminner redan något om drängstugan. ANoreen i NordT 1902, s. 445. Slakthus af timmer .. innehåller .. å vinden 1 drängstuga. PT 1904, nr 42 A, s. 4.
-STUGU-KAMMARE l. -STU-. Lagerlöf Holg. 2: 416 (1907).
-SYSSLA. (dränga- Swedberg (: drengia-)).
1) oftast i pl.: göromål som en dräng på grund af sin befattning utför l. har att utföra; göromål som passa för en dräng; jfr -ARBETE, -GÖRA; ofta bildl. Nesliga (dvs. tarfliga, simpla) drengiasydslor. Swedberg Schibb. 455 (1716). Träla i de svåraste drängsysslor. NF 2: 1359 (1878).
2) (†) befattning ss. dräng, drängtjänst. SP 1780, s. 88.
-SÄNG. (dränge- Fatab. 1918, s. 65 (i handl. fr. c. 1630: Drängie-), ÅthskSthmStadzOrd. I 1 a (1638)).
-TJÄNST. (dränge- Sylvius)
1) (föga br.) = -SYSSLA 1. Sylvius Curtius 446 (1682). Olof (Kyrre) .. satte en synnerlig heder däri, att få kläda sin Hof-Präst .. och göra (honom) annan drängtjenst. Botin Hist. 2: 230 (1792); jfr DRÄNG 2 d.
2) tjänst l. befattning l. anställning ss. dräng; jfr -SYSSLA 2. Cederborgh OT 1: 54 (1810; i fråga om betjänt).
-VULEN. (†) med en drängs seder o. skick.
1) till DRÄNG 2. Han börjar bli herrevulin (en som förr varit dräng-vulin). Serenius (1734; under start, v.).
2) till DRÄNG 4; jfr KARL-VULEN. Drängwulen i sit sinne. Peringskiöld Hkr. 1: 350 (1697; isl. dreinglundut).
-ÅR. i sht i pl.: år under hvilka ngn tjänar dräng. Under mina drängår på Skånlaholm. Almqvist Grimst. 13 (1839).
-ÖL. (förr) Det så kallade greföhl, hopöhl eller drängöhl .. består deruti at drängar .. låta brygga dricka .. och .. komma så tilsammans hos den, som detta i förvar hafver; förande med sig hvardera något mat. MEk (1784) i VgFmT III. 3—4: 51.
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt samt i ett par ssgr som bero på inflytande från bibelns spr.): DRÄNGA-DAGSVERKE, se C.
-HUS, -LÖN, se A.
-RÄTT. (drängia- Brasck FörlSon. M 1 a (1645), Ps. 1695. dränge- Brasck FörlSon. L 2 a (1645)) [efter Luk. 15: 19] (†) sådan rätt l. förmån som en dräng åtnjuter; motsatt BARNA-RÄTT. Giff migh then ringaste Drängia rätt. Brasck FörlSon. M 1 a (1645). Ps. 1695, 207: 7.
(1) -SKÄNDANDE, n. (dränge- Schroderus) (föga br.) pederasti. Schroderus Os. 2: 46 (1635). Aldén Medb. 3: 113 (1885).
-SKÄNDARE. (dräng- (bl. i ordböcker anträffad form) Möller (1790), Schulthess (1885). dränga- 1Kor. 6: 9 (NT 1526: drengia-), Serenius (1741) osv. dränge- Schroderus Os. 1: 333 (1635), Nordforss (1805)) [efter t. knabenschänder] (i den gamla bibeln o. af dess språk påverkad litteratur; numera föga br.) pederast, sodomit. —
-SKÄNDERI. (dräng- ÖoL (1852). dränga- Baazius Upp. V 7 a (1629: Drengia-), Landgren TalSundsv. 1886, s. 4) (föga br.) pederasti, sodomi. —
-SYSSLA, se A.
C (numera bl. i ett par ssgr med juridisk prägel): DRÄNGE-ARBETE, -BOD, -BOLSTER, se A.
-DAGSVERKE~020. (dräng- Möller (1790), NerAlleh. 1886, nr 171, s. 3. dränga- Cavallin (1875). dränge- Stadg. osv. drängs- RiksdRevStatsv. 1904, s. 8) i sht jur. o. kamer. dagsverke (se d. o. 2, 3) utfördt af vuxen mansperson (utan hästar), karldagsverke. Stadga 26/8 1651, s. 3 b. Kronebonden .. (får) lösa Dränge-dagswerket med tre, och Ökedagswerket med sex Mark Kopp(ar)m(yn)t. LMil. 1: 517 (1685). MarkegTaxaMhusL 1917.
(2 e) -FANA. [efter ä. d. drengefane] (†) ryttarafdelning bestående af (adelsfanans) drängar; bl. i fråga om danska förh. Fienderne .. voro fyra Gesvader danska ryttare och två dränge-fanor. BL 16: 168 (efter handl. fr. 1565). Hund E14 183 (1605; i skildring af samma slag som beröres i föreg. språkprof).
-FOGDE, -HAFRE, se A.
(1) -HATT. (dreng(i)e-) (†) barnhatt? 4 drengie hatter aff gåll gyllenduch. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 42.
-HJÄLP. (förr) = -PENNINGAR. Forssell i VittAH 29: 46 (1880, 1884).
-JÄRN. (förr) Hemmans skatten har .. (före 1664) varit 9 L℔:d Dränge Jern. Johansson Noraskog 1: 11 (i handl. fr. 1785).
(1) -KJORTEL. (†) kjortel (dvs. fotsid rock) till gosse? Skråordn. 313 (1546). FörtHertJohLösegend. 1563, s. 42 (: drengie-).
-KLÄDER, -LÖN, se A.
-PASS. (†) pass (betyg) som af vederbörande utfärdas för utlärd ”lotsdräng”. ReglLootzInsp. 1696, s. C 2 b.
-PENNINGAR, pl. (förr) benämning på en viss utskyld, som erlades af drängar (o. öfver hufvud taget dem som ej voro jordägande bönder, t. ex. handtverkare på landet, bondsöner m. fl.); jfr -HJÄLP. RP 6: 174 (1636). Widmark Helsingl. 1: 342 (1860; i skildr. af förh. 1576).
-PROBA, -RUM, se A.
-RÄTT, -SKO, -SKÄNDANDE, -SKÄNDARE, se B.
-SPANN. (förr)
1) [afgiften var väl afsedd för underhåll af regementets ”drängar”; jfr DRÄNG 2 e] kamer. afgift (i spannmål) som erlades af hemmanen i Färentuna härad, hvilka åtnjöto roteringsfrihet. Branting Förf. 1: 351 (efter handl. fr. 1774). BtRProt. 1850—51, X. 1: 489.
2) = DRÄNGE-SÄD; anträffadt bl. i ssgn DRÄNGESPANNS-HAFRE.
-SPANNS-HAFRE. (†) = DRÄNG-HAFRE. Branting Förf. 2: 542 (efter handl. fr. 1770). Därs. (efter handl. fr. 1793).
-STUGA, se A.
-SÄD. (förr) säd (rätt att få för egen räkning utså säd l. få säd utsådd) som en dräng erhöll i lön (jämte andra förmåner); jfr DRÄNG-HAFRE. Tiende aff .. lottesädh och drengesädh. SynodA 2: 10 (1583).
-SÄNG, -TJÄNST, se A.
(2 e) -TYG. (†) rustning afsedd för ryttardräng. Hofmännen, som de (dvs. frälsemännen) höllo i tjenst, hade skottfrie harnesk och varaktige drabbtyg eller Drängetyg. JRöding i 1VittAH 1: 237 (1755; i skildr. af förh. under Gustaf Vasa).
D (knappast br.): DRÄNGS-DAGSVERKE, se C.
-HÄST, se A.

 

Spalt D 2257 band 7, 1922

Webbansvarig