Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LAPIDAR lap1ida4r, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. t. lapidar, eng. lapidary, fr. lapidaire; av lat. lapidarius, avledn. av lat. lapis (gen. -idis), sten; jfr LAPIS]
som har avseende på inskrifter; utom i ssgr bl. (i skriftspr.) om skriftlig (ngn gg muntlig) framställning: lapidarisk (se d. o. 2). En strof, så enkel, så lapidar, så genialt frasfri, att (osv.). Böök SvStud. 85 (1913). Det klassiskt religiösa språkets enkla och lapidara kraft. SvD(A) 1932, nr 233, s. 5.
Ssgr (i skriftspr.): LAPIDAR-LITTERATUR. (†) litteratur bestående av inskrifter. SvLittFT 1833, sp. 316. —
-SKRIFT.
1) (numera knappast br.) i sten huggen inskrift. Dalin (1871). Ekbohrn (1904).
2) (numera knappast br.) = -STIL 1. ConvLex. 6: 457 (1833). Gynther ConvHlex. (1846).
3) (tillf.) = -STIL 2. (Pehr Thams) originella skrifsätt .. har charakteren af lapidarskrift och drag af snille. BL 18: 185 (1850). —
-STIL.
1) sådan bokstavsstil som begagnas i inskrifter på sten (bestående av uteslutande ”stora” bokstäver). Dalin (1853). SvUppslB (1933).
2) i fråga om skriftlig (l. muntlig) framställning: lapidarisk stil, stenstil. Norrmann Eschenbg 1: 85 (1817). Kallenberg CivPr. 2: 157 (1927).

 

Spalt L 276 band 15, 1939

Webbansvarig