Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRIFT skrif4t, sbst.1, r. l. f. (Mark. 15: 28 (NT 1526) osv.) ((†) n. Florinus Nomencl. 43 (1678: Ett taal eller skrifft; möjl. f.), Cavallin Herdam. 3: 179 (i handl. fr. 1735)); best. -en (Mark. 15: 28 (NT 1526) osv.) ((†) -an ConsEcclAboP 277, 282 (1659)); pl. -er.
Ordformer
(schrefft 1558. schrift (-fft) 15271769. skreft (sc-, -fft) 15271835. skrift (sc-, -fft, -vt) 1526 osv. skriifftt 1554. skript 1524 (: vtscripter, pl.)1685)
Etymologi
[fsv. skript; jfr fd. skrift (d. skrift), fvn. skript, nor. dial. skrift; av mlt. schrift, motsv. mnl. schrift (holl. schrift), fht. scrift (t. schrift), eng. script; till SKRIVA, v. (sannol. med påverkan från lat. scriptum, se SKRIPTUM). — Jfr SCRIPTGIRL, SKRIFT, sbst.2]
1) [möjl. bildl. anv. av 2] (†) rits åstadkommen vid ”skrivning” (se SKRIVA, v. 1 c β) av timmer. (Nämnda förfarande) kallas att ”skrifva” timret, och ”skriften” visar tydligtvis, huru ena sidan skall huggas och sliktas, för att blifva plan. Witt Skeppsb. 205 (1863).
2) handlingen att skriva (se SKRIVA, v. 4), skrivande, skrivning; oftast pregnantare l. konkretare, särsk. dels: skrivkonst; dels: sätt att skriva (med avseende på tecknens utformning o. dyl. l. användningen av visst teckensystem l. viss form l. art av teckensystem); stil; skriftsystem; äv. helt konkret, om sammanfattningen av skrivtecknen i ngt som skrivits: ngt skrivet (i best. form: det skrivna), skrivtecken, text; jfr 36. Egyptisk, gotisk, hebreisk, kinesisk skrift. Hemlig, osynlig skrift. Fonetisk skrift. Tydlig, otydlig, läslig skrift. The giorde ock ennespannet på then helgha kronona (som hörde till den översteprästerliga dräkten) aff klart guld, och groffuo scrifft ther vppå. 2Mos. 39: 30 (Bib. 1541); jfr GRÄVA, v. II 2 slutet. Skrift är en ibland the förnämlighaste Nyttigheter, Ja, och then vnderligaste, som Gudh .. hafver menniskiomen til Samwiste och wälfärd begåwat medh. Bureus KonStyr. A 3 b (1630). En stor Runsten låg i Choret (i Gothems kyrka) med mycken Skrift. Linné Gothl. 222 (1745). Många af den klassiska ålderdomens verk ha .. munkarne förstört genom att skrapa ut den gamla skriften och skrifva annat i stället. Geijer I. 1: 199 (1845). Af de ”turaniska” kaldéerna hade assyrierna lärt grundelementen till sina vetenskaper och konster, af dem hade de framför alt lärt skriftens konst. Tegnér Niniv. 33 (1875). Tungomålstalandet och den spontana skriften äro analoga med hvarandra fullt besläktade fenomen. De äro hvar för sig en form af s. k. verbal-motorisk impuls och likställda med hallucinationer. Gadelius Tro 1: 137 (1912). (Vid alkoholförtäringen) ökades antalet felaktiga nedslag (på skrivmaskinen) i så hög grad, att skriften till sist vid intagandet av ändå högre alkoholdoser blev fullkomligt oläslig. Bolin VFöda 342 (1934). Haldamaskinerna karakteriseras särskilt av den vackra skriften och det lätta anslaget. TT 1941, IndEkon. s. 132. Skriftens historia och konst. Form 1949, s. 114. Den heliga Birgitta (hade), att döma av hennes bevarade autografer, ett ganska ringa mått av skicklighet i skrift och språkbehandling. KyrkohÅ 1958, s. 171. — jfr AV-, BEGREPPS-, BI-, BILD-, BLOD-, BLYERTS-, BLÄCK-, BOKSTAVS-, BUSTROFEDON-, CHIFFER-, DIPLOM-, EFTER-, ELD-, FIGUR-, FÖR-, FÖRE-, GRAV-, GULD-, HAND-, HIEROGLYF-, IDÉ-, IN-, INNAN-, KART-, KIL-, KNUT-, KONST-, KORT-, KRING-, LAPIDAR-, LJUD-, LJUS-, LÖNN-, MASKIN-, MINNES-, MONUMENTAL-, MORSE-, NAMN-, NED-, NEDAN-, OM-, ORD-, ORNAMENTAL-, OVAN-, PLAN-, PRICK-, PUNKT-, PURPUR-, PÅ-, PÄRL-, RAND-, REKLAM-, REN-, RUN-, RÖK-, SANSKRIT-, SELAM-, SESAM-, SNABB-, SPIK-, STAVELSE-, STEN-, TAL-, TELEGRAF-, UNDER-, UTAN-, ÖVER-SKRIFT m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. sitta till skrifts, sitta för att skriva l. sitta o. skriva. Dätta (brev) är så hastigt och så illa sitter iag till skrifts, äliest skulle iag göra f(ar)k(är) en heel relation om fältslagit, som stog i tu dÿgn. Ekeblad Bref 2: 20 (1656; rättat efter hskr.).
b) (†) i uttr. läsa i skrift, läsa skrivet (se SKRIVA, v. 2 k). Franzén Skald. 4: 165 (1832).
c) (numera mindre br.) (ngt skrivet med l. prov på viss) handstil. TbLödöse 11 (1587). Jag läste .. brefwet, och tycktes mig intet annat än at ju det war Philoclis skrifft; Så noga och fullkommelig hade man hans hand efftermålat. Ehrenadler Tel. 528 (1723). (Fr.) Griffonage, .. (sv.) Oläslig el(ler) ful skrift, kråkfötter. Dalin FrSvLex. 1: 526 (1842).
d) (numera bl. mera tillf.) boktrycksstil; förr särsk. i individuell (o. konkret) anv.; jfr f. (Tryckeriet) är oppå bookstäffwer och schriffter mechta ringa och fattigt, och än der till med nu fast förnötes. BraheBrevväxl. II. 1: 40 (1647). (En) Booktryckiare i Götheborgh .. hafwer öfwersendt och præsenteradt oss ett wackert prob aff sin skrifft. Därs. 66 (1653). Schück SvFörlBokhH 1: 236 (i handl. fr. c. 1700). — jfr BOK-, KURSIV-, SCHVABACK-SKRIFT m. fl.
e) (numera bl. mera tillf.) i förbindelse med (o. till bet. motsatt) tryck: skrivning för hand; äv., i fråga om litteratur o. d.: handskriven form; särsk. i uttr. i (äv. genom) skrift och tryck; jfr 3. Mennander PVetA 1756, s. 9. Det är sant, at .. (svedenborgarna) hafva gått för långt, .. då de oförsynt, offenteligen, genom skrift och tryck vågat utprångla sina dårskaper, til uppenbart trots emot lagar och förordningar. Kellgren (SVS) 2: 262 (1787). Bruket af den latinska stylen i skrift och tryck. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 20 (1801). Stifts- och landsbiblioteket i Skara .. har (bl. a.) .. att samla och bevara särskilt den litteratur, som angår Västergötland, såväl i tryck som skrift. SFS 1938, s. 29.
f) (numera mindre br.) om resultat av skrivning, övergående i, förr äv. med fullt utvecklad, individuell anv.; särsk.: inskrift, inskription, överskrift; förr sannol. äv.: monogram; äv. med särskild tanke på innehållet; jfr d, g, 6, 7, 8 (d). Och war een scrifft scriffuen öffuer .. (Jesus på korset) medh Grekeska Latinisca och Hebraiska boockstaffuar, Thenne är Judha konnunghen. Luk. 23: 38 (NT 1526; Bib. 1541: offuerscrifft). Tå screff .. (Gud) (de nya) tafflonar såsom the första scrifften war, the tiyo ord. 5Mos. 10: 4 (Bib. 1541; Luther: wie die erste schrifft war; Bib. 1917: som var skrivet förra gången). Effterty att ther war insath offuen förre ij quiteringen 20 daler, 3 m(ar)k och 6 öre, som icke syntes ware samme handschrifft eller stiill, som wnder war schriffuen, .. therföre kunnde wij iche gilla then schrifft, som offuen förre war schriffuen, whtan then schrifft, som wnder war schriffuen wppå the 30 daler, then haffue wij gillath att ware rättelig(en) schriffuen. TbLödöse 79 (1587). (Den anklagade) bekiennde .. ath hans (eget) merkkie och skriffth stodh på samma giellerduch, som han thogh (olovligt i en bod). Därs. 144 (1589). Thet står vthstuckit på Brunswijks mynt / En skrifft och figur allom wäl syndt. Rudbeckius Starcke C 6 a (1624). (Hon) ber ”helsa herr professoren Lagerlöf, och honom påminna om skriften han mig lofvat, som skall komma på kistan”. MEDelaGardie (1686) hos Atterbom Minnest. 1: 225.
g) (†) närmande sig l. övergående i 8 b, i uttr. skrift på ngt, skriftlig bekräftelse på l. rörande ngt; skriftligt (se SKRIFTLIG 3 e) på ngt; äv. i uttr. giva (ngn) sin skrift på ngt l. sin skrift att (osv.), skriftligt bekräfta l. försäkra (ngn) ngt resp. att (osv.); jfr f. Item haffuer Suen Nielsson skrifft på förnempde (ärvda) penninga. JönkTb. 138 (1540). Will hon sättia wijte och sin skrift gifua. att hon aldrig offtare kommer medh sådant igen, må dett wara. VRP 1652, s. 712. Eneman Resa 2: 129 (1712: sin skrift på).
h) om notskrift; i sht ss. senare led i ssgr (jfr KORAL-, MENSUR-, NOT-, TECKEN-SKRIFT m. fl.); jfr i.
i) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr h); särsk. om ngt som liknar l. för tanken till ngt skrivet. Naturens dunkla skrift. HdlPrestmGbg 1836, Pred. s. 26. Du (dvs. en pensionerad professor i zoologi) går att njuta din rika höst / .. Men hjelp oss länge, som hittills, ändå / Naturens lefvande skrift förstå! Tullberg MVänn. 58 (1882, 1892). Varje våg är en sorts händelse och varje minut får sin specifika om ock formlösa skrift i havet. Martinson Kap 150 (1933). Förundrad och forskande såg han in i detta mörka, fårade ansikte, som om han ville läsa i denna gamla bok som trots sin tydliga skrift var så svår att läsa. Lagerkvist Sibyll. 15 (1956). — jfr CHIFFER-, ELD-, PURPUR-, STJÄRN-SKRIFT m. fl. — särsk. [jfr etymologisk parentes under MENE TEKEL] i uttr. skrift(en) på väggen, varning, mene tekel. Langlet BevO 1: 496 (1925). Skriften på väggen var tydlig nog, men jag vägrade att se den. Claëson Lockhart Farväl 318 (1934). Tig om oss, är den skrift (den ryske författaren Konstantin) Simonov ser på väggen när han fattar pennan (för att skildra våldsgärningar i andra länder). GHT 1973, nr 6, s. 2.
3) om skrift (i bet. 2) ss. representerande en sida l. form av språket (med tanke på uttryckssätt l. formella drag, särsk. ortografi; motsatt: tal); skriftlig form; särsk. dels övergående i bet.: skriftspråk, dels i uttr. i (äv. genom, i sht förr äv. med) skrift, i skriven form, skriftligen (se SKRIFTLIG 3 f); jfr 2 e, 5, 6. Uttrycka sig väl i tal och skrift, i muntlig o. skriftlig form, muntligen o. skriftligen. Fästa i skrift, se FÄSTA, v. 7 e. (Fvn.) Bokmal, (sv.) Skrifft, (lat.) Scriptura. Verelius 38 (1681). Talet och skrifften är tanckarnas och sinnets alster och afbild. Är nu talet och skrifften wel artad och behagelig, så får man ock tycke och welbehag til then som talar och skrifwer, och til thet som talas och skrifwes. Swedberg Gr. Förrspr. 10 (1722). Swenskan i K. Gustaf den förstes tid, K. Gustaf Adolphs och wår har i uttalet warit enahanda, men i skriften på oändeliga sätt varierat, stafningarne olika och (osv.). NRBrocman (1770) hos Schück VittA 5: 504; jfr 4. Fryxell Ber. 7: 84 (1838: med). Det medel, genom hvilket menniskan kan i tal och skrift uttrycka sina tankar, kallas språk. Schiller SvSpr. 1 (1855). Almqvist har slutat på ett sådant sätt, att — oafseddt allt hvad han i skrift presterat snillrikt och äfven i viss mån verkat tidsenligt, — vår litteraturhistoria och det fria ordets historia har haft skam af honom. Sturzen-Becker 1: 92 (1861). Olbers Fleischer 12 (1891: genom tal och skrift). Vi kunna följa mattans historia så långt tillbaka i tiden, som minnesmärken i bild och skrift göra det möjligt att utsträcka efterforskningen. Sterner (o. Kinch) OrientMatt. 25 (1929). I skriften förekomma även andra personnamn (än de nämnda) på -s med enbart apostrof i genitiv singularis ..; t. ex. Dickens’ .. Christmas Stories, Miss Soames’ .. book. (Elfstrand o.) Gabrielson 65 (1945).
4) (†) skrivsätt (se d. o. 2); ortografi, stavning; jfr 3. Sedan man nu omständeligen wisat, huru skriften icke bör, emot ett rätt tal, lämpas efter stamorden, löner föga mödan, att påminna något, om rättandet efter de närskylta. Hof Skrifs. 158 (1753). Dens. Anm. 72 (1760).
5) (numera mindre br.) handlingen att skriva (se SKRIVA, v. 10); litterär framställning (i abstr. bemärkelse); sätt att skriva (se SKRIVA, v. 10), språk, stil; utan klar avgränsning från 3 o. 6. Dhet bleff migh sagt at dhen som nu mitt hierta äger / J Staden kommen war, hwadh glädie iagh då fann / Tilfyllest ingen skrifft tilkänna gifwa kan. Skogekär Bärgbo Wen. 64 (c. 1650, 1680); jfr 2. Ey (må enbart) Seneca berömas, / För sijn sångfulle Skrifft, / Ey heller Plautus dömas, / Ensam i lustigh Dicht. Dens. Klag. A 4 b (1658). (Lat.) Oratio prosa, (sv.) Ett taal eller skrifft som icke är wersz. Florinus Nomencl. 43 (1678). I skrift har man ofta trott sig kunna förbigå de klassiska mönster, trott sig genom deras efterföljande fjettrad, ropat på snille, natur och originalitet. Rosenstein 2: 118 (1819). Det nu sedvanliga sätt att (vid zoologisk systematisering) utgå från de lägst stående (djuren), skulle man .. (under 1700-talet) ansett för en afvig skrift. Quennerstedt StrSkr. 1: 104 (1878, 1919).
6) framställning (i konkret o. koll. bemärkelse) i skriven form; sammanfattningen av skriftalster (av visst slag); litteratur; särsk. (o. numera företrädesvis) om bibelns böcker, i sht dels i uttr. den heliga skrift, dels i sg. best.: bibeln, Guds ord (äv. oeg. l. bildl.); jfr 2 e, 5. Skriften säger att (osv.). Skriftens ord, förr äv. språk, bibelns ord l. bibelord resp. bibelspråk (se d. o. 2). Sägher icke scrifften ath Christus skall komma aff Dauidz sädh, och vthaff then stadhen Bethlehem ther Dauid war? Joh. 7: 42 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Aff helig Skrifft och wärdzligh, / Hwad som kan wara til, / Skal intet finnas rätzligh, / Thet iagh ey wijsa wil. Skogekär Bärgbo Klag. C 2 b (1658). PH 11: 581 (1778: Skriftens Språk). Hwad ljus öfwer griften! / Han lefwer, o fröjd! / Fullkomnad är Skriften, / O salighets höjd! Ps. 1819, 102: 1. Hela gamla testamentets skrift .. förelåg för .. (Jesu) ögon såsom en bestämd samling just i den gestalt vi hafva det. Rudin BibEnh. 18 (1887). Skrift och tradition (i kyrkofädernas tolkning) bli normer, först i den mån kyrkan låter dem gälla. Fehrman OrientK 77 (1920).
7) [jfr 2 f] (†) bibelställe, bibelspråk; jfr 8 d. Och the korszfeste medh honom twå röffware .. och så bleeff scrifften fullbordat som sägher / Ibland ogerningenes men vorth han reknath. Mark. 15: 28 (NT 1526). Arrij .. lärdom war icke för then skull san, att han införde (dvs. anförde) några skriffter till samma lärdoms stadfestelse. KOF 1: 194 (1575). Weste FörslSAOB (c. 1815).
8) alster av författar- l. skriftställarverksamhet o. d.; särsk.: arbete (se d. o. 11 c); urkund; broschyr; serie av skriftalster (se c); skrivelse (se b). Geijers samlade skrifter. Tryckta, otryckta skrifter. Smärre skrifter. (Lat.) Idiographus .. (sv.) scrifft mz eeghen hand scriffuen. VarRerV 32 (1538); jfr 2. Wij finne j wåra gamla scriffter, at the aff Sparta och Judanar äro brödher. 1Mack. 12: 21 (Bib. 1541). Månge Utlänningars skrifter innehålla, at de Swenske til slögder äro mindre beqwämlige, än annat folk. PH 2: 1555 (1739). (Erik Sjöberg) var .. den utmärktaste deltagaren i en .. litterär förening, hvars medlemmar sins emellan täflade i skrifter på prosa och vers. Geijer I. 2: 82 (1828). (Sv.) skrift .. (eng.) booklet, brochure. Harlock (1944). I europeisk litteratur nämnes stigbygeln första gången i slutet av 500-talet i en skrift om krigskonst, som anses författad av den bysantinske kejsaren Mauritius. Kulturen 1948, s. 92. — jfr ANDAKTS-, BEGRAVNINGS-, BEKÄNNELSE-, BRAND-, BRÖLLOPS-, DEDIKATIONS-, FEST-, FLYG-, FOLK-, FÖLJD-, FÖRSVARS-, GIFT-, GRAV-, HUVUD-, HYLLNINGS-, HÄDELSE-, INBJUDNINGS-, KLAGO-, KÄLL-, LOV-, LÄRO-, LÖFTES-, LÖGN-, MEDELTIDS-, MINNES-, MISSIONS-, NID-, OCKASIONS-, OTROS-, PARTI-, PATENT-, PERGAMENT-, POCKE-, PRIS-, PROMOTIONS-, PROPAGANDA-, PROPOSITIONS-, PROSA-, PÄRME-, RANNSAKNINGS-, REFORMATIONS-, REKLAM-, RELIGIONS-, RESE-, RIKSDAGS-, RIM-, RULL-, RUN-, SAGO-, SANSKRIT-, SKALDE-, SKANDAL-, SPECIMEN-, STRIDS-, STRÖ-, TRYCK-, TÄVLINGS-, UNDERVISNINGS-, UPPBYGGELSE-, VILLO-, VÄCKELSE-, ÅMINNELSE-, ÄRE-SKRIFT m. fl. — särsk.
a) helig skrift; särsk. i bibeln: bok, i pl. best. särsk. liktydigt med: den heliga skrift, skriften (se 6); äv. oeg. l. bildl. Troon j icke hans (dvs. Moses’) scriffter, huru skolen j thå troo min oordh. Joh. 5: 47 (NT 1526). Thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter. Kyrkol. 1: 1 (1686). (Synodernas) ursprungliga ändamål var att bostämma, hvilka af de läror och kyrkobruk, i afseende hvarå församlingarne ofta råkade uti häftiga tvister, borde hållas för rent apostoliska och med de heliga skrifterne öfverensstämmande. Nordström Samh. 1: 214 (1839). Jaså, fru Lagerstedt tydde honom (dvs. en teolog som yttrat sig om kvinnans roll i syndafallet) skrifterna ordentligt! Törnblom Barnaoff. 168 (1911). Vill man ha nånting? Vad då? — Det varierar, antar jag. Eller det gör det inte, förresten. Ifall inte skrifterna ljuger, så är det nästan alltid detsamma det rör sig om. Man vill ha mera prestige, mera uppskattning, mera kärlek. Gustaf-Janson KungVank. 202 (1963). särsk. [jfr motsv. anv. av t. die schriften] teol. i pl. best., ss. namn på en (i judarnas indelning av sin kanon förekommande) grupp av böcker i gamla testamentet, vilken omfattar Psaltaren, Ordspråksboken, Job, Höga visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren, Ester, Daniel, Esra, Nehemja o. Krönikeböckerna. Böttiger 4: 233 (1859, 1869). BonnierLex. 2: 303 (1961).
b) skrivelse (se d. o. 3); handling (se d. o. 10); numera företrädesvis (i sht jur.) om rättegångsskrift. Ingiva en skrift till domstolen. G1R 8: 79 (1532). Stådthållaren (skall tillsäga) .. alle dem som någon Jordh, åker eller ängh hafue, och dem meene sigh vnder sielfegande rätt besittie, at de medh sine skääll, bref och scripter komma tillstädes på nästfölliande Rådstuge dagh. LReg. 135 (1620). Ryska Hofwet .. (har) Låtit uppå .. Majoren Sinclair, föröfwa et försåteligit mord och thes medhafde för Riket angelägne Bref och Skrifter bortröfwa. OrsakKrigRyszl. 24/7 1741, s. A 3 b. Wedberg HD 1: 496 (i handl. fr. 1797; om rättegångsskrifter). Om han (dvs. odalmannen) ej öfvad var att sirligt tala, / Hans handslag gällde mer än ed och skrift. Geijer Skald. 2 (1811, 1835); jfr 2. (Den norske statsministern) Sibbern ingaf .. till kungen en skrift, däruti han .. uttalade sin tacksamhet för att kungen (osv.). De Geer Minn. 1: 200 (1892). Hernberg Rättsh. 496 (1922). jfr: ”Jag gav in en skrivelse.” — ”Hör nu, min bäste herre”, sade (kommerserådet) Stenberg, ”att avlåta skrivelser är Kunglig majestäts och rikets ämbetsverk förbehållet. Herrn gav förmodligen in en skrift”. Hamilton Hågk. 180 (1928; i yttrande tillagt gammal ämbetsman c. 1885). jfr APPELLERINGS-, BEKRÄFTELSE-, BESVÄRS-, BORGENS-, BÖNE-, DEDUKTIONS-, DEFENSIONS-, DEPREKATIONS-, GARANTI-, GÅVO-, KAUTIONS-, KLAGO-, LÖFTES-, PROTEST-, PÅBUDS-, RENUNTIATIONS-, REVERS-, RUND-, RÄTTEGÅNGS-, SVARS-, UPPSÄGELSE-, VITTNES-, VOTERINGS-SKRIFT m. fl. särsk. (†) [fsv. utskurin skript] i uttr. utskuren skrift, handling rörande uppgörelse o. d., som med taggig linje l. taggiga linjer dela(t)s i två l. flera delar varav kontrahenterna i uppgörelsen osv. behålla en var; äv. om var o. en av dessa delar. Th(e)n vtskoren sc(ri)fft som lydde på th(e)n forlijkning emellen honom och hans swåg(er) h(e)r laurens beronis. OPetri Tb. 200 (1528). Dog sad(is) Bærtiill gulsmedt tiill, th(et) han skall latte gör(e) en vtskorne skriifftt på szama lössöra, som han på barnsens wegna vpburit haff(ue)r. Th(e)n ene skall han beholle, och th(e)n andra skall han få Monns gulsmedt för altt ept(er)tall skuld. 2SthmTb. 3: 55 (1554). Hans Samson skulle låthe framkomme then wtskorne skriffth, som han seger, att ther funnes emooth then wtskorne handschrifften, han hoss sigh haffuer. TbLödöse 32 (1587).
c) om serie av skriftalster (häften l. band) som ges ut med regelbundna tidsintervaller l. i nummerföljd, publikation; tidskrift; förr äv.: tidning; ofta ss. senare led i ssgr. Ämnena (för Svenska akademiens prisskrifter) .. kungöras genast i alla offenteliga Dagblad och i the Lärda Skrifter som månadteligen utkomma. 1SAH 1: 37 (1786). Anser Hof-Cantzleren et Dagblad eller Periodisk Skrift, wådlig för allmän säkerhet .., må han (osv.). TFF 1812, 4: 8. SvH IX. 1: 165 (1909). jfr DAG-, FACK-, FJORTONDAGS-, HÄFTE-, KVARTALS-, MÅNADS-, TID-, TIDNINGS-, VECKO-, ÅRS-SKRIFT m. fl.
d) (numera föga br.) i allmännare l. mera obestämd anv.: ngt skrivet l. antecknat o. d. (uteslutande l. huvudsakligen med tanke på innehållet); särsk. dels i pl. (särsk. i uttr. med ord eller skrifter, i tal och skrift, se 3), dels i ssgrna MEMORIAL-, MINNES-, TÄNKE-SKRIFT; utan klar avgränsning från 2 f. Medh tesse efftherscriffne styckier wardher thetta första bodhit brutit som är (bl. a.) .. När man bär scriffther (dvs. nedskrivna besvärjelseformler) påå sich ath honom intith skadha skal. OPetri 1: 12 (1526). Hwilken som af upsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och Sacramenten; miste lifwet. MB 1: 1 (Lag 1734). (En ung man) gick .. på jagt sjelfva bönsöndagen. Han hade af hemliga skrifter lärt sig vissa skyttekonster, och så trodde han sig gå säkert. Wigström Folkd. 2: 162 (1881).
e) mer l. mindre bildl. Tillräckligt många år vi lefvat ha för andra, / Oss sjelfva höra till de dar, oss återstå. / Vi kunna sitta nu, försänkta i hvarandra, / Och våra minnens skrift ombläddra tyst, vi två. BEMalmström 6: 279 (c. 1850). (Gud) skref .. i skapelsens stora skrift .. (för människans) yttre öga ett vittnesbörd om sin härlighet. Rudin BibEnh. 10 (1887); jfr 2 i.
Ssgr (i allm. till 2): A: SKRIFT-ABBORRE. [jfr t. schriftbarsch; abborren har skriftliknande tecken på huvudet] zool. (den i Medelhavet o. Svarta havet förekommande) abborren Serranus scriba C.V.; jfr skrivare 6. 2Brehm 3: 251 (1887).
-AGAT. [jfr t. schriftachat] (†) om agat med skriftliknande teckning, sannol.: mossagat; jfr dendrit-agat. Holmberg 1: 973 (1795). Dalin (1854).
(2, 3, 5) -ALSTER. skrivet alster; jfr skrift, sbst.1 8. Eichhorn Stud. 3: 3 (1881).
-ANALYS. analys av skrift (särsk. i samband med rättegång); jfr -undersökning. 2NF 38: 369 (1926).
-ART.
1) till 2: art av skrift l. skriftsystem; jfr -form 1. UB 1: 493 (1873). 2NF 2: 21 (1904; om art av skriftsystem). 2UB 10: 128 (1906; om munkskrift). Den .. (mykenska) lineära skriftarten klass B. Ymer 1918, s. 55.
2) (numera mindre br.) till 6: litteraturart. NordT 1888, s. 578.
(2, 2 f) -BAND. inskriftsband; jfr band, sbst.1 34, 35 a. 2VittAH 26: 384 (1869). Söderberg (o. Brate) SvRuninskr. 1: 65 (1900; om runband).
(2, 3, 6, 8) -BEHANDLING. särsk. (numera bl. mera tillf.) till 6, 8 a: skrifttolkning (se d. o. 2); jfr behandling 3. Brinkman i 2SAH 13: 113 (1828).
(3, 6, 8) -BELÄGG. särsk. (i sht teol.) till 6, 8 a: belägg ur den heliga skrift. Askmark SvPrästutb. 227 (1943).
(3, 6, 8) -BEVIS. särsk. (i sht teol.) till 6, 8 a: bevis i l. ur den heliga skrift. Ödmann AnvPred. 15 (1807).
(3, 6, 8) -BEVISNING. särsk. (i sht teol.) till 6, 8 a: bevisning i l. ur den heliga skrift. Clausen Trosl. 374 (1857).
-BILD.
1) (numera bl. mera tillf.) till 2: bildtecken, hieroglyf. JernkA 1832, Bih. s. 107.
2) till 3, om det synintryck l. den minnesbild som man ha av sättet att skriva ljud l. (vanl.) ljudförbindelse, särsk. ord; särsk. med ngt försvagad innebörd, närmande sig bet.: skrivsätt l. stavning. SoS 1906, s. 220, 240. (Avlägsnandet av enbart ortografiska skillnader mellan de nordiska språken) skulle kräva starka förändringar i alla språkens eller åtminstone danskans och svenskans skriftbilder. Lindstam NordRättstavn. 30 (1946).
-BLOMMA. [jfr t. schriftblume] bot. prydnadsväxten Vauanthes dichotoma Haw. (som har en V-liknande mörk teckning på kronbladen). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 497 (1947).
(8 a) -BOK, sbst.1 (sbst.2 se skrift, sbst.2 ssgr). rel.-hist. o. teol. bok innehållande religiös(a) skrift(er); särsk. om en vid skriftläsning i den äldsta kristna kyrkan använd samling av (utdrag ur) bibelskrifter. IllRelH 352 (1924; om Avesta). Hellerström Liturg. 127 (1932).
(2, 3, 6, 8) -BRUK. (numera mindre br.) särsk. till 2 (o. 3): skrivsätt (se d. o. 2); språkbruk i skrift. En del grammatikaliska förhållanden, i hvilka jag är af olika tanke med det vanliga skriftbruket. Kræmer Diam. V (1857). I enlighet med vanligt skriftbruk. SoS 1906, s. 222. Utan att ta hänsyn till de egendomligheter i tidens skriftbruk (som förekomma i vissa dunkla brev på E. XIV:s tid) .. lär man inte rätt kunna bedöma .. dokumenten. SkrHVSamfLd 36: 89 (1943).
(8) -BYTE. (ut)byte av skrifter (särsk. mellan bibliotek l. vetenskapliga institutioner). Finland 193 (1893).
(2, 2 f) -BÅRD. jfr -band. Fornv. 1926, s. 243.
-BÄRARE. om ngt varpå man skriver, särsk. skrivmaterial: bärare (se d. o. 5) av skrift. NF 12: 617 (1888; om palimpsest).
(3, 6, 8) -CITAT. särsk. till 6, 8 a: citat ur skriften. CVAStrandberg 5: 237 (1862).
-CYLINDER.
1) (mindre br.) om fonografrulle. 2UB 3: 543 (1897).
2) arkeol. = cylinder 4 slutet. UB 4: 343 (1873).
(3) -DOKUMENT. skriftligt dokument. Uppl. 2: 499 (1908).
-DRAG.
1) vid skrivning åstadkommet drag med penna l. annat skrivverktyg; särsk. i pl., äv. liktydigt med: skrift; jfr 3. TTekn. 1860, 2: 223. Från den 20:e (egyptiska) dynastiens senare dagar räknas hieratikens tredje period. Skriftdragen blifva mycket fina och smala, deras höjd öfver linjen reduceras snart till hälften mot förr. 2NF 6: 1499 (1907). Friesen o. Grape CodArg. IV (1928).
2) i pl.: drag (se d. o. I 26 b, 28) som karakterisera viss skrift l. handstil, stil; paleografi. Rydqvist SSL 1: XXV (1850; i handskrift). AntT X. 1: 312 (1887; i fråga om runskrift).
3) (numera mindre br.) i oeg. l. bildl. anv. av 1; särsk. ss. beteckning för sätt att i skrift l. på annat sätt uttrycka l. karakterisera ngt; drag (se d. o. I 26 b slutet), penndrag. Vi tro att så länge Herrans långmodighet ännu håller hans hand tillbaka ifrån jorden .. skall det finnas månget barnsligt öga som med välbehag hvilar i qvällen vid de kära skriftdragen der det igenkänner sin Mästares hand. Thomander 1: 471 (1841). Du (dvs. min kammarjungfru) den tafla är der mina tankar / I klara skrift-drag stå att läsa alla. Hagberg Shaksp. 2: 174 (1847). I alt det myckna, som sagts om och emot .. (madame Rolands) politiske vänner, fins intet som tecknar dem mer åskådligt, än detta (dvs. den karakteristik av girondisterna som hon givit) och dylika snabba skriftdrag i den qvinnas lefnadsminnen, som var Girondens främste man. Hedin Rev. 293 (1880).
(3, 6, 8 a) -ENLIG. särsk. till 6, 8 a: som står i överensstämmelse med den heliga skrift. Frey 1841, s. 23 (om lära).
Avledn.: skriftenlighet, r. l. f. särsk.: överensstämmelse med den heliga skrift. HdlPrestmGbg 1836, s. 26.
-EXPERT. expert på l. expert utförande skriftundersökning(ar), skriftsakkunnig. Brandell StridDreyf. 11 (1898).
-EXPERTIS. (sakkunnig) skriftundersökning; äv. (o. numera företrädesvis): sakkunskap ifråga om skriftundersökning (äv. övergående i bet.: skriftexperter). Brandell StridDreyf. 81 (1898; om skriftundersökning). Få av kriminalteknikens många arbetsfält ha blivit så omdiskuterade och av allmänheten så missförstådda som skriftexpertisen. TT 1944, s. 46. Men om dom anlitar skriftexpertis? För adress skrev du väl i alla fall (på det anonyma brevet med pengar i)? Gustaf-Janson Råtun. 165 (1962).
(3) -FINSKA. i sht språkv. finska använd i skrift, finskt skriftspråk. Hahnsson (1899).
-FORM.
1) till 2: form av skrift l. skriftsystem; jfr -art 1. Iduna 9: 360 (1822). Form 1942, s. 160.
2) till 3: form i skrift (motsatt: uttalsform); skriftspråksform (se d. o. 2). Om uttalet (av ett ord) vacklar, så behålles den skriftform, som redan finnes. NordT 1887, s. 279. Under hela 1500- och 1600-talen saknar vår litteratur en sådan enhetlig skriftform, som den vi numera äro vana vid. Flodström SvFolk 192 (1918). Geijer SkriftsprNorm. 35 (1934).
3) (mera tillf.) till 3, 6, 8, i uttr. i skriftform, i skriftlig (se d. o. 3) form, i form av skrift(er). Också i skriftform torde (Svenska film-)samfundet komma att söka sprida nyttig upplysning i ämnet film. Skådebanan 1933, 2: 57.
4) (numera mindre br.) till 6: litteraturart. Vising Rol. 34 (1898).
(2, 6, 8) -FORSKARE. särsk. (numera bl. mera tillf.) till 6, 8 a: bibelforskare. Brinkman i 2SAH 13: 110 (1828).
(2, 6, 8) -FORSKNING. särsk. (numera bl. mera tillf.) till 6, 8 a: bibelforskning. Brinkman i 2SAH 13: 109 (1828).
-FÄLT. (med fackspråklig prägel) fält (se d. o. 6) med skrift. Adler Meyer 509 (1894). GotlArk. 1933, s. 14 (i handskrift).
(3) -FÄSTA, -ning. fästa (ngt) i skrift, nedskriva. WoL 1121 (1889). En försvinnande del av människors tankar skriftfästas. GHT 1935, nr 45, s. 9.
(8) -FÖLJD. om ett antal i följd utkomna, samhöriga skrifter, (skrift)-serie. GHT 1895, nr 290 A, s. 3.
(8) -FÖRARE. [jfr t. schriftführer] (numera föga br.) sekreterare (jfr förare 6); förr äv. [med anslutning till förare 4, 5] om person som i skrift för ngns talan. Peder Laurensen, skriftföraren i (reformations-)striderna (i Malmö). Weibull LundLundag. 140 (1884). LdVBl. 1887, nr 5, s. 3 (om sekreterare). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 98 (1912; om sekreterare).
(8, 8 b) -FÖRFALSKARE. jfr -förfalskning. Wikforss 2: 547 (1804).
(8, 8 b) -FÖRFALSKNING. förfalskning av skrift(er), särsk. skrivelse(r); dokumentförfalskning. TTekn. 1860, 2: 173.
(2, 5, 6, 8) -FÖRFAREN, p. adj. särsk. (numera bl. mera tillf.) till 6, 8 a: förfaren i den heliga skrift, skriftkunnig. G1R 4: 43 (1527).
(6, 8 a) -FÖRKLARARE. (numera bl. mera tillf.) person som förklarar den heliga skrift, exeget. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 14 (1834; t. orig.: Schrifterklärer).
(6, 8 a) -FÖRKLARING. förklaring (l. utläggning) av den heliga skrift. Reuterdahl InlTheol. 442 (1837).
(8) -FÖRTECKNING. förteckning över skrifter. Wieselgren Samt. 169 (1877, 1880).
(2 d) -GJUTARE. [jfr t. schriftgiesser] (†) stilgjutare. KyrkohÅ 1942, s. 229 (1615). Schultze Ordb. 1497 (c. 1755).
(2 d) -GJUTERI. [jfr t. schriftgiesserei] (†)
1) stilgjutning; jfr gjuteri 1. VetAP 1: 196 (1740).
2) stilgjuteri; jfr gjuteri 3. Wollin Stilgjut. 12 (i handl. fr. 1738). SvMerc. 1: 762 (1756).
Ssg: skriftgjuteri-konst. (†) till -gjuteri 1: stilgjutningskonst. Mennander PVetA 1756, s. 15.
-GRANIT. [jfr t. schriftgranit] geol. o. miner. art av pegmatit hos vilken fältspaten genomsättes av ofullständigt utbildade kvartsstänglar på sådant sätt att brottytan för tanken till (hebreisk) skrift. JernkA 1832, Bih. s. 104.
Avledn.: skriftgranitisk, adj. geol. o. miner. som har avseende på skriftgranit; äv.: som har skriftgranitens struktur; äv. ss. adv. Skriftgranitisk sammanväxning mellan kvarts och fältspat förekommer icke sällan. Fennia V. 2: 4 (1892). Sappisadsivaaras pegmatitiskt och delvis skriftgranitiskt utbildade granit. Därs. 36: 50 (1915).
-GRANSKARE.
1) till 2: person utförande skriftundersökning(ar); skriftexpert. FörhSvAdvSÅrsmöte 1911, s. 130.
2) till 6: textgranskare; textkritiker. LBÄ 21—22: 30 (1799). Judarnes Masorether eller skriftgranskare. Agardh BlSkr. 1: 137 (1857). IllSvOrdb. (1955).
-GRANSKNING.
1) till 2: skriftundersökning. FörhSvAdvSÅrsmöte 1911, s. 129.
2) till 6: textkritik. SvUppslB (1935).
3) till 8: granskning av skrift(er). Temligen ordentliga protokoll föras (i sällskapet Vitterhetens Vänner) och synas med tillhörande anmärkningar eller skriftgranskningar m. m. blifvit bevarade. Hjärne DagDrabbn. XXI (1882).
-GRAVERING. gravering av skrift. NF 5: 1097 (1882).
-GRAVÖR. person utförande skriftgravering. KrigVAH 1842, s. 175.
(8 b) -HAVANDE, m.||ig. (†) = sedel-havare 1. VDAkt. 1670, nr 61. Därs. 1671, nr 295.
(5) -IDKARE. (†) person som ägnar sig åt skriftställar- l. författarverksamhet. Rydberg Brev 2: 78 (1873).
-INSPIRATION. teol. = inspiration 3 a slutet. Göransson UndersRel. II. 2: 261 (1906).
-JASPIS. [jfr t. schriftjaspis] (†) om art av jaspis med skriftliknande dendriter av järn- l. manganoxider. Holmberg 1: 973 (1795). Weste FörslSAOB (c. 1815).
(6, 8 a) -KLOK. (numera bl. mera tillf.) skriftkunnig l. skriftlärd. En dygdesam och skriftklok dannequinna Hustru Margreta. JTBureus (1604) i 2Saml. 4: 33. En skriftklok och koranbevandrad mullah. Ancker Haslund Zaj. 243 (1934).
(2, 5) -KLÅDIG. (†) som har skrivklåda, skrivklådig. GT 1787, nr 25, s. 1.
-KONST. särsk. (mera tillf.) om skrift för hand (o. annan konstnärlig utstyrsel av handskrivna böcker) ss. (produkt av) konstskicklig verksamhet. Form 1946, s. 206.
-KONSTNÄR. konstnär sysslande med skönskrift l. med konstnärlig utformning av skrift. Form 1949, s. 114.
(6, 8 a) -KUNNIG. kunnig i den heliga skrift, skriftklok; skriftlärd. Brenner PijnH 54 (1727). Öman LyrBl. 2: 5 (1868).
-KUNSKAP ~02 l. ~20. (numera mindre br.)
1) till 6, 8 a: kunskap i den heliga skrift. Wulf Köppen 2: 742 (1800).
2) till 6, 8: boklig kunskap. Bååth WagnerS 1: 32 (1903); jfr Därs. 4: 22 (1908).
(3) -KÄLLA. skriftlig (se d. o. 3) källa. Reuterdahl InlTheol. 149 (1837).
-LAV. bot. laven Graphis scripta Lin. (med frukter som likna skrivtecken); förr äv. allmännare: (växt av) släktet Graphis Lin. l. Opegrapha Humb. (vars arter ha streck- l. skriftliknande frukter), spricklav. Acharius Lich. 25 (1798). Liljeblad Fl. 616 (1816; om släktet Graphis). Skriftlaf, (dvs.) slägtena Opegrapha och Graphis. Fries Ordb. 68 (c. 1870). Krok o. Almquist Fl. 2: 100 (1898; om Graphis scripta).
-LIKNANDE, p. adj. som liknar skrift l. skrivtecken. Hisinger Ant. 5: 123 (1831; om figurer på skal av enkriniter).
(3) -LITAUISKA. i sht språkv. jfr -finska. 2NF 16: 778 (1911).
-LITOGRAF. litograf som (företrädesvis) sysslar med litografering av skrift. UB 1: 663 (1873).
(2 d) -LÅDA. (†) stilkast. Rudbeckius Dagb. 12 (1624).
-LÄRA. (numera mindre br.)
1) till 6, 8 a: lära (se lära, sbst. 2) som bygger på l. framställes i den heliga skrift, bibellära, troslära. Wulf Köppen 1: 187 (1799). 2NF 2: 1136 (1904).
2) [sannol. oeg. anv. av 1, med anslutning till skrift, sbst.1 (2 o.) 8] i skrift l. skrifter framställd (ohållbar) lära. Jag menar .., att .. Boströms idésystem ytterst måste antagas agera ungefär som Fichtes ”absoluta jag”. Det gör det ju visserligen icke enligt skrifterna, hvilka tvärtom uttryckligen frånkänna systemet ”i dess sanning” all förändring, men denna skriftlära framstår till sist som ohållbar. Vannérus Metaf. 95 (1914).
(6, 8 a) -LÄRARE. (numera föga br.) = lärare 2. Waldenström Österl. 241 (1896). Lundgren BibelläsnSkol. II. 2: 37 (1897).
-LÄRD.
1) till 6, 8 a: lärd i skriften l. skrifterna; skriftkunnig, skriftklok; bibellärd; äv. (o. numera företrädesvis) = lag-klok 2 (se a); ofta i substantivisk anv. (se särsk. a); jfr 24. Vj .. begære atj (dvs. att ni, näml. biskop Brask) oc flere scriptlerde vtaff edert capitel .. motte tilsammen komme (osv.). G1R 4: 42 (1527). En såkallad skriftlärd bonde sökte .. (i Nohrborgs postilla) stöd för sin mening, att ingen blefwe en yngling i Christo, som ej fallit ur barnaskapets nåd och sedan återupprättats. SvLittFT 1837, sp. 771. Går verkeligen allt i fullbordan som är spått i skriften? Jag vet ej, jag frågar endast de skriftlärdare. Tegnér (WB) 9: 291 (1842). En rätt skriftlärd, den der lärd är till Guds rike, frambär ur sitt hjertas fatabur icke blott ett gammalt utan också ett nytt. Flensburg KyrklT 19 (1894). särsk.
a) lagklok (se d. o. 2); i sht i substantivisk anv., ss. nytestamentlig beteckning för judiska lärda som (utgjorde ett särskilt stånd o.) sysslade med tolkning o. tillämpning av Moses’ lag o. d. Thå kom en scrifftlärdh fram till honom och sadhe, Mestar (osv.). Mat. 8: 19 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Dhå kommo till Jesum the scrifftlärdhe och the phariseer aff Hierusalem och sadhe, Hwi bryta thina läryunga fädhernes stadhga. Därs. 15: 1 (Därs.; Bib. 1917: fariséer och skriftlärde). Then scrifftlärde Zenam och Apollon them foordha flitligha aff, ath them intit fattas. Tit. 3: 13 (Därs.; Bib. 1917: Senas, den lagkloke).
b) i fråga om koranen; särsk. i substantivisk anv., om imam. Waldenström Österl. 66 (1896: ”skriftlärda”; om imamer). En gammal tatarisk mollah eller skriftlärd i Koranen. Quennerstedt C12 2: 217 (1916).
2) [åtminstone delvis utvidgad l. oeg. anv. av 1] (på visst område) beläst; lärd (se d. o. 2); som hämtat l. hämtar sin lärdom l. kunskap från böcker l. skriftliga källor; boksynt; äv. i substantivisk anv. Har man vid mognare ålder, såsom till exempel författaren af dessa rader, läst sig mätt på de skriftlärdes försök att bortförklara det underbara i bibeln, så (osv.). Geijer I. 5: 222 (1819); jfr 1. Den strid, som en tid fördes emellan de skriftlärde historieforskarne och de egentlige arkeologerna, berodde mest på missförstånd. Odhner i 2SAH 62: 57 (1885). Imponerade voro vi (elever) av den ståtliga namnlängd, varmed skriftlärda föräldrar begåvat äldste adjunkten, läraren i naturkunnighet, Torgny Ossian Bolivar Napoleon Krok. GWallberg i ÅbSvUndH LIX. 1: 61 (1940).
3) [sannol. utvecklat ur 1 med anslutning till skrift, sbst.1 2, 3 (o. 8)] (numera bl. mera tillf.) (mycket) förfaren i att tolka l. tyda skrift (äv. bildl.); äv. i substantivisk anv., särsk. om filolog (jfr 2). Lidforss DQ 2: 198 (1892). Alla dessa ansikten han kände så väl och vilka han mindes innan åren ritat sin text i deras drag. Men nu fanns där ett och annat att läsa för den som är skriftlärd på annat än bokstäver. Lindqvist Herr. 290 (1917). (Arkeologen Folke) Bergmans till några tusental uppgående manuskriptfynd hålla nu på att tolkas av skriftlärda i Peking i samarbete med professor Karlgren. OoB 1932, s. 76.
4) [åtminstone delvis utvecklat ur 1, med anslutning till skrift, sbst.1 2, 5] (numera bl. mera tillf. l. skämts.) (mycket) förfaren i skrift l. skrivkonst (se d. o. 1, 2); lärd o. skrivkunnig (se d. o. 1, 2); särsk. i substantivisk anv. SvMerc. 1763, s. 7. Den rödnäbbade gamle räfjägaren hörde just ej till de skriftlärde och plägade svårligen våndas redan vid framtrollandet af det stora R, hvarmed hans namn började. Lindqvist Dagsl. 2: 49 (1900). Det torde inte finnas någon skrift som överträffar mayanernas i skönhet, men knappast heller någon, som ställer större krav på de skriftlärde. Dessa måste inte bara ha känt innebörden av varje element .. utan de måste samtidigt ha varit konstnärer. Ymer 1954, s. 162.
Avledn.: skriftlärdhet. (numera mindre br.) skriftlärdom; särsk. till -lärd 1 a. Thomander Pred. 1: 54 (1849).
-LÄRDOM~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) särsk.
1) till 2 (o. 5): lärdom i fråga om l. kunnighet i skrift. Fornv. 1953, s. 166 (i fråga om runristare).
2) till 6, 8 a: (lärd) kunskap i skriften l. skrifterna, en skriftlärds (se -lärd 1) l. de skriftlärdes lärdom; äv. motsv. -lärd 1 a, särsk. konkretare, om den verksamhet de skriftlärde utövade o. den institution de utgjorde. Lind (1749; under schrifftgelehrtheit). Den judiska gudsuppfattningen under skriftlärdomens första epok hade tagit det afgörande steget bort från den gammalprofetiska åskådningen. Göransson UndersRel. 1: 170 (1904). Efter Jerusalems fall blef Jamnia hufvudsätet för den judiska skriftlärdomen, och äfven synedriet förlades dit. 2NF 12: 1419 (1910).
(2, 6, 8) -LÄSNING, sbst.1 (sbst.2 se skrift, sbst.2 ssgr). särsk. (numera bl. mera tillf.) till 6, 8 a: läsning av skriften l. skrifterna (ss. del av gudstjänst); bibelläsning. Bergstedt Öfv. 7 (1845; om läsning av fornindiska heliga skrifter). Huvudbeståndsdelarna i den förkristna synagogsgudstjänsten utgjordes av skriftläsning och bön. Hellerström Liturg. 73 (1932).
(2, 3, 6, 8) -LÖS. jfr lös 17; särsk. till 2 o. 3. HGHjärne (1914) hos Schück SAHist. 7: 573 (om dialekter). AntT XX. 5: 25 (1919; om tidsepok). Klyftan mellan forntiden och medeltiden blev i vårt land för bred för att skriftlösa (dikt-)skapelser skulle kunna räddas över. IllSvLittH 1: 4 (1955).
-MÅLARE. (mindre br.) person som (yrkesmässigt) målar skrift på skyltar o. d.; jfr skylt-målare. ST 1914, nr 7403 C, s. 3.
(6, 8 a) -MÅLIG. (†) skriftenlig. Celsius Ordspr. 12: 488 (1714).
-MÄSSIG. [jfr t. schriftmässig] särsk.
1) (numera bl. mera tillf.) till 3: som överensstämmer med l. hör hemma i skrift; skriftspråksmässig. Tamm AvlÄndAdj. 44 (1899). I (ordet) utspanna .. ser jag en skriftmässig omställning av detta mer talspråkliga spanna út. HjLindroth i FestskrSöderwall 164 (1911).
2) (†) till 6, 8 a: skriftenlig. Posten 1769, s. 829 (ss. adv.). TheolT 1863, s. 179.
Avledn.: skriftmässighet, r. l. f. [jfr t. schriftmässigkeit] särsk. (†) till -mässig 2: skriftenlighet. Leopold 3: 343 (1794, 1816).
(6, 8 a) -MÄTIG. (†) skriftenlig. Nunno stånd och handel är icke skrifftmätigh. Forsius Fosz 141 (1621; lt. orig.: schrifftmetich). Ett kort och grundadt skriftmätigt betänkande om trulldom, .. utur den heliga skrift och .. trovärdige authorers skrifter kolligeradt och förestäldt af Andr. Joh. Stræthovius. BtKyrkRiksdH 3: 158 (c. 1715).
(3, 8 b) -NOT. (†) rättegångsskrift; jfr not, sbst.2 4. FörarbSvLag 1: 503 (1693).
(5, 6) -ODLING. (föga br.) litterär odling (se d. o. 5), litteratur. VRydberg i GHT 1873, nr 11, s. 3. Collinder SvOrdhjälp 164 (1968).
(6, 8 a) -ORD, sbst.1 (sbst.2 se skrift, sbst.2 ssgr). (skrift- 1857 osv. skrifte- 1935)
1) = bibel-ord 2. Palmborg SvårhBarn 109 (1935).
2) = bibel-ord 3. Clausen Trosl. 195 (1857).
(6, 8 a) -PRINCIP. teol. formalprincip (se d. o. 2). Clausen Trosl. 76 (1857).
(6, 8 a) -PROFET. [jfr t. schriftprophet] teol. profet vars förkunnelse finns bevarad i gamla testamentet, profet med skrift. Fries IsrH 118 (1894).
(6, 8 a) -PROFETIA. teol. profetia i den heliga skrift. TheolT 1863, s. 143.
-PROJEKTOR. tekn. projektor för projicering av skrift (medan skrivningen pågår). PappershVarutermer (1961).
(3) -PROSA. (numera bl. mera tillf.) prosa i skrift. EHTegnér i 2SAH 58: 45 (1882).
-PROV.
1) till 2; särsk.: prov (se d. o. 4, 5) på (viss) skrift; äv. till 2 c: prov på (skrift med viss) handstil. Under det att de bevarade skriftprofven från Memfisperioden blott utgöras af hieroglyfinskrifter på de fasta minnesmärkena, finnes (osv.). Boëthius HistLäsn. 1: 23 (1895). De på olika håll bevarade skriftproven från de i (kärleks-)affären inblandade personerna. HT 1930, s. 538. Svenska skriftprov 1464—1828. Swedlund o. Svenonius (1938; boktitel). TT 1941, IndEkon. s. 132 (om prov på skrivmaskinsskrift).
2) (numera mindre br.) till 5 (o. 6).
a) prov (se d. o. 1 b) på förmågan att skriva (se skriva, v. 10), provskrivning; äv. konkret(are), särsk. i fråga om förelagd uppgift. Man sysselsatte sig på sammankomsterna (inom en studentförening) .. med Latinska talöfningar och täflingar i Svenska skriftprof. Wirsén i 3SAH 2: 151 (1887).
b) prov (se d. o. 5 a) på författarskap (inom viss genre). Detta mitt ypperliga skriftprof i den erotiska stilen (dvs. kärleksbrev) blef aldrig afskickadt. Braun Calle 136 (1843).
(8 ?) -PULPET. (†) pulpet varpå man lägger aktuella skrifter? I DomProsteRummet .. 1. skrift Pulpet l. Spelbord af Ek l. Skrifbord af dito. BoupptVäxjö 1828.
-RAD. rad av l. med skrift, rad; jfr skriv-rad. Almqvist GrSpr. 17 (1837).
(6, 8 a) -RELIGION. i sht rel.-hist. religion som har heliga, kanoniska skrifter. FrämRelUrk. 1: 2 (1907).
-RULLE. rulle av pergament l. papyrus o. d. med skrift, bokrulle. Adler Meyer 349 (1894).
(6, 8 a) -RUM, sbst.1 (sbst.2 se skrift, sbst.2 ssgr). (numera föga br.) skriftställe, bibelställe; jfr rum, sbst.3 20. NDA 1861, nr 277, s. 2.
-SAKKUNNIG~020.
1) till 2; särsk.: sakkunnig i fråga om skriftundersökning, särsk. i substantivisk anv.: skriftexpert. AB 1898, nr 21, s. 3.
2) (tillf.) till 6, 8: litterärt kunnig, skriftlärd (se d. o. 2). Söderberg 10: 117 (1903, 1921).
-SAKKUNNIGHET~0102 l. ~0200. [jfr -sakkunnig] (mera tillf.) sakkunskap i fråga om skriftundersökning; jfr -expertis. Östergren (1939).
(8) -SAMLARE. samlare av skrifter; jfr bok-samlare. UpplFmT 41: 151 (1927).
(8) -SAMLING.
1) samling (se samla 1 h) av skrifter; jfr bok-samling. Fryxell Ber. 9: 157 (1841).
2) samling (se samla 1 h δ α‘) av skrifter. Skrift-Samling. Berghult (1768; boktitel).
(8) -SERIE. jfr serie i; särsk. om en av samfund, sällskap, institution o. d. utgiven fortlöpande följd av skrifter, publikation; jfr skrift, sbst.1 8 c. VTLifsfr. 1: Omsl. 4 (1897).
-SIDA. sida (av skrivblad, runsten o. d.) försedd med l. avsedd för skrift. UB 1: 669 (1873). Friesen (o. Grape) CodArg. 111 (1928). SträngnHist. 113 (1959; på runsten).
-SIGILL. [jfr t. schriftsiegel] (i fackspr.) sigill med skrift (inskrift l. namn o. d.). NF 14: 1019 (1890).
-SKILJANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som användes för interpunktion, skilje-. Skrifftskilliande Teckn. Arvidi 210 (1651).
-SKILJNING. (†) interpunktion. Arvidi 219 (1651).
(2 d) -SNIDERI. [jfr t. schriftschneiderei] (†)
1) stilsnidning; anträffat bl. i ssg.
2) konkret: stilsnideri. Wollin Stilgjut. 11, 12 (i handl. fr. 1738). 2RARP 12: 499 (1741).
Ssg: skriftsnideri-verk. (†) till -snideri 1 (o. 2); = -snideri 2. Wollin Stilgjut. 13 (i handl. fr. 1739).
(2, 8) -SPRIDARE. särsk. till 8: spridare av skrift(er); särsk. pregnantare.
a) (i sht i skildring av ä. förh.) spridare av religiösa skrifter, kolportör. Pietisten 1856, s. 95. (Traktatsällskap o. missionsföreningar) utsände ”kolportörer” först som skriftspridare, sedermera som folkpredikanter. 2NF 18: 681 (1912).
b) (mera tillf.) i sht jur. om person som sprider skrift(er) gm saluföring. Rönblom Tryckfr. 55 (1940).
(2, 8) -SPRIDNING. särsk. till 8: spridning av skrifter. Pietisten 1856, s. 96. Förutom genom predikande och skriftspridning söker inre missionen äfven verka för barnen genom söndagsskolor, barnhem (m. m.). 2NF 18: 681 (1912).
-SPRÅK.
1) till 3: språk som användes i skrift, skrivet språk; särsk. om sådant språk betraktat ss. en, av den skriftliga (uppteckningen o.) traderingen betingad, särskild form av språket (inom ett land o. d.), litteraturspråk, riksskriftspråk; äv. mer l. mindre liktydigt med: riksspråk; jfr bok-språk, läs-språk(et). I Grekiskan har mer än en Dialect varit nytjad som skriftspråk. Trendelenburg GrSpr. 256 (1801). Riksspråk (äfven, men mer eller mindre olämpligt, kalladt högspråk, statsspråk, officiellt språk, litteraturspråk eller — mycket oegentligt och tvetydigt — skriftspråk). Noreen VS 1: 26 (1903). Man (kan) icke .. avgöra den exakta tidpunkten för o-formens genomslag hos nog(h)on i Ol. Petris skriftspråk. AntT XX. 7: 113 (1919). Talspråket röner i våra dagar mycket större inflytande av skriftspråket än tvärtom skriftspråket av talspråket. Danell SvSpr. 7 (1927). särsk.
a) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om norskt riksmål l. bokmål. Det nu i Norge rådande Danska skrift- och umgängs-språket. Rydqvist SSL 4: 527 (1870). 1MinnNordM XII. 3: 3 (1885).
b) (numera föga br.) i sådana uttr. som uppteckna i skriftspråk, uppteckna i skrift (se skrift, sbst.1 3). Vestgötalagen är .. den äldsta af våra landskapslagar, som upptecknats i skriftspråk. VLS 149 (1887).
2) (numera mindre br.) till 6: bibelspråk (se d. o. 2); jfr skrift, sbst.1 7. HdlPrestmGbg 1831, s. 28. Form 1952, s. 31.
Ssgr (till -språk 1): skriftspråks-form. 1) form av skriftspråk(et). Beckman SvSpr. 227 (1904). 2) form (se d. o. I 3 a, b) i skriftspråket; skriftspråklig ordform. I många fall avviker ett ords skriftspråksform från dess form i det talade språket. Kræmer Språkfr. 37 (1858). 2NF 32: 1180 (1921).
-mässig. som hör hemma i l. står i överensstämmelse med bruket i skriftspråk(et), skriftspråklig. Skriftspråksmässigt uttryck. Tamm AvlÄndAdj. 44 (1899).
-norm. norm gällande för skriftspråk(et). Skriftspråksnormer och talspråksnormer. Geijer (1934; titel på broschyr).
-ord. ord som (enbart l. företrädesvis) förekommer i skriftspråk(et). Cederschiöld Skriftspr. 300 (1897).
-prägel. prägel av skriftspråk. Geijer SkriftsprNorm. 34 (1934).
-präglad, p. adj. som har skriftspråksprägel. NysvSt. 1936, s. 93 (om ord).
-stil. skriftspråksmässig l. skriftspråkligt stil; i sht förr särsk.: sakprosa. Skriftspråksstilen (”normalprosan”). Cederschiöld Verbalabstr. 1 (1908). TSvLärov. 1941, s. 128.
-tradition. särsk. om den språkliga tradition som skriftspråk(et) representerar. Friesen ListerSten. 64 (1916).
-uttryck. jfr -språks-ord. Cederschiöld Skriftspr. 101 (1897).
-vändning. jfr -språks-ord. Cederschiöld Skriftspr. 308 (1897).
-SPRÅKIG. [till -språk] (mindre br.) skriftspråklig. SvD(A) 1961, nr 190, s. 8 (om fras). Därs. 1972, nr 124, s. 8 (om syntaktisk konstruktion).
-SPRÅKLIG. [jfr -språk] som tillhör l. överensstämmer med l. utmärker l. har avseende på skriftspråk(et). De senast förgångna århundradenas skriftspråkliga framåtskridande. Cederschiöld Skriftspr. 33 (1897). Skriftspråklig tradition. Uppl. 2: 499 (1908). En .. skriftspråklig prägel. StNordFilol. XXVII. 1: 66 (1937). (Elfstrand o.) Gabrielson 136 (1945; om ordform).
-STAV.
1) (†) skrifttecken, bokstav. JTBureus (1602) hos Schück VittA 1: 64.
2) (i sht om (ä.) utländska förh.) stav med (l. avsedd för) skrift. I ett vakttorn .. vid mellersta Etsin gol (i Mongoliet) framgrävdes .. en rulle av 78 skriftstavar lagda sida vid sida och hopfästade med snören. Ymer 1935, s. 137 (om trästavar funna vid utgrävningar i Mongoliet).
-STEN. [jfr t. schriftstein] (†) = skriv-sten; jfr -agat, -jaspis. Weste FörslSAOB (c. 1815).
-STIL. (†) skrivstil (se d. o. 1). Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 131.
(3, 8) -STRID. strid i skrift l. med skrifter, pennfäktning. KrigVAT 1843, s. 268.
(2, 6, 8) -STUDIUM. särsk.
1) (numera mindre br.) till 2 c: studium av (skrift med hänsyn till) handstil(ar). KKD 9: III (1913).
2) till 6, 8 a: studium av den heliga skrift l. skrifterna; bibelstudium; särsk. i sg. best. TheolT 1863, s. 178. IllRelH 574 (1924; om studiet av buddistiska skrifter).
-STYCKE. [jfr t. schriftstück] (numera mindre br.) till 2 (o. 6, 8): skriftalster. Det gamla (lat. uttrycket) habent sua fata libelli, skriftstycken äro ödets kastbollar. Topelius Vint. II. 2: 43 (1882). Hallström G3 145 (1918; om skrivelse). Det äldsta skriftstycke av .. (Victoria Benedictssons) hand, som veterligen finns bevarat, är ett lyckönskningspoem. Böök i 3SAH LX. 2: 18 (1949).
(8) -STÄLLANDE, p. adj. [sannol. retrograd bildning till skriftställare] (numera bl. tillf.) som utövar skriftställarverksamhet; äv. med sakligt huvudord: som innebär författarverksamhet. (Lag-)Comiteerna (på 1200—1300-talen) synas mera haft ett granskande, än skriftställande uppdrag. Wieselgren SvSkL 2: 280 (1834). Palmær Eldbr. 202 (c. 1840; uppl. 1886; om person). Skriftställaren själv med sin likaledes skriftställande maka och ett glas premiärchampagne. VeckoJ 1972, nr 44, s. 33 (text under bild).
-STÄLLARE, se d. o.
(2, 6, 8) -STÄLLE. särsk.
1) till 6, 8 a: bibelställe; jfr skrift, sbst.1 7. Anförda skriftställen. Wulf Köppen 1: 11 (1799).
2) (mera tillf.) till 8: ställe i (viss) skrift. HT 1931, s. 173 (om ställe i handskrift).
(3) -STÄLLNING, sbst.1 (†) ordföljd i skrift(språket). Hof PhilosGr. 18 (1782).
(8) -STÄLLNING, sbst.2 [sannol. retrogad bildning till skriftställare; jfr dock äv. t. schriftstellung] (†; se dock slutet) skriftställeri. SvLitTidn. 1820, sp. 752. särsk. (ny anv.) med bibegrepp av: ställningstagande i skrift(er). Skriftställning. Myrdal (1968; titel på samling av artiklar).
(3) -SVENSK. (†) som förekommer i svenskt skriftspråk. Kræmer Diam. VIII (1857; om böjningsform).
(3) -SVENSKA. i sht språkv. svenskt (riks)skriftspråk. Atterbom Siare VI. 1: 138 (1852). jfr riks-skriftsvenska.
-SYSTEM. av skrifttecken o. deras användning konstituerat system för skrift. Iduna 9: 337 (1822). Det phonetiska skriftsystemet erkänner .. inga diphthonger såsom beståndsdelar af alphabet. VetAH 1855—56, s. 41. Med det grekiska och delvis också det romerska alfabetet som förebild skapade goterna ett nytt skriftsystem, upptagande 24 bokstavstecken. SvFolket 1: 192 (1938).
(2 d) -SÄTTARE. [jfr t. schriftsetzer] (†) sättare. Schultze Ordb. 3926 (c. 1755).
-TAVLA. (numera bl. mera tillf.)
1) skrivtavla (se d. o. 1). HantvB I. 1: 441 (1934).
2) tavla med skrift. Rüdling Suppl. 527 (1740). I .. (ett kungligt) bibliotek i Ninive .. påträffades en mängd små skrifttaflor, som afhandlade det assyriska teckensystemet. Tegnér Niniv. 29 (1875).
-TECKEN. om vart o. ett av de tecken som användes för att skriva, tecken använt för skrift; bokstav. Möller (1807). De kinesiska skrifttecknen. 2UB 10: 113 (1906).
-TELLUR. [jfr t. schrifttellur] (numera föga br.) sylvanit (vars kristaller bilda skriftliknande mönster). Erdmann Min. 189 (1853). Rebau NatH 3: 45 (1879).
(6, 8 a) -TEOLOG. (numera mindre br.) teol. = bibel-teolog b. BtBiblTheol. 1: IX (1863). 2NF 5: 848 (1906).
(6, 8 a) -TEOLOGI. (numera mindre br.) = bibel-teologi b. BtBiblTheol. 1: VII (1863). 3NF 8: 1128 (1928).
(6, 8 a) -TEOLOGISK. (numera mindre br.) adj. till -teolog o. -teologi. Skriftteologisk skola. NF 2: 93 (1876).
(2, 6, 8) -TOLKARE. (skrift- 1764 osv. skrifte- 1946) särsk. till 6, 8 a: bibeltolkare (se d. o. 1, 2); exeget; äv. bildl. Fem Skrifttolkare, hvilka, såsom blott Philologer betragtade, äro Män af första Classen i den lärda verlden. SvMerc. 1764, s. 867. Fred. Eberh. Boyssen .. är en bekant Skrift-tolkare, och söker en Theologisk Profession (i Greifswald). Därs. 1765, s. 475. Sedan pollenanalysen .. blivit torvmossforskningens oumbärliga trotjänare och skriftetolkare, är det (osv.). TurÅ 1946, s. 70.
-TOLKNING.
1) (numera bl. mera tillf.) till 2: (ut)tolkning av skrift; särsk. till 2 c, om tolkning av ngns handstil med hänsyn till upplysningar som den antas kunna ge om hans karaktär (jfr grafologi a). (Sv.) skrifttolkning (t.) Entzifferung. Klint (1906). 2NF 10: 86 (1908; i fråga om handstil).
2) till 6, 8 a: bibeltolkning; särsk. motsv. bibel-tolkning 2 a; äv. oeg. l. bildl. SvMerc. 1765, s. 173. Ordet negligé .. fann jag .. således uttolkadt på latin: nihil adjumenti ab ornatu ad pulchritudinem ejus adest ..; men för att få veta hvad denna skrifttolkning egentligen vill säga på svenska, så (osv.). CCGjörwell (1792) i MoB 2: 43.
(2, 3) -TRADITION. tradition i (fråga om) skrift l. skriftspråk; i skrift fixerad språklig tradition; äv. konkretare, om enskilt fall l. om resultat av sådan tradition. SoS 1907, s. 54. Troligen föreligga .. (i vissa o-skrivningar av kort å) endast skrifttraditioner. AntT XX. 7: 39 (1919). När skriftspråket .. blir allmän eller någorlunda allmän egendom, .. först då kan den fasta skrifttraditionen till fullo göra sitt inflytande gällande. Rig 1943, s. 33. Skrifttraditionen griper mycket ofta in i traditionsbildningen. Arv 1949, s. 12.
(2, 6) -TYDARE. särsk. (mera tillf.) till 2: grafolog. HT 1933, s. 331.
(2, 3, 6, 8) -TYP. typ av skrift; särsk.
1) till 2: typ av skrivstil. TSvLärov. 1942, s. 264.
2) (mindre br.) till 2, 3: tecken(typ) använd i skrift. Skriftens egenart och skrifttypernas växlande storlek i olika ställningar (komma i detta kapitel) att granskas. Friesen (o. Grape) CodArg. 1 (1928).
(2, 6, 8) -UNDERSÖKNING ~0020. särsk. till 2, om undersökning (företagen av skriftexperter) av skrift i samband med rättegång; jfr -expertis. FörhSvAdvSÅrsmöte 1911, s. 127. 2NF 38: 369 (1926).
(8) -UTBYTE~020. skriftbyte. Fennia XLII. 1: 22 (1921).
(6, 8 a) -UTLÄGGNING~020. utläggning av den heliga skrift l. skrifterna. Melin JesuL 3: 113 (1849). Brilioth SvKyrkKunsk. 212 (1933).
(3, 6, 8) -UTSAGA~020. särsk. (teol.) till 6, 8 a: bibelutsaga. BtBiblTheol. 2: 66 (1863).
(8, 8 c) -UTSKOTT~02 l. ~20. i samfund o. d.: utskott som svarar för l. främjar utgivning l. spridning av skrifter l. skriftserie(r); särsk. om sådant utskott dels i svenska kyrkans centralråd l. den tidigare motsvarigheten härtill, diakonistyrelsen, dels i samfundet Pro fide et christianismo. StadgProFideChrist. 1871, s. 7. SvD(A) 1961, nr 65, s. 5 (i diakonistyrelsen).
(2, 3) -VAN. (numera mindre br.) van vid skrift (o. van att skriva); jfr skriv-van. JTBureus (1602) i 3SAH 23: 295.
(2, 3) -VANA. vana i fråga om skrift; skrivvana. NordTBB 1939, s. 39. Bakom de bevarade laghandskrifterna kan man skymta ett äldre skikt med samma från Norge influerade skriftvanor, som utmärker det äldsta fragmentet av Äldre Västgötalagen. IllSvLittH 1: 42 (1955).
(2, 3, 5) -VERK. (numera mindre br.) skriftalster. (En) Skatt af lärdom och konst, der, ur troget bevarade skriftverk, / Talade tusendetals till din (dvs. bibliotekarie P. F. Aurivillius’) själ mångröstade bilder / Af århundradens ljus och mörker. Atterbom Lyr. 3: 188 (1829). Ju mera behofvet af större skriftverk ökades, desto mindre tillfredsställande blef .. denna .. tidsödande skrift (näml. hieroglyfskriften). 2UB 10: 116 (1906).
(5, 8) -VERKSAMHET. särsk. (†): skriftställarverksamhet. KrigVAT 1851, s. 383.
(6, 8 a) -VIDRIG. (numera föga br.) som strider mot den heliga skrift (motsatt: skriftenlig). Thomander 1: 413 (1830; om åsikter). En förnuftsstridig, skriftvidrig dogmlära (näml. kalvinismen). Framtiden 1877, s. 362.
Avledn. (numera föga br.): skriftvidrighet, r. l. f. NF 1: 1094 (1876).
(8 b) -VISANDE, m.||ig. (†) = -visare. BoupptSthm 1678, s. 1154 a (1671).
(8 b) -VISARE. (†) = sedel-visare. FinKyrkohSP 2: 116 (1645). BoupptSthm 1686, s. 819 a, Bil.
(6, 8 a) -VRÄNGARE. (numera föga br.) person som förvränger den heliga skrift. Wikforss 2: 547 (1804). Heinrich (1828).
-VÅG. [jfr t. schriftwaage] (i fackspr.) (vågliknande) instrument för mätning av det tryck som vid skrivning för hand åstadkommes mot papperet. VetenskIDag 62 (1940).
-VÅRDARE.
1) (mera tillf.) till 2 c: person (lärare o. d.) som tillser att skrift l. handstilar vårdas l. som verkar för vård av skrift osv. Såsom skriftvårdare anlitas (teckningslärarnas) .. sakkunskap allt mindre. TSvLärov. 1950, s. 89.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 8; i Götiska förbundet: (sekreterare o.) arkivarie. Hjärne GötFörb. 105 (i handl. fr. 1811).
-VÄRDIG. (†) = skriv-värdig. Ifrån H. K. M:tt haffue vij sedan inge tiender sport, som visse eller schrifftverdigh ähre. GOxenstierna (1626) i OxBr. 3: 94. JCederhielm (1707) i KKD 6: 27. —
-VÄSEN(DE). [jfr t. schriftwesen]
1) till 2: om sammanfattningen av det som har samband med skrift. Adler Meyer 578 (1895). Form 1949, s. 115.
2) (numera bl. mera tillf.) till 5, 6, 8, om sammanfattningen av det som har samband med litteratur l. litterär verksamhet; jfr bok-väsen 1. Det var .. en .. literatur, liknande vår akademiska, meddelad alltid muntligen, men enskildt handskrifven, som utgjorde Judarnes skriftväsen efter fångenskapen. Agardh ThSkr. 1: 32 (1842, 1855).
(8 b) -VÄSKA. (†) väska för dokument l. brev o. d. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 226 (1834).
(8 b) -VÄXLA.
1) brevväxla, korrespondera; äv. (o. numera nästan bl.): sända skrivelser l. officiella brev l. noter o. d. till varandra l. utväxla skrivelser osv.; ha l. ta kontakt med varandra gm skrivelser osv. (jfr 2); äv. i uttr. skriftväxla med ngn, brevväxla l. korrespondera med ngn resp. utväxla skrivelser osv. med ngn l. ha l. ta kontakt med ngn gm skrivelser osv. ÅgerupArk. Brev 28/10 1711. Det war den tiden då min flicka ännu ej war min, då vi skriftväxlade blott några gånger om året. Geijer Brev 117 (1811). Ingen ting blef afgjordt eller bewist (efter det muntliga förhöret). Nu började ett långwarigt skriftwexlande, dels med konungens beskyllningar och Sparrens förswar, dels .. med förslag till en förskrifning. Fryxell Ber. 4: 115 (1830). Både danskar och norrmän hava varit ytterligt rädda att något .. skall läcka ut (om den föreslagna byteshandeln), så rädda att de absolut vägrat att skriftväxla i frågan. Hamilton Dagb. 2: 41 (1917). SFS 1928, s. 87 (: med).
2) [specialanv. av 1] (numera mindre br.) utväxla skrifter mot varandra i rättegång; i skrifter l. skrivelser föra talan mot varandra l. plädera för olika saker (inför avgörande instans); förr äv. allmännare: i skrift (se skrift sbst.1 3) polemisera (mot varandra) l. diskutera (med varandra); äv. närmande sig bet.: gm skrivelser l. i skrift plädera för sin åsikt o. d. Jämwähl påmintes (i lagkommissionen), huru såsom parterna skola skrifftwäxla. FörarbSvLag 1: 422 (1693). Öfver-directeuren Faggot .. begärte at få stifta une Academie pour la langue Suèdoise, hvarom jag skriftvexlade med honom inför Cantzli-Collegium och utvärckade afslag. Höpken 1: 382 (1768). Af hvad redan är skriftväxladt i detta ringa ämne, är Publiken utan tvifvel tilräckligt i stånd satt at sjelf döma om dessa uttryck .. äro goda eller ej. Kellgren (SVS) 5: 533 (1791). Hörs ingen ting om vår ifriga tvist med Neapel? Gud ske lof, at det är så aflägset. Mot grannen (dvs. Ryssland), som kanske tilställt altsammans (dvs. den armfeltska konspirationen), lär man ej så strängt skriftväxla. Porthan BrCalonius 151 (1794). (Sv.) skriftvexla, .. (fr.) écrire l’un contre l’autre; plaider par écrit. Schulthess (1885).
(8 b) -VÄXLARE. [jfr -växla] särsk. (†) polemiserande författare; jfr -växla 2. Dalin Vitt. II. 6: 21 (1736).
(8 b) -VÄXLING. (skrift- 1660 osv. skrifte- 16871713)
1) brevväxling l. korrespondens o. d.; särsk. (o. numera nästan bl.): (kontakt gm) utbyte av skrivelser l. officiella brev l. noter o. d.; notväxling; äv. konkret(are), särsk. om de brev l. skrivelser osv. som ingå i brevväxling osv. Stiernman Riksd. 1371 (1660). Skriftvexling! .. hur kan sådant låta sig göra mellan en ung man och en ung flicka, som ej äro förlofvade med hvarandra! Blanche Tafl. 1: 76 (1856). Ordföranden (i vägstyrelsen) åligger att ombesörja vägstyrelsens skriftväxling, mottaga alla till styrelsen ställda framställningar (m. m.). SFS 1934, s. 435. Genom skriftväxling på torsdagen har handelsöverenskommelsen mellan Sverige och Japan förlängts att gälla för tiden 1 april 1964 t o m 31 mars 1965. DN(A) 1964, nr 219, s. 10.
2) [specialanv. av 1] jur. i fråga om parter i rättegång o. d.: utväxling l. ömsevis ingivande av skrifter l. skrivelser; äv. konkret(are), särsk. om ifrågavarande skrifter; äv. bildl. (jfr 3). FörordnRättegDomcap. 1687, § 19. Injurier och förgripelser som emellan Adelige personer och deras wederlikar uti skriftwäxlingar inför Collegier, Domare och Exsecutorer, brukas och förelöpa, förstås och dragas icke under Duels Placatet. Flintberg Lagf. 5: 405 (1803; i referat av kungl. brev fr. 1714). I den skriftvexling, som i tryck utgafs och igenom hvilken judarne ansågo sig rentvagne (från viss beskyllning), fördes .. ett ovärdigt .. språk. Strindberg SvFolk. 2: 268 (1882). Minnesskr1734Lag 2: 1145 (1934).
3) [eg. bildl. l. utvidgad anv. av 2] (numera föga br.) debatt l. polemik l. gräl i skrift; pennfejd, pennfäkteri. Schück VittA 3: 353 (i handl. fr. 1678). Regeringzformens grundsanningar äro väl de aldra otjänligaste och oangenämaste ämnen för skrift- och ordväxling. 2RARP 19: Bil. 119 (1755). Jag anser .. för min största dårskap, att jag (vid alltför kritiska recensioner) lät den första hettan förleda mig till lika onyttiga, som tidsförödande skriftvexlingar. PDAAtterbom (1823) i 2Saml. 27: 88. Cavallin (1876).
-YTA. (i sht i fackspr.) yta med (l. för) skrift. Friesen (o. Grape) CodArg. 85 (1928; i handskrift). IllSvLittH 1: 16 (1955; på runsten).
(8) -ÄGANDERÄTT~1002. (numera bl. mera tillf.) äganderätt till skrift(er); särsk. om litterär upphovsmannarätt, auktorsrätt. Hedin Ludv14Tid. 8: 22 (1895).
-ÄMNE. (†) ämne att skriva (se skriva, v. 10) om; anträffat bl. om ämne för skönlitterärt författarskap, närmande sig bet.: litteraturalster. Betagom .. icke (de fanatiska svärmarna) möjligheten .. at kan hända en dag försona sina Läsare genom värdigare skriftämnen. Kellgren (SVS) 5: 177 (1788).
B (numera bl. ngn gg, med ålderdomlig prägel): (2 d) SKRIFTE-GJUTANDE, n. (†) = skrift-gjuteri 1. ASScF 1: 557 (i handl. fr. 1649).
-ORD, sbst.1, -TOLKARE, se A.
(6, 8 a) -VIS, adj. (†) skriftlärd (se d. o. 1). Skrifte-wisa män. Frese Pass. 124 (1728).
-VÄXLING, se A.
Avledn.: SKRIFTA, v.1 (numera bl. tillf.) till 2, 3: framföra (ngt) i skrift, (ned)skriva (ngt). Han (dvs. den som väl tagit kandidatexamen) bryr sig ej om lärdom som talas eller skriftas, / Han tänker blott på giftas. Runeberg (SVS) 2: 148 (1831).
SKRIFTLIG, se d. o.

 

Spalt S 4819 band 26, 1973

Webbansvarig