Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MID- mi3d~, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) MED- me3d~, förr äv. MIDJA- l. MEDJA- l. MIDJE- l. MEDJE-.
i ssgr för att beteckna ngt ss. befintligt i mitten av ngt (l. mellan de yttersta delarna av ngt) l. ss. utgörande den mellersta delen l. mittpunkten av ngt: medel-, mitt-.
-DJUP, n. (med-) (bygdemålsfärgat) djup i mitten av ett vattendrag. AktsamlKungsådreinst. 190 (1686). JmtP 1896, nr 107, s. 1. —
-FASTA, se d. o. —
-GÅRD. (midgard 1747—1789 (: Midgardsormen)) [efter isl. miðgarðr] mytol. borgmur som gudarna till skydd mot jättarna uppförde av jätten Ymers ögonbryn runt omkring jordens mellersta del; vanl. om det av denna mur hägnade området, människornas värld; jfr midje-värld(en). Dalin Hist. 1: 157 (1747). Afzelius SæmE 1 (1818). jfr: Om Sweriges nampn. Midium-Gard det är afgrunden, Hell, eller Jordennes nedersta, och enda. Rudbeck Atl. 1: 531 (1679; rubrik). Jfr B.
Ssg: midgårds-orm(en). [efter isl. miðgarðsormr] mytol. en orm som var son av Loke o. jättinnan Angerboda o. som av gudarna kastades ned i världshavet, där den växte så att den kunde lägga sig i ring kring jorden o. bita sig i stjärten. Dalin Hist. 1: 128 (1747). Botin Hist. 1: 92 (1789). Som midgårdsormen var ditt tal, / Förty det — hade ingen ände. EForssberg (1894) hos Linder Sällsk. 91. —
-LAND. (med- 1768. mid- 1768) (†) i sg. best.: den del av Öland som ligger mellan de båda landborgarna. Åhstrand Öl. 14 (1768).
Avledn.: midlands, adv. (†) på ”midlandet”. Alt det vatten, som samlar sig midlands af Rägn och Snö, (måste) oundvikeligen .. draga sig dit som lågast är. Åhstrand Öl. 15 (1768). —
-LJUDANDE, p. adj. (mid-) språkv. som står i midljud. Midljudande f. AntT X. 1: 29 (1887). Noreen VS 2: 118 (1907). —
-LÅR, n. (med-) (†) mitt(en) av låret. Föll då Sniö — diuper til Mans med-lår. Broman Glys. 1: 360 (1714). —
-LÄNDSK. (med- 1679—1740. mid- 1734—c. 1755) (†) = medel-ländsk. Rudbeck Atl. 1: 67 (1679). Schultze Ordb. 3069 (c. 1755). —
-NATT, se d. o. —
-RIM. (mid-) metr. assonans (som icke berör ett ords slutljud), inrim. NF 1: 1231 (1876). SvUppslB 2: 589 (1929). —
-SKEPP. (mid-)
1) [jfr midskepps] (föga br.) sjöt. mellersta delen av ett fartyg. Ling As. 350 (1833). Lindwall Jakt 68 (1916).
-SKEPPS, -SOMMAR, se d. o. —
-STRÖMS, adv. (mid-) [fsv. miþströmis; jfr fsv. miþströmber, mellersta delen av en ström] i (l. över) mittpartiet av ett vattendrag; jfr mitt-ströms. ”Press Association” meddelar, att ett aeroplan setts flygande uppför Temsen midströms på höjden af Gravesend. Upsala 1915, nr 16, s. 4. —
-SUNDS, förr äv. -SYNDIS. (mid-. -sundes 1563. -sunds 1897 osv. -syndis 1552) [fsv. midhsundis, mit syndhis; jfr isl. miðsyndis] i (l. över) l. till mitten av ett sund (l. vattendrag); jfr mitt-sunds. AktsamlKungsådreinst. 56 (1552). Då ”Drott” hunnit midsunds, på gränsen mellan svenskt och danskt territorium, hissades trikoloren vid sidan om kungsflaggan. PT 1897, nr 199, s. 2. —
-VATTENS l. -VATERS, adv. (mid-. -vatnes 1644. -vattens 1910 osv. -vaters 1815—1897) [jfr fsv. miþvatn, mellersta delen av en å l. ett sund; i formen -vaters efter holl. middewaters] i sht sjöt. i mitten av ett vatten l. en farled. Månsson Siöb. 5 (1644). Gränslinjen (går) midvattens genom (sjön Satisjaure) .. i riktning västnordväst till sjöns västra ända. SvNat. 1910, s. 34. —
-VINTER, se d. o. —
-VÄG(EN). (mid-) [jfr fsv. midhvägh, adv., mitt] (†) bildl.: medelvägen. LPetri Dryck. D 7 b (1557). Hålla midhwäghen. Dens. ChrPina E 6 a (1572). Jfr C. —
-VÄGS l. -VÄGES. (med- 1798. mid- 1525—1605. -väges 1525—1605. -vägs 1798) [fsv. midhväghis, i mitten; jfr mnt. midweges] (†)
1) eg.: i l. på mitten av vägen; anträffat bl. i bildl. anv.; jfr -väg(en). Wandra midhwäghes. LPetri Dryck. D 8 b (1557).
2) på halva vägen, halvvägs. G1R 2: 216 (1525). Mellan kyrkan och Nordåsen är medvägs en sten. NorrlS 1—6: 98 (1798). —
-ÅLDER. (med- 1602—1853. mid- c. 1585 (: midåldersgammal)—1757) [fsv. midhalder, medelålder; jfr isl. miðalder] (†) = medelålder 1. PJAngermannus Christierni B 1 b (1602). (G. L. Stenbock) afsomnade .. i Vexiö d. 30 Maj uti sin bästa medålder, allenast 47 år gammal. SvMerc. IV. 2: 10 (1758). Dalin (1853). särsk. i gen. midålders, medålders, närmande sig l. övergående i adjektivisk anv.: medelålders. En medålders Qwinna. SUFinlH 1: 9 (1600). Unge Dal. 2: 72 (1835).
Ssgr (†): midålders- l. medålders-folk. medelålders personer. Ungt och med-åldersfolk. Fennia XVI. 3: 118 (1761).
-ÅLDRIG. (med-) [fsv. midhaldrogher] (†) medelålders. En medåldrigh man. VDAkt. 1653, VisitProt. s. 41. Weste (1807).
B (†): MIDJA- l. MEDJA-GÅRD. (medja- c. 1620. medje- c. 1600—c. 1655. midja- 1816) mittpartiet av en gårdsplats. Mith wppå medie gården, / ther agslar han sin skin. Visb. 2: 219 (c. 1600). jfr PoetK 1816, 1: 36. Jfr A.
C (†): MIDJE- l. MEDJE-BAND, sbst.1 (sbst.2 se sp. 921). (midie-) mellangärde. Palmchron SundhSp. 325 (1642). —
-DEL. (medie- 1615. midje- 1595) den mellersta delen. PJGothus Cat. I 8 b (1595). Phrygius HimLif. 115 (1615). —
-GÅRD, se B. —
-GÄRDE. (midje-) = midja-gård. Mitt Vpå Midie gärde, / tär Axlade han sin skin. Visb. 3: 53 (c. 1635). —
-STRÅT(EN). (medje-) medelväg(en). Hålla Mediestråten, fölia måtteligheeten. Linc. (1640; under temperamentum). —
Spalt M 910 band 17, 1944