| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MENSUR mänsɯ4r, r. l. m. l. f., best. -en, äv. -n; pl. -er; förr äv. MENSURA, f.
1) (†) uppmätning. Om Tiden och dess Mensur. Melanderhjelm Astr. 2: 115 (1795; rubrik). Gynther ConvHlex. (1846).
2) i sht farm. graderat (cylinderformigt) (glas)kärl för uppmätning av vätskors volym; mätglas. Kiellberg KonstnHandtv. Tenn. 3 (1753). VaruhbTulltaxa 1: 385 (1931).
3) (†) mått. Schmedeman Just. 430 (1665). Mechaniken, som handlar i allmänhet om krafters och effecters rätta mensurer och förhållande. Melanderhjelm PVetA 1782, s. 4. Därs. 1790, s. 6. — särsk. övergående i bet.: måttsenhet, måttstock; skala. Ännu är ej upfunnen någon viss mensur, hvarefter alla tonerna kunna determineras. Duræus Naturk. 100 (1759). Biberg 1: 146 (c. 1820).
4) mus. om den matematiska proportionen inom huvuddelarna av ett musikinstrument (t. ex. förhållandet mellan orgelpipors vidd o. längd, tonhålens plats på flöjten). Orgelpipa med trång, vid mensur, dvs. vars genomskärning är trång resp. vid i förhållande till pipans längd. Hvar (orgel-)stämma har sin egen Mensur. Hülphers Mus. 309 (1773). Hedlund Fiolsp. 19 (1906). Fornv. 1933, s. 234.
5) (om ä. förh.) mus. om (mätning av) noters tidsvärde; notvärde; förr äv. om (mensural)-notskrift. (Han sjöng) en Psalm el(le)r 2. om dagen, uthan någon mensur el(le)r noter. VDAkt. 1711, nr 416. Hvad som hörde til utförandet (av musik på 900-talet), såsom tact, mensur, med mera. VetAH 1748, s. 164. Valentin Musikh. 1: 121 (1900).
6) [urspr. om det avstånd varpå de stridande befinna sig från varandra] (om förh. i Tyskland) duell (mellan studenter) med blanka vapen (vanl. sabel); studentduell. Verd. 1887, s. 260. Höpken Momb. 10 (1908).
(jfr 2) -MÅTT. i sht farm. = mensur 2. FörslReglSjukvFält 1889, s. 217. TLev. 1906, nr 45 A, s. 2. —
(6) -ÄRR. (om förh. i Tyskland) ärr uppkommet efter sår som erhållits vid mensur. Henriksson Tyskl. 355 (1901).
Spalt M 802 band 17, 1944