Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LÅNG loŋ4, adj. längre läŋ4re (Apg. 18: 20 (NT 1526) osv.) ((†) länger Mat. 15: 29 (NT 1526), Lovén Cam. 265 (1852); längere Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 198 (1702)), längst läŋ4st (HH XI. 1: 16 (1530) osv.) ((†) långst Lucidor (SVS) 149 (1671: Långstlijfwde), Peringskiöld Hkr. 1: 346 (1697); längs CAEhrensvärd Brev 1: 118 (1787), Almqvist Hind. 50 (1833)). adv. = (†, AndelPs. 128 (1614), Ps. 1695, 102: 2), -A (†, Petreius Beskr. 2: 167 (1614), RARP 3: 298 (1643)), -E (†, Messenius Sign. C 4 b (1612), Ihre (1769)), -O (†, OPetri MenFall K 4 b (1526), Schenberg (1739)), -T (OPetri MenFall F 1 a (1526) osv.).
Ordformer
(laang 15241567. lang 15231758. lankt, n. sg. obest. 1523. lång (long, -gh) 1521 osv. loncth, n. sg. obest. 1523. legenth, adv. 1592)
Etymologi
[fsv. langer; jfr d. lang, isl. langr, got. laggs, t. lang, feng. lang, eng. long; identiskt med lat. longus. — Jfr LÄNGA, LÄNGD, LÄNGE, LÄNGS, adv. o. prep., LÄNGTA]
1) i fråga om utsträckning i rummet: som har absolut l. relativt stor (l. viss gm måttsbestämning angiven) utsträckning i sin största dimension (längden), särsk. i horisontell riktning; motsatt dels: hög, djup o. bred, dels: kort; förr äv. med måttsbestämningen i gen. l. bestående av en förb. med prep. av. I långa banor, se BANA, sbst.1 5 b β. En stor jern kedie, viɉ (dvs. 6 1/2) fampn longh. SthmSkotteb. 3: 194 (1521). Staden (Lübeck) är mycket longh, men intet så mycket bredh. Bolinus Dagb. 12 (1666). Stoora Ormar aff 10. eller 12. Alnar långa. Kiöping Resa 114 (1667). (Lapparnas) små Slädar .. i pass 6 qwarters långa. BtVLand 6: 4 (1674). Från en höjd syntes staden med sin långa raka gata. CFDahlgren 4: 124 (1831). Stränderna af Wolga, hvilka äro betäckta med ett långt och rikt gräs. QLm 5: 9 (1835). Uppsala-domen .. är 119 m. lång. Schück o. Lundahl Lb. 1: 105 (1901). — jfr ALNS-, ARMS-, DECIMETER-, FINGERS-, FOTS-, JÄMN-, JÄTTE-, KILOMETER-, METER-, MILS-LÅNG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. The ähre .. ey alle gode stekare som long kniffuer haffue. SvOrds. C 4 b (1604). Många önskor gå i en lång Säck. Grubb 550 (1665). Små Karar bära och lång Spiwt. Därs. 737. Det behöfs långa knifvar att sticka feta svin. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i ställning efter huvudordet l. i uttr. så lång (som) den (osv.) är, betecknande ngt i hela sin utsträckning l. längd; jfr e slutet. Det går ett sorl bland våra resande .. hela fartyget öfver, så långt det är. Sturzen-Becker 2: 72 (1842, 1861). Automobiler och droskor myllra gatan lång. Klinckowström BlVulk. 1: 15 (1911).
c) i vissa uttr. betecknande viss långsträckt typ (l. viss del) av föremål; särsk. ss. förled i ssgr; jfr h. Långa fältet, se FÄLT 6 g. Långa märgen, se MÄRG. — särsk.
α) (†) i uttr. lång stol, = LÅNG-STOL 1. GripshR 1585, s. 128. BoupptSthm 27/8 1667.
β) om bokstav: försedd med stapel som går över l. under raden (l. bådadera); i uttr. långt s, om bokstaven ʃ, samt (numera bl. i vissa trakter) långt i, om bokstaven j. Swedberg Schibb. 15 (1716). J, som annars plägar kallas jod, långt i och medlydnings i. Hof Skrifs. 84 (1753). Östergren (1932).
γ) i växtnamn, t. ex. lång hålört, veronika, se resp. sbst.
δ) lång kanon, se KANON, sbst.3 1.
ε) (†) landt. i uttr. lång gödsel o. d., om gödsel med inblandad obrunnen halm. Ahlich 119 (1722). Ifall gödseln är halmig och lång, (försvåras) rensningsarbetet derigenom mycket. QLm. 1: 23 (1833).
d) om kroppsdel. Långa, smala fingrar. Långa armar och ben. Lång, rak näsa. Långt bakhuvud. Lång hals. Lång svans. Lengsta finger (dvs. långfinger). VarRerV 6 (1538). Han .. har långa fötter, långa händer, lång hals och ett långt ansigte. Bremer Grann. 1: 130 (1837). Långa hufvudskålar. Retzius EthnolSkr. 81 (1847). Siwertz Sel. 2: 6 (1920). — särsk.
α) i ordspr. (jfr δ α’). Wanart haffuer en long stiert. SvOrds. C 7 a (1604). Krijgh haar en lång rumpa. Grubb 430 (1665). Wijszdom haar långa Öron och stackot Tunga. Därs. 860.
β) om (huvud)hår l. skägg. Qwinnone är thet en ära ath hon haffuer longt håår. 1Kor. 11: 15 (NT 1526). Skam är bära longt skägh och hara hierta. SvOrds. C 1 b (1604). (Kung Göstas) bild med det långa skägget. Snoilsky 2: 1 (1881).
γ) (i barnspr.) i uttr. långe man, om långfinger; jfr LÅNGE-MAN. MarkallN 2: 134 (1821: lång man). Landsm. V. 5: 86 (1886).
δ) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. (jfr α)
α’) långa armar l. händer, ss. beteckning för makt (som når långt). Then skal haffue longe armar som allas mun skal igen stoppa. SvOrds. C 4 a (1604). Herren Gvd .. hafwer .. långa Händer, at ingen kan undlöpa hans straff. Rudbeckius KonReg. 293 (1616). Konungar hafva långa armar. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
β’) (ngt vard.) ha långa fingrar, vara tjuvaktig, vara ”långfingrad”. Mont-Louis FrSpr. 284 (1739). Hagberg Shaksp. 12: 84 (1851). jfr: De långa fingrarna ha en förmåga att finna varandra. Siwertz Varuh. 171 (1926).
γ’) i fråga om ansiktsuttryck l. min som vittnar om att ngn blir besviken l. snopen l. bedrövad o. d. (jfr δ’); vanl. i sådana uttr. som bli lång i ansiktet l. (vard.) i synen. De fleste emottogo honom med glädje; men några physionomier blefvo däremot förtvifladt långa. Ekmanson Müller Emm. 1: 145 (1798). Kors! hva’ han såg lång ut i syna! Knorring Torp. 1: 46 (1843). Nu var det madam Nüssler som blef lång i ansigtet. Backman Reuter Lifv. 1: 232 (1870). Högberg Jim 19 (1909).
δ’) (vard.) (förr äv. bekomma) resp. ge ngn (en) lång näsa l. gå därifrån l. stå där med (en) lång näsa o. d., ss. beteckning för att ngn blir snopen l. besviken l. ”dragen vid näsan” l. lurad ”på konfekten”; jfr γ’, ζ’. Thomas Aboensis pastor, hvilken en sådan långh nesa bekom, att han motte fast häller varit med skammen hemma. RA I. 3: 63 (1593). Ther the komma så vijdha, (komma de att) giffva oss eenn långh näsa. RP 7: 249 (1638). De väntande fingo stå der med långa näsor, hans höghet hördes ej utaf. SöndN 1862, nr 14, s. 1. jfr: Dhe finge skäligit och tilbörligit swar, så att näsan blef temlig lång. HB 2: 308 (1597).
ε’) räcka lång näsa åt ngn, sätta handen l. händerna med utspärrade fingrar framför näsan ss. en förlängning av denna, till tecken på förakt l. hån. Lagerlöf Juv. 152 (1893, 1896). Folkdans. 31 (1923).
ζ’) (†) få långa öron, få ”lång näsa”, bli snopen; jfr δ’. Ryssarna fingo långa öron ock retirerade sig. KKD 2: 58 (1708).
e) i fråga om kroppslängd; särsk.: högrest, reslig, stor. En lång räkel. Lång till växten. OPetri Tb. 7 (1524; uppl. 1929). En kempe, benemd Goliath aff Gath, sex alna och en twäär hand long. 1Sam. 17: 4 (Bib. 1541). Ingen är så long at han moste iw reckia sigh. SvOrds. B 3 a (1604). Han är lång som en humlestång. MontLouis FrSpr. 290 (1739). En vuxen man i våra dagar är i genomsnitt 2,5—3 cm längre än sin far. Hofsten Ärftl. 2: 151 (1931). — särsk. i uttr. som beteckna ngn i hela sin utsträckning l. längd (jfr b); äv. bildl. Ligga rak lång. (Stjärnkikaren) föll til Iordena så långh som han war. Balck Es. 203 (1603). Anders Sigfredsson .. är falsk, så lång och stor och tiock som han är. BtÅboH I. 6: 54 (1633). (Han) lägger .. sig, så lång han är, vti Sängen. Aken Reseap. 133 (1746). Bergman Mark. 284 (1919). (†) Tu säger osant så långh du står dher. BtÅboH I. 8: 100 (1636). jfr RAK-LÅNG.
f) om (del av) klädesplagg: som når långt ned resp. (om hand- l. fotbeklädnad) upp; särsk. om viss typ av klädesplagg. Långa byxor, som räcka ned till fötterna. Lång klänning, fotsid (l. försedd med släp). Långa kjolar. Långa handskar l. strumpor l. stövlar (med höga skaft). TullbSthm 1536, s. 54 a. Kiortil med longa ärmar. VarRerV 18 (1538). Qwinfolck haa långa Kläder, men kortt sinne. Grubb 678 (1665). Då jag .. fick min första långa klänning. Wägner Norrt. 1 (1908). — jfr HALV-, HEL-, KNÄ-LÅNG m. fl.
g) i uttr. vara lång i, förr äv. å ngt, hava ngn viss del l. detalj lång. Hon är lång i livet, benen (jfr d). Rocken är för lång i ärmarna (jfr f). Lång å kroppen. Helsingius (1587).
h) ss. beteckning för den led l. sida av ngt där detta har sin största utsträckning; särsk. ss. förled i ssgr. Huset är 10 meter på den långa leden l. sidan. — särsk. (†) ss. adv.: på längden, längs med. Cerambycis maskar båra genom (träd-)stammen långt och tvärts. Linné DelNat. 24 (1773).
i) om serie l. rad (av personer l. föremål o. d.): som består av många led l. delar. Lagerbring 1Hist. 1: 27 (1769). I långa skaror aftågade Berongulerne. Almqvist Parj. 37 (1817). En lång rad av frågetecken. Hallström Händ. 20 (1927). — särsk. spelt. om färg i kortspel: vari man har (relativt) många kort. Lång trumf. Hagdahl Fråga 13 (1883). Sans atoutkort med en lång ruter eller klöver. Lundgren Koppel AuktBr. 19 (1923).
j) [jfr t. lange waren] (knappast br.) handel. i uttr. långa varor, som försäljas efter mått; motsatt: korta varor. Åstrand (1855). Smedman Kont. 7 (1874).
k) om avstånd, väg(längd) o. d. På långt avstånd. Se, höra, känna igen, skjuta, träffa på långt håll. En lång sträcka, väg. Nå l. räcka långt. Epter tiiden ær ganske korth oc væyen lang nid aat skaane. G1R 1: 53 (1523). Ierusalems glädhi hördes longan wägh. Neh. 12: 43 (Bib. 1541). Lithen bördo, är long wägh tungh. SvOrds. B 4 b (1604). — särsk.
α) i n. sg. obest. o. ss. adv.: stort avstånd; lång väg; ett godt stycke; äv. bildl. Nu är det inte långt kvar. Han har långt kvar till examen. Ha långt till l. efter ngt. OxBr. 12: 589 (1637). Där åhörarna haffva longt till kyrkio. RP 8: 33 (1640). Man har långt efter vatten. Weste (1807). Det är långt dit, sad’ käringen, peka’ åt månen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hon hade icke långt till gråt. Hallström El. 44 (1906). särsk.
α’) (†) i uttr. icke på långt (när, äv. sammanskrivet långtnär), i lokal bet.: icke på långt avstånd l. håll. I anseende till .. at, på långt när, ingen tillgång till skog är. ResolAllmogBesvär 1731, § 7. Min följeslagare försäkrade, att här icke, på mycket långt, fanns någon mera dominerande höjd. Gosselman Col. 1: 295 (1828).
β’) bildl. i uttr. icke (inte osv.) på långt när l. (numera mindre br.) icke (osv.) långt när, i sht förr äv. (på) långt när (förr äv. nära) icke, förr äv. långt (l. långe) icke, ss. beteckning för att det fattas mycket för att ngt skulle vara förhållandet: inte tillnärmelsevis, inte på långa vägar, långt ifrån. Han är inte på långt när så skicklig som medtävlarna. Inte på långt när färdig. Hästen .. håller långt intet måhlet. GenMRulla 1687, s. 97. At det han wunnit långt när intet har swarat emot det, han därwid tilsatt. HC11H 15: 67 (1697). När (navel-)strängen är om barnets hals wefwat .. har långe ey så stoor fara med sig, som (osv.). Hoorn Siphra 42 (1715). Zweigbergk var ej på långt när så mjuk i ryggen som Fåhræus. Liljecrona RiksdKul. 130 (1840). Antalet räcker på långt när icke till. Segerstedt Händ. 13 (1920, 1926).
γ’) bildl. i uttr. på långt när i jakad sats: vida; numera bl. ngn gg i förb. med superl.: vida mera (bättre, flera osv.) än andra. Swedberg Schibb. 410 (1716). Han sköt på långt när bäst af alla. Samtiden 1873, s. 287. De intetsägande-oförargliga böckerna äro .. på långt när de mångtaligaste. PT 1902, nr 6 A, s. 3.
β) bildl. (jfr α β’, γ’). särsk.
α’) (ngt vard.) i uttr. inte på långa vägar (när) l. på långa tag, inte på långt när; långt ifrån. Äldre fartygstyper, hvilka .. icke på långa tag ega det stridsvärde, som ett modernt stridsfartygsmaterial erbjuder. SD(L) 1902, nr 428, s. 3. (Vissa frön) gro, på långa vägar när, icke så lätt som hampfrön. PT 1907, nr 238 A, s. 3.
β’) i uttr. räcka l. förslå långt, räcka till mycket. Skall same penning[ier] legges till ath bethalla stadzsenns gield med, så legenth de rekia. SkrGbgJub. 6: 264 (1592). Thett vill icke långt förslå, iblandh så månge. OxBr. 5: 66 (1613). Nilsson FestdVard. 65 (1925).
γ’) i fråga om släktskapsförhållanden. FörordnRättegDomcap. 1687, § 8. (Han är) litet slägt med mig på långt håll. Rydberg Vigg 8 (1875). (†) (Hon) war Jon i Mörby någett skyld, doch longdt J slechtene. UpplDomb. 2: 9 (1578).
l) i utvidgad anv., i fråga om syn(förmåga): som når långt.
α) om syn(förmåga). Du sijr nu länger än iag, min Son. Columbus Ordesk. 5 (1678; uppl. 1908). De, som hafva för mycket lång syn, och hvilka man kallar långsynta, behöfva kullriga glas. De Rogier Euler 3: 203 (1787). Almqvist Ekols. 3: 143 (1847).
β) om blick: som forskande l. längtansfullt l. tankfullt riktas långt bort mot ett avlägset mål; äv. ss. adv., i uttr. se långt efter l. på ngn l. ngt o. d., rikta långa blickar på ngn osv. (Han) såg långt på mig. Nervander 1: 153 (1833). (Mannen hade) sett .. (gossens) långa blickar öfver till det frestande Fagervik. Strindberg Fagerv. 31 (1902). Han såg långt efter henne, när hon .. vaggande gled ut mot estradens .. spegelfond. Siwertz Varuh. 136 (1926).
m) i uttr. dra(ga) det längsta strået, eg. i fråga om lottdragning med olika långa halmstrån; bildl.: vara l. bliva den vinnande parten; segra. Tavaststjerna Bröl. 91 (1893).
n) i fråga om sätt att hålla l. binda häst med lång(a) tyglar l. töm o. d.; särsk. bildl. i uttr. ge, förr äv. låta ngn (för) långa tyglar o. d., förr äv. för lång tygel l. töm o. d., ge ngn (för) stor frihet. Foreldranar (skola) ickie wara for mÿckitt öme på theras barnn och giffua them for longhan tömen. LPetri Œc. 47 (1559). Balck Musæus O 2 a (1596; bildl.). (Föräldrarna) låta them (dvs. barnen) alt för lång tygel. Isogæus Segersk. 1203 (c. 1700).
o) (i fackspr.) i fråga om konsistens.
α) (†) om kött: seg, trådig. Swaner hafwa segdt och långt Kött. Palmchron SundhSp. 98 (1642).
β) (†) metall. om järn l. stål: seg. Stålet var sedigt och långt att arbeta, icke kort och skört, således starkt. JernkA 1861, s. 340.
γ) om vätska, särsk. mjölk, vin, öl o. d.: trådig, seg, slemmig, ”filant”. Då det om sommaren händer, att mjölken blir lång, seg och blå, så (osv.). Wåhlin LbLandth. 77 (1804). Den egenskap spotten i allmänhet har, att vara lång och kunna dragas i trådar. Berzelius Kemi 6: 187 (1830). Viner af somliga drufvor förbättras ej under förvaring; en del .. blifva slemmiga och långa. Åkerman KemTechn. 2: 450 (1832). LAHT 1910, s. 516.
δ) (numera föga br.) kok. om flytande massa, ss. spad, förr äv. sås, soppa o. d.: tunn, utspädd. Oec. 270 (1730). Kort förän det anrättas, skummas det feta bort, och i det stället spädes med mera bouillon, at saucen blifver lagom lång. Warg 71 (1755). Skulle (ärt-)spadet vara för ”långt”, måste det göras simmigt med litet potatismjöl upplöst i vatten. Langlet Husm. 393 (1884).
p) (vard.) om sup l. grogg o. d.: stor; äv. i substantivisk anv. Kypare! — En lång sup. Blanche Posit. 74 (1843). Jag .. tog en lång whisky. Zilliacus Hågk. 80 (1899). Jag .. tog en lång en med mycket konjak. Månsson Rättf. 2: 50 (1916).
q) i vissa bildl. uttr. (jfr d α, δ, k).
α) skjuta l. ställa o. d. ngt på (den) långa bänken, se BÄNK II a ε; jfr LÅNG-BÄNK b.
β) över kort eller långt, se KORT, adj. 1 q.
γ) (i Finl., vard.) det är lika långt som bredt, det är lika illa. Se så der, sade Lisalill (när hon tappade byttan); nu är det återigen lika långt som bredt. Hvarmed skall jag nu hemta vatten åt farfar? Topelius Läsn. 4: 120 (1871).
2) om förflyttning: som sträcker sig över ett stort avstånd. En lång resa. Ta en lång promenad. Gå, springa, hoppa långt. Gå l. (vard.) dra så långt (som) vägen räcker, äv. oeg., i uppmaning att avlägsna sig l. ”försvinna”. Han gick så långt (förr äv. längst l. som längst) han kunde. Jes. 22: 3 (Bib. 1541). Lasse Erickson förfölgde fiendener doch icke länger än in till Lisleåen. Svart G1 28 (1561). Söderman ExBook 24 (1679: som längst). Fly vndan längst tu kan. Kolmodin QvSp. 1: 378 (1732). Han bad mig dra så långt vägen räckte. Blanche Tafl. 1: 99 (1856). De tolf mil långa vinterresorna. De Geer Minn. 1: 16 (1892). (Jägarna) hade .. gått långt och länge utan att få något. Lagerlöf Saga 118 (1908); jfr 7 c α γ’. — särsk.
a) idrott. om rörelse, förflyttning, kast o. d.; särsk. i vissa uttr. ss. benämning på vissa slag av tävlingar omfattande relativt långa sträckor. Långt glid, skär. Långa lopp. Långa häcken, stafetten. Gifva bollen långa sparkar. NordIdrL 1900, s. 361. Sparka långa bollar. IdrBibl. 4: 94 (1918). Ett (fisk-)spö .. avsett för långa kast. Hammarström Sportfiske 62 (1925).
b) ss. adv. utgörande bestämning till adv. l. adverbiella uttr.; i komp. o. superl. ofta innebärande gradförhöjning av det bestämda adverbet. Långt, längre, längst bort, fram, upp, ned, in, ut osv. Iesus gick tädhan lenger fram. Mat. 15: 29 (NT 1526). Tung sten ond longt bort kasta. SvOrds. C 6 a (1604). Äpplet faller intet långt frå Träädt. Grubb 898 (1665). Drog fienden sig lenger tilbaka. Spegel Dagb. 40 (1680). Genom att föra händerna långt från hvarandra kan man beteckna något mycket stort. Cederschiöld Skriftspr. 186 (1897).
c) bildl. ss. adv.; särsk. i fråga om utveckling l. värksamhet l. händelseförlopp l. medgivande l. påstående o. d. (jfr VIII 9). Han kommer att gå långt. (Inte) komma långt (med ngt). Hur långt har han kommit i sina studier? LPetri 3Post. 4 a (1555). Huru långt man kan komma medh 400 Marck, som man hafwer till at hålla Rosstienst uthaff. Brahe Oec. 110 (1581; uppl. 1920). Hon var aldrig min förlofvade. Det kom aldrig .. så långt. Almqvist Col. 47 (1835). Många, som bragt det långt i .. talekonst. Flensburg KyrklT 81 (c. 1875). Drottningen befann sig i ett långt framskridet hafvandeskap. Tegnér Armfelt 2: 161 (1884). Det skulle föra oss för långt. Hammar (1936). särsk.
α) i uttr. gå för långt, förr äv. låta komma för långt, överskrida gränsen för det lämpliga l. tillbörliga; äv. opers. Nej, nu går det för långt, nu är det för galet. Gå för långt i sina krav l. påståenden l. i sina medgivanden o. d., kräva l. medgiva osv. för mycket. Groft feelande syndare (skola) wachta sigh, at the medh tystheeten icke låta komma för långdt. KOF II. 2: 59 (c. 1655). Jag fruktar Ni går för långt i alla afseenden. Höijer 4: 75 (c. 1800). Nej! Det här går för långt! Wijkander OSam 25 (1875).
β) (†) i uttr. det är lika långt kommet, det har inte framskridit längre. Inga flere consistorier skulle hållas här öffver, emedan reda så många gånger skett var och lika långt var kommit. Rudbeck Bref 10 (1662).
3) i fråga om befintlighet på stort avstånd från ngt; äv. bildl. — särsk.
a) ss. attribut: belägen på stort avstånd, mycket avlägsen, fjärran; numera bl. (i vitter stil) i sådana uttr. som i ett långt fjärran, långt borta, i längsta fjärran, längst borta; äv. bildl., i fråga om tid. Monga löpa och hyt (till Strassburg) iffrån long ort till at besee thetta kånstiga uhrwerket. Bolinus Dagb. 38 (1668). Från dhe längste orter i rijket kunde dhe fattige här uppehållass. Rudbeck Bref 81 (1670). Ju mindre täta dån från längsta klippor höras, / De hesna, tyna af. Lidner (SVS) 2: 358 (1784). (Minnesbilden) ligger .. i ett så långt fjerran af år och rum, att den mångengång förekommer mig sjelf såsom en saga. Palmblad Nov. 3: 7 (1841). Långt i längsta fjärran. Hallström GrAntw. 41 (1899).
b) ss. adv.: på stort avstånd, fjärran; utom i Finl. numera bl. i α, β, γ. Dhen näste grannen är offta bättre, än en långt frånwarande wän. Törning 22 (1677). Jagh weet försant, Gudh är eij långt. Ps. 1695, 284: 1. 2 af mina torpare, som bodde längst. Tersmeden Mem. 4: 190 (1763). Till det längst belägna fältet. Collan Kalev. 1: 278 (1864). särsk.
α) i uttr. vara långt (längre), vara långt borta osv. Hur långt har du varit? Jag har inte varit längre än vid närmaste hållplats. RARP 1: 56 (1627). Kungen (dvs. K. XII) tykker, sig än ingaledz behöfwa, / Sin återstå’nde makt (dvs. härstyrka), fast den ei längre war, / Än at man wänte den, sidst, efter twenne dar. Brenner Dikt. 1: 29 (1700, 1713).
β) ss. bestämning till adv. l. adverbiellt uttr.; i komp. o. superl. stundom innebärande gradförhöjning av det bestämda adverbet; i superl. (i vitter stil, numera knappast br.) äv. övergående i bet.: mycket långt borta. Långt (längre, längst) borta, framme, nere, uppe. Långt i fjärran. Långt osv. i norr, söder, till vänster, höger. Han hade hatten långt ner i pannan. Långt bortom all ära och redbarhet. Mark. 12: 34 (NT 1526). Thetta folcket nalkas migh medh sinom munn, och hedrar migh medh sina leppar, men theras hierta är longt jfrå migh. Jes. 29: 13 (Bib. 1541). Länger öster på. LPetri Kr. 9 (1559). Långt frå ögon, snart vhr sinnet. Grubb 480 (1665). Längst i Främ’de Land wår lycka prisas hör’s. Frese VerldslD 128 (1715, 1726). Han satt längst ned (hade sista rummet). Moberg Gr. 283 (1815). Längst i norr (hade man) ett öde ishaf. Wisén Oden 36 (1873). Wägner Norrt. 5 (1908). särsk. (†) i uttr. långt om ngt, långt bortom ngt. Immanuel, som långt om Solen bor. Frese Pass. 18 (1728).
γ) i uttr. långt ifrån (äv. sammanskrivet långtifrån), långt därifrån osv., från en långt avlägsen plats; på avstånd; (från) fjärran. Han stod långt (där)ifrån. VarRerV 69 b (1579). Longt ifrån warda steenar aff Sliungor (m. m.) .. vthskutne. Schroderus Comenius 712 (1639). Hvar kommer Herr Grefven nu som längst ifrån? Modée FruR 63 (1738). Drabanten vid dörren hörde, / Då midnatten teg, / Långt inifrån tysta salar / Den sömnlöses (dvs. gamle kung Göstas) steg. Snoilsky 2: 5 (1881). särsk. bildl.
α’) i uttr. vara långt ifrån ngn, med saksubj.: vara ngn fjärran; särsk. (i sht arkaiserande) i sådana uttr. som det (l. ngt) vare långt ifrån mig (dig osv.). All bitterheet och grymheet och wredhe, och roop, och hädhilse ware longt frå idher. Ef. 4: 31 (NT 1526). Så läte Herren thet wara longt jfrå migh, at iagh skal komma mina hand widh Herrans smorda. 1Sam. 26: 11 (Bib. 1541). Det (är) så mycket längre ifrån mig, at visa dig den ringaste ärebetygelse, som Jag (osv.). Bælter JesuH 2: 40 (1756). Något, som det vare långt ifrån mig att bestrida. Sturzen-Becker 1: 130 (1861).
β’) betecknande ett motsatsförhållande l. att det fattas mycket för att ngt skall vara förhållandet: det fattas mycket i att (osv.); icke på långt när l. tillnärmelsevis; allt annat än, ingalunda; tvärtom, bort det; i stället för l. i motsats till (att göra så l. så). Han är långt ifrån dum. Är du färdig nu? Nej, långt ifrån (l. därifrån). Skulle .. (Kristus) therföre harmas, at honom orätt skedde? Thet war långt ther ifrå. PErici Musæus 5: 31 b (1582). Långt ifrån alltid. Nilsson PrimKult. 86 (1923). Långt ifrån att uppge spelet .. tycks regeringschefen samla sina krafter och (osv.). GHT 1934, nr 69 A, s. 14.
γ’) (†) i uttr. icke långt ifrån så (mycket osv.), icke på långt när så. I dag 5 dagar sedan blef balletten dansadt, där ett sådant tillopp af alla handa folk var, att wthi kröningen icke långt ifrån så stort trängie var. Ekeblad Bref 1: 205 (1652; rättat efter hskr.).
δ’) (†) i det pleonastiska uttr. långt ifrån icke, icke på långt när; långt ifrån. Hoffmann Förnöjs. 319 (1752). (G. III) var .. långt ifrån icke en stor man, .. men en sällsynt man. Crusenstolpe Mor. 2: 3 (1840). Anna tänkte långt ifrån ej på någon olycka. Wetterbergh Penning. 138 (1847).
ε’) i uttr. icke (inte) långt ifrån, det fattas icke mycket i att; nära; nästan. Det var inte långt ifrån att han hade fallit omkull. (De) woro .. icke longt frå fäm twsendh män. Luk. 9: 14 (NT 1526; Bib. 1917: vid pass). ”Kanske ni är vildfår?” sade Akka. — ”Det är inte långt ifrån,” svarade gumsen. Lagerlöf Holg. 1: 146 (1906).
δ) (†) i uttr. vara långt att, vara långt ifrån att (se γ β’, ε’); äv. opers. 6 st; (ryska) Galleijer (kommo), och var eij långt at iag icke blef af dem fångad. HFinlÖ 433 (1730). Den .., hvars enskildta seder äro långt att vara otadliga. SvLitTidn. 1817, sp. 740.
ε) (†) i uttr. icke långt till, icke långt ifrån, nästan. (Ryktet) att Söffrin wille icke longt till giffua them vp bode Slottedt och Staden. Svart G1 82 (1561).
4) i fråga om tanke l. uppfattning o. d., ss. beteckning för vart tanken osv. når; särsk.: utöver det närmast till hands liggande. Han tänker inte längre än näsan räcker, (vard.) han är korttänkt. Så långt jag kan se, är han en hederlig människa. Så långt (som) jag vet l. förstår l. kan bedöma, förhåller det sig så; jfr 8. Tänka långt. Posten 1769, s. 898. Agardh BlSkr. 1: 16 (c. 1855).
5) i fråga om yttrande l. framställning i tal l. skrift, ävensom tankegång, resonemang o. d.
a) som har ett visst (angivet) omfång; särsk.: utförlig, vidlyftig, mångordig; bred; jfr 7. Det långa talets korta mening. Långa predikningar, utläggningar. Skriva långa meningar. Vackra visor är inte långa. En (trehundra sidor) lång roman. En lång historia. Långa läxor. Then ene må bescriffua thet stackot och then andre lengre. FörsprNT 3 a (1526). Ney och Ia gör een långh träta. SvOrds. B 7 a (1604). Öfwer ett eller halfttannat Arck lång. Schmedeman Just. 324 (1662). VexjöBl. 1832, nr 7, s. 1 (: långt och bredt). Motionären höll ett längre, aggressivt anförande. SDS 1928, nr 51, s. 6. särsk.
α) i uttr. det är l. vore, förr äv. vill falla (för) långt att beskriva l. förtälja o. d. SvTr. 4: 29 (1522). Thett vil falle alt för långt att upräkne alle kongh Erichs odygder och misgerninger. RA I. 2: 255 (1568). Långt vore att förtälja alla de strider (osv.). Afzelius Sag. 5: 111 (1843).
β) (numera föga br.) i uttr. det korta och det långa, summan av det hela. Det korta och det långa .. af hvad jag vill säga är att (osv.). Bremer Brev 4: 124 (1860).
b) ss. adv. ss. beteckning för ett parti (av viss längd) ur ett anförande l. en skrift l. en tankegång, ett resonemang o. d., ävensom i fråga om tanke, uppfattning o. d.: till en viss punkt. När han hade kommit så långt i sitt tal, blev han avbruten. Hur långt har du läst i boken? Hur långt har du i läxa? Så långt N. N., ss. avslutning av ett citat l. referat o. d. Hur långt minns Du / Då sjelf (av visan)? Atterbom 1: 176 (1824). Så långt Sismondi. 2SAH 12: 424 (1827). Så långt allting gott och väl! Bergman JoH 167 (1926).
c) i utvidgad anv., om person: som uttrycker sig mångordigt; mångordig, utförlig; bred (i sin framställning). Jag skal med guds hielp med nästa posterna blifva så mycket längre. Bark Bref 2: 55 (1705). Åsyftande det storartade, blir .. (Ling) mången gång endast lång och bred. Sturzen-Becker 1: 40 (1861). SvHumFörbSkr. 15: 7 (1909).
6) (†) om andedräkt: långsam; motsatt: kort. Haffua long andedregt. BOlavi 6 a (1578). Som har long ande. Serenius (1741).
7) i fråga om utsträckning i tiden: som är av absolut l. relativt stor (l. av viss gm måttsbestämning angiven) utsträckning. — jfr DAGS-, DYGNS-, GUDS-, MÅNADS-, SEKEL-, TIMS-, ÅRS-LÅNG m. fl.
a) om tid l. tidsavsnitt: som är av stor utsträckning l. längd, som varar länge; ansenlig. Det tog lång tid. Han var borta (en) lång tid, äv. i lång tid l. (i) långa tider. Det inträffade först (en) lång tid efteråt l. senare. En lång tid bortåt, förr äv. långa tiden bortåt. Uppskjuta ngt på längre eller kortare tid. Han stannade kvar en lång stund. En flera dagar lång resa. Lång arbetstid, kontorstid. Ehnn long winther. G1R 1: 81 (1523); jfr α. (De) bådho .. honom, ath han skulle blifua j längre tijdh när them. Apg. 18: 20 (NT 1526). Aldrigh är dagen så long, at thet bliffuer quelder omsider. SvOrds. A 2 b (1604). Synder, .. dem man långa Tijden bort åth, föröfwar. Fernander Theatr. 353 (1695). Långa år få gälda hvad stunden brutit. Tegnér (WB) 5: 16 (1825); jfr β. Vi .. hade varit goda vänner i långa tider. Laurin 3Minn. 103 (1931). — särsk.
α) i uttr. som beteckna en tidrymd i hela dess utsträckning l. längd: hela dagen osv. igenom l. i ända.
α’) (ngt vard.) i uttr. så lång (som) dagen (natten osv.) är (var). VästeråsDP 12/7 1620. Hallström Skepn. 324 (1910).
β’) i uttr. hela långa dagen, natten osv. l. (hela) Guds långa dag(en) osv. Ni är en duglös man, som i beständigt söl / Förstör Guds långa dag, bland tobak, kort och öl. Rademine Goethe 1 (1799). Flickungen vakade öfver mej hela Guds långa nätterna. Blanche Våln. 656 (1847). Auerbach (1911).
γ’) (†) i uttr. ut långa dagen, hela dagen i ända. Och hafver man sedan uth longa dagen hörtt skiutas. AOxenstierna 2: 49 (1612).
δ’) i ställning efter huvudordet, i sådana uttr. som dagen (natten osv.) lång, stundom äv. långa, (hela) min levnad lång o. d. Alestafwar och Biörckehanck, warar sachtä Åhret långt. Grubb 10 (1665). För dig jag ville sjunga min lefnad lång. Melin Prins. 12 (1885). Vi dansa ut, vi dansa natten lång. Fröding NDikt. 25 (1894).
ε’) (†) i sådana uttr. som en timme osv. långt, (i) så l. så många dagar l. år långt o. d. (jfr c), under en timmes tid, under så l. så många dagar osv. Thet waradhe j siw daghar longt. 2Mos. 7: 25 (Bib. 1541). Widh en tijma longt. Dan. 4: (Därs.). När .. (Johannes döparen) månader långt får försmäkta i fängelse. Rudin 2Evigh. 2: 320 (1888).
ζ’) [jfr d. en tid lang, t. eine zeit lang] med försvagad bet., i uttr. en tid lång, förr äv. långt, förr äv. (up)på en tid lång l. långt (jfr c), på l. under en (tämligen lång) tid, en tid bortåt. G1R 2: 153 (1525). Tu skal warda blind och icke see solena en tijdh long. Apg. 13: 11 (NT 1526). Blijff en tijdh longt när honom. 1Mos. 27: 44 (Bib. 1541). Etth hemenn .., hwilkitt för:ne Jonn Swart hade bodt vppå en tidh Longh. UpplDomb. 2: 26 (1578). 2LUÅ I. 14: nr 14, s. 2 (1918).
β) i fråga om subjektiv uppfattning: som värkar l. kännes lång (särsk. på grund av sysslolöshet l. otålighet o. d.); dryg, utdragen. Tiden görs mig lång. SvFolkv. 1: 1. Thet warder minne siäl longt, at boo när them som fredhen hata. Psalt. 120: 6 (Bib. 1541). Att vakta på gettren blef dagen mig lång. Geijer Skald. 5 (1811, 1835). Dödande lång. Hammar (1936). särsk. i uttr. som beteckna en angiven tidpunkt ss. mycket lång l. tålamodsprövande. I fyra långa år var detta nöje rent. Leopold 2: 281 (1800, 1815). Efter långa sju år. Oscar II I. 2: 26 (1859, 1886).
b) om handling, värksamhet, tillstånd, händelse o. d.: som varar l. sträcker sig över lång tid; av stor varaktighet, långvarig; förr äv. med måttsbestämningen i gen. Långt liv. Lång tjänstgöring. Långa ferier. En fjorton dagar lång semester. Livet är kort, men konsten lång, se KONST 3. Ett långt och lyckligt äktenskap. Ha långa framtidsutsikter. Göra ngt på lång sikt. Långa parlamentet [eng. the long Parliament] (hist.) om det eng. parlamentet 1640—53. Thet longa lönliga haat han till swenskæ mæn haffdhe. G1R 1: 28 (1521). Effther vi icke .. kunne holle her någen long herredag. RA I. 1: 453 (1546). En tre dagars lång sjödrabbning. Atterbom Minnest. 1: 177 (1847). Vår kära mor .. som efter en lång sjukdom stilla avsomnade. SDS 1925, nr 69, s. 2. — särsk.
α) i ordspr. Långh sooth är wis dödh. SvOrds. B 4 b (1604). Longt lijff är een gerigh menniskios pina. Därs. B 5 a. Stackot frögd haar långan ånger. Grubb 758 (1665). Long fasta är ingen brödspara. Rhodin Ordspr. 88 (1807). Lång väntan ökar längtan. SvOrdspråksb. 57 (1865).
β) (†) i uttr. av långo vräkt, (på grund) av gammalt groll. (Han) bekienner att thett är alt skedt obetäncht i hastigheet och i druchenskap och icke af långe wrächt eller afwundh. HSH 39: 299 (1642). Crusenstolpe CJ III. 2: 208 (1846).
c) ss. adv. resp. i n. sg. dat. o. ack. i substantivisk anv. (jfr a α ε’, ζ’).
α) i uttr. angivande lång tid, särsk. betecknande stor varaktighet: länge; utom i vissa uttr. (se nedan) numera bl. ngn gg i vitter stil. The osz fångna hållo så lång. AndelPs. 128 (1614). Then frome måst äta lädhret hård, / Så långe at han kommer i Rådh. Forsius Fosz 473 (1621). Undra må man nog, at mången så långt biar (att gifta sig). Runius (SVS) 1: 206 (1708). Du (sol) dröjer så långt på himlen / i dagslång aftonglöd. Gripenberg Aftn. 37 (1911). särsk.
α’) (fullt br.) i uttr. i det längsta, förr äv. i längsta, så långt l. länge som möjligt; förr äv. till (det) längsta, på sin höjd, allra senast. Uppskjuta ngt, vänta, hålla ut i det längsta. Wij (arbeta) nu på sielffwe Slutet, och hoppas der medh till det längste i öffwermorgon bliffwa richtige. RARP 6: 237 (1657). At Wi til längsta i öfwermorgon-afton kunne Osz .. i Stockholm infinna. HC11H 2: 146 (1687). VDAkt. 1707, nr 449 (: i längsta). Dalin Hist. III. 1: 222 (1761: i det längsta). SvD(A) 1934, nr 180, s. 4.
β’) (fullt br.) i uttr. räcka långt, räcka länge (jfr 1 k β β’). Dalin Hist. 1: 84 (1750).
γ’) (fullt br.) i det tautologiska uttr. både långt och länge. (Bröllopet) räckte både långt och länge. Lönnberg BlSkär. 169 (1876); jfr β’. Dens. Skogsb. 13 (1881; möjl. till 2).
δ’) (fullt br.) i uttr. så långt (som), så länge (som). Messenius Swanhuita A 2 b (1613). Han värde sig så långt han kunde. Nordberg C12 1: 498 (1740). Från fäder är det kommet; till söner skall det gå / Så långt som unga hjertan ännu i Norden slå. Geijer Skald. 179 (1835).
ε’) (fullt br.) i uttr. dra(ga), äv. gå långt om, äv. dra(ga), förr äv. gå långt ut (på tiden), dra ut på tiden; dröja länge; vanl. opers. Det drog långt ut med förhandlingarna. Sammanträdet drog långt ut (på kvällen). Nu gick långdt uth, att iag intitt swar .. fick. VDAkt. 1686, nr 212. När omröstningen gådt för långt ut på tiden. PH 6: 3656 (1755). Ännu drog det långt om, innan barnet vågade yttra sig vid föräldrarnas bord. Engelke Småstad 148 (1906). Det gick långt om innan han igen blef god på Löfgren. Ahrenberg Männ. 4: 257 (1909).
ζ’) (†) i uttr. i lång, på lång tid, på länge. Jag har nu den bästa tiden till att skrifva min käre farkär till, som jag har haft i lång. Ekeblad Bref 2: 351 (1663).
β) i uttr. angivande ett stort avstånd i tiden l. att en avsevärd del av ett tidsavsnitt återstår l. är tilländalupen o. d. Så långt (som) jag kan minnas (tillbaka i tiden). Hur långt är det l. ha vi till jul? Ded lijder longt på hösten. AOxenstierna Bref 4: 512 (1648). Vi ha ej långt efter el. till regn. Weste (1807). Jag har förmodligen .. inte långt kvar (att leva). Hedberg Räkn. 230 (1932). — särsk.
α’) (†) i uttr. vara långt, vara avlägsen l. fjärran. Tin (dvs. Guds) dagh mon ey långt wara. PolitVis. 310 (1644). UrFinlH 269 (1730).
β’) (i vitter stil, föga br.) i uttr. innan långt, snart. Liljecrona RiksdKul. 197 (1840). Denna feberheta hand skulle innan långt ligga stel och kall i jorden. Bremer Hertha 433 (1856).
γ’) (†) i uttr. icke långt till, snart, inom kort. Tu lärer bekomma icke långt til, en stoor Löön för alt titt Arbete. Preutz Kempis 117 (1675). VDAkt. Brev 8/12 1841.
δ’) (föga br.) i uttr. för långt tillbaka, förr äv. enbart för långt, för längesedan. Icke wetandes annat än den samma för långt död woro. VDAkt. 1709, nr 327. En stor kopparhäst, hvilken för långt tillbaka genom trolleri nedsänkts i hafvet. Carlén Skuggsp. 1: 193 (1861, 1865).
ε’) (†) ss. adv. långo l. långe, (för) längesedan; äv. lång l. långe l. långo sedan, se LÅNGE-SEDAN. Mat. 11: 21 (NT 1526). Messenius Sign. C 4 b (1612). Lapparna (hava) långo i werlden alldeles öfwergifwit at besökia denna orten. Landsm. XVII. 3: 27 (1672). Ihre (1769).
ζ’) ss. bestämning till tidsbetecknande adv. l. adverbiellt uttr. l. temporal konj.; i komp. l. superl. stundom med innebörd av gradförhöjning av det efterföljande adverbet; jfr LÄNGE 2 d β. Långt (förr äv. långo l. långa) förut, efteråt, därefter, före l. efter detta. Långt innan han föddes. Långt (längre, längst) fram l. tillbaka i tiden; förr äv. fram längre (se FRAM 2 b β). Långt bort i den grå forntiden. Långt fram l. ut på natten, hösten osv., äv. (numera bl. i vitter stil) långt på natten, hösten osv. OPetri Tb. 47 (1525; uppl. 1929: læng[er] fram). Petreius Beskr. 2: 167 (1614: långa tilförende). ÅngermDomb. 3/9 1646, fol. 35 (: långo förr). Ju längre på dagen, ju vackrare folk. Rhodin Ordspr. 83 (1807). Det folk, som våra bördor bar / Långt före våra dar. Runeberg 2: 5 (1846). Ofta satt han långt på natten vaken. Därs. 88 (1848). Långt innan prästen sagt amen. Johansson RödaHuv. 1: 128 (1917). särsk. (†) i uttr. hädan lång, långt borta i tiden. Till sin senna Nedergång, / Dän wij önska hädan lång. LykkoPris A 3 b (1689).
η’) ss. bestämning till tidsbetecknande adj. l. adv. i komp.: betydligt, mycket. En långt tidigare, senare överenskommelse. Det inträffade långt tidigare, senare. Rosenstein 2: 221 (1789).
ϑ’) [jfr d. langt om længe; jfr 3 b β slutet] i uttr. långt om länge, sent omsider. Bondeson Anna 34 (1883). Han letar i skåpet, får långt om länge fram en flaska, som han synar. Geijerstam StorKlas 37 (1908).
d) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. i l. efter tu lång och sju lång, förr äv. från tu lång till sju lång, långt om länge. Från tu lång til siu lång. Schultze Ordb. 2643 (c. 1755). Ändtligen efter tu lång och sju lång. Wetterbergh Penning. 120 (1847). Där blef en skogshandel som räkte i sju lång och tu lång. Ahrenberg Öst. 51 (1890).
e) (†) i utvidgad anv., dels om platsen för långvarig vistelse, dels om person: som använder lång tid för ngt, långsam; äv.: som utför arbete under lång tid. Långe arbetis karle. HFinlH 3: 242 (1555). Böör .. oss .. medh all tilbörligh tienst bestädige hennes salige lijk til sijn ährlige lägrestadh och längste hwilokammar. Phrygius MRosengren A 5 b (1608). (Marsken skall) wara longh och wälbetenckt i rådslagh och snel vthi eftersettiande, och vtrettande. Gustaf II Adolf 64 (c. 1620).
f) handel. om affärstransaktion, kredit o. d.: avsedd att avvecklas först efter lång tid resp.: beviljad för lång tid; äv. i utvidgad anv., om lånehandling, växel o. dyl. l. om pänningar, ävensom om fordringsägare; äv. i uttr. på lång sikt, avsedd att betalas först efter lång tid l. efter lång uppsägningstid. Bevilja lång kredit. Långa papper, lån, växlar. Scheutz PrAffärsm. 215 (1856). Riksbanken höjde köpkursen å långa pund med 1 öre. AB 1890, nr 103, s. 4. Hypoteksbankens långa obligationer. SD(L) 1897, nr 60, s. 1. SvTidskr. 1931, s. 361.
g) i sht språkv. om (uttal av) språkljud l. stavelse: vars uttalstid är lång resp. som innehåller långt ljud; motsatt: kort. Långa vokaler och konsonanter. Långt medljuds teckning. Linc. (1640; under accentus). Han drog sina skånska a så långt och kärvänligt. Benedictsson Folkl. 81 (1885). Laurin 4Minn. 76 (1932).
h) (†) om ålder: hög. Tin longa ålder. 5Mos. 30: 20 (Bib. 1541). Wettersten Forssa 92 (c. 1750).
8) ss. adv. i allmännare anv., i fråga om grad av styrka l. intensitet l. omfång l. mängd l. utsträckning: i (så l. så) stor utsträckning, hög grad, mycket; äv. i uttr. så långt (som) i konjunktionell anv.: så vidt, så mycket. Långt över förväntan. (Gud) förbarmar sig så långt Han kan. Nohrborg 97 (c. 1765). (Kritiken) måste .. se till att så långt möjligt röra sig med riktiga mått. Segerstedt Händ. 171 (1920, 1926). De båda gamla glömma sig så långt, att de småle. Lagerlöf Troll 2: 191 (1921). — särsk.
a) ss. bestämning till verb l. adj. som betecknar jämförelse: vida. Bruden som iagh sijr, långt Venus öfwer går / I fägring. Lucidor (SVS) 218 (1672). Eremitens känslofulla overklighet bör långt föredragas framför den rene tänkarens löjliga overklighet. (Cavallin o.) Lysander 13 (1851). Långt underlägsen. Cavallin (o. Lysander) 41 (1879).
b) i uttr. långt annan l. annorlunda, helt annan osv. Longt annat är frelsa, annat fresta. Swedberg Schibb. 165 (1716). Af långt andra orsaker. Dalin Hist. 2: Föret. 9 (1750). Det förhåller sig långt annorlunda. Lagerbring 1Hist. 1: 26 (1769). Wikner Tidsex. 203 (1888). jfr (†): Och äre nu sakerne långt i ett annat tillståndh än de för detta vore. AOxenstierna 2: 642 (1624).
c) ss. bestämning till adj. l. adv. i komp.: vida, mycket, betydligt. Långt tyngre. Schmedeman Just. 1453 (1696). Akta dit ärliga Namn långt mer än dyrbara Skatter. Nicander Syr. 3 (1759). (Hon kan) icke ännu .. multiplicera, långt mindre dividera. Almqvist AmH 1: 47 (1840). Hahr ArkitH 118 (1902).
d) (mindre br.) ss. bestämning till adj. i superl.: betydligt mera än ngt annat; vida. Det första kapitlet, som är det långt bästa af boken. De Geer Minn. 1: 62 (1892). Långt flinkaste löparen var ibland dem (dvs. faiakerna) Klytoneos. Lagerlöf HomOd. 88 (1908).
Ssgr (i allm. till 1): A: LÅNG-ARM, r. l. m.
1) tekn. lång arm i apparat o. d. Rinman 2: 1129 (1789).
2) (föga br.) fisk. landarm till ryssja. Ekman NorrlJakt 349 (1910).
-ARMAD, p. adj.
1) försedd med lång(a) arm(ar).
a) om människa l. apa. Polyfem III. 18: 3 (1811). Långarmade apan. Sundevall Zool. 23 (1835).
b) om apparat o. d.; jfr arm, sbst. III 4. Långarmade kranar. Dahlgren Stanley 1: 63 (1890).
2) (numera bl. tillf.) om klädesplagg: långärmad. Sylvius Curtius 224 (1682).
(7) -BAD. med. ljumt karbad av lång (flera timmars) varaktighet, användt ss. lugnande medel, i sht för sinnessjuka. Svenson Sinnessj. 127 (1907).
-BAK, m. (†) om person med baktill långt nedhängande dräkt. Thesse tre Långbaaka. Brasck Apg. L 1 b (1648; om präster).
(1 h) -BALK. (föga br.) tekn. längsgående balk (i bro o. d.). Nordberg C12 1: 545 (1740). Nerén (1930).
(1 h) -BAND. (föga br.) tekn. längsgående band (se band, sbst.1 19, 20). Tjocka timmer, som under namn af sträckband eller långband läggas under däcksbalkarne. Witt Skeppsb. 85 (1858). TByggn. 1859, s. 166.
-BARK. (förr) garv. bark i långa stycken. Fatab. 1935, s. 180.
-BARRIG. försedd med långa barr. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 51.
(1 d) -BEN. (skämts., vard.) person med långa ben; särsk. i tilltal; jfr -skank. (Det) angår .. dig inte, ditt långben! Blanche FlStadsg. 12 (1847). Topelius Vint. II. 1: 204 (1881).
(1 d) -BENAD, p. adj. långbent. Schultze Ordb. 2643 (c. 1755).
(1 d) -BENIG. långbent. En långbenig spindel. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 71.
(1 d) -BENING, m.||ig. l. r. (vard.) långbent människa l. djur. FrSkog. 25 (1892; om tranor).
-BENS-GRODA. zool. grodarten Rana agilis Thomas. FoFl. 1907, s. 170.
(1 d) -BENT, p. adj. som har långa ben (se ben, sbst.1 II 1). Kankel Hemmersam 32 (1674).
Avledn.: långbenthet, r. l. f.
(7) -BESÖK. långvarigt besök. Mormor .. är kommen på långbesök. LfF 1884, s. 158.
(1 h) -BJÄLKE. (föga br.) tekn. längsgående bjälke; motsatt: tvärbjälke. HSH 35: 362 (1659).
-BLADAD, p. adj. (†) i uttr. långbladad daggört, örten Drosera longifolia Lin., storsileshår. Bromelius Chl. 99 (1694).
-BLADIG. Adlerbeth FörslSAOB (1798). särsk.
a) om växt. Weste (1807). särsk. i uttr. långbladig stjärnblomma, växten Stellaria longifolia Fr. Gosselman BlekFl. 77 (1865).
b) om kniv o. d. Molin ÅdalP 69 (c. 1895).
-BLOMMIG. särsk. i uttr. långblommig vårlök, växten Gagea stenopetala (Fr.) Reich. Gosselman BlekFl. 57 (1865).
-BLY. [jfr t. langblei] (förr) mil. äggformig kula till (tändnåls)gevär. Jochnick Handgev. 43 (1863). UB 6: 88 (1874).
(1 e) -BLÅVIKARE~0200, m. l. r. (i vissa trakter) vikaresälen Phoca hispida Schreb. FoFl. 1921, s. 257.
(3) -BO, n. (i vissa trakter) = -boll 1. Bergman GotlSkildr. 236 (1882). Norlind AllmogL 523 (1912).
(3) -BOD. (i vissa trakter) nästan bl. i pl.: långfäbodar. Levander LivÄlvd. 19 (1914).
(2 a) -BOLL.
1) visst bollspel med boll o. slagträ, slagboll; ”tre slag o. ränna”. Björkegren 2008 (1786).
2) långkast l. långspark med boll. NordIdrL 1900, s. 362.
-BOLSTER. jfr bolster 1. BoupptSthm 18/1 1668.
-BOM. vagnmak. stång mellan axlarna på en vagn. DA 1793, nr 227, s. 3. Hammar (1936).
-BORD. (lång- 1667 osv. långe- 1595 (: Longebord, pl.)) långt (mat)-bord; särsk. i fråga om förh. i bostäder av äldre typ. GripshR 1595, s. 151. Väggarna i stugan voro försedda med långbänkar, och framför dem stodo långbord, kring vilka vid måltiderna .. allt husets folk tog plats. Boklund Bost. 6 (1907). Förfriskningar serverades från stora långbord. PT 1914, nr 132, s. 2.
Ssg: långbords-fat. (förr) Ett ”långbordsfat” .., som (i ä. tid) användes att föra maten från köket in på de långa kalasborden och runt dessa. RedNordM 1929, s. 16.
-BORG. sjöt. lång kätting som utgör den rundt masttoppen gående delen av en borg (se borg, sbst.3 2). Frick o. Trolle 161 (1872).
-BORSTIG. försedd med långa borst; särsk.
a) om djur, i sht svin. Uppl. 2: 101 (1903).
b) bot. om (del av) växt. Juhlin-Dannfelt 218 (1886).
-BOSKAP. (†) storboskap? Östanfiels koofähuset är smalt, om 9 alnar med cnutarna, at långboskap träckia tilhopa mitt på golfuet. Murenius AV 525 (1662).
(1 f) -BRACKA. (†) person iförd långbyxor. Juslenius 313 (1745).
-BRODD. (i fackspr.) i hästsko. TLev. 1905, nr 37, s. 1. Schmidt HbVeterFält 106 (1920).
(1 h) -BRÄCKA, r. l. f. (i fackspr.) längsgående bräcka l. spricka i gevärspipa. SFS 1830, s. 822.
(1 h) -BRÄCKT, p. adj. (i fackspr.) om gevärspipa: försedd med långbräcka. SFS 1830, s. 854.
-BUKT. jäg. lång bukt (se d. o. 1 b α). Balck Idr. 2: 59 (1887).
-BY. långsträckt by med gårdarna liggande på ömse sidor om en byväg l. bygata. Norlind AllmogL 133 (1912). Rig 1933, s. 203.
-BYGGNAD. konkret: långsträckt (huvud)byggnad· Egyptiska templen äro ensidiga långbyggnader. Ljunggren Est. 2: 269 (1860). TT 1902, M. s. 84.
-BYGGNING. långbyggnad. HFinLappm. 3: 136 (1738). Västerb. 1924—25, s. 26.
(1 f) -BYXOR, pl. långa byxor (som nå ned till fötterna), pantalonger; vanl. (förr nästan uteslutande) tillhörande den manliga dräkten. Damer klädda i sportskjorta och långbyxor. Bellman (BellmS) 3: 109 (1780). Långbyxor med hällor. TIdr. 1883, s. 15. Damernas långbyxor i antågande. UNT 1928, nr 9825, s. 5 (rubrik). Man konfirmerades, fick långbyxor och klocka. Hellström Malmros 114 (1931).
-BÅGE. pilbåge bestående av en lång, smidig käpp l. ribba o. d. vars båda ytterändar äro förenade med en sträng; jfr båge, sbst.1 1. Bruzelius Forns. 26 (1850). Den enkla långbågen med dess pilar är det äldsta skjutvapen, som använts i Sverige. Alm VapnH 11 (1927).
-BÅT. (lång- 1853 osv. långe- 1595 (: Långebåter, pl.)) (†) lång roddbåt; barkass. GripshR 1595, s. 165. Rig 1933, s. 105.
-BÄNDSEL. sjöt. Oxenstierna Vanderdecken 25 (1865). Råseglen fästas .. vid .. rårna .. genom bäntslar eller smäckra sladdar vid de öfre hörnen — nock- och långbäntslar. Wrangel SvFlBok 73 (1897).
-BÄNK. (lång- 1635 osv. långe- 1636 (: långebäncken, sg. best.)1916 (bygdemålsfärgat)) lång bänk; särsk. (i sht förr) om väggfast bänk längs vardera långväggen l. långsidan av långbordet. BoupptSthm 1671, s. 155. Oftast löper en väggfast bänk, lång- eller högbänken, utefter hela .. (långväggens) längd. 1MinnNordM II. 1: 4 (1881). Skolhuset .. har .. långbänkar af det kända, gammaldags opraktiska slaget. Saxon Härjed. 19 (1894). särsk. bildl.
a) (†) i uttr. ligga på långbänken, ligga o. ”dra” sig, ”ligga på latbänken”. Ihre (1769).
b) [jfr t. etw. auf die lange bank ziehen] (numera knappast br.) i sådana uttr. som draga l. (upp)skjuta l. kasta l. sätta l. ställa l. lägga, förr äv. vräka (ngt) på långbänken, draga ut på tiden med (ngt), skjuta l. ställa ngt på framtiden, uppskjuta ngt på obestämd tid, förhala; komma l. råka på långbänken, om sak: dragas ut på tiden osv.; äv.: råka i glömska; jfr lång 1 q. Schroderus Os. III. 2: 26 (1635: vpskiöts). RP 6: 398 (1636: skjuta). Därs. 7: 34 (1637: kasta). ExtractHufwOrsak. 1658, mom. 3 (: draga). VDAkt. 1678, nr 325 (: sättia). HC11H 8: 59 (1678: ställa). Schück VittA 3: 309 (i handl. fr. 1690: råka). Sahlstedt Hoffart. 133 (1720: wräkas). Dalin (1853). SvD(A) 1935, nr 317, s. 4 (: lägga).
-BÖJ ~böj2, r.; best. -en; pl. -ar. [till böja, v.] skogsv. långsträckt böjning (på timmer). Stockar, som äga en mindre långböj. SkogsvT 1904, s. 24.
-BÖSSA. (lång- 1611 (: Longbÿsse hölster) osv. långe- 1654 (: långebysser, pl.)) (förr) ett slags långt gevär. Tegel E14 272 (1612). (På 1500-talet) begagnades i Sverige .. s. k. Långbössor, hvilkas pipor .. voro 6 till 7 fot långa. Jochnick Handgev. 120 (1854).
Ssg (förr): långbösse-hölster. KlädkamRSthm 1611 B, s. 23 a.
-CIRKEL. (†) ellips. Swedenborg Reg. 5 (1718).
(7) -DAGS-VÄXT. bot. Långdagsväxter, som icke blomma vid denna korta dagslängd utan behöva 14—18 timmars dag för blomning. LAHT 1929, s. 922.
-DAL. (numera knappast br.) långsträckt dal; längddal. Hisinger Ant. 1: 16 (1819). 2NF 12: 690 (1909).
-DANS. om olika slag av danser utförda av flera personer i en l. flera långa rader; numera bl. om dans av en lång (vandrande) rad deltagare som hålla varandra i hand, så att de bilda en kedja; förr äv. om dans vari de deltagande paren stodo uppställda i två rader midt emot varandra, medan paren i tur o. ordning dansade ned mellan raderna för att därefter ställa upp sig nederst i raden; äv. om musiken; äv. i utvidgad anv., om deltagarna. SvTMusF 1930, s. 68 (1688). Afzelius Sag. 6: 233 (1851). MeddNordM 1897, s. 164. särsk.
a) (förr) i uttr. gå långdansen. Man tog sig (vid ett bröllop) för att gå långdansen. Det skedde så, att bröllopsfolket par om par begaf sig till granngården, där det dansades på gårdsplanen. KyrkohÅ 1914, s. 289.
b) bildl. Alle dagens timar tage i en ring, / Och danse en långdans med glädje omkring. Dalin Vitt. 5: 487 (1754). Efraim .. (hade) gått till högre rätt; det kunde bliva många turer i den långdansen. Högberg Frib. 157 (1910). Jag .. skall låta kryckan dansa långdans på din rygg. Kihlman 2Skälmrom. 221 (1923).
-DANSANDE, p. adj.
1) som deltager i långdans; äv. i substantivisk anv. Törneros Brev 1: 138 (1824; uppl. 1925).
2) (†) oeg. o. bildl.: långsläpig. VetAH 1796, s. 81 (om namn).
(7 g) -DIFTONG. språkv. Långdiftonger (med en av diftongens komponenter lång). Kock SvLjudh. 2: 280 (1911).
(1 h) -DIKE. landt. (avlednings)dike i fältets längdriktning; dike som vid öppen avdikning avleder vattnet från kantdiken. Abrahamsson 432 (1726). Altså böra inga long- utan tvär-diken på .. (sluttande) åkrar gräfvas. Wallerius Åkerbr. 315 (1761). Juhlin-Dannfelt 6 (1886).
-DISTANS. lång distans; särsk. idrott. om de längsta sträckorna på vilka tävlingar inom vissa idrottsgrenar äga rum; äv. elliptiskt för: långdistanslöpning l. -simning o. d. IdrB 3: 75 (1907). IdrBl. 1924, nr 61, s. 9. En säker skytt på långdistans. Larson Mong. 72 (1930).
Ssgr (i sht idrott.): långdistans-final. i tävling på långdistans. (Olympiska) spelens långdistansfinal (i simning). IdrBl. 1924, nr 75, s. 8.
-löpare. IdrB 4: 112 (1907).
-löpning. IdrB 4: 113 (1907).
-mästerskap. Långdistans-mästerskapet i simning. NordIdrL 1900, s. 269.
-samtal. telef. särsk. om internationella interurbansamtal. BtRiksdP 1899, 7Hufvudtit. s. 147.
-simmare. Frostell IdrB 161 (1914).
-telefonering. telef. TeknMeddTelegrSt. 1925, s. 49. —
-DISTANSARE, m.||ig. [avledn. av -distans] idrott. idrottsman som deltager i tävling på långdistans l. som ägnar sig åt långdistanslöpning l. -simning o. d. IdrBl. 1924, nr 59, s. 3. Därs. nr 100, s. 1.
(7) -DRAG. (i vissa trakter)
a) i uttr. gå i långdrag o. d., bli utdragen, dra ut på längden. Cavallin (1876). Fram på aftonen började det gå i långdrag med debatten. GHT 1898, nr 102, s. 2.
b) i uttr. på långdrag, i längden. Man fäster sig till en början mest vid .. (Hilda), ehuru på långdrag Emma vinner mest. FADahlgren (1840) hos Dahlgren 2Ransäter 105. —
-DRAGEN, p. adj.
1) till 1: utdragen på längden, uttänjd; långsträckt. Weste (1807). Bladen (av avenbok) äro långdraget äggformiga. Haller o. Julius 82 (1908). särsk. bildl., om handling l. värksamhet l. (muntlig l. skriftlig) framställning: utdragen, långrandig, långsam, seg; enformig; äv. i utvidgad anv., om person: som yttrar sig långrandigt o. utförligt, sävlig; jfr lång 5, 7. Långdragna predikningar. VetAH 1802, s. 101. Herr Kontio, som alltid var långdragen i sina anföranden. Forssman Gret. 15 (1897). De långdragna förhandlingarna. SvRiksd. I. 1: 46 (1931).
2) (†) till 7: långsint. Lind (1749). Weste (1807).
Avledn.: långdragenhet, r. l. f. till -dragen 1. (Det svenska) territoriets långdragenhet. Kjellén SvGeogr. 96 (1900). särsk. till -dragen 1 slutet. NordT 1884, s. 673. Den juridiska stilens långdragenhet. Tavaststjerna Inföd. 197 (1887).
-DRÄKTIG. [jfr fsv. langdräktogher, långt utdragen] (†) om mörsare: som har lång kastvidd. VetAH 1742, s. 275. Törngren Artill. 3: 9 (1795).
(7) -DRÄKTIGHET, f. [fsv. langdräktoghet (SpecVirg. 156)] (†) långmodighet, tålamod. Gudz långdrectugheet. 1Petr. 3: 20 (NT 1526; Bib. 1541: tolamodh).
-DRÖG. (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) jfr drög, sbst.1 1. Hofberg Skogsbyggarl. 22 (1881).
(7 a β) -DRÖJAS, v. dep. (-drögas 1749. -dröjas 17381755) finna tiden lång, ledas vid. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
-DUK. (lång- 1666 osv. långa- 1529 (: Longadukar, pl.). långe- 1526 (: Långedukar, pl.))
1) (†) lång bordsduk. Fatab. 1907, s. 92 (1526). HSH 37: 2 (1529). BoupptVäxjö 1804.
2) [jfr t. langtuch] tekn. långsträckt duk i pappersmaskin, vira; motsatt: cylinderduk. HantvB I. 5: 290 (1937).
Ssg: långduks-maskin. [jfr t. langtuchmaschine] tekn. till -duk 2. SD(L) 1896, nr 37, s. 4.
-DUODES. boktr. (i höjdriktningen) långsträckt duodes(format). Fahlgrén Boktr. 82 (1853).
(7) -DURIG. [efter holl. langdurig, långvarig] (†) uthållig. Risingh LandB 69 (1671; om häst).
-DYKNING. särsk. till 7, om sportsprestation bestående i dykning o. kvardröjande under vattenytan längsta möjliga tid. DN(B) 1941, nr 181, s. 7.
-DYNA. lång kudde l. dyna; i vissa trakter äv.: lång bolster. Fatab. 1913, s. 34 (1678). BoupptVäxjö 1747. Långdynor att lägga på förbordsändsbänken. 1MinnNordM X. 2: 1 (1885).
-DYSS, se -dös.
-DÄLD. (†) jfr -dal. Palmblad Palæst. 1 (1823).
-DÖS, förr äv. -DYSS. arkeol. stendös (l. flera stendösar) i utpräglat avlång jordhög; förr äv. om gångdös. Fornv. 1909, s. 195 (1859). Montelius SvFornt. 120 (1874).
-ELD. (om fornnordiska förh.) långsträckt eld l. rad av eldar (för uppvärmning inomhus). Strinnholm Hist. 2: 583 (1836). Nilsson HallMus. 85 (1902).
(2) -FARANDE, p. adj. (†) som kommer långt bortifrån, långväga resande; i substantivisk anv. The långfarande .. hafwa mer beswär att vppehålla sig wid tingen. FörarbSvLag 3: 27 (1712).
(2) -FARARE. sjöt. långseglare; om fartyg l. besättningsman, i sht fartygsbefälhavare. Ahrenberg Hem. 230 (1887).
(1 h) -FARSTU. (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) förstuga tvärs igenom hela byggnaden från den ena långväggen till den andra. UpplFmT 29—32: 262 (1916). FolklEtnSt. 4: 195 (1931).
(2) -FART. sjöt. sjöfart till långt avlägsna länder; motsatt: kustfart. PT 1892, nr 89, s. 3. Livet ombord å ett svenskt kofferdifartyg i långfart. VFl. 1924, s. 131.
-FASAD. byggn. en byggnads fasad på långsidan; jfr lång 1 h. TT 1899, Byggn. s. 103.
(7) -FASTA, r. l. f. (lång- 1529 osv. långa- 1527 (: longafaston, sg. best.)) [fsv. langa fasta, isl. langafasta] lång fasta; förr särsk. i sg. best., = fasta, sbst.2 2 b. OPetri PEliæ h 4 b (1527). Om Påska tidh, når Långfastan är vthe. Petreius Beskr. 5: 20 (1615). Hålla en ting, som hunden långfastan. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det var ett gängse ordspråk att det icke var jul till påsk och att långfastan var emellan. UpplFmT 29—32: 19 (1913).
(7) -FATTIG. (†) fattig i lång tid. Bråårijk blijr långfattigh. Grubb 57 (1665). Weste 1: 342 (1807).
-FEGD, se -fägda.
(1 d) -FENA. jfr fena 3. (Rödingen har) en långfena bak efter nafvelboran. Broman Glys. 3: 625 (c. 1740).
-FIBRIG. som har långa fibrer. Träet är fint och långfibrigt. Stål Byggn. 1: 15 (1834). Långfibrig bomull. SFS 1908, Bih. nr 65, s. 6.
Avledn.: långfibrighet, r. l. f. —
-FICKA. (†) mycket djup ficka. Weste (1807). Dalin (1853).
(1 o γ) -FIL, n. (i vissa trakter) långmjölk; jfr fil, sbst.3 2. Hallstén o. Lilius (1896). Väring Frost. 104 (1926).
(7) -FILM. lång film (se d. o. 2) avsedd att utgöra huvudnumret på biografprogram; motsatt: kortfilm. DN 17/9 1933, Söndagsbil. s. 9.
(1 d) -FINGER.
1) handens längsta (mellersta) finger; jfr mellan-finger. Juslenius 151 (1745). Långfingret på högra handen lär .. (Rosenstein) ha mist i ungdomen genom att draga fingerkrok med Platen. 3SAH 1: 154 (1886).
2) (ngt vard.) i pl., bildl.: ”långa fingrar” (se lång 1 d δ β’). Den mångkringfarne Yankee Bob, .. en fördömd kättare med .. tio kvicka långfingrar. Högberg Jim 22 (1909).
3) (numera föga br.) i utvidgad anv.: långfingrig, tjuvaktig person; jfr lång 1 d δ β’. Fahlcrantz Schiller Fiesko 26 (1821). Hagberg Shaksp. 3: 298 (1848).
Ssgr (till -finger 1): långfingers-knoge.
-nagel. Balck Idr. Suppl. 33 (1888).
-ört. (†) örten Potentilla rupestris Lin. Liljeblad Fl. 168 (1792).
(1 d) -FINGRAD, p. adj. försedd med långa fingrar, långfingrig.
1) eg. Retzius Djurr. 132 (1772). Små fina och långfingrade händer. Bäckström Sång. 94 (1876).
2) (ngt vard.) bildl., eufemistiskt: som har ”långa fingrar”, tjuvaktig. Lind (1749; under zugreiffisch).
(1 d) -FINGRIG.
1) = -fingrad 1. SvTyHlex. (1851).
2) (ngt vard.) = -fingrad 2. SvTyHlex. (1851).
Avledn.: långfingrighet, r. l. f.
1) till -fingrig 1.
2) (ngt vard.) till -fingrig 2. CFDahlgren 4: 141 (1831).
(2, 3) -FISKE. (föga br.) (större) fiske på långt avstånd från hemorten. Carlén Köpm. 1: 155 (1860). Fara ut på långfiske. Munthe Nap. 143 (1885).
(1 d) -FJÄDER. jfr fjäder I 1. Broman Glys. 3: 429 (c. 1740). särsk. (†) bildl., i uttr. rycka bort långfjädrarna på ngn o. d., stäcka ngns makt, ”klippa vingarna på ngn”; fälla långfjädrarna, fälla modet. När en bliffuer alt förmykit fiädrader, så pläghar man ryckia honom lång fiädranar bort. Balck Es. 154 (1603). (Sv.) Fälla .. lång-fjädrarna, (t.) den Muth sincken oder fallen lassen. Lind 2: 200 (1749).
-FLAKE. (i vissa trakter) jfr flake 5. Topelius Fält. 1: 132 (1853). (De) kommo åkande på långflakar. Levander FattFolk 45 (1934).
-FLAMMIG. tekn. om kol: som brinner med lång låga; motsatt: kortflammig. JernkA 1885, s. 181.
-FLYGEL. byggn. långsträckt flygelbyggnad. TT 1898, Byggn. s. 137.
(2) -FLYGNING. särsk. i fråga om flygning med flygmaskin. Långflygning med passagerare. SvD 1912, nr 240, s. 10. Måsarnas långflygningar. Haglund Masthugg. 28 (1928).
-FLÄTA, r. l. f. lång hårfläta. De glada sextonåringarna i långfläta. Ullman FlickÄra 44 (1909).
-FLÄTAD, p. adj. (ngt vard.) försedd med lång fläta (långa flätor). I de långflätade flickornas läger. Hellström Malmros 194 (1931).
-FLÖJT. (föga br.) mus. flöjt som blåses från spetsen; flöjtdus, spetsflöjt; motsatt: tvärflöjt. Valentin Musikh. 2: 67 (1901).
(1 h) -FOG. (i fackspr., föga br.) fog i längdriktningen; motsatt: tvärfog. AHB 83: 28 (1873).
-FOLIO. boktr. (i höjdriktningen) långsträckt folioformat; motsatt: tvärfolio. Täubel Boktr. 1: 98 (1823).
-FORDON~02 l. ~20. (i fackspr.) med långt avstånd mellan hjulparen. SFS 1897, nr 56, s. 6.
(1 d) -FOTAD, p. adj. försedd med långa fötter. Linc. (1640; under longipes).
-FRANSAD, p. adj. försedd med lång(a) frans(ar). Thomson Insect. 139 (1862). Långfransade jätteögon. Cederschiöld Artist. 92 (1915).
(7) -FREDAG~02 l. ~20, stundom 040 (långfre´dag Weste). (lång- 1635 osv. långa- 15271643. långe- 1528c. 1750) [fsv. langa freadagher; jfr d. langfredag, isl. langafriádagr] fredagen före påskdagen, firad till åminnelse av Kristus’ död på korset. G1R 4: 202 (1527). Hos oss kallas Christi lidandes dag Långfredag; emedan den Fredagen varit lång och besvärlig för vår Frälsare, och Gudstiensten, tillika med Fastan, hölts då längre, än på andra dagar. Bælter Cerem. 252 (1760). På långfredagen klädde sig allt anständigt folk (i Sthm på 1870-talet) i svart från topp till tå. Linder Tid. 71 (1924). särsk. (†) bildl.: pinodag, pinotid. See wij .. på thenna Edle Jungfruun, så hafwer hon nu ändat sin Långefredagh, thet är hennes Bedröfwelses tijdh. Kalff AUggla H 3 a (1643).
Ssgr: långfredags-björk. [jfr fredags-björk] (i vissa trakter) björkarten Betula nana Lin., dvärgbjörk. Wahlenberg FlSv. 625 (1826). Långfredagsbjörk .. Enligt legenden hudflängdes Kristus med qvistar af denna björkart, hvarföre den blef förbannad och dömd att krypa på marken. Fries Ordb. 74 (c. 1870).
-brott. (sabbats)brott begånget på långfredagen. Långfredags brott .. (belägges) med uppenbart Skriftermål. Bælter Cerem. 906 (1760).
-frukost. särsk. (förr, i vissa trakter) bildl., om risbastu; jfr -fredags-ris 2. Landsm. II. 2: 39 (1880).
-löv. (i Dalarna) = långfredags-björk. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 39.
-morgon. HdlCollMed. 22/4 1696. Om .. (barn) på långfredagsmorgon, före solupgången, få ris af föräldrarna, blifva de goda och sediga. Rääf Ydre 1: 129 (1856).
-natt. [fsv. langa fredags nat] natt(en) till långfredagen.
-ris. 1) (i vissa trakter) = långfredags-björk. Afzelius Sag. 3: 116 (1841). Norlind AllmogL 486 (1912). 2) (förr) risbastu på långfredagens morgon. Ödman VårD 1: 62 (1884, 1887). Sundblad GBruk 172 (1888).
(7 f) -FRISTIG. handel. om affärstransaktion l. skuldförbindelse o. d.: på lång frist. Långfristiga lån, skulder. Långfristiga arrenden. Siösteen Belg. 332 (1906). Långfristiga värdepapper. Hernberg Rättsh. 222 (1922).
(5) -FRÅGA, r. l. f. pedag. avsedd att besvaras med en längre redogörelse. PedT 1894, s. 350.
(7) -FRÄMMANDE, n. (ngt vard.) långvarig(a) gäst(er); jfr främmande 5 c.
(3) -FÄBOD~02. (i vissa trakter) fäbod långt från hemgården; sommarfäbod; motsatt: hemfäbod; nästan bl. i pl. Kôersner Dal. 84 (1885).
(7) -FÄDGAR, pl. [av isl. langfeðgar] (†) förfäder, ättefäder. Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663). Sandsjöstenen i Småland, .. der en Arinvorþr täljer 6 sina långfädgar. 2VittAH 26: 350 (1869).
(7) -FÄDGA-TAL. [av isl. langfeðgatal] (ngn gg, arkaiserande) ättartal, stamtavla; ätt. JGHallman Vitt. 170 (1734). Englands äldsta adel .. ser .. en .. ära uti att leda sitt långfedgatal från en svensk eller norsk bonde. GHT 1873, nr 77, s. 2. Heidenstam Folkung. 1: 114 (1905).
(7) -FÄGDA, adj. (-fegd´) [jfr -fädga-tal] (†) i uttr. från långfägd’ tid, från långt tillbaka i tiden. Thenne Maro .. / Hafver och haft från long-fegd’ tid sit ständiga lof-ord. Palmfelt Ecl. Dedik. 2 (1740).
-FÄL, se -färd.
(jfr 1 c) -FÄLT. (förr) långa fältet på en kanon. Rinman 1: 538 (1788).
(2) -FÄRD. jfr färd 1. Fällag av bergö- och ytterbybönder äro ännu rätt talrikt ”förresta i långfälan” (på säljakt). Smeds Malaxb. 156 (cit. fr. 1674). Korvetten ”Sagas” senaste långfärd. PT 1904, nr 115 A, s. 3.
Ssgr: långfärds-båt. Dagen 1899, nr 154, s. 1.
-kanot. Balck Idr. 1: 354 (1886).
-lax. (långfäl-lax) (†) Vrak-lax, grå-krok- eller långfäl-lax kallas den samma, när han i strömmarna utarbetat sig, och blifvit helt mager och grå. VetAH 1751, s. 96.
-segling. VFl. 1927, s. 59.
(7) -FÄRDIGHET. (†) senfärdighet, långsamhet. 2RA 3: 641 (1734).
(1 i) -FÄRG. spelt. lång färg i kortspel. Wilson Spelb. 327 (1888).
-FÖNSTER. byggn. avlångt fönster; motsatt: rundfönster. Brunius GotlK 2: 375 (1865). Hahr ArkitH 273 (1902).
-FÖRSKRUVNING. tekn. skarvrör (för gasledning o. d.). TLev. 1897, nr 8, s. 3.
-GATA. (lång- 15611823. långe- 1555 (: same långegate)1569 (: Westre långe gatun)) (numera bl. tillf. utom ss. gatunamn) lång huvudgata; motsatt: tvärgata. G1R 25: 105 (1555). (Vissa) städer äga nästan endast en långgata, som oftast är krökt efter stranden. Hisinger Ant. 3: 42 (1823).
-GRANAT. (förr) mil. avlång granat (se granat, sbst.3); motsatt: rundgranat. SFS 1883, Bih. nr 2, s. 14. Wrangel SvFlBok 124 (1897).
-GREN. bot. skott (särsk. hos träd) med långa ledstycken, glest sittande blad o. obegränsad längdtillväxt. BotN 1879, s. 2.
-GRENIG. bot. o. skogsv. BotN 1888, s. 118.
(1 p) -GROGG. (ngt vard.) grogg som efter hand påspädes med vatten o. spirituosa; äv. allmännare: stor grogg; jfr -toddy. Jag satt i rökhytten och drack långgrogg med kaptenen. Engström 1Bok 40 (1905). Rygård .. hojtade på en extra långgrogg. Essén Brilj. 237 (1918).
-GRUND, n. långgrundt ställe. G1R 25: 399 (1555). Här är ett bra långgrund för dom, som inte simmar. Landsm. XVIII. 10: 10 (1901).
-GRUND, adj. i fråga om vattnets djup i sjö l. (större) vattendrag: som är grund inifrån stranden l. brädden o. långt ut i vattnet. Långgrundt vatten. En långgrund sjö, vik, kust, strand. Här är långgrundt. CBonde (1658) i HSH 6: 120. Hammarström Sportfiske 108 (1925).
(1 d) -GRÅ. (i vissa trakter) lång o. grå i ansiktet. Högberg Vred. 1: 197 (1906). Långgrå i synen. Dens. Utböl. 2: 45 (1912).
(2) -GÅENDE, p. adj. särsk. järnv. i uttr. långgående tåg, fjärrtåg; motsatt: lokaltåg. UNT 1931, nr 10765, s. 4. jfr F.
(1 e) -GÄNGLAD, p. adj. (†) lång o. gänglig. Långgänglade Räklar. Kling Spect. R 3 b (1735).
(1 e) -GÄNGLIG. (i vissa trakter) lång o. gänglig. Högberg Utböl. 2: 45 (1912).
(7) -GÄST. (enst.) långvarig gäst. Om bonden hade i sitt hus flere hemmamän, tjenare såväl som långgäster. Hildebrand Hedn. 226 (1872).
-GÖMMING. bot. en art bland kärnsvamparna, Bombardia fasciculata Fr., med långsträckta, cylindriska fruktkroppar. Krok o. Almquist Fl. 2: 161 (1907).
(7) -HALA. (tillf.) dra ut på tiden med behandlingen av (en fråga), förhala. (Vissa) frågor långhalades i åratal. 3NF 11: 719 (1929).
-HALM. [fsv. langhalmber] landt. halm som vid skörd o. tröskning behandlats så att stråna i hela sin längd ligga ungefär parallellt o. förbli obrutna; särsk. om råg- (l. vete)halm som bl. a. användes för taktäckning o. till halmband l. (förr) vid uppförande av ”klinhus”. G1R 26: 753 (1556). Jönsson Gagnv. 55 (1910). särsk.
a) övergående i bet.: kärve av långhalm; särsk. koll. VDR 1658—59, s. 13. Denna Vinter, blifver .. tilfälle, at vid Kongsöhr upstilla .. 80 Tiog Långhalm, hvar kierfva en aln tjock. PT 1758, nr 70, s. 4.
b) i uttr. ler och långhalm, se lera, sbst.1 2 c.
c) [jfr d. tærske langhalm] (vard., i vissa trakter) bildl. i uttr. tröska på (den gamla) långhalmen o. d., länge tala om samma sak l. vad som redan förut sagts. Quennerstedt StrSkr. 1: 346 (1907, 1919).
Ssgr: långhalms-band. Starkt snodda långhalmsband. Hörlén GSed. 144 (1914).
-kärve. 3SthmTb. 1: 157 (1593).
-värk, n. (i sht förr) långtröskvärk. Juhlin-Dannfelt 415 (1886). Större tröskverk .. voro förr ofta så breda, att halmen kunde inmatas med längden i verkets tvärriktning, s. k. långhalmsverk, hvarigenom vanns, att den blef så hel, att den lämpade sig till taktäckning. 2NF 30: 203 (1919).
-HALMIG. UtsädT 1906, s. 304. Långhalmig säd. LmUppslB 496 (1923).
(1 d) -HALS, m. l. r.
1) (i sht i sjömansspr.) individ l. art av kräftdjurssläktet Lepas (Lin.), särsk. arten Lepas anatifera Lin., som med ett långt, mjukt skaft fäster sig vid bottnen på träfartyg o. d.; i pl. äv. (zool.) om detta släkte. Osbeck Resa 82 (1751, 1757). Smith (1917).
2) (†) zool. om långhalsad vivel; särsk. om Apoderus coryli Lin. Retzius Djurr. 82 (1772). Weste (1807).
-HALSA, f. långhalsad flaska? 1 kanna, som hörde syukostuffwonne til, oc 1 laanghalsa, som hörde kællaren til, badha om 1 pund. AntT XVI. 1: 126 (1567).
-HALSAD, p. adj. försedd med lång hals; dels om person l. djur, dels om föremål, särsk. butelj o. d. BOlavi 42 a (1578). En långhalsad flaska. JernkA 1882, s. 528. En mäktig, långhalsad gam. Anholm Gog 329 (1895).
-HALSDUK~02, äv. ~20. lång halsduk. DA 1771, nr 18, s. 4. Backman Dickens Pickw. 1: 41 (1871). Kuskens livré .. bör .. bestå af svart hatt .., hvit långhalsduk med nål i hästskoform (osv.). TIdr. 1882, s. 166. Wistrand NordMAllmog. 21 (1909).
-HALSIG. långhalsad. Långhalsig som en geet. Holmström Vitt. 199 (c. 1700). Långhalsige flaskor. Fischerström 3: 335 (1787).
-HANDDUK~02, äv. ~20. mycket lång handduk; särsk. (i vissa trakter) om paradhandduk. BoupptVäxjö 1799. I Dalarna och Helsingland förekomma .. broderade .. långhanddukar. Erixon Möbl. 1: XXIV (1925).
-HANDKLÄDE. (†) långhandduk. (Barbro Stigsdotter) släppte .. ned (Gustav Vasa) med ett lång-handkläde. Afzelius Sag. 5: 247 (1843).
(1 f) -HANDSKE. särsk. om damhandske som når långt upp på armen. BoupptVäxjö 1807.
-HARPA, r. l. f. (förr) mus. hackbräde; jfr -spel. VarRerV 10 a (1579). Hülphers Mus. 96 (1773).
-HOLZÖRT, se -hålört.
(1 d) -HORNAD, p. adj. Pabst Bosk. 37 (1844). Den långhornade boskapsracen. Nilsson Fauna 1: 539 (1847). En glänsande, långhornad skalbagge. Dahlgren Stanley 1: 364 (1890).
(1 d) -HORNIG. Weckherlin Nötbosk. 42 (1847). Långhorniga oxar. Kræmer Span. 57 (1860).
(1 d) -HORNING. zool. skalbagge tillhörande familjen Longicornia; i pl. äv. om denna familj. Rebau NatH 1: 601 (1879). SvSkog. 400 (1928).
(1 f) -HOSOR, pl. (-hussor) (förr) jfr hosa. KlädkamRSthm 1589 A, s. 20 a.
-HUS. [jfr t. langhaus] byggn. den för menigheten avsedda, vanl. långsträckta huvuddelen i en kyrka (från tornet till koret) l. i fornkristen basilika; jfr -skepp 2. Brunius Metr. 10 (1836). Hahr ArkitH 139 (1902; i fornkristen basilika).
Ssgr: långhus-kyrka. kyrka med långhus; motsatt: centralkyrka, rundhuskyrka. Hildebrand Medelt. 3: 193 (1900). Rig 1920, s. 10.
-mur.
-tak.
-vind. vind över långhuset. AntT XV. 2: 13 (1894).
(1 f) -HUVA. (förr) lång kvinnfolkshuva. UOxelgren (1781) i Fatab. 1911, s. 89.
(1 d) -HUVAD, p. adj. särsk. antropol. dolikocefal. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 54. Nordenstreng EurMännRas. 39 (1917).
(1 d) -HUVUD. (mera tillf.) långhuvad människa. (På folkmötet) syntes .. kortskallar och långhuvuden. Didring Malm 2: 103 (1915).
-HYVEL. [jfr t. langhobel] snick. hyvel med lång stock. BoupptSthm 26/1 1655.
(1 k) -HÅLL. (föga br.) jäg. i uttr. på långhåll, på långt håll. Hemberg ObanStig. 88 (1896). Tranorna .. stodo på långhåll. Jäg. 1897, 2: 44.
(7) -HÅLLIG. (†) som håller på länge, långvarig. Långhållig storm. VetAH 1748, s. 122.
-HÅLS-BORR. tekn. för uppborrande av långa hål. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 11.
-HÅLS-BORRMASKIN~102. tekn. jfr -håls-borr. TT 1873, s. 222.
-HÅLÖRT. (-hål- (-hol-) c. 15501578. -håls- (-holz-) 1718) (†) växten Aristolochia longa Lin. 2LinkBiblH 4: 63 (c. 1550). KFÅb. 1913, s. 132 (1718).
(1 d) -HÅR. (lång- 1906. långt- c. 1580) (numera bl. i vissa trakter) långt hår. VocLib. avd. 18 (c. 1580). Lappen .. rann bort .. med långhåret som kvasten bakefter. Högberg Vred. 2: 116 (1906).
(1 d) -HÅRAD, p. adj. långhårig. Murenius AV 312 (1655). En .. långhårad hund. Kullberg Domaren 7 (1842).
(1 d) -HÅRIG, förr äv -HÅROT. En långhårig pojke. Långhåriga hundar. Schroderus Comenius 202 (1639). Långhåriga poeter med stora kravatter. Levertin 11: 161 (1898).
Avledn.: långhårighet, r. l. f.
(1 d) -HÄNDT, ngn gg äv. -HÄND, p. adj. [fsv. langhänder] försedd med långa händer. Ekblad 196 (”197”) (1764). särsk. (föga br.) zool. i uttr. långhändta valar, om valar med långa fenor. Nilsson Fauna 1: 630 f. (1847).
(1 k) -HÖRD, p. adj.
1) (†) som hör väl på långt håll. Kullberg Mem. 1: 183 (1835).
2) (i Finl., föga br.) lomhörd. Hembygden(Hfors) 1912, s. 107.
(1 d) -HÖVDAD, förr äv. -HÖVD, p. adj. (mera tillf.) långhuvad, långskallig. The longhöfde äre benegne .. til huffwudhijra. Schroderus Comenius 281 (1639; t. texten: Die Spitzköpfe). 3NF 10: 177 (1929).
(1 f) -JACKA. (i sht förr) KlädkamRSthm 1658, s. 24. Högberg Vred. 3: 22 (1906).
(7) -JAMA. (i vissa trakter) låta höra ett långt utdraget jamande. Den första katten smyger sig fram, långjamande och viskande på svansen. Modin GTåsjö 285 (1916).
(7) -JÄMRA. (i vissa trakter) yttra (ngt) i långt utdragen o. jämrande ton. ”Nää, det tror jag inte att vi är”, långjämrade Isak. Högberg Baggböl. 2: 60 (1911).
-JÄRN. (lång- 1624 osv. långe- 1557 (: Longe iern, pl.)) [y. fsv. langiärn (HdlHelgLekGill. 2—4: 67)] (i fackspr.) redskap o. d. bestående av ett långt järn; särsk.
a) om kvarnaxel. JernkA 1844, 2: 111 (1557). LB 4: 440 (1907).
b) om vinkeljärn i ammunitionsvagn. LbArtill. 52 (1883).
c) skom. Putsstålet eller långjärnet är ett långt putsverktyg av stål med en bågformig utsvängning på mitten, det brukas att putsa och polera botten och stiftlapp. SvSkoT 1931, s. 352.
(1 f) -KAPPA, r. l. f.
1) lång kappa. BoupptSthm 26/9 1667. Heidenstam Svensk. 2: 245 (1910). särsk. om prästkappa. Sehlstedt 1: 1 (1861).
2) (†) i utvidgad anv., om prästman (som är iförd långkappa). När du märker at vid en vacance och ledig feet lägenhet väl ett dussin Långkappor komma til gångs och språngs, så tänk på Jesu ord: Vachter eder … KyrkohÅ 1907, s. 261 (1726).
(2) -KAST, n. fisk. långt kast av metrev. Hammarström Sportfiske 164 (1925).
(2) -KASTNING. fisk. jfr -kast. Hammarström Sportfiske 15 (1925).
(1, 5) -KATEKES. katekes (se d. o. 1) i det förr vanliga långa o. smala formatet; äv. om den längre avdelning av katekesen som innehåller utläggningar o. förklaringar, i motsättning till ”lilla katekesen”. At .. / .. svar och frågor repetera / Utur en lång-catches. GFGyllenborg Vitt. 2: 68 (1795). Hvar och en känner svårigheten för lärjungen att lära utantill den så kallade långkatekesen. Agardh BlSkr. 1: 132 (1857). särsk.
a) oeg., om lång o. smal bok (i samma l. liknande format som katekesen). OPetri Tb. II (1929).
b) (vard. o. skämts.) i jämförelser l. bildl., särsk. för att beteckna ngn l. ngt ss. mycket lång(t) (o. smal(t)). CIHallman 55 (1775). I dag skickar jag dig ett bref, som har form af en lång-catches. Atterbom Bref 78 (1824). Blanche Bild. 4: 75 (1865; om lång o. smal flicka). Lång i synen som en långkatekes. Hellander Teat. 7 (1898).
(1 f) -KAVAJ. (i vissa trakter) Jag knäpper upp långkavajen och skakar af mig snön. Hülphers Ångermanl. 187 (1900).
-KIKARE, r. l. m. av två l. tre tuber med olika diameter bestående, utdragbarkikare, tub(kikare). BoupptVäxjö 1883. Hägg Flottan 73 (1904).
-KIL, r. l. m. (i fackspr.) lång kil, särsk. för fasthållande av propeller. VetAH 1811, s. 88. Frykholm Ångm. 260 (1881).
(1 f) -KJORTEL. (numera bl. tillf.) lång kjortel. Florinus Voc. 38 (1695). Eichhorn Stud. 3: 269 (1881).
-KLIPP. (i fackspr.) långt klipp (vari kolved upplägges för torkning); jfr klipp, sbst.2 2. HbSkogstekn. 626 (1922). Bergström Kol. 7 (1922).
-KLOVE. (†) jfr klove 2 g. 17 langkloffwa næffwer. AntT XVI. 1: 102 (1561).
(1 f) -KLÄDER, pl. (†) långa kläder. TankKlädedr. 11 (1774).
-KNIV. [fsv. langkniver] (numera bl. i vissa trakter) lång kniv. OPetri Tb. 246 (1528; uppl. 1929). Rig 1931, s. 116.
(1 f) -KOFTA, förr äv. -KOFT. lång kofta. BoupptRasbo 1758. Pastorskan påklädde sin långkoft af siden. Lenngren (SVS) 2: 241 (1800). Roos Helgsm. 1: 200 (1896).
(7) -KOK. kok. lång(varig) kokning. Då man har något ”långkok”, så att spiseln länge skall hållas varm. Langlet Husm. 833 (1884).
-KOPPEL. tekn. stångkoppel. TT 1902, V. s. 30.
-KORK. (vard.) oeg., om vin, särsk. (förr) ett slags finare franskt rödt vin (”corgoloin”), på buteljer med långa korkar. 4 bouteiller Långkork. Tersmeden Mem. 5: 83 (1772). Slå i af alla sorter, / Franskt, Pontak, .. / .. Långkork. Bellman (BellmS) 5: 137 (1783). Att sitta vid söta fars bord och äta rostbeef och kapuner, och dricka långkork och gammalt renskt. Lindegren 2: 84 (1805). Wetterstedt Mut. 171 (1832).
Ssg (förr): långkorks-butelj. VexiöBl. 1826, nr 49, s. 4.
-KORV. (†) visst slags lång korv. Broman Glys. 3: 217 (c. 1730). Ekblad 196 (”197”) (1764).
(7 f) -KREDIT. Värdshusvärdar, vilka lämna långkredit även åt fattiga svenska konstnärer. Laurin Folkl. 145 (1915).
-KROKIG, förr äv. -KROKOT. lång o. krokig; numera bl. (i fackspr.) om timmer: som har en lång krök. Thesse Sparfhökar (hava) .. långkrokota kloer. Broman Glys. 3: 457 (c. 1740). Långkrokigt virke. 2NF 25: 1050 (1917).
-KRYDDA, r. l. f. (†) På måltidhen wil han en dryck / Aff långkrydder brygd edher skänckie. Forsius Fosz 60 (1621; bildl., om stryk).
-KRÖK. (i fackspr.) om timmer; jfr -böj. Vid försågning av krokigt timmer är det endast vid lindrigare långkrökar möjligt .. att undvika ett minskat utbyte. HbSkogstekn. 29 (1922).
-KUDDE. avlång kudde som lägges på tvären av bädden vid huvudgärden. BoupptRasbo 1750. Sofsäcken .. hoprullas och agerar långkudde i bädden, som under dagen är soffa. Tenow Solidar 1: 107 (1905).
-KULA. (†) mil. långsträckt gevärs- l. kanonkula. Refflor och långkula .. äro .. de båda hufvudvilkoren för de refflade vapnens verkan. UB 6: 84 (1874). Därs. 7: 416 (1875).
-KUMMIN. frö av kumminarten Cuminum Cyminum Lin., spiskummin. (Ekenberg o.) Landin (1893). 2UB 4: 354 (1899).
-KVART. (i fackspr.) långsträckt kvartformat. Täubel Boktr. 1: 107 (1823).
-KYRKA. byggn. långhuskyrka. NF 2: 1413 (1878). En romanisk långkyrka. TT 1880, s. 148.
(1 f) -KÅPA. (förr) jfr kåpa 1 a. Wivallius Dikt. 102 (c. 1635). (Efter överstemarskalken) följde (i Fredrik I:s likprocession) samtelige Herrar Riksens Råd i svarta lång-kåpor. Schützercrantz Olyksöden 232 (1775).
-KÄLKE. enkel kälke med långa medar. Fredenberg Sågtimm. 29 (1892).
-KÄRRA. (i sht förr) lång (häst)-kärra. BoupptSthm 19/6 1673. Långkärrorna .. voro de vanligaste arbetshjuldonen. Stridsberg Hågk. 33 (1895).
(2) -KÖRNING. körning (med fordon, bil o. d.) långa sträckor. Upsala(A) 1925, nr 289, s. 1.
-LAGD, p. adj. lång; avlång; numera nästan bl. om ansikte, stundom äv. om annan kroppsde- l. i fråga om kroppslängd. Långlagder i Ansichtet. Verelius 153 (1681). En långlagd (körsbärs-)sten. PJBergius PVetA 1780, s. 34. (C. M. Bellman) var till växten något långlagd. BL 2: 72 (1836). SvD(A) 1932, nr 343, s. 7. särsk.
a) (tillf.) i uttr. långlagd i synen, lång i synen; jfr lång 1 d δ γ’. Se då inte så förb. långlagd ut i synen! JJolin (1844) i Jolin 26.
b) (†) i fråga om terrängförhållanden o. d.: långsträckt. Linc. (1640; under lingua). Linneryds långlagda Församling. VDAkt. 1794, nr 286.
-LASK. skeppsb. lask med laskläpparnas längd minst tre gånger laskens höjd. Dalman 34 (1765).
(7) -LED, adj. (†) lång o. ledsam. Mång tröttsam, långled stund kan Vinet giöra kort. Kolmodin QvSp. 1: 46 (1732).
(7) -LEDA, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter) känsla av långtråkighet. Düben Boileau Sat. 62 (1722). Hade jag af ett oblidt öde tvingats att aflägga munklöftet och binda mina dagar vid Taschigang, skulle jag dött af tvinsot och långleda. Hedin Transhim. 3: 76 (1912).
(7) -LEDAS l. -LESS, v. dep. (numera bl. i vissa trakter) ledas vid, ha det långtråkigt; förr äv. opers. med indir. personobj. RA I. 3: 862 (1597). Migh långlediss dhär i Stugun. BtÅboH I. 8: 92 (1636). Jag går nu allena här i Stockholm och lång-ledes. Dalin Arg. 1: nr 28, s. 2 (1733). Qvarnström Flem. 106 (1926).
-LEDNING. särsk. om elektrisk ledning, i sht telefonledning, mellan sinsemellan avlägsna orter. BtRiksdP 1897, 7Hufvudtit. s. 72. RTKatal. 1941, 1: 20.
(1 h) -LEDS, adv. [fsv. langledhis, långt bort] (†) på längden, i längdriktningen. (Röda) hafvet löper långleds från söder till norr. Eneman Resa 2: 14 (1712).
(7) -LEDSE. (†) utledsen, otålig på grund av långt dröjsmål; ss. adv. äv.: odrägligt gm dröjsmål. Mädan almogen långledze efter hertigens befalning förtöfvede. RA I. 3: 277 (1594). Om h. k. Maij:t icke ville mäd hast förklara sigh utan långledze förhalet videre. Därs.
(7) -LEDSNAD. (numera föga br.) = -leda. Lind (1738). Mörne Katz VitMän 177 (1928).
-LESS, se -ledas.
-LETT, se -lätt.
(7) -LEVANDE, p. adj. (†) = -livad 1. Långlefwande Foglar. IErici Colerus 1: 115 (c. 1645). Verelius 153 (1681).
(7) -LIDIG, adj. (†) som lider l. bär på sitt lidande länge. Tu .. sorgfulle Riddare, Huru kan tu doch wara så förkrossat, longlidigh och blödigh man. Balck Ridd. K 5 b (1599).
(7) -LIGGANDE, p. adj. (†) som ligger kvar länge. Långliggiande Snö på Fiellen. Forsius Min. 117 (c. 1613).
(7) -LIGGARE.
1) (i Finl., föga br.) person som ligger länge vid universitet, överliggare. Nervander Bild. 103 (1887).
2) (i vard. fackspr.) om långvarig sjukhuspatient; äv. om långvarig gäst på turisthotell o. d. TurÅ 1914, s. 315. ST(A) 1930, nr 278, s. 13.
-LIN. långt lin. Garn af lång-linet. Törnsten Linnel. 4 (1787). särsk. (i Finl.) i uttr. åka långlin, ”åka långt lin” (se lin 1 a). Landsm. XI. 3: 127 (1897). Budk(Brage) 1927, s. 119.
Ssg (till -lin slutet; i Finl.): långlins-åkning. Hembygden- (Hfors) 1911, s. 16.
-LINA. (lång- 16431879. långe- 1617 : Långelijnan, sg. best.)) lång lina. Ahlström Eldsl. 398 (1879). särsk. (†) bildl. i uttr. slå ngn med långlinan, slå ngn grundligt. Schroderus Cogn. 19 (1617). Fryxell Ber. 7: 231 (1838).
-LINJE.
1) (†) till 1 h: linje som går i längdriktningen, längdlinje. Schützercrantz Walter 81 (1801). Dahlbom Insekt. 96 (1837). särsk.: sidolinje hos fisk. VetAH 1740, s. 405. Därs. 1768, s. 352.
2) postv. mycket lång postlinje. En .. långlinje leder från Kiruna .. till Sveriges nordligaste poststation, Karesuando. SvPostv. 57 (1924).
3) (föga br.) metr. långrad. 2NF 7: 547 (1907). 3NF (1930).
-LIVAD, p. adj. [jfr fsv. langliva]
1) till 7: som har långt liv l. lång livstid, som lever länge; seglivad; äv. bildl.: som äger bestånd länge; jfr liv I 1. Hedhra tin Fadher och modher, .. På thet tigh skal wel gå, och bliffua longlijffuat på jordenne. Ef. 6: 3 (Bib. 1541; NT 1526: långliffuogh). Långlifvade tallar. Linné Skr. 5: 35 (1732). Jaså! Det är på mig det beror, om vänskapen mellan er två blir långlifvad eller ej. Nordensvan Figge 67 (1885). särsk. oeg.: som stannar kvar länge på en plats; särsk. i nekad sats. Folket säger, att ännu ingen nykomling blifvit långlifvad i Turuchansk. Castrén Res. 2: 200 (1846).
2) till 1 d, f, om person l. klädesplagg: lång i livet; jfr liv II 1, 2. Weste (1807). Den åtsittande, långlifvade .. sammetsrocken. Topelius Fält. 2: 358 (1856).
Avledn.: långlivadhet, r. l. f. (föga br.) till -livad 1. Rendahl Brehm 17: 166 (1931).
(7) -LIVHET, r. l. f. (†) egenskapen att leva länge, långt liv; jfr -livadhet. Lindestolpe Skörb. 23 (1721).
(7) -LIVOG. (†) = -livad 1. Ef. 6: 3 (NT 1526).
(1 d) -LOCKIG. Långlockigt .. hår. Phosph. 1811, s. 11. Barnen .. kommo barhufvade och långlockiga. Almqvist Går an 120 (1839).
-LOGE ~lω2ge. (i Norrl., i sht förr) lång loge, där säden tröskas med tröskvagn. NorrlS 1—6: 76 (c. 1770). Den s. k. långlogen, hvilken närmast har formen af en lång, timrad repslagarbana. TurÅ 1908, s. 89.
-LOSTA. bot. växten Festuca gigantea (Lin.) Vill. Linné Fl. nr 88 (1745).
(2) -LOTS. sjöt. besättningsman på fartyg, anställd för att tjänstgöra ss. lots utan att innehava den av statsmyndigheterna fastställda kompetensen för lots. LdVBl. 1887, nr 6, s. 3. SFS 1925, s. 1179.
(2) -LOTSNING. sjöt. längre lotsning längs kust l. över farvatten. NF 10: 122 (1886). Långlotsning från Uddevalla till Göteborg. SFS 1910, nr 126, s. 4.
(7) -LOV, n. långt skollov. —
-LUDDIG. försedd med långt ludd. ARetzius (1830) hos Fürst Retzius 86. Långluddig flossa i mattor. Sylwan Ryor 11 (1934).
(1 d) -LUGGAD, p. adj. (vard.) långluggig. Denne långluggade .. gatunge. LD 1908, nr 70, s. 3.
(1 d) -LUGGIG. försedd med lång lugg. SD(L) 1905, nr 28, s. 1.
(7) -LUNK. (i vissa trakter) långsam lunk. Inte ändrade .. (hästen) sin retsamma långlunk. Fröding ESkr. 2: 233 (1895). särsk. (†) bildl. i uttr. komma på långlunken, om ärende l. förhandling o. d.: bli fördröjd l. förhalad. Rosman BjärkSäb. 2: 188 (cit. fr. 1693).
-LUR. lång vallur. (Forssell o.) Grafström 36 (1828). Långluren .. är ett blåsinstrument, ungefär fem fot långt, formeradt af tunna träspjelor omlindade med bast eller fina rötter. HLilljebjörn Hågk. 2: 83 (1867).
(7 f) -LÅN. lån på lång (l. obestämd) tid; äv. om lån som aldrig återgäldas. Du kan få l. ta boken på långlån. OCelsius (1738) i 2Saml. 2: 16. Du har väl stulit den der peruken? .. — Jag har tagit den på långlån. Blanche Våln. 156 (1847). EkonS 1: 302 (1893).
-LÄNDT, p. adj. (föga br.) om mark: långsamt sluttande. Bremer GVerld. 6: 104 (1862). NDA 1913, nr 334, s. 1.
-LÄNGD. skogsv. om längd av upphugget, okapat rundtimmer. Props i långlängder. HbSkogstekn. 824 (1922).
-LÄNKAD, p. adj. om kätting l. kedja: som har långa länkar. Eneberg Karmarsch 2: 632 (1862).
-LÄNKIG. långlänkad. 2NF 15: 600 (1911).
(1 d) -LÄPP, m.||ig. (vard.) person med utstående läppar (l. underläpp). Lagerlöf Holg. 1: 115 (1906).
-LÄTT l. -LETT. [trol. sammanfall av sv. dial. långlett, motsv. nor. langleitt, isl. langleitr, med avlångt ansikte, o. ä. t. langlecht, t. länglich(t), avlång; jfr mnt. langelachtig, avlång] (†) = -lagd. Schroderus Dict. 177 (c. 1635). (Lagg-)Kärill, som myckit lång lätta äre. Rålamb 1: 48 (1690). Långlett i ansichtet. Möller (1745). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
-LÖPA, r. l. f. (i vissa trakter) sträcka för lång oavbruten skidlöpning (i utförsbacke). PåSkid. 1928, s. 61.
-MAGER. (tillf.) lång o. mager. (Hans) långmagra och skälvande hand. Högberg JesuBr. 2: 192 (1915).
-MANDEL. (†) ett slags avlång mandel? HovförtärSthm 1646, s. 386. ApotT 1739, s. G 4 b.
(7) -MASA. (†) bärgv. brännas l. rostas långsamt. Garney Masmäst. 248 (1791). Möller (1807).
-MASKIG. om nätvärk o. d. BotN 1866, s. 102. Långmaskiga nätverk af hårrörskärl. 2NF 3: 416 (1904).
-META, f. (†) ändpunkt, mål. Schroderus Dict. 25 (c. 1635). Löpare kringa sigh medh en hast från målet til Långmetan, och then främste får prijsen. Dens. Comenius 946 (1639; t. texten: Ziel).
(1, 2) -MILA, oböjl. adj. (i vitter stil, föga br.) milslång. Ändtligen är den långmila färden slut. Bååth Dikt. 1 (1879).
(1 o γ) -MJÖLK.
1) (i Norrl.) på visst sätt (gm tillsättning av vissa växtdelar) beredd tjock mjölk, tätmjölk; jfr fil-mjölk. Hülphers Norrl. 3: 35 (1777). SvSkog. 1566 (1928).
2) landt. mjölk som blivit lång o. slemmig gm invärkan av vissa bakterier, lång mjölk. Hammarsten FysiolK 409 (1883). Holmström Naturl. 3: 120 (1889).
Ssg (till -mjölk 2): långmjölks-bakterie. FörhLäkS 1899, s. 79.
(7) -MOD. [jfr t. langmut] (i vitter stil) långmodighet. Rogberg Pred. 1: 46 (1827). Wallin Bref 281 (1849).
(7) -MODELIGEN, adv. (†) långmodigt. Juslenius 280 (1745).
(7) -MODIG. [jfr t. langmütig]
1) som länge har fördrag med andra utan att vredgas; icke snar till vrede; som visar tålamod, tålmodig; saktmodig; särsk. (i religiöst spr.) om Gud. Långmodig mot, förr äv. vid ngn. Warer langmodughe widh hwar man. 1Tess. 5: 14 (NT 1526). Herren är longmodugh och aff stora barmhertugheet. 4Mos. 14: 18 (Bib. 1541). Billing Betr. 649 (1907).
2) (†) långsint. Kullberg Mem. 2: 184 (1835).
Avledn.: långmodighet, r. l. f. [jfr t. langmütigkeit] särsk. till -modig 1. Kol. 3: 12 (NT 1526). O Herre Gudh, förlän migh longmodigheet, at iagh icke wredgas .. på mina wedersakare. Balck Ridd. G 5 b (1599).
(1 f) -MUTS. (-mutz) (†) lång mössa. KlädkamRSthm 1611 B, s. 24.
-MYNTA, r. l. f. örten Mentha viridis Lin., grönmynta. Liljeblad Fl. 221 (1792). Tholander Ordl. (c. 1875).
(7) -MÅL. (i vissa trakter) långvarighet; särsk. i uttr. på långmål, i längden; på lång tid; dra ut ngt på långmål, förhala ngt. SvTyHlex. (1851). Att öfverlasta .. (jaktväskan), så att hon på långmål blifver besvärlig. Bergström HbJagtv. 99 (1872). Dra ut på långmål. Auerbach (1911). Om .. den besökande kom farande med byrå, hotande .. att slå sig ned på långmål. Dahlgren Lyr. 150 (1913). (†) Så blef saken indragen i det administrativa långmålet. AB 1848, nr 5, s. 3.
-MÅLS-VARPA, r. l. f. (på Gotland) idrott. variant av varpaspelet, där det endast gäller att göra långa kast. Bergman GotlSkildr. 233 (1882). Balck Idr. 1: 432 (1886).
-MÄRG. (†) anat. i sht i sg. best.: långa märgen. Djurberg AnatSöderm. 149 (i handl. fr. 1729). HLing (1882) hos LGBranting 1: XII.
(1 h) -MÄRKE. sjöt. märke i längdriktningen som tillsammans med ett annat märke i tvärriktningen användes för noggrann bestämning av en punkts läge till sjöss; vanl. i uttr. lång- och tvärmärken. Montan Segl. 40 (1787). SFS 1862, nr 47, s. 21.
(7) -MÄTE. (†) i uttr. på långmätet, i längden; jfr -mål. Äten eder väl mätta, så hafven I godt deraf på långmätet, och behöfven icke komma så snart åter! Rademine Knigge 2: 149 (1804).
-MÖRT. (†) fisken Leuciscus grislagine Lin., stämmen. Juslenius 337 (1745).
(1 d) -NACKAD, p. adj. En långnackad .. nation. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 55.
-NATE. bot. örten Potamogeton prælongus Wulf. Gosselman BlekFl. 30 (1865).
-NAVARE, förr äv. -NAVER. värktyg för uppborrning av långa hål. BoupptSthm 6/2 1652. Stål Byggn. 1: 222 (1834).
(1 d) -NOSAD, p. adj. långnosig. SvUppslB 9: 771 (1932).
(1 d) -NOSIG. En långnosig .. hundracka. Topelius Läsn. 5: 181 (1880).
(1 d) -NÄBB, m. l. r. långnäbbig fågel; särsk. zool. om fågel tillhörande vadarsläktet Limosa Lin.; i pl. äv. om familjen Longirostres. Svartstjärtad långnäbb, Limosa lapponica Lin. HovförtärSthm 1680 B, s. 496. Regnér Begr. 247 (1803). Nilsson Fauna II. 2: 187 (1858). Kræmer Orient. 97 (1866; om pelikaner). Kolthoff DjurL 269 (1899).
Ssg: långnäbb-släkte(t). zool. vadarsläktet Limosa Lin., rödspovsläktet. Nilsson Fauna II. 2. 2: 130 (1834).
(1 d) -NÄBBA, f. l. r. (i vissa trakter) (den långnäbbade) vadarfågeln Numenius arquata Lin., storspov, vindspole. Gravander Buffon 4: 51 (1807). Nilsson Fauna II. 2. 2: 74 (1834).
(1 d) -NÄBBAD, p. adj. i sht zool. särsk. i namn på vissa fåglar. Långnäbbade Spofvar. Ödmann StrSaml. 2: 50 (1785). Långnäbbad Gråsiska. Nilsson Fauna II. 1: 483 (1858). Långnäbbade pelikaner. Kræmer Orient. 97 (1866).
(1 d) -NÄBBIG, förr äv. -NÄBBOT. i sht zool. BrölBesw. 26 (c. 1670; i hskr. C). Marklin Illiger 194 (1818).
(1 d) -NÄSA, i bet. 1 r. l. f. resp. f.||ig., i bet. 2 f. l. r.
1) (numera bl. tillf.; jfr dock a o. b) lång näsa; äv. (vard.) om person med lång näsa. Wikforss 2: 18 (1804). Dalin (1853). Beckman SvSpr. 185 (1904). särsk.
a) (i sht i Norrl.) i sg. best.: snopen l. besviken min, ”lång näsa”; missräkning, besvikelse; jfr lång 1 d δ δ’. Wieselgren Bild. 529 (1883, 1889). (Han) får gå med långnäsan! Nordström Herr. 85 (1910). Högberg Storf. 163 (1915).
b) (i vissa trakter) i uttr. räcka, äv. visa långnäsa, räcka lång näsa; jfr lång 1 d δ ε’. Numers Dram. 1: 62 (1892). Kihlman Deledda RegT 83 (1922).
2) (i Lappland) mygga. Læstadius 1Journ. 351 (1831).
(1 d) -NÄSAD, p. adj. särsk. (ngt vard.) = -näst slutet. (De) gingo långnäsade borrt, då voteringens resultat blef kändt. HT 1922, s. 171 (1829).
(1 d) -NÄSIG, förr äv. -NÄSOT. försedd med lång näsa. Verelius 153 (1681). särsk. (ngt vard.) bildl.: som får ”lång näsa”, snopen, långnäst; jfr lång 1 d δ δ’. Dalin Vitt. II. 5: 131 (1738). Högberg Vred. 2: 115 (1906).
(1 d) -NÄST, p. adj. försedd med lång näsa. Rydqvist SSL 1: 449 (1852). Hans kära, gamla långnästa ansigte. Lönnberg Syrend. 286 (1888). särsk. (ngt vard.) bildl.: som fått ”lång näsa”, snopen, besviken; jfr lång 1 d δ δ’. CIHallman 404 (1779). Cederschiöld Riehl 1: 121 (1876).
-NÄT, se lagn-nät.
-OVAL, adj. (i fackspr.) långsträckt oval. Stenyxa .. med långovalt snitt. Fornv. 1913, s. 275.
-PALL. (i vissa trakter) lång pall. En ”långpall för kyrkiogångshustrur”. Johansson Noraskog 1: 279 (cit. fr. 1740). Landsm. XI. 10: 15 (c. 1888).
-PANNA. särsk. om avlång stekpanna (numera plåtpanna med kanter) för stekning i ugn. BoupptSthm 9/2 1676, Bil. SvD 17/7 1927, Bil. s. 3.
-PASSEGLAS. (†) högt ”passglas”. Seitz ÄSvGlas 32 (cit. fr. 1553).
(2 a) -PASSNING. idrott. i bollspel: lång passning. IdrBl. 1924, nr 91, s. 3.
-PEPPAR. (lång- 1543 osv. långa- 1538. långe- 15411578) [fsv. langa pipar, langpipar] fruktställning av växten Piper longum Lin., som avplockas omogen o. användes ss. krydda o. d.; äv. om växten. VarRerV 32 (1538). VetAH 1778, s. 210. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 134 (om växten). Långpeppar har skarpare smak än svartpeppar. Jönsson Gagnv. 246 (1910).
(7) -PERIODISK. i sht astr. o. meteor. som kännetecknas av (förändringar som ske med) långa tidsperioder. De långperiodiska klimatförändringarna. Ramsay GeolGr. 192 (1909). De långperiodiska kometernas banor. Bergstrand Astr. 492 (1925).
(7) -PINA, r. l. f. lång pina. Efter ett par dagars långpina. Carlén Rosen 686 (1842).
(7) -PINA, v. utsätta (ngn) för lång pina. Tiden 1848, nr 151, s. 2. Koleran har ett godt med sig, den långpinar icke den sjukes närmaste. Wetterbergh SamhKärna 1: 251 (1857). Ekman NorrlJakt 156 (1910).
-PIPA, r. l. f. (i sht förr) rökpipa med långt skaft. Röka långpipa. Lundell (1893). Hellström Malmros 206 (1931).
-PIPIG, adj.1 bot. försedd med lång pip. Långpipiga .. blommor. Lundström Trädg. 2: 14 (1831).
-PIPIG, adj.2 särsk. om skjutvapen: försedd med lång pipa. Langlet Ryssl. 298 (1898).
(7) -PLÅGAD, p. adj. (†) länge plågad. Phrygius HimLif. 144 (1615).
-POLSKA, r. l. f. ett slags långdans. Alla .. dansade en långpolska ifrån trägården kringom (maj-)stången. Tersmeden Mem. 4: 179 (1763). SDS 1913, nr 228, s. 3.
-PROFIL. (i fackspr., föga br.) längdprofil; jfr lång 1 h. TByggn. 1859, s. 114. Fennia XXXIX. 6: 5 (1916).
(2) -PROMENAD. Carlén Skuggsp. 1: 237 (1861, 1865).
(1 f) -PÄLS. lång pälskappa l. pälsrock. BoupptRasbo 1719. Fatab. 1908, s. 15.
-RAD.
1) lång rad (av föremål o. d.). VetAH 1748, s. 121. LAHT 1909, s. 21.
2) [jfr t. langzeile] metr. versrad av större längd l. taktantal; särsk. om versrad som regelbundet omväxlar med l. kan uppdelas i kortrader. Brate FornnordMetr. 39 (1884).
-RADIG. särsk. metr. om vers. Björkegren 1686 (1786).
(1 d) -RAGGIG. försedd med lång ragg. Linné Vg. 117 (1747; om hund).
-RAK. (i vissa trakter) raklång. Knorring Skizz. I. 1: 165 (1841). Nästa ögonblick kastades han långrak på golfvet. Tavaststjerna Barnd. 202 (1886). Hedin Transhim. 1: 140 (1909).
-RAND. längsgående rand; jfr lång 1 h. Linné Gothl. 280 (1745). Svarta (strumpor med) .. lilas långränder. PriskurPUBergström 1911, s. 29. —
-RANDIG.
1) randig i längdriktningen; motsatt: tvärrandig; jfr lång 1 h. BoupptVäxjö 1767. Den för många af våra folkdräkter typiska långrandiga kjolen. 2NF 8: 745 (1907).
2) bildl.: långdragen; långtråkig; enformig; jfr lång 5, 7. En långrandig predikan, berättelse. En långrandig talare. Wetterbergh Altart. 392 (1848). Att det blef litet långrandigt att (gå på post). Melander Läger 111 (1887). De långrandiga debatterna. DN(A) 1930, nr 66, s. 3.
Avledn.: långrandighet, r. l. f. särsk. till -randig 2.
(1 e) -RANGLIG. lång o. ranglig. Tholander Ordl. (c. 1875). En långranglig pojke. Wennerberg 2: 237 (1882).
-RAVEL. (i vissa trakter) spröt i riktning från ryggåsen mot takskägget under halmen i halmtak; äv. koll. VetAH 1746, s. 246. 2SvKulturb. 5—6: 137 (1936).
(1 h) -REGEL; pl. -reglar. (föga br.) tekn. i järnkonstruktion: regel i längdriktningen; motsatt: tvärregel. TT 1889, s. 207 (för brokonstr.). SFS 1919, s. 338.
-REM. (lång- 1832 osv. långe- 1592 (: Longeremar, pl.)) (i fackspr.) lång rem. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 103 (1592). Bergström HbJagtv. 106 (1872; på skida). En långrem för sabelns bärande. Spak Unif. 42 (1890).
(2) -RESA, r. l. f. resa till långt avlägsen plats. GT 1788, nr 88, s. 4. särsk.
a) sjöt. om sjöresa. Gynther Förf. 5: 366 (i handl. fr. 1808).
b) (numera bl. tillf.) bildl., i sing. best., om döden, hädanfärden. Weste (1807). Törneros Brev 1: 214 (1825; uppl. 1925).
(1 e) -RESLIG. (†) lång o. reslig. Fernander Theatr. 24 (1695).
-REV, r. l. f.
1) fisk. lång lina vid vilken fiskkrokar äro fästa med tafsar på vissa avstånd; jfr backa, sbst.1, gädd-, ål-rev. Sätta l. lägga (ut) långrev. Broman Glys. 3: 660 (c. 1740). särsk. (ngt vard.) bildl. 3SAH 14: 123 (1853). Lägga ut långrev efter komplimanger. Essén HustrFörfl. 119 (1913).
2) (i fackspr.) vid timmerflottning använd lång kätting med fastgjorda tafsar med sprintar. TT 1885, s. 36. Ekman SkogstHb. 137 (1908).
Ssgr (till -rev 1): långrev(s)-fiske. VetAH 1770, s. 299.
-låda, r. l. f. särskilt konstruerad låda vari långrev iordningställes. Limborg HbFiske 96 (1880).
-RING. (i vissa trakter) långdans (eg. i ring). Wengelin GMinn. 149 (1893). Sista bröllopsdagen anses vara allra roligast. Då springes ”långring” ur gård i gård i hela byn. Landsm. XI. 4: 23 (1896).
-ROCK, sbst.1 (förr) ett slags spinnrock vars slända sattes i rotation medelst ett hjul som fördes rundt med handvev. BoupptSthm 23/7 1668. Du vid din långrock och din tramp, / .. arbeta fortare .. / .. låt trissan gå! Bellman 6: 333 (1788). Fatab. 1909, s. 5.
(1 f) -ROCK, sbst.2 lång mansrock; särsk.: bonjour, redingot; syrtut. Lind (1749; under küttel). Daniel, som var klädd i söndagsdräkt, långrock, skjortkrage, halsduk med kråsnål. Roos Skugg. 170 (1891). Dalamän i hvita strumpor och blåa långrockar. LfF 1905, s. 219. särsk.
a) i utvidgad anv., om person som är klädd i långrock. BL 21: 78 (1702; om ryssar). Högberg Baggböl. 2: 94 (1911; om judar).
b) (†) bildl., om statsobligation. Adlerbeth Ant. 1: 224 (c. 1792). Wingård Minn. 8: 88 (1848). SvH 8: 167 (1905).
(7) -ROLIG. (†) långtråkig, enformig. Det är långroligt att sitta hemma beständigt. Wetterbergh SamhKärna 1: 136 (1857). Schulthess (1885).
-ROT. (i vissa trakter) växten Triticum (Agropyron) repens Lin., kvickrot. Bolin Åkerogräs. 80 (1926; fr. Smål.).
-ROTA, -ning. mil. vid marsch småningom öka avståndet mellan rotarna; sacka efter; äv. oeg., om fartyg i konvoj o. d. Nordensvan Takt. 11 (1884). AB 1898, nr 184, s. 4. VFl. 1926, s. 40 (om fartyg i konvoj). särsk. (mera tillf.) bildl.
a) om klocka: sakta sig. Melander Läger 36 (1887).
b) dra ut på tiden, söla med ngt. Långrotning av riksdagsärenden. SvD(A) 1926, nr 109, s. 4.
-ROVA. bot.
1) växten Brassica napus Lin., gotlandsrova; stundom äv. om Brassica rapa Lin. VarRerV 58 (1538). Franckenius Spec. D 2 b (1638). Fries Ordb. 101 (c. 1870).
2) växten Bunias orientalis Lin.; ryssrova, hundrättika. Wahlenberg FlSv. 427 (1824). LB 2: 149 (1900).
(7) -RUFF. mil. viss lång trumsignal. Melander Sjöfog. 78 (1890). ExInf. 1927, s. 308.
(1 d) -RUMPA.
1) (i vissa trakter) namn på vargen l. räven. Crælius TunaL 407 (1774). Hülphers Norrl. 4: 319 (1779). Crælius Säfs 19 (1830).
2) (†) öknamn på vaktknekt. Schück FUpsala 104 (cit. fr. c. 1640).
(1 d) -RUMPAD, p. adj. (numera bl. tillf., starkt vard.) långsvansad. Långrumpade Engelska gumsar. Rudbeck Atl. 1: 596 (1679).
-RUND, adj. avlångt rund, oval, äggrund, elliptisk. Florinus Voc. 222 (1695). Bladen (hos almen äro) långrunde. Fischerström 1: 56 (1779). Det stora långrunda bordet. Fahlcrantz Kyrkoh. 142 (1907).
-RUSSIN. (†) ett slags avlånga russin? 2VittAH 8: 127 (1583). PH 6: 3999 (1756).
-RÖK. (i vissa trakter) = -skyl. VetAH 1754, s. 118. 2NF 38: 137 (1925).
-RÖR. (†) bössa med lång pipa. ArkliR 1563—64, avd. 4. HH 20: 173 (c. 1585).
Ssg (†): långrörs-hölster. ArkliR 1563—64, avd. 4.
(7) -SALIG. (†) långvarig o. lycklig. Paa thet at the iij (dvs. tre) rike motthe komma tiil en godh longsalig friidt och bestand inwertis. G1R 1: 198 (1524).
(1 h) -SALNING. [jfr t. langsahling] skeppsb. långskepps sittande salning; motsatt: tvärsalning. Rålamb 10: 34 (1691).
-SCHAL.
1) (i sht förr) (ett slags finare) lång o. smal schal avsedd att hängas över axlarna (med framtill nedhängande ändar). Agrell Maroco 2: 204 (1798, 1807). Wägner Norrt. 130 (1908).
2) (skämts.) bildl., om stor, avlång sedel o. d.; urspr. om hundrariksdalerssedel, numera särsk. om tusenkronesedel; i vissa kretsar äv. om växel. Hundra riksdaler banko — en hel gul långshawl för en gammal frack! Blanche En tr. upp 33 (1843). Landsm. XVIII. 8: 26 (1900; om växel; studentuttryck fr. Upps.).
-SCHALETT. (förr) jfr -schal 1. DA 1824, nr 39, Bih. s. 2. Bremer Brev 4: 27 (1858).
-SEDAN, se C.
(1 l) -SEENDE, p. adj. som ser långt, långsynt; särsk. bildl.; jfr lång 4. Den .. ännu skarpsinnigare och mera långseende Carl Johan. Wingård Minn. 10: 23 (1849). (Han) hade .. långseende ögon. Melander Läger 221 (1887).
(2) -SEGLARE. sjöt. om person l. fartyg. Cederström Minn. 13 (1913).
(2) -SEGLING. sjöt. Lundell (1893).
(1 h) -SIDA. den längre sidan av ngt (t. ex. av figur, rum, byggnad, fartyg osv.). Raam Åkerm. 9 (1670). Han .. satte sig på en bänk vid en af salens långsidor. Roos Strejk. 21 (1892). särsk. sjöt. i uttr. (ligga resp. lägga ett fartyg) långsida med (ett annat o. d.), längs med, långsides med. Lind af Hageby Minn. 429 (1860).
Ssg: långsido-vägg. AB 1869, nr 227, s. 3.
(1 h) -SIDES, adv. i sht sjöt. vid l. på långsidan; med långsida mot långsida, bord om bord. Carlén Rosen 448 (1842).
-SIDIG. (†) avlång; långsträckt. Långsidiga .. svin. Broocman Hush. 3: 48 (1736). En långsidig fyrkant. Johansson Noraskog 3: 382 (cit. fr. 1764). SP 1792, nr 216, s. 3.
(7) -SIKT. i uttr. på långsikt, på lång sikt. Liljedahl Norström 2: 194 (1918).
-SIKTIG.
1) (†) till 1, om mätinstrument: varmed avlägsna riktpunkter kunna iakttagas. KrigsmSH 1802, s. 180.
2) till 7 f: som är på lång sikt. WoJ (1891). Långsiktig kredit. SvD(A) 1931, nr 89, s. 3.
(2) -SIM. idrott.
(2) -SIMMARE. idrott. ASScF 11: Minnestal 1: 129 (1875).
(2) -SIMNING. idrott. Landsm. XVIII. 10: 21 (1901). Gör ingen långsimning utan följebåt med pålitlig bemanning. SmålAlleh. 1934, nr 190, s. 3.
(7) -SINNAD, p. adj. långsint. Cavallin (1876).
(7) -SINT, p. adj. som länge bär agg l. minnes oförrätter o. d. Peringskiöld Wilk. 250 (1715). Lind (1749). Vid behandling af ungdom får man icke vara långsint, utan lära sig konsten att glömma. PedT 1901, s. 180.
Avledn.: långsinthet, r. l. f. —
-SKAFTAD, p. adj. Långskaftade stövlar. Een longh skafftatt yxe. HH XIII. 1: 167 (1564). Abelin Frukt 19 (1902; om blad).
-SKAFTIG. (numera bl. tillf.) långskaftad. En långskaftig båtshake. Kalm VgBah. 288 (1746).
-SKAFT-PANNA. (†) stekpanna med långt skaft. HovförtärSthm 1687 A, s. 2096. Därs. 1689 A, s. 888.
(1 d) -SKALLAD, p. adj. antropol. långskallig. Långskallade peruaner. Retzius EthnolSkr. 77 (1847).
(1 d) -SKALLE. antropol. lång skalle; långskallig person, dolikocefal. Retzius EthnolSkr. 81 (1847). HT 1905, s. 15.
(1 d) -SKALLIG. antropol. dolikocefal. Samtiden 1873, s. 714. De långskalliga rastyperna. Rig 1918, s. 81.
Avledn.: långskallighet, r. l. f. antropol.
(1 d) -SKANK l. -SKÅNK. (vard.) ss. okvädinsord till l. om långbent mansperson (l. djur); jfr -skånka. Vyssa, vyssa långskånken min. SvForns. 3: 482 (1843; om fölunge). Den där magra långskanken. Väring Frost. 95 (1926).
(1 d) -SKANKAD, p. adj. (vard.) långbent. Mina långskankade pojkar. Palmær Eldbr. 149 (1848).
(1 d) -SKANKIG. (vard.) = -skankad. Weste (1807).
(1 d) -SKANKS-POJK. (enst.) långbent pojke. En långskankspojk, klädd i kortbensbyx. Fröding Guit. 51 (1891).
-SKEPP.
1) [jfr isl. langskip] fornnordiskt långt krigsskepp; drakskepp. Verelius Gothr. 149 (1664). Holmberg Nordb. 162 (1852).
2) byggn. den (för församlingen avsedda) långsträckta delen (resp. delarna) av en långhuskyrka; långhus; motsatt: tvärskepp. Brunius GotlK 3: 354 (1866).
Ssg (till -skepp 2, byggn.): långskepps-kyrka. IllSv. 2: 223 (1886).
(1 h) -SKEPPS, adv. sjöt. i fartygets längdriktning; längs med fartyget; motsatt: tvärskepps. Rosenfeldt Tourville 87 (1698). (Fartygets) bordläggning .. utgöres af en samling plankor, hvilka ligga långskepps på spanten. UB 7: 319 (1874). särsk.
a) i uttr. ligga l. komma långskepps (med ngn l. ngt), ligga osv. sida vid sida (med ett annat fartyg). Carlén Ensl. 2: 144 (1846).
b) ss. förled i ssgr betecknande föremål l. rörelse o. d. i ett fartygs längdriktning.
Ssgr (till -skepps b; sjöt. o. skeppsb.): långskepp(s)-axel. ett fartygs längdaxel. Roswall Skeppsm. 1: 3 (1803).
-balk. Wrangel SvFlBok 64 (1897).
-beskjutning. sjömil. beskjutning av ett fartyg i dess längdriktning. KrigVAH 1883, s. 313.
-förbindning. konkret, sammanfattande om de förstärkningar som sammanhålla fartygsbyggnaden i längdriktningen; ofta i pl. Ekelöf Skeppsm. 16 (1881).
-förstärkning. konkret; jfr -skepps-förbindning. Engström Skeppsb. 38 (1889).
-gående, p. adj. Långskeppsgående .. balkar. 2UB 9: 615 (1906).
-led, r. l. f. i uttr. i långskeppsled, i fartygets längdriktning. Engström Skeppsb. 113 (1889).
-magnet. anbragt i fartygets längdriktning. TSjöv. 1891, s. 315.
-rörelse. ett fartygs rörelse i längdriktningen (vid sjögång). Långskeppsrörelsen kallas Stampning. Roswall Skeppsm. 1: 6 (1803).
-skott. (vattentätt) skott l. vägg l. avbalkning inuti ett fartyg i dess längdriktning. Roswall Skeppsm. 1: 222 (1803).
-spant. långspant. Engström Skeppsb. 57 (1889).
-väg. i sg. best. i adverbiell anv.: långskepps, i längdriktningen. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Timmer, som långskeppsvägen infällas mellan däcksbalkarne. Engström Skeppsb. 19 (1889).
-SKIDA, r. l. f. lång skida (för skidlöpning); särsk. om den (i vissa trakter använda) längre vänsterskidan i motsättning till kortskidan (andorn). Bergström HbJagtv. 103 (1872). Ahrenberg StRätt 114 (1899).
(2) -SKJUTANDE, p. adj. mil. om skjutvapen: som har mycket stor skottvidd. Jäg. 1897, 2: 244. Långskjutande kanoner. LfF 1909, s. 238.
(2) -SKJUTS. särsk. (förr) om lång skjutsning som ingick i skjutshållares skyldigheter. VRP 1718, s. 343. Dixelius-Brettner PrästdSon 147 (1921; om ä. förh.).
(2) -SKJUTSFÄRD. (†) jfr -skjuts. HFinlKamF 1: 89 (1574). Därs. 3: 106 (1582).
(2) -SKJUTSNING. särsk. i fråga om ä. förh.; jfr -skjuts. Giöra en långskiutzning. HdlÅgerupArk. 8/8 1789.
-SKORPA. (i vissa trakter) avlång skorpa; motsatt: rund skorpa. Engelke Småstad 70 (1906).
-SKOTT, sbst.1
1) bot. till 1: långgren. BotN 1891, s. 165.
2) idrott. till 2, om långt ”skott” med boll i bollspel; jfr -spark. IdrBl. 1924, nr 94, s. 2.
(1 h) -SKOTT, sbst.2 skeppsb. vägg l. avbalkning inuti ett fartyg i dess längdriktning; långskeppsskott. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Nilsson Skeppsb. 221 (1932).
(1 d, e) -SKRANGLIG, äv. -SKRÅNGLIG. (vard.) lång o. skranglig. Utsträckande sina långskrångliga lemmar vidt och bredt. Callerholm Stowe 124 (1852). Den der långskrangliga lymmeln. Nyblom Hum. 169 (1874).
Avledn.: långskranglighet, r. l. f. (vard.) —
(1 d, e) -SKRANKIG, förr äv. -SKRANKOT. (vard.) långskranglig. Landsm. II. 8: 10 (c. 1830, 1882). Sturzen-Becker (c. 1842) hos Sylwan SturzenB 33.
Avledn.: långskrankighet, r. l. f. (vard.) —
-SKRÅNGLIG, se -skranglig.
-SKUREN, p. adj.
a) skuren i långa bitar; skuren på längden. Långskurna gröna bönor. Sjöberg Singstock 79 (1832).
b) om klädesplagg: tillskuren i lång modell. Kôersner Dal. 107 (1885).
-SKYL. landt. lång sädesskyl av två rader kärvar ställda mot varandra; jfr -trave. Brauner Bosk. 143 (1756).
-SKYLNING. landt. jfr -skyl. LAHT 1913, s. 396.
(1 d, e) -SKÅNGLIG. (i Finl., bygdemålsfärgat) = -skranglig. Topelius Vint. I. 2: 95 (1867, 1880). jfr Bergroth FinlSv. 327 (1917).
-SKÅNK, se -skank.
(1 d) -SKÅNKA, f. (vard.) jfr -skank. Tussa lulla långskånka. BarnkamBok 19 (1882; om fölunge).
-SKÄFT, p. adj. (†) långskaftad. (Gubben) stöder sigh medh sin longskäffta Yxa. Vigæus Horol. E 3 a (1632).
(1 d) -SKÄGG.
2) (vard.) långskäggig person. Schultze Ordb. 4156 (c. 1755). Rydberg Myt. 1: 76 (1886).
(1 d) -SKÄGGAD, p. adj. (vard.) långskäggig. Bremer NVerld. 3: 370 (1854).
(1 d) -SKÄGGIG, förr äv. -SKÄGGOT. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 94. Långskäggota män. Bergeström IndBref 47 (1770).
(1 d) -SKÄRPT, p. adj. (†) om tand: lång o. skarp. L. Paulinus Gothus MonTurb. 159 (1629).
-SKÖRTAD, p. adj. om klädesplagg l. om person. Blanche Tafl. 280 (1845; om person). I sin långskjörtade frack. Backman Reuter Lifv. 2: 300 (1870).
-SLIND. (†) långrund. Schroderus Comenius 759 (1639).
(1 h) -SLIPAD, p. adj. tekn. om trämassa: erhållen gm slipning parallellt med fibrernas längdriktning. TT 1897, Allm. s. 87.
(7) -SLITEN, p. adj. (numera föga br.) långsam, långtråkig. Att det måtte vara litet ”långslitet” emellanåt att sitta ensam i munkkammaren. Scholander 3: 305 (1871). I långslitna dagar. Topelius Vint. II. 2: 5 (1882).
-SLOTT. (i fackspr.) om långsträckt huvuddel av en slottsbyggnad. UpplFmT 44: 135 (c. 1695). TurÅ 1915, s. 17.
-SLUTT. (numera bl. ngn gg i vissa trakter) långsluttande. Rudbeck Atl. 2: 482 (1689). En långslut dahl. Hiärne 2Anl. 406 (1706). (Höjderna) upstiga ojämnt, dels brant, dels långslutt. Fischerström Mäl. 144 (1785). Bring Dante 186 (1913).
-SLUTTAD, p. adj. (†) långsluttande; jfr -slutt. En långsluttad backe. Bremer FamH 2: 253 (1831).
-SLUTTANDE, p. adj. långsamt sluttande. Bergman Jordkl. 15 (1766). Väring Frost. 9 (1926).
-SLUTTEN, p. adj. (-slutne, pl.) (†) långsluttande; jfr -slutt. Hiärne 2Anl. 196 (1706). Broman Glys. 3: 563 (c. 1740).
-SLUTTIG. (†) långsluttande; jfr -slutt. Kalm Resa 2: 108 (1756).
-SLUTTNING. långsam sluttning; särsk. konkret. VexiöBl. 1815, nr 18, s. 3. Vagnarna svängde snart .. över ån, och upp genom Stora Kopparbergets nedersta långsluttning. Dahlbäck Åb. 351 (1914).
-SLÄDE. HSH 37: 3 (1529). Wallquist Doktorn 75 (1935).
-SLÄNDA, r. l. f. (förr) När allenast spinnande skedde på the öfver alt brukelige Lång-Råckar .. samt Lång-Sländor. Broman Glys. 3: 61 (c. 1730).
(5) -SLÄPANDE, p. adj. = -släpig, adj.2 SvLitTidn. 1821, sp. 637. Långsläpande predikningar. BL 13: 46 (1846).
(1 f) -SLÄPIG, adj.1 om klänning: försedd med långt släp. Dalin (1853).
(5) -SLÄPIG, adj.2 om muntlig l. skriftlig framställning, stil, sång o. d.: släpig; långt utdragen; uttänjd; sävlig. Hof Skrifs. 190 (1753). Långsläpiga .. tal. Lysander RomLittH 172 (1858). En långsläpig melodi. Janson Par. 175 (1900).
Avledn.: långsläpighet, r. l. f. —
-SMAL. lång o. smal; avlång. BoupptVäxjö 1833. Långsmala sjöar. Palmblad LbGeogr. 121 (1835). Längre norrut (i Lappland) blir formen (av forsbåten) allt långsmalare. Ekman NorrlJakt 323 (1910).
(1 h) -SNEDD. (†) bärgv. längsgående släppa? När brytningen (av sandstenen) skal skie, taga .. et par Interessenter sig före, at slå sig igenom Berget til första långsnedden, delande sig sedermera. Linné Gothl. 267 (1745).
-SNIBBAD, p. adj. försedd med lång snibb. Långsnibbade skor. Fornv. 1933, s. 195.
-SNIBBIG. långsnibbad. Scholander 3: 65 (c. 1870). Den långsnibbiga västen. Freja 1873, s. 194.
-SOFFA. mycket lång soffa av äldre typ. Carlén Skuggsp. 1: 260 (1861, 1865). Långsoffan som rymmer femton feta fruar och stått där den står i hundra år. Fröding Eftersk. 2: 5 (1887, 1910).
(7) -SOT, r. l. f. (†) lång sjukdom. Botin Utk. 51 (1757). Dens. Hist. 1: 93 (1789).
(1 h) -SPANT. skeppsb. spant i fartygets längdriktning; motsatt: tvärspant. Nilsson Skeppsb. 160 (1932).
(2 a) -SPARK. idrott. i fotboll: spark varigm bollen slungas en lång sträcka. Målvakten .. fick göra en långspark, som gaf bollen god fart på väg till motsatta sidan. NordIdrL 1900, s. 330.
-SPEL. (förr) hackbräde; jfr -harpa. Schroderus Comenius 775 (”975”) (1639). (Han) leer åt Långspeels Klang, åt Pijpeleek och Luur. Dahlstierna (SVS) 130 (1698). Husets .. dotter .. sjöng visor till sitt långspel, .. ett slags liggande harpa, som anslogs med tvenne skinnbeklädda hamrar. Afzelius Minn. 52 (c. 1870).
-SPETSAD, p. adj. försedd med l. slutande i en lång spets; särsk. bot. om blad. VetAH 1819, s. 84. Hartman Fl. XVIII (1820).
-SPETSIG. lång o. spetsig; långspetsad. Rinman Jernförädl. 169 (1772). Dahlbäck Åb. 275 (1914).
Avledn.: långspetsighet, r. l. f. —
-SPINNROCK. (†) = -rock, sbst.1 Broman HelsB 235 (c. 1730). BoupptVäxjö 1799.
-SPLITS. sjöt. lång splits (utförd så att splitsen icke blir väsentligt grövre än trossen); motsatt: kortsplits. Roswall Skeppsm. 1: 61 (1803). Långsplits måste användas då trossen skall skära igenom block. TIdr. 1882, s. 81.
-SPRUTA, r. l. f. sjöt. lång bolinspruta; motsatt: kortspruta. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 142 (1796). Lavén Sjöv. 24 (1853).
(1 h) -SPÄNNARE, r. l. m. skeppsb. långskepps gående förstärkning i träfartygs förtimring. Witt Skeppsb. 81 (1858).
(1 h) -STAGSVIS~02, adv. sjöt. i fråga om riktningen av utlöpt tåg l. kätting: parallellt med storstaget. Ekbohrn NautOrdb. 14 (1840).
-STAMMIG. Långstammiga Trän. Trozelius Rosensten 28 (1771).
-STAMS-VÄXT. bot. om vattenväxt med lång stam. ArkBot. III. 4: 7 (1904). Därs. 12. —
-STAPLAD, p. adj. (i fackspr., mindre br.) = -staplig. QLm. 5: 22 (1835). Långstaplad bomull. TT 1899, K. s. 40.
-STAPLIG. (i fackspr.) om ull l. bomull: med långa ”staplar”; äv. om får: som har dylik ull. Långstaplig Strelitzer ull. Calonius 3: 329 (1794). Långstapliga, mjuka bomullssorter. Form 1934, s. 127.
-STARR. bot. växten Carex distans Lin. Liljeblad Fl. 42 (1792).
(7 g) -STAVIG. språkv. o. metr. som består av lång(a) stavelse(r). Phosph. 1810, s. 92. Långstafviga ord. Munch FsvFnoSpr. 22 (1849).
(jfr 1 m) -STICKA, r. l. f. (i Finl., vard.) i uttr. dra långsticka (om ngt), dra lott. Bergroth FinlSv. 326 (1917).
-STJÄLKAD, p. adj. Långstjelkade ört-blad. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 82.
-STJÄLKIG. Långstiälkiga äplen. Schultze Ordb. 4998 (c. 1755).
(1 d) -STJÄRT, m. l. r. zool.
1) (numera föga br.) kräftdjur tillhörande gruppen Macrura Lin.; i pl. äv. ss. namn på denna grupp. Thorell Zool. 2: 406 (1865).
2) (i vissa trakter) fisken Abramis farenus Lin., faren. Lilljeborg Fisk. 3: 296 (1889).
(1 d) -STJÄRTAD, p. adj. zool. Linné MusReg. 86 (1754; om sandkräfta). Långstjärtade fjäll-labbar. Kolthoff DjurL 68 (1899).
(1 d) -STJÄRT-FISK. zool. fisk tillhörande familjen Macruridæ; i pl. äv. ss. benämning på denna familj. Lilljeborg Fisk. 2: 240 (1886).
(1 d) -STJÄRTIG. (†) långstjärtad. Broman Glys. 3: 286 (c. 1730).
-STOCK.
1) (i fackspr.) lång (timmer)stock; äv. om stock i längdriktningen av byggnad, bro o. d., motsatt: tvärstock; jfr lång 1 h. HFinlKamF 4: 53 (1574). VetAH 1743, s. 18 (i flottbro). Nilsson HallMus. 88 (1902).
2) (i vissa trakter) landt. om lång stock l. stång i vissa redskap; särsk. dels om den långa stocken i en plog, dels om tistelstång. Broman Glys. 3: 36 (c. 1730). VetAH 1759, s. 216.
Ssg (till -stock 2; förr): långstocks-plog. Brauner Åker 165 (1752).
-STOL.
1) (förr) stolsliknande bänk med ryggstöd; jfr lång 1 c α. GripshR 1595, s. 65. UpplFmT 44: 140 (1932; efter handl. fr. 1694).
2) [jfr d. langstol] (†) schäslong. En ung dam, i sin morgon-neglié beqvämligt utsträckt på en med karmosinrödt sammet öfverdragen långstol. Sturzen-Becker 2: 25 (1850, 1861).
(1 h) -STRECK. (numera knappast br.) zool. om linje i längdriktningen av djurkropp l. kroppsdel, längdstreck. Linné MusReg. 33 (1754; på orm). Retzius Djurr. 185 (1772; på insektvinge). Nilsson Fauna II. 1: 26 (1858).
-STRIMMIG. försedd med långa strimmor. Thomson Insect. 205 (1862).
(1 f) -STRUMPA. lång strumpa (särsk. som når upp över knät); vanl. i pl. BoupptVäxjö 1815.
-STRÄCKT, p. adj.
1) till 1, 2: som har stor utsträckning på längden (med längden större än bredden); lång. Långsträckta nät. Dalin Arg. 2: 370 (1734, 1754). Uttern .. har långsträckt kropp. Berlin Lrb. 25 (1852). Hahr ArkitH 410 (1902). särsk.
a) i fråga om terrängförhållanden. Spegel GW Ggg 2 a (1685). Öland är en långsträckt ö. Carlson 1Skolgeogr. 6 (1887). Långsträckta insjöar. Därs. 31 (1889).
b) utsträckt (i hela sin längd). (Ormen) måste .. ligga .. långsträkt dödh vppå Markenne. Balck Es. 96 (1603). AB(L) 1895, nr 277, s. 2.
c) (numera mindre br.) om förflyttning: lång. Långsträckta och ofta farliga handelsresor. Hildebrand Medelt. 1: 337 (1881). AB(L) 1895, nr 282, s. 4.
d) (†) om gång: med långa steg. Weste (1807). Dalin (1853).
e) (†) bildl.
α) vidtgående, vidsträckt; särsk. om plan l. beräkning o. d. Filosofen, med sin långsträckta utsigt öfver tingens sammanhang. 1SAH 2: 22 (1787, 1802). Långsträckta beräkningar. 2SAH 55: 220 (1878).
β) om argument o. d.: långsökt. Lundquist Konstn. 8 (1890).
2) (numera föga br.) till 5, om muntlig l. skriftlig framställning: lång; utdragen, uttänjd. Sahlstedt CritSaml. 507 (1765). De långsträckta predikningarna afstyrker jag i allmänhet. Tegnér (WB) 8: 178 (1836). Ljunggren SAHist. 2: 148 (1886; efter handl. fr. 1843).
3) till 7, i fråga om utsträckning i tiden: långvarig; utdragen. Det dofva, långsträckta ljudet af ett kanonskott. Almqvist GMim. 3: 223 (1842). särsk. (†) om känsla o. d. resp., i utvidgad anv., om person. Långsträckt hat. Weste (1807). Långsträckt i sitt hat. Schulthess (1885).
Avledn.: långsträckthet, r. l. f. särsk.
-STRÄNTIG. (†) om växt: som har långa skott o. d. (Råg-)brudden syntes tämmeligen tun ock långsträntigare. VetAH 1742, s. 109.
(7) -STÅNDIG. (†) långvarig. Thetta långståndighe mothuedreth fförhindrar them adth the icke kune kåme ffram. BtFinlH 4: 300 (1565).
Avledn.: långståndighet, f. (†) långvarighet, långvarigt bestånd. RARP 1: 71 (1627).
(1, 1 h) -STÅNG. (numera bl. tillf.) lång stång; äv.: stång i längdriktningen av ngt; motsatt: tvärstång. VarRerV 44 (1538). Brunius Metr. 411 (1854).
(2) -STÖT. fäkt. vid bajonettfäktning. 1GymnInf. 1872, s. 83.
(1 f) -STÖVEL. med långt skaft; vanl. i pl. SmålP 1890, nr 151 A, s. 3.
(1 p) -SUP. (i vissa trakter) stor sup. Han tog en långsup före maten. Tavaststjerna HårdT 80 (1891). Månsson Rättf. 2: 88 (1916).
(1 d) -SVANSAD, p. adj. Nicander 1: 40 (c. 1830). De långsvansade, svarta hästarne. Backman Dickens Pickw. 2: 338 (1871).
(1 d) -SVANS-FÅR. Långsvansfåret (Ovis dolichura), från vestra delen af mellersta Asien. Lilljeborg Däggdj. 856 (1874).
(1 d) -SVANSIG. i sht zool. långsvansad. Weste (1807).
-SVINGEL. bot. växten Festuca gigantea (Lin.) Vill. Wahlberg Foderv. 112 (1835).
-SVÄRD (förr) Dahlstierna (SVS) 176 (c. 1700). I templet såväl som i auditoriet bar .. (Lars) ett långsvärd vid sidan. Rydberg Vap. 173 (1891).
(1 h) -SYLL. (i fackspr., numera föga br.) syll lagd i längdriktningen av byggnad l. byggnadsdel o. d., längsgående syll; motsatt: tvärsyll. Lång- el(le)r Tröskel syllen. VDAkt. 1736, Syneprot. F III 7. Att förfara med trygghet, må långsyllar anläggas öfverst och längs efter murarna. LBÄ 36—38: 96 (1800).
(4) -SYN. (i vitter stil) långsynthet (se d. o. 2). Uti politisk långsyn och statsmannavishet har ingen öfverträffat .. Karl X. Ahnfelt Rääf 165 (i handl. fr. 1862).
(1 l) -SYNT, p. adj.
1) eg.: som ser tydligast på långt håll (emedan ögats närpunkt avlägsnats, varvid samtidigt ackomodationsbredden minskats på grund av linsens avtagande elasticitet). Duræus Naturk. 127 (1759). NoK 53: 144 (1926).
2) bildl.: som ser långt l. ”längre än näsan räcker”; klart förutseende; jfr lång 4. Celsius G1 1: 218 (1746). En klok och långsynt statsman. Frey 1848, s. 394. En långsynt statskonst. Carlson Hist. 5: 37 (1879).
Avledn.: långsynthet, r. l. f.
1) till -synt 1: presbyopi. Sönnerberg Loder 394 (1799).
2) till -synt 2. Carlson Hist. 6: 124 (1881).
(1 h) -SÅG. (numera knappast br.) tekn. för sågning i längdriktningen. Grundell UnderrArtill. 217 (1705). Weste (1807).
-SÄCK. (numera bl. tillf.) lång säck. SthmTb. 28/4 1582. Bonden togh Apinian och ladhe i en långsäk och gik til Kon: Göstaf. Bureus Suml. 39 (c. 1600).
(1 h) -SÄNT. skeppsb. längsgående sänt. Chapman Skeppsb. 126 (1775). Witt Skeppsb. 155 (1863).
-SÄTE. jfr -bänk. GripshR 1595, s. 151. (Bröllops-)Middagen var dukad på stora bord med långsäten efter sidorna. FoF 1918, s. 35.
-SÖKT, p. adj.
1) till 2, 3, 7; bildl., om förklaring, argument, liknelse o. dyl. l. om tillvägagångssätt o. d.: som vittnar om l. ger intryck av att vara funnen först efter långt sökande (på långt håll); icke naturlig l. befogad l. träffande; krystad; sökt. Ett långsökt skryteri. Brenner Dikt. 2: 35 (1726). Denna uttydning .. förefaller något långsökt. 2SAH 51: 196 (1875). Hirn Barnlek 35 (1916).
2) (föga br.) jäg. till 2, om jakthund: som söker på stort avstånd från jägaren, vidsökt. Schröder SvJakt. 201 (1891).
Avledn.: långsökthet, r. l. f. till -sökt 1. Ljunggren SmSkr. 2: 134 (1879).
-SÖM. (i Delsbo) delsbosöm. LD 1909, nr 178, s. 3.
(7) -SÖMN. (†) lång sömn; särsk.: död. Sofva lång-sömn, dö. Lind (1749; under nacht). SvLittFT 1837, sp. 544.
(2) -TAG. ridn. vid tränsridning: tygeltag som fortsättes mot ryttarens höft. KrigVAH 1833, s. 257.
-TAGGIG. Hultqvist Stängsel 25 (1761).
-TAK. (numera mindre br.) byggn. i kyrka: långhustak. BtÅboH I. 11—12: 20 (1658). BtRiksdP 1876, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 83.
(5) -TALIG. (†) mångordig. Wollimhaus Ind. (1652).
(1 e) -TANIG. (vard.) lång o. tanig. En mager, blek och långtanig flicka. PT 1908, nr 99 A, s. 3.
(7) -TIDA, oböjl. adj. (†) som varar l. kräver lång tid; långvarig. Svea Rikes långtida glädie. Wettersten Forssa 108 (c. 1750). NTIdr. 1899, Julnr s. 9.
(7) -TIDIG. (numera bl. tillf.) långvarig. Långtijdigt Arbete. Brask Pufendorf Hist. 295 (1680).
(7) -TIDS-DYKNING. långdykning. DN(B) 1941, nr 181, s. 7.
(7) -TIDSFÄNGE. fångv. BtRiksdP 1903, 2Hufvudtit. s. 22.
-TIMMER. (i fackspr., i sht skogsv.) långt byggnadstimmer; äv. om upphugget, ännu icke kapat rundtimmer. Bergv. 2: 37 (1737). Denna furu i lång-timmer tiänar til väggar. VetAH 1740, s. 345. Ekman SkogstHb. 55 (1908).
-TOBAK. (numera föga br.) spunnen (tugg)tobak; rulltobak. BoupptRasbo 1706. Han .. bet af sin långtobak. HLilljebjörn Hågk. 1: 90 (1865). Auerbach (1911).
(1 p) -TODDY. (i sht förr) jfr -grogg. Blanche Profbl. 10 (1850). ”Långtoddy”, som i den mån glasets innehåll tömdes, påspäddes med konjak och sålunda kunde räcka, så länge man önskade. Cronholm Minnesbl. 8 (1908).
-TOK, r. l. m. (förr) ett slags sällskapsspel med kort, stortok. HbiblSällsk. 1: 367 (1839).
(2) -TRADARE ~trä2dare, i sht vard. äv. -tra2dare, l. -TRÄDARE ~trä2dare, r. sjöt. fartyg som företar långfärder; äv. i utvidgad anv., om lastbil. Stenfelt Skepp. 200 (1903). DN(B) 1938, nr 202, s. 9 (om lastbil).
(2) -TRADE l. -TRÄD, sbst.2, r. sjöt. sjöfart på långt avstånd. DN(A) 1930, nr 127, s. 11.
-TRAVE. landt. lång(sträckt) sädestrave. Hedenstierna Jönsson 11 (1894).
(2) -TRYCKT, p. adj. vap. om gevär: som kräver onormalt lång rörelse på avtryckaren för att bringas till avfyring. SFS 1830, s. 835. EldhandvSkjutsk. 2: 48 (1886).
-TRÅD. (†)
1) lång metalltråd. Rinman Jernförädl. 236 (1772). Om icke ur 2 gran Gull droges mer långtråd än ur ett, så skulle jag oändeligen regrettera ditt sällskap. Kellgren (SVS) 6: 15 (1773).
2) i väv: varptråd, varp. EkenäsDomb. 1: 97 (1645).
-TRÅDIG.
1) försedd med långa trådar l. fibrer. Den långtrådiga Måssan. SvMerc. 2: 586 (1757). ”Långtrådig” bomull. TT 1875, s. 164. SFS 1922, s. 313 (om krollsplint).
2) bildl.
a) om muntlig l. skriftlig framställning: långrandig (se d. o. 2), utdragen, uttänjd, mångordig; äv. i utvidgad anv., om person; jfr lång 5. VetAH 1781, s. 79. Jag merker, at jag blifver för långtrådig. Berzelius Brev 10: 84 (1831). 2NF 32: 985 (1921).
b) allmännare: långtråkig, enformig; jfr lång 7. Finnes det i verlden något tråkigare, långtrådigare .. än — en stor middag i New York? Bremer NVerld. 1: 115 (1853). Ödman Hemma 31 (1896).
Avledn.: långtrådighet, r. l. f.
1) till -trådig 1. Weste (1807).
2) till -trådig 2. 2SAH 12: 508 (1827).
(5, 7) -TRÅKIG. tråkig på grund av sin längd o. enformighet; jfr -trådig 2 b. Långtråkiga predikningar. Tegnér (WB) 7: 250 (1831). Den .. långa och långtråkiga båtfärden. BL 19: 163 (1852).
Avledn.: långtråkighet, r. l. f.
(1 h) -TRÄ, förr äv. -TRÄD, sbst.1, n. (i fackspr.)
1) trä i längdriktningen av ngt; längdträ. Kalff JUggla D 4 a (1649; i ett kors). Underredet (av en gruvvagn) utgöres af tvenne långträn, som .. äro förenade genom ett par tvärstycken. Wetterdal Grufbr. 249 (1878).
2) trä längs med fibrerna. Eneberg Karmarsch 1: 4 (1858). Limmet fäster bäst när långträ kommer emot långträ. Rothstein Byggn. 504 (1859).
-TRÄD, sbst.2, -TRÄDARE, se -trade, -tradare.
(1 f) -TRÖJA. (i sht förr) särsk. tillhörande äldre allmogedräkt. DA 1793, nr 42, s. 4. Långtröja .. (är) Vångakarlens egentliga hedersplagg. Dybeck Runa 1844, s. 107. Öfverrocken, långtröjan, var grå och brukades endast till vinterplagg. Norlind AllmogL 332 (1912).
-TRÖSKAD, p. adj. landt. i uttr. långtröskad halm, långhalm. SD 1892, nr 255, s. 3. TLev. 1902, nr 40, s. 1.
-TRÖSKVÄRK~02 l. ~20. landt. långhalmsvärk. Schulthess (1885). Juhlin-Dannfelt 415 (1886).
(2) -TUR. långfärd. Carlén Skuggsp. 1: 95 (1861, 1865). Velocipedryttaren på långtur. Balck Idr. 2: 458 (1887).
(1 d) -TÅ. (mindre br.) fotens mellersta (tredje) tå; jfr -finger. Nilsson Fauna 3: 79 (1842). UpsLäkF 1869—70, s. 402.
-TÅG, r. l. m. (lång- 17551807. långe- 1547) (†) koll.: långtågor; jfr blån-tåg. GripshR 1547—48. HushBibl. 1755, s. 318. Weste (1807).
-TÅGA, r. l. f. numera bl. ngn gg i pl., förr äv. i sg. med koll. bet.: långa tågor av lin l. hampa. HSH 37: 63 (1548). Fatab. 1907, s. 102. jfr hampa-långtåga.
Ssgr (äv. till -tåg, †): långtåg(s)-hampa, r. l. f. (långtugh-) HovförtärSthm 1600, s. 45.
-lin. Salander Gårdzf. 67 (1727).
-TÅGIG. särsk. metall. om beskaffenheten av brottytan hos järn. Rinman Jernförädl. 33 (1772). Rödbräckt jern .. är otätt och långtågigt i brottet. Stål Byggn. 1: 79 (1834).
(7) -TÄNKANDE, p. adj. (†) som tänker långsamt. Afzelius Sag. 6: 46 (1851).
-TÄNKT, p. adj. (lång- 1758 osv. långt- c. 1800)
1) (numera mindre br.) till 4: som tänker långt, långsynt (se d. o. 2), förutseende; äv. i utvidgad anv., om beräkning, handling o. d. Prof af, hvad store, tilltagsne och långtänkte genier kunna uträtta. GJEhrensvärd Dagb. 1: 11 (1776). En .. skarpsinnig, insiktsfull och långttänkt statsman. HSH 9: 138 (c. 1800). En faders långtänkta omsorger. CAAgardh (1835) hos Berzelius Brev 10: 118. Fryxell Ber. 11: 3 (1843).
2) till 7: som tänker långsamt; trögtänkt; jfr -tänkande. SvMerc. 3: 1386 (1758). Jag duger ej för disputationer; jag är för långtänkt. Topelius (1845) hos Vasenius Top. 2: 502. Högberg Baggböl. 1: 44 (1911).
Avledn.: långtänkthet, r. l. f. särsk. till -tänkt 2. Topelius 24: 3 (1843).
-UGN. tekn. långsträckt ugn (för tegelbränning o. d.). TT 1890, s. 174. FestskrKlason 740 (1910).
(1 d) -ULL. (i fackspr., mindre br.) lång (får)ull. Klint (1906). Nordström Luleåkult. 132 (1925).
(1 d) -ULLIG. Meurman (1846). Det Engelska långulliga fåret. Sjöstedt Husdj. 1: 289 (1860).
-VAGN. [jfr t. langwagen] vagnm. (vagn med) trästång som förenar främre o. bakre delen av vagnen (o. varmed avståndet mellan dessa kan förlängas). BoupptSthm 1680, s. 96 a (1673). Wikforss 2: 19 (1804). Wigström Folkd. 1: 87 (1880).
(7) -VAKANS-VIKARIE. kyrk. vikarie som uppehåller (för längre tid) vakanssatt prästerlig befattning (då lönen icke utgår till stärbhus l. änke- o. pupillkassa). SFS 1920, s. 1232.
(7) -VARAKTIG. (lång- 15491796. långt- 15591597) (†) långvarig, varaktig. G1R 20: 302 (1549). En .. longvaraktigare hälsa. Westerdahl Häls. 247 (1764). VDAkt. 1796, nr 216.
Avledn.: långvaraktighet, r. l. f. (†) Linc. (1640). Juslenius 279 (1745).
(7) -VARANDE, p. adj. (lång- 15861758. långt- 1621) (†) som varar lång tid, långvarig. SthmTb. 8/10 1586. Kryger PVetA 1758, s. 21.
(7) -VARDE? [möjl. felskrivning] (†) om person som väntat länge? CivInstr. 135 (1684).
(7) -VARIG. som varar länge, lång. Långvarig fred, sömn, lycka. Långvariga sjukdomar, lidanden. Långvarigt bifall. G1R 5: 130 (1528). särsk.
a) om person: som stannar kvar länge på en plats l. i en befattning o. d. Han blev inte långvarig där. Långvariga gäster. HLittSt. 1: 330 (1822). SDS 1901, nr 61, s. 2.
b) (†) om ålder: hög. At Gudh .. E:s K: M:t .. långwarig ålder .. beskära täcktes. HSH 31: 167 (1663).
c) (†) om konsumtionsvara o. d.: som räcker l. är avsedd att räcka länge. Berch Hush. 96 (1747). Långvarig matsäck. Hülphers Norrl. 3: 70 (1777).
Avledn.: långvarighet, r. l. f. Helsingius (1587). särsk. (†) i uttr. i långvarighet o. d., i längden. (Här) wil .. wdi nogon longuarighet ware mere krutt förnöden. HFinlH 3: 238 (1555).
(7) -VARLIGEN, adv. varaktigt, länge. G1R 9: 29 (1534). Wallius MChristophersdr A 3 a (1620).
(7) -VARO. (†) varaktighet. Sådana Lycka .. gifwer Gudh till någon Långwaro. Brahe Oec. 33 (1581; uppl. 1920). Knöppel TurkEnk. 29 (1750).
(jfr 1 j) -VAROR, pl. (†) handel. metervaror. Längdmått för mätning af s. k. långvaror (tyg, m. m. d.). Lindeberg MåttVM 5 (1880).
-VATTEN. (i Norrl.) lång sjö. Högberg Vred. 2: 269 (1906). Dens. Utböl. 1: 71 (1912).
-VED; pl. (i bet. 2) -ar. skogsv.
1) lång, okluven (stam)ved (i fråga om ved för kolning i mila vanl. av tio till tolv fots längd). Teitt Klag. 44 (1556). JernkA 1826, 1: 168. SvSkog. 1379 (1928).
2) (i vissa trakter) den kvantitet långved som åtgår till en resmila. NoraskogArk. 5: 456 (1768). Är omkretsen (av milan) 12 famnar, så beräknas milan rymma 1 1/2 långved. Mot 14 famnar svara 2 långvedar. Svedelius Koln. 153 (1872).
Ssg: långveds-brasa. till -ved 1. Malmberg Fångstm. 87 (1924).
-VERS. metr. långrad. NF 5: 62 (1881). Sylwan (o. Bing) 1: 18 (1910).
-VETE. (†) veteart med långt ax; motsatt: kubbvete. Mentzer Åkerm. 55 (1727). Boije Landth. 250 (1756).
(1 e) -VIKARE, m. l. r. (i vissa trakter) = -blåvikare. Wetterhoff Skog 2: 47 (1887). Västerb. 1923, s. 89.
(1, 1 d) -VINGAD, p. adj. Marklin Illiger 206 (1818). Långvingad, enfröig (frukt-)kapsel. Rosendahl Farm. 273 (1896). En långvingad uggla. Kolthoff DjurL 261 (1899).
(1 d) -VINGE, m. l. r. (numera föga br.) långvingad fågel; särsk. i pl., om måsartade fåglar. Marklin Illiger 207 (1818). 1Brehm 2: 525 (”425”) (1875).
-VIRKE. skogsv. om okapat virke. BoupptSthm 30/10 1667. Edberg TräB 194 (1929).
(7) -VISIT. långt besök. Är pappa kanske så snäll och kommer på långvisit? Carlén Köpm. 2: 579 (1860).
(7 g) -VOKALIG. (numera föga br.) språkv. långvokalisk. Kræmer EnstafvOrd 95 (1882). Wulff SvRim 25 (1898).
(7 g) -VOKALISK. språkv. om ord l. stavelse: som innehåller (l. består av) lång vokal. AntT X. 1: 93 (1887).
(7) -VRÄKEN, p. adj. [fsv. langvräkin, sv. dial. langrekjen; jfr isl. langrǽkr] (†) oförsonlig, långsint. En .. häsk, longvreken och trättodryg man. LPetri Kr. 133 (1559). Frommer man är intet långwräcken .. (dvs.) Han wredgas intet länge. Grubb 218 (1665).
(7) -VRÄKT, p. adj. [fsv. langvräkter (SvKyrkobr. 17), sv. dial. långvräkt] (†) = -vräken. Spegel GW 227 (1685). Et .. långvräkt hat och nit. TRudeen Vitt. 200 (c. 1690). Crusenstolpe Tess. 5: 353 (1849).
(1 e) -VUXEN, p. adj. (numera föga br.) lång (till växten). Långvuxna smala drängar. Almqvist Skälln. 68 (1838). Ahrenberg Männ. 6: 120 (1914).
-VÅG; pl. -or.
1) (†) lång (havs)våg, dyning; äv. bildl. Björkegren 1509 (1786). Syndastormar, .. trötthetens långvågor. Billing Betr. 110 (1906).
2) radio. i radio; motsatt: kort-, mellanvåg. Haglund Masthugg. 191 (1928).
-VÅGIG.
1) fys. om strålar. 2NF 26: 298 (1917).
2) radio. jfr -våg 2. De långvågiga rundradiostationerna. SvD(B) 1926, nr 31, s. 9.
(1 k) -VÄG. (†)
1) lång väg. Lind (1749).
2) avträde(shus); särsk. i sg. best. Sedan gick hon til Långwägen. IErici Colerus 2: 32 (c. 1645). Verelius 137 (1681).
-VÄGA, se långväga.
(1 k) -VÄGAD, p. adj. (†)
1) om förflyttning l. vistelse o. d., = långväga II 1. KOF 3: 277 (1685). I Hans Kongl. Maij:tz så långsamma och långvägade frånvaru. RARP 17: 205 (1710). Eberhardt AllmH 1: 91 (1766).
2) som är l. kommer l. kommit långt bortifrån; som har lång väg; långväga (se d. o. II 2). G1R 18: 651 (1547). Långvägade vittnen. VDAkt. 1739, nr 584. En sällsynt och långvägad vara. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 7 (1753; om silke). Fryxell Ber. 4: 176 (1830).
3) om ort o. d.: avlägsen; jfr långväga II 3. LMil. 3: 534 (1694). Et långvägadt Hemman. Barchæus SvarVetA 74 (1774).
(1 k) -VÄGANDE, p. adj. (†) = -vägad 2. Sammelunde våre vij longvägende och aff främmende land kompne. G1R 21: 391 (1550). RARP 3: 325 (1643).
-VÄGES, se -vägs.
(1 h) -VÄGG. vägg på långsidan av byggnad, rum, låda o. d. Stiernman Riksd. 706 (1617). 2UB 10: 187 (1906).
(1 k) -VÄGS, förr äv. -VÄGES, adv. (-väges 15991737. -vägis (-vegis) 1528. -vägs 1541 osv.) [fsv. langväghis; jfr d. langvejs] (numera i sht i vitter stil)
1) långt bortifrån; jfr långväga I 1. G1R 5: 40 (1528). Långvägs jag kommer af nordvindens bygd. Karlfeldt FridLustg. 24 (1901).
2) långt bort, lång väg; jfr långväga I 3. Han skulle färdas longväges. Bureus Suml. 69 (c. 1600). Swedenborg RebNat. 1: 15 (1719).
3) långt borta; jfr långväga I 2. På tvänne förnämlige landsorter, långväges ifrån hvart annat belägne. HSH 12: 207 (1599). Böljan kommer som långvägs från. Larsson Vandr. 10 (1909).
(7) -VÄNTAD, p. adj. (†) länge väntad; som låter vänta på sig länge. Gosselman Sjöm. 2: 50 (1839). Svaret på dessa frågor skulle sannerligen ej hafva blifvit långväntadt. Blanche Tafl. 24 (1845).
(7) -VÄNTAN. (numera mindre br.) lång väntan. Holmberg 1: 574 (1795). Det blef långväntan. En hel timme behöfde Fanny för att (osv.). Lundquist Profil. 3: 172 (1888). Ullman FlickÄra 101 (1909).
-VÄRK, n. (numera knappast br.) landt. långtröskvärk. Råghalmen skall vara .. tröskad med slaga eller långverk. TLev. 1892, nr 42, s. 1. Därs. 1914, nr 47 A, s. 1.
(1 h) -VÄRTS, adv. (†) på längden, i längdriktningen, längsefter. En stor slätt, ifrån hafsstranden, som sträcker sig långvärdts i söder och norr. Eneman Resa 2: 29 (1712).
(1 f) -VÄST. (i vissa trakter, förr) En .. s. k. långväst — en långtröja, som gick ned öfver höfterna. Hofberg NerGMinn. 207 (1868).
(1 h) -VÄXEL. (mindre br.) tekn. sammanfogning av tvenne balkar o. d. längs efter långsidorna. TT 1894, Allm. s. 29.
(1, 1 e) -VÄXT, p. adj. [y. fsv. langväxen (HistTroj. 75)]
a) om person: lång, reslig, högväxt. Isogæus Segersk. 557 (c. 1700). En långväxt dam. Heidenstam Karol. 1: 260 (1897).
b) om växt, särsk. träd: hög. VetAH 1789, s. 60. Fatab. 1908, s. 69 (om havre). Långväxt och grov skog. HbSkogstekn. 247 (1922).
c) (†) om byggnad o. d.: hög. Ett långwäxt Torn. Dahlstierna (SVS) 84 (1689).
-ÅKARE. (förr) körsven på långkärra. Dalin (1853). Stridsberg Hågk. 33 (1895).
(2) -ÄCKOR, pl. [sv. dial. långäcka] (i vissa trakter, numera föga br.) långa körslor. LdVBl. 1819, nr 38, Bih. s. 1. Arbetet utgjordes (under hoveriets tid bl. a.) .. af ”långäckor”. FestskrKlason XXI (1910).
(1 f) -ÄRM. (mindre br.) lång ärm på klädesplagg. KMSvedbom (1797) hos Dahlgren Släktprof. 1: 20. MagKonst 1826, s. 80.
(1 f) -ÄRMAD, p. adj. Långärmad svart sidenklänning. Bergman Chef. 255 (1924).
-ÖGD, p. adj.
1) (†) sömnig. Medan detta säges .., begynner Truls så småningom, at bli långögder och at slumra. Modée FruR 84 (1738). Wetterbergh Altart. 11 (1848).
2) (mindre br.) till 1 l β: med långa, forskande l. menande blickar. Fruarna tittade långögt på varandra. Johnson Timans 142 (1925).
(1 d) -ÖRA.
1) (ngt vard.) om långörat djur. ÖB 61 (c. 1712; om åsna). Scheutz NatH 54 (1843; om flädermus). UNT 1919, nr 7218, s. 6 (om kanin).
2) (vard.) bildl., ss. okvädinsord om l. till person. Kan jag inte få tala med herr baron, utan att något långöra till trafvarlapp lyssnar på oss? Blanche Våln. 155 (1847). Folk först och långöron sist. Granlund Ordspr. (c. 1880; till barn som vill ha mat före de vuxna). Topelius Planet. 3: 250 (1889).
(1 d) -ÖRAD, p. adj.
1) som har långa öron. Lindblom 272 (1790; om harar). Långörade Flädermusen. Nilsson Fauna 1: 347 (1820).
2) (vard.) bildl., om person: åsneaktig, dum; äv.: snopen, slokörad; jfr lång 1 d δ ζ’. SvLitTidn. 1815, sp. 701. En fräck, lång-örad dummerjöns till karl! Hagberg Shaksp. 7: 192 (1849). (Han) såg långörad ut. Blomberg LandLåg. 17 (1930).
(1 d) -ÖRIG. långörad. Bromell Berg. 48 (1730; om musslor). Långöriga harar. Adlerbeth Buc. 63 (1807). Linder Regl. 167 (1886).
B [förleden är i allm. antingen sg. best. l. pl. l. adv.] (†): LÅNGA-DUK, -FASTA, -FREDAG, -PEPPAR, se A.
-REDAN, -ÖNSKANDE, se C.
C [förleden är i allm. antingen sg. best. l. pl. l. adv.] († utom i -man o. -sedan): LÅNGE-BANEN, sg. best. [till bana, sbst.1] i uttr. skjuta ngt på långebanen, draga ut på tiden med ngt; jfr lång-bänk b. HB 2: 283 (1596).
-BORD, -BÅT, -BÄNK, -BÖSSA, -DUK, -FREDAG, -GATA, -JÄRN, -LINA, se A.
(jfr 1 d γ) -MAN ~man2, r. l. m. (i barnspr.) om långfinger. Långeman, Slickepott och Tummetott. CFDahlgren (1823) hos Thomander TankLöj. 106. Landsm. V. 5: 86 (1886).
-PEPPAR, se A.
(7) -REDAN. (långa- 1645. långe- 1680) redan för längesedan. Aldenstundh föreskrifwen termin .. war longareda förlupin. ConsAcAboP 1: 182 (1645). VDAkt. 1680, nr 93.
-REM, se A.
(7) -SEDAN l. -SEN, adv. o. konj. (äv. skrivet ss. två ord. lång- 15541793. långe- 15611911. långo- 15261716. långt- 1682) [fsv. lango sidhan, sv. dial. långesen]
I. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) adv.
1) (för) längesedan; äv. i uttr. för långesedan; jfr längesedan 1. Luk. 10: 13 (NT 1526). (Jag) hade .. här långe sedhan af hunger varit dödh om jag icke sielf .. booskap hölle. JMessenius (1633) i HB 1: 76. Jag skulle välan ha hört å mej för långe sen men (osv.). Engström Glasög. 78 (1911). särsk. i uttr. icke långesedan, nyligen. Rudbeck Brej 188 (1682). Barchæus LandthHall. 104 (1773).
2) sedan länge; jfr länge-sedan 2. Schroderus Os. 1: 597 (1635). (Arbetet) ligger longosedan ferdigt. Swedberg Ungd. 449 (1709).
II. (†) konj.: långt efter det att. Långesedan döden hennes hierta haar kröst. PolitVis. 355 (c. 1650).
-SPETS. långt spjut, lans. VocLib. avd. 27 (c. 1580).
-TÅG, se A.
(7) -ÖNSKANDE, p. adj. (långa- 15601620. långe- 1620) länge önskad l. efterlängtad. At Swerige .. then longaönskande hugnat skedde, at (osv.). Svart Ähr. 66 (1560). Phrygius Föret. 40 (1620).
D (†): LÅNGO-SEDAN, se C.
E (†): (7) LÅNGST-LIVAD, p. adj. mycket långlivad. Långstlijfwde Phoenix. Lucidor (SVS) 149 (1671).
F: (2) LÅNGT-GÅENDE, p. adj. (äv. skrivet ss. två ord) särsk. till 2 c; om person l. sak, i fråga om åsikter, yttranden, åtgärder, krav o. d.: som går långt; utrerad. Ett mer eller mindre långtgående statsingripande. 2NF 14: 1444 (1911). (Ellen Keys) far var också en klar liberal, ehuru .. ej lika långtgående som dottern. EHedén i VTid 1924, s. 16. Jfr A.
-HÅR, se A.
-IFRÅN, se lång 3 b γ. —
-NÄR, se lång 1 k α β’.
-SEDAN, se C.
-TÄNKT, -VARAKTIG, -VARANDE, se A.
G: (3) LÄNGST-BELÄGEN. (†) belägen längst borta. Dhe längstbelägne Orter. RelCur. 279 (1682).
(2 c) -GÅENDE, p. adj. jfr långt-gående. De längstgående kraven.
(7 c α) -OM, adv. (†) långt om länge. NorrlS 1—6: 73 (c. 1770).
Avledn.: LÅNGA, sbst.1 [jfr fsv. iämlange, m., lika tidslängd] (†) till 7: längd. Så fröijdes ij war leffneds långe / Och prijser hertugh Carells Brudh. PolitVis. 187 (1579). jfr jämn-långa.
LÅNGA, sbst.2, se d. o.
LÅNGA, v.2, se d. o.
LÅNGAKTIG, adj.
1) (numera föga br.) till 1: långsträckt, långlagd; avlång. Palmchron SundhSp. 100 (1642; om ägg). Långachtigt ansichte. Peringskiöld Hkr. 2: 270 (1697). PrisförtAlnarpTrädg. 1902, s. 9 (om päron).
2) (†) till 1 h; ss. adv.: i längdriktningen, längsefter. När .. (hönset) är väl rent och nätt uttagit, skiär man långachtigt uppå reggen (osv.). Oec. 7 (1730).
3) (†) till 7: länge; möjl. till 5: utförligt. (De skulle aldrig) kunna bevisa vara sant, det som Jöran Pedersson så långaktigt samkat och diktat hafver. HSH 4: 153 (1567).
LÅNGHET, r. l. f. [fsv. langhet] (†)
1) till 1: längd. (Stadens) långheet är så stoor som och bredheten. Upp. 21: 16 (NT 1526). Effter Wägens långheet och Wäderlekens Beskaffenhet. FörordnLootzw. 1696, § 10.
2) till 5: längd, utförlighet; anträffat bl. konkretare: longör. På ett par ställen i .. (berättelsen) äro verkliga långheter. Bremer Brev 3: 77 (1847).
3) till 7: längd; lång tidsutdräkt. AOxenstierna 2: 481 (1622). Detta Krigets långhet. RARP 4: 28 (1645). Törning 27 (1677).
4) egenskapen l. förhållandet att vara l. förefalla långtråkig o. ledsam; jfr lång 7 a α β, långsam 4. Kunne I .. sende (brevet till) wår gode målsman .., om han för sanningens och retvisans longhett skull icke leddes att läsa’t. VgFmT II. 6—7: 123 (1587).
LÅNGLEK, m. [fsv. langleker] (†) till 1: längd. Aurivillius Gr. 25 (1684).
LÅNGLIG, se d. o.
LÅNGLING, m. l. r. [jfr t. längling] (†) till 1, = långa, sbst.2 Orrelius (1797).
LÅNGS, se längs.
LÅNGSAM, se d. o.

 

Spalt L 1405 band 16, 1941

Webbansvarig