| Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NATIONAL nat1ʃωna4l, adj.; adv. -T.
1) motsv. NATION 1: som har avseende på l. tillhör en nation l. nationen, nationell; numera nästan bl. ss. förled i ssgr: folk-. Denna .. stora Lag för National Upplysning, att Det är en dåre, som låter sig dåras. Thorild 4: 264 (1794); jfr b, c. Den nationala sjelfständigheten hos nordens trenne riken. Hwasser VSkr. 3: 42 (1838). Geijer I. 1: 197 (1845). Östergren (1933). — jfr ÄKT-NATIONAL. — särsk.
a) utmärkande l. säregen för en viss nation. (Infödingen föredrog) sin nationale drägt. Cook 3Resa 161 (1787). Nationala fördomar. BL 14: 43 (1847). Presbyterianismen, hvilken då såväl som nu fortfor att vara Scotlands egentliga och nationala kyrkoform. Hwasser VSkr. 2: 312 (c. 1850). Lysander Faust 184 (1875).
b) som har avseende på hela nationen; som sysselsätter l. intresserar hela nationen. Ett djupt nationalt missnöje. Hwasser VSkr. 3: 30 (1838). De stora nationala företag, hvilka äro bekanta under namnet Nordmannatågen. Holmberg Nordb. 140 (1852).
c) som har avseende på l. tillhör den egna nationen; som överensstämmer med det egna folket l. dess egenskaper o. d. Franska Poesien upphörde att vara national. Polyfem IV. 21—22: 4 (1811). Ingen national Litteratur kan .. annorstädes äga en verklig och varaktig — grund, än i en national Philosophi. Atterbom PhilH 28 (1835). Lysander Almqvist 144 (1878).
d) (†) om person: inhemsk, infödd. Infanteriet består dels af National folk, dels af främmande och wärfwade: af de Nationale eller inhemske .. äro i Swerige .. 17 Regementer. HC11H 15: 10 (1662). På bondelementet hvilar Gustaf Vasas konungadöme; dock förtränges icke herreelementet, hvilket äfven är ett nationalt. SKN 1841, s. 64. Cavallin (1876).
e) om person: som ägnar sig åt den egna nationen l. dess litteratur o. d.; som sätter den egna nationen främst; äv.: uppburen av nationen. De mest nationala skalder. TPhilol. 4: 299 (1863). Ifrån början rent nationala .. utvidgade vi .. småningom vårt program och blefvo skandinaver. Hyltén-Cavallius Lif 147 (c. 1880).
-ADEL. (†) om gammal adel. Så uppkom (i det frankiska riket), i stället för den gamla National-Adeln, en ny Läns- eller Tjenst-Adel. 2SAH 7: 149 (1815). Strinnholm Hist. 3: 550 (1848). —
-ANDA l. (nästan bl. i bet. 1, men där alltid) -ANDE.
1) till 1 a, b, c: övernaturligt väsen som representerar ett visst folk; jfr ande IV, ävensom -gud. Förkroppsligade nationalandar (som Romulus). (Cavallin o.) Lysander 58 (1855).
2) till 1 a, b: särskild riktning i fråga om känslor, karaktär o. d. som är rådande inom ett folk; jfr ande VIII 5 a. EP 1792, nr 68, s. 2. Claëson 1: 134 (1857). Det är inom konst och litteratur, nationalandans högsta yttringar, som den nationella renässansen framträder i sin mest karakteristiska form. 3SAH 17: 7 (1902).
3) till 1 b, c: känsla av samhörighet inom ett folk; jfr ande VIII 1 b. 2SAH 2: 301 (1802). Augustus såg en riksvårdande uppgift i varsam pånyttfödelse av romersk nationalanda och stärkande av det italiska folket. Almquist VärldH II. 2: 191 (1931). —
(1 b) -ANGELÄGENHET~00102 l. ~00200. om sak l. fråga som är av vikt för ett helt folk. HT 1904, s. 49 (1820). MosskT 1891, s. 137. —
(1 a, b) -ANLAG~02. anlag som är karakteristiskt för ett folk; jfr anlag II 5 b. JournLTh. 1812, nr 210, s. 2. Nordenstreng EurMänRas. 117 (1917). —
-ANTIPATI. antipati mellan olika nationer.
-ARMÉ. armé bildad gm utskrivning (l. allmänt folkuppbåd) bland befolkningen i ett land; motsatt: (internationellt) värvad armé, yrkesarmé. SP 1792, nr 112, s. 1. —
-ARMERING. (om ä. förh.) jfr -armé. En allmän nationalarmering. Järta 1: 53 (1809). KrigVAH 1830, s. 95. —
-BANK; pl. -er. (i sht om utländska förh.) bank (se bank, sbst.3 1) som äges av staten l. har mer l. mindre officiell karaktär; särsk. i namn på vissa utländska banker. Höijer 4: 393 (1797). SvUppslB (1934). —
-BELÖNING. belöning som gives av staten åt ngn för förtjänstfull handling l. värksamhet. VexiöBl. 1819, nr 10, s. 1. Dalin, åt hvilken Rikets Ständer .. voterat nationalbelöningar. 2VittAH 21: 20 (1853, 1857). Laurin 2Minn. 311 (1930). —
-BEVÄPNING.
-BEVÄRING. (i fråga om ä. förh.) om allmän värnplikt; jfr beväring 3; i sht konkret; jfr beväring 3 b. AdP 1809, IV. 1: 108. Lefrén Förel. 1: 174 (1818). Bolin Statsl. 1: 386 (1870). SvRiksd. I. 8: 86 (1934; om förh. 1809). särsk. i uttr. Gotlands nationalbeväring, om en värnpliktsorganisation, uteslutande avsedd för Gotlands försvar o. med manskap o. befäl uteslutande från Gotland, vilken inrättades 1811 o. omorganiserades 1886 (med benämningen kvarstående till 1892). Hofcal. 1816, s. 169. TjReglArm. 1889, s. 16. Hägg Segel 43 (1935). —
(1 c) -BIBLIOTEK.
1) offentligt bibliotek vars huvuduppgift är att samla den egna nationens litteraturalster; jfr riks-bibliotek. AdP 1840, 10: 139. TurÅ 1942, s. 51.
(1 a, b) -BILDNING. en viss nations bildning (se d. o. 5).
a) abstr.; jfr bildning 5 b α. Norrmann Eschenbg 1: 75 (1817). Den .. (under C. XI:s o. G. II A:s regering) förädlade nationalbildningen fortgick .. under de följande regeringarna. Järta 2: 95 (1839).
b) konkret; jfr bildning 5 b β. JournLTh. 1810, s. 605. Den vigtiga del af nationalbildningen, som åt Svenska Akademiens vård anförtroddes. Wallin Vitt. 2: 346 (1836). LärovKomBet. 1884—85, 1: Reserv. s. 25. —
(1 b) -DAG. nationell högtidsdag som firas till minne av ngn för hela nationen betydelsefull händelse l. för att ge uttryck åt fosterlandskänslan. ÖgCorr. 1893, nr 115, s. 2. 6 juni, Nationaldagen, Svenska Flaggans Dag. RedNordM 1927, s. 66. —
(1 a) -DANS. dans karakteristisk för befolkningen (särsk. allmogen) i ett visst land l. visst landskap; äv. om musiken till dylik dans; jfr folk-dans. Atterbom Minn. 476 (1818). (Värmlands) national-dansar äro ännu ett ordspråk i de öfriga provinserna. Agardh BlSkr. 2: 138 (1839). Personne SvTeat. 8: 131 (1927). —
(1 b, c) -DIKT. dikt som behandlar ngt ämne hörande till det egna folket l. dess historia o. som framställer detta på ett sätt som överensstämmer med folkets karaktär (o. som är omtyckt av hela folket). ASScF VIII. 2: 4 (1863, 1867). Ljunggren SmSkr. 2: 128 (1879). SvFolket 8: 180 (1939). —
(1 a) -DRAG. karaktärsdrag utmärkande för befolkningen i ett visst land. PoetK 1816, s. XXVIII. Larsson Id. 112 (1908). —
(1 a) -DRYCK. allmänt omtyckt o. använd av befolkningen i ett visst land. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 301 (1859). Den gula nationaldrycken (dvs. punschen). STSD(A) 1938, nr 35, s. 6. —
(1 a) -DRÄKT.
1) dräkt av visst snitt o. d., använd (l. avsedd att användas) av (vissa grupper av) ett helt folk. Wikforss 2: 218 (1804). NoK 150: 90 (1942).
2) dräkt som bäres av allmogen i ett visst landskap, allmogedräkt, folkdräkt; numera särsk. buren vid fester l. vid sammankomster för nationaldans o. d. Svensson SkånFolkdr. 52 (cit. fr. 1817). Ett par Dalkullor i hela deras nationaldrägt. VexiöBl. 1827, nr 37, s. 1. TurÅ 1938, s. 297.
3) i bildl. anv. Nu är Medelmåttan hela verldens National-drägt. Kellgren 3: 223 (1793). Lagstiftaren och Hjelten och den Vise / de sökte alla dock det Skönas former / och allt det bästa bar dess nationaldrägt. Tegnér (WB) 7: 50 (1834). —
(1 b) -EGENDOM~002 l. ~200. om ngt som tillhör hela folket; i sht bildl. (Litterära) mästerverk, hvilka .. böra anses såsom en verklig nationalegendom. Höijer 4: 493 (1800). Wägner Lagerlöf 2: 100 (1943). —
-EKONOM. person som studerar l. ägnar sig åt nationalekonomi l. som är framstående på nationalekonomiens område; jfr ekonom 4. SvLittFT 1833, sp. 627. SvFolket 6: 278 (1938). —
-EKONOMI. [jfr d. nationaløkonomi, t. nationalökonomi; ytterst efter it. economia nazionale] vetenskap som har folkens hushållning till föremål, folkhushållningslära; jfr ekonomi 5. Geijer I. 1: 168 (1818). Nationalekonomien sysselsätter sig med frambringandet, fördelningen och förbrukningen af saker, som äro nödvändiga, nyttiga eller behagliga för människan. EkonS 1: 81 (1891). Professor i nationalekonomi och finansrätt. LdUnivMatr. 1939, s. 443. —
-EKONOMIK. [jfr t. nationalökonomik] (föga br.) = -ekonomi. Grundlinier till nationalekonomiken eller läran om folkens allmänna hushållning. Leffler (1881; boktitel). Schauman o. Christierson Gide 3 (1897). —
-EKONOMISK. som har avseende på folkens l. ett helt folks ekonomi; jfr -ekonom o. -ekonomi. Geijer I. 4: 163 (1822). ”Den ekonomiska principen” har ej blott privatekonomiska utan även och främst nationalekonomiska följder. Heckscher SvEkonH 1: 232 (1935). —
(1 b) -EPOS. jfr -dikt. 2SAH 15: 233 (1833). Diktcykeln Kalevala, finnarnas stora nationalepos. Retzius FinKran. 27 (1878). FoF 1941, s. 73. —
(1 b, c) -ESPRI. (†) = -anda 3. Utan .. (en rättskaffens nationalstolthet) ingen national-esprit, endast en infame égoisme. HSH 3: 69 (c. 1800). Ehrenheim Phys. 1: 127 (1822). —
(1 a, b) -FEL, n. utmärkande för ett helt folk. Afvunden, Svenskarnas urgamla nationalfel. Ekström Mörkö 177 (1828). —
(1 b) -FEST. firad av ett helt folk, nationell fest; jfr -dag. Lyceum 2: 210 (1811). PedT 1894, s. 530. —
-FIENDSKAP~002 l. ~200. jfr -hat. LittT 1796, s. 112. Den gamla nationalfiendskapen mellan Sverige och Danmark. Schybergson FinlH 1: 299 (1887). —
-FLAGGA l. -FLAGG. använd som kännetecken för viss nation. PT 1791, nr 80, s. 3. Gosselman Sjöm. 1: 130 (1839). VFl. 1925, s. 75. —
-FOLK. (†)
1) om medlemmar av en viss nation. Uthur Croatien berättes at National Folcket der sammastädes warit uthe medh ett starckt Partij, slagit 40. Turckar ihiäl och tagit Bassans Son til fånga. OSPT 1687, nr 10, s. 4. MeddSlöjdF 1896, s. 109 (c. 1695).
(1 a, c) -FÅFÄNGA~020. jfr -stolthet. PoetK 1816, s. XXVIII. Östenson Räikkönen Svinhufv. 82 (1929). —
-FÄRG.
1) om de färger som förekomma i en nationalflagga o. som symbolisera nationen; jfr färg, sbst.1 1 e. Tegnér (WB) 7: 52 (1834; bildl.). Hägg Flagga 7 (1937).
2) till 1 a: karaktär utmärkande för en viss nation; jfr färg, sbst.1 2 a γ. Någon specielt nordisk nationalfärg eger Crusells musik ej. NF 3: 658 (1879). —
-FÖRBUND.
2) till 1 b, i namn på sammanslutningar avsedda att omfatta hela nationen; jfr riks-förbund. Svenska kvinnornas nationalförbund. Dagny 1896, s. 28. Svenska Nationalförbundet för munhygienens befrämjande. TMunhyg. 1913, s. 5. —
(1 b) -FÖRDEL~20 l. ~02. fördel för en hel nation. Lefrén Förel. 1: 175 (1818). 3SAH 1: 134 (1886). —
(1 b) -FÖRDOM~20 l. ~02. allmänt utbredd inom en nation. GT 1788, nr 123, s. 2. Hallström LevDikt 278 (1914). —
-FÖRENING. konkret.
1) till 1 b: förening (se d. o. 7 c) avsedd att omfatta ett helt folk. Nordiska Nationalföreningen. AB 1865, nr 99, s. 1. Svenska nationalföreningens mot tuberkulos välgörenhetsmärken. SFS 1906, Bih. nr 2, s. 34.
(1 b) -FÖRETAG~002. företag som kräver medvärkan av l. är av vikt för hela nationen. Det stora nationalföretaget Göta kanalbyggnad. Järta 1: 106 (1816). —
-FÖRHÅLLANDE. (†)
1) till 1: förhållande(t) att tillhöra en nation; nationalitet. PoetK 1816, s. XXXVI. Reuterdahl SKH 1: 382 (1838).
2) till 2: nationsväsen. På den grund, som är lagd vid elementar-läroverket, skall det akademiska national-förhållandet byggas. Frey 1844, s. 326. —
(1 b) -FÖRMÖGENHET~0200 l. ~0102. [jfr t. nationalvermögen] nat.-ekon. om sammanlagda värdet av de materiella tillgångar jämte fordringar på utlandet (med frånräknande av skulder till utlandet) som befinna sig i en stats o. dess medlemmars ägo. AdP 1800, s. 1297. Heckscher SvEkonH 1: 272 (1936). —
-FÖRSAMLING.
1) [efter fr. assemblée nationale] (om utländska förh.) samling av folkrepresentanter som sammanträtt under revolutionära l. kritiska tider o. tagit hand om statens angelägenheter. Franska National-Församlingen. PT 1791, nr 1, s. 2. 2NF 37: 842 (1925; om förh. i Tyskland 1919). Almquist VärldH 6: 435 (1929; om förh. i Frankrike 1787). särsk. (tillf.) oeg., om den svenska riksdagen. HJärta (1823) hos Warburg Richert 1: 98. Hellberg Samtida 12: 79 (cit. fr. 1865).
2) församling (se d. o. 2 a) vars medlemmar tillhöra visst (främmande) folk. Den Finska Nationalförsamlingens Kyrka och Gudstienst i Stockholm. VexjöBl. 1836, nr 3, s. 1. —
-FÖRSVAR. jfr försvar 4. Med försigtighet behandladt är Conscriptions-systemet et oöfvervinneligt National-försvar. KrigVAH 1824, s. 21. Almquist VärldH 8: 13 (1938). —
-GALLERI. [jfr t. nationalgalerie, eng. national gallery]
1) (i fråga om utländska förh.) om statens förnämsta museum för konst o. d.; särsk. om museum avsett för den nationella konsten; jfr -museum samt galleri, sbst.1 5. Berlins nationalgalleri. 2NF 14: 723 (1910). Östergren (1933).
2) (enst.) bildl.; jfr galleri, sbst.1 6. Ett slags national-galleri af ämnen för den fosterländska konsten. Geijer I. 3: 410 (1817). —
-GARDE. [efter fr. garde nationale] (om utländska förh.) jfr -armé, borgar-garde. SP 1792, nr 163, s. 3. År 1805 utfärdades (i Frankrike) en lag angående bildandet af ett nationalgarde, som skulle bestå af alla till krigstjenst duglige män mellan 20 och 60 år, hvilka ej på annat sätt tillhörde hären. Tingsten AnvTakt. Bih. 18 (1887). —
-GARDER, sbst. pl. [av fr. garde national, nationalgardist] (†) om nationalgardister. AJourn. 1815, nr 93, s. 3. —
-GODS. tillhörande staten l. folket.
1) hist. i Frankrike: jordegendom som förklarats för statsegendom; jfr gods 6. Höijer 4: 390 (1797). 2NF 24: 419 (1916).
2) (†) i allmännare anv., till 1 b; jfr gods 1 samt -egendom. Homers sånger, templen och gudastoderna .. (voro Greklands) nationalgods. Järta 2: 204 (1823). —
(1 c) -GODTEMPLARE ~0200. medlem av nationalgodtemplarorden (se nedan). 1-3FörhNatLogeIOGT 33 (1889). —
-GODTEMPLARORDEN~01020. svenskt nykterhetssamfund som bildades 1888 gm utbrytning ur godtemplarorden o. som 1922 uppgick i nationaltemplarorden. 1-3FörhNatLogeIOGT 34 (1889). BtRiksdP 1913, 6: nr 153, s. 2. —
(1 a, c) -GUD. gudomlighet som dyrkas av ett folk o. betraktas ss. dess beskyddare. Oldendorp 1: 296 (1786). NoK 111: 43 (1931). —
-GÅVA. åstadkommen gm nationalinsamling. Till .. (Aug. Strindbergs) födelsedag 1912 överräcktes till honom en nationalgåva. SvUppslB 26: 483 (1935). —
(1 a, b) -HELGEDOM ~002 l. ~200. gemensam för ett visst folk. Palmblad LbGeogr. 315 (1835). TurÅ 1944, s. 21. —
(1 a, c) -HELGON. dyrkat av ett (helt) folk. Atterbom Minn. 167 (1818). Det svenska nationalhelgonet Helge Erik. NoK 29: 188 (1924). —
(1 c) -HISTORIA. ett folks historia (sedd ur nationell synpunkt). Wulf Köppen 2: 87 (1799). Almquist VärldH II. 2: 256 (1931). —
(1 c) -HISTORISK. jfr -historia. Hammarsköld SvVitt. 1: 87 (1818). Byggnadskonstens nationalhistoriska betydelse. Ahrenberg Männ. 4: 117 (1909). —
(1 b) -HJÄLTE. person som anses l. hyllas av hela nationen som en hjälte på grund av utförda bragder o. d. ASScF VIII. 2: 3 (1863, 1867). Wrangel Stenbock 13 (1910). —
(1 b) -HUSHÅLLNING~020. hushållning som omfattar hela nationen. Brisman Olufsen Statsh. IV (1817). Fatab. 1929, s. 58.
Ssg: nationalhushållnings-lära, r. l. f. (föga br.) nationalekonomi. Nationalhushållningsläran. Stenberg (1853; boktitel). —
(1 b, c) -HYMN. hymn som sjunges i ett land ss. uttryck för folkets fosterländska känslor, folksång. Hoppe (1892). NoK 124: 134 (1935). —
(1 a, c) -HÄST. häst av en ras som är den huvudsakligen förekommande i ett visst land. KrigVAH 1822. s. 24. SvUppslB 13: 734 (1932). —
(1 a, c) -HÖGFÄRD~02 l. ~20. jfr -stolthet. Crusenstolpe Mor. 6: 268 (1844). Fröding Eftersk. 2: 34 (1893, 1910). —
(1 b) -HÖGTID~02 l. ~20. firad av ett helt folk l. av invånarna i ett visst landskap (jfr nation 1 b); nationell högtid. 2SAH 6: 251 (1812). En .. rent värmländsk nationalhögtid. 2SvKulturb. 5—6: 53 (1936; om luciafirandet). —
(2) -INDELNING. (†) vid universitet: indelning i studentnationer. Annerstedt UUH Bih. 4: 73 (i handl. fr. 1751). —
-INDELT, p. adj. (†) om regemente: uppsatt gm indelning (se indelning, sbst.1 2) inom landet; jfr -armé, -värvad. LMil. 4: 1604 (1717). —
(1 a) -INDUSTRI. (†) industri- (gren) som i större utsträckning idkas inom en nation. SPF 1809, s. 32. AJourn. 1815, nr 71, s. 3. SvT 1852, nr 14, s. 3. —
(1 b) -INKOMST~02 l. ~20. om summan av medborgarnas inkomster i ett land. Höijer 4: 392 (1797). Brisman Olufsen Statsh. 232 (1817). Heckscher SvEkonH 1: 272 (1936). —
-INRÄTTNING. (†)
1) till 1 a: institution utmärkande för ett visst folk, nationell institution. KrigVAH 1827, s. 265.
(2) -INSPEKTION. (†) inspektorat över studentnation; jfr inspektion 2 a. Lewenhaupt UplNat. 116 (cit. fr. 1738). —
(1 a, b) -INSTITUTION. institution (se d. o. 3) som tillhör o. är av vikt för hela nationen. Vi betecknade .. operan såsom en nationalinstitution. VL 1897, nr 31, s. 2. —
(1 b) -INTRESSE. intresse (se d. o. 4) gemensamt för en hel nation. Broocman TyUnd. 2: 134 (1808). Svedelius Lif 422 (1887). —
(1 b) -KAPITAL. jfr -förmögenhet. Holmbergsson Sartorius 87 (1800). Det är en betydande del av vårt nationalkapital, som sparbankerna .. förvalta. HandInd. 515 (1927). —
(1 a, b) -KARAKTÄR. karaktär (se d. o. 3 a) utmärkande för ett folk, folkkaraktär; folklynne. DA 1793, nr 5, s. 2. SvFolket 6: 347 (1938). —
-KLÄDD, p. adj. klädd i nationaldräkt (se -dräkt 2). Nationalklädd allmoge. SD(L) 1893, nr 172, s. 1. —
-KOKARD. kokard i nationalfärgerna (se -färg 1). Den trefärgade National-Cokarden. SP 1792, nr 241, s. 2 (om fr. förh.). SJ 4: 547 (1906). —
-KONSILIUM. (i fråga om ä. förh.) kyrkohist. konsilium (se konsilium, sbst.1) för ett visst land. Schroderus Os. III. 1: 260 (1635). 2NF 19: 1188 (1913). —
-KONVENT. hist. i sg. best., om den samling av folkrepresentanter som under den franska revolutionen sammankallades efter konungens suspendering o. sammanträdde 1792. EP 1792, nr 18, s. 3. —
-KRAFT. om styrkan hos ett folk. Järta 1: 46 (1809). Den forna svenska nationalkraften. Grimberg SvH 605 (1909). —
(1 b) -KRIG. (†) jfr folk-krig. Man skall (i krigshistorien) troligen finna at forntidens krig voro nationalkrig. Lefrén Förel. 3: 226 (1817). Sylvan Vial 1: 7 (1863). —
-KYRKA.
1) till 1 b: kyrkosamfund som omfattar ett helt folk; jfr folk-, stats-kyrka. Rydén Pontoppidan 11 (1766). SvFolket 4: 70 (1939).
2) kyrkosamfund vars medlemmar tillhöra visst (främmande) folk. En och annan medlem af finska nationalkyrkan i Stockholm menar, att (osv.). Snellman Gift. 2—3: 45 (1842). —
(1 b, c) -KÄNSLA. ett folks känsla av samhörighet o. vördnad för nationens egenart, historia m. m.; fosterlandskänsla, fosterlandskärlek. Geijer I. 3: 393 (1817). Nationalkänslan, i ordets moderna betydelse, vaknade till lif egentligen under de napoleonska krigen. Sundbärg SvFolkl. 29 (1911). —
(1 a, b) -LAST. last (se last, sbst.1 4) utmärkande för en viss nation. Reuterdahl SKH II. 2: 561 (1850). Verd. 1892, s. 168. —
(1 a) -LEK. hos ett visst folk gängse lek; jfr folk-lek. Agardh BlSkr. 2: 137 (1839). Långboll (Slagboll), en nationallek i de skandinaviska länderna och Tyskland. 2NF 3: 1018 (1905). —
-LIBERAL. hist.
I. adj.: som hyllar en politisk åskådning som vill med liberalism förena krav på nationell samling o. frigörelse; i fråga om tidigare partier i Danmark o. Tyskland. SydsvD 1870, nr 1, s. 3. AB 1890, nr 51, s. 3.
II. sbst.: person som tillhör ett nationalliberalt parti (se I). Hjärne SvFräm. 186 (1880, 1908). SvUppslB (1934). —
(1 a, b, c) -LITTERATUR. om den del av ett lands litteratur på inhemskt språk som ger representativa uttryck för folkets kultur o. som är av betydelse för folket i dess helhet; i sht om skönlitteratur o. viss facklitteratur. JournLTh. 1812, nr 210, s. 1. Den egentliga national-literaturen, vitterheten. SvLitTidn. 1818, sp. 369. Man räknar med allt fog .. (historieskrivningens) bästa alster till folkets national-litteratur. 2SAH 59: 337 (1882). Sveriges national-litteratur 1500—1900. (1907; titel på bokserie). 3SAH LIV. 1: 23 (1943). —
-LIV. (†) en nations liv. (Bellman) har gripit det närvarande nationallifvet i sitt innersta. Hammarsköld SvVitt. 2: 35 (1819). Ljunggren Est. 2: 371 (1860). —
(1 a, b) -LYTE. jfr -fel. 2VittAH 19: 53 (1836, 1850). Afundsjukan är kanske svenskarnas mest förödande nationallyte. Heidenstam i Strix 1897, nr 1, s. 5. 3SAH 50: 201 (1940). —
(1 b, c) -MEDVETANDE~0200, n. medvetande av att tillhöra en nation; känsla av samhörighet inom en nation; jfr -känsla. Utan national-medvetande ingen nation. Geijer I. 3: 392 (1817). Almquist VärldH II. 2: 286 (1931). —
-MILIS. (om utländska förh.) jfr -armé, milis 2. Finska National-Milicen. SPF 1810, s. 65. Spanska arméen är sammansatt af den stående hären och national-miliserne. KrigVAT 1843, s. 324. Almquist VärldH 9: 505 (1934). —
-MILITÄR, r. l. m. (†) jfr -armé, militär II 2, 3. Schybergson FinlH 2: 384 (1889). FinBiogrHb. 2091 (1903). —
-MONUMENT.
1) fosterländskt monument; särsk. sådant som rests över person som gjort sig särskilt förtjänt om nationen l. dyl. Crusenstolpe Ställn. 12: 8 (1848).
2) om ngt som finnes kvar från äldre tid o. ger en för nationen betydelsefull inblick i dess förhållanden m. m. Rademine Knigge 1: 16 (1804; om litteraturalster). Varnhems kyrka kan med skäl anses såsom ett nationalmonument. Brunius Resa 1838 320 (1839). —
-MUSEUM. representativ samling av föremål som belysa ett lands l. ett folks utveckling genom tiderna; i fråga om sv. förh., om statens museum för konst i Stockholm; om institutionen l. om byggnaden. Nationalmusei vänner, namn på en 1911 bildad förening med uppgift att inköpa konstföremål vilka som gåva l. deposition skola överlämnas åt Nationalmuseum. Hvarje sann Svensk .. (må) önska att snart hos oss .. se ett offentligt, alltid tillgängligt National-Museum för våra fornlemningar. Iduna 7: 190 (1817). Jag (får) nu väcka motion om uppbyggande och inrättande af ett National-museum till förvarande af Rikets så väl konst- som antiqvitets-skatter. HHamilton i AdP 1840, 10: 138. Nationalmusei Årsbok. (1919; boktitel).
-chef. —
(1 b) -MÖTE. (†) sammankomst av ombud från alla delar av ett land. Järta 2: 204 (1823). särsk. = -konsilium. Igenom itt National Möte vthi Tydskland kunde Religionen icke blifwa hulpen. Schroderus Os. III. 1: 260 (1635). Bolin Statsl. 1: 257 (1870). —
(1 b) -OPINION. (†) folkmening. Arwidsson Schönberg XXI (i handl. fr. 1809). Lefrén Förel. 3: 70 (1817). —
-PARK. [jfr eng. national park] område med för landet typisk natur som avsöndrats för statens räkning för att åt eftervärlden bevara en bild av landets ursprungliga natur. BtRiksdP 1895, Saml. 1. II. 2: nr 37, s. 3. —
(1 c) -PARTISKHET. (föga br.) partiskhet för den egna nationen. Cygnæus 3: 188 (1837). Kjellgren DanmH VIII (1862). —
(1 a) -POESI. (numera föga br.) poesi som överensstämmer med l. är utmärkande för en viss nations egenart. Tegnér (WB) 2: 395 (1811). Atterbom PoesH 1: 144 (1848). —
(1 a) -POETISK. (numera föga br.) jfr -poesi. De gängse nationalpoetiska formerna. Atterbom PoesH 3: 178 (1848). Söderhjelm Upps. 61 (1906). —
(1 c) -POLITIK. nationell politik. Larsson Id. 110 (1908). Världspolitik och svensk nationalpolitik på Gustaf II Adolfs tid. OoB 1917, s. 1 (rubrik). —
(1 c) -POLITISK. som har avseende på nationens politik. Nationalpolitiska stadgar. Rydberg FilosFörel. 4: 14 (1878). Steffen Krig 1: 217 (1914). —
(1 b) -PRODUKT. nat.-ekon. om summan av varor o. d. som producerats i ett land (under viss tid). EkonS 1: 233 (1891). SLorS 16: 226 (1899). —
(1 b) -PRODUKTION. nat.-ekon. produktion av varor o. d. inom ett land. Att öfverflödsförbud .. skulle .. förlama nationalproduktionen. Järta 1: 121 (1816). —
(1 a, b) -RELIGION. omfattad av (den stora massan av) ett folk. Rademine Knigge 3: 142 (1804). 3NF 1: 766 (1923). —
-REPRESENTATION. folkrepresentation. PrestP 1809, 6: 126. Ståndsrepresentationens ändamålsenliga ombildning till en fullkomligare national-representation. Anckarsvärd PVetA 1842, s. 31. Almquist VärldH 9: 297 (1934). —
(1 b) -RIKEDOM~002, äv. ~200.
1) rikedom som finnes i ett land; jfr -förmögenhet. Holmbergsson Sartorius 72 (1800). Fahlbeck JordbrAfk. 1 (1893). SvFolket 6: 182 (1938).
-RÅD. (om utländska förh.) särsk. dels om den ena delen av folkrepresentationen i Schweiz, dels om vissa inkonstitutionella församlingar, särsk. efter slutet av världskriget 1914—18. Fahlbeck Förf. 225 (1904; i Schweiz). 2NF 25: 651 (1916; om den revolutionära rörelsen på Irland). Det af Masaryk ledda ”Tjechiska nationalrådet” i Paris. Därs. 34: Suppl. 536 (1922). Det polska nationalrådet i London. GHT 1943, nr 90, s. 7 (under världskriget 1939 —45). —
(1 a) -RÄTT, r. l. m. maträtt som anses karakteristisk för l. i stor utsträckning förekommer hos ett visst folk l. i ett visst landskap (jfr nation 1 b). Geijer Brev 42 (1809). Kroppkakor — Ölands nationalrätt. Fatab. 1928, s. 69. —
(1 b, c) -SINNE. (mindre br.) jfr -känsla. De landstycken, som vinnas genom segrar, kunna beräknas, men icke den flygt, den lyftning, som national-sinnet .. derigenom får. Polyfem IV. 21—22: 3 (1811). 2NF 16: 770 (1911). —
-SJÄLVSTÄNDIGHET ~0200. (mindre br.) National-sjelfständighetens uprätthållande mot utländskt våld. Lefrén Förel. 3: 208 (1817). SFS 1841, nr 15, s. 2. —
(1 b) -SKALD. framstående o. av hela folket uppburen skald; äv. om den främste o. mest uppburne av ett lands skalder; särsk. om skald som diktar i nationell anda. 2SAH 12: 522 (1827). 3SAH 51: 129 (1940). —
(1 b) -SKATT. i sht bildl., om ngt som är av värde för hela folket. (Folkvisan) är en nationalskatt, en lemning från fordna tider. Mankell Lb. 163 (1835). Västerb. 1929, s. 184. —
-SKOLA, r. l. f.
1) (om utländska förh.) skola som tillhör l. underhålles av staten l. det offentliga. År 1812 funnos i Stor-Brittannien endast 52 national-skolor. VexiöBl. 1819, nr 33, s. 2.
2) (numera föga br.) skola som avser att bibringa allmän medborgerlig bildning. Geijer I. 4: 268 (1829). PedT 1892, s. 232. —
(1 a, c) -SKRYT. skryt över förmenta förtjänster hos det egna folket. Olika Nationer hafva olika National-Skryt. VexiöBl. 1815, nr 24, s. 2. GHT 1896, nr 304 A, s. 3. —
(1 a) -SLÖJD. företrädesvis idkad hos en viss nation. Linne-Manufacturen (borde) vara en infödd nationalslöjd. EconA 1807, jan. s. 102. SvSlöjdFT 1909, s. 52. —
(1 c) -SOCIALISM. [efter t. nationalsozialismus; jfr äv. språkprovet nedan från 1910] politisk åskådning l. politisk rörelse som vill förena nationalism o. socialism; i allm. i fråga om förh. i Tyskland, om den politiska rörelse som leddes av Adolf Hitler (se under -socialistisk); äv. om liknande rörelse i annat land än Tyskland; jfr faskism, nazism. Gadolin o. Born NatTyskl. 10 (1923). Vår kamp. Huvudorgan för nationalsocialismen i Sverige. VKamp 1930, nr 13, s. 1 (rubrik). De ekonomiska teser, vilka nationalsocialismen (i Tyskland) bekänt. GHT 1933, nr 161, s. 10. SvD(B) 1943, nr 98, s. 5. jfr: Vidga ut (samhörighets-)idén öfver hela folket — tänk en nationalsocialism i stället för en klassocialism — och det samhällsvådliga blir en härlig samhällsstyrka! Kjellén PolEss. 2: 22 (1910, 1915). —
(1 c) -SOCIALIST. [efter t. nationalsozialist] person som är ansluten till l. anhängare av den tyska nationalsocialismen; äv. om person ansluten till liknande rörelse i annat land än Tyskland; jfr faskist, nazist. De österrikiska nationalsocialisterna. SvD(A) 1923, nr 305, s. 13. SvDÅb. 1: 105 (1924; i Tyskland). National-Socialisten. (1924; tidningstitel). Nationalsocialisternas möte på Hötorget (i Sthm). UNT 1932, nr 11038, s. 4. —
(1 c) -SOCIALISTISK. [efter t. nationalsozialistisch, tidigast använt 1913 i Österrike] som har avseende på l. tillhör l. är ansluten till l. är anhängare av den tyska nationalsocialismen; äv. i fråga om liknande rörelse i annat land än Tyskland; jfr faskistisk, nazistisk. Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet [efter t. nationalsozialistische deutsche arbeiterpartei], benämning (sedan 1920) på ett tyskt politiskt parti (grundat 1919 av mekanikern Drechsler, skriftställaren Harrer m. fl.) som 1920 kom att ledas av Adolf Hitler o. 1933 erövrade makten i Tyskland. Den .. nationalsocialistiske ledaren Hitler. SvD(A) 1923, nr 305, s. 3. Den nationalsocialistiska regeringen (i Tyskland). GHT 1933, nr 161, s. 10. Eftersom B. Furugård har den juridiska rätten till namnet Svenska nationalsocialistiska partiet, (har S. O. Lindholm) bildat ett nytt parti, ”Nationalsocialistiska arbetarepartiet”. UNT 1933, nr 13, s. 3. —
-SOLDAT. (†) motsatt: soldat i värvad armé; jfr -armé. Lefrén Förel. 3: 228 (1817). SvTidskr. 1871, s. 17. —
(1 a) -SPRÅK. språk som är gemensamt för invånarna i ett land o. företrädesvis tillhör dessa; äv. om språk som jämte ett annat språk erkännes som officiellt språk i ett land; riksspråk. JournLTh. 1810, s. 1033. (Provensalskan) började trängas ur de sjelfständiga national-språkens antal. Atterbom PoesH 4: 59 (1848). De båda nationalspråken (i Finland, dvs. svenskan o. finskan). Finland 100 (1893). Richert Irl. 72 (1925; om gäliskan). —
-STAT. stat där befolkningen (till övervägande del) är av samma nationalitet. Schulthess (1885). Det gamla Rom var en nationalstat. Fahlbeck Ad. 1: 128 (1898). jfr: Gustav Vasa lade grunden till den svenska nationalstaten. NoK 134: 99 (1937). —
(1 a) -STIL. konst. utmärkande för en viss nation. Tegnér FilosEstetSkr. 327 (1808). En spansk nationalstil grundad av med varandra sammansmältande orientaliska och västerländska element. Munthe IslamK 124 (1929). —
(1 c) -STOLTHET~02 l. ~20. stolthet över den egna nationen. DA 1808, nr 7, s. 3. Fransmännens nationalstolthet. Almquist VärldH 7: 36 (1928). —
(1 a) -STYCKE. (†) musik- l. teaterstycke med nationell särprägel. Vogler Clavérsch. 44 (1798). Wallin Bref 238 (1849). —
-SYMBOL. om vapenbild l. om (färger i) nationalflagga o. d. ss. nationell symbol. VexjöBl. 1838, nr 18, s. 2. —
(1 a, b) -SYND. jfr -fel. LBÄ 29—31: 93 (1799). Polackernas största nationalsynder voro tvedräktsanda och egoism. SvH 6: 264 (1906). —
-SYNOD. (numera bl. om ä. förh.) synod vari medlemmar från ett visst land deltogo. GT 1788, nr 19, s. 2. Frey 1850, s. 281. Almquist VärldH 5: 243 (1933). —
-SÅNG.
1) (föga br.) till 1 b: (bland folkets bredare lager i ett land) allmänt sjungen sång; jfr folk-sång 2, folkvisa. Wulf Köppen 2: 612 (1800). Reuterdahl SKH II. 2: 605 (1850).
2) till 1 c, = -hymn; jfr folk-sång 1. Palmblad Norige 323 (1846). 3SAH 51: 75 (1940; om Heidenstams ”Sverige”). —
(1 b, c) -TEATER. teater som drives l. understödes av staten o. som har till främsta uppgift att värka för utvecklingen av den inhemska dramatiken o. skådespelarkonsten; jfr -scen. SP 1792, nr 51, s. 3. SvFolket 7: 236 (1938).
-TECKEN.
1) (mindre br.) tecken l. figur o. d. ss. kännetecken på viss nationalitet; äv. om nationalflagga. (Morerna) hafva ej .. några i huden ristade National-teckn, såsom Negrerna. Oldendorp 1: 250 (1786). Sparre Frisegl. 2: 127 (1832; om flagga). Hägg Flagga 7 (1937).
(1 c) -TEMPLARE. medlem av nationaltemplarorden. FörhNatTempl. 1923, s. 65. —
(1 c) -TEMPLARORDEN~0020. svenskt nykterhetssamfund bildat 1922 gm sammanslagning av templarorden o. nationalgodtemplarorden. NatTemplFörh. 1922, s. 23. —
(1 b) -TILLGÅNG~02 l. ~20. tillgång som är av värde för folket l. staten. Ett land med rika nationaltillgångar. PT 1883, nr 272 A, s. 3. I denna tid .. har Skansen .. kommit att bli en mer ovärderlig nationaltillgång än tillförne. Fatab. 1941, s. 58. —
-TRUPP. (†) jfr -armé; i sht i pl. HC11H 1: 107 (1677). Nationaltropparne (visa) den bästa anda. VexiöBl. 1822, nr 44, s. 1. —
(1 a) -UNIFORM, r. l. m. (†)
(1 b) -UPPFOSTRAN~020. jfr folk-uppfostran. Björnståhl Resa 3: 33 (1777). SvFolket 13: 279 (1940). —
(1 b) -UPPLAGA~020.
(1 a) -VAPEN. om stridsredskap säreget för viss nation. (Lansen) är .. ett national-vapen hos alla nomadiska, på hästen lefvande folk. KrigVAT 1839, s. 100. Alm VapnH 19 (1927). —
(1 b) -VETT. (†) om det allmänna sunda förnuftet hos ett folk. Dårskaper, hvilka i framtiden aldrig kunna försvaras inför nationalvettets domstol. Wingård Minn. 8: 106 (1848). jfr: Som sångare blott var du icke alltid det högsta, / .. men från början du var och verkade som nationalvett. Tegnér (WB) 9: 158 (1841; om Kellgren). —
(1 b) -VILJA, r. l. f. nationens vilja. Järta 1: 45 (1809). Icke ens en så mägtig man .. som Arvid Horn, kunde stäfja strömmen af nationalviljan. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 157 (1852). —
(1 b) -VINST. vinst för nationen. Fennia XVI. 3: 29 (1761). Att hvarje genialisk produkt som införlifvas med språket, är och förblifver en ganska vigtig nationalvinst. SvLitTidn. 1819, sp. 25. LAHT 1908, s. 203. —
(1 b) -VISA, r. l. f. (†) sång som allmänt sjunges hos ett folk; äv.: folkvisa. Götherne hade förr sine Barder, hvars göromål var att författa Nationalvisor. Blanck NordRenäss. 287 (cit. fr. c. 1820). Genom Jenny Linds herrliga föredrag väcktes .. specielt intresset för svenskarnes nationalvisor i hög grad. SvT 1852, nr 17, s. 2. —
(1 b) -VÄRK, n. om ngt som är av betydelse för hela nationen.
b) om litteraturalster. Hammarsköld SvVitt. 1: 360 (1818). Alla .. tidskrifter och tidningar (ha) företagit sig att prisa (Atterboms Svenska siare och skalder) såsom ett ”klassiskt nationalverk”. 3SAH XXXVII. 2: 163 (1845). —
-VÄRVAD, p. adj. (†) om regemente: uppsatt gm värvning bland landets befolkning; jfr -armé. LMil. 4: 1604 (1717). —
-ÄMNE. (†)
1) till 1 c: ämne (för skriftlig behandling) som är av vikt för nationen. Äreminnet öfver Linné åter anser jag för ett Nationalämne. Tegnér (WB) 3: 432 (1820).
Spalt N 122 band 18, 1946