Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SKAFT skaf4t, sbst.1, o. (ss. senare led i ssgr; se II) oböjl. adj.; ss. sbst. n. (VgFmT I. 2: 59 (i handl. fr. 1523) osv.), i bet. I 4 b äv. r. l. m. (Ekenmark Lb. 59 (1847: tuskaften, sg. best.), HantvB I. 8. 2: 39 (1940: engelsk tvåskaft)); best. -et resp. -en; pl. = (Stiernman Riksd. 362 (1586) osv.) ((†) -er SvLädSkoind. 1911, s. 85 (c. 1877; i bet. I 5 c); jfr äv. anm. 3:o nedan). Anm. 1:o Efter prep. användes i ä. tid äv. dat.-formen skafte. BtFinlH 6: 17 (1540; i bet. I 1 slutet). SvOrds. A 2 a (1604; i bet. I 2 a). VDAkt. 1737, nr 248 (i bet. I 5 i β). 2:o I gen. pl. användes i ä. tid äv. formen skafta. Triggie skaffta wäff. VarRerV 34 (1538; i bet. I 4 a). Från sådana uttr. l. motsv. ssgr har utlösts den i ä. tid i bet. I 4 b o. II ss. senare led i ssgr använda sidoformen -skafta (VarRerV 20 (1538: tweggieskaffta .. treggieskaffta; i bet. I 4 b), Fatab. 1907, s. 86 (c. 1540: fyreskaffte), BtÅboH I. 13: 267 (1638: fyraschaffta lärfft)). 3:o Den i nedan anförda källa förekommande pl.-formen skaftar är sannol. felaktig för skafter. Nemnich Waarenlex. 724 (1801: Knifskaftar).
Ordformer
(schafft 15561638. skaf- i ssg 1523 (: skaffor, ipf.)1612 (: skafförde, ipf.). skaft (-ff-, -d, -dt) 1523 osv. skapt 15331554, 1901)
Etymologi
[fsv. skapt, skaft; jfr fd., dan. o. nor. skaft, fvn. skapt, fsax. o. fht. scaft (t. schaft), feng. sceaft (eng. shaft); besläktat med gr. σκῆπτρον (se SCEPTER), σκᾶπος, gren, kvist, lat. scapus, skaft, stjälk, scopa, (ris)-kvist. — Jfr SCHAKT, sbst.3, SKAPOLIT, SKÄFTA, SKÄKTA, sbst.]
I. sbst.
1) kastspjut; numera bl. om den smala, rundformade (trä)stången på ett spjut. (Lat.) Hastile .. (sv.) skafft. VarRerV 35 (1538). Skafftet på .. (Goliats) spiwt war såsom itt wäffträä. 1Sam. 17:7 (Bib. 1541). Öfning i Wapn, och Skaft bemödar Ryggen och Armar. Stiernhielm Herc. 180 (1658, 1668). Götherna, eller de som bodde sunnan skog, höllos för mäst öfvade at skjuta med skaft. 1VittAH 1: 144 (1755). Att väl kunna fäckta, skjuta med Spjut, kasta Skaft, hålla Skölld, spänna Båge och rida Häst, voro .. (de gamla nordbornas) käraste öfningar i fredstider. Botin Utk. 88 (1757). Det urgamla spjutet upplevde under 1400-talet en renässans i en form med mycket långt skaft. .. Vapnet, som benämndes ”lång spets”, ”lång värja” eller ”pik” .., framkom först i Italien. Kulturen 1945, s. 26. — jfr SPJUT-SKAFT. — särsk. [fsv. halda a skapte l. skapteno] (numera bl. rättshist.) i uttr. som ange att vittnen (vanl. nämndemän) vid köp l. överlåtelse av fast egendom till stadfästelse vidrörde ett spjut(skaft) l. (i utvidgad anv., delvis övergående i 2) ett svärd(sfäste) l. dyl. (l. en stav); särsk. i uttr. hålla (up)på l. å (ngn gg äv. om) skaftet, äv. skaft; jfr 3. VgFmT I. 2: 59 (i handl. fr. 1523: hulle paa skaffthet). (Vittnena) betygha .. ath .. Lappiiockj godz samfelle try år lagbwdit och lagstondit warid hade och på fierde laghmandz ting lag(li)ca skött och skälad (dvs. lagligen överlåtet) med bart swärd å tingx bordit och tingx nempden å skaffte hollid epter fordoms pläghsedh. BtFinlH 6: 17 (1540); jfr anm. 1:o sp. 3330. Thessze godhe men som y nempdhen såthe och uppå skaffthet helle med mek (dvs. vice häradshövdingen) som ær Algudt y Kættilstorp, Sven Töresson (osv.). VgFmT II. 1: 33 (i handl. fr. 1552). SvFmT 1: 255 (cit. fr. c. 1625: om). I alla jordesaker, där jord .. såldes, byttes, bortgavs etc., måste alltid vara tolv fastar, som .. fäste kontraktet med påhållande på skaft av något gevär (dvs. vapen) eller någon stav. JStiernhöök (c. 1675) hos Almquist BtFamiljerH 77. Dannemän som med mig i rätten sutto och å skaftet höllo. HTFinl. 1954, s. 59 (1714). Detta förfarande (dvs. skaftfarandet) torde ha tillgått så, att fastarne — vanligen identiska med rättens ledamöter — fattat i skaftet på ett framräckt spjut, till tecken att samhället ville försvara den nye ägarens rätt. VästsvHembSt. 241 (1928). KultLexNordMedelt. 4: 193 (1959: hållit på skaftet av ett svärd).
2) om den långsmala (rundformade) del av en pil o. d. i vars ena ända spetsen sitter; vanl. allmännare, om den (runda, smala) mer l. mindre stångformade (stundom äv. med särskilt handtag försedda) del av en sak (i sht ett handredskap) som man griper om l. håller i o. som handkraften i första hand verkar på vid sakens användning l. förflyttning o. d.; (långsträckt) handtag; äv. om liknande del i mekanisk anordning som icke drives med handkraft; jfr 1. Skaftet på en hammare, slägga, kvast. Sätta skaft på en yxa. Vid hugget flög yxan av skaftet. Knivbladet har lossnat från skaftet. Fatta i l. om skaftet; jfr 1 slutet. Skaftet ligger bra i handen. Brödspade med långt skaft. Dom. 3: 22 (Bib. 1541; på svärd). En liten panne medt ett longt skafft. VgFmT I. 8—9: 91 (i handl. fr. 1554). Hillebårder med skafftt. Meyerson VapArboga 222 (i handl. fr. 1570). Yxor med skaft. PH 1: 778 (1729). Rinman 1: 785 (1788; i vattenhammare). Man förser borren på den skäret motsatta ändan med ett (tvärgående) skaft .. af trä, hvars längd stiger efter verktygets storlek ifrån 1 1/2 till 2 eller 3 fot. Eneberg Karmarsch 1: 144 (1858). Collan Kalev. 1: 78 (1864; om pilskaft). Skaft till filar, stäm-, svarf- och bildhuggarejern. SlöjdBl. 1887, nr 3 a, s. 4. Kastrull med löstagbart skaft. Östergren (1939). TNCPubl. 11: 23 (1947). — jfr BORR-, BORST-, DOLK-, FIL-, GAFFEL-, GREP-, HACK-, HAMMAR-, HARPUN-, HARV-, HORN-, HÅV-, JÄRN-, KASTRULL-, KLUBB-, KNIV-, KRATT-, KVAST-, LIE-, LJUSTER-, MEJSEL-, MÄSSINGS-, NAVAR-, NÅL-, PADDEL-, PANN-, PARAPLY-, PENN-, PIL-, PISK-, PÄRLEMOR-, RACKET-, SKED-, TRÄ-, YX-SKAFT m. fl. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt; särsk. i sådana innehållande uttr. hålla i skaftet (i l. utan förbindelse med yxa), betecknande dels att ngn gärna ser ngt (vågsamt l. farligt) utföras men icke själv vågar l. vill utföra gärningen l. ta ansvaret för densamma, dels att ngn har l. tar ansvaret l. ledningen för ngt l. tar itu med l. utför ngt; jfr d. G1R 8: 272 (1533). J såge gerna yxen såte i huffuedet på migh, men j wilie icke sielffue holla i skafftet. Svart G1 127 (1561; angivet ss. yttrat av G. I 1527). Alle wilia wäl hugga til, men ingen wil hålla j skaffte. SvOrds. A 2 a (1604); jfr anm. 1:o sp. 3330; jfr äv.: Alla wilja at yxan skall gå, men ingen wil hålla i skaftet. Rhodin Ordspr. 3 (1807). När så ankommer (i händelse av tvist med Danmark), vill ingen leggia sig uth för oss, uthan moste [vi] allena hålla i skafftet. RP 8: 136 (1640). Swärd föres bäst, när Herren håller i skafftet .. (dvs.) Krijgh går bäst för sigh, när Herren är sielfwer medh. Grubb 776 (1665). Kasta skaftet efter yxan, d. ä. ge alt förloradt. Rhodin Ordspr. 84 (1807). Kungen (är) tacksam för att Slatte håller i skaftet, när yxan börjar gå. Rydberg Vap. 270 (1891). (Topelius) var glad över företaget (att utge Finsk tidskrift). Den stora frågan var vem som ville hålla i skaftet och han trodde Estlander synnerligen ägnad därtill. Schybergson Estlander 380 (1916).
b) om handtag på trädgårdssax o. d.; stundom äv. om den med ögla för fingergrepp försedda delen av en saxskänkel. Holmström Ström NatLb. 2: 133 (1852; om handtag på trädgårdssax). Midten på saxen, där niten går igenom, kallas skölden. .. Ofvanför niten ha vi skaften eller handtagen som sluta med en ring. Hector Husg. 84 (1904).
c) (i sht i fackspr.) om den (långsmala) mellan fot o. kupa resp. ljushållare osv. befintliga delen av en nattvardskalk l. ljusstake o. d., avsedd att (om)fattas med handen. Hildebrand KyrklK 106 (1875; på nattvardskalk). Lindblom Rokokon 205 (1929; på ljusstake). SvUppslB 21: 853 (1934; på pokal av metall l. glas).
d) (numera bl. tillf.) i mer l. mindre bildl. uttr. (jfr a, 5, 6); särsk. dels släppa skaftet, lämna ledningen, ”släppa greppet om rodret” l. dyl., dels slå till med skaftet, betecknande ett grovt o. klumpigt angrepp (i skrift), dels flyga av skaftet, bli alltför självsäker l. självrådig l. ta sig alltför stora friheter o. d. R. Cantzleren mente, att om man sätter sigh öfver stathen, så skall man hisna, när man ingen uthvägh veet till medel. Skall det ruere (dvs. gå omkull), så må det ruere uthaf sigh siälf, och en må då sleppa skaftet. RP 9: 71 (1642). Om bonden skall proponera oss (dvs. adeln) conditiones och hwad wij göra skola, så går thet ifrå skafftet til hufwudet. RARP 6: 74 (1657); jfr HUVUD 4 a, 6. Theorells (förslag till adress till regeringen var) ännu värre (än Lindebergs), såsom en ”derber Keil” (dvs. grovhet) i hans vanliga manér: att slå till med skaftet. Liljecrona RiksdKul. 34 (1840). Skojarpojkarne .. tyckte bra om, att Stor-Lasse kom dit och satte litet bävan i skräddarn, för annars hade den spinken alldeles flugit av skaftet. Högberg Storf. 200 (1915).
3) [jfr 1 slutet] (gm skafthållning given l. erhållen) fasta (se FASTA, sbst.1 1); äv. konkret: fastebrev; särsk. i sådana mer l. mindre tautologiska uttr. som skaft och skäl l. skötning l. sköte; numera bl. i ssgn SKAFTE-BREV. VgFmT II. 1: 29 (i handl. fr. 1534: skapth oc skäll). Därs. 35 (i handl. fr. 1553: skaffth och skiöttningh). Iach giffuer .. (min ställföreträdare ss. häradshövding) fulmacht ath han vpå ett satt häretztingh schafft och schäll härupå (dvs. på gården) giffue mhå och thet medt sitt breff och segill bekräfftige. MTorstensson (1562) i BtFinlH 4: 57. Kyrkoh. .. Lars Lanerius anhöll om skaft på sin tomt. LidköpRP 16/10 1678. (Gud sade till Adam:) Gack, intag alla land, / Jagh får tigh Skaft och Sköt, beskrefwit medh min hand. Spegel ÖPar. 51 (1705). (Jord som) är kommen i 3die Led utan klander, efter ärhållit laga Skafft och Skiöte (kallas odaljord). Œdman Bahusl. 55 (1746). jfr: Att erhålla fasta på ett jordköp, heter ännu i Wärends-målet att få skaft eller att få bref och sköte. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 404 (1868).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., d., fvn., t. o. eng.; sannol. med tanke på solvkäppens likhet med ett spjut(skaft); jfr äv. feng. websceaft, vävbom] vävn. om var o. en av de två vågrätt hängande, tunna ribbor (vanl. av trä) i en vävstol mellan vilka solven äro lodrätt fästade, solvkäpp; numera vanl. i utvidgad anv., om den anordning för åstadkommande av skälbildning som består av två solvkäppar o. mellan dessa fästade solvtrådar, tillsammans utgörande en i vävstolens överdel upphängd helhet förbunden med en trampa på så sätt att vid dennas nedtrampande de varptrådar som omslutas av solven höjas, varvid ett skäl bildas; i sht förr äv. med särskild tanke på l. enbart om solven. Skafftt — 11 paer. GripshInvent. 1555. Patron-papperets nytta är egenteligen til rättelse för den, som läser in mönstret (trär in upränningen i skaft, sked och träckwärck (dvs. harnesk)). Rothof 361 (1762). Sålf eller Skaft göras både af hamp-lintrå, eller som bäst är af tvinnadt ullgarn; ty det nöter minst kättingen. Nyrén KlädFabr. 130 (1783). Skaft .. (dvs.) Den inrättningen i en väfstol hvarigenom ränningen lyftes och sänkes. Weste FörslSAOB (c. 1815). Konstväfnader väfda i vanlig väfstol med 4 skaft och 4 trampor. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 17. I de flesta fall anbringas mellan sträckbommen och skaften två skälkäppar. Varulex. Beklädn. 70 (1945). — jfr ATLAS-, BAK-, FASON-, FRAM-, GRUND-, HARNESK-, LÄRFTS-, POL-, SATS-, SOLV-, VÄV-SKAFT m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som väva ngt (äv., om vävnad, ) i så l. så många skaft, väv l. vävnad o. d. i (äv. om) så l. så många skaft, äv. så l. så många skafts väv, betecknande att så l. så många skaft användas l. använts vid vävningen. Triggie skaffta wäf. VarRerV 34 (1538); jfr anm. 2:o sp. 3330. En väf om 15 skaft. Ekenmark Hb. 62 (1820). (Finnarnas) vadmal äfvensom blaggarn väfvas alltid i 4 skaft. Nordmann FinnMellSv. XXVI (i handl. fr. c. 1836). Wetterbergh Penning. 398 (1847: går). Rum och väggar (i utställningslokalerna) prydas med .. väfnader, både i fyra och många skaft. SD(L) 1897, nr 456, s. 1. Handdukar och .. bordslinne i 6, 8, 10 eller flera skaft. KatalUppsLHemslöjdsutst. 1915, s. XI. jfr: Fruntimmerna (i Nora i Ångermanl.) .. vävde lärft, 16 skaft var en specialitet, den såldes i Stockholm. TurÅ 1948, s. 255; jfr b.
b) [sannol. utlöst ur sådana uttr. som så l. så många skafts väv (se a) l. sådana ssgr som FYRSKAFTS-LÄRFT; delvis möjl. substantivering av II] i ssgr betecknande vävnad som vävts med så l. så många skaft; se FYR-, TRE-, TVÅ-SKAFT m. fl.
5) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2, om ngt som gm sin (smala) form l. sin placering o. d. erinrar om ett skaft (i bet. 1 o. 2). VetAH 1769, s. 288 (om borrlägg på bergborr). (Ett) b med tvärstreck på skaftet. Landsm. 6: CXCIX (1888). (En fiskkrok) består af en längre arm (skaftet) och en bågformigt krökt kortare, som ändar i den med en eller flera hullingar försedda spetsen. 2NF 14: 1495 (1911). Sjön jag hållit som min runda spegel / på bryggans skaft. Gullberg Terzin. 50 (1958). — jfr BORR-, NYCKEL-, RAKET-, RIST-SKAFT. — särsk.
a) om den rörformiga del av en rökpipa som leder röken från piphuvudet till munnen. Serenius Ddd 2 b (1734). KatalÅhlénHolm 149: 235 (1955). — jfr MANDEL-, PIP-SKAFT.
b) i sht byggn. o. konst. om den del av en pelare l. kolonn som befinner sig mellan basen o. kapitälet. Möller 1: 1425 (1745). De i sandsten huggna kolonnerna (på slottet i Brieg) äro kortstammiga med glatta skaft. Hahr NordeurRenässArkit. 197 (1927). — jfr KOLONN-, PELAR-, PILASTER-SKAFT m. fl.
c) om den del av hand- l. fotbeklädnad som (från handloven resp. vristen) sträcker sig upp över armen resp. benet; i fråga om skodon äv. (i sht skom.) dels: ovanläder, nåtling, dels: bakstycke. Möller 1: 1425 (1745; på stövel). Strumpor af hwit ull, som böra hålla i längd fem goda qwarter, räknadt från hälen och til öfwersta ändan af skaftet. PH 6: 3959 (1756). Skodon, försedda med korta skaft och ressårer vid sidorna, få vanligen namn af lastiker eller pjexor. ArbB 70 (1887). Ett par laxfärgade glacé-handskar .. af hvilka den högras skaft var omslutet af ett tjockt guldarmband. Strindberg Hafsb. 2 (1890). 2NF 25: 1039 (1917; om ovanläder). Ovanlädersskärning förekommer såväl i kängor som lågskor. Därmed menas att framdelen på skon — ovanlädret — ligger fäst på skaftet (skons bakre del). Varulex. Beklädn. 340 (1945). — jfr BAK-, FRAM-, KÄNG-, SKO-, STRUMP-, STÖVEL-SKAFT m. fl.
d) mus. streck utgående från nots huvud; jfr HALS 6 n. Envallsson (1802). 2SvUppslB 19: 876 (1951).
f) tekn. vid synålsfabrikation: av nåltråd tillkapad bit av dubbel nållängd, varav två synålar framställas. UB 6: 181 (1874). 2SvUppslB 21: 700 (1952).
g) (i vissa trakter) om ledarm till fiskeredskap. Ahrenberg Roj. 197 (1901; på laxpata). Landsm. 1926, s. 24, 31 (från Västerb.).
h) (i sht i vissa trakter) om lägre o. mer l. mindre långsträckt bergarm som utgår från ett större berg. Tilas PVetA 1765, s. 60 (från Härjed.). Då man från sjön bestiger det från (den lodräta berg-)kanten nedskjutande ”skaftet” af berget (Ramanpakte i Arjeplog) .. så (osv.). TurÅ 1894, s. 5. Färden bör .. ställas till en fornborg, som ligger vid ”skaftet” av det päronformade bergpartiet söder om Kyrksjön (i Grödinge). Därs. 1918, s. 189; jfr i.
i) om skaftliknande växtdel: stjälk l. stam l. strå o. d.; numera oftast dels om stjälk som uppbär frukt l. (i sht bot.) blomma l. blomställning l. glandel l. sporkapsel o. d., dels om bladskaft (se γ). HovförtärSthm 1653, s. 388 (om stjälk hos rödlök). Then Fruchten man förwahra wil, är bäst at man then medh Skafften afplockar. Risingh LandB 47 (1671). Af Angelica .. taga .. (lapparna) ej roten, utan allenast skaftet. TÅbo 1772, s. 100. NF 5: 1254 (1854; om glandelskaft). Fries SystBot. 277 (1897; uppbärande sporkapsel). Blommorna .. (hos Primula Sieboldii) äro samlade i rika flockar på 15—20 cm höga, upprätta skaft. Holzhausen Vårblmr 83 (1924). — jfr AX-, BLOM-, FLOCK-, FRUKT-, FRÖ-, GLANDEL-, KNIPPE-, KRON-, POTATIS-, ROV-SKAFT m. fl. — särsk.
α) (i Finl.) i uttr. gå i skaft, om säd: skjuta upp i (längre) strån; jfr LÄGG, sbst.1 2 c β slutet. Lönnrot 2: 286 (1880). FinSvStorordb. 567 (1968).
β) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) i uttr. i l. med skaft(et) l. med skaften (jfr α), i fråga om säd (särsk. utgörande tionde), betecknande att (axen sitta på strå o. att sålunda) säden är otröskad. (Prästen bör icke begära) utöffver thet som lagh och rätt ähr med then korntijenden han vill, att .. (sockenbönderna) skole före honom in i laden medt skaffttet. G1R 24: 521 (1553). Stiernman Riksd. 362 (1586: medh Skafften). 2RARP 7: 553 (1734: med skaft). Kan man dagligen gifva (fåren) säd i skaftet (låta förtära axet, då det ännu sitter på strået), är det så mycket bättre. TLäk. 1832, s. 171. Om församlings skyldighet att, ehuru tertialtionde icke i skaft utgöres, ändock uppföra tiondelada. 1NJA 1874, s. 296 (rubrik). Cederlöf FinlPrästEkon. 242 (1934: i skaftet; om förh. 1586).
γ) om den smala (mer l. mindre) trinda l. kantiga del av ett blad som uppbär bladskivan. Stundom är bladet icke omedelbart fästadt vid bålen med sin basis, utan genom en mellanliggande smalare eller bredare del, som kallas skaft. Hartman Fl. XXI (1820). På gränsen mellan kronbladens skaft och skiva. 2SvUppslB 4: 230 (1947). jfr BLAD-SKAFT.
j) (i sht i fackspr.) om skaftliknande del av människas l. djurs organism; särsk. dels om den nedåtgående smalare delen av hammaren (se HAMMARE, sbst.2 1 g), dels om den smala(re) mellersta delen av ett långsträckt ben i människo- l. djurkropp, diafys. Rosenstein Comp. 274 (1738; på hammaren). Brander NatH 6 (1785; om skaftliknande parti som förbinder bakkropp med mellankropp hos vissa insekter). Lårbenets .. skaft är jemförelsevis kort och tjockt samt de båda ändledknapparne stora och förlängda framifrån bakåt. Sundström Huxley 259 (1874). Bröstfenorna (hos marulken) .. sitta .. på temligen långa, rörliga och köttiga skaft. Lilljeborg Fisk. 1: 763 (1884); jfr ARM, sbst. II 2. (Sjöpennan har) ett med inre skelett försedt skaft, hvars nedre, nästan alldeles släta del .. står nedstucken i bottenleran. LfF 1900, s. 312. De sammansatta ögonen (hos skalkräftor) uppbäras af långa, rörliga skaft. 2NF 28: 1162 (1919). Det långa, relativt smala mittpartiet (av de långa benen), skaftet eller diafysen, (är) uppbyggd av kompakt bensubstans i form av ett rör, vars enhetliga hålighet .. är fylld av gul benmärg. Broman Männ. 1: 155 (1925). SvUppslB 13: 1075 (1932; om skaftliknande del av koloni av klockdjur). — jfr HYPOFYS-, HÅR-SKAFT m. fl. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) om manslem. (En landsknekt) slogh .. honom medt enn dagertt i lijffvet vnder skafftedt. HH XIII. 1: 245 (1566). Om man varder skadad i födsellemmen, så att han ej kan blifva barnfader, då bötes med sex marker silfver för hvar testikel. .. Om (lemmen) är af med skaftet .. bötes med aderton marker silfver. Schlyter GotlL 39 (1852).
β) zool. om långsmal (av en l. flera leder bestående) del av antenn. Thomson Insect. II (1862). Antennerna med 6-ledat skaft och äggformig, ej tillplattad klubba. Trägårdh Skogsins. 86 (1914; hos märgborrar). jfr ANTENN-SKAFT.
γ) om den elastiska del av en fågelfjäder varpå fanet sitter fästat. Hartman Naturk. 188 (1836). Äkta Ejderdun har mycket fina och svaga skaft. Ekenberg (o. Landin) 76 (1888). SvUppslB 9: 663 (1932). jfr BI-, FJÄDER-SKAFT.
δ) (numera bl. tillf.) om (utstickande) ben i kotlett l. skinka o. d. Rålamb 14: 115 (1690). Kotletter med långa skaft uti. Thomander TankLöj. 33 (1825).
6) [sannol. utgående från 2, med tanke på yx- l. hammarskaft o. d.; i vissa fall (särsk. i c—e) dock möjl. (åtm. delvis) utgående från 5 j] (ngt vard.) i uttr. på skaft(et) i jämförelser o. bildl. anv.
a) i sådana uttr. som ha huvud(et) på skaft (i sht förr äv. skaftet) l. med huvud(et) på skaft, äv. där är huvud på skaft l. huvudet är på skaft, betecknande att ngn är klyftig l. klipsk l. duktig o. d.; jfr HUVUD 2 a β. Han har det klyftigaste hufwud på skafftet som någon menniskia kan hafwa. SedolärMercur. 3: nr 9, s. 4 (1731). PT 1881, nr 190, s. 3 (: hafva hufvud på skaft). Der är hufvud på skaft .. (dvs.) godt hufvud på karl. Sundén (1888). Jag fann .. att tänkesättet (i Detroit) var ädelt och fördomsfritt, att hufvudet var på skaft och (osv.). CGohl i GHT 1895, nr 298 B, s. 2. Pojke eller flicka med huvudet på skaft sökes som biträde till vårt ritkontor. DN(A) 1963, nr 296, s. 33 (i annons).
b) (numera företrädesvis i Finl.) i sådana uttr. som ha (i sht förr äv. ) mun(nen), äv. tunga(n) på skaft (i sht förr äv. skaftet), betecknande att ngn är (resp. blir) munvig l. slagfärdig l. (alltför) pratför l. sladderaktig. Jag skyr, som för en päst, the onda qwinnors lag, / Som hafwa tapper mun på skaft i orda slag. Kolmodin QvSp. 1: 651 (1732). Tvi den konan, hvilken mun hon har på skaftet! och hvilken stämma! Stiernstolpe DQ 2: 67 (1818). Den, som denna gång hade tunga på skaft, för att begagna ett populärt uttryck, var en man, som annars .. rörde denna långsamt, afbrutet, nästan sväfvande på målet. Cygnæus 6: 531 (1843). Det var alt en tös, som hade mun på skaft. Österbottningen betänkte sig innan han fortfor, ty alla .. lyssnade till dem. Tavaststjerna HårdT 93 (1891). ”Micke rik fru?” Nu fick hamset (dvs. pigan) munnen riktigt på skaft: ”Tacka för det, hon som har processa’ åt sig allt hvad (osv.)”. Högberg Baggböl. 1: 122 (1911). Hava tungan på skaft. Cannelin (1939).
c) i sådana uttr. som ha (äv. ) ögon(en) på skaft l. med ögon(en) på l. som på skaft l. ögonen stå (som) på skaft, betecknande dels att ngns ögon äro (resp. bli) stirrande o. utåtstående (av ansträngning l. förvåning l. fasa o. d.), dels att ngn uppmärksamt l. vaket l. girigt sökande ser sig (resp. börjar se sig) omkring (efter ngt). Jag såg qvinnor och barn utan kläder, med ögonen som på skaft efter en brödbit. Strindberg SvÖ 2: 318 (1883). (Metspöet) var så tungt, att .. (pojken) fick taga i med bägge händerna, och han drog, så att ögonen stodo på skaft i hans hufvud. Geijerstam MPojk. 26 (1896). Hülphers Ångermanl. 44 (1900: fick ögon på skaft). Langarnisse stormsvettades, där han låg (o. från sitt gömställe såg, hur hans antagonister brände ned hans stuga). Ögonen stodo på skaft som på en kokt kräfta. Didring Malm 1: 209 (1914). Åhörarläktaren (i domstolssalen) .. är redan fullsatt. Kvinnor i alla åldrar .., med öron på spänn och ögon på skaft. Hellström RedKav. 167 (1933). Dens. Storm 67 (1935: hade ögonen på skaft).
d) i uttr. ha öron(en) på skaft l. med öron(en) på skaft l. öronen l. ngns öron stå (äv. äro) på skaft, betecknande att ngn lyssnar ivrigt l. spänt l. girigt. Nu gäller det att va tysta som möss, .. såna där tjyfvar (som stjäla äpplen om nätterna) har örona på skaft. Engström Kryss 144 (1912). (Fruarna på kalaset) mönstrade dukningen av bordet .., medan öronen stodo på skaft för att höra allt som sades mellan alla de andra. Larsson i By StugFolk 48 (1930). Överallt voro mina giriga öron på skaft. Saxon Handelsb. 102 (1932). Lundkvist Vindingev. 63 (1956: med öron och ögon på skaft); jfr c.
e) i uttr. håret l. ngns hår står på skaft, betecknande att ngns hår rest sig (av skräck l. dyl.) l., hyperboliskt, betecknande att ngn är skräckslagen. Blek som lärft han skälfver, / Ögat vildt sig hvälfver, / Håret står på skaft. Josephson GRos. 139 (1896).
f) [jfr a, b] (mera tillf.) i sådana uttr. som med knytnävarna på skaft, betecknande att ngn är skicklig l. snar l. redo att använda knytnävarna (till att slåss). Danny var en gammal erfaren fånge med knytnävarna på skaft. Mezzrow o. Wolfe 348 (1953).
7) [möjl. ombildning av SKAL (l. SKVATT) under inverkan av DYFT, sbst.1] (vard., tillf.) ss. förstärkning till negation, i uttr. inte ett skaft, inte ett skvatt l. dyft o. d. Krig, sa Sjöholm. .. Klipp av tysken muntascherna, så mister han lusten att slåss! — Franzosen är inte ett skaft sämre, vad det anbelangar, sa nu Zachrisson ifrån på skarpen. Höijer Martin 243 (1950).
8) [bet. möjl. utvecklad ur (sannol. från 2 utgående) anv. ss. nedsättande personbeteckning i slangartat l. dialektalt spr. (jfr sv. slang skaft, prostituerad, sv. dial. apskaft, obehaglig människa, hamskaft, enfaldig människa)] (vard.) i uttr. per skaft, per person. En statarfamiljs .. barn, som .. inte ha en krona pr. skaft i fickpengar. IdrBl. 1935, nr 120, s. 6. SvHandordb. (1966).
II. [sannol. utlöst ur sådana uttr. som så l. så många skafts väv (se I 4 a) l. sådana ssgr som FYR-SKAFTS-LÄRFT; delvis möjl. beroende på inflytande från sådana p. adj. som FYR-, TRE-SKÄFT] vävn. adj.: som vävts med (så l. så många) skaft; i ssgrna FYR-, TRE-, TVÅ-SKAFT m. fl.
Ssgr: A: (I 5 i) SKAFT-ALM. (numera föga br.) bot. almen Ulmus laevis Pall. (vars frukter sitta på långa skaft), vresalm. Nyman FanerogFl. 74 (1873).
(I 1, 2) -ARTAD, p. adj. Adler Meyer 366 (1894; om handtag).
(I 5 i) -BLOMMIG. (föga br.) som har blomma l. blommor med skaft. Krok o. Almquist Fl. 1: 116 (1903). ArkBot. II. 1: 36 (1904).
(I 5 i γ) -BOLSTER. [jfr t. stielpolster] (†) = -dyna. Marklin Illiger 361 (1818).
(I 2) -BORSTE. borste med skaft. Tenow Solidar 1: 158 (1905).
-BREV, se C.
(I 2) -BYTTA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3344). (skaft- 1816. skafte- 1773) (numera bl. tillf.) bytta med skaft (i form av uppskjutande lagg); jfr stak-bytta. BoupptVäxjö 1773.
(I 5 i) -CELL. bot. växtcell som ingår i l. bildar ett skaft (t. ex. till en glandel). BotN 1889, s. 122 (i glandelskaft hos höskallra).
(I 2) -CELT. [jfr t. schaftcelt] (i ä. fackspr.) skaftkantsyxa; jfr celt, sbst.1 UpplFmT I. 5: 125 (1876). 3NF 4: 785 (1925).
(I 5) -CIGARRETT. (numera bl. tillf.) cigarrett med munstycke. Tobakshandl. 1942, s. 79.
(I 1, 2, 4, 5) -DEL. om del av skaft l. (vanl.) om del som utgöres av ngts skaft. Hildebrand FörhistF 350 (1875; på vapen från stenåldern).
(I 5 i γ) -DYNA. (†) om den i fästpunkten vid stammen uppsvällda basen av ett bladskaft, bladkudde, bladfot. Hartman Fl. XXXV (1832).
-EK.
1) (i fackspr.) till I 2, om växttyp av (sommar)ek karakteriserad av kort o. grov (om ett (kvast)skaft erinrande) stam som upplöses i uppåtsträvande grenar; motsatt: stångek. VTräd 173 (1953).
2) [jfr t. stieleiche] (numera föga br.) till I 5 i, om eken Quercus robur Lin., som har skaftade frukter, sommarek, stjälkek. Torén Rebau o. Hochstetter 42 (1851).
(I 1 slutet) -FARA. [fsv. skaptfara, skaftfara, skaffara; jfr äv. fsv. fara nokot mädh skapt ok skiäl, med skafthållning lagligen överlåta ngt, samt fara, v.2 5 b] (numera bl. rättshist.) med skafthållning överlåta (fast egendom); äv. med indirekt obj. betecknande person till vilken överlåtelse sker; äv. utan obj.; förr äv. med obj. betecknande köp av fast egendom: stadfästa med skafthållning; jfr -föra, skafta, v. 2. Pedher Hakensson i Seware .. skaffor Benth Biörsson .. syn gardh som waar tilförne lagbudhen effther Swerikes lagh. VgFmT I. 2: 58 (1523). Ner thenna gårda och Jorda kiöp mett alle sinne förskreffne till Egor skaffaratt bleff. Rääf Ydre 1: 328 (i handl. fr. 1581). SvFmT 1: 252 (1872; om medeltida förh.). VästsvHembSt. 242 (1928; utan obj.; om ä. förh.).
(I 2 c) -FOT. (i sht i fackspr.) om fot med skaft på (silver)kärl o. d. Kulturen 1957, s. 80 (på dopkärl).
(I 1, 2, 4, 5) -FÄSTE. jfr fäste 5 a. Dybeck Runa 1842, 2: 45 (på kniv).
(I 1 slutet) -FÖRA. [fsv. skaptföra, skaftföra] (†) = -fara. VgFmT II. 1: 33 (i handl. fr. 1552: skaf ferdhe). Därs. 8—9: 185 (i handl. fr. 1612: skafförde). VästsvHembSt. 242 (cit. fr. c. 1650).
(I 1, 2, 4, 5) -FÖRSEDD, p. adj. Näsström FornDSv. 1: 101 (1941; om össkopa).
(I 4) -GARN. (skaft- c. 17301763. skafte- 1581) (numera föga br.) i solv nyttjat garn. GripshR 1581 A, s. 147. Törner Vidsk. 161 (1763).
(I 5 b) -GESIMS. [jfr t. schaftgesims] (numera föga br.) gesims på pelarskaft. SthmSlH 1: 319 (i handl. fr. 1663). Scheutz Ritk. 93 (1832).
(I 1, 2) -GEVÄR. (†) stötvapen med långt skaft (pik l. hillebard o. d.); jfr gevär 1. Sehmann FrSvOrdb. 231 (1842). Schulthess (1885).
(I 2) -GRYTA. (numera bl. tillf.) jfr -panna. Schultze Ordb. 4175 (c. 1755).
(I 5 i) -GRÅLLA. (föga br.) växten Halimione pedunculata (Lin.) Aell. (vars honblommor ha långa skaft), saltmolla. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 571 (1901). SvUppslB 23: 1041 (1935).
-HALS. (i sht i fackspr.) jfr hals 6.
2) till I 5; särsk. till I 5 b, om den närmast skaftet, under vulsten befintliga delen av ett kapitäl; jfr hals 6 f. Wrangel ByggnH 8 (1904).
(I 2) -HAMMARE. [jfr t. schafthammer, stielhammer] (i sht förr) med skaft försedd (vattendriven) smideshammare; särsk.: brösthammare. JernkA 1854, s. 154. 2SvUppslB 9: 165 (1948; om brösthammare).
(I 2) -HANDGRANAT~002, äv. ~200. mil. handgranat med skaft. Wikner InfTakt. 13 (1920).
(I 5 i) -HAVRE. [fsv. skapthafre] (utom i skildring av ä. förh. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -säd. LMil. 2: 84 (1687).
(I 1, 2) -HOLK. (i sht i fackspr.) jfr -hylsa. UpplFmT I. 5: 125 (1876; på lansspets).
(I 1, 2) -HYLSA. (i sht i fackspr.) hylsa för infattning av skaft (som därigm erhåller större stadga o. hållbarhet); jfr -holk, -rör, -rörka. Holmberg Nordb. 35 (1852; på spjut).
(I 1, 2, 5) -HÅL. jfr hål, sbst. 4 c, o. -rum, -öga 1, -öppning. Nilsson Ur. 1: 43 (1839; på hammare).
Ssgr (i fackspr., i sht arkeol.): skafthåls-flik. på yxa o. d.: vid skafthål befintlig flik för stödjande l. fästande av skaft; jfr skaftnings-flik. Fornv. 1954, s. 76.
-lös. som saknar skafthål. AntT XIX. 2: 38 (1911; om yxa).
-yxa. yxa försedd med skafthål. Uppl. 1: 165 (1902).
-HÅLLARE.
1) (tillf.) till I 2 a, om person som vågar utföra l. ta ansvar för ngt. Det måste bli ett slut på oskicket att låta den politiska yxan gå utan skafthållare. DN(A) 1929, nr 147, s. 3.
2) vävn. till I 4, om vardera av de två små träspjälor som vid solvning upphängas under övre solvkäppen o. varpå denna vilar för att skaftet skall hållas stilla o. i lagom höjd; jfr -hängsle. Ekenmark Lb. 24 (1847).
(I 1 slutet) -HÅLLNING. rättshist. om handlingen att ss. vittnen vid köp l. överlåtelse av fast egendom till stadfästelse vidröra ett spjut(skaft) l. ett svärd(sfäste) l. dyl. Almquist BtFamiljerH 78 (1932).
(I 2) -HÅV. Bergman ÖarFjärrÖst. 336 (1931; till fågelfångst).
(I 4) -HÄNGSLE. (numera föga br.) = -hållare 2. Ekenmark Smndr. 8 (1823).
(I 4) -HÄST. vävn. = nick-pinne (jfr häst 3 b γ); äv.: under nedre solvkäppen i ett skaft medelst korta snören anbringad ribba l. käpp på vars mitt (i st. f. på mitten av nedre solvkäppen) det snöre knytes som går till en med en trampa förbunden latta (varigm vinnes att skaftet drages rakt nedåt vid trampning), vävhäst. Ekenmark Dräll. 5, 10 (1828; om vävhäst). Norlind AllmogL 237 (1912).
(I 5 i) -HÖ. [jfr t. schaftheu] (†) växten Equisetum hiemale Lin. (med långa, ogrenade stjälkar), skavgräs. Linc. (1640; under equisetum).
(I 5 c) -HÖJD. skafts höjd (på skodon). SvD(A) 1917, nr 167, s. 10.
(I 5 j δ) -HÖNS. (†) koll. l. i pl., om stycken av höns med (framskjutande) ben. KryddRSthm 1559 60, s. 101.
(I 4) -INREDNING~020. vävn. jfr inreda II. HantvB I. 8. 2: 29 (1940).
(I 2) -JÄRN. (numera bl. tillf.) tånge. Dalin FrSvLex. 2: 474 (1843).
-KANT.
1) till I 1, 2, 5: kant på skaft; särsk. till I 5 c. Forssell Handskom. 5 (1920; på romersk skobeklädnad).
2) arkeol. till I 2: på skafthålslös (brons)yxa: upphöjd kant avsedd att hindra (det kluvna l. genomborrade) yxskaftet att glida. HallHist. 1: 90 (1954).
Ssg (till -kant 2): skaftkants- l. skaftkant-yxa. arkeol. (brons)yxa med skaftkanter, kantyxa. Uppl. 1: 174 (1902).
(I 2) -KASTRULL. (numera bl. tillf.) jfr -panna. HovförtärSthm 1711, s. 1328.
(I 2) -KIL. (numera bl. tillf.) om kilformigt stenredskap (urspr.) försett med l. avsett att förses med skaft. Nilsson Ur. I. 1: 49 (1839).
(I 2) -KLOVE. [jfr t. stielkloben] tekn. jfr klove 2. Almroth Karmarsch 255 (1838).
(I 2) -KNAPP. särsk.
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om utskuren, knappliknande (inuti urholkad) prydnad på den främre, bredare delen av ett räfsskaft. Den gamlas fästmöhärf (dvs. räfsa erhållen i gåva av fästmannen), som .. hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man rörde på henne. Strindberg Hems. 77 (1887).
2) (i fackspr.) till I 2 c: nod på nattvardskalk l. pokal o. d.; jfr -kula slutet o. knapp, sbst. 1 g. MeddSlöjdF 1884, s. 37 (på nattvardskalk).
(I 2) -KNOPP. knopp (se d. o. 1) på skaft. Fatab. 1913, s. 249 (på skedskaft).
(I 4) -KNYTNING. vävn. jfr knyta, v. 5 b. Broocman SvPrisfr. 24 (1807, 1811).
(I 5 i) -KORN. (skaft- 1634 osv. skafte- 1684) (utom i skildring av ä. förh. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -säd. ÅngermDomb. 7/11 1634, fol. 71.
(I 2) -KULA. jfr -knopp. MeddSlöjdF 1891, s. 56 (på bardisan). särsk. (i fackspr.) till I 2 c, = -knapp 2. MeddSlöjdF 1884, s. 141 (på pokal).
(I 4) -KÄPP. vävn. solvkäpp. UB 6: 425 (1874).
(I 2) -LAMPA. (mera tillf.) om skaftförsedd elektrisk (sladd)lampa. Nilsson MarHäls. 53 (1924).
(I 2) -LAPP. [jfr t. schaftlappen] arkeol. om var o. en av de i form av flikar omböjda partier av kanterna på en bronsyxa mellan vilka skaftet fastgjordes; jfr lapp, sbst.3 3, o. skaftnings-flik. 2VittAH 30: 53 (1885).
Ssg: skaftlapps-, äv. skaftlapp-yxa. arkeol. bronsyxa med skaftlappar. Fornv. 1920, s. 126.
(I 5 i) -LAV. (†) laven Cladonia botrytes (Hag.) Willd. (som har skaftliknande grenar från bålen), stubblav. Acharius Lich. 199 (1798).
(I 1, 2, 5) -LIK, adj. Dalin 1: 503 (1851; om växtdel).
(I 1, 2, 5) -LIKNANDE, p. adj. 2NF 33: 491 (1922; om kroppsdel hos stekel).
(I 5 i) -LONKE. bot. växten Callitriche pedunculata DC. (som har skaftade frukter). Weimarck SkånFl. 444 (1963).
(I 5 i) -LONKESÄRV~002, äv. ~200. bot. växten Elatine hexandra (Lapierre) DC. (som har långskaftade blommor). Krok o. Almquist Fl. 1: 116 (1905).
(I 2) -LORNJETT. Swensson Hoffm. 266 (1935).
(I 2) -LUTA. (numera bl. tillf.) jfr luta, sbst.1 2 a. JernkA 1849, s. 224.
(I 5 c) -LÄDER. skom. jfr läder 1. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 5.
(I 1, 2, 4, 5) -LÄNGD. Alm BlVap. 124 (1932; i fråga om spjut).
(I 5 i) -LÖK. (†) lök(växt) med lång (ätbar) stjälk (sannol. äv.: piplök); äv. koll. l. ss. ämnesnamn. Skafdt löök 1/2 Ref. HovförtärSthm 30/6 1593 A. Rödhlöök(,) Hwijtlöök(,) Skafftlöök(,) Purlöök. Månsson Trääg. 34 (1643; sannol. om piplök). (En) skaftlök .. hafwer hufwudet i Jorden, och wänder sin blad emot solen. Verelius Herv. 146 (1672; fvn. orig.: geir-laukur).
(I 2) -MAKARE. (i sht förr) jfr makare 2. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 19 (1755).
Ssg (i sht förr): skaftmakar-, äv. skaftmakare-verkstad. Linné Vg. 269 (1747; för tillverkning av knivskaft).
(I 4) -MASKIN. [jfr t. schaftmaschine] vävn. (i sht i vävstol med större antal skaft använd) mekanisk anordning för reglering av skaftens rörelse med ett arbetssätt liknande en jacquardmaskins. UB 6: 441 (1874).
(I 2) -MEJSEL. [jfr t. schaftmeissel] (i sht i fackspr.) Eneberg Karmarsch 2: 260 (1861).
(I 5 i (γ)) -MOLLA. bot. växten Atriplex longipes Drej. (med långskaftade förblad); förr äv. om Halimione pedunculata (Lin.) Aell. (med honblommor på långa skaft), saltmolla. Liljeblad Fl. 99 (1792; om H. pedunculata). Weimarck SkånFl. 252 (1963).
(I 2) -NÅL. (numera bl. tillf.) nål l. nålliknande instrument med skaft; särsk. om dylik nål varmed man gm att från originalet sticka genom underliggande kartpapper överför en kartbild till dessa, sticknål. SamlLandtm. 1: 246 (1698).
(I 2) -PANNA. (skaft- 16541892. skafte- 16911744) (numera bl. tillf.) panna (se panna, sbst.1 1) med skaft. HovförtärSthm 1654, s. 366 c.
(I 1, 2, 4, 5) -PAR. särsk. vävn. till I 4: (sammanhörande) par av skaft. Nyrén KlädFabr. 133 (1783).
(I 2) -PINCENÉ. Lindqvist Herrgårdsh. 100 (1921).
(I 5) -PIPA. särsk. (glas.): glasblåsarpipa med trämunstycke. Eidem ÄGlasH 86 (1912).
(I 2) -POTTA. (skaft- 17841888. skafte- 1743) (†) om skaftförsett skålformigt kärl. BoupptVäxjö 1743 (av koppar). Därs. 1888.
(I 4) -RAM. vävn. i vävstol: ram av metall i vilken solv (vanl. av metall) äro insatta. VaruhbTulltaxa 1: 502 (1931).
(I 4) -REGLERARE. vävn. anordning som reglerar skaftens upphängning i absolut vågrätt läge o. åstadkommer att deras rörelser bli likformiga; jfr -trissa. Form 1952, Omsl. s. 175.
-RING.
1) (i sht i fackspr.) till I 1, 2: förstärkningsring vid skaftfäste l. ringformig fästanordning för skaft; jfr ring, sbst.1 2. WoH (1904). Alm BlVap. 187 (1932; om fästanordning på hillebard).
2) till 5; särsk. (i sht konsthist.) till I 5 b: ring (se ring, sbst.1 3 c) på pelarskaft. Hahr ArkitH 269 (1902).
(I 1, 2) -RUM. (numera föga br.) = -hål. Eneberg Karmarsch 2: 646 (1862). Schulthess (1885).
(I 4) -RUSTNING. (numera föga br.) konkret, sammanfattande, om grundskaften i en vävstol; jfr rustning, sbst.2 1 a α. Andersson Väfn. 62 (1880).
(I 5 i) -RÅG. (utom i skildring av ä. förh. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -säd. IErici Colerus 1: 32 (c. 1645).
(I 2) -RÄNNA. i sht arkeol. rännformig fördjupning i klubb- l. yxhuvud o. d. för inpassning av skaft; jfr skaftnings-fåra, -ränna. Fornv. 1930, s. 303 (på yxhuvud).
(I 1, 2) -RÖR. i sht arkeol. jfr -hylsa. Ramsay VägvFinl. 131 (1895; på pilspets). 2NF 17: 472 (1912; på benyxa).
(I 4) -RÖRELSE. vävn. om skafts rörelse för bildning av skäl. UB 6: 464 (1874; t. orig.: Schaftbewegung).
(I 1, 2) -RÖRKA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -hylsa. UpplFmT I. 1: 111 (1871; på spjutspets).
(I 5 f) -SAX. (förr) sax för klippning av nålämnen. BoupptSthm 1674, s. 193 a.
-SKIVA.
1) (numera bl. tillf.) till I 1, 2, 4, 5: skiva som ingår i l. bildar ett skaft; särsk. till I 2. Dybeck Runa 1842, 2: 45 (på kniv från bronsåldern).
2) [jfr t. schaftscheibe] vävn. till I 4, i mekanisk vävstol: skiva som vid rotation gm en hävstångsanordning överför en ojämn rörelse till ett skaft, som därigm bringas att arbeta på önskat sätt. UB 6: 463 (1874).
(I 2) -SKOPA, r. l. f. BoupptSthm 1674, s. 1275 b (av koppar).
(I 2) -SKÄRARE. (förr) person som (yrkesmässigt) skar till skaft. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 2: 18 (1760).
(I 2) -SLUNGA. (förr) med skaft försedd slunga (varmed stenar kastades mot fienden); jfr stav-slunga. 1VittAH 1: 162 (1755).
(I 1) -SPJUT. (skaft- 17551854. skafte- 1691) (†) om (mindre) kastspjut; särsk. om javelin; jfr kast-spets, snar-spjut. Reenhielm OTryggw. 248 (1691). 1VittAH 1: 162 (1755; om javelin). Dalin (1854).
(I 5 c) -STROPP. Arkadius Pakkala 57 (1895; på stövel).
(I 1, 2, 4, 5) -STYCKE. särsk. skom. till I 5 c: (del av) ovanläder till (l. på) skodon. 2NF 25: 1040 (1917).
(I 1, 2, 5) -STÖD. stöd för skaft; särsk. (i sht arkeol.) till I 2, om sådant stöd i form av list l. flik o. d. Fornv. 1953, s. 244 (på bronsyxor).
(I 5 c) -STÖVEL. [jfr t. schaftstiefel] (numera bl. tillf.) om stövel med (knä)högt (styvt) skaft; särsk. om snörstövel; i sht i pl. Backman Reuter Lifv. 1: 109 (1870; lt. orig.: Reimenstäwel). Langlet Ung. 25 (1934).
(I 2) -SVARVARE. (i sht förr) person som (yrkesmässigt) svarvar skaft. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 2: 22 (1760).
(I 2) -SÅGARE. (förr) person som (yrkesmässigt) sågade till skaftämnen. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 2: 22 (1760).
(I 5 i) -SÄD. (skaft- c. 16551913. skafte- 1684) (utom i skildring av ä. förh. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) säd på strå, otröskad säd; jfr -havre, -korn, -råg. KOF II. 2: 330 (c. 1655).
(I 5 i) -SÄRV. bot. växten Zannichellia palustris Lin. var. pedicellata Wg. (vars frukter äro långskaftade), hårsärv. Nathorst SvVäxtn. 90 (1905). 2SvUppslB 13: 1154 (1949).
(I 1, 2, 4, 5) -TILLVERKNING~020. HbSkogstekn. 863 (1922).
(I 5 i) -TIONDE. (skaft- 1600 osv. skafte- 1636c. 1655) (förr) (tertial)tionde att erlägga l. erlagd i otröskad säd; jfr skaft I 5 i β. SUFinlH 1: 67 (1600).
(I 2, 5) -TOMT. (i sht i fackspr.) om tomt som har förbindelse med gata l. väg enbart gm en smal (med avs. på form o. läge i förh. till tomten om ett skaft erinrande) remsa mark avsedd för gång- l. körtrafik till ifrågavarande tomt. Byggmäst. 1962, s. 180.
(I 4) -TRISSA. vävn. trissa över vilken skaftens upphängningssnören löpa för möjliggörande av skaftens rörelse. Hallstén o. Lilius (1896).
(I 2) -TUNGA. i sht arkeol. (flat) tånge; numera företrädesvis om flat tånge på svärd. Nilsson Ur. 1: 18 (1838; på lans). Fornv. 1955, s. 26 (på svärd).
(I 1, 2, 4, 5) -TYP. särsk. (i fackspr.) till I 2, om skaftekens (se -ek 1) växttyp. Sernander SthmNat. 75 (1926).
(I 2) -TÅNGE. tånge (för fästande av skaft); jfr -järn, -ten, -tunga. AntT 2: 283 (1869; på kniv).
(I 5 c) -VIDD. SvD(A) 1929, nr 330, s. 11 (i fråga om bottiner).
(I 4) -VILLA. (†) fel vid vävning, åstadkommet gm att en tråd trätts genom orätt solv. Meurman (1847). Ahlman (1872).
(I 1, 2, 4, 5) -VIRKE. virke till skaft; särsk. till I 2. Cnattingius 11 (1873, 1894).
(I 4) -VÄVNAD. [jfr t. schaftgewebe] vävn. konkret: vävnad med ett av bindningen bildat mönster, där varpen solvats på ett stort antal skaft. Rig 1920, s. 133.
(I 1, 2, 4, 5) -ÄMNE. ämne till skaft; särsk. till I 2. SD 1892, nr 322, s. 2.
(I 1, 2, 4, 5) -ÄNDA, äv. -ÄNDE. Arrhenius Jordbr. 3: 132 (1861; på bladskaft).
-ÖGA.
1) till I 1, 2, 5: skafthål. JernkA 1869, s. 69 (på yxa).
2) [jfr t. schaftauge] (föga br.) till I 4: solvöga. TT 1900, Allm. s. 70.
3) [jfr t. stielauge] zool. till I 5 j: skaftat öga, stjälköga; förr äv. i pl., om den i ä. systematik förekommande ordningen Podophthalma (motsv. Decapoda, tiofotade kräftdjur), vars arter ha ögon som sitta på rörliga skaft. Thorell Zool. 2: 403 (1865). 2SvUppslB 16: 983 (1950).
(I 5 j) -ÖGD, förr äv. -ÖGAD, p. adj. som har skaftade ögon; anträffat bl. i pl., substantiverat, om den i ä. systematik förekommande ordningen Podophthalma (motsv. Decapoda, tiofotade kräftdjur). Sundevall Zool. 150 (1864). 2NF 28: 1162 (1919).
(I 1, 2, 5) -ÖPPNING. skafthål; särsk. till I 2. JernkA 1878, s. 224.
B (†): (I 5 i) SKAFTA-HALM. halm (erhållen vid tröskning av skaftsäd). VDAkt. 1663, nr 340 (om tiondehalm).
C († utom i -brev): (I 3) SKAFTE-BREV. (skaft- 16421734. skafte- 1647 osv.) (numera bl. rättshist.) fastebrev (intygande att skafthållning skett); särsk. i mer l. mindre tautologisk förbindelse med sådana ord som fastebrev l. jordabrev l. skötebrev. Godsen .. biudes .. opp åå Tingen, förste, annan och tredie gången, och tages så skafft och Skösslebreeff (dvs. skötebrev) opå, att beskönia laga fånget medh. RARP 3: 271 (1642); möjl. icke ssg. GullbgDomb. 5/5 1647 (: skaffte eller Jordebreeff). PH 2: 1108 (1734: Skafft- och Skiöte-Bref). HTFinl. 1954, s. 57 (: faste- och skaftebrev; om ä. förh.).
-BYTTA, -GARN, -KORN, -PANNA, -POTTA, -SPJUT, -SÄD, -TIONDE, se A.
Avledn.: SKAFTA, f. (†) till I 5 i, = skaft-säd. Ty inlade iag nu i våhr först, en lämpelig ny logha, och inlade skafftan, denne gången först. VDAkt. 1684, nr 91.
SKAFTA, v., -ning; -are (FörtArbJärnv. 130 (1946; i bet. 1 a)). [jfr dan. o. nor. skafte, t. schaften; jfr äv. skäfta]
1) till I 1, 2.
a) sätta skaft på (spjut l. redskap o. d.); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om det sätt varpå skaft anbringas l. är anbringat; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med skaft. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 5 (1755; i fråga om knivar). Ej vinst är att skafta / Hvar mans spjut. Bååth EgilS 218 (1883). Den äldre skaftningen (av yxor), där skaftet i övre ändan var vinkelböjt och det kortare vinkelbenet infogat i den ihåliga yxnacken, förekom .. ännu (under järnåldern). SvSkog. 488 (1928). En skaftad järnkil. Lindroth Gruvbrytn. 1: 37 (1955). jfr på-skafta o. kort-, lång-, o-, rak-, röd-, silver-skaftad m. fl.
b) i fråga om avtagande av skaft; i ssgn av-skafta.
2) (†) till I 1 slutet, = skaft-fara; äv. abs.: hålla på skaftet. VgFmT II. 1: 40 (i handl. fr. 1556). HTFinl. 1954, s. 59 (1656). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 404 (1868; abs.; om ä. förh.).
3) vävn. till I 4: träda (varp l. varptråd) genom skaft, solva; äv. abs.; numera bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (ss. senare led i ssgr med förled angivande antal), om vävnad: vävd med (så l. så många) skaft. Af den i fram- och bakskel delade varpen (till gobelängvävnad) skaftas alla ändarna i det senare hvar för sig. UB 6: 458 (1874). Björkman (1889). jfr en-, fem-, fyr-, sju-skaftad m. fl.
4) till I 5: förse (ngt) med skaft; äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) med avs. på gevär l. bösspipa o. d.: förse med stock, stocka; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. LMil. 2: 213 (1689; i pass., om bösspipor). Några af Karl V:s spanska tiraljörkompanier voro .. utrustade med beqvämt skaftade gevär. UB 6: 80 (1874; t. orig.: mit bequem geschäfteten Gewehren). Skaftade fjädermoln, (dvs.) höga fjädermoln .. där ena änden gör en tvär sväng uppåt och bildar en tätare vit tofs. BonnierKL Suppl. 527 (1929). FoFl. 1950, s. 106 (i p. pf., om kokonger). jfr hög-, kort-, lång-, mjuk-, o-, röd-skaftad m. fl. särsk.
a) till I 5 c, med avs. på skodon. Skafta stöflar. Klint (1906).
b) (i sht i fackspr.) i fråga om växt- l. kroppsdel, i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med l. sittande på skaft; stundom äv. ss. vbalsbst. -ning, om egenskapen att vara försedd med skaft.
α) till I 5 i. Liljeblad Fl. LXII (1816; i p. pf., om sporgömmen hos lavar). Hartman Fl. XIII (1820; i p. pf., om blad). Sporgömmen (hos egentliga ormbunkar äro) olika till form, skaftning o. s. v. Fries SystBot. 270 (1897). Nitzelius BokTräd 356 (1958; i p. pf., om kottar).
β) till I 5 j. Retzius Djurr. 175 (1772; i p. pf., om ögon hos insekt). Thomson Insect. VII (1862; i p. pf., om bakkropp hos insekt). Auerbach (1913; i p. pf., om ögon hos kräftor).
5) (†) till I 5 i: erlägga skafttionde. Möller (1790, 1807).
6) [sannol. till den i sv. dial. förekommande anv. av skaft, sbst.1, om ben (jfr skaft, sbst.1 I 5 j, o. påk, sbst.2 3 a)] (i vissa trakter, vard.) springa. Björseth Gbgsspr. 46 (1958; angivet ss. använt i slang o. barnspr.).
Ssgr (till 1, mera tillf.): skaftnings-flik. (omböjd) flik på redskap o. d. för fästande o. stöd av skaft; jfr skaft-lapp, skafthåls-flik. Fornv. 1909, s. 249 (på plogbill).
-ränna. = skaft-ränna; jfr -fåra. Fornv. 1930, s. 303.
-sätt. Fornv. 1953, s. 71.
-SKAFTIG, adj. till I 1, 2: försedd med (så l. så beskaffat) skaft; i ssgn lång-skaftig.
SKAFTING, r. l. m. bot. till I 5 i: (växt tillhörande) släktet Brachypodium Beauv. (vars arter kännetecknas av att de nedre småaxen äro skaftade); i sht ss. senare led i ssgr. NormFört. 35 (1894; om släktet). jfr back-, lund-skafting.

 

Spalt S 3330 band 25, 1969

Webbansvarig