Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
BRUN brɯ4n, adj. -are. adv. -T.
1) (†) i förb. brun brand, blankt svärd. Vnger Svenn drager sin brune brand, / Skijner som guldet röde. SvForns. 1: 297. Visb. 1: 131 (c. 1620).
2) om ngt i dess egenskap att hafva en af rödt, gult o. svart sammansatt färg, särsk. färg af de nyanser som förekomma på cigarrer, mogna nötter m. m.; äfv. i substantivisk anv., i sht i n. sg. obest. som benämning på ifrågavarande färg l. på färgämne som har l. gifver densamma. Gå klädd i bruna kläder. Hafva brun hy, brunt hår, bruna ögon. Vara brun i ansiktet, om händerna. Kläda sig i brunt. Lägga mera brunt i färgen. Bruna råttan, råttarten Mus decumanus Pall. Bruna bönor10 32, bönor af växten Phaseolus vulgaris nanus f. ellipticus Alef., resp. maträtt tillagad af dylika bönor; äfv. om nyssnämnda växt. (Tre) stycker skellert (dvs. ett slags skiftande taft) forste stycket brunt och gult. GR 8: 100 (1532); möjl. till 3. (Fru Dygd) war .. / Brun vnder ögon’, och bränd af Soolskijn, mager af hulde. Stiernhielm Herc. 279 (1648, 1668). Katrinas lockar gingo .. för mycket i brunt, för att riktigt kunna kallas röda. Almqvist Grimst. 8 (1839). Malt, torkadt vid 60 till 70 grader, kallas brunt malt och ger det mörkaste ölet. ArbB 42 (1887). Bruna höstlöf. Karlfeldt FlPom. 55 (1906). — jfr BARK-, BLEK-, CHOKLAD-, DJUP-, GRÅ-, GUL-, HAVANNA-, KAFFE-, KANEL-, KASTANJE-, KOPPAR-, LJUS-, MÖRK-, NÖT-, OLIV-, ROST-, RÖD-, SNUS-, SOT-, SVART-BRUN m. fl. — särsk.
b) om häst; äfv. (numera bl. i sammanhang hvaraf utan vidare framgår att fråga är om en häst l. hästar) i substantivisk anv. Rödhe, brwne och hwijte hestar. Sak. 1: 8 (Bib. 1541). En walsk brun. MeddSlöjdf. 1886, s. 20 (1548). De små bruna trafvade muntert på genom snödrifvorna. Humble Hem. 219 (1903).
c) om dryck l. dryckesvara: mörkbrun, mörk; äfv.: mörk o. stark; stundom (numera knappast br.) substantiviskt: glas mörk toddy o. d. Bruna toddar. Brun miödh. GR 28: 46 (1558). Kanske jag först öfver Norrbro bör kila, / Att inne på Opris mig taga en ”brun”. Sehlstedt 1: 132 (1853, 1861).
d) (†) om frukt: mörk (o. alltså föga lockande att se på)? Bruna Nötter haa sööta kiärnar. Grubb 56 (1665). Effter brwna bäär klijfwer man högt i Trää. Dens. 174.
e) [jfr t. bräune] (†) i n. sg. best. ss. benämning på (den mörka beläggningen af tungan o. svalget vid) ett visst slags halsinflammation. IErici Colerus 1: 199 (c. 1645).
3) (†; jfr dock anm.) röd; mörkröd; blåröd, gredelin, violett. Puniceus .. (dvs.) mörkrödh eller brwn. VarR 21 (1538). Bruun Lettegräs. Franckenius Spec. E 3 a (1638; om Serratula tinctoria Lin. med violetta blommor). Konungen gaf .. monga Frjslenska männs bruna blod wargom till dricks. Reenhielm OTryggv. 269 (1691; isl. texten: brunt .. Bloþ). Bruna Flickan. Ahlich 53 (1722; om växten Adonis autumnalis Lin. med mörkröda blommor) [efter t. braune(s) Mädchen; jfr eng. red maithes]. — jfr VIOL-BRUN. — Anm. Hit höra etymol. sett vissa ännu lefvande ssgr, i hvilka dock den egentliga bet. numera icke är lefvande.
-BARKA, v. i fråga om hy (hud): göra brun o. grof; vanl. i p. pf. i adjektivisk anv. Kullberg SBer. 1: 14 (1847). Brunbarkade näfvar. Hedenstierna Bondeh. 14 (1885). —
-BETSA, -ning. Brunbetsad ek. —
-BLACK, adj. (†) svagt ljusbrun; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Hwit bruunblackt. Hiärne Förb. 57 (1706). Dahlman Humleg. 128 (1748). —
-BLACKOT. (†) jfr -BLACK. (Javanernas) färg är brun-blackot. Wallenberg Gal. 234 (1771; uppl. 1921). —
-BLOND. ljust gulbrun. (Axel Oxenstiernas) korta, uppstrukna hår, i ungdomen brunblondt, grånade .. tidigt. FinBiogrHb. 1628 (1901). —
-BLÅ. blå med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Brunblåa bölja! Bellman 5: 380 (c. 1775). Långt i norr skymtade de i brunblått tecknade bokskogsränderna. Månsson Rättf. 1: 55 (1916). —
-BLÄSIG. om häst: brun till färgen o. försedd med hvit bläs. Een brunblässigh hoppa (dvs. sto). VRP 1694, s. 98. —
-BLÄSOT. (†) = -BLÄSIG. Rääf Ydre 3: 406 (i handl. fr. 1594). Cavallin Herdam. 3: 105 (i handl. fr. 1701). —
-BRÄNNA, v. bränna brun.
1) i fråga om resultatet af en ren upphettningsprocedur: brunsveda. Lindfors (1815). Det fordras mycken försigtighet att ej filtrum .. blir brunbrändt. Berzelius Kemi 3: 368 (1818).
2) i fråga om process hvari hufvudsakligen ljuset har del; särsk. med afs. på hud; nästan bl. i p. pf. (i adjektivisk anv.): starkt solbränd; jfr -BARKA. Lindfors (1815). På ömse sidor om vagnen gå ett par brunbrända, bararmade svenskor. Beckman Främl. 44 (1885). —
-BÄR. benämning på (de mörka bären af) en varietet af fruktträdet Prunus Cerasus Lin., morell(er). Körsbär: brunbär och klarbär. Abelin MTr. 67 (1902). —
-BÄR-VATTEN. (†) dekokt på brunört?; jfr BRUNELLE-VATTEN. Giff barnet Brunbär watn vthi miölk til at dricka. BOlavi 177 b (1578). —
-FLÄCK-SJUKA. af svamparten Phoma Hennebergii Kühn framkallad sjukdom i hveteax, yttrande sig däri att agnarna äro fläckvis besatta med små brunsvarta upphöjningar. LAHT 1890, s. 183. —
-FOTAD, p. adj. i sht zool. som har bruna fötter. Dalin (1850). Brunfotade råttan (M(us) fuscipes). Stuxberg (o. Floderus) 2: 538 (1902). —
-FÄRGAD, p. adj. brun till färgen; äfv.: färgad brun. En brunfärgad pulpet med lådor uti. Wrangel TessPal. 40 (i handl. fr. 1735). —
-GARFVA, -garfning.
-GLÄNSANDE, p. adj. —
-GRÅ.
1) grå med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Rudbeck Atl. 3: 431 (1698). (Eld-)Husen .. stå gråa eller mörkt brungråa mot fäbodvallens frodiga gräs. Fatab. 1917, s. 198.
-GRÖN.
1) grön med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. VetAH 1818, s. 56. En .. matt brungrön bladfärg. ArkBot. XI. 11: 73 (1912).
-GUL. (brunt- GR)
-HAFRE. (numera knappast odlad) varietet af hafrearten Avena sativa Lin. Gadd Landtsk. 3: 405 (1777). Grotenfelt LandtbrFinl. 72 (1896). —
-HIRS. gräsarten Panicum sanguinale Lin. (med brunvioletta ax), blodhirs. Liljeblad Fl. 44 (1792). Torén Rebau o. Hochstetter 150 (1851). —
-HVEN. gräsarten Agrostis canina Lin. (med rödbruna blomvippor), hundhven. Linné Vg. 9 (1747). UtsädT 1893, s. 205. —
-HYAD, p. adj. —
-HYLLT, p. adj. som har brun hud; brunhyad. Scholander 3: 278 (1859). Brunhylta barn .. plaska i de grunda floderna. Hirn Hearn Exot. 1: 134 (1901). —
-HYSSJIG. (†) brunspräcklig. Ripor, hvilka .. om sommarn äro brunhyssioga, men om vintern hvita. Lenæus Delsbo 145 (1764). —
-HÖ. (föga br.) landt. hö som bragts att torka väsentligen gm själfupphettning (i stackar). SFS 1859, nr 68, s. 43. 2UB 4: 98 (1899). —
(2, 3) -JORD. (†) bolus. Then bäste Brwnjord eller Bolus är then som är bara rödh vthan andra färghor. Forsius Min. 5 (c. 1613). —
-KALK. miner. mineral bestående af kolsyrad kalk, kolsyrad järnoxid o. talkjord. Retzius Min. 137 (1795). Björkman (1889). —
-KLÖFVER. klöfverarten Trifolium spadiceum Lin. (med till en början gula, sedan kastanjebruna kronblad). Wahlberg Foderv. 239 (1835). MosskT 1893, s. 458. —
-KOL.
1) till färgen brun l. svart fossil kolbildning, i ålder o. värde stående mellan stenkol o. torf. VetAH 1820, s. 114.
Ssgr: brunkols-brikett,
-brytning,
-bädd,
-flöts,
-grufva,
-lager, n.,
-stybb,
-tjära m. fl.
2) (mindre br.) tekn. i mila torkad (ofullständigt kolad) ved; ”brandigt” kol. JernkA 1842, s. 240. Svedelius Koln. 30 (1872; se under BRAND, sbst.1 I 6 b). —
-KOLA, -ning. [jfr -KOL 2] (mindre br.) tekn. ofullständigt kola (ved i mila); i p. pf. i adjektivisk anv.: ofullständigt kolad. Försök att i Mila torrka ved, eller att brunkola ved som det i Frankrike kallas. JernkA 1842, s. 235. Därs. 1880, s. 545. —
-KRUT. ett slags krut af brun färg med större mängd syre o. väte samt mindre svafvelhalt än det vanliga svartkrutet. SFS 1889, Bih. nr 21, s. 28. 2UB 9: 647 (1906). —
-KULLA, r. l. f. orkidéen Nigritella nigra Rchb. fil. (Satyrium nigrum Lin.), som har svartröda blommor med rödbruna skärmblad. Serenius Kkkk 3 a (1757). Kindberg SvNamn 29 (1905). —
-KÅL.
1) [jfr d. brunkaal] till 2: maträtt af brynt hvitkål.
2) [jfr anm. till 3] till 3: benämning på olika af violetta hufvuden karakteriserade varieteter af kålväxten Brassica oleracea Lin., rödkål; äfv. om maträtt af rödkål. Rålamb 14: 16 (1690). Blå- eller brun-kål brukas af bättre och sämre folk, både stufvad och hackad. VetAH 1783, s. 20. Östergren (1917). —
-LACKERA, -ing. —
-LAGD, p. adj. (numera mindre br.) i fråga om människors hudfärg: brunaktig, som går i brunt. Leopold 2: 441 (1789, 1815). En skär brunlagd hy. Ekmanson Sterne 1: 57 (1790). —
-LASERA, -ing. —
-LOCKIG. —
-LÄTT, äfv. -LETT.
1) (numera mindre br.) = -LAGD. Fast en Krigs-Man, brun-let är (osv.). Brenner Dikt. 1: 255 (1713). Lagerlöf Theokr. 64 (1884).
2) (†) till 3: (mörk)röd. Brunlätta Flickan (dvs. växten Adonis autumnalis Lin.). Ahlich 63 (1722). —
-MES. sångfågeln Accentor modularis Kock (Motacilla modularis Lin.), järnsparf. VetAH 1816, s. 28 (c. 1690). —
-MOGNAD, r. benämning på det sista mognadsstadiet hos lin. Brunmognad, då frökapslarna (på linet) äro bruna och fullt mogna. 2NF 16: 562 (1911). —
-NACKE, m. l. r.
1) (mindre br.) simfågeln Clangula Glaucion (Anas Glaucion Lin.), hvars hufvud hos honan o. ungfåglarna är mörkbrunt; knipa. Linné SystNat. 46 (1740). Dalin (1850).
2) simfågeln Anas Penelope Lin. (med hufvud o. hals rödbruna), bläsand. Nilsson Fauna II. 2. 2: 296 (1834; från Skåne). —
-NÄFVA, äfv. -NÄF. örten Geranium phæum Lin. (med mörkt brunvioletta blommor). Svensson Kulturv. 236 (1893). Kindberg SvNamn 20 (1905). —
-ROST. ett slags af chokladbruna fläckar karakteriserad sädesrost på råg o. hvete, framkallad hos det förra sädesslaget af svamparten Puccinia dispersa, hos det senare af svamparten Puccinia triticina; äfv. benämning på nämnda svamparter. Eriksson Sädesrost 19 (1896). —
-ROT, sbst.1
(2, 3) -ROT, sbst.2 [efter nt. brunrood, eg. brunröd; jfr anm. till 3] mål. järnoxidfärg, brun l. röd ockra l. bolus. OxBr. 11: 705 (1637). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 13. —
-RUTIG. —
-RÖD.
1) röd med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Helsingius F 5 b (1587). Färgen på hennes hår stötte i brunrödt. Almqvist Grimst. 8 (1839). särsk. i n. sg. ss. benämning på brunröd rödfärg (järnoxidfärg); jfr -ROT, sbst.2 Linder Färg. 37 (1720). 5,000 kg. Brunrödt (Caput Mortuum). SDS 1895, nr 69, s. 1.
-RÖR. gräsarten Calamagrostis purpurea Trin. (med stundom helt rödbruna vippor). NormFört. 37 (1894). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 769 (1901). —
-SKIMLIG l. -SKYMLIG. om häst: som är hvit l. ljus med tätt isprängda bruna hår; äfv. om djur i allm.: brunspräcklig. VRP 10/6 1738. (Gösen) är .. på sidorna strimmigt brunskymlig. LfF 1905, s. 232. —
-SKÄGGIG. —
-SKÄRA, förr äfv. (jfr Lyttkens Växtn. 1, 2, 1611, 1629) -SKÄR l. -SKÄRDA l. -SKÄLA.
1) ört af släktet Bidens Tourn. (med brungula l. gula blommor); särsk. om arten Bidens tripartita Lin. Franckenius Spec. B 1 b (1659). Brunskär .. samlades då hon var mogen och gul, at dermed färga gulbrunt. Linné Sk. 240 (1751). MosskT 1891, s. 5.
-SOT. af svamparterna Tilletia Caries o. Tilletia lævis framkallad brand på hvete, stinksot; äfv. benämning på nämnda svamparter. TLandtm. 1881, s. 523. LB 2: 173 (1900). —
-SOTIG l. -SOTOT. (-sotet VRP, -sotig Bouppt.) (†) om häst: svartbrun? VRP 1642, s. 1084. BoupptRasbo 1772. —
-SPRÄCKLIG. Brunspräklig Marmor. Wallerius Min. 48 (1747). Morkullan .. är brunspräcklig. Sundevall Zool. 84 (1858). —
-STARR. benämning på vissa starrarter med bruna axfjäll.
-STEKA, -ning. äfv. bildl. Vara brunstekt i ansiktet af solen. Lät .. (löken) i en Panna och brwnsteek honom. Kockeb. B 5 b (1650). En brunstekt landsträcka. Nyblom Österut 16 (1908). —
-STEN. miner. mangansuperoxid. Brunsten, brytes i Tijweden wid Wettern i stor myckehet. Hiärne Berghl. 449 (1687). Rosenberg OorgKemi 522 (1888).
Ssgr: brunstens-art,
-element,
-grufva,
-haltig,
-platta,
-pulver m. fl. —
-STOLLE, r. l. m. (föga br.) = -KULLA; vanl. i pl. Fischerström 3: 180 (1783). Nyman VäxtNatH 2: 323 (1868; från Jämtl.). —
-SVART. svart med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. VarR 21 (1538). De tjärade, brunsvarta ladorna. Heidenstam Folkung. 2: 347 (1907). —
-SVEDA, -ning. sveda (ngt) så att det blir brunt; nästan bl. i p. pf. i adjektivisk anv. Strand Tidsfördr. 2: 46 (1763). Hans ansikte var brunsvett av solen. Almqvist Comfort 328 (1913). —
-SYRA.
-VARM. tekn. om metall: upphettad till en brun färgton; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. GPolhem PVetA 1745, s. 13. Jernet .. kan upeldas under smidningen, ifrån brunvarmt til högrödt. Rinman Jernförädl. 228 (1772). Bergman Hofbesl. 68 (1905). —
-VIOLETT. violett med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. LAHT 1892, s. 268. Tallarna få genom .. (gråbarrsjukan) en .. brunviolett .. anstrykning. SkogsvT 1909, s. 517. —
-VÄRME. tekn. jfr -VARM. VetAH 1818, s. 26. Anlöpningen (af kanonerna) .. sker vanligen vid en temperatur af brunvärme eller börjande rödvärme. TSjöv. 1890, s. 56. —
-ÖGA.
2) skämtsamt l. smeksamt om person med bruna ögon. Nordforss (1805). Högberg Vred. 2: 337 (1906). jfr (†): Får jag följa dig snart til den lilla Brun-ögan? Dalin Arg. 2: 100 (1734, 1754). —
-ÖRT.
2) ört af släktet Prunella Lin.; särsk. arten Prunella vulgaris Lin. (med brunaktigt blomax), skogshumle; jfr BRUNELL, sbst.1 Wahlenberg FlSv. 379 (1824; från Ångermanl.). MosskT 1893, s. 21.
B (†): BRUNT-GUL, se A.
BRUNAKTIG, adj. [fsv. brunaktogher] 1Sam. 16: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: ljuslätt). Brunaktigt hår. Weise 2: 13 (1771). Ullman FlickÄra 142 (1909). —
BRUNERA, v., se d. o. —
BRUNSKA, v. -ade. (föga br.)
1) tr.: göra brun, brunbränna, bryna. Weste (1807; med hänv. till bryna). särsk. i pass. i intr. anv.: blifva brun. Två vindrufvor hade brunskats. GHT 1895, nr 283 B, s. 2.
BRUNTE, m. l. r. smeksam benämning på brun häst. Holger blänkte på sin brunte. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). —
BRYNA, v.2, se d. o. —
BRYNSKA, r. l. f. (brunska 1776) (föga br.) brunhet, brunaktighet. TBergman (1776) hos Troil Isl. 337. Nyblom Golfstr. 93 (1911).
Spalt B 4343 band 5, 1923