Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNUS snɯ4s, sbst.3, n. (Mont-Louis FrSpr. 176 (1739) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. m. (Sundelius NorrköpMinne 132 (1798; i bet. 1), CFDahlgren 2: 99 (1839; i bet. 1 a) osv.); best. -et resp. -en; pl. (i bet. 1, om olika slag av snus) -er32 (LdVBl. 1839, nr 24, s. 4, osv.; jfr Moberg Gr. 204 (1815: man säger icke: öler, kafféer, snuser &c, i st. f. öl-sorter o. s. v.))
1) om njutningsmedel l. stimulansmedel framställt av tobak som males o. behandlas bl. a. med lösningar av mineralsalter o. färgämnen (o. essenser) till ett brunsvart pulver avsett att i små portioner in- l. uppdragas i näsan l. (i Sv. numera företrädesvis) att i en mindre portion (nypa, pris, mullbänk) läggas in mellan tandköttet o. under- l. överläppen. Nyttja, bruka snus. Tugga snus, nyttja läppsnus. Ta en nypa snus i näsan. Det snus som drages upp i näsan är torrare och mer finpulveriserat än läppsnus. Alle the som i Kyrkian finnas under Sången eller Predykan Snus eller Snufwetobak intaga skal til Kyrkian böta 2 öre Smt. KulturbVg. 1: 81 (1664); möjl. ssg. Om man blåser en som är betagen af Slag, starckt Hufwud-Pulver eller Snus uti Näsan, och han der af intet nyser eller slikt känner, så är det ett Dödsens Teckn. Roberg Beynon 108 (1697). Brukar man Moskus (dvs. mysk) uti snus, eller eljest luktar therpå utur en Balsam-dosa, hjelper then emot slag och swindel; litet theraf tuggad i munnen, fördrifwer ond och stinkande anda. Orrelius Diurr. 47: 5 (1750). Snus .. (dvs.) Ett slags miöl eller stoft, som drages upp i näsan, at göra nysning; .. nyspulfwer, i synnerhet af malen eller rifwen Tobak. Schultze Ordb. 4665 (c. 1755); jfr 2 a. Spaniorerne hafwa först begynt bruka Snus, sedan Italienarne, och af dem har sedan nästan hela werlden lärt denna oseden. Orrelius (1797). Men strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor. Fröding NDikt. 128 (1894). Han söp, svor och tuggade snus. Gustaf-Janson Ängeln 229 (1967). — jfr FINKEL-, HAVANNA-, KAGG-, KARLSHAMNS-, KAROTT-, LUKT-, LÄPP-, MAT-, MELANGE-, PRUST-, RAPÉ-SNUS m. fl. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) pris (se PRIS, sbst.2 1 a), pris snus (se b). CFDahlgren 2: 99 (1839). Ta en snus! sade Noræus med plötslig ädelmodighet. Sjödin StHjärt. 180 (1911).
b) i uttr. en pris snus, se PRIS, sbst.2 1 a α. — särsk. med tanke på en pris snus som ngt obetydligt l. värdelöst o. d.; i sht i nekande sats. Jag will icke gifwa en pris snus derföre. Nordforss (1805). Det hela är ju icke värdt en pris snus. Tegnér Brev 2: 430 (1823). Anse som en pris snus. Meurman (1847). Han frågade ej efter idéer och program mer än efter en pris snus. Lidman TGSilfverst. 282 (1910).
c) i oeg. l. bildl. anv. o. i jämförelser (jfr 2), särsk. i uttr. fint som snus, utmärkt l. mycket bra l. fint o. d. Den arme Falk .. måste ta hela näfvar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender (dvs. två personer som startat en filosofisk dispyt för att sätta honom på det hala). Strindberg RödaR 39 (1879). Jaha, säger jag till slut, du mår tydligen fint som snus inte sant, Spigla? Östlund Cheyney BeskPill. 73 (1959). — särsk. (numera knappast br.) snubbor l. bannor l. uppsträckning o. d.; äv. i uttr. få snus på tummen, få snubbor. GMArmfelt (1813) hos Tegnér Armfelt 3: 440 (: på tummen). Om af din hälft du hunsas och får — dig snus; / En bot derför, som i mantal står — är snus, / Hvad läxor hon än för dig må läsa, / En pris du tar dig framför hennes näsa. CFDahlgren 2: 98 (1839). Hirvensalo o. Hedlund (1963). — jfr HUND-SNUS.
2) [eg. specialanv. av 1 c] om (mycket) finfördelad (o. därigm om fint snus påminnande) massa, snusliknande pulver. Krossa ngt till snus. Meurman (1847). En så gammal, grå stuga, / att timret nästan multnat till snus. Landahl Vårh. 41 (1898). (Nalle hoppades, att man skulle) utan förskoning rota ut, / fördärfva, krossa, mala till snus / den fräcke (dvs. räven) och hans hela hus. Andersson MickelR 48 (1900). — särsk.
a) (numera bl. i skildring av ä. förh.) läkemedel i pulverform, som snusas upp l. blåses in i näsan. (Sv.) Snus, (lat.) Pulvis narium. Schenberg (1739); möjl. till 1. (Sv.) Snus, (lat.) Pulvis quilibet naribus attrahendus, pharmac. Sahlstedt (1773). Snus kallas äfv. några sorter medicinska pulver som intagas genom näsan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Lindfors (1824); möjl. till 1. jfr ÖGON-SNUS.
b) (tillf.) om finmalet kaffe. Man skiljer på finmalet kaffe (snus) för fin bryggning, mellanmalet för enklare bryggning och något grövre malet för kokning. StKokb. 544 (1940).
3) (vard.) i kraftuttryck o. svordomar, särsk. i uttr. jäklar l. djävlar o. d. i (det, äv. det här) snuset, det var inte illa, det, det var inte småsmulor, det. ”Anfäkta det snuset” — sa’ f-n, när de sköt’en i näsan. Holmström Sa’ han 6 (1876). Djävlar i de här snuse, de ä laxar de där … ja, det var allt vad han sade på en god stund. Tilgmann TokLögn. 111 (1922). Hedberg SvDygd. 144 (1965: Jäklar i snuset). Jäklar i det snuset, va! Tre svenska guldmedaljer (i brottning), två silver, en brons! Gustaf-Janson Kiv. 126 (1971).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): snusbods-, äv. snusbod-litteratur. litteratur som såldes i snusbod, litteratur som utgjordes av snusbodstryck. JournLTh. 1811, s. 1027.
-tryck. i äldre tid o. i enkel utstyrsel utgivet tryckalster avsett för läsning bland folkets breda lager o. vanl. innehållande en l. flera visor (äv. sagor l. berättelser o. d.) som såldes i snusbod; äv. koll., om sådana tryckalster l. om den av sådana tryckalster bestående litteraturen. Vill man få en närmare föreställning om första-maj-lifvet på 1830-talet och huru det uppfattades ur folklig synpunkt, skall man läsa följande, snusbodtrycket tillhörande Wisa om en färd till Djurgården den Första Maj Stockholm 1835. Lundin (o. Strindberg) GSthm 66 (1880). Hirn GPostv. 235 (1926).
-BURK. burk för förvaring av snus; äv. bildl., ss. nedsättande benämning på person. Stråle RörstrMariebg 109 (i handl. fr. 1734). Cannelin (1904; om person). —
-BÖNA. (förr) om frö av de till familjen ärtväxter hörande träden Dipterix odorata W. o. D. oppositifolia W. (som innehåller ett flyktigt, starkt välluktande ämne, kumarin, använt vid tillverkning av bl. a. parfym o. snus), tonkaböna. Lindgren Läkem. (1902). Krook Handköpsben. 134 (1951). —
-BÖSSA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) rund l. päronformig dosa av ben l. trä för förvaring av snus; jfr snustobaks-, snuvtobaks-bössa o. snuvbössa. Kulturen 1938, s. 108 (om förh. på 1600-talet). —
-DJÄVUL. jfr djävul 2 b. Sprit- och segardjävulen hade han övervunnit, men snusdjävulen var ännu så länge starkare än Andersson. Engström Hemsp. 218 (1921). —
-DOFT.
1) (†) (fint) damm l. stoft l. puder av snus. Björnståhl Resa 3: 180 (1778). Agrell Maroco 2: 353 (1800, 1807).
-DOFTANDE, p. adj. doftande av snus; äv. ss. adv.; äv. mer l. mindre bildl. (Albert Engström har) räddat något av poesien från de gamla lägerplatserna … Han har .. återgett den med penna och ritstift, saftigt och snusdoftande och litet grovkornigt. Böök ResSv. 61 (1924). —
-DOSA. (av olika material o. vanl. i fickformat tillverkad) dosa för förvaring av snus; jfr snustobaks-, snuvtobaks-dosa. SwFrOrdeB 174 (1703). Snusdosorna, hvilka i förra århundradet ofta bildade lyxartiklar af högsta fulländning och gåfvos i present af höga personer. Eichhorn Stud. 3: 227 (1876, 1881). Det 17:de till 19:de århundradet var snusdosans guldålder. Sörlin Växtv. 165 (1927). jfr masur-, mässings-, papjemaché-, porslins-, pärlemor-, silver-, sköldpadds-snusdosa m. fl.
-snäcka. (†) snäckdjuret Cypræa mauritiana J. E. Gray (varav snusdosor tillverkades). Dalin (1854). Sundström Huxley 343 (1874). —
-DROPPAR, pl. (numera knappast br.) om timjanolja (använd ss. snuskrydda). Gentz Lindgren 315 (1940). —
-FABRIK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) fabrik för tillverkning av snus. König LärdÖfn. 6: 192 (1747). Den första snusfabriken grundlades i Sevilla år 1560. Elfving Kulturv. 159 (1895).
-FANA. [jfr sv. slang snusfana (Thesleff Förbrytarspr. 92 (1912))] (vard., skämts.) (snus)näsduk. Jacobsson BöljBlå 209 (1932). —
-FÄRG. om den brunsvarta färgen hos (ngt färgat av) snus; färg som överensstämmer med l. liknar sådan färg. Adelsköld Dagsv. 1: 311 (1899). —
1) jfr -förnuftig. Hagberg Aristoph. 6 (1834). (Det naturfilosofiska arbetet) ”Ektropismus” .. var ingenting för mig. .. En riktig preussarbok, full af räfvasaxar, och utan gemyt, religion, försoning. Rena snusförnuftet. VEkelund (1915) hos Werin Ekelund 2: 155. (Överlärare A. Dalin) avskydde den ton av torrt snusförnuft, som .. gärna hade velat insmyga sig både i läroplaner och litteraturalster avsedda för folkskolans barn. Verd. 1920, s. 86. En god portion snusförnuft fanns det ju i det mesta hon sa. Gustaf-Janson DödlKär 93 (1953).
2) (tillf.) ss. skämts. beteckning för snusförnuftig person. Vi .. tycker att detta ironiska slut (på en pjäs om hyresgästers vantrivsel) .. var .. rätt och lagom åt de bägge snusförnufter som satt på en soffa tidigare i program 1 denna måndagskväll (o. som ansåg det fördömligt att vilja ha eget hus). SvD 1976, nr 187, s. 8. Anm. Ordet förekommer stundom ss. ett slags egennamn i uttr. fröken Snusförnuft, ss. beteckning för snusförnuftig kvinna. Hårklyfwerier! Fina distinktioner! / Stolt — och jag tackar — och jag tackar icke — / Och dock ej stolt — hör, fröken Snusförnuft, / Nu intet sladder mer om tack och stolthet! Hagberg Shaksp. 10: 225 (1850). —
-FÖRNUFTIG. [anv. sannol. uppkommen med tanke på snusets torrhet (jfr -torr) l. snuskornens ringa storlek l. möjl. beroende på (en yngre generations) förknippande av snusande i näsan med egenskapen i fråga (o. i så fall snarast till snusa); jfr den motsv. l. besläktade anv. av förleden i -förnuft, -förnumstig, -förståndig, -gubbe, -mumrik, -näsa] som är präglad av torr o. andefattig (o. ofta överdriven) förnuftighet l. nykterhet (se d. o. 6) o. småskuren materialism o. (vanl.) stor (obefogad) tilltro till sig själv; klok l. förståndig i eget tycke, förnumstig; ofta närmande sig l. övergående dels i bet.: spetsborgerlig, kälkborgerlig, dels (i sht om barn) i bet.: gammalklok, småklok; med sakligt huvudord (yttrande l. handling l. min o. d.): som vittnar om l. ger uttryck för torr o. andefattig förnuftighet osv. Barnets snusförnuftiga svar. Oöfverlagdt val! säga snusförnuftiga tanter och högvisa filosofer. Snellman Gift. 1: 23 (1842). Idun 1888, s. 105 (om min). Den fantasilöse, nyktre och en smula snusförnuftige författaren (dvs. Xenofon) hör nog ej till de personligheter, som ungdomen utkorar till sina älsklingar. PedT 1904, s. 397. Man skall inte beklaga sig över något, sade en gammal gumma snusförnuftigt. Allting sker med någon mening. Lundquist Blaumans DödSkugg. 339 (1925). En platt och snusförnuftig moralpredikant utan spår av originalitet. NFMånKr. 1939, s. 351. UrDNHist. 1: 368 (1952; i pl., om reflexioner). Anm. Ordet förekommer stundom ss. ett slags egennamn i sådana uttr. som fröken Snusförnuftig, fru Snusförnuftig ss. beteckning för snusförnuftig kvinna. Branting Lena 89 (1893: fru). Men min bästa fröken Snusförnuftig, tänk nu på att (osv.). Östergren (1943).
Avledn.: snusförnuftighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara snusförnuftig. AB 1841, nr 250, s. 3. Förnuftet är en gudomlig gåfva, men snusförnuftigheten är en gåfva af Hin Onde. Rydberg Frib. 218 (1857). —
-FÖRSTÅNDIG. [jfr -förnuftig] (numera mindre br.) jfr -förnuftig. Snellman Tyskl. 336 (1842). Olsson DiktUrv. 98 (c. 1880; om nämndeman).
Avledn.: snusförståndighet, r. l. f. (numera mindre br.) jfr -förnuftighet. Wingård Minn. 3: 43 (1846). —
-GUBBE. (gammal) snusig mansperson; äv. [jfr -förnuftig]: tråkmåns. Bergman Hancken 165 (1920). IllSvOrdb. (1955). —
-HANDLARE.
-HORN. (i sht förr)
1) horn (se d. o. 3) l. hornformat kärl som användes i stället för snusdosa (i sht till luktsnus); jfr snustobaks-horn. Stråle RörstrH 1: 51 (i handl. fr. 1733). I Norge fick snusdosan en speciell flaskform, medan man i Finland liksom alltjämt på Island föredrog snushorn. SvD(A) 1966, nr 41, s. 5.
-HUS.
2) (tillf.) hus som (i generationer) tillhört en släkt vars medlemmar ägnat sig åt att tillverka snus. Martinson VägKlockrike 59 (1948). —
-HÖKARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -handlare 1; särsk. bildl., ss. nedsättande benämning på person l. stat o. d. Ekelund Brev 1: 156 (1914; bildl.). —
-KAGGE. (numera i sht i skildring av ä. förh.) kagge med l. för snus. Benedictsson Peng. 20 (1885). —
-KAMMARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) kammare med snus l. för förvaring av snus. HovförtärSthm 1740, s. 2334.
Ssg: snuskammar-, förr äv. -kammars-tak. (-kammar- 1832 osv. -kammars- 1893, 1903) (numera föga br., skämts.) bildl., om näsan. Thomander TankLöj. 186 (1832). Bondeson MVK 113 (1893, 1903). —
-KVARN. (numera bl. i skildring av ä. förh.) kvarn (se d. o. 2) för malning av tobaksblad till snus; särsk. om mindre (handdriven) apparat; äv. om industriell anläggning med l. byggnad för dylik inrättning. 1 st liten Snusqvarn af trä. BoupptRasbo 1750. De såsade (tobaks-)bladen förenas till s. k. puppor … I nödfall kunna pupporna redan efter 6—8 månader öfverantvardas åt snuskvarnen (i snusfabriken). 2UB 4: 653 (1899). (Tobaks-)Bladen maldes på särskilda små handkvarnar, ’snuskvarnar’ och blandades med något aska till snus. Modin GTåsjö 179 (1916). Ymer 1962, s. 31 (om industriell anläggning). —
-LÄPP. om den ansvällda l. utskjutande form munnen får av det innanför läppen anbringade snuset. Wassing GropSkog. 90 (1965).
-MADAM. (om ä. förh., vard.) ”madam” (se d. o. 3 d) som innehade l. betjänade i snusbod, snushandlerska. Bremer Brev 2: 209 (1842). —
-MALARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som malde snus; särsk. om person som hade ss. yrke att mala snus i snusfabrik l. (skämts.) om snusfabrikör. Snusmalare .. (dvs.) En som mal snus. Weste FörslSAOB (c. 1817). Min granne, snusmalare till professionen, bar i bältet en väldig pistol. Nordmann BorgåBarn 176 (1906). Auerbach (1913; om snusfabrikör). —
(2 b) -MALEN, p. adj. (tillf.) finmalen; särsk. substantiverat i n. sg. obest., om kaffe. DN(B) 1960, nr 304, s. 13. —
-MALERI. (numera bl. i skildring av ä. förh.) särsk. konkret: inrättning där snus yrkesmässigt maldes. Söderberg AllvLek. 314 (1912). —
-MALERSKA. [jfr -malare] (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -malare. Weste FörslSAOB (c. 1817). —
-MASKIN. (numera bl. i skildring av ä. förh.) maskin för skärande av tobaksblad till snus. (Ett tobaksspinneri i Gävle har) 10 Präszar, 1 Snus- och 1 Karfmachin. SvSaml. 1: 6 (1756). —
-MUMRIK. (vard.) (gammal) snusig man; äv. [jfr -förnuftig]: tråkmåns o. d. WoJ (1891). Segerstedt Händ. 14 (1920, 1926). Vi vet hur madame de Pompadour och hennes gelikar se ut i de aktningsvärda snusmumrikars framställning, som nämnes läroböcker i historia. GHT 1935, nr 45, s. 9. —
-MÅTT. (förr) mått (se mått, sbst.4 1 b δ) l. måttkärl för uppmätning av snus. BoupptVäxjö 1779. Därs. 1794. —
-NÄSA. snusig näsa; i sht förr äv. [jfr -förnuftig]: snusförnuftig person. LHammarsköld hos Hjärne DagDrabbn. 383 (i handl. fr. 1809; bildl.). Högberg Fåg. 90 (1912). —
-NÄSDUK~02 l. ~20. stor kulört näsduk (urspr. använd att snyta sig i vid snusning). Holmberg 2: 179 (1795). Mot slutet av .. (1600-talet) möter vi de första kulörta snusnäsdukarna av randigt eller rutigt linne. Kulturen 1959, s. 178. —
-PELLE. (vard.) nedsättande l. skämts. benämning på person som (ofta) snusar. Topelius Sommarsjö 1: 78 (1897). —
-PRIS. (numera mindre br.) pris snus. Dalin Arg. 2: 70 (1734, 1754). (Han) utbytte .. hövligast snusprisar och kommunaltankar med de två borgarna. Hasselblad BergslFlyddT 134 (1927). —
-RAND. rand (särsk. kring mun l. på haka) av snusblandad saliv l. snusblandat nässlem. Benedictsson Folkl. 72 (1887). Delblanc Prästk. 233 (1963). —
-RAPÉ. (†) om ett slags (grovt) snus, urspr. av riven tobak. Johansson Noraskog 1: 29 (i handl. fr. 1785: Snus Rappe). —
-RIVA, r. l. f. (förr) = -rivare. Från förra delen av 1700-talet känna vi till små snusrivor, rivjärn infattade i ett lådformigt trästycke, där den snus, som gått igenom hålen kunde hällas ut genom en tut. Kulturen 1938, s. 110. —
-RIVARE. (förr) om verktyg påminnande om ett platt rivjärn o. avsett för sönderrivning av tobak till snus. MeddSlöjdF 1895, s. 25. —
-STEN. (i skildring av ä. förh.) sten som användes för malning av tobaksblad till snus. Västerb. 1924—25, s. 363. —
-STRUT. (förr) strut med l. för snus. Han (hade) varit ock köpt sig två snusstrutar, en i var ficka. Landsm. B 2: 51 (1908). Carlsson MinB 54 (1912). —
-TORR. torr som snus, mycket torr; särsk. bildl.; fantasilös l. urtråkig, mycket ”torr” o. d.; äv. ss. adv. Snustorr ved. Marken var snustorr. Långa och snustorra förmaningstal. Gamla snustorra egyptiska mumier i bruna svepningsbandager. Lundgren MålAnt. 3: 17 (1873). Petigt och snustorrt målade små krystadt komiska scener med en liten smånäpen moralkaka. Laurin Konsth. 423 (1900). Undervisningen var snustorr och blev en plåga för mig. Hoving WiborgBer. 153 (1944).
Avledn.: snustorrhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara snustorr; särsk. bildl. Karlgren BolsjevRyssl. 316 (1925). —
-VALKANDE, n. om handlingen att rulla en snusvalk fram o. tillbaka i munnen. Sandgren Förklar. 80 (1960). —
Spalt S 8226 band 28, 1980